söndag 9 augusti 2009

Sommaren på Viskär - Viskärs fyr




Inte minns jag längre de omständigheter, som föranledde, att jag på sommaren 1901 hamnade på Arkö, i Östergötlands skärgård. Sommarne därförut tillbragte jag till större delen i Avesta, och det var troligen först i augusti som jag några veckor vistades hos mina föräldrar i Ramsmora, på sydligaste delen av Ljusterön i Stockholms skärgård. Men jag skulle väl någonstädes tillbringa sommaren och jag behövde stillhet och ro, ty jag skulle läsa in min stora mekanikkurs och tentera på den fram emot höstsidan. På Tekniska Högskolan alltså.

Orsaken till att det blev Arkö, har jag således glömt. Men möjligt är, att min Fader varit inspiratorn.

Jag minns emellertid, att jag någon gång i början av juli anlände till Arkösund med en Göta-kanal-båt. Kustflottan låg för tillfället där, och det var liv och rörelse i den lilla hamnen. Flottans barkasser ilade kors och tvärs, och på kvällarna lät pansarfartygen sina strålkastareknippen spela över stränderna, vilket var mycket pittoreskt. Det blev fullkomliga teatereffekter över de grönskande stränderna, villorna och bryggorna.

Jag logerade några dagar på ett pensionat – vad det hette, minns jag ej längre, inte häller minns jag vad tanterna hette, som hade det – men där var nog ganska bra. Några mycket dunkla synminnen har jag kvar av en trevlig veranda, där vi åto. Men detta ställe som ju skulle leva på sommargäster, blev mig alldeles för dyrt, så jag måste försöka se mig om efter något billigare ställe att bo på under den månad som jag hade anslagit åt vistelsen i dessa ljuvliga bygder.

På pensionatet gjorde jag bekantskap med en läroverkslärare, vars namn inte på mer än 40 år varit framme i mitt medvetande och som därför sjunkit ohjälpligt i glömska. Det var en synnerligen trevlig, sympatisk, medelålders karl, och jag hade mycken trivsel samman med honom. Han bjöd mig ut på långa segelturer i de underbara vattnen kring Arkö, särskilt söderut mot Slätbaken, och vi förde ofta synnerligen djupgående resonemang om livets mångahanda aspekter.

Jag tror att han undervisade i matematik, fysik och kemi. Han värdesatte inte värst högt våra kurser på Tekniska Högskolan. Differential- och integralräkning och annat som vi läste på tre terminer, lär man sig inte på så kort tid som vi hade anslagen för matematiken. Det blev bara rena hafset, ansåg han. Och det kunde han nog ha ganska rätt uti.

Doktorn tog pensionatspriserna i försvar. Det är deras yrke att tjäna sitt uppehälle på sommargäster, dessa pensionatstanters, och som det gäller blott den korta sommartiden, så måste det bli rätt dyrt. Han skaffade mig emellertid en förmånlig och rysligt billig inackordering på Viskärs fyr, som ligger på en liten klabbe på utsidan av den jämförelsevis stora Arkön, på vilken lotsstationen är belägen. Viskär kan man ro runt på en kvart eller så omkring. Och det ligger alldeles ute mot havet.

Där ute residerade fyrmästare Malm med fru och trefärgad katt. Och bättre ställe hade jag ej ens kunnat drömma om att få tag i. Här fick jag vara fullständigt ostörd, här hade jag studiero och – havets storslagenhet alldeles inpå mig. Fyrmästaren var en utomordentligt ”rejäl” karl av den trygga, på vackert sätt religiösa typ, som man ofta träffar på bland fyrfolk. Och fyrmästarefrun – ja hon var väl kanske inte jämförbar med sin man, men hon var välvillig och snäll och lagade bra mat åt mig, och mer kunde man väl inte begära. Och katten? Ja, den spelade en synnerligen stor roll därute i isoleringen.

D.v.s. så särskilt isolerat var det ju ingalunda. Det tog ingen lång stund att komma in till Arkösund – fyrmästaren seglade vanligen, jag minns ej, om han hade motor i båten sin. Och strax intill hade ju Arkösundslotsarna en av sina båda utkikar. Så inte kan man just tala om någon isolering i jämförelse med den som förekommer på så många andra fyrplatser – Dimman t.ex. men i alla fall voro vi oftast ensamma på skäret och kunde vara fullständigt ogenerade.

Här trivdes jag storartat. Havet har jag ju alltid älskat, och här kunde naturmänniskan inom mig få ut massor av sköna och bestående värden att inplantera i själen. Tänk vilka belysningseffekter i sol, i storm, i stiltje, i blixt och dunder!



Viskärs fyr är – eller var åtminstone på denna tid – en s.k. blixtfyr. Den blixtrade till mycket hastigt med ovanligt långa mellanrum. Fyrapparaten utgjordes av en stor blankpolerad, parabolisk spegel, som gick runt således både inåt land och utåt havet. Och såvitt jag minns, kom blixten blott en gång i minuten, vilket långa uppehåll gjorde, att sjöfolket hade svårt att taga pejlign på fyren.

Då man var ett stycke ute till hafs, återfann man aldrig fyrljuset på samma plats, där man sist såg det blixtra till vilket lär vara en mycket allmän företeelse i fråga om fyrar. Sjöfolket var av den orsaken missnöjda med fyren, och jag tror, att den i senare tid blivit ombyggd. Nu blixtrar den visst var femte sekund.

Jag minns de stora, starka blixtfyrarna utanför Köpenhamn, som jag satt och såg på åren 1931 – 34, då jag bodde i Limhamn och satt nere på ”Ön” om kvällarna och njöt av de underbara utblickarna över Sundets alltid växlande aspekter. De blixtrade också så där långsamt, men de voro ju vida starkare, och dessutom såg man ett svagt ljus från fyrarna även under mellantiden mellan blixtarna, vilket man däremot icke gjorde från Viskär.

Själva fyren bestod av ett litet vitt kantigt – möjligen 8-kantigt – torn, c:a 11 meter högt, sammanbyggt med fyrmästarens stuga på sådant sätt, att man genom stugans gavel ut mot havet kunde direkt komma ut i torntrappan, som gick upp till lanterninen. Jag minns, att fyrmästaren från sin säng i sängkammaren medelst spegelanordningar kunde se, om fyren fungerade som den skulle. Han fick ju inte slumra till, om han hade vakten – han turade om med sin fru – men han brukade lägga sig och vila på nätterna.

Högst uppe kring lanterninen var en gångkrans, uppbyggd på järnkonsoler, med räck omkring. Där gick fyrmästaren runt varje dag och putsade fyrens rutor, som måste vara skinande klara. Det hände vid storm, att havsvattnet stänkte ända upp på glasen, och då vattnet tillfölje värmen torkade, så blev det saltfläckar på glaset. Och de måste bort.

Häruppe brukade jag sitta på kvällarna med fyrmästarens långa tub och betrakta fartygen långt ute till havs. Arköbådan med sitt höga sjömärke låg långt utanför i havet, och där fanns också en fyr – inseglingsfyr till Arkö. Norr ut, mot Oxelösund, såg man i kikaren Svartbådan, Stålbådan, Källskären och allt vad de heta, dessa Bråvikens yttersta utposter ut mot havet.

Hävringe syntes ju också med fyr och den höga röda båken, som syns så ofantligt vida omkring i dessa trakter. Och ibland såg jag i kikaren de stora malmbåtarna, som från Oxelösund stävade ut förbi Hävringe för att sedan vända sydvart. Jag såg dem sedan långt ut till havs. Bland dem minns jag en väldig bjässe med trunkdäck och inte mindre än tio dubbelmaster. Jag har sedan många gånger sett den ligga vid malmkajen i Oxelösund. Och ofta såg jag Arkö lotskutter, där den låg långt ute till havs och passade på fartyg, som skulle in i Arköleden.

Flera gånger fick jag följa med lotsarna ut i lotskuttern, och det var ju en sensation för en tjugoåring, som inte tidigare varit med om dylika seglatser till havs. På dessa seglingar levdes ett friskt liv. Maten kokade lotsarna nere i sin lilla kökskabyss, och där lärde jag mig att t.ex. steka potatis i smala strimmlor ”à la americaine”.

Sommaren på Viskär - ett vådligt äventyr vid Arkö båk



Denna sommar – 1901 – var ju känd för att vara den torraste sommar i mannaminne. Inte en droppe föll visst på hela sommaren, och inåt landet var ju nästan all vegetation förbränd av den dag efter dag lika glödande solen. Jag kan inte påminna mig, att det kom en droppe regn under den månad eller möjligen sex veckor, jag tillbringade vid Arkö, om inte möjligen i samband med något åskväder. Men härute vid havet var riklig daggbildning, och grönskan höll sig tämligen frisk under den tid jag vistades där.

Jag gick mestadels alldeles naken eller på sin höjd hade jag ibland simbyxor, ifall fyrmästarefrun fanns inom synhåll. Det kändes övermåttan härligt uppfriskande att låta de saltmättade vindarna smeka ens solbrynta hud. Jag hade mina favoritskrevor att sitta i, och det var en lisa för nerverna att sluta ögonen och lyssna till havets sånger, då dyningen kluckade i strandstenarna, Arkön är ju känd för sin yppiga grönska, men härute på Viskär var det mera spartanskt med växtligheten.

Dock fanns en hel del blomster i skrevorna och jag begagnade alla tillfällen, som stodo mig till buds att bekanta mig med de havsväxter, som trotsade blåst och salt. Där växte vissa arter av Potentilla, där fanns den lilla havslöken, så näpen i sina lilafärgade små huvuden som vaggade i vinden. Där växte vissa gräs så sirligt i sprickorna i strandstenarna.

Här frodades Aster Tripolium med sina vackra lilafärgade stjärnor. Och här fanns vissa arter Pedicularis, som visst tycks trivas i saltvatten.

Det skulle vara frestande med litet naturlyrik, ty ute på Viskär fanns gott om tillfällen att bli inspirerad. Men sådan skall skrivas direkt och absolut spontant. Expressionistiskt. Och att sitta nu 45 år efteråt och söka erinra sig sina naturstämningar är ju inte så gott. Så jag avstår väl därifrån. Fast nog känner jag ännu i min ålders höst åtskilligt kvar av Arkölandskapets själ. Ville jag dikta, så nog kunde jag ha åtskilligt material att komma med.

En liten episod skall jag berätta.

En gång höll jag på att råka verkligt illa ut, då jag gick omkring och spetade på klipporna endast iklädd simbyxor. Strax innanför Viskär, på själva Arkön, stod den vida omkring och långt utåt havet synliga Arkö båk, som tjänstgjorde som sjömärke. Arkö båk syns bl.a. ända till Oxelösund, tvärs över Bråviken.

Båken utgöres av ett högt, smalt torn av tre väldiga mastträd, upptill förenade under ett litet tak, på vilket man kunde komma ut genom en liten lucka. Tornets nedre del var oinklätt, men den övre halvan var inklädd med rödstrukna bräder. Några fönster fanns emellertid inte och som tornets översta del var rätt trång, så var där rätt mörkt, isynnerhet om man kom dit upp direkt från solljuset utanför.

På skrangliga stegar kunde man taga sig upp invändigt, och man kunde sitta på taket, om man hade goda nerver och inte anlag för svindel. Någon räck existerade inte, och tornhöjden var rätt avsevärd. Utsikten däruppifrån var utsökt.

En dag rodde jag över till Arkön och klättrade upp i båken. På åtskilliga stegar nådde jag upp till båkens högsta del strax under taket, och som jag inte kunde se luckan över mitt huvud, sträckte jag upp handen för att treva efter den i mörkret. Emellertid körde jag handen in i något mjukt, som föreföll som en bra nog stor säck. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Det var ett bålgetingbo, vida större än något jag någonsin hade sett.

I ett ögonblick blev det ett ilsket surrande kring öronen samt kring hela min nakna kropp. Situationen var sannerligen rätt prekär. Jag vill påminna om, att bålgetingar kunna döda t.o.m. en häst, om det vill sig illa, d.v.s. om sticken råka ta i en blodåder. Det var därför ej att undra på, att jag liksom profeten Jona i valfiskens buk fann situationen ohållbar.

”Där är unket, kallt och naket, det är trångt och lågt i taket”.

Men att ”hålla sig på huk” som profeten, tjänade inte mycket till. Nästan handlöst fick jag släppa och hasa mig utför stegarna, och jag lyckades verkligen oihjälslagen och ostungen uppnå berghällen nedanför. Men tro inte, att jag därigenom var utom all fara. Bålgetingarna voro efter mig ända ner på marken och förföljde mig långa sträckor, så jag fick bokstavligen springa för livet.

Det var ett fullkomligt under, att jag lyckades klara mig och komma undan. Visserligen hade jag gjort mig skyldig till hemfridsbrott, men å andra sidan fanns ingenstans någon skylt om ”privat område”. Så jag ansåg att de hade sig själva att skylla.

Sommaren på Viskär - över Bråviken i stiltje


En gång fick jag följa med en av lotsarna över Bråviken ända till Oxelösund. Det är c:a två mil över. Det var en privat resa och inte i tjänsten, så lotsen som seglade en vanlig lotsbåt med den röda lotsvåden i seglet, satt och var nog en smula rädd för att möta lotskaptenen, vilken visst var rätt så argsint.

Första delen av resan – medan vi ännu befunno oss i Arköarkipelagen – hade vi rätt så bra vind, men sedan vi varit iland på en holme, som väckte mitt livliga intresse genom några underliga bergarter, som voro synliga långt utåt sjön, så mojnade det ur och blev fullkomligt blickstillt. Men tro icke, att havet fördenskull låg spegelblankt. Nej, dyningen var våldsam efter tidigare rådande hård blåst, och väldiga blanka vågor vältrade in rakt utifrån havet.

Vi gungade med fullkomligt slaka segel på de väldiga vågorna, som voro så höga, att hela segelstället försvann i vågdalarna. Det var en ganska penibel och alldeles inte riskfri situation, ty det var så stilla i luften, att vi inte ens hade styrfart. Och att då klara de väldiga sjöarna var sannerligen inte lätt. T.o.m. lotsen visade ibland en ganska bekymrad uppsyn, och en sådan brukar ju inte bli skraj i första taget, om ens någonsin.

Jag minns, att fyrmästarfrun hade utrustat mig med delikata franskbrödssmörgåsar och hallonsaft. De lågo så aptitliga i korgen under skvättbordet, men matsäcken blev orörd, och jag började känna obehagliga symptom av sjösjuka. Hade det blåst kraftigt så vi kunnat segla för fullt, så hade jag säkerligen inte känt av eländet, men att sitta i fullkomlig stiltje och guppa upp och ner på detta sätt i timtal, det frestar livsandarna förfärligt. Vi mötte mitt ute på Bråviken en götakanalare, som såg ut att ha rätt så besvärligt i den grova sjön, trots att det inte blåste.

Hade vi fått behålla den vind vi hade från början, så hade det inte stått på förrän vi tagit oss över Bråviken. Då skulle vi ha varit framme redan tidigt på eftermiddagen. Nu kommo vi inte fram förrän i skymningen.

Vi styrde in förbi Beten och angjorde bryggan hos lotsarna i Gamla Oxelösund, där vi lågo på hårda träbritsar i vaktstugan över natten. Jag har ännu kvar rätt så tydliga synminnen efter detta Oxelösundsbesök. Jag ser mig själv klättrande på lotsutkikens höga stege, och jag ser lotsbåtarna nere i den lilla hamnen nedanför lotsarnas stugor. Vi blevo bjudna på kaffe hos överlotsen och hade en mycket trevlig stund inne hos hans familj innan vi kröp ihop på våra britsar i vaktstugan.

Dagen därpå, tidigt på morgonen seglade vi tillbaka till Arkö. Och denna gång var det ingen brist på vind. Snarare tvärtom. Och smörgåskorgen vart omsorgsfullt länsad. Vi hade en härlig seglats hem över den solglittrande Bråviken.

Det var underbara dagar på Viskär. Jag glömmer dem aldrig. Jag satt i någon trevlig skreva ut mot havet och lyssnade till havets sånger. Och pluggade mekanik. Jag gjorde goda framsteg. Ibland var jag med lotsarna till havs även över nätterna och upplevde havet därute i olika belysningar och olika färger. Det var ett friskt liv. På kvällarna i aftonsvalkan brukade jag sitta uppe vid lanterninen, tills fymästaren kom upp för att tända fyren. Sedan fick man inte sitta däruppe. Det var att pallra sig ner.

Det var vackra syner att se alla fyrarna tändas, alltifrån Kungshamn och Femören till Beten, Grässkären och Hävringe. Arköbådans fyr låg ju rätt ut mot havet. Från Häradsskär kunde man någon gång se skenet, men själva fyrljuset kunde man ej se. Det var litet för långt dit ner.

Då kustflottan manövrerade i Arkövattnen ibland och om kvällarna sände sina strålkastareknippen ut över kobbarna och skären eller upp mot molnen, då fick man andra gratisföreställningar av stort skönhetsvärde.

Sommaren på Viskär - den vackra frälsningssoldaten

En kväll kom en systerdotter till fyrmästarens fru på besök och stannade väl en vecka. Hon kom från Norrköping, och jag minns mycket väl, hur fyrmästare Malm och jag voro in till Arkösunds brygga och hämtade henne. Hon kom med tåget.

Flickan var frälsningssoldat och säkerligen en synnerligen virginal oskuld. Hon hade sin gitarr med sig och hon lyckliggjorde oss under dessa dagar med sina armésånger. Det var då jag lärde mig den där ljuvliga sången:

Och nu har Lammets hustru fått sin äkta man,
De som så länge, länge, sökt och sökt varann.

D.v.s. sången började inte så, utan det var en hel del inledande preliminärer före ”the happy end”. Men så kom den sköna versen ovan, fram mot slutet. Och melodin är ju bedårande, Mozartsk.

Flickan sjöng med troskyldigaste uppsyn och hade naturligtvis inte en tanke på att sången i någon mån inbjöd en till att åtminstone lite grand dra på munnen. Men jag skämtade ingalunda med henne. Hon menade allvar, och då är det allvar.

Hon och jag voro flera gånger ute och rodde under de vackra kvällarna, och vi försökte oss t.o.m. på månsken, då gitarren lät sina toner flyga ut över de glittrande vågorna. Vad har man inte upplevat!

Sommaren på Viskär - fiskargubbar, säljägare, vanliga sommargäster och rysligt fint folk

Men så kom emellertid augusti och den härliga vistelsen på Viskär stod inför sitt slut. Jag gjorde några härliga segelturer med doktorn inne på pensionatet, och vi voro långt ner åt Slätbaken till. Det var underbara turer.

Men så en söndagsmorgon seglade fyrmästaren med mig in till Arkösund, där jag skulle ta tåget in till Söderköping. Han var vida billigare han än Jakobsson, som pungslog pensionatsgästerna med minst ett par kronor bara för att ro tvärs över Arkösundet. Vi kommo tidigt till Arkösund, så jag hade minst ett par timmar på mig till att flanera omkring i samhället, där norrköpingsnoblessen redan då hade sina pampiga sommarchateauer.

Medan jag gick omkring där i söndagsmorgonens ljuvliga stillhet, fick jag från en av villorna höra pianomusik. Det var Grieg som spelades, och jag hör ännu i mina öron när jag så vill Im Frühling, Vöglein och Schmetterling och vad de nu heta, dessa läckra småstycken, som jag själv så många gånger spelat, särskilt under min studenttid. Flicketösen som hade spelat, fick jag någon stund senare se ute på en balkong. Hon var sevärd.

Innan tågets avgångstid var inne, hann jag ännu en gång göra en tur nedåt pensionatet. Där höll Jakobsson – en ung man, som brukade mycket segla med sommargäster och hade en stor präktig båt av den i denna skärgård vanliga robusta typen, närmast liknande en lotsbåt – just på att lasta in stora matsäckskorgar med allsköns konserver och delikatesser, som kunde komma en att tänka på Slakteribolaget Norrmalms julfönster på Kungsgatan i Stockholm under min studietid, samt dessutom ett större antal vinflaskor, akvavit och konjak av finaste märken.

Jag frågade Jakobsson, vart han skulle ta vägen med så mycket godsaker ombord, och då berättade han, att han skulle ut med två omåttligt fina skånska baroner – en Gyllenstierna och en von Blixen-Finecke – till Stålbådan för att jaga säl och sjöfågel. Och mycket riktigt! Om någon liten stund uppenbarade sig de fina herrarna nere vid bryggan, så exklusivt ekiperade som om det gällt den allra finaste fingång på Strandvägen en söndagsmiddag.

Jag frågade Jakobsson, om han inte också skulle ta med ett par vräkiga skinnstolar för baronerna att sitta i, när de ute på Stålbådan skulle rikta in sina med silverinläggningar dekorerade hammerless mot de intet ont anande ejdrarna. Inte kunde väl så fina herrar sitta i en vanlig skjutkoja. Och Jakobsson log ett förstående leende. Han kunde umgås med både fiskargubbar och säljägare och vanliga sommargäster, men så fint folk hade han inte förut haft i sin båt.

Jag fick någon tid därefter höra, att jaktbytet hade blivit tämligen skralt men laxen och majonäsen och kycklingbenen hade gått åt, och konjaken likaså.

Sommaren på Viskär - Då Löfstrand slog vad om 12 flaskor punsch

Med Griegs Im Frühling ännu ljudande i mina öron embarkerade jag tåget och kom i sakta mak över Vikbolandet till Söderköping. Där blev jag hämtad av en skjuts från Rings gård, som ligger i närheten av Mem, Göta kanals begynnelsestation, några kilometer från staden.

Godsägare Carlsson – jag vill åtminstone tro mig minnas, att han hette så – på Ring var bekant med min fader och han ville nu passa på och interviewa mig om min åsikt om några fältspatsförekomster, som han hade på sina ägor.

Det var den bekante geologen Löfstrand, som hade inbillat honom, att han hade stora värden i fältspat på sin gård. Löfstrand hade vistats där på Ring nästan hela sommaren och hade mått gott. Han hade låtit sprätta lite varstans i bergen och skräpat ner i skogen.

Men godsägaren började längta efter något påtagligt resultat och han hyste starka tvivel på Löfstrands omdöme. Därför ville han nu höra någon annan ”auktoritet” yttra sig. Och så kom det sig att jag kom till Ring.

Där fanns ingen fältspat. Inte så mycket att det var värt ett rejält skott en gång. Och Löfstrands sejour på Ring tog ett hastigt slut. Men innan Löfstrand for, avfestades han av sina nyförvärvade vänner i Söderköping. En hejdundrande salva blev avhållen på stadshotellet. Kumpanerna slog då vad med Löfstrand, att han inte skulle vara istånd att ensam dricka ur 12 halvor punsch på kvällen, vilket Löfstrand förklarade sig vara karl till. Kontrollanter tillsattes, och Löfstrands prestige sattes på prov.

Löfstrand sprack på det vadet. Han drack ur 11 ½ flaska, men han fick på inga villkor i sig den sista halvan, ty då rann punschen både fram och bak och upptill på honom. Jag förmodar att Löfstrand fick betala kalaset.

Sommaren på Viskär - en fotvandring och vådan av att leka gud



Jag blev på Ring endast några få dagar. Sedan passade jag på tillfället att göra en liten fotvandring i dessa fagra nejder. Söderköping hade jag ju sett som liten grabb, då vi 1887 eller möjligen 1888 vistades där, medan min Fader genomgick en badkur för sin svåra reumatism. Men Göta kanal hade jag ännu inte sett.

Det blev alltså nu en underbart fin fotvandring utefter kanalbankarna. Jag har ännu en hel del mer eller mindre tydliga synminnen kvar från den fotturen. Jag minns slussarna och slussningen. Ibland fick jag följa med någon skuta eller trälastad pråm något stycke väg – om gratis eller ej minns jag inte längre.

I alla fall kom jag förbi Ljungs slott, som jag tydligt ännu minns, och så småningom fram till Vreta kloster, som noga besågs. Jag minns de härliga vandringarna mellan Borenshult och Motala. Den som en gång passerat denna väg i någotsånär fint väder, han glömmer den inte så fort. Från Motala begav jag mig ner till Vadstena, som likaså grundligt besågs.

Var jag logerade under besöket i Vadstena, har jag emellertid alldeles glömt. Slutpunkten på denna fotvandring blev Omberg, en ståtlig kulmen på en fin tur i dessa underbara Östgötatrakter.

Hemresan skedde till stor del med båt. Det var Ceres, som jag bekantade mig med. Jag minns inte längre resans detaljer så noga. Jag minns bara, att jag på överfarten från Vadstena till Motala satt i salongen och underhöll de många farbröderna och tanterna med en större fantasi på ett gott piano.

Det var ett häftigt åskväder över Vettern. Och utsikten ut över det vida vattnet var i hög grad inspirerande, där jag satt och iakttog de ståtliga molnformationerna och de många ljungeldarna, som fräste över Vetterns vatten. Jag följde inte med Ceres ända fram till Söderköping, utan avslutade fotvandringen som jag börjat – med en promenad på någon mil.

Jag anlände till Ring vid tiotiden på kvällen. Det var ett strålande fint augustimånsken, och jag minns mycket väl, hur bedårande det var att skrida fram utmed månglittret i kanalen.

På Ring var ingen hemma. Godsägaren och fru Carlsson voro bortresta; endast ett par söner – i min ålder – voro kvar hemma, men just då samma kväll hade de gått in till någon cirkus eller annat tingeltangel inne i Söderköping. Jungfrurna voro också där. Så ”hytten var lukket”. Endast ovanpå i den stora villan bodde en gammal fru med sin jungfru. De voro hemma, men jag annonserade inte min hemkomst för dem.

Jag gick ut i trädgården och satte mig att vänta på pojkarna, som väl snart skulle komma hem. Det var en ljuvlig varm månskenskväll, månen kastade sitt flöde över en Apollo-staty, som stod på en piedestal mitt i en blomsterrundel nere i trädgården. Vegetationen i trädgården och parken var yppig, luften var blomstertung av reseda och nattviol.

Då fick jag en plötslig idé! Hur skulle det vara, om jag agerade Apollo på piedestalen i månskenet just som pojkarna kom hem från staden? Mitt gästrum i en av flyglarna stod öppet. Jag var in och hämtade ut ett stort lakan och med det satt jag en liten stund på en soffa i trädgården och väntade. Så hörde jag pojkarnas röster på långt håll utmed kanalen. Jag hade en smula tid på mig.

Jag lyfte fort ner Apollo och gömde honom i en buske, och själv kartade jag efter något besvär upp på piedestalen, där jag raskt nog draperade lakanet kring min – ack så Apolloliknande – gestalt. Jag intog precis samma vackra attityd.

Då hände något oförutsett. Flickan från den gamla griniga tanten som bodde ovanpå, kom med hastiga steg gångade ner genom trädgården och hon tog vägen alldeles förbi min tjusande uppenbarelse, där jag stod och spelade skön grekisk gud. Hon fann synen förmodligen inte alldeles överensstämmande med den hon var van vid, utan tittade upp mot uppenbarelsen på piedestalen.

O himmel! Apollo rörde ju på sig, han tilltalade henne! (Jag fann mig föranledd att säga något för att lugna henne). Men det var för sent. Flickan trodde förmodligen att det spökade, så hon vände ögonblickligen och sprang upp till sin matmor, som strax kom ner i trädgården samtidigt som de båda ungherrarna kom hem från staden. Stor tablå!

Flickstackarn var skrämd och närmast hysterisk och den gamla griniga gumman mycket arg. Så nog fick jag för mitt gästuppträdande i Rings trädgård den underbara månskenskvällen.

I Söderköping har jag sedermera varit flera gånger. Men till Rings herrgård har jag aldrig återvänt, så jag vet ej, om Apollo fortfarande står där kvar i sin blomsterrundel.

Viskärs fyr har jag däremot återsett. Jag passerade där en vacker sommarnatt några år senare med ångaren Tjust på väg ner till Gryt och Valdemarsvik. Och jag nickade igenkännande åt alla mina kobbar och skär, där doktorn och jag snott omkring på våra seglatser.

Sent skall jag glömma de underbara dagar, då jag där satt i min favoritskreva och lyssnade till havets sånger.

torsdag 11 juni 2009

Lillhem

Inte vet jag hur det kommer sig, att jag de sista nätterna – flera nätter å rad. Har i tankarna förflyttat mig till sensommaren 1903, då Astri bodde i Lillhem, i västra delen av Torsby, och sökt att erinra mig alla detaljer i samvaron med henne denna minnesrika sommar.

Sedan vi kommo hit till Mälarborg, det lilla pensionatet ute vid Graneberg vid Ekolnsfjärden, en mil från Uppsala, i väntan på att få tag på något nytt ställe att bo på efter Mårängen, har jag känt mig mer krasslig och orkeslös och missmodig än någonsin förut. Och särskilt har min sömnlöshet varit oändligt svår och pinsam. Tankarna ha bara irrat kring. Det har varit ett enda virrvarr. Och jag har känt det som om hjärnan befunnit sig i fullkomligt upplösningstillstånd.

Vi ha legat skönt och tyst, och de yttre betingelserna ha väl varit de gynnsammast tänkbara för vederkvickelse genom en god och ostörd sömn. Och ändå har jag ej fått sova. Detta beror således uteslutande på intensiva olustkänslor. Mitt undermedvetna jag, som tar kommandot i nattens mörka timmar, då sinnena vilar, känner sig olustigt, och hela mitt nervsystem blir då ett enda sammelsurium av felkopplingar. Sömnen fordrar ett avkopplat nervsystem, och det kan jag icke åstadkomma.

Då har jag väl ansträngt mig att få något fäste för mina irrande tankar, och det är kanske då icke så underligt, att jag söker mig tillbaka i det förflutna, till de stunder, då jag kände mitt livs intensivaste lycka. Och det var kanske på Lillhem. En sorts kompensation alltså.

Astri hade ju blivit min på midsommaren, och det var sannerligen ingen lätt sak att fara från henne då så pass fort som det måste ske för våra bergsskole-resors skull. Det var bara några få dagar över själva midsommaren som jag fick rå om henne.

Fram i slutet av augusti vistades jag dels vid Haggruvan i Järnboås, där jag skulle skriva den s.k. gruvmonografin till min examen, och dels i Åsboberg invid Striberg, vars anrikningsverk jag likaledes skulle skriva en avhandling om såsom en del av min examen. Då detta arbete var färdigt såsom varande det sista, som återstod av sommarens bergsskoleresor, borde jag väl ha skyndat mig hem för att skriva mina examensavhandlingar, men jag kunde det ej.

Jag hade på intet sätt misskött mina studier under denna viktiga sommar, tvärtom, jag vågar påstå att jag lagt ner mer arbete och intresse för mina uppgifter än de flesta av mina kamrater, men naturligtvis var jag kär, och min käraste hade lekt mig i hågen hela sommaren. Skulle jag nu inte passa på att få återse henne några dagar innan jag återvände till Stockholm, så skulle det dröja bra länge, innan vi kunde träffas. Och det kunde jag inte uthärda.

Striberg låg ju inte alltför långt från Strömstorp, Kristinehamn och Karlstad, och sedan var det ju bara Frykenresan upp till Torsby. Jag reste…

Själva resan upp har jag nu efter så många år inga minnen av. Och resan var väl inte heller något så särskildt att minnas. Den var väl som alla andra Frykenresor jag gjort. Fin förstås!

Men flickan! Henne minns jag som vore det från den nyss gångna sommaren. Jag kan se henne i detalj för min inre syn. Och nu under dessa sömnlösa nätter har jag umgåtts med henne och dragit fram ur mitt minnes djup alla de scenerier, som upprullade sig omkring oss under dessa sensommardagar för 47 år sedan.

Astri var nitton år den hösten, fastän hon väl såg ut som en femtonåring, i synnerhet om man höll sig till bara ansiktet. Hon var lång och smärt, smal om midjan som en vidja. Hennes hår var askblondt och skirt som finaste silke – det var så lätt och luftigt att det blåste upp som en sky omkring henne, blott man fläktade litet med handen underifrån. Den soliga guldglansen fick hon först tio år senare.

Och ögonen lyste som stjärnor på henne, stora, drömmande, ljusa som en värmländsk midsommarnatt!

Jag är så ledsen så, att jag inga fotografier har av henne från denna sommar 1903. jag hade ingen kamera då ännu – jag fick min enkla ”Hüttig” först våren 1904. tänk vad den skulle varit mig till nytta under bergsskoleresorna för bevarandet av en massa studiedetaljer.

Och tänk om jag haft en kamera på midsommaren 1903 samt under Lillhemsbesöket! Jag har visserligen hundratals fotografier av min fästmö och min hustru, och de äro mig alla kära minnen från tider som farit, men just de bilder jag allra helst skulle ha velat ha till minne, dem saknar jag! Det är ju en naturlag som säger, att ju äldre en man blir desto längre söker han sig tillbaka i sina minnen av den han ett helt liv älskat.



Jag har många bilder av Astri i hennes medelålder, men från hennes barndom och ungdom har jag blott få – alltför få! Och nu på min ålderdom är det i dessa ungdomsbilder av Astri som jag finner henne förverkliga Astri-idealet. På Lillhem och under tiden närmast därefter – medan Astri ännu var kvar i Torsby – var Astri alldeles särskilt attraktiv.

Visserligen är det väl så, att könsdriften förgyller en alldeles nybliven fästmö i alldeles speciell grad – man ser ju hur grabbarna nu för tiden hålla tillgodo med ”tjejer” av sådan kvalitet, att åtminstone jag för min del inte skulle vilja ha en sådan i min vedbod – men jag har väl även hört omdömen och värdesättningar från andra, för vilka könsdriften inte spelar nå’n roll.

När jag jämför Astri och mig på Lillhem med vissa kategorier av ungdom av modernt snitt, så kan jag ej neka mig nöjet skriva ner en liten hågkomst från ett par tre år sedan.

Det var i Västerås under en sommar, då jag var alldeles ensam. Astri var i Värmland, och min lilla Moder, som under flera år brukade komma till mig på Skultunavägen och ställa vårt lilla hem, fanns icke mer. Jag hushållade då för det mesta själv och lagade min enkla och spartanska mat, men någon gång ibland gick jag på Konsums matsal och åt.

Där förekom en lindrigast sagt synnerligen blandad publik, och maten var sådan där fabriksmat som passar för slik massutfodring. Smaklös och shablonartad, med alla rester tillvaratagna till sista tuggan.

En gång, då ovanligt stor trängsel rådde och det var nära nog slagsmål framme vid det långa matbordet, kom det två blåställsklädda verkstadspojkar och slogo sig ner vid mitt bord – utan att, som väl de flesta ändå göra, be att få taga plats. De hade brådtom och slafsade i sig maten på ett sätt som väckte min fullständiga matleda.

De talade naturligtvis om sina tjejer…

Plötsligt sade den ene: ”Vet du, i kväll måste jag ge mig ut till Björnögården. Jag måste ha mej en ny tjej, för den jag nu haft i fjorton dar är så förbannat asful, så jag är tvungen att lägga å.” Fortsättningen gick i samma stil, och min nyss påbörjade peristaltik stannade plötsligt av. Det smakar just ej att äta vid sådana bordssamtal. Att jag satt mitt emot och nödgades höra vartenda ord, det brydde dom sig inte alls om. De talade öppet och högt.

Och den lilla näpna inblicken i nutida ungdoms s.k. kärleksliv är visst inte så ovanlig som man skulle vara benägen att tro. Det går till så inom ganska vida kretsar, inte bara inom arbetarungdomen, utan ganska högt upp på skalan.

Och jag tänkte på min gamla Astri – liksom Carl Larsson tänkte på sin gamla Karin. Lite längre än 14 dar ha vi likvisst hållit ihop. Och aldrig har jag tyckt att min tjej varit asful.

Jag har ett enda litet fotografi från Lillhem, men det har jag inte själv tagit, och det ger inte Astri ensam. Hon sitter där i en soffa tillsammans med Alma och Signe. Och bilden är liten och oansenlig och numera urblekt. Men ändå ger den en hel del!

Alma och Signe dra inga blickar till sig. Men med Astri är det litet annorlunda. Hon sitter där lätt tillbakalutad i sin söta fryksdalsdräkt med utslaget ljust hårsvall och egendomligt spelande ögon. Något som inte är så vanligt hos henne, då hon oftast går i drömflicksstilen – ”sagoflickan i höga furuskogen”. Och munnen är halvöppen och blottar en tandrad under en halft förarglig överläppsbåge.

Troligen har den som ”knäppt” bilden (antagligen Fredrik) sagt något spydigt åt Astri. I alla händelser har Astri där en min, som jag skulle ha velat ha förevigad i större format med större bildverkan. Tyvärr är plåten försvunnen eller förstörd, eljest skulle jag ha införlivat den flicketösen i mitt stora porträttgalleri, som min hustru fick på sin 60-årsdag – ”101 hemmagjorda bilder med tillhörande text”. Jag skulle ha ritat ett stort porträtt av henne.

Vilhelm, som en gång såg detta gamla foto, påstod att Astri såg ”tusanjäklig” ut. Så förmodligen var hon väl attraktiv även för honom. Ty att hon var ”asful” kunde han väl i alla fall inte mena?

Jag kom upp till Torsby med båten någon gång vid 8-tiden. Det var i slutet av augusti, och om jag inte minns fel, så fanns det begynnande höstfärger i björkarna redan. Astri var nere vid bryggan och mötte mig. Hon var klädd i sin söta fryksdalsdräkt. Och hon hade två löst flätade margareta-flätor och var barhuvad.

Vi voro ju inte ringförlovade och kunde följaktligen inte visa oss som fästfolk. Men det såg nog folket ändå. Ty Astri lade inte nämnvärt band på sin glädje, och troligen inte jag häller.

Vi sutto en stund kvar på båten och beundrade tillsammans aftonstämningens reflexer i vattnet. Det är vackert vid bryggan i Torsby en lugn afton, då höjderna runt omkring viken spegla sig i vattnet! Och ändå vackrare antager jag det är, då man återser en nybliven fästmö efter två månaders bortovaro! Sån’t förgyller även naturen!

Så begåvo vi oss då upp till Lillhem. Nu efter så många år minns jag knappt något av ”de lokale forhold”. Det var emellertid ett rätt stort hus, med efter vad Astri påstår fyra rum på nedre botten och likaledes fyra rum ovanpå. Där bodde även moster Karin och hennes familj, men av deras förhållanden har jag knappt något minne. Astri och Gerda hade ett litet gavelrum i våningen en trappa upp, och jag hade en gång i tiden ett litet foto av en interiör däruppe med en bild av Astri. Men den är sorgligt nog förkommen. Några söta brev från Astri, skrivna just i detta lilla rum på Lillhem, har jag väl kvar i mina gömmor, men de ge väl just inte så mycken beskrivning av själva miljön.

Jag minns emellertid, att vi drucko the på kvällen och att vi sedan togo en älskogspromenad – Astri och jag – i ett alldeles förtrollande månsken, som kom Fryken att glittra på ett hänförande sätt. Från Lillhem är det ju bara en liten bit ner till Frykenstranden.

Astri hade satt på sig sin vita hålsömsprydda hätta, och jag har ännu efter så många år tydliga synminnen av hennes lilla månskensbelysta ansikte, där hon tryckte sig intill mig under vår promenad. Vi hade ju inte råkats sedan midsommaren, och jag hade så mycket att berätta från den gångna sommarens många resor.

Astri uppbar sin värdighet av fästmö på ett alldeles förtjusande sätt, enkel, okonstlad, chosefri. Lite tyst var hon ju och vistades mest långt borta i en förtrollad drömvärld. Men hon var inte längre borta än att det gick att hämta ner henne med någon lustighet, och då satte hon upp ett förtrollande leende, som plockade fram en förtjusande smilgrop i högra mungipan och kom hennes amorbåge att kupa sig över en fin tandrad.

Vi voro inte ute längre än till elva och vi voro så anständiga, så anständiga så! Men Astris lilla mamma, som hade mycket stränga principer, gav Astri en ganska kraftig admonition för att vi varit så sent ute. Hon lät undfalla sig, att vi betedde oss inte ett dugg bättre än simpla pigslynor och deras hejdukar, som ränner ute om nätterna. Och detta sårade mig ganska ordentligt. Ty något finare och mera korrekt förhållande än mellan Astri och mig torde hon svårligen kunnat uppleta. Vad skulle hon då ha sagt, om hon levat tills nu och fått syna den nuvarande ungdomen litet i sömmarna? Den kommer inte in kl. elva.

Man nämner ingenting om pigslyna i Astris närvaro. Det är bara lilla Ingela som får ”sunga pigaán”. Men det är en annan historia.

Tidigt följande morgon voro vi åter i farten och ute på promenad tillsammans. Det var då ganska kallt, och Astri hade klätt sig lite varmare – hon hade mörk ylleklädning med snörmakerier och en söt, sexkantig, mörk mössa på sitt tjocka, nu uppsatta hår.

Vi gingo till Torsbyforsen och beundrade, hur solskenet bröt sig i millionerna av skumpärlor, som med väldig fart kastades fram under de uppdragna dammluckorna. Det var fint däruppe vid den dåvarande forsen, innan den byggdes om för den nuvarande ”fina” kraftstationen. Då var det trä, nu är det betong, betong, betong!

Så gingo vi ner till brunnsparken och ämnade oss dricka av den gamla Torsbykällan – av det järnhaltiga vattnet. Men väl nerkomna dit fingo vi se att den fordom så fina parken var skövlad och förstörd, en massa träd hade huggits ner och marken bökats upp – och källan var tom och belamrad med skräp. Ganska molokna gingo vi därifrån, ty Torsbykällan var för oss ett gammalt minne från vår första sommar fyra år tidigare.

Men så fingo vi ersättning med något annat. Mellan ett par buskar var ett spindelnät spändt fullständigt regelbundet och formfulländadt. Och av dimman hade nätet försedts med tusentals vattenpärlor som sutto liksom påträdda. Solskenet lekte i dessa pärlor och åstadkom ett smycke, så fulländat, att vi stodo en lång stund alldeles betagna. Solstrålarna bröto sig i de små dropparna och åstadkommo de underbaraste spektrumfärger. Där funnos sålunda både rubiner och smaragder och topaser och briljanter. Vi hade svårt att slita våra ögon därifrån. Jag har aldrig förr eller senare sett något så fint.

På hemvägen kommo vi fram till en liten grönskande jordkulle bevuxen med de vitaste björkar man kunde se. Där hade kusin Fredrik någon gång förut på sommaren tagit ett gruppfoto av Astri, Ellen och Gerda. En sorts allegorisk tablå i det de tre flickorna voro klädda i svenska, norska och danska nationaldräkter med diverse nationella attribut. Astri stod överst, högrest och ståtlig, och symboliserade Sverige. Gerda var norska och Ellen danska med en knippa veteax i famnen. Ellen satt på marken. Flickorna voro väl bra alla tre, men nog var Astri utan all jämförelse sötast och ståtligast som Svea. Tyvärr är denna bild förkommen; jag är mycket ledsen däråt.

När vi gingo förbi den där kullen, kunde jag ej låta bli att placera Astri däruppe bland de vita björkarna och ställa henne i den ställning hon hade stått på tavlan. Och jag stod länge högst ”förälskad” nedanför och bara skådade upp mot den tjusande visionen. Ty något mera svenskt än vad Astri där presterade, har jag svårt att tänka mig. Antagligen för att löna min beundran skyndade Astri sig sedan ner från kullen och spontant föll hon mig om halsen och kysste mig. ” Et mon âme m’échappait!”

På eftermiddagen samma dag voro vi ute och rodde på Fryken. D.v.s. jag rodde och min fästmö satt i bakstammen och var uteslutande dekorativ. Hon var då vitklädd och hade sin vita tyllhatt från midsommaren. Vi sutto långa stunder och bara drevo i solglittret. Och det var tavlor att minnas det också! Så voro vi uppför Ljusnaälven och återsågo vår gamla badplats och sedan gjorde vi en liten visit i Bergsäng, till den berså, där Astri en tidig morgon tog ett förfärligt mod till sig och – je séntait ses lèvres sur les miennes! Ack ja, det var tider det!

På kvällssidan foro vi över sjön till en vacker björkudde bortåt Björnidet till, där ett ungdomsmöte avhölls. Där var mycket folk, där hölls tal, sjöngs och lektes folklekar. Allvar och lek i en härlig natur! Astri var ej med mig, men kom senare. Hon hade gått landvägen. Jag ser henne precis framför mig för min inre syn, fast det är så många år se’n dess. Astri hade mörk kjol och vit blus med blå sjömanskrage. Jag minns att Astri väckte ett visst uppseende, då hon kom. Dels var hon vådligt söt, och dels visste väl hela Torsby nu om, att hon blivit sedd rätt mycket i sällskap med en ung student, som också fick en viss del av uppmärksamheten.

På sena kvällen gjorde Astri och jag en avskedspromenad. – jag skulle resa påföljande morgon. Vi gingo lönnliga skogsvägar uppåt Västanvikssätern för att få vara ensamma. Astri hade åter sin söta Värmlandsdräkt, och jag hade bett henne ha håret utslaget. Hon var som en sagans fé, blomlik, eterisk, sensitiva amorosa! Astri har under årens lopp skänkt mig hela världar av skönhetsupplevelser – jag behöver blott erinra om det porträtt av henne som togs vid en liten skogstjärn uppe i Ås – men den eteriska varelse som följde mig upp genom skogen denna kväll, var säkerligen den finaste Astri-tös, jag kan minnas. När jag jämför henne med nutida nittonåringar, så ser jag hur tiden dragit iväg. Sådana flickor finns inte längre, inte en enda. ”Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne!”

Då jag reste ner på båten dagen därpå, sutto vi längst ut i aktern på ”Selma”, bakom matsalongen, Astri och jag, och sågo Hoffjällets blåa buckla sjunka alltmer. Och sedan låg jag hela tiden med mitt huvud i Astris sköte nere i kaptenshytten. Ända ner till Sunne, där Astri vände.

O, vilka minnen!

Gösta Heijkorn 21/11 1950.

lördag 30 maj 2009

En Pingstfärd...

Mina bergsskolestudier 1902 –1903 avslutades med de praktiska övningarna vid bergsskolans lilla masugn i Hagfors, de magnetometriska mätningarna i Vestanfors samt gruvmätningarna i Falun, varjämte vi slutligen reste omkring och besågo ett antal bruk och gruvor. Jag minns mycket väl den majdag, då alla föreläsningar och laborationer avslutats och vi fingo anträda vår resa till Värmland. Vår första destination var nämligen Hagfors.

Det rådde en tämligen uppsluppen stämning i den kupé på S.W.B-tåget, som vi installerade oss i. I viss mån förklarlig var den väl. Ty studiearbetet hade varit hårt och krävande. Och nu kände vi oss som unghästar, utsläppta på grönbete. Men det levdes väl mycket bus i kupén.

Också blevo vi ordentligt åthutade av den store ASEA-ingeniören Danielsson, som åkte i samma kupé och som ansåg, att vi tog oss alltför stora friheter och spelade översittare mot de fåtaliga passagerare som vågade åka i samma vagn som vi. Vi voro inte så många, så att vi kunde abonnera en vagn för oss själva, men ändå ansåg vi oss ha monopol på hela kupén, kanske hela vagnen. Men den åsikten tog Danielsson ganska effektivt ur oss. Alldeles med rätta förresten.

Jag har inga direkta minnen längre av resan annat än att vi levde bus mer eller mindre hela tiden. I Ludvika åto vi middag, vilket jag har några suddiga inre visioner av. Men hur det sedan var och hur vi anlände till Hagfors, det minns jag just inte. Några av brukets herrar voro nere vid stationen och tog emot oss, och jag har ett tämligen klart och tydligt synminne av särskilt en av dem, som jag tyckte såg särdeles sympatisk ut. Namnet Thegerström far igenom mitt huvud, men det är nog inte så säkert. Mitt minne börjar rasa sönder av all sömnlöshet.

De andra kamraterna tog samtliga in på Hagfors brukshotell, och om jag inte minns fel, så blev det redan samma kväll stort receptionskalas. Och det blev sedan ofta dylika supkvällar nere på hotellet ty ”bergseleverna” hade med sig en stor låda med spritvaror för ca 1 000 kronor, som de i förväg skramlat ihop till. För min del hade jag nekat till att satsa pengar till sprit under hänvisning till att jag dels inte hade råd därtill och dels inte i allmänhet tänkte deltaga i de ”festliga samkvämen”.

Sigurd Edlund och jag voro av den mer stillsamma sorten. Vi ville ha det litet mera lugnt och dessutom billigare – åtminstone jag för min del hade ingen rikligare reskassa. Vi fingo en utmärkt inackordering hos en vaktmästare Sundqvist vid Skruvfabriken. Och där bodde vi nästan som i familj och hade det bra på alla sätt. Nere vid hotellet voro vi sällan utom då det var alldeles nödvändigt och ”officiellt”. Och inte heller bevistade vi de baler, som då och då tillställdes.

Vi arbetade i skiftgång vid den lilla övningsmasugnen, där vi stretade med våra kolkärror från det långt bort belägna kolhuset. Stundom arbetade vi faktiskt i våra anletens svett. Det var tungt att draga kolkorgarna uppför den långa kolbryggan. Men stundom kunde vi ta igen oss, och det spelades otroligt mycket kort särskilt på nätterna. Det var ju litet ovant för de flesta av oss att arbeta hela natten igenom, och vi voro stundom ganska ”blaserade” vid 4-tiden på morgonen, då skiftombytet skedde. Jag har ett par fotografier från dessa nätter på masugnskransen, som ganska väl ådagalägga detta.

En liten episod kan förtjäna räddas ur glömskan. En natt då vi hade sådan gång på ugnen, att det var långa stunder mellan varje sättning, var kortspelet synnerligen animerat uppe på kransen. Det var icke mitt skift, utan det där Troili, Dahlgren och vilka det nu kunde vara mer, som hade nattskiftet. De kortspelande herrarna hade ju tämligen väl reda på ugnens gång och kände sig ganska lugna.

Men döm om deras förskräckelse, då de skulle till att göra sin sättning och funno hyttpipan föga mer än halv. Det blev nu ett oerhört arbete frampå morgonsidan, och ynglingarna fingo gno som slavar med kol- och malmkärrorna. Av arbetare i de stora hyttorna fingo de höra, att professor Odelstierna – O-a gemenligen kallad – hade varit nere på natten och osedd lyckats ställa om gången på hyttan, så det blev en förfärlig drivning på henne. Det tog flera timmars intensivt arbete innan ”kransgubbarna” fingo håll på ugnen. Och vilken massa slagg att tappa och köra ut sedan! Den natten glömde de sedan inte på mycket länge.

Vid frukosten på hotellet frågade O-a med den oskyldigaste min i världen, hur den gångna natten hade varit. ”Jo, tack! Svarade Troili ”men det var någon dj-l nere i natt och puttade på våra ventiler, så hyttan blev ju alldeles omställd”. Då tyckte förstås O-a, att det borde dom väl ha övervakat själva, så att dom fått spela kort i fred. Men sedan dryftades inte den saken vidare.

Innan hyttan blåstes på, skulle vi ramma ställ samt utföra tackjärnsprov på de malmer, som skulle komma till användning. Vi voro uppdelade i grupper om 4 – 5 man, som avlöste varandra. I min grupp befunno sig Edlund, Albert Olsson, Nordenfeldt – löjtnant vid artilleriet och tillhörande Nordenfeldtarna på Björneborg, sedermera disponent där samt artilleridirektör vid Bofors – samt slutligen P-ä, finne från Viborg.

Särskilt P-ä var ingen särskildt angenäm kamrat i laget. Han hade vid denna tid en smula angripna lungor och hade redan börjat hosta. Att ha honom till arbetskamrat vid ramningen av det trånga stället var inte vidare lustigt. Han hostade och spottade i ställmassan. Dessutom levde P-ä svineri med några karlgalna bruksflickor. Och det förhöjer ju inte anseendet nämnvärt. Därtill kom att karlen var rödhårig och ful som stryk. Och inte någon prydnad för möblerade rum.

Men som ”kamrat” var han inte sämre än andra. Och han hade en ovanlig intelligens. Och så ritade och målade han virtuost. Och han ritade upp ur minnet konstruktionen vid en automatmaskin för träskruv – en oerhört invecklad mekanik – efter att ha smitit från oss andra i demonstrationsprocessen och ställt sig att starrbliga på en enda maskin. (Sedan gick han utanför fabriksväggen och ritade omedelbart ur minnet upp alltihop). Gör om det, den som det kan!

Åtskilligt skulle väl kunna skrivas om vår vistelse i Hagfors. Men jag skall åtminstone inte nu gå vidare in på densamma. Detta skulle ju bli berättelsen om en pingstfärd.

Vi hade kommit fram till pingsten, till häggens, liljekonvaljernas berusande årstid. Jag brukade sitta vid forsen, som tumlade ner mot Vermullen, omedelbart norr om järnverket. Sitta där om kvällarna och avlyssna forsens berättelser om sina färder uppifrån vildmarkerna. Jag fick musikaliska inspirationer, som jag tecknade ner, och jag gjorde mig nog ibland även skyldig till att skriva vers, texter till mina sånger.

Kamraterna höll varje ledig stund till på hotellet och inventerade sin spritlådas innehåll. De gjorde skoj av mig, men jag passade inte därnere bland dem. De voro av ett helt annat virke än jag. Nog för att jag kunde lika mycket teknik som de, men jag hade vid sidan om en hel värld, som var stängd för dem.

Minnen från Bergsängstiden började tränga sig på mig, och jag mindes föregående års påsk, då jag var med på Astris konfirmation i Karlstads domkyrka – hon var 17 ½ år då, litet i överkant, vad åldern beträffar, men Astri såg ju ut som en 14 – 15-åring, där hon satt i koret i sin helsvarta konfirmationsklänning, höghalsad med spetskrås och ett litet guldhjärta på bröstet – ofantligt mycket sötare än alla sina läskamrater!

Jag tror det var på Annandagen vi sedan foro till Mon för att hälsa på Moster Karins. Och på kvällen fick egendomligt nog Astri med mig ensam ut i den stora väldiga kälkbacken ner till Fryksta, där vi åkte mellan de snöhöljda granarna i det gnistrande stjärnljuset. Att jag inte då alldeles tappade huvudet har i senare år alltid förefallit mig underligt. Men jag var inte aggressivt lagd, och jag hade en ofantlig respekt för kärleken.

Dock kunde väl Astri inte undgå att se, hur kär jag var i henne. Men det var allvar med kärleken, det kanske hon ännu inte visste. I varje fall gjorde hon sig inte till på minsta sätt för att fånga mig. Astri var uteslutande stilig i sin oskuldsfullhet och renhet.

Astri bar den där kvällen en blå sidenhalsduk om halsen, en sådan där äkta artisthalsduk, som alla målare den där tiden skulle ha. För att skydda Astri för det skarpa luftdraget under den svindlande färden utför den långa och branta Frykstabacken, tog jag av henne denna halsduk, som just inte gjorde någon nytta, så som hon bar den, och knöt den istället utanpå hennes uppstående kappkrage. Då var hon vida bättre skyddad.

– Då jag sedan reste dagen efter, gav Astri mig den halsduken till minne. Och jag bar den sedan vid därför lämpade tillfällen i flera år efteråt som ett minne av denna stjärneljuskväll – och som ett föreningsband med den jag höll kär.

När därför pingsten nu kom och vi fingo ett par tre dagars ledighet från vårt arbete i Hagfors, så var det väl inte så underligt att jag ville passa möjligheten att få återse Astri. Kanske kunde jag få träffa henne på midsommaren, men så alldeles säkert var det inte.

Att komma till Karlstad var väl inte så svårt – det gick tåg dit. Men jag hade inga egna pengar att röra mig med och min faders pengar ville jag inte anlita till en resa, som ingenting hade med bergskoleresorna att skaffa. Det blev nog dyrt för honom ändå, och detta var en princip. Men jag hade cykel och kunde cykla också den där tiden.

En resa till Karlstad blev 16 mil fram och tillbaks. Var ett par dagar tillsammans med Astri värda den kroppsliga ansträngningen? Att fara eller inte fara – det var frågan. Men att gå i Hagfors över hela helgen, det var inte alls lockande.

På pingstaftonen på kvällen efter avslutat arbete gav jag mig iväg på cykel den långa vägen. Jag ämnade åka hela natten. Odelstierna, professorn, som på något sätt hade fått reda på min cykeltur, skakade på huvudet. Han tyckte det var olämpligt att begagna vilodagarna till att trötta ut sig så till den grad som jag otvivelaktigt måste komma att göra på en 16-milafärd på så kort tid. På någon skvallerväg hade han fått reda på förhållandet med en viss flicketös i Karlstad. Och han insåg väl det omöjliga uti att betvinga lockelsen från das Weibliche, som ”gick an”. Han inskränkte sig till några faderliga råd.

Jag har nog för många år sedan skrivit ner en skildring av denna nattliga pingstfärd, men var i mina gömmor den befinner sig eller om den överhuvud finns bevarad, det vet jag inte. Jag minns emellertid, att det var en ganska färgstark skildring.

Nu efter så många år har jag glömt de flesta detaljerna och allt naturmåleriet, som jag då hade att komma med. Det är synd att jag nu inte kan få återuppliva dessa upplevelser. Ty de voro vackra nog.

Man skall veta, att denna nattliga färd utefter Värmlands stora älv företogs i den blommande häggens och liljekonvaljernas tid. Det var underbart helt enkelt.

Under den mörkaste delen av natten hade jag hunnit ner någonstans i närheten av Myra. Och där hände något, som kunde ha ändat denna färd med förskräckelse. Jag råkade nämligen rätt in i ett tattarläger mitt inne i en trakt, där på lång sträcka ingen bebyggelse fanns. Jag såg på avstånd deras vagnar och en stor lägereld som brann och flammade mellan höga furustammar. Några svartmuskiga karlar med veritabla bovfysionomier fingo syn på mig redan på långt håll, och de skyndade sig att knoga iväg med en lång timmerstock och placera denna rätt över vägen i avsikt att få mig att stiga av cykeln. Det var alldeles tydligt att de ämnade råna mig. Visserligen hade jag knappast några pengar på mig. Men vem kunde veta hur detta skulle ha avlupit, för den händelse de hade fått tag på mig.

Jag satte en mördande fart för att hinna förbi, innan de hunnit få stocken över vägen. Men jag hann inte. När jag så kom i närheten, körde jag av vägen och in i skogen, där det till all lycka var plan mark och sandmo. Och under deras vilda förbannelser lyckades jag köra förbi och upp på vägen igen. Ett skott knallade i natten, men om det var ämnat för mig, vet jag inte. Det var i alla fall en tämligen kuslig situation, och jag fortsatte min ursinniga fart ett gott stycke tills jag kom fram till närmaste bebyggelse. Då lugnade jag mig något. I bästa fall hade de väl åtminstone tagit både cykel och klocka och kanske slagit mig både gul och blå.

Vid 2-tiden på natten började det ljusna och då hade jag nått Munkfors. Jag åkte ner till en brygga vid älven, där ett par pråmar lågo förtöjda. Och i kajutan på den ena av pråmarma hittade jag en koj eller en brits, på vilken jag lade mig raklång. Någon sömn blev det väl ej, men i alla fall någon vila. Men mer än ett par timmar blev det i varje fall inte. Vid 4-tiden var jag i farten igen. Storforsen i Munkfors var vid denna tid ännu icke inbyggd. Jag stod en stund fascinerad av de gnistrande kaskaderna. Solen höll just på att gå upp, och i trädgårdarna i Munkfors beredde sig fruktträden att gå i blom. Det var en ljuvlig morgon – bara jag inte hade varit så trött.

Strax nedom Munkfors hittade jag en dunge jämte älven, där liljekonvaljerna växte tätt. Det flög i mig att jag måste ha blommor med mig till Astri, och på en kort stund hade jag fått ihop tre stora praktfulla buketter, som omsorgsfullt stuvades på pakethållaren ovanpå min lilla väska.

Sedan dröjde det inte lång stund förrän jag i god fart passerade Ransäter. Solen lekte med utsökta reflexer i de gamla byggnadernas rutor. Och den äktvärmländska naturen hade följt ända hit. Söder om Ransäter blevo höjderna tamare och landskapet mera öppet. Vackert var det fortfarande, men man såg ju att man mer och mer närmade sig de låga trakterna nere vid Karlstad och Vänern.

Olsäter passerades fortfarande i god fart. Men nere i Ö. Ullerud började tröttheten ta ut sin rätt. Jag måste rasta och vila en stund och få något till livs. Några smörgåsar och en flaska mjölk hade jag ju med mig.

Resten av färden har jag just inte så många synminnen kvar av. Jag minns att jag rastade en stund vid Dejeforsen, som då ännu ej hade blivit omhändertagen av någon kraftstation. Det luktade timmer från det myckna virket som samlats strax nedom forsen. Jag satt och betraktade stockarnas brådstörtade dans utför den mäktiga forsen. Det var vackrare i Deje på den tiden än nu. Och luktade bättre.

Forshaga minns jag inte mycket av, men sandbrinkarna vid Skåre stå ännu levande för min inre syn, och de piggade upp de slocknande lifsandarna. Ty nu var snart färden slut, målet för min färd nådt.

Astri var inte underrättad om min ankomst. Skulle hon bli mycket glad över att jag kom?

Nog var jag förfärligt trött. Men ändå kände jag en stor tillfredsställelse vid att ha kunnat genomföra en dylik åtta-milaresa under nattens timmar.

Då klockorna ringde ½ 11 i Karlstads domkyrka kom jag in till staden. Jag mötte Astri vid slussen. Hon var på väg till kyrkan i sin helvita pingstdress och vita hatt.

Tänk om jag haft den flicketösen bevarad i ett vackert fotografi! Eller ännu hellre förstås på en bit film. Visserligen minns jag fortfarande rätt mycket av det ansikte som Astri satte upp, men ändå – att ha haft det bevarat!

Det är möjligt, att jag genast efter återkomsten till Hagfors skrev ner mina upplevelser under denna oförlikneliga pingstfärd. Kanske har jag något liggande i gamla papper på Mårängen. Det vet jag inte. Men tänk om jag haft dem tillgängliga och kunnat få repetera de omedelbara impressionerna! Och tänk, om jag åtminstone hade haft min kamera och ett dussin plåtar!

Man kan ju tycka att Astri blivit fotograferad och avbildad nog och övernog i sin dar. Och det är ju sant att jag har i behåll några hundra bilder av henne. Men det är mest bilder från hennes mognare åldrar (ända upp till 60-års-åldern). De äro mig kära allesammans som oförgätliga minnen. Men det är minnen från hennes barna- och ungdomsår som jag hälst vill åt.

Visst var Astri stilig då vi gifte oss. Men det var dock något alldeles särskilt med henne under dessa åren i Karlstad – innan hon kom ned till Göteborg. Det var något så blomlikt ljuvt, romantiskt och poesimättadt över henne. Så över all beskrivning Sensitiva-amorosa-artat! Det skimrade en så egendomlig aura omkring henne.

När man talade med henne, gick det oupphörligt skiftande dagrar och skuggor över hennes ansikte precis som när molnen kasta svepande skuggor över ett soligt fjällandskap. Hon var i de där åren oerhört känslig och ömtålig, och man fick välja sina ord med stor omsorg. Astri var ju inte vidare stark, och hennes känsloliv dominerade henne så till den grad, att hon plötsligt kunde brista i gråt av anledningar, som jag för min del inte fattade. Och då fick man aldrig ett ord ur henne, hur mycket man än försökte. Astri var om något en sensitiva.

Det påstods att hon blivit arsenikförgiftad i Bergsäng och att hjärtat tagit skada. Därav påstods också hennes onaturligt stora svarta pupiller härleda sig, som hon hade vid denna tid några år framåt. Inte ens vid starkt solljus kröpo de nämnvärdt ihop.

Astri var ibland sällsynt fascinerande med dessa djupsvarta ögon, som stodo i sådan kontrast till hennes ljusa hår och nordiska uppenbarelse i övrigt. (De där onaturligt stora pupillerna växte så småningom bort, men ända till 1906 – 07 hade hon dem.)

Jag skulle önskat, att jag kunnat åtfölja Astri till kyrkan. Men mitt skick var inte sådant. Astri följde mig i stället hem och jag måste tvätta av mig svetten och byta kläder.

Och så fick Astri sina liljekonvaljer, renhetens blommor. Och en liten knippa fäste hon i sin barm och hade hela pingstdagen.

Astri bodde 1903 i ett vitt stenhus jämte älven, alldeles invid ”Östra bron”, den gamla fina bron från 1700-talet. Hur många spann den har, har jag numera glömt. Men den är åtminstone en av landets största. Utsikten var fin utåt älven. Själva lägenheten har jag numera så gott som inget minne alls av. Dock finns väl ännu i min ägo ett litet dåligt fotografi av en bit interiör där Astri sitter vid ett runt förmaksbord och tittar i ett album. Det är taget med en gammal lådkamera, och bilden är väl 6 x 9.

Det har nog funnits en hel del dylika gamla fotografier, var de nu hamnat. Ett eller annat har jag i mina gömmor, men de äro nu urblekta. Hos moster Ellen fanns ett litet skrin med dylika gamla fotografier. Bland annat minns jag ett av Astri, där hon sitter och ser ut genom ett fönster. Det var underbart sött och karakteristiskt för den tidens Astri, men jag lyckades aldrig få det.

Jag minns nu icke i detalj, hur vi tillbringade pingstdagen tillsammans. Det är att förmoda, att jag fick lägga mig till vila någon stund efter ankomsten, ty de åtta milen lämnade nog spår efter sig, och jag hade ju inte sovit en blund på hela natten.

Men däremot minns jag så mycket bättre den promenad, som Astri och jag gjorde på eftermiddagen. Vi gingo över Östra bron och långt utåt landet. Astri var fortfarande helt klädd i vitt och bar sina liljekonvaljer i barmen. Det var ett underbart varmt väder. Pingsten uppenbarade hela sin strålande herrlighet. Är det då att undra på, om jag kände ett ganska intesivt lyckorus?

Jag såg ju att Astri erfor detsamma som jag. Jag såg ju att hon brydde sig om mig fast hon varken med ord eller uppträdande lät förråda något av det som rörde sig inom henne. Astri var som en linnéa i djupa skogen. Det var detta som allra djupast inverkade på mig.

Astri hade ju utseendet för sig. Visserligen var hon väl ingen skönhet av pinuppa-typ. Men hon var tillräckligt erotiskt attraktiv för att anse sig berättigad till en smula koketteri och flirt. Men Astri var kemiskt ren från flirt. Och just därför hade jag så mycket större respekt för hennes kärlek.

Alma skrev en gång till vårt bröllop: ”Gör du henne lycklig så får du själv lycka i allra högsta mått.” Det var rätt sagt. Ty Astri var en lyckobringerska.

Jag vet att Astri väntade sig det förlösande ordet denna pingst. Och jag var väl grym som inte gav henne det. Men jag var lika blyg som hon. Jag vågade ännu inte. Jag hade gått upp i limningen.

Ordet frieri är olämpligt i sammanhang med en sådan flicka som Astri. Hon hade redan fått erfara ett sådant, så ung och så blyg blomma hon var. Det var Albert Rudin som bodde i samma vita hus vid Östra bron som friade till henne.

Det skulle vara roligt veta, hur Astri upptog det och hur hon svarade.

Nej jag friade inte. Vi löste problemet på annat sätt.

På midsommaren skedde det. Jag skrev till Astri och bad henne komma med mig på midsommarnatten upp till Hovfjället.

Hon kom!

Däruppe på Hovfjällets topp i själva soluppgången där talade jag enkelt och naturligt om för henne som jag älskade, att jag inte ville leva utan henne. Och så kysste jag henne.

Och överväldigad av det stora ögonblicket och av det ovanliga i själva iscensättningen föll Astri i gråt. Hon kom sig inte för att säga någonting, men i hennes tårdruckna sommarnattsögon läste jag svaret.

Och morgonen därpå – i syrénbersån vid Bergsäng – gav hon mig svar – likaledes utan ord: hon föll mig om halsen och kysste mig som blott en linnéa i djupa skogen kan göra.

”Se det var ett riktigt frieri,” skulle H.C. Andersen ha sagt.

Detta har jag skrivit på Mälarborg, efter att under flera sömnlösa nätter ha legat och i detalj sökt mig tillbaka till mina ungdomsminnen med henne som jag ett helt liv avgudat.

Den som så vill kan ju få kalla skildringen av min pingstfärd ett sannskyldigt pekoral.

Jag har ej skrivit för andra – blott mig själv till en smula ålderdomsglädje…

Gösta Heijkorn
6/12 1950.

fredag 22 maj 2009

Christiania 1902 - Den märkvärdiga sandningsmaskinen

Första gången jag var i Christiania var i mars 1902. Jag skall berätta lite grann om orsaken varför jag kom dit.

Det förhöll sig så, att min Fader i 1900-talets allra första år hade en smula uppfinnareidéer. Han sysslade bl.a. med en ishuggningsmaskin, som skulle användas vid töväder, då gator skulle huggas rena för is.

Och likaså funderade han på en sandningsmaskin, som skulle sanda trottoarer och småvägar, då det blev isgata. Den sistnämnda maskinen tänkte han sig först ungefär som en radsåningsmaskin. En vals i botten på en behållare skulle mata ut sanden. Detta gick också mycket bra, blott sanden var torr, men på vintern är sanden i upplagen i allmänhet föga torr, och då hänger den upp sig och kan ej matas ut.

Därför övergick han till en sorts sandspridare i form av en kärra, som var försedd med en roterande skoveltrissa under en sandbehållare. Men samma svårigheter uppstodo även här, då sanden var våt eller kanske frös och därvid hängde upp sig.

Min Fader var ju inte hemmastadd i maskinkonstruktioner, och därför associerade han sig med en verkmästare Green, som var ritkunnig och verkstadskunnig. Denne Green minns jag numera inte mycket av, inte heller känner jag numera till, varifrån han kom eller var han hade sin egentliga sysselsättning.

Det bildades emellertid ett litet aktiebolag, och om jag inte minns galet, så tillverkades maskinerna av en liten verkstad i Katrineholm. Aktierna innehades av min Fader, verkmästare Green samt den s.k. Store Jon, en f.d. inspektor som köpt sig hus i Stockholm och levde som rentier. Bolagets namn var AB Renhållningsmaskiner.

Ja, nog gick det att tillverka maskinerna, men att få dem sålda, det var en annan sak. Tillverkningen slukade hela aktiekapitalet, innan försäljningen kom igång. Och vem skulle sälja? Ingen av de tre nämnda herrarna hade några talanger som försäljare eller korrespondent. Då anmodade min Fader morbror Joel Lund att taga hand om försäljningen, men det var nog det största missgreppet som gjordes. Ty morbror Joel var allt för virrig för en sådan svår ”post”, i fall man nu ska bruka stora ord.

Försäljningen gick trögt, och maskinerna måste demonstreras, man måste visa städernas renhållningsverk, vad de dugde till. Och dessa demonstrationer krävde pengar. Men pengar, det hade bolaget ont om!

Ja, detta var förhistorien till min Christianiaresa. Jag måste väl berätta litet om, vad saken gällde. – Vi skickade två sandspridare till Renholdsvæsenet i den norska huvudstaden, en av vardera modellen. Och nu fick jag i uppdrag att resa dit och visa upp, vad maskinerna dugde till.

Jag gjorde uppehåll i Karlstad, där Astri på påsken konfirmerades. Jag övervar hennes konfirmation i domkyrkan. Och jag tror mig ha skildrat den i något av mina många Astri-album, så här skall intet sägas om den. Emellertid vet jag inte, om konfirmationen ägde rum före eller efter Christianiaresan. Jag stannade nog över i Karlstad på både ditresan och på hemvägen.

Det var den 1 april (möjligen 31 mars på kvällen) jag anlände till Christiania. Jag minns att det var en tisdag. Några sandspridare hade inte anländt till Renholdsvæsenet, så jag fick vänta någon dag. Och jag begagnade väntetiden väl.

Ett härligt vinterväder rådde. Jag fick vara med om ett Holmenkollrend, och det är ju i Norges land ett evenemang. Det var väldiga snömassor uppe i den väldiga skidbacken, och jag minns hur jag gick och klev ner mig till knäna i snön och tappade mina galoscher, som jag dock efter ett väl planlagt detektivarbete lyckades uppspåra, - ehuru det tog tid.

Det var en ofantlig trafik på Holmenkollen-banan, som går i väldiga ”slyng opover” utom alla dessa, som skulle till skidbacken, fanns en mängd ungdomar – ja äldre med för den delen – som hade kälkar med sig upp till Holmenkollen (upphängda på spårvagnarnas yttersidor) och som sedan åkte i den med höga snövallar försedda och spolade isgatkälkbacken flera kilometer nerigenom.

Man styrde mestadels med långa trädslanor på den här tiden, ty bobsleighstyrinrättningen var ännu ej uppfunnen. Jag njöt ofantligt av detta friska, muntra idrottsliv.

Tänk om Astri hade fått följa med och åka på min kälke! (Men det fick hon inte för sin mamma.)



Men vi åkte i alla fall kälke i den långa Fryksta-backen en stjärnklar kväll i mörkret, när jag kom tillbaka från Norge. Det var minst lika farligt för Astris goda namn och rykte. Och det fick hon för sin mamma!

O vad det var vackert däruppe i Frognersæteren, Holmenkollen och Voksenkollen! Tänk vilka utsikter!

Norgebiten har jag alltid varit sedan dess. Jag har fullt med synminnen från denna resa än i dag fast det är femtio år sedan!







Så kom demonstrationen av de båda sandspridarna. Den skedde en morgon vid 9-tiden i Slottsparken. Renholdsvæsenets direktör hade på eftermiddagen dagen förut frågat, hur mycket sand jag ville ha, och oerfaren som jag var, måtte jag ha dragit till med minst 2 kubikmeter. Ty när jag kom upp till den avtalade platsen i Slottsparken stodo tre hästskjutsar med sand och väntade där. (Lastbilar funnos väl ännu ej då). – Jag skickade omedelbart hem två av åkarna. Och jag använde inte ens all sanden i det tredje.

Jag lät ändå sanda alla gångar i hela Slottsparken. Och med den första modellen – den med matarvals – lade jag fullkomligt jämna mattor av sand med raka fina kanter. Direktören som var med och såg på, var mycket förtjust, ty det såg onekligen ”kungligt” ut. Tänk om det varit röd sand, så hade det ju blivit kungliga mattor!

Den andra sandspridaren kastade med sin centrifugaltrissa ut sanden mera oregelbundet och ojämnt, men för gångbanorna nere i staden gjorde de ju god tjänst. Förevisningen var sålunda lyckad, och jag hade fullgjort det uppdrag jag fått.

Nog försökte jag tala för saken, men om det sedan blev affär utav för Renholdsvæsenets i Christiania räkning, det kan jag inte nu erinra mig. Troligen behöll de väl mina båda maskiner, men inte tror jag det blev någon större beställning.

Bolagets verksamhet upphörde efter ett par år. Maskinerna gingo nämligen inte att sälja, så att det kunde bli någon massproduktion, som min Fader hade hoppats. Med en bättre affärsman än morbror Joel skulle det kanske ändå ha gått. Men han dugde ej till försäljare, åtminstone inte av dylika saker.





Jag kan icke här berätta om alla de sevärdheter jag avverkade under mitt uppehåll i Christiania. För den som kommer dit första gången finns det ju ofantligt mycket att se. Och staden i sig själv är ju så pittoresk och trevlig. Tänk sådana härliga omgivningar åt alla håll. Nordmarka t.ex. Fjorden utanför! Voksenkollen med Trievandshöjden, där man i klart väder ser både Gausta och Norefjell!

Christiania 1902 - Peer Gynt

Jag flanerade på Karl Johann och såg dess folkliv, jag strövade ute vid det gamla pittoreska Akershus, jag var inne i Vor Frelseres Kirke och åhörde en vacker orgelkonsert. Hur kyrkan såg ut inuti har jag numera inget minne av.

Jag besökte också de gamla kvarteren i Osloområdet. Där såg det ofta trist och fattigt ut. Jag åt en middag på det förnäma Grand Hotell och beskådade de norska restaurangvanorna, jag var ute på Bygdø och tittade. Jag blev stormförtjust över den säregna norska träbyggnadstekniken. Alla dessa vackra ”stabburar” med dess originella, äktnorska träskärningar



Men min största upplevelse i det dåtida Christiania var utan all gensägelse uppförandet av Peer Gynt på Nationaltheatret, som då var tämligen nytt, skulle jag tro. Tänk att jag skulle komma så lämpligt till att jag skulle få se Peer Gynt på självaste Nationaltheatret! (Ja, på den tiden hette det ännu så. Nu heter det Nasjonaltheatret.)

Om jag inte minns alldeles fel, så var det på Annandag påsk, som stycket uppfördes. Griegs musik till Peer Gynt var mig ju välbekant. Den spelade jag ofta på den där tiden. Men nu fick jag den inpassad i dess rätta sammanhang.



Egendomligt nog fick jag se och höra Halfdan Christensen, den blivande chefen för Nationaltheatret, i den väldiga och naturligtvis ytterligt krävande titelrollen. Han var då mycket ung. Vem som spelade Solveigs roll har jag glömt, men jag har ännu bra nog tydliga synminnen av henne. Hon var mycket vacker och ”vän”, som rollen ju fordrar. Jag ser ännu framför mig den scen, där Solveig kommer på skidor till Peer Gynts hytte i skogen. Det var i mitt tycke en av de vackraste scenerna.

Vad som på mig gjorde ett överväldigande och oförglömligt intryck, var själva uppsättningen med Jens Vangs dekorationer. Det var en överväldigande rikedom av tavlor från skilda norska landskap.

Något som jag aldrig glömmer, var scenerna uppe i Rondanes fjällvidder med de tre säterjäntorna. Man såg solen gå upp över fjälltopparna. Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt att åstadkomma något sådant på en theater. Aldrig glömmer jag heller de fantastiska scenerna i Bergakungens sal med de c:a 200 trollen, som växlade i storlek från katts till jättar som voro minst 4 – 5 m långa. ”Stormfuld aften på havet” var också en sådan där oförglömlig scen. Man fick se ett helt skepp inne på scenen, med skeppsbrottet då hela skutan gick under och sjönk i hafsens djup. Tänk vilket teatermaskineri att åskådliggöra allt detta!



Men kanske det mest storartade ändå var Peer Gynts symboliska vandringar i slutet. Då fick Jens Vang riktigt visa, hvad han dugde till. Dekorationerna voro målade på en jättestor ”film”rulle, som rörde sig i bakgrunden och rullade upp de mest norsknorska landskap till bakgrund för Peer, som gick och gick på stället marsch, medan dekorationerna vecklades av från den ena rullen och rullades upp på den andra. Jag har hört, hur många meter väv som härtill använts, men det har jag glömt. Dårhusscenen i Cairo hör också till det mest fantastiska, mitt öga skådat.

Jag har vetat, hur många scenförändringar som på den tiden förekom i Peer Gynt. Men det har jag glömt. Nog var det väl ett fyrtiotal?



Häruppe på Holmenkollen Turisthotell drack jag kaffe en solig dag och satt och skådade ut över hela ”Byen” och fjorden utanför. Men det var djupa snömassor då. Denna bild är tämligen unik. Hela denna tämligen stora byggnad brann ner till grunden, och den nya är uppförd i annan stil. Jag har ingen bild av den.

Jag var 21 år, när denna Norge-resa företogs. Mitt sinne var friskt och öppet för allt skönt och deiligt. Och jag assimilerade intryck på ett helt annat sätt än man gör vid mognare år. Därför har jag också en sådan mängd minnesbilder från denna resa. Det är underligt, att dessa impressioner kunna hålla sig kvar i min gamla uttvättade hjärna efter 50 år. Men vad man upplever i ungdomens vår håller sig friskt.

När jag kom tillbaka till Karlstad efter denna Christianiaresa berättade jag för Astri om mina upplevelser, och jag tror jag målade mina bilder för henne, så hon såg dem för sitt inre öga. Särskildt Peer Gynt-föreställningen berättade jag för henne i minutiösa detaljer.

En gång i Forsbacka hade jag en uppläsningsafton för mina egna arbetare. Då läste jag valda delar ur Peer Gynt och sökte även då måla för mitt auditorium med ledning av minnesbilderna från denna påsk.

Jag har varit i Oslo flera gånger sedan denna påsk 1902. men det är fråga om, huruvida icke dessa impressioner som jag fick i min ungdom äro de starkaste. Nu har ju den norska huvudstaden gått fram med stormsteg. Komme jag nu dit, så skulle jag väl troligen inte mycket känna igen mig. Men härom året utkom ett standardverk över hela Norge i två stora praktband.

Varje bygd skildrades av den mest kompetenta person som stod att få. Jag har haft dessa böcker om det moderna Norge som hemlån från biblioteken i Stockholm och Uppsala. Och jag har studerat med stor förtjusning.

Därvid har jag även läst om det moderna Oslo och noga studerat de många bilder, som funnos i detta stora verk. Så har jag väl en hel del reda på. Dessutom har jag sett en film om det moderna Norge – en av de vackraste filmer jag sett (det var f.ö. färgfilm). Så komme jag mot förmodan ännu en gång i mitt liv till Oslo, så kanske jag ändå skulle känna igen ett och annat.
Jag skulle inte ha något emot att bo där!

Skrivet på Smedgården 2/11 1951
Gösta Heijkorn

onsdag 29 april 2009

Horndal



Det var 1902 som jag praktiserade i Horndals järnverk. Ett par månader ungefär mitt på sommaren. Jag hade visserligen tio månaders praktik från Avesta okt. 1899 – aug. 1900, men då jag ville fullkomna mig så mycket som möjligt och få ihop till ett helt års praktik redan medan jag höll på med mina studier, så sökte jag plats i Horndal under denna sommar.

Det var bruksdisponent Wahlberg som hjälpte mig dit. Ty utan hans hjälp hade aldrig Filip Bergendal, disponenten i Horndal, tagit emot mig. Bergendal var nämligen en ettrig herre, som det inte var lätt att klyva näbb med. Ja, Wahlberg var visst överingeniör i Jernkontoret då jag uppsökte honom och bad honom hjälpa mig.

Jag minns litegrand, hur det var, då jag en kväll anlände till Horndal ifrån Stockholm. Jag kände ju ingen där, och första kvällen var det för sent att försöka ordna med någon inackordering, så jag fick ta in på något som kallades Horndals hotell. Det påstods tidigare ha varit ett stort hönshus, bestående av en lång envåningslänga innehållande om jag minns rätt, fyra små rum.

Det fanns inte egen ingång till rummen, utan endast en enda ingång på gaveln. Man kom sålunda direkt in i det första rummet, det som jag nu fick, och från detta rum fick man gå från det ena till det andra. Detta visste jag inte om, ty ingen upplyste mig därom, och det var mörkt då jag anlände. Värdinnan bodde inte i ”hönshuset”, utan i en stuga ijämte.

Jag lade mig tämligen tidigt och blev mycket förvånad då vid 11-tiden på kvällen en karl kom inklivande i rummet och i mörkret sökte sig fram till dörren mitt emot. Jag vaknade ju, och det såg han, men någon ursäkt av något slag för att han störde, kan jag ej minnas att han kom sig för med.

Nå, detta var väl inte så farligt och kunde väl betraktas som ett litet intermezzo. Men jag kan inte neka till, att jag blev irriterad, när vid 1-tiden på natten ett nytt ”höns” uppenbarade sig och försvann genom samma dörr som den förre. Och ni må tro mig eller ej, men bortåt 3-tiden kom visst själva tuppen, ty nu var det inte alls fråga om någon diskretion av något slag, utan nu var det uteslutande ”kuckeliku” och promenerad manlighet.

Ja, det var ett litet minne från min första kväll i Horndal.

Var jag fick ligga följande natt, minns jag inte längre. Men sedermera fick jag en bra inackordering hos själva martinmästaren – som hette Eriksson. Han bodde i en liten söt ensam villa strax jämte järnvägen.

Följande dag var jag sålunda inne på disponentkontoret och bockade mig. Bergendal blev ganska ettrig, när jag begärde att få gå som arbetare med en sådan lön, att jag därmed kunde uppehålla mig under den tid om c:a två månader som jag hade anslagit för Horndal.

Hade jag inte haft Wahlberg bakom ryggen, så hade han helt säkert kört ut mig. ”Ni skulle naturligtvis i stället betala för att få vara här”, sade han. ”Ni kan väl inte göra någon nytta här!”

Jag förklarade då för honom, att så alldeles bakom flötet var jag väl ändå inte, eftersom jag hade mer än ett halft års arbetspraktik från Avesta och därför nog kunde ett och annat.

Då tinade Bergendal upp en aning och frågade, om jag hade lust att vara med om en storreparation av Martinugn nr 2, vilken just nu pågick. Jag kunde få bli hantlangare där. Jag upplyste då om, att jag just i Avesta hade varit med om sådant arbete och ansåg mig kunna göra nytta för maten. Och det blev bestämt att jag skulle få börja där genast. Och det var då, jag bekantade mig med martinmästare Eriksson, som jag fick bo hos.

Filip Bergendal minns jag som en svartmuskig, rätt korpulent herre med pipskägg och ilskna ögon. Han var mycket hetsig och hetlevrad, och jag fick höra om ganska roande trätor, som nämndeman Johansson på Fornby och han hade haft med varandra. (Nämndeman Johansson var far till överingeniören vid Sandvikens järnverk, sedermera professorn Arvid Johansson, ”gift Göransson”, samt till min gode vän från Avesta, Andreas Johansson, sedermera teknisk chef för Finspongs metallverk. Jag återkommer till dessa längre fram).

Någon gång mot slutet av min vistelse i Horndal blev jag bjuden till disponentgården en gång. Och då bjöds jag på vin och frukt och sades väl en del mindre hårda ord.

Jag minns hur jag tyckte det var vackert i Horndal, då jag kom dit från Stenöknen i Stockholm. Det var en sådan egendomlig grönska överallt, och behagligt kuperad terräng. Sjön Rossen, som ligger strax ovanför bruket, imponerade och fascinerade genom sin vildmarks- och skogsmystik (som jag då tyckte) och den lilla sjön Lomsen, som också ligger i närheten, kunde ge sådana egenartade stämningar.

I skogen bakom Lomsen bodde hyttingeniören och kemisten Alfred Sundsteen i en trevlig villa, litet lagom avsides från bruket. Vi blevo tämligen snart bekanta och goda vänner, och jag var ibland om kvällarna och hälsade på där. Jag minns hur förtjusande vackert månskenet kunde glittra på den lilla täcka sjön, då Sundsteen och jag promenerade fram och tillbaka och diskuterade.

Jag åt på Brukshushållet hos fru Genberg – jag tror åtminstone att matmamman hette så. Åtminstone fanns där en äldre man vid namn Genberg, med stripiga vita hårtestar och rödlett ansikte. Han var pensionerad tjänsteman vid bruket – bokförare eller något sådant. Men om han var far till den Genberg som matmamman var gift med eller om han själv var gift med henne, det kan jag nu ej minnas. Det är femtio år sedan, och på den tiden kan man glömma rätt mycket. Den där gubben Genberg var emellertid släkt med målaren Anton Genberg, och det fanns en eller ett par Genbergs-tavlor i hemmet.

I det Genbergska hemmet fanns också ett par unga damer, men vad de hette och hur de sågo ut, minns jag inte ett enda dugg. Inte heller kan jag erinra mig namnen på de ungherrar, som åto på brukshushållet. En av dem – en c:a 40-årig karl – kan jag väl någotsånär ännu se framför mig, men vad han hette går inte att få upp ur mitt undermedvetnas register. Jag har verkligen gjort allvarliga försök, inte alls för namnets eller personens skull, men därför att jag blir så ledsen, när alla mina minneskanaler nu snart – den ena efter den andra – äro liksom igenkorkade.

(Det känns faktiskt så, och det gör ont i huvudet, när jag letar skarpt i mitt minne och ingenting finner. Det är en otäck känsla, som jag inte är van vid.)

Den där karlen var specialist på erotiska historier av billigaste slag. Och överhuvud stod inte kulturen så särdeles högt i kurs i Horndal. Jag minns, att jag blev ombedd några gånger att spela på Genbergs pianino, som inte var så dumt. Men min musik väckte ingen som helst genklang i Genbergen. Gubben Genberg frågade mig om jag inte kunde någon riktig musik (d.v.s. dansmusik) och då jag inte kunde det, så fick det vara. Herrskapet Sundsteens hade dock lite förståelse för min musik, såvitt jag nu minns.

Då jag på 30-talet kom till Västerås och där träffade lektor Sven Elvius vid Elektrotekniska fackskolan, så påminde han mig om, hur trevligt vi hade haft det hos Genbergs i Horndal och vilka intressanta diskussioner vi hade haft tillsammans på våra kvällspromenader. Och fastän jag faktiskt inte kunde erinra mig honom, så måste jag låtsas vara med på noterna och ha upp mungiporna. Elvius hette Samuelsson på den tiden, men det förbättrar inte mitt minne. Själv berättade han en hel del om våra gemensamma minnen i Horndal. Så det finns folk, utrustade med receptiv skalle! Jag trodde, att mitt minne inte var så dåligt, men i alla fall låg jag där i lä.

En som jag däremot minns förträffligt, var Uno Forsberg, den blivande S.K.F.-chefen och storpampen av verkliga stordimensioner. Han var son till brukskamrer Forsberg i Horndal och var sålunda på hemmaplan. Kamrer Forsbergs hem gästade jag ju några gånger. Och Uno och jag arbetade i Horndals gamla lancashiresmedja, som på den tiden ännu gick. Vi stodo vid varsin härd, gränsande intill varann, och svettades väldeliga i våra långa hvita skjortor. Tänk att jag – gamle urspårade bergsman – i alla fall kunde göra en användbar lancashiresmälta! Det fanns inte så många lancashirehärdar igång numera, och fastän jag tänkte slå mig på martin, så tyckte jag, att jag i Horndal borde prova på och lära mig denna gamla, hedervärda järnhantering.

I Horndals hytta arbetade jag inte något. Men jag gick ju där ibland om kvällarna och bättrade på och utvidgade mina kunskaper. Och så var det så trevligt att gå upp på masugnskransen om kvällarna och titta på månen och månskenet över bruket.



En sak som var ny för mig i Horndal, var den hydrauliska kraftöverföringen. Den användes huvudsakligen i valsverken, som befunno sig i samma byggnad som martinverket. Där fanns en uppsättning hydrauliska pumpar med ackumulator, som automatiskt satte pumparna igång, resp. kopplade ur dem alltefter behovet. Ifrån dessa pumpar gingo rörledningar åt alla håll. Inom valsverken gingo alla mekaniska anordningar hydrauliskt, och det var utomordentligt bekvämt. Hur stort trycket var på vattnet, minns jag ej. Kanske 150 atmosfärer.

Jag skulle ju emellertid bli hantlangare i martinverket. Detta var tämligen nybyggt och hade två stycken 15-tons-ugnar, en basisk och en sur. Det var den basiska som vi reparerade. Såvitt jag begrep, var martinverket bra ordnat. Och ugnarna voro välkonstruerade, syntes det mig. D.v.s. jag begrep väl inte så mycket ännu av av olika martinugnskonstruktioner, men jag hade ritningarna och studerade dem noga, de ritningarna från Horndal finns troligen kvar i mina gömmor någonstans.

Ugn nr 2 revs nu ner ända ner till regeneratorerna och byggdes upp igen efter de gamla ritningarna. Det gjordes inga ändringar såvitt jag nu kan komma ihåg. Några detaljer från ugnskonstruktionen kommer jag inte ihåg nu. Men jag gjorde flitiga anteckningar och fick blåkopior på ritningarna. Och då jag på Bergshögskolan sedan själv försökte mig på konstruktion av en martinugn, så hade jag stor nytta av de kunskaper jag inhämtat om Horndalsugnen.

Någon gång 1943 eller så omkring – det var väl samma år som jag cyklade från Västerås till Jämtland – var jag i förbifarten på middag hos Tallberg (överingeniören och platschefen i Horndal) och efter middagen gjorde vi en grundlig tur genom verken. Då var man just sysselsatt med att riva bort dessa de gamla martinugnarna. Det kändes lite underligt för mig, som hade varit med att bygga upp 40 år tidigare. I stället hade Horndal sedan några år haft sin stora 40-tons martinugn i ett litet nytt martinverk. Tallberg påstod att den ugnen ensam skulle vara tillräcklig för Horndals produktion bra många år framåt.

Nu för tiden har man ju specialgjorda eldfasta tegel till alla konstruktioner, både i valv och gallerier. Men då, 1902, fanns ännu inte sådana, utan vi voro ett par tre stycken, som fingo sitta inne i ugnen och med vassa hackor hugga till alla de stenar, som skulle användas. Teglet är ju Silica-tegel, vari till största delen kvarts ingår, och vid huggningen av teglet uppstår ett intensivt kvartsdamm, som är ytterst farligt att inandas.

Också lyckades jag under den där sejouren i Horndal skaffa mig en förstklassig ”siliquos”, med blödande lungor, och det blev väl upptakten till den tbc-förtätning på vänstra lungan, som slog ut i blom i början av 1904 och som det tog minst ett par år att läka ut. Hade jag vetat, vad en dylik siliquos innebär, så hade jag väl nogsamt aktat mig för detta arbete i Horndal.

Arbetet var emellertid mycket instruktivt, och nog var väl mitt arbete i Horndal till stor nytta för mina studier.

Hur länge den där ugnsreparationen pågick, minns jag inte nu. Men i alla fall fingo vi ugnen färdig och förvärmd och även igångsatt, medan jag var kvar. Samma sak hade jag även varit med om i Avesta, så det kan ju tyckas, att det varit onödigt med detta arbetet. Men Uno Forsberg sade en gång som S.K.F.-chef, då det var fråga om att skaffa en martiningeniör till Hofors, att ”kunniga martiningeniörer finnas inte fler i det här landet än som man kan räkna på sina fingrar”. Så då förstår man ju, att det tar sin tid att utbilda en fullt kunnig martinkarl. Det tar flera år.

Jag skötte ju sedermera martinverket i Forsbacka några månader i skarven mellan Walfrid Eriksson och Charles Nyblad (det var väl 1915 eller däromkring), men inte kunde jag komma ifråga vid tillsättandet av platsen, trots att hade minst lika god utbildning på området som Nyblad. Det är inte utbildningen det enbart kommer an på, utan fastmer den mångsidiga erfarenheten som man förvärvar sig genom att byta plats lite då och då.

Då man är ung, skall man inte länge stanna på samma plats, ty cheferna ha egendomligt nog den inställningen, att man får större erfarenhet hos andra, än man kan få vid det egna verket. Också spelar rivaliteten mellan bruksdisponenterna ofta större roll än fakta. När därför Herlenius knyckte Walfrid Eriksson från Forsbacka till Hagfors, så kvitterade Sjögren genom att ta Nyblad från Munkfors. Alltså rena bytet. Och det gjorde Sjögren för att reta Herlenius.

Men återvändom till Horndal 1902!
Jag praktiserade sålunda vid den igångsatta basiska ugnen, men följde, så gott jag nu kunde, arbetet även vid den sura ugnen. Och gjorde flitiga anteckningar.



Innan jag lämnade Horndal arbetade jag även lite grand i valsverken, ty i Avesta hade jag just ingenting deltagit i sådant arbete.

En sak som jag ännu livligt minns från Horndal, var då blixten slog ner i kraftledningen från Näs till Horndal. Jag arbetade i valsverken då. Det blev en smäll skall jag säga! Och blixtnedslaget anställde rätt stor förödelse och driftstopp för någon dag. De av arbetarna, som fingo bevittna ljusbågen vid åskledarna, som sutto strax utanför väggen mot söder, påstodo att det var praktfullt att se. Men trots åskledarna uppstod ändå en hel del skadegörelse.

Ja, så gick sommaren 1902 i Horndal. Från själva arbetet i verken har jag inga direkta minnen värda att skriva ner. De dölja sig i mina gamla anteckningar och tillverkningsjournaler, i den mån jag möjligen kan ha något kvar därav. Det lilla umgänge som jag hade tid till, har inte efterlämnat några direkta minnen.

Ibland var jag på visit i det Johanssonska hemmet i Fornby. Resonemangen med nämndemannen själv voro nog roliga och lärorika, men några direkta minnen har jag inte. Däremot fanns det en dotter i huset, som hette Sophie Johansson. Hon var väl åtminstone tio år äldre än jag, men åldersskillnaden hindrade inte, att vi voro mycket tillsammans.

Hon var hemslöjdsmänniska och textilkonstnärinna och vävde allt möjligt, från duktyger och mattor till ryor och andra finesser. Och hon hade samlat en massa vackra gamla saker från sin hemsocken, By (Carl Larssons i By socken). Hon hade intet utseende, men var mer än vanligt trevlig och angenäm att umgås med. Vi korresponderade bra nog länge, men så dog hon rätt tidigt.

På tal om nämndemannen, som var den verkliga krutgubben, så var han inte särdeles imponerad av sina söner, professorn och överingeniören. Han beklagade att han hade två söner, som ”det aldrig blev någonting utav”. Dom hade han aldrig någon glädje av, sade han. Den enda, som det i hans ögon blev något med, var den tredje sonen, som stannade hemma och övertog fädernegården. Det var kärnvirke i honom också liksom i de nämnda båda bröderna. Men han var olyckligtvis stendöv (ehuru icke dövstum). Detta innebar icke för honom något alltför stort avbräck vid arbetet hemma på gården, ty han hade lärt sig se på munnen, vad folk sade (labiologi). Och han umgicks obehindradt med folk. Man märkte knappt hans stendövhet på annat än att han talade lite egendomligt som de flesta döva.

I den stora Gillesalen i Hembygdsgården, som ligger så vackert vid sjön nedom By kyrka, inbäddad bland de vitaste björkar man kan se, hänger två stora tavlor med uppgift om Hembygdsgårdens donationer. Där finner man både Andreas Johanssons och Uno Forsbergs namn. Troligen även Arvid Johanssons, fast det minns jag ej. Jag kom att ligga i vandrarhemmet i By, beläget i samma gårdsanläggning som gillestugan, en vacker sommarafton i juni. Och dagen därpå, då jag fortsatte norröver, dukades till bröllopsgille i gillestugan för 150 personer, så jag fick bevittna tillredelserna därför.
Carl Larsson i By var gillets ålderman. Han är borta nu.

Jag har varit i Horndal flera gånger under årens lopp sedan 1902 och åtskilligt mer skulle jag väl kunna berätta om bruket, även om jag inte är lika laddad med historier som Johan-Olov Johansson, som ju är född i Horndal och kände varenda en av de gamla smederna och deras käringar.



En smula mer har jag väl skrivit om Horndal i min reseskildring från 1939: ”Med Lillemor och vinden.” Den som har lust, kan ju titta lite i den skildringen.

Smedgården 3/10 1951 Gösta Heijkorn

(Bilder Wikipedia)