torsdag 8 januari 2009

Lindhagen och Meijer

På gymnasiestadiet hade vi två lektorer i matematik: Lindhagen och Meijer. Den förre undervisade i en parallellklass – jag tror det var C-klassen – och pojkarna där nära nog avgudade honom för hans förträffliga undervisning. Tyvärr fick jag inte Lindhagen.

Lindhagen var sådan, att han särskilt tog sig an de svaga pojkarna och försökte få upp dem i nivå med de mera matematikbegåvade, som mer eller mindre fingo sköta sig själva, tills hela klassen blivit jämngod. Detta syntes mig vara den enda rätta metoden.

Adolf Meijer hade en helt annan metod. Han ägnade sig uteslutande åt de matematikbegåvade och gjorde allt han kunde för att stjälpa de mindre begåvade. Meijer formligen njöt, när han fick fram en nervös och ”matematikdum” yngling till svarta tavlan. Han gjorde då allt han kunde för att öka ynglingens nervositet inför uppgiften, och han lade allehanda listiga försåt och krokben för stackaren, så att han alldeles spårade ur och till slut varken visste ut eller in. Och slutet på den förträffliga pedagogiken blev ett ilsket, ovänligt: ”Gå och sitt ner!” Aldrig ett handtag eller någon hjälp. Då han fick delinkventen alldeles konfys i hjärnvindlingarna, så var ett av Meijers älsklingsuttryck: ”de ä’ så man kan svettas om magen!” Meijer var ju jude, ehuru av den blonda typen, och hade hög pipig falsettartad röst, som ytterligare irriterade. Hans idiom var nära nog oefterhärmligt.

Jag var tyvärr den där tiden ytterligt nervös och blev lätt virrig inför Meijers sarkasmer. Så jag har lidit mycket ont. En mycket stor del av min neurasteni genom åren tror jag man gott kan lasta Meijer för. Ty han spädde oupphörligen på den i stället för att hjälpa mig av med den. Meijer var ingen pedagog, åtminstone inte i den mening jag tar detta ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar