tisdag 24 februari 2009

Några anteckningar om Nyköpings bruk och faktori

Älskade Moffa! Din avhandling om Nyköpings bruk har fått komma hem! Om inte i original, så i alla fall i form av 85 bilder i Miras kamera och ett löfte om en papperskopia.

(Klicka på bilderna för att se dem större.)



"Till Disponent Carl Sahlin med vördsam hälsning från samlaren (arbetslös bergsman)"





På Tekniska museet fanns två avhandlingar. Den ena ett dubbelsidigt, maskinskrivet original med morfars handskrivna tillägg i marginalen. Den andra en enkelsidig genomslagskopia.



Jag fann också några kartor, varav åtminstone en hade morfars omisskännliga piktur.



Ni må tro att det var en sällsam känsla att få stå där och bläddra i morfars papper och läsa det han skrivit för 82 år sedan. Arkivarien på Tekniska museet i Stockholm var oerhört tillmötesgående och vänlig. Hela materialet var framplockat och upplagt på bordet då jag kom, och jag fick även hjälp att se bilder av ett kyrkfönster från Nikolai kyrka i Nyköping som morfar hittat. Tack snälla P-O!

Och Moffa! Sträck på Dig nu - Du ska inte längre känna Dig som en bruten man. Det är ett fantastiskt arbete Du gjort. Och nu får Du komma med i Håkan Noréns bok också! Kram på Dig i Din himmel från Dina två yngsta dotterdöttrar.

fredag 20 februari 2009

Brev till Herr Landsantikvarie Ivar Schnell, Nyköping

Någon gång hösten 1951 kom av en händelse under mina ögon en artikel ur en av Nyköpingstidningarna, skickad av en av mina vänner. Nämnda artikel innehöll, att en gammal dam, hvars man varit fotograf i Nyköping, till Södermanlands Hembygdsförbund överlämnat ett antal gamla fotografiplåtar, hvarav åtskilliga voro tagna av ”Nyköpings Bruks och Factoris” anläggningar. Artikeln illustrerades av en bild från brukets plåtslageriverkstad. Såvidt jag förstår, voro dessa bilder fullständigt unika.

Jag får väl nu knappast tro, att Landsantikvarien hört talas om mina forskningar i Nyköpings Bruks och Factoris historia, hvilka forskningar bedrevos under ett par tre års tid åren 1927 – 30 och som resulterade i en jämförelsevis stor avhandling som skänktes till Tekniska Museet i Stockholm (på initiativ av Dr Carl Sahlin).

Kopian till denna avhandling finnes - ehuru numera ej fullständig – i min ägo. Och det var min mening att skriva ut en liknande uppsats att skänkas till Nyköpings Rådhusarkiv, ur hvilket jag inhämtat så rikt material.

Som jag emellertid på ett tämligen exempellöst sätt, övermåttan tarvligt och brutalt, av stadens drätselkammare efter åtta års oförvitlig tjänst kastades på sophögen – 50 år gammal, så kunde mitt uppsåt icke förverkligas, då jag helt naturligt inte ville ha det minsta att göra med någonting som luktade Nyköpings stad.

Nu är jag bliven en gammal man och jag har inte längre någon större njutning av att återerinra mig mina vidlyftiga forskningar i Nyköping. Kanhända regimen i staden numera är en annan och kanske skulle min gåva till Rådhusarkivet numera mottagas med skymten av ett intresse. Men jag håller märkvärdigt nog ännu en smula på min värdighet. Och jag vill ingenting ha att göra med Nyköpings Stad.

Nu läste jag emellertid häromdagen i ”Bygd och Natur” Eder artikel om Nyköpingshus och dess ”renässans” under de senare år, då jag varit borta från staden. (Under utgrävningarna omkring 1923 – 25 var jag ständigt i Erik Lundbergs sällskap och tack vare honom vet jag en hel del även om det gamla slottet). Eder artikel inspirerade mig i hög grad och den tanken for då i mig: Kanske skulle Södermanlands Hembygdsförbund – hvars talesman Ni ju är – skatta mitt arbete högre än Nyköpings stad?

Vill Södermanlands Hembygdsförbund mottaga min gåva till sitt bibliotek? Jag överlämnar den med varm hand under förutsättning att min maskinskrivna, litet dåliga, och numera litet defekta genomslagskopia blir renskriven och förvarad i tillfredsställande skick.

Jag höll den 17 nov. 1927, (se Södermanlands Läns Tidning för den 18/11 – N:o 267 - ) en föreläsning i Läroverkets aula om ”Nyköpings Bruk – en storindustri i gamla tider”, och att döma av den till trängsel fyllda lokalen väckte mina forskningar stort intresse. Utom hos ”Staden”.

Jag är en gammal, numera bruten man, som just inte har krafter att sätta sig och renskriva hela avhandlingen. Ni finge därför hjälpa mig därmed.

Jag inväntar med intresse hvad Herr Landsantikvarien har att säga.

Norsbron 9 juni 1952. Med utmärkt högaktning, Gösta Heijkorn.

För detta brev tackar vi journalisten och författaren Håkan Norén i Nyköping. Vi hoppas nu att vi ska kunna få en kopia av morfars avhandling, som finns dels på Tekniska museet i Stockholm och dels på Södermanlands museum i Nyköping. Ninna och Mira.

torsdag 12 februari 2009

Laborationer i kemi

Bild på gamla Tekniska högskolan, publicerad med tillåtelse från Stockholmskällan - Stockholms Stadsmuseum, foto: Frans Gustav Klemming.

Vilken härlig tid detta ändå var, lärotiden på Tekniska Högskolan och Bergshögskolan! Knogigt var det ju och nog blev jag ansträngd litet i överkant hela tiden på grund av min olycksaliga sömnlöshet, som aldrig tillät mig bli utvilad. Men roligt var det!

Bilden härnedan ger en liten glimt från stora allmänna laboratoriet för oorganisk kemi, där vi arbetade under andra läsåret. Jag har alltid i hög grad varit road av kemi, och redan under de tidigaste skolåren sysslade jag mycket med kemiska experiment, särskilt under ledning av Hectors handledning i kemi. Jag hade då redan på den tiden skaffat mig ett litet laboratorium.

Jag minns, hur jag en gång som skolpojke tillverkade krut och höll på att mista båda ögonen. Jag höll på att torka en smula vått krut i en porslinsdegel. Det skedde på sandbad med en ytterst liten spritlampslåga under. Jag kunde aldrig tänka mig, att det kunde vara farligt. Men i alla fall puffade krutet till, och jag fick hela satsen i ögonen, då jag stod lutad över degeln och rörde om med en glasstav. Det var en ohygglig smärta, men ögonen räddades i alla fall.

Arbetet uppe på ”kemikum”, som var beläget på gården åt Floragatan till, var för mig utomordentligt roligt. Avdelningen för laborationer i oorganisk kemi var belägen högst uppe i tredje våningen – nej, jag missminner mig, ty där låg föreläsningssalarna och preparatsamlingarna. Nej, den låg i andra våningen, medan kemisterna sedan hade sitt stora laboratorium – huvudsakligen på organisk kemi – i första våningen, där prof. Peter Klason residerade.

Vi hade J.O. Rosenberg, som under min tid var tämligen gammal, nästan pensionsmässig. Rosenberg var en ytterst prudentlig herre, ytterlig noga med formerna. På minuten efter den akademiska kvarten kom han in i föreläsningssalen, ytterst korrekt klädd i jackett. Och han hälsade alltid ceremoniöst och bockade sig, innan han började sin formfulländade föreläsning.

Jag har aldrig sett en kemist, som med så fulländad elegans klarade av även de mest kinkiga experiment. Han misslyckades aldrig. Och en gång, då hans andre assistent, ing. Beerman misslyckades kapitalt, då han skulle hjälpa Rosenberg med ett invecklat experiment, så att glaskolvar och andra utensilier gingo sönder och det kokande innehållet rann ut över den fina experimentdisken, blev gubben Rosenberg alldeles bragt ur fattningen. Han hoppade jämfota av ilska.

I den stora allmänna kemikurs, som Rosenberg ledde, deltogo flera olika avdelningar, och tillsammans utgjorde väl det stora ”auditoriet” c:a 125 elever, som fyllde den amfiteatriskt ordnade stora lärosalen. Det var nog inte så gott att hålla ordning bland alla dessa ynglingar i 20 – 22-års-åldern, ty det fanns rätt gott om rötägg. En av de bråkigaste och mest svårhandterliga var en herre som hette Lilliesköld. Det gick så långt att gubben Rosenberg en gång – eller kanske fler – fann sig föranlåten att utvisa honom från föreläsningen.

I översta våningen i huset mitt emot på Floragatan bodde ett par ovanligt vackra och ”frigjorda” unga damer som brukade ligga i de öppna fönstren och flirta med de ”stiliga” eleverna inne i föreläsningssalen. Det blev ögonhångel och slängkyssar, och ibland blev det ett allmänt näsduksviftande till flickorna mitt under pågående föreläsning, och det är klart att den ytterst korrekte professorn då gick upp i limningen. Flickorna hade naturligtvis ogement skojigt åt den uppståndelse och villervalla, som de lyckades åstadkomma.

En gång skulle Rosenberg föreläsa om glas, och som bekant förekommer ett slags glas, som är ”härdat” och som inte går sönder, om det tappas i golvet. Rosenberg hade då - egendomligt nog, eftersom han var en så ytterligt korrekt och formell herre – klätt sig som en kypare med serviett under armen, och han kom in i salen bärande en väldig bricka, varpå en riklig samling av olika glas voro placerade.

På själva tröskeln låtsades han snava, och hela brickan med alla glasen for handlöst i golvet framför honom. Inte ett enda glas gick emellertid sönder. Och sedan började han plocka upp de olika glasen och kastade dem högt upp i luften, varefter de fingo hamna litet varstans i den stora föreläsningssalen. Glasen gingo icke sönder. Och nog var väl Rosenbergs demonstration lyckat iscensatt, så att man fick en åskådlig bild av denna sorts glas. –Det härdade glaset är emellertid opålitligt och ibland händer det, att det står still kanske i ett skåp och exploderar till ett fint glasgrus, bara en het bil far förbi på gatan.



På min lilla minnesbild från vårt laboratoriearbete kan ses, vilken teatralisk pose jag lyckats intaga på bordshörnet. Jag hade en viss svaghet för posering på den där tiden. Kolven som jag har mellan benen och vars hals pekar rätt upp, är måhända ur symbolisk synpunkt ett oestetiskt moment i posen.

Ynglingen som ligger framför mig på bordet, har jag totalt tappat namnet på. Men de övriga känner jag ju väl. Albert Olsson – den blivande direktören för Söderfors – står jämte och häller något i sin filtreringstratt. Längst till höger står den blivande överingeniören hos bröderna Nobel i Petersburg, Einar Söderqvist-Stig och till vänster om honom den blivande professorn på Materialprovningsanstalten, Evert Norlin, en av våra bemärktaste kemister. På var sin sida om dörren står våra assistenter till Rosenberg. T.v. docenten, sedermera professorn Carl Kullgren, och t.h. Ing. Beerman.

Om den sistnämnde måste jag berätta en liten historia. Längst till vänster på bilden står en herre som hette W. (han är död sedan flera år). Och W. fick en gång av Beerman en lösning, som han skulle analysera – ett s.k. assistentprov (det var det sista analysprovet före professorns examensprov).

W. bluffade sig alltid fram och var oerhört slarvig i sina analyser. Han gissade mer än han konstaterade. W. uppgav nu, att han funnit krom i Beermans assistentprov – men Beerman förnekade, att det fanns någon krom.. ”Inte minsta spår” sade han. Då tog W. lite grand av det ursprungliga provet, som han hade kvar, och hällde i en försvarlig klunk kaliumbikarbonat. Sedan gick han in till Beerman och förklarade att han nog skulle bevisa, att det fanns krom i provet. ”Och det i stora massor till” sade W. Beerman kunde ju inte fatta, att W. kunde vara till den grad fräck, utan måste konstatera att det fanns krom, ”och det i stora mängder”. ”Det måste väl ha skett någon förväxling av proven då” sade Beerman.

Ja, W. var oerhört bluffig och levde till stor del på kamraternas bekostnad. Av mig lånade han en utomordentligt fint utarbetad karta som jag själv gjort. Den fick jag aldrig igen. Slutligen hittade jag den många år efteråt på Bergslagsmuseet i Falun, dit den antagligen skänkts av sterbhuset. Ja, laborationerna voro roliga och i hög grad intressanta.

Något som jag särskilt uppskattade var blåsrörsanalysen av bergarter och mineral. Däri blev jag slutligen ganska framstående. Och mineralogi har överhuvud alltid i hög grad intresserat mig. (jag fick en gång till analys mineralet Fergusonit, och det var sannerligen inte lätt). Och stackars den, som en gång av Kullgren fick destillerat vatten. Han hade inte så roligt!

Tänk den som ännu vore ung och kunde få syssla med något som i så hög grad tilltalade mig! Tänk den som hade det ställt så som Harry von Eckermann, som byggt sig ett utomordentligt välutrustat privatlaboratorium, där han sysslade med egna vetenskapliga forskningar. Ännu kan jag dock – 70-årig – litet kemi och kemisk analys!

Skrivet aug. 1951 på Smedgården



Gösta Heijkorn

Café Petissan



”Petissan” bör väl förekomma i detta sammanhang. Ty tänk hur många gånger har jag icke suttit i caférummet till vänster i porten och druckit kaffe med ”landgångar” (ett slags smörbröd eller ”pariserbröd” eller vad man nu skall kalla det, ty sådana finnas ej nu). Petissan låg ju precis mitt emot gamla bergsskolan och bergseleverna frekventerade detta ytterst hemtrevliga café nästan varje dag under de långa och tidsödande laborationerna.

Men vi gingo dit redan under kemikum-tiden. Förresten var det inte bara bergsmän och kemister som drucko sitt kaffe där, utan teknologerna i allmänhet.



På caféet fanns två gamla fröknar, en som serverade kaffet och en som kokade det och bakade ”landgångarna”. Det var gamla Lovisa som serverade. Hon fick nog höra åtskilliga historier under årens lopp. Petissan var en ”institution”. Huset står numera på Skansen i det gamla Stockholmskvarteret. Jag tror mig ha skrivit litet om den gamla 1700-talsgårdens historia i ett annat sammanhang.



Förr i världen fanns en förtjusande idyllisk trädgård inne på gården, där visst servering förekom sommartiden, men under min Teknis-tid serverades endast i rummet t.v. i porten.

lördag 7 februari 2009

Mitt temperament



Mitt temperament finns det väl inte någon som intresserar sig för och inte kommer det väl heller i framtiden att eventuellt intressera någon ”släktforskare” Men i alla fall har jag reflekterat en smula över, hvad jag egentligen är för en sorts människa, och lite grand skall jag därför nerteckna om det. (…)

”Duktiga knölar” äro ”fina q” nu för tiden. Det är sådana som ”skall görat” – ille faciet.

Men Gud har inte skapat bara duktiga knölar, han har skapat alla temperamenten. Och alla äro ämnade att fylla en plats i samhället. Den nuvarande krisen i vår civilisation är ett bevis för att handlingsmänniskans upphöjelse till rang, heder och värdighet av social norm icke kan leda till annat än en återvändsgränd. All denna kraftansträngning, all denna hets, all denna standardisering och organisation kan icke leda till annat än att allt tar en ända med förskräckelse.

Vi ha de nuvarande politiska, ekonomiska och psykologiska kriserna redan inför ögonen. I denna kapplöpning i produktionsintensitet och effektivisering har den skapande fantasien, det lugna och eftertänksamma tänkandet, den konstnärliga produktionen, lifsglädjen, ”hjärtat” och ”själen” alldeles förkvävts. Det finns snart inte mycket kvar.

Våra nervkliniker befolkas av flegmatiker och melankoliker, veka, känsliga, intuitiva, ofta högst konstnärligt begåvade, knäckta i kampen för tillvaron, oförmögna att följa med i handlingsmänniskans allt hastigare tempo, oförmögna att förtjäna sitt levebröd i denna tekniska och materiella hets, besegrade av sin alltför sårbara känslighet, blockerade av sina mindervärdeskänslor och medvetandet om sin sociala oanvändbarhet, besvikna på livet, fulla av lifsleda, modlösa, tvivlande på sig själva.

Ja, det är jag det. Jag har temperamentet MFS ( melankoliska, flegmatiska, sangviniska enligt Hippokrates) jag saknar hvarje spår till kolerisk tendens. Visserligen är jag argsint, men det beror på de dåliga nerverna som inte tåla några påfrestningar. Jag är raka motsatsen till Cartons maskulina idealtyp. Jag motsvarar nog närmast Cartons åttonde typ, ”Måntypen”.

