Mer om Fjällgatan



"Den äkta 1700-talsgatan på Söder var Fjällgatan och är det för övrigt till en del även i dag. Men tiden har ju stympat den hårt. Den gamla Fjällgatan började vid kyrkogårdsgrinden, rätt bakom högaltaret i Katarina kyrka, som i någon av 1700-talets lummiga svenska småstäder, och löpte i en graciös båge med två jämna husrader, där gavlar och fasader visserligen ständigt växlade i höjd och färg, men som ändå bildade en märkvärdig enhet.

Höjden över staden anade man i ljuset och den friska vinden, det var bara då en port i ett plank öppnades som man kunde få en glimt av utsikten, eller vid Söderbergs trappor, som mödosamt klättrade upp från Stadsgården.

Kontakten med kyrkan och det småstadsaktigt slutna underströks av att gatan enligt gammal sed hette Katarina östra kyrkogata. - När gatan döptes om till Fjällgatan, har jag inte sett någon uppgift på.

Den första stora attacken mot denna 1700-talsmiljö var framdragandet av Renstiernas gata vid sekelskiftet. - När dessa sprängningsarbeten i den gamla backen utfördes, minns ju jag från min skoltid. En bred klippklyfta sprängdes då fram mot Stadsgårdsbranten, och denna klyfta klöv Fjällgatan i två delar, vilka efteråt fick så liten kontakt med varandra, att det inte var någon större skada, då gatubiten på Katarinasidan döptes till Mäster Mikaelsgatan. Den gamla enheten var ju ändå nu spolierad.

Vad som nu i våra dagar finns kvar av den gamla Fjällgatan är ett par reservat, av vilka det ena ligger alldeles under Statens Handtverksinstituts, i och för sig prydliga, nybygge och det andra på Stigberget nedanför Navigationsskolan.

Kvarteret Klinten mellan Mäster Mikaels gata och Sandbacksgatan, det första av dessa båda reservat, rymmer förutom det lilla och för närvarande mycket illa underhållna stenhuset Nytorgsgatan 9 (jämte det där Mormor bodde och där Ackie-Bände tillbragte ett par år av sin skoltid i Stockholm) en del typisk så kallad kåkbebyggelse, som förr beboddes av nätfiskare och småhantverkare.

Ännu bor här "vanligt" folk i dessa gårdar och trivs bra där, trots att författaren Ludvig Nordström, som ju blev riksbekant genom sin aktion mot "Lort-Sverige" ivrigt beklagade dem.

Ludvig Nordström sparade inte på sitt förakt för det gamla: 'Här sveper fattigdomens isande och genomträngande dimma" skriver han. "Husen har inte ordentlig stenfot, jag har sett sådana, där man kan sticka ut en käpp mellan väggen och fönsterfodret - man hade i stället stoppat till med tidningspapper och trasor, och det är ett hus mitt emot ett av de finaste och rikaste här på Söder. Det finns inte vattenled­ning i dem, inte slask och avlopp, inte elektriskt ljus, de luta som gamla gravvårdar. Gummorna i dessa kåkar måste i den kallaste vintern gå över gatan till ett rör i stenfoten av ett hus där som ger vatten, och svallis har bildats under pipen och långt ut på gatan, ty röret håller inte tätt, utan droppar som en gammal fattighusgubbes nästipp. Det är livsfarligt och ett under, att de inte brutit sina gamla trötta ben.'

Ja, så olika kan man se på saker och ting! Och ändå ha samma gårdar där uppe på Stigbergsgatan gjort biopubliken varm om hjärtat i någon av de otaliga filmer som inspelats just här uppe och som skildrat den småborgerliga trivseln, idyllen och lyckan i evigt soliga bilder.

Det andra kvarteret med relativt obruten 1700-tals-miljö ligger mellan Fjällgatan och Stigbergsgatan och har fröken Anna Lindhagen att tacka för att det bevarats. Hon var dotter till stadsplaneraren Albert Lindhagen och syster till borgmästare Lindhagen - den store rabulisten.

Anna Lindhagen var född på Söder även om hon sedan växte upp norr om Strömmen. Hon återvände emellertid till Söder och lyckades genom den energi, som hon ärvt av sin far, få dessa Fjällgatskvarter skyddade. Och hon nöjde sig inte bara med det yttre. I sina egna borgarrum, som numera visas för allmänheten, har hon skapat några tidstypiska interiörer, medan den delvis vildvuxna trädgården även den skall ge en bild av äldre tider.

Där hittar man alltså i skuggan under de gamla trädkronorna temyntan, de blåblommiga isopen, som omnämndes redan i Moseböckerna, kyndel, krusmynta, hjärtansfröjd och andra folkvisedoftande plantor. Stockholms stad har kompletterat beståndet med en liknande täppa i modernare stil intill Mikaels trappgränd.



Som tidigare påpekats är den Mikael som figurerar i gatunamnen här uppe en Stockholmsk skarprättare på 1650-talet, som blev mycket omtalad, eftersom han själv blev avrättad för ett dråp. (Han hade ju vanan inne att ta livet av folk!)"

Staffan Tjerneld, ur Stockholmsliv

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja