lördag 31 januari 2009

Mer om Alfred Teodor och båtarna på Fryken

I boken Båtar på Fryken av Erling Ärlingsson och Ingvar Svensson, Sunne Hembygdsförenings förlag, 1979, har vi hittat en del om mormors far. Förutom en del intressanta fakta om båtarna, så finns det bilder och lite grann skrivet. Vad vi skulle vilja veta mer om är när Alfred Teodor och hans bror Carl var kaptener på de olika båtarna. Vi forskar vidare.

Under rubriken Befälhavare står endast detta om bröderna: "Alla kaptener på passagerarbåtarna var stronga herrar, som var envåldshärskare ombord. Almströmarna var befarna, de var djuphavssjömän."

Det vore ytterst intressant att få veta vart och på vilka båtar Carl och Alfred Teodor hade seglat.



På den här bilden ser vi Alfred Teodor som nr 4 från vänster. Bilden är tagen på Selma Lagerlöfs akterdäck i Fryksta hamn.



Här är besättningen på Selma Lagerlöf. Tyvärr står inget om när bilderna är tagna.

Här följer en liten historia ur boken:

Fin gris
Det kom en bonde ned till Sillegårdsbryggan med en sugga i en grisbur som han skulle skicka med båten till Fryksta. "Selma Lagerlöf" kom på sydgående och gick in till bryggan. Kapten Alfred Almström, "Svarten" kallad, fint uniformerad, stod på bryggvingen och vägrade ta ombord suggan. Båten var för fin. "Selma Lagerlöf" kastade loss och ångade vidare.

Efter en stund kom "Victoria", kapten Bergström, på sydgående. Och kapten Bergström tog suggan ombord utan vidare.

På eftermiddagen kom s/s "Selma Lagerlöf" tillbaka på nordgående och gick in till samma brygga. Då ropade faktorn vid Västra Ämtervik, Gustaf Strandberg: - Jo du Almström, den där sugga du, den tog vi och satte uniform på och stärkkrage och manschetter, och så gick hon med "Victoria" som sjökapten!"


s/s Selma Lagerlöf vid Sunne.


Turlista för Anders Fryxell och C. M. Bellman



Två bröder, Carl och Alfred Teodor Almström, gifter sig med två systrar Matilda Josefina och Katarina Fredrika Heijkorn och arbetar som befälhavare på varsitt systerfartyg på Fryken, Selma Lagerlöf och Gösta Berling... Fascinerande...

lördag 10 januari 2009

Båtarna på Fryken



Vår mormors far, Alfred Teodor Almström, var kapten på båtarna Anders Fryxell och Selma Lagerlöf på Fryken. Hans bror Carl Almström, som var gift med mormors mors syster Karin, var kapten på båten Gösta Berling.

Bilder och länkar och hjälp med efterforskningar får vi från Lars Johnson och hans eminenta hemsida samt Håkan Larsson på Ångrike i Torsby. Stort Tack!


Läs mer om båtarna här


Läs mer om Selma Lagerlöf


Läs mer om Harald


Läs mer om Gösta Berling

Gösta Berling och Selma Lagerlöf


Läs mer om Anders Fryxell

Josefina och Johan Fredrik Heijkorn



Josefina Heijkorn, född Engström, född 27/7 1828, död 1920 och Johan Fredrik Heijkorn, död 27/7 1878 var föräldrar till 12 döttrar varav en dog i späd ålder.

Johan Fredrik var ägare till ett charkuteriföretag i Stockholm, där de också bodde. Sommarbostad var en liten herrgård, Moräng, i Sörmland.



Under bilden har mormor skrivit: Moräng där morfar, mormor och alla ungarna bodde. Där Vithatten lunkade ett steg idag o ett steg i morgon. (Vithatten var en synnerligen sävlig oxe som mormor gärna berättade om när vi, Ninna och Mira, var små.)

Johan Fredrik hade s.k. ”burbrev”, d.v.s Borgarbrev – bevis på Stockholms borgartillhörighet. Han var son till Johan Emmanuel Heijkorn, tullinspektör i Stockholm.

Johan Fredrik dog när yngsta dottern Judith endast var sju år och Josefina fick försörja sina elva döttrar själv. De bodde då på Fjällgatan i Stockholm.



Josefina omgiven av tio av sina döttrar.

Josefina, 22 mars 1902

1. Carolina Heijkorn

Född 16/9 1849 – död 29/3 1926.

Kallades Lina. Hon var gift med Karl Lundell, föreståndare på uppfostringsanstalten Hall.

De hade dottern Karin som var slöjdlärarinna i Södertälje och ogift.

Carolina med sin dotter Karin.



2. Hilda Heijkorn.

Född 11/6 1851 – död 14/3 1919

Hilda var ogift, och var den som mest stod för skötseln av sin mor och av hemmet.





3. Elisabeth Heijkorn.

Född 5/5 1853 – död 13/9 1945.

Elisabeth var gift med Edvard Larsson, lantbrukare och inspektor, bl a på Stockby gård, Stocksund. Edvard köpte på äldre dagar ett hus i Stockholm – Thulegatan 10. (Det står mycket mer att läsa om denna familj och deras boplatser här på bloggen)





Edvard Larsson

Barn:
Signe. Hon förblev ogift, men älskade doktor H. som var gift (frun satt på sinnessjukhus). De umgicks ändå mycket ”ärofullt” och diskret, eftersom han inte kunde skilja sig ”för anständighets skull”.

Hans Gösta Henning. (Henning ämnat som efternamn, om han inte fått namnet Heijkorn testamenterat av sin mormor ). Han var bergsingenjör. Gift med Astri Almström (se Matilda Heijkorn), kusin på mödernet. De hade tre barn.

Detta är vår morfars mor och morfars far.

4. Matilda Josefina Heijkorn.

Född 21/3 1855 – död 16/10 1912





Matilda Josefina var gift med Alfred Teodor Almström, (bror till Carl Almström som var gift med Matilda Josefinas syster Karin Heijkorn) Alfred Teodor var kapten på båtarna C M Bellman, Anders Fryxell och Selma Lagerlöf på Fryken. En bror till Carl och Alfred var Sven Almström, överläkare i Örebro. De hade också en syster, Alma, som dog ung.

Barn:
Astri, (mormor) textilkonstnär, utbildad vid Slöjdföreningens skola i Göteborg.
Gift med Gösta Heijkorn, kusin, son till Elisabeth Heijkorn.

Einar, överingenjör (Civilingenjör och arkitekt vid Chalmers). Gift med Sonja (dotter till gasverkschefen i Göteborg. Tre barn.

Gerda, utbildad vid Slöjdföreningens skola i Göteborg. Gift med Wilhelm Lund, son till Agnes Heijkorn. Dessa två är alltså också kusiner som gifter sig med varandra. De fick 3 barn

Signe, gift med Ragnar Swärd, kapten. Bosatta på Molkoms Herrgård i Värmland. 3 barn.

 
 


Matilda Josefina och Alfred Teodor var alltså vår mormors mor och mormors far. De bodde på Bergsäng i Fryksände i Värmland.

När Matilda Josefina var liten klarade hon inte riktigt att uttala sitt namn utan kallade sig Tilda Majosefina.

5. Karin (Catharina) Heijkorn.

Född 14/3 1857 – död 1/10 1933


































Karin var gift med Carl Almström (bror till Alfred Teodor Almström, gift med Matilda Heijkorn). Carl var kapten på båten Gösta Berling på Fryken. De bodde i Karlstad.

De hade 4 barn:
Fredrik, ingenjör och båtbyggare (Chalmers). Han flyttade tidigt till Amerika, men gifte sig med en svenska. 4 barn.
Alma, ogift. Lärarinna i Värmland.
Ellen, Gift Ternblom. Hon var släktens första kvinnliga student. Hade lärartjänster i Värmland. Maken var lektor. De hade inga barn.
Eric, gift med Greta. Han var köpman och hade en kemisk tvätt i Västerås. De hade två barn

6. Theresia Charlotta Heijkorn

Född 30/8 1858 – död 12/5 1859. Således död före 1 års ålder.

7. Lovisa Heijkorn

Född 3/4 1860 – död 13/12 1943






















Lovisa var ogift. Hon hade egen sybehörsaffär till hög ålder. Vid 70 års ålder fick hon amputera båda benen. Trots detta blev hon 83 år.




8. Emma Heijkorn

Född 27/2 1861 – död 3/6 1935

Sigrid och Emma Heijkorn

















Emma var ogift. Hon fick en musikalisk utbildning och arbetade som organist i Jakobs kyrka i Stockholm.

9. Agnes Heijkorn

Född 19/4 1862 – död 31/5 1939


Agnes var gift med Joel Lund. De hade 7 barn:

Wilhelm, gift med kusinen Gerda Almström (se Matilda Heijkorn)
Ester, ogift. Sjuksköterska.
Greta, ogift, banktjänsteman
Maja, ogift, sjuksköterska
Sigrid, ogift.
Märta, ogift, banktjänsteman
Hans, folkskollärare och rektor, först i Flen, sedermera i Surahammar



10. Sigrid Heijkorn

Född 17/8 1863 – död 1/8 1943



Sigrid lyssnar på radio.

Sigrid var ogift och hjälpte systern Hilda med hemmet.



Sigrid och Emma Heijkorn

11. Ellen Heijkorn

Född 12/5 1869 – död 16/12 1950


































Ellen var ogift. Hon var mycket musikalisk, fick musikutbildning och blev musiklärare på Adolf Fredriks Musikskola i Stockholm. Tonsättare, mest visor (bl.a. Mor, lilla mor, Nu så kommer julen).


































En Googlesökning på Ellen Heijkorn ger idag 376 träffar.

Läs om Ellen på Wikipedia

 

Ellen med sin lillasyster Judith.

12. Judith Heijkorn.

Född 2/3 1871 – död 2/4 1954.

Judith med Karin


































Gift med Eric Rönnell som var överskolinspektör vid Stockholms folkskolor (kusin till Johannes Norrby).

Judith var folkskolelärarinna. Hon var också musikalisk. Hon hade Greta Garbo som elev i folkskolan. När hon slog igenom som skådespelerska, skickade hon jätteaskar med choklad till ”moster Judith” varje jul så länge Judith levde.

Bilden föreställer Ellen och Judith på äldre dar.



Judiths barn:
Gösta Rönnell, Fil. Kand. Skapade ”Rönnells Antikvariat” på Birger Jarlsgatan. Gösta var gift med Ellen (vars bror tillverkade och levererade sjukhussängar, bord och stolar i rostfritt till sjukhus både i Sverige och utomlands).

Karin, ogift, folkskollärare.

Sven, läkare. Smittades tidigt i karriären av TBC och dog ganska ung.




























På bilden storasyster Ellen och lillasyster Judith, den yngsta i syskonskaran.

torsdag 8 januari 2009

Min skoltid - Gustafssonska skolan

Att jag gick i någon som helst skola på Stockby kan jag inte minnas. Men jag var väl åtta år, då vi flyttade därifrån och borde väl ha börjat skolan. Vem som lärde mig läsa och skriva på Stockby minns jag ej, men bägge delarna kunde jag då vi kom till Fjällgatan.

Förmodligen fick jag börja skolan på hösten 1889. Jag gick i den s.k. Gustafssonska skolan på Högbergsgatan, således en privatskola. Och min skolväg var sålunda icke så lång. Skolan låg i närheten av Böhlmarks lampfabrik, som låg på södra sidan av gatan. Men om skolan låg på samma sida som fabriken, kan jag inte bestämt erinra mig. Troligen låg den på norra sidan. Men på fabrikens gård kikade vi in ibland, ty där fanns sådana ljuvliga skrothögar, diverse lampdelar och skrot från olika faser av lamptillverkningen, och där hittade jag ibland underbart fina rariteter, som kom den 8-årige lilla grabbens ögon att lysa av förtjusning.

Från skollokalen och lärarna eller lärarinnorna har jag tråkigt nog inga minnen. Jag begriper inte, att jag skall ha så uselt minne från min barndom. Rektorn hette emellertid Gustafsson, det var han som givit skolan dess namn. Jag har några ytterligt vaga minnen från det tillfälle då far eller mor – jag vet inte vilken – var med mig till rektorn och skrev in mig i skolan. Gustafsson var en vänlig man med brunt helskägg, det är ungefär allt jag minns av honom.

Jag hade lärarinna, men vad hon hette eller hur hon såg ut, minns jag inte ett dugg. Inte heller har jag minsta minne av mina kamrater – med ett enda undantag: Greta Piehl! Henne minns jag, och det är kanske inte så underligt, ty hon var min första kärlek. Jag blev ”dödligt förälskad” i henne.

Greta Piehl var av den bekanta bryggarsläkten Piehl – ”Piehls bryggerier” – så jag förmodar hon var mycket fin. I varje fall var hon mycket vacker. Hon var lång och smärt, mycket ljus och hade violblå ögon. Och som ett ytterligare plus hade hon en linjerak, rasren näsa. Jag var ju inte värst gammal – 8½ år – men jag var redan då mycket känslig för vackra ansikten med rena linjer.

Greta Piehl gick till att börja med i samma klass som jag, men då vår lärarinna såg, att jag hyste ett onormalt stort intresse för henne, så blev hon snart flyttad över till en annan klass, så jag såg henne blott under rasterna.

Hennes bild fördunklades väl snart, och våra vägar skildes. Men nog suckade jag ett eller annat år svårt nog efter henne. Jag vet mig aldrig någonsin sedan ha hört något om henne. Det skulle ha roat mig mycket att få veta, var hon hamnade. Det är ju möjligt att jag observerat hennes förlovningsannons kanske tio år senare, men i så fall har jag inget minne av det. Förmodligen fick hon väl som rik arvtagerska någon adlig löjtnant.

Hennes bildsköna ansikte förföljde mig väl ett eller annat år, men det dröjde inte så länge förrän det utplånades. Jag var för liten för att varaktigt kunna fixera henne i mitt medvetande. För resten var det inte så länge som jag gick i den Gustafssonska skolan. Det var bara två terminer, såvitt jag kan förstå.

Då vi hösten 1890 flyttade in på Borgmästaregatan, så kom jag aldrig att gå i någon skola. Jag var ganska skraltig vid den där åldern och hade en varje vinter återkommande lungkatarr, som jag blev av med först omkring 1892. Jag läste hemma, dels för en lärarinna, Elvira Larsson, en bekant till moster Ellen (Heijkorn), dels för Augustinus Persson, en veterinärkandidat, som bodde på något sorts studenthem vid Lugnet i ”Danviks Krokar”. (Han blev sedermera länsveterinär på Öland och bodde i Mörbylånga. Jag måste återkomma till honom i något annat sammanhang).

Jag har tydliga synminnen av våra lektioner vid Borgmästaregatan. Särskilt minns jag att jag hade svårt för räkning.

Min skoltid - Realläroverket



Om jag inte minns fel, så var det 1891 som vi flyttade till Tulegatan 25. Och då började jag i en privatskola, som hölls av en f d löjtnant Norman, en äldre sirlig herre med långa mustascher och polisonger. Han förberedde väl egentligen till inträde vid läroverken, och nu var det meningen att jag skulle pröva in i Realläroverket, som byggts ett eller annat år tidigare. Det låg mitt emot vårt hus på andra sidan gatan och vände den stora aulan åt Tulegatan. Jag började väl hos Norman på hösten 1891, och gick där antagligen i två terminer. På hösten 1892 var jag väl mogen för att pröva in i tredje klassen.

Jag minns tämligen bra, när jag prövade. Vi hade hos löjtnant Norman icke alldeles samma skolskick som i läroverket. Bl. a. tilltalades vi med förnamn och jag blev därför litet obehagligt berörd, när jag på läroverket kallades Larsson. Enligt min erfarenhet var det bara arbetskarlar som tilltalades med tillnamn. Vidare var det icke brukligt, att vi hos Norman reste oss upp, då vi fingo frågan. Så även härvidlag fick jag lära om.

Prövningen gick emellertid bra, och jag var sålunda på hösten 1892 bliven tredjeklassist och fick skolmössa med Realläroverkets märke i – ett R omgivet av lagerkvistar (eller var den ena kvisten av ek?). Det var inte många av pojkarna, som ville ha ett sådant där identifieringstecken. Men jag var ung och oerfaren om alla de ”köttbesiktningsstämplar”, som det moderna samhället sätter på individen, som inte får vara någon individ. Jag var på den där tiden stolt över mitt märke – och ännu mer sedan över det vackra broderade gymnasist märket, som man fick i klass 6:1.

Naturligtvis skulle mina nyblivna skolkamrater tämligen snart undersöka vad jag gick för och jag fick s.k. skolstrut. Därvid utmärkte sig särskilt en stor och stark pojke som hette Gustaf Blomqvist – sedermera utvecklande sig till klassens lärdomsljus. Jag anfölls sålunda av en tremannadelegation, som utsetts till att ge mig ordentligt smörj. – Jag försvarade mig inte, det var under min värdighet. Och jag fick således från början klassens förakt såsom varande en ynkrygg utan ”kurage”. Men den där skolstruten framkallade också hos mig ett våldsamt förakt för den sortens pojkar, som på något sätt visar sig ”maskulint duktiga”. Den där ”slåss”-mentaliteten har alltid påverkat mig som en vidrighet.

Och den där behandlingen, som jag som elvaåring blev utsatt för i skolan, har alldeles bestämt grundlagt min likgiltighet för allt vad tävlingsidrott heter. Friluftsliv, skidåkning och orientering i skog och mark på egen hand det har jag ingenting emot. Men vem som kommer först eller hoppar högst eller längst, det är mig komplett likgiltigt. Och det vidrigaste jag vet är den tyska mensurmentaliteten bland studenterna.

Jag var visserligen med och sparkade fotboll på skolgården för den nyttiga kroppsövningens skull. Men någon fotbolls- eller ”match”-entusiast blev jag aldrig. Det skulle aldrig i livet ha fallit mig in att kosta på mig en resa till Råsunda för att beskåda en landskamp i fotboll. Hela den där mentaliteten är mig främmande.

Militärt översitteri av tarvligaste slag

Jag var naturligtvis tvungen att vara med i gymnastiken. Och gymnastiken för kroppsvigörens vidmakthållande har jag ingenting emot. Men jag hade som skolpojke oerhört svårt att finna mig i den militära drill, som förekom. En gång fick jag en örfil av vår gymnastiklärare, dåvarande kaptenen Molin, som sedan följde mig upp genom alla åren på Realläroverket Jag iakttog inte exakt den rättning som han fordrade. Denna örfil gjorde mig under många år till arg antimilitarist. Inte till försvarshatare, men till antimilitarist. Fosterlandsidealist är jag mer än de flesta.

Jag skall ge ett litet exempel på militarism:
I min klass hade jag en ung gosse, Carl Ludvig Ramses av Ugglas (av Forsmarkssläkten). Han var inte precis något ljus i skolan, men det var en hygglig pojke. Han blev väl kvarsittare en eller annan gång och hasade efter, så någon student blev han inte vid Realläroverket. Han tog studentexamen ett eller ett par år efter mig som privatist och blev sedan mekanist vid Tekn. Högskolan. Till sist hamnade han på ett tämligen tidigt stadium i Patentverket, där han med tiden blev byrådirektör.

Då Ugglas fullgjorde sin värnplikt, kom han en gång gående i uniform på Sturegatan. Det var under fritid alltså. Då råkade han möta ett par av sina gamla antagonister i klassen från Realläroverket: löjtnanterna Bolin och Möller. Dessa ropade an honom på gatan och befallde honom att defilera en sträcka på femtio meter kanske, fram och tillbaka tio gånger framför de då nybakade löjtnanterna och för varje gång göra honnör.

Det var ju inte under tjänsten, och Ugglas hade väl inte här behövt lyda order given av överordnad, även om det på den tiden var vida strängare inom militären än nu för tiden. Men han väl kanske inte så precis reda på instruktionerna, i alla fall fick Ugglas göra honnör tjugo gånger för de där båda gloparna, som naturligtvis hade ogement roligt.

Då Ugglas en gång skulle gå fram till svarta tavlan (han satt nästan längst bak i klassen) och gick den smala gången fram mellan pulpeterna, så satte en av de där kamraterna ut krokben för honom. Ugglas såg emellertid den framsträckta skanken och klev med hela sin tyngd – han var ganska välfödd – mitt på vristen, så det kändes nog inte allt för gott. Det var inte mer än rätt, att det tillämnade krokbenet fick sin belöning. Men från den stunden var antagonismen i full gång. Nu flera år efteråt kom hämnden på Sturegatan.

Ännu i vår tid förekommer det nog dylikt militärt översitteri av tarvligaste slag, kanske mest från furirer och fänrikar.

Mina lärare på Realläroverket

Av mina lärare på Realläroverket är det nog en del som jag glömt. Jag har mina gamla läroverkskataloger liggande kvar någonstans i mina numera så kringspridda gömmor, och i dem skulle jag ju återfinna samtliga av de lärare jag haft, och på så sätt kunna erinra mig dem. Men att hitta dessa kataloger nu skulle vara ett förfärligt arbete. En del av lärarna kommer jag ju ihåg:

Sigfrid Almqvist

Vår rektor, Sigfrid Almqvist, hade vi ju aldrig som lärare annat än i sista klassen, då han gav en kurs i psykologi och ”filosofisk propedeutik”. Almqvist var ju polyhistor och satt inne med en ofantlig kunskap. Det fanns väl näppeligen något ämne som lästes i skolan, som han inte var fullt hemma i. Hans huvudämne var väl emellertid botanik – hans svenska flora, Krook och Almqvists flora, var ju under många år allenarådande.

Tillsammans med Lagerstedt hade han uppskattade läroböcker i biologi och zoologi. Men han hade också läroböcker i kemi. I historia och geografi satt han inne med betydande kunskaper, och i religions- och kyrkohistoria var han en överdängare. Hans kunskaper i matematik och fysik känner jag inte mycket till.

Almqvist höll mycket ofta morgonbönen, och han var specialist på Gamla Testamentet, varför vi i morgonbönen fingo alla profeterna till livs under flera år. Han kallades allmänt i skolan för ”Moses”, förmodligen delvis åtminstone på grund av sitt gammaltestamentliga utseende. Han hade långt helskägg och såg i någon mån en smula hebreisk ut.

Almqvist hade ett fenomenalt minne. Han var en gång reseledare för ett antal deltagare i en botanisk kongress i Stockholm. Man gjorde en expedition till Lappland för att studera fjällväxter. Almqvist skötte om hela resan och hade hand om kassan, biljetter, hotellräkningar, skjutsar, bärare etc. Han var så upptagen, att han inte fick tid att göra några anteckningar. Men då han kom hem, genomgick han i minnet alla utgifter och fick allting att stämma på öret. Gör det efter!

Han talade om för oss under sina lektioner i psykologi, hur han för sin del organiserade sitt minne. Han delade in sin hjärna i en massa små fack, som voro numrerade. Och då han ville inpränta något i sitt minne, så konkretiserade han minnessaken som ett föremål. Och så föreställde han sig starkt och koncentrerat: ”Nu lägger jag det här i låda nr 17, överst till höger” t.ex. Och då han sedan skulle leta reda på sin minnessak, så hade han inte så stora utrymmen att leta i. Hans associationer till just denna låda och till det han förut hade i den hjälpte honom. Men det torde nog inte gå för vem som helst är jag rädd.

Almqvist var också mycket musikalisk, och man kan lätt förstå, att en sådan ordningsmänniska som han dyrkade Joh. Seb. Bach, den mästare, som framför alla andra höll ordning på sina toner.

En gång hade jag slagit vad med någon i min klass, att jag på morgonbönen som preludium till första psalmen skulle spela inledningen till Cavalleria Rusticana. (Jag spelade nämligen under ett par tre år orgeln under morgonbönen). Det hade nog också gått bra försåvitt inte Almqvist kommit och satt sig på en stol alldeles framför orgeln – han gjorde det någon gång ibland.

Efter morgonbönens slut fick jag en ordentlig utskällning. Almqvist tyckte att jag borde visa åtminstone elementär stilkänsla. Ja, i vanliga fall visade jag nog också det, och när rektor Almqvist höll morgonbönen, vilket visst vanligen var alla måndagar, så tillgrep jag nog Joh. Sebastian.

Tom Moll

En annan av våra lärare, som jag dock inte fick förrän på gymnasiet, var lektor Tom Moll, den bemärkte fysikern, känd genom sina förträffliga läroböcker i fysik, som användes överallt.

Moll var en utomordentlig lärare (han undervisade i kemi också) och åtnjöt respekt som kanske ingen annan. Det är väl ganska typiskt, att han var den ende som inte hade öknamn vid läroverket.

Moll var en högrest, ståtlig man med stor pondus i sitt uppträdande, men en vänlig själ och en pedagog, som nog söker sin like. Han hade brunt, vackert spetsat helskägg. Jag träffade honom på Saltsjöbadsfärjan en gång, ca 20 år efter min avgångsexamen från läroverket. Och han kände fortfarande igen mig. Tänk hur många hundra ynglingar han undervisat och ändå kom ihåg dem.

– Ett likadant hästminne hade också major Molin, vår gymnastiklärare. Det påstods, att han kom ihåg alla de elever han handlett under sin långa tjänstgöringstid.

Sturzenbecker

En annan markant typ i läroverkets lärareuppsättning var lektor Sturzenbecker – son till ”Orvar Odd”. Han undervisade i både engelska och franska, men för min del hade jag honom endast i engelska. Han var oerhört lärd språkman – känd även för sina läroböcker, som nog betydligt översteg elevernas nivå. De skrevs på 1879-80-talen, och skulle väl nu för tiden anses vara hopplöst opedagogiska, svåra och tråkiga. Men jag har använt Sturzenbeckers läroböcker ända in i min ålderdom och trivts med dem. De ge ett våldsamt vidlyftigt ordförråd. Sturzenbeckers käpphäst var nämligen att man måste kunna åtskilliga tusen glosor redan på skolstadiet.

Sturzenbecker har även givit ut ”Colomba” av Proper Merimie, försedd med alldeles förträffliga kommentarer. Den har jag repeterat flera gånger och lärt mig mycken franska av. Också den ända upp i ålderdomen, senast på Mårängen.

Sturzenbecker var jämförelsevis liten och satt, tämligen korpulent. Han hade ljust, flammande Strindbergshår. Han var skämtsam och ”toujour” och kryddade gärna sina lektioner med små lustigheter. Han umgicks ju mycket med den tidens författare och konstnärer. Aug. Strindberg, Georg Pauli och Ellen Key bland andra. Pauli bodde den där tiden ute på Utö om somrarna och samlade då sina vänner till givande ”garden parties”. Där brukade då också Sturzenbecker gärna hålla till.

von Philp, Nordfeldt och Hildebrand

En annan av Realläroverkets lärare, som dock jag aldrig hade i min klass, var Hugo von Philp, Aug. Strindbergs svåger. Han undervisade i franska och sades vara en mycket skicklig pedagog. Vår parallellklass, C: klassen fick åtnjuta hans förträffliga undervisning. Jag kom aldrig i beröring med honom. För min del tyckte jag han såg otrevlig ut, men det lär han inte alls ha varit. Tvärtom! Sade C: klassen (på gymnasiet). Där var han mycket uppskattad.

Så hade vi lektor Alfred Nordfeldt, den blivande rektorn för Uppsala läroverk. Han var på gymnasiet vår klassföreståndare i A: klassen (där jag gick). Hans undervisningsämne var franska. Nog var han en bra lärare och en präktig karl. Fast han förmodligen inte höjde sig till Sturzenbeckers mera litterära nivå. Eller till Tom Molls pondus.

Bror Emil Hildebrand, lektorn i historia på gymnasiet, var väl en av de allra förnämsta lärarna. Han blev ju strax efter min studentexamen Sveriges Riksarkivarie. Han hade smeknamnet ”Liket”, på grund av att han var mycket blek och dessutom gick alldeles ljudlöst som en mekanisk docka, när han kom gående i korridoren.

Han var alldeles för lärd för oss och förstod nog inte värst konsten att undervisa i skola. Han hade väldiga fordringar. Han förtog fullkomligt varje intresse för historia från min sida på grund av sina väldiga krav. Jag kunde aldrig nog mycket. Aldrig kunde jag svara på hans frågor så att han blev nöjd. Och dåligt betyg fick jag. Dock hade jag inte i och för sig motvilja mot historia, utan läste med nöje stora historiska verk som t.ex. Wallis stora världshistoria. Men så som Hildebrand trasslade in en förfärande massa smådetaljer blev det oss sannerligen inte lätt.

Hildebrand hade ett mycket egendomligt huvud. Han hade så oproportionerligt bakhuvud. Både pannan och nacken sköt förresten ut ett långt stycke, så att hjärnskålen på så sätt blev oproportionerligt lång. Det var väl därför han fick plats med så mycket i sin skalle. Vidare var han osedvanligt ful med rödmosig klumpnäsa och tjocka läppar. Han hade ett kortsnaggat svart helskägg. På det hela taget var han ganska svartmuskig.

Såvitt jag förstod saknade han fullständigt humor. Men jag är fullt på det klara med, att han blev en idealisk ämbetsman och riksarkivarie, så utomordentligt ”korrekt” som han var.

Andersson

I de lägre klasserna hade vi en annan lärare i historia och geografi (jag har visserligen inte några minnen från hans geografiundervisning, trots att geografi alltid varit ett av mina älsklingsämnen, men jag förstår inte vem som eljest skulle ha undervisat i geografi.) Han hette rätt och slätt Andersson, om jag inte minns alldeles fel. Åtminstone hette hans broder, som var lektor i mekanik och maskinlära vid Tekniska Högskolan, så. Förnamnet har jag glömt (Hugo?). På Realläroverket gick han aldrig under annat namn än "Skomis”, förmodligen emedan pojkarna tyckte han liknade en skomakare.

Lektor Andersson på Teknis sades vara ”den vackraste av sju bröder”. Jag vet inte om det var sant, men jag förstår att Skomis då inte kunde vara nämnvärt vacker. Han hade något diaboliskt i sitt anlete, som bäst kom till uttryck, då han kom med mer eller mindre billiga kvickheter. Jag minns nu inte så många av hans infall och spydigheter, men ett sitter kvar i minnet. Vi hade just hört om Fredrik den store och Maria Teresia, och det stod i vår lärobok, att Fredrik den store ”spelade under täcke” med henne. Då förvreds Anderssons ansikte till en grimas, och han frågade pojkarna om de visste, hur han då bar sig åt.

Vidare stod i samma roliga lärobok, att Fredrik den store ”gick in på avträde” med Maria Teresia. Då tillfogade Andersson: ”Detta har kunnat konstateras genom där kvarlämnade papper.” I allmänhet var Andersson rolig, och han förstod sig nog på pojkarna. Jag tror, att han lärde oss mera historia än ”Liket”. Men jag tror knappast att Andersson hade passat till riksarkivarie.

Anderssons största fröjd var att på examensdagarna då tanter och farbröder (mest mammor) voro där och hörde på, chockera damerna med mer eller mindre ekivoka kvickheter. Var det då någon av damerna som rodnade och fick brått ut, så njöt Andersson , och då lyste hans Mefistoansikte upp. Han sade: ”Ja, så blev vi av med den!”

- Så ha vi matematiklärarna

Vad min första matematiklärare hette – alltså i tredje klassen – det har jag trots mycken ansträngning inte lyckats erinra mig. Jag har ett visst minne av en stor och grov karl. Han var nog kanske bra, men var oerhört petig. Jag minns, hur han, då vi läste geometri och geometriska problem, hade satt upp en P. M. åt oss, hur bevisen skulle sättas upp med sina olika tecken, på olika rader under varandra, och hur de Euklidiska satser och axiom och postulat, som beviset stödde sig på skulle skrivas ut i kanten.

Då vi första gången hade skrivning och skulle praktisera hans P. M., så hade jag missförstått denna och satt hänvisningarna till Euklidessatserna på fel sida i boken. Detta var ju ett enda principfel och borde i boken ha rättats med ett vänligt påpekande av misstaget. Men nej då! Jag fick en grov bock i kanten för varje rad som sålunda var fel, och det blev väl ett tiotal bockar minst, ty det var ett långt bevis med många hänvisningar. Och jag fick förstås mitt C, trots att det strängt taget bara var ett enda fel. På bevisföringen var inget fel.

Det där tyckte jag var orättvis bedömning av mitt allra första försök till matematikskrivning. Och jag fick en djup tagg i sinnet.

Lindhagen och Meijer

På gymnasiestadiet hade vi två lektorer i matematik: Lindhagen och Meijer. Den förre undervisade i en parallellklass – jag tror det var C-klassen – och pojkarna där nära nog avgudade honom för hans förträffliga undervisning. Tyvärr fick jag inte Lindhagen.

Lindhagen var sådan, att han särskilt tog sig an de svaga pojkarna och försökte få upp dem i nivå med de mera matematikbegåvade, som mer eller mindre fingo sköta sig själva, tills hela klassen blivit jämngod. Detta syntes mig vara den enda rätta metoden.

Adolf Meijer hade en helt annan metod. Han ägnade sig uteslutande åt de matematikbegåvade och gjorde allt han kunde för att stjälpa de mindre begåvade. Meijer formligen njöt, när han fick fram en nervös och ”matematikdum” yngling till svarta tavlan. Han gjorde då allt han kunde för att öka ynglingens nervositet inför uppgiften, och han lade allehanda listiga försåt och krokben för stackaren, så att han alldeles spårade ur och till slut varken visste ut eller in. Och slutet på den förträffliga pedagogiken blev ett ilsket, ovänligt: ”Gå och sitt ner!” Aldrig ett handtag eller någon hjälp. Då han fick delinkventen alldeles konfys i hjärnvindlingarna, så var ett av Meijers älsklingsuttryck: ”de ä’ så man kan svettas om magen!” Meijer var ju jude, ehuru av den blonda typen, och hade hög pipig falsettartad röst, som ytterligare irriterade. Hans idiom var nära nog oefterhärmligt.

Jag var tyvärr den där tiden ytterligt nervös och blev lätt virrig inför Meijers sarkasmer. Så jag har lidit mycket ont. En mycket stor del av min neurasteni genom åren tror jag man gott kan lasta Meijer för. Ty han spädde oupphörligen på den i stället för att hjälpa mig av med den. Meijer var ingen pedagog, åtminstone inte i den mening jag tar detta ord.

Om jag hade lytt Meijers råd…

I ett avseende ger jag emellertid Meijer fullkomligt rätt. Han ville inverka på pojkarnas val av levnadsbana, och dem som han visste hade för avsikt att fortsätta efter studentexamen på Tekniska Högskolan, dem pejlade han djupet på i fråga om deras lämplighet för ingeniörsyrket. Och fann han då, att deras läggning och anlag inte alls lämpade sig därför, då gjorde han allt han kunde för att bromsa dem och få dem att i tid ge sig in på en annan levnadsbana. Det är då bättre att bli t.ex. en god hantverkare än en dålig ingeniör. Så resonerade han.

Vad mig beträffar, så sade han öppet ifrån, att han ansåg mig inte alls passa för ingeniörsyrket. Han ville, att jag skulle bli musiker eller konstnär av någon annan sort. Och jag ger honom fullkomligt rätt. Jag skulle aldrig ha givit mig in på ingeniörsbanan. Som musiker eller kanske målare skulle jag däremot säkert ha gått långt.

Meijer gav mig underbetyg varenda vår, så jag var nödsakad att läsa matematik varenda sommar för att pröva upp igen till höstterminen. Jag var ingen idiot ifråga om matematik. Tvärtom var jag mycket road av denna vetenskap, blott jag fick arbeta i ro och slippa Meijers krokben och sarkasmer. Och då jag kom tillbaka på höstarna, så löste jag nästan alla de uppgifter han gav mig. Så han sade till sist: Ja, jag måste väl ge mig, fast jag såväl ser att du hoppar i galen tunna.

Om jag hade lytt Meijers visa råd ändå och blivit musiker, i st.f. ingeniör! Då skulle mitt liv ha gestaltat sig helt annorlunda. Men jag såg poesin över den magiska kranslågan på masugnen eller i de gnistrande kristallerna i malmen nere i de djupa gruvorterna. Jag såg konstnärliga belysningseffekter nere i bessemerverk och valsverk. Men poesin i ett järnverk eller en gruva lever en nutida ingeniör inte på. Möjligen kan han ha den bredvid sitt arbete som en hobby.

Vi hade en gång en lektion i analytisk geometri för Meijer. Det var såvitt jag nu minns fråga om att bevisa en sats om konjugatdiametern i en ellips.

Vårt matematiska ljus i klassen, Josef Almqvist, löste uppgiften och bevisade den på minst två tre sidor i sin skrivbok. En del av de övriga pojkarna i klassen löste väl också satsens bevis fast mer eller mindre klumpigt. Jag satt och stirrade på satsens ekvation och funderade mera på den än på själva beviset. Då flög det i mig som en blixt: ”Ja, men om man nu bara sätter in en annan betydelse på x och y i ekvationen, så blir ju satsen därigenom direkt bevisad.” Sagt och gjort! Jag skrev ner mitt bevis på två – tre rader i min skrivbok. Och Meijer blev alldeles häpen! ”Var har du fått den där tankegången ifrån? Den är ju fullkomligt genial!” Inte ens Meijer själv hade kommit på den lösningen. Det var en lösning värdig en docent i matematik.

Det var troligen den enda gång i mitt liv, som jag varit genial, åtminstone i matematik. Ja, kanske har jag varit genial en gång till, då jag hittade på en grafisk, fast ytterst noggrann tabell för beräkningen av draghållfastheten vid materialprovning. Fast det var inte under min skoltid, utan i Forsbacka många år efteråt. Den enkla tabellen gjorde samma nytta som en hel tjock bok med tusentals siffror!

Skall jag fortsätta med flera lärare från min skoltid?

Eller börjar det bli tråkigt? Min första lärare i tyska och engelska t.ex. i småklasserna? Han hette Vinell, och han hjälpte mig mycket att komma in i språkens mysterium. Ty han var en god lärare. Jag gjorde goda framsteg i tyska och hade mestadels aldrig mindre än AB i betyg. Denne Vinell – vars förnamn jag inte längre minns – var en ljus, rätt fetlagd man av allotyp karaktär. Han var ovanligt vänlig och snäll och hjälpte alltid tillrätta. Det påstods att han söp, och om jag inte missminner mig, så var det t.o.m. fråga om att skilja honom från läroverket. Han lär visst ha uppenbarat sig full till en lektion och det inte bara en gång utan flera. Jag kan dock inte påminna mig att detta någonsin skett i vår klass.

Jag minns, att vi en gång läste en tysk bok som hette ”Bing Neideck”. Det var en mycket romantisk historia, som väckte mitt stora gillande. Jag tror att Vinell rådde oss att på våra sommarferier lära oss alla de tyska glosor som förekom i den boken. Åtminstone gjorde jag det och hade sedan stor nytta av.

Denne Vinell hade en bror, en stor, litet svartmuskig herre, som – om jag inte minns fel – hette K. A. Vinell. Det är mig numera alldeles omöjligt, att erinra mig hvilket ämne han undervisade i. Vi hade emellertid även honom i vår klass.

Vi hade också en lärare som hette Dahlgren, bror till den kommendörkapten Sten Dahlgren, som under många år var huvudredaktör i Dagens Nyheter. Det är samma sak även med honom. Trots omsorgsfullt letande i mitt minne kan jag inte leta ut, vad han undervisade i. Det är ju också nu så ofantligt längesedan dessa namn dykt upp i mitt medvetande, så det är kanske inte så gott att minnas dem. – Skulle jag gissa, så skulle jag föreslå geografi, ty jag kan inte hitta på något annat som Dahlgren lämpligen kunde ha undervisat i.

Lärare i kristendom, vem var det?
Ja, jag kan ej minnas annat, än att vi måste ha haft Albin Hildebrand redan i småklasserna. På gymnasiet hade vi ju honom, men vem annars skulle vi ha haft i klasserna 3 – 5? Jag kan inte hitta någon annan. Fast det kan ju vara tänkbart, att mitt minne strejkar även här.

Om Albin Hildebrand har jag skrivit uti ett kapitel, som jag kallat ”Skall detta vara kristendom?” Det får väl räcka att karakterisera denne egendomlige man. Albin Hildebrand var såvitt jag kommer ihåg bror till Bror Emil – ”Liket”. Albins öknamn i skolan har jag glömt.

Otto G. A. H.

Sedan har vi ju Otto G. A. H. förstås. Honom bör jag ju inte glömma, eftersom han länge – i flera år efter min examen – på ett obehagligt sätt gick och kurtiserade min syster. Han var olyckligt gift och hade väl inte så roligt. Men så hade han väl bra nog tycke med en fjant och en schajas. – Han hade ett mycket egendomligt utseende, ramsvart och med krusedulligt hår och helskägg som han hade. Näsan var speciellt trirolig på honom. Italiensk släkt, sades det.

Att han kom att bli bekant i vår familj, berodde väl på, att han bodde i samma farstu som vi – i vårt hus Tulegatan 25, fyra trappor upp. Sommaren 1900 bodde mina föräldrar och min syster på Ramsmora på södra delen av Ljusterö. Fru H. var då inackorderad hos dem eller bodde åtminstone i samma stuga som de. Och så kom Otto H. utresande allt som oftast och stannade ibland flera dagar i taget.

Då var väl förhållandet makarna emellan ännu icke alldeles söndertrasat, men det hindrade icke Otto H. att inlåta sig i kurtis med min syster. Syster Signe var denna sommar 23 år och ganska så stilig. Men jag förstår inte, hur hon kunde låta sig kurtisera av en sådan karl som Otto H., som dessutom väl var minst 20 år äldre än hon. Det vittnar om dålig smak för det första och om en underlig moral för det andra. Det är möjligt att H. hade förespeglat henne att han låg i skilsmässa med sin fru. Men ännu fanns ju fru H. kvar och bodde hos oss. Till all lycka gick denna böjelse överstyr. Om det än dröjde några år.

Otto H. undervisade i ”naturkunnighet”, både i botanik och biologi. Och nog kunde han en hel del. Jag tenterade på 1000 växter i läroverkets herbarium för honom och fick ett fint betyg. Själv hade jag hopbragt ett eget herbarium på omkring 1000 växter, varav nog ett hundratal med rarbeteckning.

H:s. förnämsta hobby var fotografering. Däri var han nog mycket kunnig. Och min syster fick vara ”fotomodell” i flera år. I ett arbets- och laboratorierum intill de naturhistoriska samlingarna hade H. sina fotografigrejor, och där hade han även en stor förstoringsapparat, som han lät mig låna. Han lät mig t.o.m. även få låna en nyckel till det rummet, så jag kunde komma dit när jag ville. Där började jag experimentera med porträtt-teckning med ledning av den bild jag fick på en vägg från en vanlig fotografiplåt.

Jag blev så småningom ganska så skicklig på detta manér. Det var här uppe på detta rum som jag ritade det charmant vackra porträttet av Gurly Lund. Det hade hon sedan i sitt rum i flera år och var mycket glad åt. Det lyckades även alldeles förträffligt och återgav Gurly ”livslevande”. Hon kunde inte begripa hur jag kunde rita så, och inte fick hon veta det heller.

Otto H. bildade sedermera tillsammans med en kollega vid namn Lindqvist en privatskola, belägen vid Döbelnsgatan nära Odengatan (om jag nu inte minns fel). Denna skola blev sedermera Stockholms Samgymnasium, som fick dimissionsrätt att utexaminera studenter. Där tjänade nog Otto H. bra med slantar.

Allsköns skoj och buseri

Denne Lindqvist hade vi på Realläroverket som provårskandidat. Dessa stackars provkandidater blevo ju alltid utsatta för allsköns skoj och buseri – ofta av osmakligaste art. Och de saknade ju i de flesta fall nog pondus att fräsa ifrån sig. Men denne Lindqvist var en utomordentligt klämmig karl. Dessutom var han stor och rätt korpulent, så han hade ju figuren för sig. Han liknade i någon liten mån Gustaf II Adolf, och var nog också hetlevrad som han.

Första gången Lindqvist uppenbarade sig i min klass började pojkarna busa för att se efter hur mycket han tålde. Men det dröjde inte många minuter, förrän Lindqvist tittade ut den värste, gick så ner i klassen och gav honom en så rungande örfil, att grabben höll på att ”tratta på ändan”. Det var ett argument, som pojkarna begrep, och Lindqvist fick sedan vara i fred för busliv under sina lektioner.

Ett mycket omtyckt nöje var att lägga häftstift med spetsarna uppåt på provkandidaternas stolar ävensom att hälla vatten i stolarnas urholkningar. Jag skulle kunna berätta en massa om alla möjliga sådana tilltag. Men min berättelse skulle då bli väl lång synes det nu. Skolpojkar ha en enastående uppfinningsförmåga.

Så t.ex. en gång då vi hade en provkandidat i kemi. Vi höll på att smälta vattenglas, som erfordrar lite hetta, så vi hade bläster påkopplad på bunsenbrännaren. Rätt som det var kom en kraftig vattenstråle utsprutande ur bunsenbrännaren, vände upp och ner på den använda degeln och sprutade kandidaten, som stod och rörde i degeln, mitt i ansiktet. Stort jubel förstås! Någon av de förhoppningsfulla ynglingarna hade smugit sig ut i laboratoriet och kopplat in vatten med en slang från vattenledningen i st. f. luft.

Jag kände mig upprörd vid alla dessa busfasoner. Ty jag var av ett helt annat virke än de där ”klämmiga” pojkarna, som sedan leda världens öden.

En av de värst utsatta lärarna var Axel Klint, adjunkt i tyska och franska och utgivare av utomordentliga ordböcker, särskilt i franska. Det var en äldre, hjärtegod och genomsnäll man, som blev alldeles handfallen inför pojkarnas buserier. Han saknade totalt förmåga att säga ifrån. – Jag minns en morgon någon av de sista dagarna före jul. Då hade vi julfest för gubben Klint, som hade första lektionen för dagen. Vi hade ritat en stor julgran med grön krita på svarta tavlan. Och på den hade vi kletat fast vaxljus, som brunno och ”strålade klart”. Och grenarna voro fullbehängda med granna papperskarameller. På Klints kateder stodo två brinnande ljus i långa rhenvinsbuteljer samt en mandelmassegris med ett kort ”God jul” i munnen och en svensk pappersflagga i ändalykten. Varje grabb i klassen hade också ljus på sin pulpet. Vi hade dubbelpulpeter, och pojkarna hade lagt höga klotsar under ramarna och sutto och gungade upp och ner i vildaste tempo. Då Klint inträdde befann sig hela klassen i en böljande vågrörelse till den vackra julsången: ”Bröder viljen I gå med oss till halta Lottas krog!?”

Gubben Klint kom alldeles av sig. Han stod bara och stammade och kunde knappt få ur sig ett enda ljud.

Denna julfesten var väl i alla fall inget elakt i. Men ibland förekommo ju de värsta elakheter och rena bustricken.

Artisten Ekström

- En som var illa utsatt för pojkarnas buserier, var ”Schasen”, artisten Ekström, vår teckningslärare. Han hade ett ganska ettrigt humör, men var alldeles för nervös för att freda sig med framgång. Det bara sprutade om honom, men säga ifrån, så pojkarna begrep, det kunde han ej.

Ekström var en mycket bemärkt man inom landets teckningslärarekår. Helt säkert mycket skicklig på sitt område. Men teckningen på denna tid var ju naturligtvis gammalmodig och föga inspirerande. D.v.s. för de ynglingar, som hade verkligt intresse och ville komma någonstans, var nog Ekströms undervisning I alla fall inte så dum, bara de orkade hålla ut till slutet. De fingo en god grund att bygga på. En vetenskaplig grund.

Men början var ju inte rolig. Man fick börja att rita geometriska figurer efter planscher, och huvudvikten lades vid att kunna åstadkomma jämna fina linjer och samtidigt träna formsinnet. Sedan blev det klots-ritning, då perspektivet odlades. Så kommo gipserna med allehanda akantusblad och vinrankor och druvor och antika huvuden och allt sådant. Slutligen övades allsköns stilleben, uppställningar av alla slag, amphoror, stånkor och dryckeskärl, alla möjliga sorters glas och keramik, korgar med frukt och blommor. O.s.v., o.s.v.

Jag tillhörde Ekströms bättre elever och hade alltid fina betyg. Ekström undervisade ju även i liniarritning, geometriska konstruktioner, skugglära och allt sådant. Där fick jag alltid mycket beröm för mitt sätt att föra drogstiftet. Ingen hade så prydliga och exakta ritningar som jag. Ekström anordnade även frivillig teckning på kvällarna, och jag deltog ivrig i dessa lektioner. Då övades tuschteckning, lasyr och aqvarell. Och det åstadkoms ganska fina saker. Nog fick jag en ganska god grund att bygga på om jag ville gå vidare.

Ekström var en lång, gänglig karl, litet svartmuskig och med stor artistkalufs. Han bar alltid pincenez.

Jag stod alltid på god fot med honom och fick också mycket goda betyg.

Musikundervisning, orgelsaker och Vintern ra

Teckningen närstående är ju musiken. Det fanns i musikundervisningen dels obligatorisk sådan, som bestod i sångundervisning, dels frivillig sådan. Det sjöngs fyrstämmigt efter ”Svenska Skolkvartetten”. Endast sådana pojkar, som absolut saknade gehör eller tillstymmelse till röst, refuserades. Men det fanns naturligtvis en hel del som inte ville vara med och som därför på sångprövningarna ansträngde sig att sjunga så falskt som möjligt. Fast det fick ju ske med en viss måtta, ty en tränad musiklärare hör nog rätt fort, vad som är natur och vilket som är ”båg”

Till musiklärare hade vi C. J. Berg – Nathanell Bergs pappa. Och som musiklärare i ett läroverk var han nog rätt framstående. Vi hade på Realläroverket en stor musiksal belägen högst upp i byggnadens centrum. Jag har mångfaldiga både syn- och hörminnen från våra musikövningar där. Till en början sjöng jag sopranstämman, men ibland även altstämman. På gymnasiet efter målbrottets inträdande sjöng jag bas. En ganska kraftig och välljudande bas förresten, mycket mera basbetonad än vad jag sjöng längre fram i tiden, t.ex. som studentsångare, då rösten släppte sitt djupa basläge och jag blev en rätt ljus baryton. Under bastiden gick jag med lätthet ner till F, med någon svårighet till D.

Vi gnodde med dessa sånger i Svenska Skolkvartetten, som Berg själv varit med om att redigera. Någon variation förekom ju ej, utan det var rena slentrianen, ”fabriksmusicerade”. Och för musikaliska pojkar var det nog rätt tråkigt. Repertoaren var inte så förfärligt varierande. Det blev mest ”Vintern ra” och ”Vårvindar friska”, ”Sjung, sjung, brusande våg”, ”Stå stark du ljusets riddarvakt” o.s.v. Några modernare inslag förekom ej.

Men det fanns även en frivillig musikundervisning, med – som jag tror – en lektion i veckan. Det var inte många som använde sig av den. Men jag gjorde det. Jag spelade orgel för ”C. J.”. Det var ju mest psalmspelning, och Berg lade en oerhörd vikt vid ”den rena och självständiga stämföringen”. Att komma med fem eller sex toner i ett ackord, det gick inte alls, ty då blev ”C. J.”. ”folkilsken”. Han hade dessutom ett utomordentligt fint gehör. Någon undervisning i harmonilära eller kontrapunkt fick jag inte, men i alla fall fick jag en viss ”praktisk” övning i bådadera, ty Berg talade ju om, varför en stämma skulle röra sig så eller så.

Jag spelade även rena orgelsaker, Johan Sebastian, Händel, Albrechtsberger och andra dylika gamla orgelmästare. Och nog lärde jag mig efterhand en hel del. Jag anmärkte ibland på Joh. Sebastians i mitt tycke egendomliga intervall som jag tyckte lät fula. Men då blev C. J.. arg och förklarade varför det måste vara så. Det skulle ha varit roligt om jag hade fått någon handledning i harmonilära. Men det fick jag ej. I alla händelser fick jag genom denna undervisning in en hel del harmonilära i mina öron och jag lärde mig efterhand att preludiera efter gehör och på egen hand i de flesta tonarter, och jag lärde mig också de olika tonarternas ”notering”, förtecken och sånt.

Jag drömde en gång som sextonåring en melodi en tidig aprilmorgon och var redan då ”karl” till att sätta mig vid pianot och spela den fullt harmoniserad – den gick i E-dur, och var visst inte så pjåkigt hopkommen för att vara av en 16-åring. Jag bad en gång att få spela upp detta opus för C. J.., vilket jag också fick. Men mitt stycke väckte just ingen förtjusning hos den gode C. J... Det var nog ingen ”ren stämföring”. Däremot fick jag mitt stycke spelat på en musikafton i ”Saga” av en mycket avancerad ”pianoyngling” som hette Broman (hette han Allan?). Och då klingade mitt opus rent av ”klämmigt”. Och det var visst inte harmoniskt enformigt eller ”söta mjölken”, utan rörde sig rätt ogenerat i många tonarter.

Jag har drömt många stycken, ja t.o.m. rätt stora saker, men detta är det enda som jag lyckats komma ihåg omedelbart efter uppvaknandet. Jag har kallat det ”Morgonhälsning”, ty det kom till en solig aprilmorgon i själva soluppgången.

Det är nog en del lärare som jag glömt efter så många år. Det kan väl inte hjälpas, att de inte längre kunna hämtas upp ur minnets registratur.

Skolans vaktmästare hette Andersson. Efterträddes av Gustafsson (Alfred)

Skolkamrater från Realläroverket

Det är många kamrater också som jag glömt. Får jag någonsin tag i mina gamla skolkataloger, som jag gömt och sparat på, så kan jag nog plocka reda på dem allesammans.

Jag har här ett gammalt klasskort, taget av lektor Moll. Vilken klass det är, kan jag inte med säkerhet erinra mig, men jag tror att det är klass 5a. Själva tagningen och tillfället har jag de tydligaste synminnen av. Jag ska här söka namnge mina gamla kamrater i den mån jag minns. Jag tar dem radvis och börjar med den översta raden först.



Janzén / Swederus / Wulferma / von Hofsten / okänd / Bolin / Nordenswan / Odelberg / Okänd / Carell? /

Midtersta raden: Cedergren / James af Donner / Taflin? / Blomqvist / Norman / Bernhard ?? / Louis Lettersten / Tektonius / Bökman / Stellan Mörner / P:s Percy / okänd / Envall? /

Nedersta raden: Yngve Larsson (borgarrådet) / Rääf av Småland / Odén / Holmberg / Ekwall / Berg?? / Lundberg / Åkerqvist / Drakenberg / Gösta Larsson / Heyman /

Vad det blev av dessa gossar har jag väl en gång vetat. Men nu känner jag bara till ett fåtal. Jag skall här försöka räkna upp dem jag vet något om:

Janzén: ? Swederus: ? Wulferma: sjökapten. von Hofsten: ? Bolin: militär. Nordenswan: militär? Odelberg: godsägare. Carell: ? Cedergren: ? af Donner: kamrer. Taflin: grosshandlare. Blomqvist: lektor. Norman: kanaldirektör. Bernhard: ? Lettersten: idrottspublicist. Tektonius: ?Bökman: direktör, storpamp. Mörner: ? P:s Percy: affärsman. Enwall: ? Yngve Larsson: borgarråd. Rääf: ? Odén: Karlstads stadshotell? Holmberg: militär? Ekwall: överingeniör i Vattenfallstyrelsen. Berg: ? Lundberg: affärsman. Åkerqvist: ? Drakenberg: gjuterichef hos ASEA. Heyman: affärsman...

Gösta Larsson: bergsingeniör, ingenting, bohême, konstnär, musiker, sin hustrus beundrare.

Skolkamrater från gymnasiet



På gymnasiet fick jag sedan en del andra kamrater, men flera av dem har jag glömt. Jag kanske skall passa på att anteckna att Sigfrid Siewerts (stavar han så?) ett eller ett par år gick i min klass, men han försvann snart.

Ugglas har jag redan nämnt. Han försvann också.

Georg Holmberg var studentkamrat. Han blev läkare, gynekolog. (Han kallades som sådan för ”Storken”.)

Jag hade en broder till Hugo Alfvén som studentkamrat. Det var en originell grabb som gick med grodor, ormar och dylika ting i sina fickor. Han blev sedan lantbrukare, möjligen agronom.

Två herrar Åberg voro studentkamrater. Den ene blev Stockholms vattenverks direktör och en tämligen dryg herre. Den andre var vid telegrafverket.

En originell herre till minns jag från gymnasiets lägre klasser. Han hette Liedbeck (eller –bäck) och satt hela dagen på lektionerna och lekte fram alla möjliga ”gubbar”. Sköna kvinns också för den delen. Han började oftast med skorna och gick nedifrån och uppåt. Hans gubbar liknade mycket Albert Engströms. Han hade en alldeles otrolig lätthet att tota till gubbar. – Liedbeck blev naturligtvis konstnär. Jag har aldrig sett eller träffat honom sedan, men jag har sett hans namn i tidningarna. Han har mycket vistats i Paris. Jag vet mig dock aldrig ha sett någon tavla av honom.

Det kanske största originalet i klassen var en herre som hette Schiött (eller möjligen Schött). Han försvann också ur min horisont. Vad som blev av honom vet jag ej.

Almlöf, som följde med till studentexamen, blev jägmästare i Norrland. Han hade haft lappsjuka och utvecklades under denna sjukdomstid en stark fallenhet för starka toddar.

Ahlin minns jag inte vad han blev.

Jag måste nog titta i min gamla skolkatalog för att få tag i resten.

När jag sitter här och låter tankarna svepa över mina studentkamrater, så dyker ytterligare två namn upp. Det ena är von Bahr, det andra Lindqvist. Vad de hette i förnamn är jag ej säker på, men jag tror det var Axel och Sven resp.

Von Bahr var en sån där militär rustibis med s.k. karlatag i sig. Han blev med tiden militärattaché i Berlin, men flyttade hem till Stockholm och blev någon sorts affärsman eller ledare för något större företag som jag numera glömt (Gumelii annonsbyrå eller något dylikt.) – Vi träffades senast på Skansens högloft, där vi hade en mycket trevlig jubileumsmiddag, antingen 1924 eller 1929, troligen det senare.

Sven Lindqvist blev veterinär i landsorten någonstans långt bort. Han var ej med på jubileet. Josef Almqvist har jag ej sett sedan skoltiden. Han kom till läroverket i Jönköping.

Några speciellt roliga skolminnen har jag just inte att skriva om. I ett särskilt kapitel har jag skrivit om ”Ängeln”. Hon tillhör väl skolhistorierna. Likaså har jag skrivit om Alibin Hildebrand och hans undervisning i kyrkohistoria.

Kronprins Gustaf i gymnastikhuset

Dåvarande kronprins Gustaf brukade spela tennis i vår gymnastiksal på vintrarna. (Det var ont om tennislokaler på denna tid).

En gång minns jag att han kom till gymnastikhuset medan vi ännu höll på med gymnastiken. Han steg in i kapten Molins rum och satte sig och väntade i hans skrivbordsstol. Då Molin sedan kom med fart och skulle gå in i sitt rum, varseblev han inte kronprinsen förrän han var mitt inne i rummet. Men då fick Molin brått att vända och ställa sig i dörröppningen i stramt Givakt.

Kronprinsen sade några vänliga ord och bad om ursäkt att han kommit lite för tidigt. Jag hade min avklädningsplats alldeles intill dörren och såg alltsammans. Strax därpå kom kronprinsens partner, och spelet kunde börja.

Exercis

På den där tiden hade vi ju våra militärövningar, som räckte hela september månad. De pågingo ju hela gymnasiet, alltså i fyra år. Vi exercerade och sköt kammarskjutning mot skottavlor uppställda på skolgårdens norra del. Och vi lärde oss det då nya mausergevärets konstruktion. Vi fingo plocka isär det och sätta ihop det igen och det var en ständig rengöring för att hålla loppen skinande blanka. I kammarskjutningen använde vi dock de gamla Remingtongevären och de voro bra de med. Jag var ingalunda bland de sämsta skyttarna.



Omkring 1sta oktober avslutades militärövningarna med allmänt korum i Kungsträdgården samt parad för fanan. Därpå blev det utmarsch till Gärdet och prisskjutning vid skjutbanan vid Kaknäs. Och slutlige uppställning på Gärdet och defilering i noggrann marsch för någon överste, som höll ett vackert tal. Jag undrar om inte själve kungen (Oscar II) var med någon gång också.

Vid de där utmarscherna tävlade de olika läroverken i fråga om hållning, rättning och elegans. Och vi i Realläroverket, som brukade ha Göta Livgardes hela pampiga musikkår, kände oss rätt så strama. Jag minns ej hur många vi kunde vara, men jag skulle gissa på ca 400 – 500 ”man”. Så nog tog det sig ganska pampigt ut, när vi efter flygande fana och klingande spel tågade Roslagsgatan, Birger-Jarlsgatan och Norrlandsgatan ner till Kungsträdgården.

Sista året var jag väl plutonchef eller åtminstone halvplutonchef och fick stoltsera med sabel.

Naturvetenskapliga föreningen och Saga

Vi hade naturligtvis våra skolföreningar. Jag var med i två: Naturvetenskapliga föreningen och Saga. I den förra höllos allsköns vetenskapliga föredrag i fysik, astronomi, biologi o.s.v. I den föreningen höllo naturligtvis årsfest med inbjudna – mest unga flickor förstås, som skulle imponeras av våra storartade kunskaper.

Saga var en litterär, musikalisk, humanistisk förening. Den hade sina sammanträden minst en gång i månaden, kanske två. Där förekom föredrag, uppläsningar och musikföreställningar. Ja, där spelades också theater och spex som t.ex. ”Mohrens sista suck”. Jag minns en gång, hur den sedermera blivande direktören Ekström på Alby spelade den kvinnliga huvudrollen i Mohrens sista suck. Det gick åt minst två stycken starka pojkar för att snöra den blonde och tjusige ynglingens midja till de smala dimensionerna som ansågs behövas. Ekström var verkligen stilig. Vi höll till i musiksalen.

Även jag var med en gång och spelade theater och uppträdde som flicka, vederbörligen skönhetsbehandlad och sminkad och snörd till getingmidja. Jag skulle föreställa en mörk, litet spotsk skönhet – det var det gamla stycket ”Majorens döttrar”, som vi spelade. Och jag bar sköna, svarta korkskruvslockar och en tjusig svart dräkt. Det påstods att jag var ganska vacker och gjorde stor lycka.

PÅ våra årshögtidssammankomster, som hölls strax före jul, hade vi ofta gästspelande storheter från Operan eller Dramaten. Jag minns särskilt Oscar Bergström och Göta Ljungberg, jag tror t.o.m. att självaste John Forssell gjorde oss den äran någon gång. Jag minns också Inga Tidblad från den tid hon som sexton-sjuttonårig elev vid Dramatens elevskola läste Shakespeare, och Viktor Rydbergs ”Gunnar”.

Om inte jag minns fel, hade vi Sandberg som lovande ung man uppträdande i någon större uppläsning redan då.

Sagafesterna voro sålunda riktigt fina tillställningar, och de inbjudna gästerna, d.v.s. mestadels skolflammor, uppbjöd hela sin förmåga i fråga om toalettprakt.

Jag svärmade ju denna tid strakt för Gurly Lund, som just då i 16-17-årsåldern var gräsligt stilig. Hur många gånger jag fick henne med på Sagas årshögtidsfest minns jag inte. Men ett bestämt synminne har jag kvar av henne, då hon kom i en underbar svart sammetsklänning. Jag skulle t.o.m. direkt kunna utpeka den plats vi då hade i den stora aulan.

Ack ja, det var en tid, denna gymnasisttid! Det blev andra tider sedan. Inte fullt så sorglösa.

Det var också Gurly, som krönte min avgång från denna skoltid med lagerkransen. Det var den 17 maj 1899.

Och ändå blev det icke hon, som blev mitt livs följeslagerska. Utan en enkel, blyg lantflicka från Frykens ände. En linnea i djupa skogen!

torsdag 1 januari 2009

Mer gamla bilder från Söder


Skånegatan


Åsögatan


Folkungagatan


Folkungagatan


Folkungagatan


Borgmästaregatan

Läs här om när morfar flyttade till Borgmästaregatan


Alla bilder från morfars vykortssamling.