Francesca och Tusenkonstnären



Nedanför "Dihlströms" låg de båda Glasbruksgatorna - den stora och den lilla. Där fanns mycket att se.

Där bodde bl.a. Francesca.

Francesca var dotter till "Tusenkonstnären", en italienare, som gick på gårdarna och spelade positiv. Han var en liten svartmuskig sprattelgubbe, som såg ovanligt bra ut. Han hade långt gråsprängt skägg och vänliga ögon. Han var så gammal, att man gott kunde ha tagit honom för Francescas farfar.

Frampå magen bar han ett litet lustigt, säkerligen mycket gammalmodigt positiv (eller var det nyckelharpa?) och på ryggen en väldig bastrumma, som synbarligen var ganska tung för den lilla gubben, ty han gick mycket framåtlutad, då han stultade iväg mellan gårdarna. På huvudet hade han en blank, skinande mässingshatt med små klockor dinglande i kantbrättena. De pinglade så vackert, då han ibland skakade på huvudet i takt med musiken.

Och ovanpå bastrumman satt dels en triangel och dels ett par stora skrammellock, som manövrerades medelst ett snöre, fastsatt med en märla i högra klacken. Det såg så övermåttan lustigt ut, då han sparkade med benet. Trumman skötte han med en stång med i änden påsatt läderklädd liten kula. Stången var fastbunden i vänstra underarmen. Det blev sålunda en tämligen unik musik, då den gubben började sprattla.

Strindberg beskriver en dylik företeelse i boken "Gamla Stockholm". Där kallas musikanten "femtonkonstnär". Men vi kallade honom allmänt "tusenkonstnären".

Francesca var en liten fetlagd, ganska knubbig jänta med svart hår och stora svarta ögon. Hon såg mycket bra ut och var välväxt för resten. Hon gjorde sin far sällskap på "turnéerna" , och det var hon som tog upp "kollekten".

Gubben och Francesca förekom rätt ymnigt i det dåvarande stockholmska gatulivet. Men så försvann han helt plötsligt från Fjällgatans horisont. Det glunkades om, att han älskade sin dotter litet för intimt, och han blev inburad.

Vad det sedan blev av lilla Francesca vet jag inte annat än att hon med sin olyckliga moder flyttade tillbaka till lazzaronernas soliga land. Kanske lever hon än i den soliga, varma södern. Men då är hon nu ganska gammal.



Francesca brukade ibland komma till gården mitt emot vårt hus. Hon hade bekanta där, som hon hälsade på. Ibland var hon med och åkte kälke i Renstiernasgatans branta backe, och en och annan gång fick jag den äran att styra för henne. Francesca talade bra svenska, ehuru hon var född i Italien.

Gösta Heijkorn

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja