tisdag 27 juni 2017

”Around the coasts of England”

Våren 1918.

Från veckan är att anteckna en föreläsning I Borgarskolans serier af Mr. Erskine Kidd på Victoriasalen. (Victoriasalen låg i Godtemplarhuset på Tunnelgatan 19 i Stockholm. Reds. anm.) Han föreläste om: ”Around the coasts of England” och visade i anslutning därtill en massa vackra bilder från Britanniens många hamnstäder.

Föreläsningen var synnerligen liflig och medryckande och hölls på ett klart och tydligt språk, där intet ord gick förloradt. Föreläsaren är ju bekant för sin humor och kvickhet, och han lät den flöda, som då han t.ex. relaterade morgonbönen i en af Skottlands domer, där han som gosse varit korsångare, då ynglingarna, djupt andäktiga, rabblade på fabriksmärkena i hattkullarna, som de höllo för sina ansikten. Eller då han i en musikhandel skulle sjunga en melodi till ett stycke som han ville köpa för att få Pinet att sedan introducera, hvarvid ”my wife went out”, hvilket kanske var behöfligt.

De många bilderna voro förträffliga och gåfvo en präktig illustration till rundresan. Vackrast voro förstås de skotska bilderna.

SkerryvoreMan borde naturligtvis för sin själs frälsning mera än hvad som sker begagna sig af de rika bildningsmöjligheterna, som dessa föreläsningar erbjuda. Jag är lat. Men huru hinna med allt?

tisdag 13 juni 2017

Den första symfoniens tragiska storhet…

Eftersom jag är i farten med musiken, så är det bäst att äfven relatera torsdagens symfonikonsert. Programmet var följande:

Brahms:

Symfoni no. 1, e-moll, op. 68.

  • Un poco sustenuto. Allegro.
  • Andante sustenuto
  • Un poco allegretto e grazioso
  • Adagio. Allegro non troppo ma con bris

Pianokonsert no.2, D-dur, op. 83.

  • Allegro non troppo
  • Allegro appassionato
  • Andante
  • Allegretto grazioso

Brahms_Johannes_1887Brahms e-moll-symfoni slutkomponerades efter många års förarbeten 1876, då den också för första gången uppfördes – nämligen i Karlsruhe. Omedelbart därefter följde uppföranden i Mannheim, München och Wien. För många gäller den som Brahms väldigaste tonskapelse. ”den första symfoniens tragiska storhet” skrifver Thomas-Lan-Galli ”har Brahms senare icke förmått uppnå”

Med sin väldighet ställer den allt i skuggan, som på symfoniens område skrifvits efter Beethoven. Det finns andra verk, som ha att uppvisa skönheter, som detta ej äger. Den underbara klangfägringen i Schuberts h-moll-fragment anträffas ingenstädes hos Brahms, men e-moll-symfoniens monumentala storhet berättigar till en viss grad den beteckning Bülow gaf den som ”Beethovens tionde”.

D-dur-konserten härstammar från året 1881. En egendomlighet i dess byggnad är, att den innehåller fyra satser i st. f de sedvanliga tre. Solostämman anses i tekniskt afseende vara en af de svåraste pianistiska uppgifter som finnas.

”hvad konserten” skrifver Kalbeck, Brahms främste biograf ”hvars karaktär vi finna i en outgrundlig, i lifvets djupaste allvar bottnande glädje, har framför alla andra i sitt slag, är klangfärgernas skönhet och rikedom. Klavertronen blir så aktsamt behandlad och så lyckligt förberedd, att örat genast blir förtroget därmed. En gång vanda vid den hälsa vi klangen i hvarje soloparti med ny spänning, glädja oss öfver den lysande fullheten i dess kraft, som orkestern tycks fördubbla”.

Den pastorala stämningen och den friska naturmålningen i verket tillhöra de största skönheterna i Brahms produktion.

lördag 3 juni 2017

Det var ett tonmåleri utan like!

Denna recension (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) öfverensstämmer tämligen noga med mina egna intryck af konserten.

Prodana”Brudköpet” tyckte jag var mera konstigt än vackert – hela tiden ett ansträngt jäktande i vildaste prestissimo. Instrumentationens hufvudpunkt var förlagd till stråkarna. Jag tyckte inte det var någon vidare omväxling. 

César Franck-konserten däremot var öfverdådig såväl i pianostämman som i orkestern. Stycket påbörjades så varligt och en smula melankoliskt men ryckte ibland upp sig till likaså svindlande tempon, så att man knappast förstå hur det är möjligt för människofingrar. Jag förmärkte väl det fördjupade andliga innehåll, hvarom Morales talar.

Beträffande Alpsymfonien har han nog också rätt. Det var ett öfversåsigt stycke skildringskonst af yttre effekter. Djupare känsla, konstnärlig upplefvelse saknades. Verket var ju ytterst intressant som orkestreringsprof betraktadt, men lämnade en dock tämligen oberörd, när effekterna väl voro öfver. Nedfarten från berget var storartadt gjord. Man hörde faktiskt hur han åkte och rentaf kasade utför långa sträckor af branten. Det var ett tonmåleri utan like! Likaså ”lugnet före stormen” med de ängsliga fågelpipen och varslen samt den utbrytande stormen. nattdunklet var som sig bör synnerligen mystiskt, och flöt alldeles i sär i alla möjliga konturlösa tonsteg och harmonier.

I alla händelser var det en upplefvelse, som väl förtjänar att antecknas.

Jag tror dock nästan att jag tycker Bergs musik är fullt ut lika färgstark, mustig och klangfager.

P.B. (troligtvis Wilhelm Peterson-Berger, som verkade som musikrecensent fram till 1930. Reds. anm.) är inte fullt så skonsam som Morales. Han skrifver:

”Operans fjärde symfonikonsert gjorde Stockholm bekant med Richard Strauss senaste verk, hans mycket omtalade Alpsymfoni. Man bör vara hr Järnefält tacksam för den mödosamma och stor apparat kräfvande presentationen, men för öfrigt är det väl knappast möjligt att inte förvånas öfver verkets besludlighet och inre obetydlighet. En idyll i jätteformat: bergsbestigning med hornlåtar i skogen, koskällor på fäbodvallen, ett oväder enligt konstens alla regler och nedstigningen m.m. m.m. Programmet anger 21 tonbilder, hvilket verkade en smula bra. För öfrigt återfann man den välkända Wagnerepigonismen i orkester och motivbehandling nästan mera obeslöjad än någonsin förr. Det tematiska materialet är mycket enhetligt, men verkar delvis utnött och alltför vanligt. Vissa sällsammare hörselsensationer såsom den af vindmaskinen – hvars exekutör tyvärr fängslade ögat lika mycket som örat – kunde ej blanda bort dessa intryck; det hela är klangmusik afsett för öra och fantasi. Hjärtat har då ingenting att säga eller mottaga.”

måndag 29 maj 2017

Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni

Vårvintern 1918

På tisdagen var äfven Signe till doktorn och fick konstateradt, att hon hade tarmkatarr. Hon skulle ligga med omslag i två dagar och inte förtära annat än vatten och ägghvita. Denna närmast föregående veckan har hon ju intet ätit och ser så mager och ynklig ut, att man rent af kan förskräckas. Emellertid var hon med mig på aftonens stora symfonikonsert på Operan. Jag ansåg att man inte gärna kunde låta ett dylikt musikaliskt evenemang gå förbi utan att vara med. Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni med dess stora apparat och höga fordringar. Jag lyckades egendomligt nog få biljetter på måndag middag på ett fullkomligt smärtfritt sätt.

Om konserten skrifver O.M.s (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) följande:

”under världskrigets första sommar spreds ryktet, att ett fredsverk uppstått, en ny symfoni af Richard Strauss och på hösten ägde premiären af ”en Alpsymfoni” rum i Dresden, mottagen med ovanligt samfälld hjärtlighet. Ändtligen har verket nått hit och bildade hufvudnumret vid Operans symfonikonsert på tisdagen. En Straussnovitet utgör alltid en sensation och man var mer än vanligt nyfiken på hvad mästaren hade att förmäla efter sin långa utflykt på operans område. Väl ett årtionde skiljer ”En Alpsymfoni” från Symphonia Domestica, tiden utfylld med ”Salome”, ”Elektra”, ”Rosenkavaljeren”, ”Ariadne” och baletten ”Josefslegenden”. Att det nya verket dock skulle ansluta sig till de tidigare symfoniska dikterna i programmusikstil framgick af titel och detaljeradt händelseförlopp, i åskådlighet täflande med kinematografrealismen.

Strauss söker skildra en dag i alpvärlden från nattens vikande dunkel, tills jorden åter sänkes i mörker. I soluppgången börjar under jakthornens klang vandringen uppåt genom skogar, invid bäckar och glittrande vattenfall, där hägringar tjusa vandraren. Vidare bär färden öfver blommiga ängar, förbi sätrar och genom villande snår. På gletschern lurar faran, ett ögonblick råder andlös spänning, dock går allt lyckligt och snart nås högsta toppen. Härifrån skådar vandraren ut öfver alpvärlden och poetiska visioner hägra för honom. Men från djupet höja sig dimmor, fåglarna varsla om oväder och inför varningen beredes till nedfärd. Snart lössläppas dock elementen i ohejdat raseri för att slutligen med uttömda krafter vika för aftonsolen, som gjuter sin varma glans öfver naturen. Åter når vandraren den lugna dalen under det natt sänker sig öfver nejden.

Programmet till denna ”Pastoralsymfoni” är ju barnsligt enkel, med paralleller från Beethoven till Mahler, men dess illustrativa sida måste locka en orkestermålare som Strauss, äfven om naturen dock är något mer och annat än blott dekoration. I synnerhet tyckes alpvärlden tillgänglig för den endast med öga och hand arbetande illustratören, han må nu vara så skickligt färgvirtuos som hälst.

Segantini

Kilometervis väf har offrats åt minutiöst afbildade alper, och dock känner anmälaren blott en, Segantini, för hvilken fjällvärlden avslöjat sin storhet. Med kännedom om Strauss hade man väl ej väntat att i hans Alpsymfoni finna en Segantinis upphöjda, subjektiva naturkänsla, men blef dock en smula besviken att blott få del af hvad en bekymmerslös naturmänniska med vaket verklighetssinne upplefvat och sett under en dag i alperna, men ej hvad en konstnär känt.

Det hela bildar en gigantisk vandringsdekoration af den geniala regissören Strauss. Frånvaron af erotiska episoder hämmar sock utvecklandet af den känslovärme och lidelse hvarmed komponisten annars brukar öfverskyla billigare infall och gifva ett djupare, personligare innehåll. Därför verkar Domestican starkare, äfven om Alpsymfonien är öfverlägsen i arkitektonik och enkelhet. Den är koncentrerad i en sats, klar i form och inom den knappa ramen yppig i sin tematik och polyfoni, låt vara att flera motiv äro gamla bekanta, ej blott från Strauss verk. Till karaktären vanligen enkla distoniska- eller treklangsmotiv – är deras symfoniska behandling beundransvärd; hur de allt efter situationen växla karaktär och gestalt och länka samman de brokiga bilderna till en fast symfonisk organism.

Hvad som berör särskildt sympatiskt, är frånvaron af all pose. Man blir nästan besviken att vid höjdpunkten, alptoppens eröfring, ej mötas af en fanfarorgie eller sentimental utgjutelse, möjligen symboliserande besökets förevigande genom lämplig inskription. Ännu ett ställe öfverraskar genom raffinerad enkelhet, nämligen den beklämmande stillheten före stormen, blott regnfogelns ängsliga skri ljuder. Nej, Strauss är hälsosamt oromantisk äfven där en nykterist skulle råka i frestelse. Tonmåleriet är förbluffande virtuost och framställer bilderna handgripligt åskådligt, dock utan grova verkningar eller utan musikaliska öfverdrifter. Liksom alltid är Strauss äfven här främst musiker. Af episoder som särskildt fängsla, må framhållas den mystiska nattstämningen, vattenfallet, gletschern, säteridyllen och oboesolot vid höjdpunkten. Strauss klangfantasi regerar öfver allt, ehuru den ej lika lätt förmår dölja de melodiska infallens torftighet. Men också försmår den intet som möjligen kan frambringa ett läte eller buller, kohorn och skällor, vindmaskin och åska, orgel (här dock af för begränsade resurser), skriande Ess-klarinett, mångdelad stråkorkester och flerdubblad blåskör. Och det är Strauss, som kort förut predikat: ”Tillbaka till Mozarts enkelhet” och skrifvit ”Ariadne” för 36 mans orkester, visserligen solister! Men det måste medges att han balanserar orkestermassan med säker smak, som ej ens sviker i stormscenen.

Trots all framställningskonst lämnas man dock innerst oberörd; för litet af subjektiv naturkänsla och för mycket af objektiv naturskildring. ”Mehr Mahlerei als Empfindung” med en omkastning af Beethovens ”Pastoral”-devis. Gifvetvis är bekantskapen dock högst intressant och med tacksamhet må erkännas hofkapellmästare Järnefelts konstnärligt temperamentsfulla förmedling af det komplicerade verket, däri utomordentligt understödd af förstärkt hofkapell. Prestationen länder båda parterna till största heder.

Som eldig upptakt till konserten framtonade ouverturen till Smetanas ”Brudköpet” i gnistrande vivacissimo, ibland stegradt till ett för polyfonin riskabelt prestissimoo. Efter detta lyckokast följde ännu en mästerskapelse, César Francks romantiskt sköna variationer för piano och orkester. Med sina två individuellt varierande teman, kombinerade med sonatformen, når detta verk i konstfull byggnad upp till Alpsymfonien, i förandligadt innehåll och uttryckets ädelhet öfverträffande denna. Pianostämman hade i herr Uno Sundelin fått en förstående tolk, som med teknisk fulländning och poetisk känsla gaf säker och dock fri gestaltning åt variationernas växlande följd. Såväl dirigent som solist blef föremål för liflig hyllning af glädjande talrik publik.

Konungen bevistade konserten.”

torsdag 18 maj 2017

Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren

Mor och Signe ha inte mycket nöje haft af sin vistelse här ute. Mor har haft jämt att göra att hålla diskarna från lifvet, och Signe har varit dålig – hennes mage har krånglat hela veckan. Och så har ju jag varit dels bortrest, dels ”sjukdålig” flera dagar.

Och jag som hade trott, att vi skulle ha spelat mycket, och läst. Det har ej blifvit något alls af. Lifvet erbjuder verkligen få glädjepunkter. Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren, arbeta, äta och sofva. Åtminstone de båda sistnämnda.

Men nu skall jag nedlägga pennan för en stund och ägna mig åt något annat!

Det hade varit meningen, att Greta och Moster Ellen skulle ha kommit ut och hälsat på, men Astri ställde sig så afvisande mot ett besök, så de drogo sig, och kommo ej. Stämningen på eftermiddagen var ganska tryckt. Signe och jag spelade en smula Tjaikowsky (jag har tre tjocka häften af hans symfonier hemma), men vi funno honom inte vidare tilltalande, åtminstone inte i pianoutdrag, så vi affärdade honom och öfvergingo till Brahms. Vidare sökte jag sjunga en smula, men fann inte rösten särdeles sympatisk efter ett par års fullständig hvila.

På kvällen var ett öfverdådigt månsken, och helt sent lyckades jag få modern med ut för att få litet annorlunda luft efter köksdiskarna. Sent i säng.

Fredagen den 1 mars 1918.

Den nya månaden har ingått med ett högst strålande väder. Men några vårillusioner kan man inte precis få, som i söndags, då Signe och jag voro ute på promenad i samhället och det rent af verkade maj, ty idag på morgonen var hela 7 grader kallt. Men solen verkar nu ofantligt fram på middagen. Jag tycker att dagarna ha ökats oproportionerligt under den sista veckan. Det förefaller mig ha gått nästan språngvis. Nu är det nästan ljust ända till sex. Man märker skillnaden mest vid denna tiden på aftnarna, emedan man då vanligen anländer hem från staden. 5-tåget blir väl i regel det mest anlitade.

Astri har under den senaste veckan kryat på sig. Jag ringde till dr van der Burg på tisdagsmorgonen, och han syntes belåten med förloppet. Astri hade på natten haft undertemperatur – blott 36,5 – och hade samtidigt haft ett anfall åt hjärtat. Hon trodde, att det alldeles skulle till att strejka och påstod att det kändes otäckt – hon mådde ”tjyvtjockt” värre. Men det var väl till största delen nervositet. Doktorn fäste i alla händelser inget afseende därvid. Han ansåg att hon skulle gå upp och blott vara försiktig med att gå för mycket, alldenstund det vore möjligt att hon hade en lindrig knölros. (Knölen på benet kunde möjligen tyda därpå). På tisdagen gick hon alltså upp, och humöret blef då betydligt bättre också.