Långsjö gård

Då min Fader lämnade Stockby, var han 53 år gammal. Han hade ju tjänat en del pengar, och han tyckte väl därför, att han kunde vila sig en tid och taga igen sig. Det var därför han flyttade till Stockholm. Emellertid var det väl också i någon mån för min och min systers skolgångs skull. Alltnog flyttade vi till Fjällgatan i Stockholm - jag har skrivit ett särskilt kapitel därom.

Där blevo vi emellertid inte länge boende. Min Fader tröttnade väl på att gå i Stockholm och göra ingenting. Visserligen hade vi en mjölkaffär, som sköttes av vår gamla Anna, som följt med oss från Stockby. Den gav oss troligen föga vinst.

Min Fader ville väl återvända till det område, han bäst begrep, lantbruket, men han ville ha ett mindre sådant, som inte förorsakade honom så mycket arbete och som kunde bli ett tusculum för honom på gamla dagar. Han hade insett, att jag aldrig skulle bli någon lantbrukare utan troligen skulle komma att gå läsvägen. Dessutom var jag vid den där tiden en liten klen och bräcklig grabb, som ingenting orkade.

Så kom i början av år 1890 ett nytt uppslag. Min Fader fick reda på, att en liten gård, Långsjö, strax söder om Stockholm, skulle försäljas exekutivt. Den låg c:a ett par kilometer från Älvsjö station vid en liten vacker sjö, Långsjön, på gränsen mellan Brännkyrka och Huddinge. Om jag inte nu minns fel, så var egendomen på omkring 60 tunnland öppen jord. Det fanns dessutom c:a 200 tunnland skogsmark förutom stora ängsmarker och bergbackar.

På gården funnos två stora villor, identiskt lika och innehållande l0 rum och kök jämte hallar. De voro belägna på en platå alldeles invid Långsjön midt emot hvarandra på varsin sida om en större gårdsplan med en rund blomsterrundel i midten. Villorna stodo obebodda.

Gården hade bebyggts av två bröder Ditzinger, troligen affärsmän, vilka ämnade slå sig ner härute i det stora lugnet utanför Stockholm på sin ålderdom. Det gick bra till en tid, men så blevo de båda svägerskorna osams - det påstås om mjölken och visst också om trädgården (det fanns en stor vacker trädgård med produktiva fruktträd samt en stor vacker park om inte mindre än åtta tunnland, gränsande till sjön). Och förhållandet mellan de båda familjerna som bebodde de ovannämnda villorna, blev så småningom så spänt och till sist olidligt, så att man beslöt att separera.

Gården såldes. Vem som köpte den, minns jag inte nu. Möjligen var det den postkontrollör Gelhaar, som sedermera fick gå ifrån gården. Det var Sundsvalls enskilda bank - tror jag - som hade några fordringar på Gelhaar och som framtvingade den exekutiva auktionen.

Gården såldes för 33 000 kronor, om jag nu minns rätt efter så många år. Det var min Fader som ropade in den på auktionen. Vad den egentligen kunde vara värde, vet ju inte jag. Jag hade ju inga som helst begrepp om sånt. Men det kan ju vara värt att reflektera en smula inför nutida fastighetsvärden, då man får höra, att en gård med den storlek som ovan omtalats och med den bebyggelse som också relaterats, kunde ropas in för 33 000 kronor. Bara de båda villorna borde ju vara värda det beloppet, tycker man.

Gården var luxuöst bebyggd. Det fanns en ladugård, där vi hade 15 kor förutom en del ungdjur och grisar. Men det förnämsta var väl stallet. Hur många dragare som behövdes på gården, vet jag inte, men i stallet, som var utomordentligt luxuöst, fanns plats för tio hästar. Bröderna Ditzinger hade haft ridhästar, och spiltorna voro avdelade medelst gallerverk av gjutjärn, som sågo ut som konstsmide. Krubborna voro av skinande blank koppar med drivna ornament och om jag inte alldeles minns fel, funnos drickeshoar av marmor. Hur många hästar vi hade minns jag inte, men nog var det väl åtminstone två par dragare. Några ridhästar hade naturligtvis inte vi.

Jag var ju inte mer än en nio års grabb, då vi den 14 mars 1890 tillträdde gården, så inte har jag så värst många minnen av förhållandena där. Vi bodde inte i någon av de fina villorna, som stodo tomma, utan i den s.k. arrendatorsbostaden, som låg bra nog långt därifrån, vid vägen till Älvsjö. Med en liten, särskilt söt trädgård omkring. Bröderna Ditzinger skötte nämligen inte lantbruket, utan hade detta utarrenderat.

Några minnen från Långsjö har jag dock. Då vi kommo dit i mars, var det ju ännu full vinter, och jag har tydliga synminnen av den isbelagda Långsjön. Då det fram på vårsidan blev landlöst, satte vi ut ryssjor, och jag minns fullt klart och tydligt, när Far och jag voro ute och vittjade dessa. En gång minns jag att vi fingo 17 stora krabater till abborrar i en enda ryssja. Och en annan gång fingo vi så mycket mört, att en av ryssjorna var fullkomligt smockfull med sådana, som vi knappt orkade bära hem.

Ja, Långsjön måtte ha varit ofantligt fiskrik. Ty jag minns bestämt hur vi en gång på ' c:a 20 minuter fingo 7 stora gäddor på drag. -Vackert var det också där ute. På andra sidan sjön låg gården Snättinge. Dit rodde min syster och jag ofta över, och vi vandrade långa vägar i starkt kuperad ekskog ända bortåt Huddinge till.

Vårt tjänstefolk har jag inte minsta minne av, men det är klart, att vi måste ha haft några drängar. Ty jag minns tydligt, hur jag en gång var med ute på ett gärde och plöjde.

Jag tror inte vi hade någon piga mer än gamla Anna, som följt oss både från Stockby och Fjällgatan. Förresten var hon på denna tid inte alls "gammal", ty hon var flera år yngre än min mor, som på denna tid var bara trettiosju år. Så Anna var väl bara något över trettio år. Men vi bruka kalla henne "gamla Anna", ty vi uppehöll kontakten med henne ända tills hon var 75 år eller mer. Hon gifte sig strax efter Långsjötiden och min Fader skaffade henne och hennes Kalle ett förmånligt arrende ute på Värmdön, där de tjänade mycket pengar.

Arrendatorsbostaden, där vi bodde sommaren 1890, har jag inte mycket minne av. Jag tror vi hade fyra rum och kök, och vi hade mycket blommor utanför i vår lilla trädgård. I trädgården arbetade vi förresten mycket. Det har jag ganska livliga minnen av.

Uppe i de stora tomma villorna voro vi inte ofta, men det kunde hända en och annan gång att vi voro däruppe och lekte kurragömma i de stora utrymmen, som där funnos.

Ibland åkte vi efter häst in till staden. Det fanns ju visserligen tåget vid Älvsjö, men ofta åkte vi hela vägen in. Jag minns ännu lite grand, hur det denna tid såg ut på Vestbergagården och vid Liljeholmen.

Det är ledsamt att jag inte minns så särdeles mycket från Långsjötiden. Men jag var ju bara nio år, och man får väl inte begära så mycket av en så liten grabb. Av mina föräldrar minns jag just ingenting från den sommar vi bodde där. Tänk om jag hade haft ett livligt komihåg från denna tid och hade kunnat ge någon karakteristik av Far och Mor, vad det hade varit roligt! Förmodligen var jag ett "mindre begåvat barn".

Jag har läst en del memoarer av skilda författare och förvånats över vilka minnen de kunnat bevara från sin barndom. Tänk bara på Carl Larsson, eller på Isberg, vilken som 7-årig grabb bodde på Fjällgatan strax intill oss. Hvad ha de icke allt för minnen ända från sin barndomstid.

Tänk om vi kommit att behålla Långsjö t.ex. något tiotal år! Vilka förtjänster skulle vi då icke ha gjort! Ännu 1890 räknades Långsjö som en liten lantegendom, och värderades efter tunnland. Men det dröjde inte länge därefter, förrän Stockholm började växa med stormfart och Långsjö kom att ligga alldeles utanför dess knutar. Jorden värderades inte längre efter tunnland, utan efter kvadratfot, sedermera kvadratmeter.

Tomter började styckas. Och det påstås, att ur Långsjö lilla gård uttagits mera än en million. Långbrodals sinnessjukhus ligger ju beläget på mark, som en gång tillhörde Långsjö, och det sägs att tomten som frånsåldes till denna stora anläggning, betingade värden som låg omkring 100 000-talet kronor. Och nu är det ju en tätbebyggd villastad därute på våra gamla marker. Vem skulle ha trott något sådant 1890!

Min Fader var ju en duktig lantbrukare och var ingalunda korttänkt. Men en sådan här utveckling kunde han likväl inte förutse. Och det var bra synd. Min utveckling t.ex. hade med så (...) kommit att röra sig i helt annorlunda banor, om vi hade behållit Långsjö bara i tio år.

Men fram i aug. denna sommar kom en eftermiddag en fin landå svängande upp på gårdsplanen vid de båda stora villorna. I denna landå satt en mörk elegant herre. Då han inte fann någon däruppe, så kom han ner mitt för ladugården, där just min Fader och jag höllo på att mocka dynga hos de femton korna. Den elegante herm hoppade ur och kom in i ladugården, där han frågade efter "patron". Han tog min fader för gårdens kogubbe. "Vad vill ni honom"? frågade min Fader. "Ja, jag vill ha tag i honom förstås!" svarade den fine herm. "Var snäll och gå efter honom!" - "Det går an att få tala vid mig, om ni har lust", svarade då min Fader.

