Mälar- och Saltsjöbåtar

Jag var på den där tiden oerhört intresserad av båtar och lärde mig under de två somrar - 1892 och 1893 - som vi bodde vid Ragnhildsborg, känna igen på långt håll varenda en av de rätt många båtar som då passerade Södertelje kanal. Redan då de uppenbarade sig långt, långt ute vid Viksbergs holme, kunde jag identifiera dem, och då de vid Kiholm signalerade för infarten i Linasundet, kände jag igen dem på "pipan". Men inte nog med det! Jag visste deras tontal, hur många knop de gjorde och åtminstone huvuddragen av deras konstruktion..

"Hemmabåtar" voro Söderteljebåtarna Ragnhild och Sirius. Ragnhild var svartmålad, Sirius vit. Och fastän Sirius snodde på ganska bra den också, så gick Ragnhild ändå fortare. Hur många knop hon gjorde minns jag inte exakt nu, men jag skulle tro att Ragnhild gjorde 14 (möjligen 15) knop. Hon gick från Riddarholmen till Södertelje brobänk på 1 3/4 timme, medan Sirius behövde åtminstone 2 l/4 , alltså en halvtimme mer.

Jag minns vilken beundran vi pojkar på Ragnhildsborg hyste för Ragnhild. Hon hade i Mälaren på den där tiden bara en enda medtävlare, och det var "Västerås", som dock i senare tid avsevärt saktade farten, då den blev för koldryg.

I Saltsjön, norr om Stockholm, fanns Sundsvallsångaren Nordstjernan, som gjorde sina 15 knop. (Men vad är detta nu mot vår tids racermotorbåtar! Nichts!) Men det fanns båtar som använde 3 timmar också på färden från Stockholm till Södertelje - den lilla "Trosa" t.ex.

Medan jag skriver om mina pojkårs båtar i Mälaren - särskilt då de som gingo Söderteljeleden - så skall jag väl nämna dem som jag kommer ihåg:

Väster om Mörkön gingo Trosa och Nya Hållsviken. Bägge dessa båtar voro brunmålade. "Trosa" var mycket liten. Den ombesörjde trafiken på Trosa och stannade där. "Hållsviken" anlöpte också Trosa men fortsatte ner till Hållsviken. Den passerade således den trånga passagen vid Dokö.

"Nya Södertelje" var en lång, smal vit båt, som gick öster om Mörkön och hade sin slutstation i Hållnäs på Södertörnslandet. Toröborna reste med den.

Sedan hade vi Nyköpingsbåtarna "Nyköping" och "Södermanland", den förra en långsmal, svartmålad, rätt fort gående passagerarångare, den senare - också svartmålad mera av lastfartygstyp. Den fortsatte till Oxelösund och Norrköping.

På Norrköping gingo "Göta" och "Norden". Dem har jag numera inte så mycket minne av. Åtminstone "Göta", vill jag minnas, hade lång gul skorsten med svart band upptill. "Norden" minns jag ej mycket av.

Till Gryt, Valdemarsvik och Gamleby - möjligen också Västervik - gingo de rätt stora ”Tjust” och ”Gamleby”. De kommo sent på kvällarna, då de gingo vid 8-tiden från Stockholm. Dem såg man därför inte så mycket av.

Någon speciell Västerviks- och Oskarshamnsbåt kommer jag ej ihåg. Men "Södern" gick ju på Kalmar och anlöpte troligen både Västervik och Oskarshamn. "Ronneby" minns jag också, likaså Transitbåtarna och lastbåtarna Göta Kanal I, II, III och IV.

Så, var det förstås alla de förnäma Göta kanal-båtarna, alla vita turistbåtar med tältduk spänd över övre akterdäcket. Jag minns Motalaström, Ceres, Pallas, Juno, Astra och Baltzar von Platen. Jag har rest med de flesta av dem. Ceres och Pallas voro väl de finaste av dem. Juno hade mera junoniska, klumpiga former. Motalaström och Astra voro väl de största. (Wilhelm Tham kom till först långt senare). B. Von Platen var mycket liten.

Bland kanalbåtarna fanns det två Vätterbåtar: Visingsö och Per Brahe. Den förra var en stor svartmålad båt, troligen en av de största som på den tiden passerade Södertelje kanal. Vi bör erinra oss, att den kanalen mycket litet liknar den nuvarande. Den var mycket smal och krokig, vida mera pittoresk än den nuvarande med dess väldiga monumentala sluss, där numera de stora malmbåtarna, som hämta vår bergslagsmalm i Västerås djuphamn, inte bereda minsta bekymmer och där våra långa jagare också kunna ta sig in i Mälaren.

På 1890-talet hängde pilbuskarna ut över kanalens vatten och det var kanske inte alldeles omöjligt, att passagerarna kunde nypa åt sig ett pilhänge i förbifarten. Och vildtörnbuskar blommade i kanalbankarna. Nu, sedan kanalingeniörerna fått ta hand om Södertelje kanal, ha de lagt linjaler på den, rätat den, fördjupat den till mer än det dubbla, gjort den så fin, så fin - och berövat den all dess pittoreska skönhet! Och där har byggts en så pampig järnvägsbro.

Förr i världen, då Elis Estreen var läroverksadsjunkt i Södertelje och bodde i ett hus alldeles intill den gamla kanalens inflöde i Maren, kunde jag från någon av kanalbåtarna som passerade förbi tämligen ogenerat konversera med honom, där han satt och rättade krior vid sitt skrivbord innanför öppet fönster, där han inandades schersminbuskarnas vällukt i trädgården utanför. Detta går inte nu. "Tempora mutantur." (Det heter väl så? )

Per Brahe minns jag också. Det var en av våra äldsta båtar här i Sverige. Den var byggd på Motala Verkstad av svensk puddelplåt, som var så seg, att den aldrig gick sönder, fastän Per Brahe otaliga gånger gått på grund. Plåten bara bucklades lite grann, men den höll.

Min fader vistades en tid som landtbruksinspektor på en gård ej långt från Örberga, på Vätterstranden. Det var visst i början av 1860-talet. Han brukade tala om Per Brahes duster med de vreda Vättervågorna redan då. (Min fader hade särskilt i yngre år ett sinne som var mycket känsligt för naturens storhet och skönhet. Han kunde ge ganska målande skildringar så relativt obildad han var.

Per Brahe blev ju sedermera riksbekant genom sin vådliga förlisning utanför Hästholmen en novemberhöststormnatt, då däckslasten, som till en del utgjordes av tungt gjut­gods från Norrahammar, försköt sig i den väldiga rullningen och båten på några ögon­blick kapsejsade. Det var då som en av landets finaste konstnärer, John Bauer, gick åt med hustru och son.

- Per Brahe blev ju ytterligare så beryktad genom den svåra bergningen något år efteråt. Den bytte då namn och hette visst Prins Carl eller nåt sånt. Men folk kände visst igen ullen och ville inte åka med den, så den bar sig aldrig i Sverige utan såldes visst till Finland. Kanske lever den än?

För att fullständiga båtlistan måste jag väl till sist även nämna Gotlandsbåtarna som gingo "inre vägen". Det var Gotland, Visby och Klintehamn, brunmålade båtar med långa skorstenar. De brukade uppenbara sig ute vid Viksbergs holme tämligen punktligt vid 8-tiden på kvällen (de gingo kl. 6 från Stockholm), och jag kände väl igen dem redan på detta långa avstånd. Jag vill minnas att Gotland var störst, men mycket låg.

Om det var Visby eller Klintehamn som var allra minst, minns jag inte längre. Troligen var det Visby. Jag brukade många gånger reflektera över hur det var möjligt, att en så liten båt kunde ta sig över Östersjön.

Ja, det var väl inte så litet att minnas efter precis sextio år.