lördag 22 april 2017

Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning

Lördagen den 16/2 1918.

Vi ha fått en ny vinterknäpp. Det började på torsdagen. En del snö har äfven fallit, så det har blifvit riktigt vinterlikt igen. Igår afton var 11 grader kallt och värmepannan behöfde ånyo tagas i anspråk till hela sin kapacitet.

Dagarna ha ökats oproportionerligt mycket på några dagar. Det är fullt ljust redan långt före 7, och igår kväll stod jag i mitt fönster och beskådade det svinnande dagsljuset med månskäran i ny, då klockan var sex. Ökningens dagar erbjuda dock alltid en tjusning.

I torsdags hörde jag Sibelius. Hela programmet var ägnadt honom. Och sanningen må sägas, att det fylldes helt och fullt. Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning. Det var ett sjudande, intensivt lif och en fullhet utan like. Och en oändlig rikedom i instrumenteringen! Jag kom litet hvarstädes att tänka på Mahler, fast det var ju icke Mahler.

Programmet utgjordes af:

Symfoni n;r 1, e-moll, op. 39.
Andante ma non troppo;
Allegro energico;
Andante, ma non troppo,
lento;
Scherzo: Allegro
Final: (Quaci una fantasia),
Andante, Allegro molto
Aallotaret, symfonisk dikt för stor orkester, op. 73, f.f.g.
Snöfrid, melodram för deklamation, kör och orkester.

aallottaret
Akseli Gallen Kallela – Aallottaret, vågdöttrarna.

Programmet upplyser följande:

“Sibelius första symfoni är (tryckt 1899) krönet på den period i hans skapande, då hans musik återger den finska naturens och folkepikens bilder och stämningar. Symfonien har en tragisk grundfärg och uttrycker primitiv kraft, vild och kärv lidelse samt öde svårmod. I andra satsen är inlagd en naturidyll af stor skönhet. Första satsen inledes med en melodi för soloklarinett, som återvänder i början af den sista. Symfonien har beundrats för den mästerliga formbehandlingen, den klara, energiska tematiken. Snöfrid hör till en grupp vokalkompositioner, som tonsättaren benämnt improvisationer. Den uppfördes första gången 20 okt. 1900. Den till grunden liggande texten är delar ur Rydbergs bekanta dikt, som kompositören gifvit en färgrik och fantasifull tolkning. Aallotaret är en af Sibelius senaste, af den finska mytologin inspirerade

Aallotaret är en af Sibelius senaste, af den finska mytologin inspirerade orkesterdikter. den är komponerad år 1914 och äger – liksom de flesta verken från denna tid – en mera klassisk stil än de tidigare kompositionerna till Kalevala. Ordet Aallotaret betyder vågdöttrarna. Dessa omtalas flerstädes i Kalevala, t.ex. i femte sången, där Wäinämöinen metar upp den i hafvet omkomna Aino i skepnad af en fisk. De kallas vanligen för Wellamos – hafsgudinnans – döttrar. I den nämnda sången förtäljer Uutama sin dröm för Wäinämöinen och ger därvid följande naturbild:

Ahto-skaran bor där borta
Wellamos jungfrur där sig hvila;
Vid den dimbetäckta udden spetsen af en töcknig holme
under böljorna de djupa.
Uppå bottnens mörka gyttja.”

W.S. formar kritiken öfver konserten på följande sätt:

”Jean Sibelius var det stora namnet på konsertföreningens gårdagskonsert. Enligt den ursprungliga planen hade det varit meningen presentera endast nyheter – 3dje symfonien, Aallotaret och Snöfrid – men i sista stund hade man ändrat åsikt och tredje symfonien fick vika för första, detta kanske på grund af kännedomen om Stockholmspublikens ovilja mot allt nytt, speciellt allt nytt som fordrar en smula reflexion. Tredje symfonien är ju föregångaren till den fjärde, och då börjar Sibelius sin vandring på expressionismens marker. Som det nu var fick sålunda ”Ettan” inleda programmet och som den spelats här flera gånger förut finns ingen anledning närmare beröra den; att den är frisk, stark och ursprunglig vet man ju förut.

Som programmets andra nummer följde så ”Aallotaret” som hör till komponistens senaste skapelser – opustalet är 73, årtalet 1914. Denna symfoniska dikt ansluter i stilen till tonmålningen ”Okeaniderna” och Historiska suiten N:r 2; den är således en återgång till den tidigare lyriska impressionismen efter vandringen på expressionismens stigar i grubbel och inåtvändhet.

Aallotaret betyder vågdöttrarna och tondikten ger också en god instrumental bild af den sången i Kalevala, där Uutama för Wäinämöinen förtäljer sin dröm och skildrar hur Wellamos döttrar hvila sig ”vid den dimbetäckta udden, spetsen af en töcknig holme, under böljorna de djupa.”

Som man ser, ett rikt tillfälle för orkestral impressionism. Första motivet är typiskt för Sibelius – klarinetter sväfva öfver stråkarnas skimrande böljesång, likt en lätt vindkåre – andra temat intoneras af engelskt horn och är mörkare i färgen. För öfrigt blir Sibelius aldrig riktigt sig själf – han får en ganska kosmopolitisk anstrykning, särskildt i orkestern, där man känner igen dessa korpgliesandos och andra effekter från nyrysk musik.

Vida mer sibelianskt är så ”Snöfrid” för deklamation, kör och orkester. Sibelius visar här liksom t.ex. i Kulleroo och i de tvänne första symfonierna sin förkärlek för hjältedikter; Snöfrid är ett musikaliskt epos, en skildring af det gamla vikingalynnet. – ” Strida hopplös strid och namnlös dö”, som en af diktens strofer lyder. Musikaliskt sett har verket stora förtjänster; den melodiska linien är visserligen på sina ställen rätt svag, men där finns kolorit och intensiv stämning och en avslutning af sällsynt prakt och upphöjdehet: man tycker sig nästan se en bild ur den fornnordiska gudasagan: ”där på Idavallaen nornan vårdar morgonlifvets gyllne taflor än.”

Signe Kolthoff var aftonens ”solist”. Och det melodram som fallit på hennes lott att utföra fick en sällsynt intelligent och förfinad tolkning; det var en sann njutning att höra röstens sonora klang mot det markerade men dämpade ackompanjemanget i blecket. Diktionen var ypperlig. Tydligen har skådespelerskan under sin vistelse i Finland haft tillfälle studera och lära mycket med hänsyn till den sibelianska musiken – en bättre tolk för ”Snöfrid” kunde man knappast önska sig.

Georg Schneewoigt var aftonens titan. I symfonien formade han med ett säkert grepp konturerna; han hetsade instrumenten mot hvarandra, lät dem torna upp sig i stora vågor för att åter låta dem sjunka mumlande i djupet. Schneewoigt har nu alltid varit en ypperlig Sibeliustolkare, man minns väl hans framförande af ”En saga” vid Helsingforsorkesterns besök härstädes på sin tid. Äfven i ”Snöfrid” höll han med säker hand de vokala och instrumentala trådarna i sin hand. Såväl kören som orkestern förtjäna dessutom lofordas.”

---

Mig tilltalade mest andantet i symfonien med sin melodik och landtliga stämningar. Där var sol, grönska, fågelkvitter, glädje åt lifvet. Instrumenteringen var praktfull. Jag hade knappast föreställt mig Sibelius sådan.

Äfven scherzot tilltalade mig på det lifligaste. Det erinrade mig i sin grundliga tematik om Bruckner-”åttans” scherzo. Temat återgifves flödande i alla instrumentgrupper, t.o.m. pukorna ha därmed mycket att beställa. Genialiskt, friskt!

Aallotaret föreföll mig mera underligt. Men det bör ju ha dimhöljda, oklara konturer och mystik i öfverflöd, så det var kanske inte så ”underligt” om man söker fatta det rätt.

Snöfrid gjorde i slutets stegring ett väldigt praktfullt intryck. Storartadt! Och Signe K. deklamerade så som det skulle deklameras!

Georg Sundström och jag sutto ihop. Vi köpte biljetter samtidigt. Vi upptäckte Maria Amundson-Stene på läktarens första bänk.

Vi lämnade denna konsert med sinnena fyllda. Bravo Sibelius!

 

torsdag 20 april 2017

Vi får väl dock hoppas…

Februari 1918

Måndagen den 11/2 var Astri in till staden för att gå till doktorn. Hon var till Wester-Hallberg igen. Sedan en vecka har hon klagat öfver värk och styfnad i armbågar och knäleder. Hon har dessutom känt sig trött och hankig och trodde bl. a äfven att njurarna voro i olag. Jag hade gissat på att värken berodde på öfveransträngning, då hon hyfvade med Maj-Kerstin om nätterna, ty hon har blifvit tung och bastant nu. Men för säkerhets skull gick hon till doktorn.

Hon reste in kl. 12 och ut igen med 4-tåget. Doktorn trodde att det var något tillfälligt, men att det måhända kunde bli rheumatisk feber. Ty litet hög temperatur hade Astri. 37,6 à 37,7 max. Doktorn hade noga undersökt såväl lungorna som hjärtat – lungorna naturligtvis för feberns skull – och hade visst inte varit fullt nöjd med någondera delen. Vi får väl dock hoppas, att det inskränker sig till en obetydlig tillfällig rheumatisk feber, som snart går öfver. Och att det inte rör sig om lungorna, ty det vore inte roligt.

Jag var till kl. 2 kallad till konferens med Hallin och Hallström och redogjorde noggrant för situationen intill datum. Meddelade, att diamantborrningen antagligen kunde börja i Wreta i denna vecka. Redogjorde äfven för de senaste resorna.

Jag frågade, om jag skulle söka utvidga min verksamhet genom att förfråga mig om uppdykande annonser om grufföretag etc., som möjligen kunde vara något att göra af. Men Hallin ville icke, att vi skulle söka efter saker och ting. Vi skulle anse oss och vårt namn för godt för att nedlåta oss med kreti och pleti. Jag borde arbeta ”på ett högt plan”.

Mitt räkenskapsutdrag för 1917 godkändes. Åtminstone hade de ingen anmärkning att göra.

Onsdagen den 13/2. Jag har haft två vanliga lugna kontorsdagar. Farit in 11.17 och hem 4. Astri har legat bägge dagarna för att söka häfva febern, hvilket dock hittills icke lyckats. Dock har hon känt sig bättre.

Sotarn fann vid en sotning af värmepannan igår, att röret ut i rökgången var alldeles upprostat och sönderbrändt. Det gick i bitar, då han tog bort det för att komma åt att sota. Så vi ha tillfölje däraf icke kunnat elda i värmepannan. Och som det nu ett par dagar just varit en smula under fryspunkten ute, så har det varit synnerligen kallt i rummen, särskildt i nederrummen.

Jag har ej haft tid med mina studier på en vecka. Allt har fått ligga nere. Ett par dagar har jag varit sysselsatt med att få mina privata räkenskaper klara. Det är oerhördt vad det går åt pengar. Lönen stoppar med knapp nöd!

fredag 9 september 2016

Berg-Ejvind och hans hustru

februari/mars? 1918

Berg-EjvindPå söndagen var jag trött efter resan. Det blef följaktligen ingenting skrifvet i ”Boken om Kaj” hvilket jag eljest hade tänkt. Var hemma hela dagen. Ordnade mina tidningar. Spelade en smula.

På kvällen lyckades jag få Astri med in på ”Röda Kvarn”. Det var sista dagen som ”Berg-Ejvind och hans hustru” gafs – på en lång rad af föreställningar, minst en månad tror jag. Signe hade skaffat oss biljetter och var själf med.

Det var alldeles utmärkt! Musiken till en början var synnerligen god. Det spelades Sibeliussaker, och utförandet var godt. Det var ingen biografmusik. Skada blott att det var idel söndagspublik, som ideligen hostade, harklade och snöt sig och alldeles förstörde den silfverskira musiken.

berg_e

Skådespelet var väl inspeladt med Victor Sjöström, Edith Ernstoff och Klintberg i huvudrollerna. Scenerierna voro inspelade i Abiskos omgifningar (skulle föreställa Islands) och bjödo på utsökt vackra tagningar, som lända såväl regissör som fotograf all heder. Själfva skådespelet är dystert och slutar i högsta tragik. Man blir inte glad. Jag för min del blef djupt gripen på slutet som är hemskt nog.

Läs mer om filmen på Svensk Filmdatabas. Där finns mycket intressant att läsa om en av det tidiga 1900-talets storfilmer.

lördag 2 juli 2016

Lilla Glasbruksgatan 13

elisabeth_webbsmallJag (Mira) har i Stockholms stadsarkiv, Stockholms äldre byggnadsritningar, hittat huset som Maria Elisabeth Heijkorn morfars mor,  bodde i som barn. Där bodde också de fem av hennes systrar som var födda före 1860, således också mormors mor, Matilda Josefina Heijkorn. Lilla Theresia föddes där, men dog efter bara 9 månader.

I arkivet kan man söka, hämta och använda bygglovsritningar från tidigt 1700-tal till 1874.

Ritningarna utgör en del av Stockholms stads byggnadsritningar – ett världsminne och är en fantastisk guldgruva för oss som söker släktens rötter och boplatser i Stockholm.

glasbruksgatan_13d

1849, Catharina, [Glasbruket Övra], Lilla Glasbruksgatan, 13.

“Byggnad i Muraren Sandgrens egendom N 13 vid Lilla Glasbruksgatan Catharina Församling”

glasbruksgatan_13a

Elisabeth skriver: “Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.)”

glasbruksgatan_13b

glasbruksgatan_13c

“Jag minns ej hur många rum vi hade der, men nog var det 3 minst, både åt gatan o gården, för de voro inte så stora.”

glasbruksgatan_13e

glasbruksgatan_13f

onsdag 29 juni 2016

Det var en fläkt av gamla tider

Vårvintern 1918

På hemfärden gjorde vi ett besök på ålderdomshemmet för att uppsöka en gammal gubbe – Lundgren eller Lundberg – som varit med och arbetat uppe vid grufvan. Denna lades ungefär 1835, såvidt jag kunde förstå. Det var märkvärdigt hvilket minne denne 91-årige gubbe besatt från sin barndom. Han var liflig och pigg ännu. Enda felet var egentligen en smula dålig hörsel, men äfven den var skaplig nog.

Han berättade nu en del om ihjälslagna gruffogdar, pumpar och hästvindor, och att malmen skulle gå ifrån grufvan åt ”väster sör”, om körningen på vintern till hyttan, om körning till Läggesta och hyttan nere vid Vettern, strax nedom Åmmeberg – namnet kommer jag nu icke ihåg, fast jag känner det så väl. *(Kärrbacka?) Kopparhyttan hade nämligen brunnit, och man hade icke ansett det lönande att åter uppbygga den.

Det var en fläkt af gamla tider som passerade revy, och det hade varit nog så intressant att fortsätta intervjuen, ifall det kunnat ske på tu man hand och i annan, mera luktfri omgifning.

Planer uppstodo nu att besöka fru (Ulrica Regina) Grill på Godegård och anhålla att få taga del af arkivet som säkerligen skulle klarlägga hela denna fråga, då alla räkenskaper och smältningsrapporter helt säkert finnes kvar från denna tid. Men hon var inte hemma, och f.ö. vore väl en sådan begäran väl en smula djärf, att komma från en part, som inte har i hennes arkiv att göra.

Vi besökte en svafvelkisfyndighet, som Enblom hissade till skyarna. Det var en fattig imprägnation af kis i kvarts – hela historien en ca ¾ meters bred gång. Detta var allt. Utan ringaste värde!

Af större värde var däremot middagen, som serverades kl. 6 och bestod af fett, godt pepparrotskött med ”riktig smörgås” af gamla sorten, med helfet ost. Vidare syltade päron och kaffe med punsch. Två supar till maten! Hvad tyx om sådan lyx i dessa de yttersta af alla tider?

Afresa 7.41. Öfvernattning i Hallsbergs järnvägshotell. Afresa därifrån 4 på morgonen i fullt rägn. Hem vid 9-tiden. Ingen sömn på hela natten.

Det bästa med hela denna resa var gifvetvis upphandlingen af 5 kg härligt fläsk, 2 kg smör, 5 kg ost och 2 tjog ägg samt löfte om potatis. Sådant är värdt sina pengar i dessa tider!