Det var Christer Hampus Pontus Axling, son till en sågverkspamp uppe i Sundsvallstrakten, som kom åkande i den fina landån. Han torde vid det här laget knappast ha varit trettio år gammal. Det var en odåga, som aldrig gjort för två öres nytta i sitt liv och som bara levde på pappans rätt rikligt tilltagna apanage. En lebeman och vivör, som länge varit nere i Paris och levat lusen därnere bland demimond och lasternas folk.

Nu var han hemkommen, och nu ville han ha ett ställe strax utanför Stockholm, där han kunde ostörd få leva livets glada dagar med sina älskarinnor. "Är det här stället till salu?" frågade han. "Nja, det är det inte", sade min Fader. "Jag har nyss köpt det för att slå mig ner här på gamla dar." - "Ja, men ni kan väl köpa ett annat ställe. Det här tilltalar mig, och jag betalar, vad ni begär." - Ja, min Far var ju inte värst hågad att kasta sig in i nya transaktioner. Men den andre var enträgen och gav sig inte. Och efter någon vecka var Långsjö sålt. Det var den dummaste affär som tänkas kan.

Visserligen fick min Fader 55 000 kronor och tjänade sålunda 22 000 på ett halvår. Och det medges, att det var pengar på den tiden. Men hade han väntat ett par år, så hade han fått 100 000 och efter tio år kanske 200 000. Och hade han förstått sig det allra minsta på tomtaffärer, så hade han plockat pengar som gräs ur lilla Långsjö. - Jag var ju liten grabb och begrep inte ett dyft.

Vi hyrde oss in i en villa i Vaxholm för resten av sommaren och den 1 okt. flyttade vi in i en lägenhet på Borgmästaregatan på Söder, tillhörig en gammal bekant till min Fader, direktören Anders Gustaf Nilsson, som hade åkerirörelse i Stockholm.

Jag har såvitt jag minns aldrig varit på Långsjö sedan. Men nog kunde det väl vara intressant att komma dit och se. -Axling behöll Långsjö i två år, vill jag minnas. Vår Anna stannade kvar som hushållerska hos honom, och hon har berättat otroliga berättelser om de fester och supkalas, som Axling ställde till med därute i den lantliga stillheten. Det kom den ena vagnslasten efter den andra med kvinnopersoner, som voro i gladaste laget.

Naturligtvis kunde detta liv och leverne icke hålla på så länge. Efter två år blev Axling ställd under förmyndare, och Långsjö försåldes. Vilket pris egendomen då betingade har jag väl hört, men jag minns det inte längre. Det lär dock ha varit så, att Axling inte fick just mycket mer än han själv givit.

Sedan flyttade Axling till Stockholm, och ett bud kom från förmyndaren varje morgon och avlämnade en femtiolapp. Axling fick inte större summa i taget, ty hade han fått det, så skulle han ha gjort slut på pengarna samma dag han fått dem, och sedan intet haft att leva på.

Han blev till slut fullkomligt alkoholiserad och syfiliserad och sjönk allt djupare. Till sist ansågs han för ett av Stockholms större original (det fanns sådana ännu synliga på Stockholms gator under 1890-talet) och sågs mest tillsammans med hamnbusar och annat dylikt folk i Stadsgården och i Gamla stan' s gränder.

Han bodde sina sista år på småhotell nere i Gamla staden och var ständigt omgiven av busar, som passade på att "övertaga" de femmor eller tior som han till äventyrs kunde hitta i någon ficka, då han gick "hem" till natten. Ty Axling ville vara fullkomligt "ren", när kvällen kom. Nästa morgon kom ju förmyndarens bud med nya femtio kronor.

Jag såg Axling sent en kväll på Gustaf Adolfs torg. Han var starkt sminkad och hade färgat sina mustascher blågröna. Han hade en svärm busar i sveptåg. En sorglig syn!

Vilken skillnad mot den elegante unge man som kom utåkande till Långsjö några år tidigare och som talade franska som en häst äter havre. Han sökte imponera på Anna med sin franska, vilket dock just inte lyckades.

Axling hittades en morgon död i sitt rum på hotell Reisen vid Skeppsbron i Stockholm, under mystiska omständigheter. Somliga talade om kolos, andra om självmord, det glunkades också om, att han blivit ihjälslagen av sina kumpaner.

I vilket fall som helst - vilket människoöde!

Gösta Heijkorn, Sundgården 14/10 1951.

(Bild Holger Ellgaard, Wikipedia)