måndag 29 december 2008

Snart kommer det mera!

Vi har ägnat några timmar nu i jul till att gå igenom bilder och handskrivna texter från morfarsarkivet, och jag kan lugnt säga att det finns gott om material kvar att lägga ut. En del bilder har jag (Mira) redan scannat in, men det är massor med texter kvar för Ninna att skriva rent. Allt ifrån reseskildringar och barndomsberättelser till historier från boplatser och bruksmiljöer.


Forsbacka järnbruk


St. Mejtens gränd


Södra varvet


Norrbro


Beckholmen


Och de elva systrarna Heijkorn som mormor och morfar stammar från. Deras mödrar var två av dessa, tidigt faderlösa, elva systrar. Vi har all anledning att återkomma till denna spännande familj.

måndag 22 december 2008

Bilder från Fjällgatan


Fjällgatan


Fjällgatan


Fjällgatan, numer Mäster Mikaels gata


Mellan Ersta och Sista Styfverns trappor

Samtliga vykort från morfars samlingar.

Gamla bilder från Söders höjder


Stigbergsgatan


Stigbergsgatan


Stigbergsgatan


Stigbergsgatan


Tjärhovsgatan


Tjärhovsgatan

De här bilderna har Morfar klistrat in i sina memoarer från Söders höjder.

torsdag 18 december 2008

Ragnhildsborg - ett barndomsminne

Ragnhildsborg var på 1890-talet en herrgård c:a ett par kilometer norr om Södertelje, belägen inne i viken öster om den smala passage som Linasundet på den tiden var.



Linasundet utgjorde - kan man säga - infarten från Mälaren till Södertelje. Det var så smalt att två t.o.m. mindre fartyg inte kunde mötas där, och som sundet dessutom var krokigt, så erbjöd det en del svårigheter för navigering. Båtarna fingo där gå fram med mycket sakta fart, och det hände inte allt för sällan att främmande båtar satte sig fast och hade det ganska besvärligt att ta sig loss.

En träbrygga kantade norra sidan av passagen, på den södra sidan fanns flera grund och stora stenar. Det fanns vakt där som ombesörjde signaleringen med en stor röd träskiva på dagen och fyrljus nattetid. Och båtarna signalerade i god tid sin ankomst. De som kommo från Mälarhållet blåste i sina ångvisslor ända ute vid Kiholm, tegelbruket som ligger inne i en vik på västra sidan norrut.

Varför gården kallades Ragnhildsborg gick det åtskilliga historier om, som jag numera glömt Förmodligen stodo de i förbindelse med S:ta Ragnhild - Söderteljes skyddshelgon, men vad hon hade med Ragnhildsborg att göra, vet jag numera inte. (Jag får väl vid tillfälle försöka friska upp mina kunskaper i S:ta Ragnhilds historia.)

Vad jag däremot vet var att här vid Linasundet under medeltiden låg en fast borg - Taelge huus som behärskade infarten till Södertelje. Denna borg, som i senare tid blivit utgrävd, undersökt och vars utseende man lyckats någorlunda fastställa - det var en mycket enkel och relativt liten byggnad - ägdes under början av 1400-talet av ätten Natt och Dag (till Göksholm i Hjälmaren), och det var fadern till Engelbrekts mördare som här gjorde sig skyldig till ett piratdåd, i det han lät uppbringa, plundra och bränna upp en lybeckerskuta på väg till Stockholm.

Detta uppretade till den grad Engelbrekt, att han lät sitt folk belägra, intaga och slutligen rasera Taelge huus. Förmodligen var det detta som var huvudanledningen till fiendskapen mellan Natt- och Dag-ätten och Engelbrekt och som slutade med den senares mördande på den lilla Engelbrektsholmen utanför Göksholm.

På den tiden - i början av 1890-talet - då jag som nybliven skolgrabb i Realläroverket i Stockholm, sprang och lekte ute på den vackra Ragnhildsholmen - som i verkligheten inte längre var en holme, utan en halvö, som sträckte sig ut mot Linasundet - fanns det inte så mycket kvar av "Ragnhildsborg". Där fanns några av hasselbuskar och vildtörne halvt övervuxna, förvittrade murar och kanske någon valvtäckt källare. Men därute på "holmen" var på den där tiden underbart vackert och för mitt unga pojkhjärta mycket romantiskt. Vi försökte nog mer än en gång att fantisera oss tillbaka till riddartiden och söka föreställa oss, hur det då såg ut.

Jag minns, att därute på "Ragnhildsholmen" var utomordentligt rik vegetation och härliga blomsterängar. Särskilt kommer jag ihåg, hur det växte täta bestånd av "knappvädd" (Armeria elongata) och smörblomma, vilkas färger - lila och ilsket gult - som bekant gå synnerligen väl ihop. På våren växte gullvivor där, och mitt i högsommaren blommade vildtörnet i rikliga snår (Jag vet få växter, som ge sådan känsla av sommar som rikblommigt vildtörne!)

Numera lär det - enligt vad jag hört - vara alldeles förstört och vandaliserat därute kring det "gambla Taelge huus" och det är verkligen synd, ty "Ragnhilds holme" var en verklig pärla på den tid vi bodde vid Ragnhildsborg. Tänk att sitta därute en lugn och vacker sommarkväll och se båtarna glida förbi mellan raderna av dycdalber.

Mälar- och Saltsjöbåtar



Jag var på den där tiden oerhört intresserad av båtar och lärde mig under de två somrar - 1892 och 1893 - som vi bodde vid Ragnhildsborg, känna igen på långt håll varenda en av de rätt många båtar som då passerade Södertelje kanal. Redan då de uppenbarade sig långt, långt ute vid Viksbergs holme, kunde jag identifiera dem, och då de vid Kiholm signalerade för infarten i Linasundet, kände jag igen dem på "pipan". Men inte nog med det! Jag visste deras tontal, hur många knop de gjorde och åtminstone huvuddragen av deras konstruktion..

"Hemmabåtar" voro Söderteljebåtarna Ragnhild och Sirius. Ragnhild var svartmålad, Sirius vit. Och fastän Sirius snodde på ganska bra den också, så gick Ragnhild ändå fortare. Hur många knop hon gjorde minns jag inte exakt nu, men jag skulle tro att Ragnhild gjorde 14 (möjligen 15) knop. Hon gick från Riddarholmen till Södertelje brobänk på 1 3/4 timme, medan Sirius behövde åtminstone 2 l/4 , alltså en halvtimme mer.

Jag minns vilken beundran vi pojkar på Ragnhildsborg hyste för Ragnhild. Hon hade i Mälaren på den där tiden bara en enda medtävlare, och det var "Västerås", som dock i senare tid avsevärt saktade farten, då den blev för koldryg.

I Saltsjön, norr om Stockholm, fanns Sundsvallsångaren Nordstjernan, som gjorde sina 15 knop. (Men vad är detta nu mot vår tids racermotorbåtar! Nichts!) Men det fanns båtar som använde 3 timmar också på färden från Stockholm till Södertelje - den lilla "Trosa" t.ex.

Medan jag skriver om mina pojkårs båtar i Mälaren - särskilt då de som gingo Söderteljeleden - så skall jag väl nämna dem som jag kommer ihåg:

Väster om Mörkön gingo Trosa och Nya Hållsviken. Bägge dessa båtar voro brunmålade. "Trosa" var mycket liten. Den ombesörjde trafiken på Trosa och stannade där. "Hållsviken" anlöpte också Trosa men fortsatte ner till Hållsviken. Den passerade således den trånga passagen vid Dokö.

"Nya Södertelje" var en lång, smal vit båt, som gick öster om Mörkön och hade sin slutstation i Hållnäs på Södertörnslandet. Toröborna reste med den.

Sedan hade vi Nyköpingsbåtarna "Nyköping" och "Södermanland", den förra en långsmal, svartmålad, rätt fort gående passagerarångare, den senare - också svartmålad mera av lastfartygstyp. Den fortsatte till Oxelösund och Norrköping.

På Norrköping gingo "Göta" och "Norden". Dem har jag numera inte så mycket minne av. Åtminstone "Göta", vill jag minnas, hade lång gul skorsten med svart band upptill. "Norden" minns jag ej mycket av.

Till Gryt, Valdemarsvik och Gamleby - möjligen också Västervik - gingo de rätt stora ”Tjust” och ”Gamleby”. De kommo sent på kvällarna, då de gingo vid 8-tiden från Stockholm. Dem såg man därför inte så mycket av.

Någon speciell Västerviks- och Oskarshamnsbåt kommer jag ej ihåg. Men "Södern" gick ju på Kalmar och anlöpte troligen både Västervik och Oskarshamn. "Ronneby" minns jag också, likaså Transitbåtarna och lastbåtarna Göta Kanal I, II, III och IV.

Så, var det förstås alla de förnäma Göta kanal-båtarna, alla vita turistbåtar med tältduk spänd över övre akterdäcket. Jag minns Motalaström, Ceres, Pallas, Juno, Astra och Baltzar von Platen. Jag har rest med de flesta av dem. Ceres och Pallas voro väl de finaste av dem. Juno hade mera junoniska, klumpiga former. Motalaström och Astra voro väl de största. (Wilhelm Tham kom till först långt senare). B. Von Platen var mycket liten.

Bland kanalbåtarna fanns det två Vätterbåtar: Visingsö och Per Brahe. Den förra var en stor svartmålad båt, troligen en av de största som på den tiden passerade Södertelje kanal. Vi bör erinra oss, att den kanalen mycket litet liknar den nuvarande. Den var mycket smal och krokig, vida mera pittoresk än den nuvarande med dess väldiga monumentala sluss, där numera de stora malmbåtarna, som hämta vår bergslagsmalm i Västerås djuphamn, inte bereda minsta bekymmer och där våra långa jagare också kunna ta sig in i Mälaren.

På 1890-talet hängde pilbuskarna ut över kanalens vatten och det var kanske inte alldeles omöjligt, att passagerarna kunde nypa åt sig ett pilhänge i förbifarten. Och vildtörnbuskar blommade i kanalbankarna. Nu, sedan kanalingeniörerna fått ta hand om Södertelje kanal, ha de lagt linjaler på den, rätat den, fördjupat den till mer än det dubbla, gjort den så fin, så fin - och berövat den all dess pittoreska skönhet! Och där har byggts en så pampig järnvägsbro.

Förr i världen, då Elis Estreen var läroverksadsjunkt i Södertelje och bodde i ett hus alldeles intill den gamla kanalens inflöde i Maren, kunde jag från någon av kanalbåtarna som passerade förbi tämligen ogenerat konversera med honom, där han satt och rättade krior vid sitt skrivbord innanför öppet fönster, där han inandades schersminbuskarnas vällukt i trädgården utanför. Detta går inte nu. "Tempora mutantur." (Det heter väl så? )

Per Brahe minns jag också. Det var en av våra äldsta båtar här i Sverige. Den var byggd på Motala Verkstad av svensk puddelplåt, som var så seg, att den aldrig gick sönder, fastän Per Brahe otaliga gånger gått på grund. Plåten bara bucklades lite grann, men den höll.

Min fader vistades en tid som landtbruksinspektor på en gård ej långt från Örberga, på Vätterstranden. Det var visst i början av 1860-talet. Han brukade tala om Per Brahes duster med de vreda Vättervågorna redan då. (Min fader hade särskilt i yngre år ett sinne som var mycket känsligt för naturens storhet och skönhet. Han kunde ge ganska målande skildringar så relativt obildad han var.

Per Brahe blev ju sedermera riksbekant genom sin vådliga förlisning utanför Hästholmen en novemberhöststormnatt, då däckslasten, som till en del utgjordes av tungt gjut­gods från Norrahammar, försköt sig i den väldiga rullningen och båten på några ögon­blick kapsejsade. Det var då som en av landets finaste konstnärer, John Bauer, gick åt med hustru och son.

- Per Brahe blev ju ytterligare så beryktad genom den svåra bergningen något år efteråt. Den bytte då namn och hette visst Prins Carl eller nåt sånt. Men folk kände visst igen ullen och ville inte åka med den, så den bar sig aldrig i Sverige utan såldes visst till Finland. Kanske lever den än?

För att fullständiga båtlistan måste jag väl till sist även nämna Gotlandsbåtarna som gingo "inre vägen". Det var Gotland, Visby och Klintehamn, brunmålade båtar med långa skorstenar. De brukade uppenbara sig ute vid Viksbergs holme tämligen punktligt vid 8-tiden på kvällen (de gingo kl. 6 från Stockholm), och jag kände väl igen dem redan på detta långa avstånd. Jag vill minnas att Gotland var störst, men mycket låg.

Om det var Visby eller Klintehamn som var allra minst, minns jag inte längre. Troligen var det Visby. Jag brukade många gånger reflektera över hur det var möjligt, att en så liten båt kunde ta sig över Östersjön.

Ja, det var väl inte så litet att minnas efter precis sextio år.

Tegelbruket på Ragnhildsborg

Vem som egentligen vid denna tid ägde Ragnhildsborg har jag numera glömt. Troligen var det väl desamma som ägarna till Viksberg, de båda kompanjonerna Andersson & Jonsson. Ty tegelmästare Widlund (broder till Andersson) som skötte Nilsbergs tegelbruk 1891, då vi tillbringade vår sommar på Viksberg, flyttade året därpå över till Ragnhildsborg. Det kunde han ju naturligtvis ha gjort ändå förstås, men jag gissar i alla fall, att Andersson och Jonsson hade sin hand med i tegelbruket i Ragnhildsborg. Kanske arrenderade de bara tegelbruket?

Dessa gubbar, Andersson, Jonsson och Widlund kan jag fortfarande se för min inre syn. Andersson var en sträv herre med stor näsa och långt helskägg. Vi hade på Viksberg en väldig respekt för den gubben. Hur han skapat sin förmögenhet från rakt ingenting, minns jag inte längre. Men en duktig karl måtte det ha varit.

Jonsson minns jag lite bättre. Han var torparpojke från Småland och hade en gång som grabb följt med en oxdrift från Småland till Stockholm. Oxarna skickades inte med tåg den tiden, utan de fingo vackert använda sin egna ben hela den långa vägen - och det fick förmodligen den unga torparpojken också göra.

Jag minns inte i detalj "farbror Gustaf Jonssons" ödesutveckling" till "storkapitalist". Men han lär ha stannat i Stockholm hos någon oxhandlare. Sedermera blev han sin egen i samma bransch, varför han länge gick under smeknamnet - Ox-Jonsson. Slutligen slog han sig på köp och försäljning av lantegendomar och tjänte stora pengar. Allra sist jobbade han i hus i Stockholm och blev väl troligen millionär. Han blev snart nog en av stöttepelarna i det nybildade Svenska Missionsförbundet, och det är som bekant en förträfflig språngbräda till vinstgivande jobberier.

Han samarbetade med storbyggmästaren Bengtsson (bankdirektör Erik Bengtssons stormrike pappa) och tillsammans håvade de in storkovan. Det var Jonsson och byggmästare Bengtsson som lurade min Fader in i husaffären Thulegatan 25 i Stockholm med dess två hus, gatuhus och gårdshus och många lägenheter (44 eldstäder?) Den affären var han inte vuxen, och där lurade dessa båda gubbarna med tillhjälp av "missionsförbundaren" byggmästare Althin av honom 40 000 kronor, vilket var pengar på den tiden. Naturligtvis på sådant sätt, att de icke kunde åtkommas lagligt.

Nå, detta var en liten utvikning från ämnet, för vilken jag ber om milt överseende. Den har föga med Ragnhildsborg att göra. Men jag skall snart skriva om Viksberg, och där passar den bättre.

Farbror och tant Widlund hör emellertid Ragnhildsborg till. Farbror Widlund var ingen vacker karl, men han var troligen en god tegelmästare. Han hade nog inte ärft sin broders affärsbegåvning och fick därför nöja sig med en löntagares lott här i livet.

Ragnhildsborg hade två tegelbruk, det norra och det södra. Det förra var väl störst. Jag har nog många gånger hört, hur många millioner tegel där tillverkades, men det minns jag inte nu. Ragnhildsborg överflyglades snart av Lina väldiga tegelbruk, och det gick inte så länge. Kiholm hade också tegelbruk. Men det byggdes en hel del i Stockholm redan på 1890-talet och tegel gick det åt. Den ena bogseraren efter den andra kom till tegelbruksbryggan med sina pråmar, och vi pojkar - jag och David och Petrus (jag skall tala om dem längre fram) och kanske några till, voro med nere vid pråmarna och langade tegel. De åkte ner i pråmarnas innandöme i långa rännor, och det var en speciell teknik det också som vi snart nog suveränt tillägnade oss.

Förresten voro vi snart insatta i alla tegelbrukets detaljer.

Lerlagret var beläget rätt högt ovanför tegelbruket bakom några bergknallar, varför leran kördes ner på en lång rutschbana ända ner till ältkvarnen. Vagnarna voro grova träflaksvagnar, och de fulla vagnarna drogo upp de tomma. Stålwiren gick runt en rätt primitiv trätrumma i banans övre ända, men den bromsades inte såvitt jag kommer ihåg, utan hastigheten på "tågsättet" reglerades av en arbetare som bromsade hjulen på den sista vagnen med en enkel träspak. Det hela var ytterligt primitivt.

Det hände någon gång, att bromsaren misslyckades och tappade bromsspaken, och då skall jag tala om att det blev liv i spelet! Nygrävd våt lera är mycket tung, och de fulla vagnarna rusade iväg med en förfärlig fart utför. Oftast spårade de ur på mitten vid mötesfältet - banan var trerälsig - och välte. Och det var alltid ett evenemang för oss pojkar. Det hände ibland också att karlstackaren som hoppade av i farten, skadade sig. Jag minns att en gång de fulla lervagnarna lyckades komma ner ända till lerkvarnen och ställa till ett fasligt rabalder.

Grävmaskiner funnos på den där tiden ännu ej i lertagen, utan all leran grävdes och lastades för hand. Det var ett tungt arbete. Farbror Widlund hade förbjudit oss att åka med lervagnarna ner utför rutschbanan, ty det var ju en viss risk. Men i alla fall stal vi oss till det allt som oftast, och det var naturligtvis storartat nöje för en 11 - 12 års grabb.

Alla arbeten vid tegelbruket har jag deltagit i. Jag har t.o.m. stått i skärmaskinen, där den malda leran kommer ut ur kvarnen i en lång sträng, som sedan skäres av med ståltrådar, tre och tre stenar i taget. Jag har kört ut det våta teglet på låga trätrallor i de väldiga långa torkladorna. Och jag har hjälpt eldaren i maskinrummet att elda den stora ångpannan.

Varje lördagskväll då arbetet slutades för veckan, blåstes pannan ren från pannsten. Det var också ett evenemang. Mina första kunskaper i "ångmaskinsteknik" inhämtade jag i Ragnhildsborgs maskinhus. Det var visserligen mycket enkla saker, men inte så litet för en 11 - 12 års grabb. Roligast var det förstås, när maskinisten skruvade isär cylindern och satte in nya kannringar. Och en gång fick jag vara med om att genom manhålet krypa ner i själva pannan, då den skulle skrapas för pannsten. Det var lite kusligt.

Brännugnen var naturligtvis ett intressant kapitel. Vi fingo hjälpa till att stapla in teglet i ringugnens många kamrar, men själva eldningen, som sköttes uppe på ugns vinden medelst kolstybb, som kastades ner i olika kanaler, fingo vi inte befatta oss med. Den sköttes av gamla gubbar och det arbetet var visst mycket hemlighetsfullt. Det gällde att få allt tegel lika bränt. Och det kräver stor erfarenhet och visdom - dock ej grekisk.

Men nu kanske det kan vara nog skrivet om tegelbruket!

Mer om Ragnhildsborg

Trakten omkring Ragnhildsborg är mycket vacker. Vegetationen är rik och blomsterfloran mycket rikhaltig. Jag har redan talat om den vackra "Ragnhilds holme". Men den var ingalunda enastående. Trakten kring Kiholm och vid Lina duger också att ses. Och en promenad från Ragnhildsborg utefter sjön till Viksberg var mycket omväxlande och givande. Man följde då en gångstig, som utgick från tegellastbryggan och sedan ledde dels genom mycket vacker skog och dels över och utefter fagra blomsterängar med utsikter ut åt Mälaren.

Viksbergs "holme" - som inte var någon holme, utan en stor bergig halvö - erbjöd på den tiden en vild och fullkomligt orörd natur. Där kunde man hitta fullkomligt vildsköna partier, och uppifrån toppen av dess högsta berg såg man vida omkring -långt ut över S. Björkfjärden samt över de öar och sund där "Mariefred" stävade in mot den lilla mälarstaden med det ryktbara slottet.

Några särskilt typiska växter minns jag inte längre mer än gulsippan, som växer ymnigt i dessa trakter liksom i hela Salems socken. Vidare myskmadra - Asperata tinctoria - som doftar så härligt i bergsluttningarna bakom Ragnhildsborg. Jag minns också den vackra Orobus Vernus, som på våren växte ymnigt i hasselskogen bakom Widlunds trädgård, samt blodnävan - Geranium sangvinium, som prunkade med sina stora rödvioletta blommor. Naturligtvis fanns det också en massa andra, men jag minns dem inte särskilt.

Karakteristisk för Ragnhildsborg var den rikliga förekomsten av hassel. Nedanför landsvägen ner till norra tegelbruket, åt sjön till, fanns en hel skog av hassel, och jag minns, att vi på höstsidan skördade massor av hasselnötter - jag tror knappast att jag sett så mycket hasselnötter någonstädes som just där.

Nedanför norra tegelbruket (det södra har jag inget alls talat om, då vi inte så mycket voro där) hade vi vårt charmanta badställe. Det var mycket frekventerat, ty där badade bl.a. alla tegelbrukets ungar. Särskilt tyckte vi om att bada, då ”Ragnhild” kom om kvällarna, ty hon rörde upp sådana väldiga svallvågor som det var härligt att brottas med. Jag var på Ragnhildsborg ännu inte simkunnig i egentlig mening, det blev jag först ute på Gärdsvik på norra Ljusterö sommaren året därpå, då vi badade i den lilla sjön Skären, en vacker skogssjö med sandbotten och kristallklart vatten. Men litet försökte jag väl även på Ragnhildsborg. Min syster Signe kunde emellertid ge sig ut på djupt vatten.

Farbror Widlund hade en rätt stor villa i 90-talets typiska stil med snickarglädje och dubbla öppna verandor med vacker utsikt utåt viken ända ut mot "Viksbergs holme". Ganska stor trädgård hade han även till sitt privata förfogande, och fruktträden voro synnerligen givande - grenarna formligen dignade under den väldiga tyngden av äpplen. J ag minns att några träd buro en sorts äpplen som voro mycket söta, men ändå hade en härlig syrlig smak. Jag visste inte namnet på dessa äpplen och har i senare tid mycket undrat, vad det kunde vara för sort. Alltnog voro vi pojkar mycket sugna på dessa äpplen. Fallfrukt fingo vi ta, men inga äpplen från träden. Därför voro vi högeligen förtjusta i blåsväder.

Far och Mor hyrde den övre våningen i denna villa som sommarbostad. Jag undrar om det fanns särskilt kök däruppe - jag knappast tror det. Vi hade nog fotogenkök. Den ena sommaren - troligen den senare - hade vi en sommarinackordering, en läskamrat till min syster, en glad och trevlig flicka som hette Emelie Larsson. Hon var studentska. Hennes pappa var specerihandlare och hade sin affär på Söder i hörnet av Folkungagatan och Södermannagatan, alldeles strax intill där min Mormor bodde (Södermannagatan 9), så mostrarna kände nog till henne - eller åtminstone pappan.

Emelie, som troligen 1892 var omkring 17 år, läste lite grand med mig, men jag minns inte längre i vilket ämne, möjligen tyska. Vidare hade Widlunds en äldre dotter Lisa (Elisabeth), lika gammal (död just nu i år (1952) som änkefru Bylin, 76 år gammal.). Hon såg som ung ganska bra ut, fast hon hade kanske litet för stora och för glest sittande framtänder. Hon var en smula spydig till sitt sätt och det kunde kanske inte skada, ty hon var rätt omsvärmad av ungherrar. Jag vill minnas att det var Magnus Niéll, som slog sina lovar kring henne. Niéll var en liten, prydlig och ytterst korrekt gentleman, något över 20 år. Vad det sedan blev av honom minns jag ej. Men någon "Lisa" fick han aldrig för sina upprörda känslor.

Emelie Larsson uppvaktades av en lång, smal ungherre som hette Lovén - förnamnet minns jag ej. Men han hade lika liten framgång i sina bemödanden. Eme1ie ville ha en karl med vida mer klingande namn, och därför blev hon gift med en disponent Kling. Själv blev hon tandläkare och hade under några år tandläkarepraktik, till disponentfrun tog överhand och Emelie lämnade S:ta Apollonia åt hennes öde.

Min syster som 1893 var sexton år, hade också denna sommar - och en tid bortåt - en ivrig, men på samma gång litet slö och bekväm beundrare i Oscar Widlund, den andra i ordningen av tegelmästarparets söner. (Den äldste, Wilhelm, var inspektor på Wiksberg, han hade gått på Alnarp. Han fick sedermera på något sätt som jag inte vet, ärva sin rike farbror och blev så småningom godsägare och "fin karl" på Wiksberg. (Min syster och jag ha flera år varit ständigt återkommande gäster på Wiksberg långt in på 1900-talet (1909 eller så omkring).

Oscar såg ganska bra ut - han var åtskilligt lik sin mamma - tant Widlund - som nog i sin ungdom inte sett ut som precis vem som helst. Men han var som sagt en mycket lättjefull och bekväm herre, som inte rörde sig i onödan och som därför "med tiden blev tämligen fet". Han hade först cykel- och sportaffär i Stockholm, men slutade som specerihandlare i Södertelje (utåt Scania-Vabisverkstäderna till). Min syster såg inte precis illa ut hon heller, men hur det nu var så ville hon väl ha en karl med litet mer framfart i. Och så blev det inget av med den kärleken, som jag f.ö. fruktar för att den var dimensionerad i underkant.

Oscar Widlund, Loven och Niéll bodde ju i Stockholm, men de kommo ut nästan varenda söndag till Ragnhildsborg, så nog utvecklades det ett rätt livligt ungdomsliv den sommaren.

Victor Widlund - den yngste sonen - var väl för ung för att vara med i det gänget. Han var kanske 15 år. Vad det sedan blev av honom minns jag ej. Jag tycker mig minnas att han dog helt ung.

Sedan var det bara ett par kvar - Hilda Widlund och jag. Hilda var den yngre dottern som kom sist i syskonraden. Sommaren 1893 var hon nio år - hon var precis lika gammal som Ackie-Bände. Hilda var i denna ålder ovanligt söt och dessutom snäll och rar (vilket i någon mån hör ihop). Det var därför inte så underligt att vi blevo de bästa lekkamrater och höllo ihop ständigt och jämt. Jag vek sällan från Hildas sida, och jag tror att hon - som nioåring - uppskattade mig lika mycket som jag henne. Vi voro aldrig någonsin osams, vilket väl torde vara sällsynt bland lekkamrater. Vad hon ville, det ville jag också - och tvärtom. Hildas förtjusning var att plocka blommor, och det hade jag inget speciellt emot heller.

Tänk vad vi lekte ute bland Taelge huus' ruiner och plockade blommor på Ragnhildsholmen. Och hur många gånger var jag inte ute och rodde med henne och plockade vita näckrosor. Hilda var som barn mycket blond, men mörknade i håret sedan. - Jag har någonstans i mina gömmor ett kort av henne från sommaren 1893. Hon sitter där i vit klänning och har en vit hatt på huvudet. Hon sitter och tittar en smula under lugg och håller sina händer sedesamt hopknäppta i knät. Sötare flicka fanns just inte att se.

En gång byggde vi av trälådor, brädor och en stor presenning en stor båt i trädgården, mitt ute på en fin grön gräsmatta. Båten var rätt så stor och var försedd med en kommandobrygga, som gick att stå på. Ett väldigt plåtrör hade vi hittat ner i tegelbruket och det blev skorsten. Jag tände torrt ris på en järnplåt inunder, och det blev rök ur skorstenen.

Petrus - son till en tegelbrännare Andersson vid södra tegelbruket - var besättningskarl och hans bror David var styrman. Bägge voro trevliga pojkar, ja dom såg också bra ut bägge två och voro förträffliga lekkamrater. Och dom hade stor respekt för Hilda, som var restauratris på båten. Hon hade ur sin mammas skafferi fått en del godbitar som hon bjöd på i båtens "matsalong", som var stor nog för oss fyra att sitta i. Jag kommer inte längre ihåg matsedeln, men jag minns, att vi fingo jordgubbar med vispgrädde efteråt. Och vi gjorde med säkerhet heder åt Hildas anrättningar. Och kaptenen som var jag - berömde restauratrisens charmanta sätt att sköta båtens mathållning. Jag talade om båtens goda "renommé" - ty redan då kunde jag detta fina utrikiska ord.

Hilda kom sedan i Södertelje flickskola och gick ut den. Och en gång, då jag hälsade på på Hall, tog Hilda sin examen och fick blommor av mig. Jag kan fortfarande se henne, då hon kom över Södertelje torg med sina blommor i famnen. Men sedan träffades vi mera sparsamt. Vi brukade dock länge träffas vid jultiden ute hos Wille på Wiksberg. Och hon var samma snälla och rara flicka även om "sötheten" så småningom försvann.

I fjol (1951) skrev jag ett långt brev till henne och påminde henne om hennes fina middag ombord på "Ragnhildsborg" (ty så hette båten) och om våra övriga barndomsminnen.

Hon svarade ej, av vad orsak vet jag ej.

Jag har i mina gömmen hittat ett gammalt urblekt fotografi taget utanför västra gaveln på vår bostad på Ragnhildsborg. Detta fotografi har naturligtvis sin plats här. Jag räknar upp de personer som där förekomma: Stående: Oscar Widlund, min syster Signe, Lovén, Magnus Niéll, Wiktor Widlund, Emelie Larsson, Lisa Widlund, och så den 12-årige Gösta Larsson - som han hette på den tiden - med Realläroverkets vackra silvermärke i mössan. (Det är synd att fotot skall vara så urblekt, så man ej riktigt kan se dragen). Sittande: Farbror W, Tant W, Hilda, min Moder med Tom i knät, och sist min Fader.



Det går ju att med specialplåtar - känsliga för infraröda strålar - få fram bilden sådan den var före urblekningen. Men den urblekta bilden räcker väl i min tid, och sedan är det ingen som har något intresse av den.

Dock skulle jag mycket ha värdesatt att man kunnat se, hur Far, Mor och Syster - ja varför icke också jag själv? - såg ut på den där tiden. Min Mor var detta år (1890) fyrtio år gammal (kan man tänka sig det, då hon levde ända till 1945?) och Far var då redan hunnen till 57 års ålder, hvilket jag också har litet svårt att sätta mig in i.

Min syster Signe var denna sommar sexton år. Jag skulle ha satt ofantligt värde på att nu ha haft i min ägo ett foto av henne ensam just vid detta tillfälle. Ty hon var utan gensägelse den stiligaste i hela detta "menageri".

Tant Widlund hade nog som ung sett ganska bra ut. Men därom kan man inte döma av det lilla man ser av henne på detta fotografiet. Dock minns jag henne väl från Wiksberg.

onsdag 17 december 2008

Vaxholm 1891



På Långsjö bodde vi tyvärr inte länge. Vi kom dit 14 mars 1891 - ty jag har ett klart minne av att jag var tio år på Långsjö - och vi flyttade därifrån någon gång i augusti samma år, jag har ett svagt minne av att det var ungefär i mitten av månaden.

Tänk om min fader hade haft förstånd nog att behålla det - åtminstone något tiotal år! Betänk vilken egendom och vilket underbart läge. Vi kunde ju ha haft nära nog paradisiskt därute. Nära till Stockholm och ändå rena landet - på den tiden. Underbart vackert intill Långsjön, med en tjusande och omväxlande terräng.

Att sälja Långsjö var den största dumhet min Far begått. Hade han förstått sin chans och utnyttjat den, så hade vi ju blivit fullständigt ekonomiskt oberoende. Och min framtid - om jag nu skall tänka på den, hade gestaltat sig på ett helt annat sätt än vad sedan blev fallet. Men gjort är gjort, och man vinner väl föga med att gräma sig.

Men vart skulle vi flytta från Långsjö?

Min fader hade en gammal bekant som hette Anders Gustaf Nilsson. Jag minna inte nu längre varifrån hans bekantskap härleder sig. Det är möjligt att "farbror Nilsson" var smålänning - från Tjust, liksom min fader, men det har jag nu i alla händelser glömt Han hade emellertid från ett ringa ursprung - som jag tror - arbetat sig upp och blivit enl välbergad karl.

Han ägde ett par stora stenhus i Stockholm, bl.a. det på Borgmästaregatan på Söder (nr 8 ?). Och han var direktör för ett stort åkeriföretag, som tillika på den tiden ombesörjde gaturenhållningen på Söder. Tidigare hade han visst varit "åkare Nilsson". Han bodde i huset på Borgmästaregatan - en trappa upp tror jag, och hade där en talrik familj.

Det var nu på den tiden ingalunda ont om lägenheter i Stockholm, men min fader var i alla händelser glad åt att ganska lättvindigt få sin bostadsfråga ordnad. Han fick hyra hos "åkare Nilsson" i huset på Borgmästaregatan, men vi kunde ju inte få flytta in förrän den 1 oktober (1891). Så till dess måste vi skaffa oss bostad på annat håll. Och jag tror, att våra saker under tiden magasinerades i något uthus vid det stora åkeriet.



Så flyttade vi ut till Vaxholm för att vara där under sommarens senare del. Och det var tioåringens första minne av Stockholms skärgårdsvatten. Jag minns hur jag njöt av den friska saltsjöluften, och fästningen därute i Vaxholm var för tioåringen någonting högst märkvärdigt. Den upphörde han inte på flera år att skänka sin intensiva beundran.

Det rörliga sjöfartslivet där i det smala fästningssundet var något som han aldrig fick nog av. Därnere kunde han sitta på ett säte i timtal och betitta alla båtar och fartyg som passerade förbi. Han blev snart bekant med de flesta av dem, d.v.s. med de svenska båtarna. De större utländska fartygen gingo ju genom Oxdjupet vid Oscar Fredriksborg, så dem fick han inte så mycket se annat än på båtresorna in till staden.

Det var så intressant - tyckte tioåringen - att båtarna måste passera fästningen med sakta fart och därvid salutera med flaggan. Skärgårdsbåtarna som kilade där förbi varje dag, behövde ju inte hälsa, men alla andra fartyg, och artilleristen däruppe på fästningstornet hade bråda dagar. Det var att sänka flaggan där uppe i ett i ett.

Ty t.o.m. de åländska vedskutorna hälsade med sina flaggor fästningen, och det betraktades som oerhördt viktigt. - Likadant var det naturligtvis vid Oscar Fredriksborg. Och då var det naturligtvis ändå viktigare, ty där kom ju fartyg från alla möjliga länder, och det var ju en given sak, att den svenska flaggan däruppe på den höga fästningsvallen skulle ha sin vederbörliga salut Jag tror t.o.m. att det på den där tiden var det så obligatoriskt, att ett fartyg som inte visade flagg vid passerandet av Oscar Fredriksborg, fick ett varnings- eller prejningsskott. - Och alla örlogsmän, särskilt då förstås de icke så sällan förekommande utländska, saluterade med 21 skott. Så det var ofta nog ett farligt dundrande därute vid Oscar Fredriksborg. Det hördes ju ända in till Vaxholm.



Vi åkte ofta över till Rindön. Det var fästningens små barkasser som på den tiden ombesörjde trafiken. Och det var sträng militär kontroll av alla personer som inte kunde "tala rent" - svenska förstås.

Hur vi bodde i Vaxholm? Ja, jag har inga tydliga minnen av huset där vi bodde eller av våra rum. Vi bodde emellertid rätt högt uppe på en bergklint omedelbart intill ett stort, högt och vederstyggligt fult missionshus, vars profil avtecknade sig högt över stadens hustak redan på långt håll, då man kom med båten från Stockholm, och hade passerat Tenösundet - jag minns det även från mina senare skärgårdsår.

Egendomligt nog minns jag inte ett dugg om våra rum eller om vårt hyresvärdfolk. (Jag brukar eljest ha rätt gott minne ända från 10-årsåldern, även smådetaljer).

Sommaren 1938 gjorde jag på min semester ett besök i Vaxholm för att om möjligt leta reda på det hus, där vi bodde. Men jag lyckades inte hitta något som kunde väcka mina barndomsminnen till liv. Antagligen var huset rivet. Vaxholm idag är ju ingalunda likt det Vaxholm vi vistades i 1891. Och det är kanske inte så underligt att jag ingenting minns, ty det var bara 5 - 6 veckor vi bodde där. Och på den korta tiden hann väl inte minnet stabilisera sig.



En sak minns jag däremot tydligt nog och det är en av mina lekkamrater. Jag hade nog flera lekkamrater, bland dem flera högst otrevliga pojkar, som ibland kom och muckade gräl och ville slåss. Men dem har jag förlorat allt minne av.

Däremot minns jag just den där ende - förmodligen på grund av hans högst egenartade utseende. Han såg nämligen ut som en bäver i synamentet, med två oformligt stora gnagaretänder. Han hade också en egendomligt formad "nos" med en typ på näsborrar, som jag inte vet mig ha skådat på någon annan.

Vacker var han sålunda inte, och inte heller i mitt tycke nämnvärt trevlig. Men det var han och jag som mestadels lekte tillsammans där uppe på berghällarna och vi kom väl någorlunda drägligt överens. Jag har förlorat varje spår av honom sedan. Han hette John (......).

På tal om näsborrar så minns jag från min tidiga barndom en pojk som hette Robbert. Han hade överhuvudtaget ett rätt flickaktigt utseende, men vad som imponerade på mig redan vid dessa år var den oerhört tjusiga form som han hade på sina näsborrar. Hur kan man redan i den där åldern ha sånt sinne för sådana detaljer i ett ansikte? Sådan stark sympati- eller antipatikänsla för formdetaljer i ett ansikte!

Somliga attrahera mig med en naturkrafts makt, medan andra lika ögonblickligt stöter bort mig med de olustigaste känslor. Särskilt flickor - skapelsens högsta utvecklingstopp (borde åtminstone var det!) stöter obarmhärtigt bort mig, om de ha fula näsborrar. Det är det allra första jag observerar hos en kvinna. Och repulsen är ofta oerhört kraftig, så jag nästan mår fysiskt illa. Vad innebär detta i sexuellt avseende? Läs Poul Bjerre! Han berättar en hel del därom.

Förmodligen var det de fula näsborrarna och de typiska gnagartänderna hos John (......), som fäst honom i mitt minne.

Borgmästargatan




Men så gick rätt fort veckorna fram till första oktober, och då flyttade vi in i lägenheten på Borgmästaregatan. Jag minns inte hur många rum det var i den lägenheten, om det var tre eller fyra rum. Inte minns jag heller om några detaljer från själva rummen, annat än att det var finare än på Fjällgatan. Vi bodde fyra trappor upp och hade en makalöst fin utsikt. Av den har jag åtminstone svaga synminnen, även om jag inte minns några detaljer.

På andra sidan gatan låg en stor trädgård, som möjligen kunde kallas handelsträdgård. Ty jag minns ännu mycket tydligt att just de första dagarna sedan vi flyttat in, så höll ett par karlar på att lägga in morötter i långa stukor, i stora kvantiteter. Förmodligen även andra sorts grönsaker, fast jag ej minns annat än morötterna.

- Trädgården var skild från gatan medelst ett högt rött plank. Därinne fanns långa rader av fruktträd och några pittoreska gamla hus, som jag minns att jag sökte rita av. Vad som låg bakom trädgården minns jag inte så noga, förmodligen var det bergknallar med en och annan pittoresk gammal kåk från 1700-talet. Men över dem sågo vi Fåfängans höga bergknalle med den häckomgärdade trädgården ovanpå samt vidare Valdemarsudde med dess gamla kvarn, Blockhusudden och segelleden långt ut förbi Fjäderholmarna. Jag tycker jag har ett minne av att vi längst ute kunde se tornen på Bogesunds slott, men det är möjligt, att det endast är fantasier. (Nu äro ju flera kvarter förbyggda och utsikten försvunnen.)

Jag kunde sitta i timtal och i min faders kikare iakttaga båtarna som kommo långt därute i segelleden. Stockholms ström sågo vi emellertid ingenting av, ty åt det hållet låg Erstaberget för.



8:an Borgmästaregatan låg förmodligen i hörnet av Åsögatan. Och där fanns ju en sådan mängd av underbara små trädgårdar och pittoreska gamla kåkar. Vi brukade ofta vallfärda dit även sedan vi flyttat till Tulegatan långt uppe på Norr.

Jag har bland gamla fotografier hittat ett par tagna däruppe. Mormor lär visst en gång ha bott på Åsögatan. Och Ackie-Bände påstår, att hon har många minnen därifrån.

Från 8:an var det helt nära till Vita Bergen med dess myller av de sötaste gamla täppor och 1700-talshus. Dit gingo vi ofta, ty där var en sådan underbar utsikt ut över Barnängen och Hammarby Sjö. Sofiakyrkan var då ännu inte byggd.

Från livet på Borgmästaregatan minns jag inte så värst mycket. Jag var de där åren 1890 - 92 ganska klen och hade flera vintrar lungkatarr, som nedsatte mina lifskrafter. På Borgmästaregatan gick jag inte i skola, utan undervisades hemma. Moster Judit hade en kamrat, eller i varje fall ungdomsvän som hette Elvira Larsson. Hon undervisade mig i flera ämnen. Och Augustinus Persson - en student från Undenäs i Västergötland - vilken bodde ute vid Lugnet i Danviks krokar, men vid den här tiden mycket umgicks med mostrarna, han räknade med mig och grundade mitt stora intresse för växter (han skänkte mig sitt herbarium på bortåt 1000 växter).

Och så lekte jag med flickorna Nilsson, "farbror Nilssons" döttrar som voro ungefär jämnåriga med mig. De voro en hel rad, och de voro allesammans vackra och glada flickor. Den äldsta hette visst Lydia och blev sedermera gift med en Forsling (lärare?). Sedan kom Rut, framdeles fru ingeniör Georg Sundström - mannen en tid min kom­panjon i firman Heijkorn & Sundström. Så kom förmodligen Astrid, en tämligen kokett flicka med ett silkeslent blont hår ( för vilket en perukmakare i Paris sedermera erbjöd sig att betala 10 000 francs, om hon ville honom klippa av det. ) Hon blev gift med en odåga och slarver som jag vill minnas hette Fris (ej Fries) Och det äktenskapet var nog inte vidare lyckligt. Astrid var nog den ledsammaste typ som man kunde leta upp.

Däremot var Dagmar Nilsson en mycket trevlig flicka. Hon blev visst tandläkare sedan. Sist på sladden kommo Doris och Mirjam. De voro småungar - eller kanske inte ens födda - då vi bodde på Borgmästaregatan. - Doris minns jag inte så mycket av, men Mirjam var en söt flicka, som blev gift med en tandläkare på Götgatan. (Stridbeck).

Det fanns en bror till flickorna också, kanske två, men jag minns endast Anders, som visst blev ingeniör. Han hade otrevliga spasmer i ansiktet, som inte gick att bota.

Farbror Nilsson hade det ju ekonomiskt mycket gott ställt och hade en hög standard i sitt hem. Men det var nog flickorna som regerade mest i huset. De nekade sig just ingenting vare sig i fråga om kläder eller nöjen. De voro jämnt ute i svängen. Astrid var nog den längst avancerade. Ruth var en tillbakadragen och mera tyst flicka. Hon var nog den bästa av dem. Men äktenskapet med Georg Sundström slog i längden icke väl ut. De skiljdes.

Min bekantskap med flickorna Nilsson fortsatte sedan under min skoltid och t.o.m. ända in på Teknis-tiden 1901- 1903. De bildade ett gäng tillsammans med Maja Anundsen och Gurly Lund och några stycken till. Jag minns, att jag så sent som 1907 -08 var med på en söndagsutflykt till Nacka och Dammtorpssjöarna. Och Georg Sundström hade charmanta julsupéer. Då infann sig hela gänget hos honom och det gick ganska skojfriskt till. Sedan jag 1910 flyttade till Forsbacka, försvann hela gänget ur blickfältet.

Några särskilda händelser från vår tid på Borgmästaregatan har jag för övrigt inte. Och vi bodde ju inte så länge där heller. Det måste vara typiskt för mig, att jag mest erinrar mig synminnena från de platser där jag varit Människan och vad som rör henne, intresserar mig mindre. Därför minns jag så litet från vårt familjeliv under min barndom. Jag minns egentligen så bedrövligt litet från mina föräldrars liv, från deras samtal med oss barn. Det som borde vara det viktigaste minns jag inte.

Gösta Heijkorn, Lillerud 14/7 1953.

tisdag 16 december 2008

Långsjö gård


Då min Fader lämnade Stockby, var han 53 år gammal. Han hade ju tjänat en del pengar, och han tyckte väl därför, att han kunde vila sig en tid och taga igen sig. Det var därför han flyttade till Stockholm. Emellertid var det väl också i någon mån för min och min systers skolgångs skull. Alltnog flyttade vi till Fjällgatan i Stockholm - jag har skrivit ett särskilt kapitel därom.

Där blevo vi emellertid inte länge boende. Min Fader tröttnade väl på att gå i Stockholm och göra ingenting. Visserligen hade vi en mjölkaffär, som sköttes av vår gamla Anna, som följt med oss från Stockby. Den gav oss troligen föga vinst.

Min Fader ville väl återvända till det område, han bäst begrep, lantbruket, men han ville ha ett mindre sådant, som inte förorsakade honom så mycket arbete och som kunde bli ett tusculum för honom på gamla dagar. Han hade insett, att jag aldrig skulle bli någon lantbrukare utan troligen skulle komma att gå läsvägen. Dessutom var jag vid den där tiden en liten klen och bräcklig grabb, som ingenting orkade.

Så kom i början av år 1890 ett nytt uppslag. Min Fader fick reda på, att en liten gård, Långsjö, strax söder om Stockholm, skulle försäljas exekutivt. Den låg c:a ett par kilometer från Älvsjö station vid en liten vacker sjö, Långsjön, på gränsen mellan Brännkyrka och Huddinge. Om jag inte nu minns fel, så var egendomen på omkring 60 tunnland öppen jord. Det fanns dessutom c:a 200 tunnland skogsmark förutom stora ängsmarker och bergbackar.

På gården funnos två stora villor, identiskt lika och innehållande l0 rum och kök jämte hallar. De voro belägna på en platå alldeles invid Långsjön midt emot hvarandra på varsin sida om en större gårdsplan med en rund blomsterrundel i midten. Villorna stodo obebodda.

Gården hade bebyggts av två bröder Ditzinger, troligen affärsmän, vilka ämnade slå sig ner härute i det stora lugnet utanför Stockholm på sin ålderdom. Det gick bra till en tid, men så blevo de båda svägerskorna osams - det påstås om mjölken och visst också om trädgården (det fanns en stor vacker trädgård med produktiva fruktträd samt en stor vacker park om inte mindre än åtta tunnland, gränsande till sjön). Och förhållandet mellan de båda familjerna som bebodde de ovannämnda villorna, blev så småningom så spänt och till sist olidligt, så att man beslöt att separera.

Gården såldes. Vem som köpte den, minns jag inte nu. Möjligen var det den postkontrollör Gelhaar, som sedermera fick gå ifrån gården. Det var Sundsvalls enskilda bank - tror jag - som hade några fordringar på Gelhaar och som framtvingade den exekutiva auktionen.

Gården såldes för 33 000 kronor, om jag nu minns rätt efter så många år. Det var min Fader som ropade in den på auktionen. Vad den egentligen kunde vara värde, vet ju inte jag. Jag hade ju inga som helst begrepp om sånt. Men det kan ju vara värt att reflektera en smula inför nutida fastighetsvärden, då man får höra, att en gård med den storlek som ovan omtalats och med den bebyggelse som också relaterats, kunde ropas in för 33 000 kronor. Bara de båda villorna borde ju vara värda det beloppet, tycker man.

Gården var luxuöst bebyggd. Det fanns en ladugård, där vi hade 15 kor förutom en del ungdjur och grisar. Men det förnämsta var väl stallet. Hur många dragare som behövdes på gården, vet jag inte, men i stallet, som var utomordentligt luxuöst, fanns plats för tio hästar. Bröderna Ditzinger hade haft ridhästar, och spiltorna voro avdelade medelst gallerverk av gjutjärn, som sågo ut som konstsmide. Krubborna voro av skinande blank koppar med drivna ornament och om jag inte alldeles minns fel, funnos drickeshoar av marmor. Hur många hästar vi hade minns jag inte, men nog var det väl åtminstone två par dragare. Några ridhästar hade naturligtvis inte vi.

Jag var ju inte mer än en nio års grabb, då vi den 14 mars 1890 tillträdde gården, så inte har jag så värst många minnen av förhållandena där. Vi bodde inte i någon av de fina villorna, som stodo tomma, utan i den s.k. arrendatorsbostaden, som låg bra nog långt därifrån, vid vägen till Älvsjö. Med en liten, särskilt söt trädgård omkring. Bröderna Ditzinger skötte nämligen inte lantbruket, utan hade detta utarrenderat.

Några minnen från Långsjö har jag dock. Då vi kommo dit i mars, var det ju ännu full vinter, och jag har tydliga synminnen av den isbelagda Långsjön. Då det fram på vårsidan blev landlöst, satte vi ut ryssjor, och jag minns fullt klart och tydligt, när Far och jag voro ute och vittjade dessa. En gång minns jag att vi fingo 17 stora krabater till abborrar i en enda ryssja. Och en annan gång fingo vi så mycket mört, att en av ryssjorna var fullkomligt smockfull med sådana, som vi knappt orkade bära hem.

Ja, Långsjön måtte ha varit ofantligt fiskrik. Ty jag minns bestämt hur vi en gång på ' c:a 20 minuter fingo 7 stora gäddor på drag. -Vackert var det också där ute. På andra sidan sjön låg gården Snättinge. Dit rodde min syster och jag ofta över, och vi vandrade långa vägar i starkt kuperad ekskog ända bortåt Huddinge till.

Vårt tjänstefolk har jag inte minsta minne av, men det är klart, att vi måste ha haft några drängar. Ty jag minns tydligt, hur jag en gång var med ute på ett gärde och plöjde.

Jag tror inte vi hade någon piga mer än gamla Anna, som följt oss både från Stockby och Fjällgatan. Förresten var hon på denna tid inte alls "gammal", ty hon var flera år yngre än min mor, som på denna tid var bara trettiosju år. Så Anna var väl bara något över trettio år. Men vi bruka kalla henne "gamla Anna", ty vi uppehöll kontakten med henne ända tills hon var 75 år eller mer. Hon gifte sig strax efter Långsjötiden och min Fader skaffade henne och hennes Kalle ett förmånligt arrende ute på Värmdön, där de tjänade mycket pengar.

Arrendatorsbostaden, där vi bodde sommaren 1890, har jag inte mycket minne av. Jag tror vi hade fyra rum och kök, och vi hade mycket blommor utanför i vår lilla trädgård. I trädgården arbetade vi förresten mycket. Det har jag ganska livliga minnen av.

Uppe i de stora tomma villorna voro vi inte ofta, men det kunde hända en och annan gång att vi voro däruppe och lekte kurragömma i de stora utrymmen, som där funnos.

Ibland åkte vi efter häst in till staden. Det fanns ju visserligen tåget vid Älvsjö, men ofta åkte vi hela vägen in. Jag minns ännu lite grand, hur det denna tid såg ut på Vestbergagården och vid Liljeholmen.

Det är ledsamt att jag inte minns så särdeles mycket från Långsjötiden. Men jag var ju bara nio år, och man får väl inte begära så mycket av en så liten grabb. Av mina föräldrar minns jag just ingenting från den sommar vi bodde där. Tänk om jag hade haft ett livligt komihåg från denna tid och hade kunnat ge någon karakteristik av Far och Mor, vad det hade varit roligt! Förmodligen var jag ett "mindre begåvat barn".

Jag har läst en del memoarer av skilda författare och förvånats över vilka minnen de kunnat bevara från sin barndom. Tänk bara på Carl Larsson, eller på Isberg, vilken som 7-årig grabb bodde på Fjällgatan strax intill oss. Hvad ha de icke allt för minnen ända från sin barndomstid.

Tänk om vi kommit att behålla Långsjö t.ex. något tiotal år! Vilka förtjänster skulle vi då icke ha gjort! Ännu 1890 räknades Långsjö som en liten lantegendom, och värderades efter tunnland. Men det dröjde inte länge därefter, förrän Stockholm började växa med stormfart och Långsjö kom att ligga alldeles utanför dess knutar. Jorden värderades inte längre efter tunnland, utan efter kvadratfot, sedermera kvadratmeter.

Tomter började styckas. Och det påstås, att ur Långsjö lilla gård uttagits mera än en million. Långbrodals sinnessjukhus ligger ju beläget på mark, som en gång tillhörde Långsjö, och det sägs att tomten som frånsåldes till denna stora anläggning, betingade värden som låg omkring 100 000-talet kronor. Och nu är det ju en tätbebyggd villastad därute på våra gamla marker. Vem skulle ha trott något sådant 1890!

Min Fader var ju en duktig lantbrukare och var ingalunda korttänkt. Men en sådan här utveckling kunde han likväl inte förutse. Och det var bra synd. Min utveckling t.ex. hade med så (...) kommit att röra sig i helt annorlunda banor, om vi hade behållit Långsjö bara i tio år.

Men fram i aug. denna sommar kom en eftermiddag en fin landå svängande upp på gårdsplanen vid de båda stora villorna. I denna landå satt en mörk elegant herre. Då han inte fann någon däruppe, så kom han ner mitt för ladugården, där just min Fader och jag höllo på att mocka dynga hos de femton korna. Den elegante herm hoppade ur och kom in i ladugården, där han frågade efter "patron". Han tog min fader för gårdens kogubbe. "Vad vill ni honom"? frågade min Fader. "Ja, jag vill ha tag i honom förstås!" svarade den fine herm. "Var snäll och gå efter honom!" - "Det går an att få tala vid mig, om ni har lust", svarade då min Fader.

Det var Christer Hampus Pontus Axling, son till en sågverkspamp uppe i Sundsvallstrakten, som kom åkande i den fina landån. Han torde vid det här laget knappast ha varit trettio år gammal. Det var en odåga, som aldrig gjort för två öres nytta i sitt liv och som bara levde på pappans rätt rikligt tilltagna apanage. En lebeman och vivör, som länge varit nere i Paris och levat lusen därnere bland demimond och lasternas folk.

Nu var han hemkommen, och nu ville han ha ett ställe strax utanför Stockholm, där han kunde ostörd få leva livets glada dagar med sina älskarinnor. "Är det här stället till salu?" frågade han. "Nja, det är det inte", sade min Fader. "Jag har nyss köpt det för att slå mig ner här på gamla dar." - "Ja, men ni kan väl köpa ett annat ställe. Det här tilltalar mig, och jag betalar, vad ni begär." - Ja, min Far var ju inte värst hågad att kasta sig in i nya transaktioner. Men den andre var enträgen och gav sig inte. Och efter någon vecka var Långsjö sålt. Det var den dummaste affär som tänkas kan.

Visserligen fick min Fader 55 000 kronor och tjänade sålunda 22 000 på ett halvår. Och det medges, att det var pengar på den tiden. Men hade han väntat ett par år, så hade han fått 100 000 och efter tio år kanske 200 000. Och hade han förstått sig det allra minsta på tomtaffärer, så hade han plockat pengar som gräs ur lilla Långsjö. - Jag var ju liten grabb och begrep inte ett dyft.

Vi hyrde oss in i en villa i Vaxholm för resten av sommaren och den 1 okt. flyttade vi in i en lägenhet på Borgmästaregatan på Söder, tillhörig en gammal bekant till min Fader, direktören Anders Gustaf Nilsson, som hade åkerirörelse i Stockholm.

Jag har såvitt jag minns aldrig varit på Långsjö sedan. Men nog kunde det väl vara intressant att komma dit och se. -Axling behöll Långsjö i två år, vill jag minnas. Vår Anna stannade kvar som hushållerska hos honom, och hon har berättat otroliga berättelser om de fester och supkalas, som Axling ställde till med därute i den lantliga stillheten. Det kom den ena vagnslasten efter den andra med kvinnopersoner, som voro i gladaste laget.

Naturligtvis kunde detta liv och leverne icke hålla på så länge. Efter två år blev Axling ställd under förmyndare, och Långsjö försåldes. Vilket pris egendomen då betingade har jag väl hört, men jag minns det inte längre. Det lär dock ha varit så, att Axling inte fick just mycket mer än han själv givit.

Sedan flyttade Axling till Stockholm, och ett bud kom från förmyndaren varje morgon och avlämnade en femtiolapp. Axling fick inte större summa i taget, ty hade han fått det, så skulle han ha gjort slut på pengarna samma dag han fått dem, och sedan intet haft att leva på.

Han blev till slut fullkomligt alkoholiserad och syfiliserad och sjönk allt djupare. Till sist ansågs han för ett av Stockholms större original (det fanns sådana ännu synliga på Stockholms gator under 1890-talet) och sågs mest tillsammans med hamnbusar och annat dylikt folk i Stadsgården och i Gamla stan' s gränder.

Han bodde sina sista år på småhotell nere i Gamla staden och var ständigt omgiven av busar, som passade på att "övertaga" de femmor eller tior som han till äventyrs kunde hitta i någon ficka, då han gick "hem" till natten. Ty Axling ville vara fullkomligt "ren", när kvällen kom. Nästa morgon kom ju förmyndarens bud med nya femtio kronor.

Jag såg Axling sent en kväll på Gustaf Adolfs torg. Han var starkt sminkad och hade färgat sina mustascher blågröna. Han hade en svärm busar i sveptåg. En sorglig syn!

Vilken skillnad mot den elegante unge man som kom utåkande till Långsjö några år tidigare och som talade franska som en häst äter havre. Han sökte imponera på Anna med sin franska, vilket dock just inte lyckades.

Axling hittades en morgon död i sitt rum på hotell Reisen vid Skeppsbron i Stockholm, under mystiska omständigheter. Somliga talade om kolos, andra om självmord, det glunkades också om, att han blivit ihjälslagen av sina kumpaner.

I vilket fall som helst - vilket människoöde!

Gösta Heijkorn, Sundgården 14/10 1951.
(Bild Holger Ellgaard, Wikipedia)

söndag 14 december 2008

Ett vådligt äventyr...



På våra bergskoleresor 1903 hade vi kommit till Norberg. Norberg var ju på denna tid ett av våra viktigaste gruvdistrikt och där var ju naturligtvis synnerligen mycket att se, åtminstone ifråga om gruvgeologi och olika malmtyper, däremot kanske inte så mycket ifråga om maskinella anordningar....

Det "vådliga äventyr" som jag här tänkte tala om utspelades emellertid i den gamla Mossgruvan, som då ännu bröts. Hvar och en som nu för tiden besöker Norberg, söker sig väl upp till den gamla Mossgruveparken, som ger en oerhördt förtätad stämning av gammal bergslag och forna tiders gruvbrytning.

Naturen har numera med riklig vegetation läkt såren efter den gamla gruvbrytningen, så att där är verkligt "naturskönt", åtminstone för en så gammal bergslagsälskare som jag. Hela Mossgruveparken är ju full av gamla vattenfyllda gruvor. Jag har väl inga synminnen kvar utav, hvar precis den då bearbetade gruvan låg. Emellertid minns jag, att vi gingo ner i gruvan i ett gammalt mörkt hål där den 90 meter djupa stegväggen var lodrätt fastgjord vid bergväggen.



Det var inget vanligt schakt inbyggt med stegbroar, utan den ena stegen hängde vid den andra medelst kättningar, och på vissa ställen voro dessa kättingar fastbultade i bergväggen.

Att gå ner på stegar, som stå i lutning mot stegbroar på hvarje steglängd, är icke svårt, men att klättra ner på lodrätt hängande stegar är ganska "nervpirrande", åtminstone för sådana nybörjare som vi voro. Hade vi varit ett par tre stycken som gått ner, så hade det ändå varit lättare, ty då hade man i mörkret icke sett det oerhörda djupet under sig. Men nu voro vi 20 - 25 stycken, hvar och en bärande på en dinglande karbidlykta. Jag befann mig bland de översta, sista i den långa raden och såg därför ett långt ljuståg av lampor, som markerade det stora djupet...

Hvem som gick närmast över mig har jag för länge sedan glömt, men att det var tre stycken ovanför mig på stegarna, det minns jag.Då vi kommit ner ett godt stycke i det kolmörka gruvhålet - schakt kunde man som jag förut sagt icke kalla det, utan "sänkning" och jag såg det oändliga pärlbandet av minst tjugo ljuspunkter under mig, dinglande fram och tillbaka, så trampade den som kom närmast över mig med sina grovbottnade gruvkängor på mina fingrar, så att de nära nog krossades och jag höll på att släppa taget om stegpinnarna. Det kändes inget vidare, det kan jag godt förklara, och situationen kändes icke ljuvligare vid tanken på det otäcka djupet under oss.

Jag skrek till och ville försöka komma upp på en stegbro, som vi nyss passerat, för att ta igen mig litet, men de övervarande bara stampade på och bad mig "dra åt helvete". De hade icke fattat att jag blivit trampad på fingrarna och inte kunde hålla mig fast i stegen. Till sist lyckades jag emellertid få dem att förstå situationen, och de lämnade mig plats att klättra upp till den där stegbron, där det fanns en stor järnring fastsatt i bergväggen. Där hängde jag en god stund i ena armvecket, medan mina sönderklämda fingrar fingo ta igen sig litet. Dessutom hade jag skaffat mig en stålhake fastsittande vid mitt starka läderbälte om livet (på min Faders råd - han hade ju klättrat mycket i gruvor), och med denna säkerhetshake inträdd i en kätting, hängde jag någorlunda räddad för ögonblicket. Men tänk om jag fått svindel!...



Jag slapp gå upp samma stegväg, jag forslades upp i en gruvtunna. Gruvhiss fanns ej. Och det hela gick ju bra.

Men det hade kunnat gå illa.

Lillerud 14/1 1953. Gösta Heijkorn

På Stigberget - Mamsell Josabeth


(Bilden är hämtad från www.stockholmskallan.se
Tillhör Stockholms stadsmuseum. Återgiven med tillåtelse.)

En stockholmsskildrare som var helt okänd för sin samtid och vars frånfålle 1882 uppmärksammades i mycket liten grad, men som nu är desto mera känd, är mamsell Josabeth Sjöberg. Hon tillbringade praktiskt taget hela sitt liv på Söder - hon var vid sin död sjuttio år gammal - och levde en gammal frökens enahanda och knappa liv, försörjande sig på pianolektioner.

För att förströ sig målade hon akvareller, små genrebilder med utsikten från sitt fönster, och den var omväxlande eftersom hon bodde på ett dussin olika ställen. Dessa akvareller har gjort mamsell Josabeth berömd; i en naivistisk stil som för konstnärinnan var alltför naturlig, men som på 1900-talet råkat bli högsta konstmod, skildrar de livet på Söder vid mitten av 1800-talet - alltså den tid då Farmor föddes - ett slags dagbok i bild, där åskådaren känner intim kontakt både med tiden och med de människor, som rör sig kring den berättande.

Mamsell Sjöberg bodde alltså på olika platser, som vi på så sätt lära känna, då hon målat från alla sina fönster. Karaktären växlar föga i akvarellerna. Det är hela tiden samma Söder hon blickar ut över från sitt fönster, det gamla lantligt idylliska med gator som är ett mellanting mellan vägar och gator, med envånings färgglada trähus, med plank, täppor och lusthus.

- Hur många gånger har jag icke gått och gläntat på dörrarna i planken mot gatan och uppfångat dessa tjusande idyller med små blomsterrabatter, små blomstergrupper, kaprifolien som höljer in de små pittoreska förstugukvistarna, katten som ligger och solar sig på det grönmålade gungbrädet, småungar som leka på de små, med blommande sedum övervuxna stenmurarna i avsatserna, de gamla bleknade lusthusen. Och bakom allt detta den underbara utblicken över Staden och Strömmen. Detta är barndomsminnen som aldrig gå ur.

Rummen som man ser är sparsamt möblerade, stolar och bord står ängsligt uppradade efter väggarna. Detta Söder var ett direkt arv från 1700-talet, en stor del av mamsell Sjöbergs bilder kunde likaväl ha kommit till under Gustaf III: s tid.

Särskilt påtaglig är denna stämning i en akvarell målad då hon bodde strax söder om Katarina kyrkogård och från sitt fönster kunde se mot Erstahöjden, där den så kallade Tandpetaren reste sig i trädgården på lilla Ersta.


(Bilden är hämtad från www.stockholmskallan.se
Tillhör Stockholms stadsmuseum. Återgiven med tillåtelse.)

- Ja, kan man tänka sig något mera 1700-talsbetonat än detta utsiktstorn, som dock byggdes först 1827 av konungens tandläkare Duvost. Det hade formen aven fyrtioåtta fot hög kolonn i vars inre en spiraltrappa löpte och vars kapitäl bar upp en liten altan, där man kunde njuta av den underbara utsikten ut över staden och där på kungliga namnsdagar och vid andra festliga tillfållen en flagga hissades samtidigt som skålar tömdes.

Det var den duktige överstelöjtnant Blom som konstruerat pelaren, vilken dock var mindre pampig på nära håll än på avstånd. Den var nämligen av trä. Ännu då raden av nya hyreshus marscherade upp med preussisk disciplin på Östermalm på andra sidan vattnet, stod pelaren kvar, även om den var så pass illa medfaren, att ingen vågade sig upp på altanen.

Kontakten med Josabeth Sjöbergs Söder har varit svår att uppehålla på 1900-talet, och det har tidvis verkas som det endast skulle leva vidare i hennes akvareller och i andra gamla bilder. Men stormarna har i alla fall ridits ut och ännu finns vissa kvarter bevarade, som kan ge oss en föreställning om hur den miljö, som mamsell Sjöberg fångat, tog sig ut i verkligheten.

Gösta Heijkorn, Lillerud sept. 1953

Mer om Fjällgatan



"Den äkta 1700-talsgatan på Söder var Fjällgatan och är det för övrigt till en del även i dag. Men tiden har ju stympat den hårt. Den gamla Fjällgatan började vid kyrkogårdsgrinden, rätt bakom högaltaret i Katarina kyrka, som i någon av 1700-talets lummiga svenska småstäder, och löpte i en graciös båge med två jämna husrader, där gavlar och fasader visserligen ständigt växlade i höjd och färg, men som ändå bildade en märkvärdig enhet.

Höjden över staden anade man i ljuset och den friska vinden, det var bara då en port i ett plank öppnades som man kunde få en glimt av utsikten, eller vid Söderbergs trappor, som mödosamt klättrade upp från Stadsgården.

Kontakten med kyrkan och det småstadsaktigt slutna underströks av att gatan enligt gammal sed hette Katarina östra kyrkogata. - När gatan döptes om till Fjällgatan, har jag inte sett någon uppgift på.

Den första stora attacken mot denna 1700-talsmiljö var framdragandet av Renstiernas gata vid sekelskiftet. - När dessa sprängningsarbeten i den gamla backen utfördes, minns ju jag från min skoltid. En bred klippklyfta sprängdes då fram mot Stadsgårdsbranten, och denna klyfta klöv Fjällgatan i två delar, vilka efteråt fick så liten kontakt med varandra, att det inte var någon större skada, då gatubiten på Katarinasidan döptes till Mäster Mikaelsgatan. Den gamla enheten var ju ändå nu spolierad.

Vad som nu i våra dagar finns kvar av den gamla Fjällgatan är ett par reservat, av vilka det ena ligger alldeles under Statens Handtverksinstituts, i och för sig prydliga, nybygge och det andra på Stigberget nedanför Navigationsskolan.

Kvarteret Klinten mellan Mäster Mikaels gata och Sandbacksgatan, det första av dessa båda reservat, rymmer förutom det lilla och för närvarande mycket illa underhållna stenhuset Nytorgsgatan 9 (jämte det där Mormor bodde och där Ackie-Bände tillbragte ett par år av sin skoltid i Stockholm) en del typisk så kallad kåkbebyggelse, som förr beboddes av nätfiskare och småhantverkare.

Ännu bor här "vanligt" folk i dessa gårdar och trivs bra där, trots att författaren Ludvig Nordström, som ju blev riksbekant genom sin aktion mot "Lort-Sverige" ivrigt beklagade dem.

Ludvig Nordström sparade inte på sitt förakt för det gamla: 'Här sveper fattigdomens isande och genomträngande dimma" skriver han. "Husen har inte ordentlig stenfot, jag har sett sådana, där man kan sticka ut en käpp mellan väggen och fönsterfodret - man hade i stället stoppat till med tidningspapper och trasor, och det är ett hus mitt emot ett av de finaste och rikaste här på Söder. Det finns inte vattenled­ning i dem, inte slask och avlopp, inte elektriskt ljus, de luta som gamla gravvårdar. Gummorna i dessa kåkar måste i den kallaste vintern gå över gatan till ett rör i stenfoten av ett hus där som ger vatten, och svallis har bildats under pipen och långt ut på gatan, ty röret håller inte tätt, utan droppar som en gammal fattighusgubbes nästipp. Det är livsfarligt och ett under, att de inte brutit sina gamla trötta ben.'

Ja, så olika kan man se på saker och ting! Och ändå ha samma gårdar där uppe på Stigbergsgatan gjort biopubliken varm om hjärtat i någon av de otaliga filmer som inspelats just här uppe och som skildrat den småborgerliga trivseln, idyllen och lyckan i evigt soliga bilder.

Det andra kvarteret med relativt obruten 1700-tals-miljö ligger mellan Fjällgatan och Stigbergsgatan och har fröken Anna Lindhagen att tacka för att det bevarats. Hon var dotter till stadsplaneraren Albert Lindhagen och syster till borgmästare Lindhagen - den store rabulisten.

Anna Lindhagen var född på Söder även om hon sedan växte upp norr om Strömmen. Hon återvände emellertid till Söder och lyckades genom den energi, som hon ärvt av sin far, få dessa Fjällgatskvarter skyddade. Och hon nöjde sig inte bara med det yttre. I sina egna borgarrum, som numera visas för allmänheten, har hon skapat några tidstypiska interiörer, medan den delvis vildvuxna trädgården även den skall ge en bild av äldre tider.

Där hittar man alltså i skuggan under de gamla trädkronorna temyntan, de blåblommiga isopen, som omnämndes redan i Moseböckerna, kyndel, krusmynta, hjärtansfröjd och andra folkvisedoftande plantor. Stockholms stad har kompletterat beståndet med en liknande täppa i modernare stil intill Mikaels trappgränd.



Som tidigare påpekats är den Mikael som figurerar i gatunamnen här uppe en Stockholmsk skarprättare på 1650-talet, som blev mycket omtalad, eftersom han själv blev avrättad för ett dråp. (Han hade ju vanan inne att ta livet av folk!)"

Staffan Tjerneld, ur Stockholmsliv

Frans Schartaus handelsinstitut



Vid västra ändpunkten av nuvarande Fjällgatan ligger intill klippbranten ett hus som betytt mycket för stadens näringsliv. Här startades nämligen 1865 Frans Schartau handelsinstitut, som första läsåret hade tjugoåtta elever. Vart utvecklingen sedan fört institutet kan man lätt se om man bara höjer blicken mot krönet av Stigberget och den moderna, stora byggnad som skolan disponerat sedan 1915.

Frans Schartau var vid mitten av 1800-talet en av de mera framträdande borgarna i Stockholm. Han var ledare för en stor handelsfirma och en intresserad kommunalman, som visade samma sans, klarsyn och logiska skärpa som farbrodern, den store kyrkomannen Henrik Schartau.

Sin betydelsefullaste insats kom Frans Schartau att göra vid den svåra ekonomiska krisen 1857, då en stor del av Stockholms affärsmän hotades av ruin. På Schartaus initiativ startades då en garantiförening som stödde firmor i trångmål och lades en större penningsumma för att efter Schartaus direktiv användas för ett allmännyttigt ändamål. Och så skapades Schartaus handelsinstitut, genom vilket näringslivet tillförts tusentals väl skolade krafter.

Det trevliga huset vid Fjällgatan spelade inte ut sin roll i och med att handelsinstitutet flyttade därifrån. Sedan kom Radiumhemmet dit, och där ha både min gamla moder och min syster fått vård. Så sent som på förvåren 1931 har jag en synbild av min syster liggande i feber på ett av rummen på Radiumhemmet. Jag glömmer aldrig den blick hon då fästade på mig!

Stackars, stackars hon!

Gösta Heijkorn, Lillerud sept. 1953.

På Fjällgatan


Från Kråkslottet vid Stocksund flyttade vi hösten 1888 till Stockholm. Jag tycker verkligen det är skralt med mitt minne. Faktiskt har jag ingen som helst hågkomst av själva flyttningen in till Stockholm, som dock borde ha varit något för en sjuårig landspojke ganska omvälvande.

Inte heller minns jag längre våra rum i gamla 12:an Fjällgatan, där vi bodde. Jag minns bara den underbara utsikt vi hade ut över Stockholms ström med dess vimmel av båtar, dess ständigt skiftande skådespel, de olika aspekter, som de olika belysningarna åstadkom. Vi bodde på nedre botten till vänster, men vi hade fin utsikt i alla fall, ty huset låg högt och dominerande. Ville vi se ändå finare ut över Strömmen, så kunde vi förfoga oss upp till högsta våningen. Däruppe var underbart. Vi såg Djurgårdens höjder och Kastellholmens bergknalle med det tegelröda kastellet.



Jag har några svaga minnesbilder kvar av husets exteriör. Huset är rivet sedan många år. Nu är där uppe på Fjällgatan alldeles omgjort. Katarinavägen, som för spårvagnen upp till Söder i denna del, har ju kommit till, och den branta Renstjernagatsbacken har helt försvunnit. Nu ligger Handtverksmuseet där uppe.



Rummen hade visst mörka, tråkiga tapeter, och det fuktade åtminstone i ett av rummen. Det var nog ingen hälsosam bostad. Troligen lade jag där grunden till den svåra lungkatarr, som jag fick dragas med i flera år och som först dr Klingvall, som bodde på Götgatan, till sist lyckades få bukt med.

Det var sålunda ingen vidare trevlig bostad, som vi fick den första tiden i Stockholm. Men tänk hvilka idyller vi hade omkring oss. Hela Fjällgatan var ju full av tjusiga gamla kåkar inbäddade i grönskande trädgårdstäppor om sommaren, med 1700-tals-1usthus och idylliska prång med blommor, där konstnärsögat hittade de underbaraste motiv vid vart och vartannat steg. Jag är glad åt, att jag har dessa minnen från min barndomstid i Stockholm. Och så dessa underbara utsikter över staden överallt - med rymd, vidd och luft!

Ovanför Fjällgatan låg Stigbergsgatan, likaledes full av gamla pittoreska kåkar och trädgårdar, där gamla sjökaptener och annat sjöfolk bodde. Vilken fröjd för konstnärsögat att där vandra fram en solig söndagsmorgon fram på vårsidan, då vårblomstren stack upp sina huvuden ur den våta myllan kring de små pittoreska lusthusen, som i sitt blida förfall ännu gav visioner av Bellmanstid med sina urblekta blomstergirlanger och sina små amoriner i taket. Och så borde Katarinas klockor tona ut över gamla söder!

Häruppe har barn jag lekt, och visionerna härifrån går aldrig ur. Katarinavägen fanns som sagt inte på den tiden, men däremot de båda Glasbruksgatorna - stora och lilla med deras italienare, positivhalare, gipsgubbe- och ballongförsäljare samt den branta Renstjernagatsbacken, där vi åkte kälke ända ner till Söderbergs trappor, belägna alldeles invid det gamla stenhus, som fortfarande står kvar och som nyttjats såväl av Schartaus handelsinstitut som sedermera av Radiumhemmet.

Bara att vandra i dessa gamla trappor och kasta blicken ner i Stadsgården med dess myller av båtar och upplag av alla de slag på kajen var en upplevelse.

På vårarna brukade vi hålla till i bergsluttningen ner emot Tjärhofsgatan, där det fanns små trevliga raviner att klättra i och där det växte vårlök, snödroppar, pärlhyacinter och massor av sedum. Det var upptäcktsfärder för en liten 7-8-åring! Mina lekkamrater har jag inget minne av.

Det är karakteristiskt för mig, att jag städse haft mera intresse för natur och miljöer än för människor.

Gösta Heijkorn

Upptäcktsfärder

Ibland utsträckte vi våra upptäcktsfärder ända ner till Barnängen och Hammarby sjö. Där fanns förnämliga berg att klättra i och där fanns bryggan för den lilla ångslup, som på den tiden gick till Nackanäs. Det var en förtjusande vacker tur dit.

En och annan gång tog min fader oss med hela familjen på båten, och vi fick fara till Nackanäs värdshus, där vi drack kaffe på verandan och fick bekanta oss med den stockholmska värld, som på den tiden gjorde sina söndagsutflykter dit. Huru annorlunda då mot nu!

Det var underbart vackert därute, och redan i min barndom grundlade jag den kärlek till Nacka och dess omgivningar, som sedan dess alltid suttit i. Jag minns de tjusande idyllerna kring Nacka kvarnar, kring Dammtorpssjön och skogspromenaderna bortom den. Att i höstens praktfärger vandra härute var en upplevelse! Vid Nacka gamla kyrka brukade vi alltid rasta och njuta av den underbara ro, som vilade över den lilla kyrkogården. I senare tid har jag många gånger förnyat bekantskapen.

Det är rätt underligt att konstatera, hur nära vildmarken egentligen ligger Stockholm på denna kant.

Här ute fanns ingen bebyggelse på långa sträckor, och älg och räv strövade ogenerade. Enskede fanns inte då, och den verkliga vildmarken gick nästan ända fram till Dammtorpssjön. I denna skog ligger c:a 1 mil från stadens centrum en av de vidaste utsikterna i hela Stockholmstrakten.

Richard Smedberg har en gång i Turistföreningens årsskrift fäst uppmärksamheten därpå.

Gösta Heijkorn

Dihlströmmarna

Ej långt från Barnängsbryggan låg "Stadens bergplats", och där höll "Dihlströmmarna" till. Där knackades makadam för stadens räkning. Tänk bara att stå och krossa makadam för hand! Men Svedalas krossverk existerade inte då. Nej, där stod gubbarna bredvid var sin gamla tunna, som var lätt att flytta efter behov. På en tjock stenplatta slogs stenarna i bitar i lagom makadam storlek.

Dihlströmmarna voro inrättningshjon, som logerade på Dihlströmska inrättningen, en dåtida "filantropisk" skapelse, som hade sitt huvudkvarter i några gamla byggnader - delvis från 1700-talet - uppe i norra änden av Nytorgsgatan. Åtskilliga hundra gånger har jag passerat den stora porten till "Dihlströmska inrättningen", uppförd omkring 1797 - 1800.



Nere vid "Stadens bergplats" skulle gubbarna eller "Dihlströmmarna" knacka ett visst mått sten per dag såsom ersättning för kost och husrum på inrättningen. Maten till dessa hjon transporterades i stora mjölkflaskor från inrättningens kök där uppe på Nytorgsgatan hit ner till arbetsplatsen och hann säkerligen bli ganska kall under transporten. Hjonen fick sleva i sig den icke alltför rikhaltiga födan i oeldade skjul på arbetsplatsen.

Nere vid stranden av Hammarby sjö fanns en stor avstjälpnings- eller avfallsplats med stora högar som fick daglig påspädning från omkringliggande kvarter. Hit ställde Dihlströmmarna sina steg efter middagen för att om möjligt få bättra på den torftiga inrättningsmaten. Man grävde i högarna med järnkrokar och lyckades ibland komma över riktigt fina bitar av limpor, ostkanter och kanske en och annan korvbit, som ratats i hushållen.

Ibland hittades även en och annan silversked som åkt med av misstag i diskvattnet. Och då upphävdes höga jubelrop. Dyrgripen omsattes i reda pengar i någon lumphandel, och räckte säkert till snus och rediga mullbänkar.

Det var från nutida hygienisk synpunkt ganska synd om Dihlströmmarna. När de i sina träskor på kvällen efter arbetets slut i marschkolonn klapprade fram Nytorgsgatan upp till sina logement, var det nog åtskilliga som fasade för den tjocka luften "hemma". Man var ju åtminstone van vid någotsånär frisk luft därnere på arbetsplatsen.

I ett av rummen skall ha funnits ej mindre än 150 bäddar, fastän golvytan ej kunde härbärgera mer än på sin höjd 50 sängar. Men dessa voro tre våningar höga och att praktisera sig upp i den överst under taket belägna, var nog ett litet konststycke, som krävde en viss övning. Passageraren i denna översta säng kunde inte sitta i sängen, ty då slog han huvudet i taket.

"Moderna bekvämligheter" voro naturligtvis fullständigt okända begrepp på den tiden. Avloppsledningar saknades, och därför fanns vid dörren i logementen stora träkar, som varje morgon måste bäras ner på gården för att tömmas. Det är lätt att föreställa sig, hurdan odören skulle vara vid taket i dessa logement, när 150 omgångar ofta våta kläder eller rättare paltor voro upphängda till tork.

Gösta Heijkorn

Francesca och Tusenkonstnären



Nedanför "Dihlströms" låg de båda Glasbruksgatorna - den stora och den lilla. Där fanns mycket att se.

Där bodde bl.a. Francesca.

Francesca var dotter till "Tusenkonstnären", en italienare, som gick på gårdarna och spelade positiv. Han var en liten svartmuskig sprattelgubbe, som såg ovanligt bra ut. Han hade långt gråsprängt skägg och vänliga ögon. Han var så gammal, att man gott kunde ha tagit honom för Francescas farfar.

Frampå magen bar han ett litet lustigt, säkerligen mycket gammalmodigt positiv (eller var det nyckelharpa?) och på ryggen en väldig bastrumma, som synbarligen var ganska tung för den lilla gubben, ty han gick mycket framåtlutad, då han stultade iväg mellan gårdarna. På huvudet hade han en blank, skinande mässingshatt med små klockor dinglande i kantbrättena. De pinglade så vackert, då han ibland skakade på huvudet i takt med musiken.

Och ovanpå bastrumman satt dels en triangel och dels ett par stora skrammellock, som manövrerades medelst ett snöre, fastsatt med en märla i högra klacken. Det såg så övermåttan lustigt ut, då han sparkade med benet. Trumman skötte han med en stång med i änden påsatt läderklädd liten kula. Stången var fastbunden i vänstra underarmen. Det blev sålunda en tämligen unik musik, då den gubben började sprattla.

Strindberg beskriver en dylik företeelse i boken "Gamla Stockholm". Där kallas musikanten "femtonkonstnär". Men vi kallade honom allmänt "tusenkonstnären".

Francesca var en liten fetlagd, ganska knubbig jänta med svart hår och stora svarta ögon. Hon såg mycket bra ut och var välväxt för resten. Hon gjorde sin far sällskap på "turnéerna" , och det var hon som tog upp "kollekten".

Gubben och Francesca förekom rätt ymnigt i det dåvarande stockholmska gatulivet. Men så försvann han helt plötsligt från Fjällgatans horisont. Det glunkades om, att han älskade sin dotter litet för intimt, och han blev inburad.

Vad det sedan blev av lilla Francesca vet jag inte annat än att hon med sin olyckliga moder flyttade tillbaka till lazzaronernas soliga land. Kanske lever hon än i den soliga, varma södern. Men då är hon nu ganska gammal.



Francesca brukade ibland komma till gården mitt emot vårt hus. Hon hade bekanta där, som hon hälsade på. Ibland var hon med och åkte kälke i Renstiernasgatans branta backe, och en och annan gång fick jag den äran att styra för henne. Francesca talade bra svenska, ehuru hon var född i Italien.

Gösta Heijkorn

Båtarna vid Stadsgården



Inne på nämnda gård, Fjällgatan n:o 19, brukade jag för övrigt rätt ofta hålla till. De gamla, övermåttan pittoreska kåkarna låg här på själva bergkanten rakt över Stadsgården. Ett staket var det enda som skyddade mot 50-metersavgrunden utanför. Men jag brukade ofta ligga där vid staketet och skåda ut över det myllrande livet nedanför.

Där höll bl. a. de granna Wilsonbåtarna till. De voro grönmålade och hade bjärt röda skorstenar, som lyste så fint i solen. Röken bolmade upp emot mig, där jag låg på magen och kikade ner. Stenkolsröken tyckte jag luktade så gott. Ofta fanns det även segelfartyg att beskåda, och de voro ändå intressantare. Jag minns, att jag en gång fick åtfölja min fader och göra visit ombord på en stor fullriggare, som låg förankrad ute på redden.

Min far var bekant med kaptenens fru, och det var därför som vi en gång blev inbjudna att komma ombord. Fartyget gick på Ostasien, Japan och Kina, och man skall veta, så utomordentligt intressant det var för en 8-9 -års grabb att få komma ombord och skåda alla dessa märkvärdigheter. Bl.a. blev vi den gången bjudna på äkta kinesiskt the ur äkta kinesiska koppar. Det var ej fy-skam det!

Fartyget hade goda utrymmen och stora kajutor eller rent av salonger. Kaptenens fru brukade åtfölja sin man på dessa verkliga långresor, och därför hade salongerna en mycket personlig hemprägel och hemtrevnad. Jag ser ännu för min inre blick den grova mesanmasten som gick igenom en av kaptenens kajutor. Och jag förvarade länge en present som den snälle kaptenen förärade mig, någon liten småsak från Kina.

Det dröjde inte så länge, förrän jag hade bekantat mig med de flesta av de båtar, som gingo i ordinarie trafik på Stockholm på denna tid. Jag minns t.ex. synnerligen väl de gamla båtarna Gauthiod och Svithiod, som gingo på Lübeck.

Jag kan ännu för min inre syn se den finska båten "Trafik", som gick på Åbo och som ofta på vintrarna kom in till Stockholm alldeles nerisad. Särskilt minns jag en gång, att den kom med hela bryggan och hela fördäcket fullkomligt nedisat ända långt upp på förmasten. Det tyckte jag var ståtligt!En särskild förkärlek hade jag för den ståtliga, vitmålade "Nordstjernan", som gick på Sundsvall. Det var den snabbaste ångaren i Saltsjön. Det var alltid en viss nimbus över den båten, när den kom glidande fram genom Stockholms hamn och lade till vid Skeppsbron som n:r 1 nedanför slottet.

Ståtligt - övermåttan ståtligt - tyckte jag förstås det var, då den nybyggda pansarbåten Svea någon gång kom inglidande på Stockholms ström och ankrade utanför det gamla kastellet. Då svällde pojkhjärtat av patriotism. Ute vid Skeppsholmen låg våra gamla korvetter, Vanadis, Saga, Freja och allt vad de hette. Även de fingo sin beskärda del av min beundran. Där förekom även ibland monitoren John Ericsson och kanonbåtarna Urd, Blenda, Skagul och hvad de nu hette. Jag hade snart reda på deras detaljer och kände igen dem på långt håll.

Ibland gjorde jag utflykter ända till Finnboda slip. Där på det höga berget bakom Finnboda hade man först och främst en underbar utsikt över inloppet till Stockholm. Man såg ända ut mot Vaxholmsleden, där Bogesunds slott reste sina mäktiga tom över talltopparna. Fjäderholmens restaurang lyste i solen på sin bergudde, och de vita Vaxholms- och Gustafsbergsbåtarna livade den vackra tavlan, Det var Vaxholm, Vaxholm I, II och III samt den gamla William Lindberg, som stånkade sig fram med sin högtrycksmaskin, Tenö m.fl.Ibland kom stora främmande lastångare från utrikes orter. Ju större de voro, desto pampigare tyckte jag att det var.

Men så hade man från det höga Finnbodaberget även intima inblickar på slipens område, där båtarna låg uppdragna på sina stapelbäddar exponerande sina väldiga bukar, som lyste grant mönjeröda i solen. Där byggdes ganska stora fartyg. Jag minns t.ex., när pansarkryssaren Fylgia gick av stapeln där. - Prins Eugen har ju suttit på sitt Waldemarsudde och målat Finnbodamotiv med vita skärgårdsbåtar i skymningen stävande in mot staden med ljusen från ventil- och kajutfönster glittrande i vattnets reflexer.

Utflykterna till Finnboda hörde till mina verkliga bravurnummer i min repertoar. Bara att klättra i det höga berget därute var en tjusning. Där växte så många trevliga bergväxter i skrevorna och ravinerna. Jag var alltid en ytterst intresserad botanist.

Det fanns även ett annat högt berg, som jag ofta frekventerade, och det var beläget vid Danviken. Saltsjöbadståget går nu i tunnel genom detta berg, men det fanns inte då. Danviks gamla pittoreska väderkvarn låg däruppe på berget. Och det var fint däruppe också med härliga utsikter ut över Hammarbysjö, Sickla, Årsta och Liljeholmen. Även i det höga berget, på vilket "Fåfängan" var beläget, klättrade vi ofta och hade övermåttan roligt.

Gösta Heijkorn