Jag vill ha lugn, jag fasar för strid och hårda ordväxlingar, jag har ett rent feminint ömhetsbehov och har för resten mera övervägande kvinnliga själsegenskaper än manliga, jag hatar alla ”duktiga knölar”, men är samvetsgrann ända till skrupulös petighet, ”petnoga”, kunskapsrik utan att kunna använda kunskaperna, ”opraktisk” men uppfinningsrik, känslomänniska i allra högsta grad, systematiker.

Jag har en akademikers själ i de handlingskraftigas värld, tillspillogiven i livets strid, där endast gåpåarmentaliteten har framgång, rappa i vändningarna som de äro, som arbeta fort utan att förlora sig i detaljer.

Jag är splittrad i tusende facetter, hatar koncentration och fackidioti, men tvivlar också på mig själv och min förmåga, sluter mig inom mig själv och flyr undan verkligheten, drömmer i det blå. Jag är inte uppskattad av någon eller någonstädes och har aldrig lyckats skaffa mig några vänner. Jag passar ingenstädes och har aldrig passat någonstans.

Och dock---

För att komma ut ur den nuvarande krisen har samhället det allra största behov av sådana som jag. Det behövs sådana människor som man kan lita på och av hvilka man säkert kan räkna med ett samvetsgrant utfördt arbete, män som ha de hjärtats egenskaper, som ensamma äro i stånd att förändra atmosfären människor emellan.

Då sådana människor som jag icke få fullgöra sin sociala rätta funktion i samhället, bli de sjuka, asociala, djupt olyckliga, improduktiva, omöjliga.

Nu är jag gammal och går bara och avvaktar döden – befriaren. Och snart går jag över gränsen till en annan värld, där kanske inga ”duktiga knölar” behövs, utan där en sådan stackare som jag också kanske får en liten, liten chans. Ty det sägs ju att Gud har en plan för hvarje människa.

Hvilken har varit min plan? Jag har aldrig fått bli medveten om den.

Gösta Heijkorn. Skrivet på Varpnäs 7/3 1952

Skriva – eller inte skriva, det är frågan

Det är fråga om att skriva memoarer eller dagbok.

Jag har träffat så många som förlöjligar allt nedskrivande av ”minnen”, vare sig det gäller memoarer eller dagbok. ”Nur die Dunkelmänner sehen zurück” (Nietzsche), sade Valfrid Eriksson i Forsbacka. Man skall vara så oupphörligen framåt, spotta i nävarna och ta nya tag. Det som varit har inget värde, säges det. Nu för tiden är det enda viktiga att skaffa fram skatter åt Staten – med mycket stort S. Några andra värden finns inte – tycker alla ”duktiga knölar” som Edv. Sköld et consortes.

Jag tycker inte så. Jag tycker inte en människa skall dö precis som om man blåser ut ett ljus, utan att lämna några minnen – eller skall man kanske kalla det släkthistoria – efter sig.

Förra året sysslade jag litet med släktforskning. Jag klarlade ganska mycket om både Ackie-Bändes ursprung och den Heijkornska släktens historia. Det var ett roligt arbete, såväl på Landsarkivet i Uppsala som på Stadsarkivet i Stockholm. Men det man hittar i arkiven är ju relativt magert. I all synnerhet då det gäller sådana obetydliga släkter som våra. Nog kan det väl ha sitt intresse att känna till sina förfäder in på 1700- och kanske 1600-talen. Men det blir ju så godt som enbart namn och lite födelse- och döddata. Inget ”kött och blod” kring namnen.

Nog skulle det väl ha varit roligt om t ex vår morfar eller mormor hade lämnat efter sig några nerskrivna minnen, så att man fått veta lite mer om dem, än vad vi nu göra. Eller min farfar och farmor, för att taga ett annat exempel. Eller stadsmajoren Gustaf Adolf Heijkorn, som levde på Karl XIV Johans tid.

Jag tänker t.ex. på Alice Trolles bok om släkten Douglas (till Stjärnorp). Hur levande träder inte släktens gestalter där fram för ens syn. Och även om man inte kan ha ett så levande intresse för en sådan släkt som den hon skildrar, så ger hennes bok så många levande utblickar utöver gamla tiders förhållanden och historia, att det blir ett stort nöje att läsa.

Det kan väl skrivas en hel del om en släkt som inte heter Douglas och inte bor på Stjärnorps slott, utan för en vida mer undan skymd tillvaro. Har inte en fattig och obetydlig släkt också en historia, som vore värd att berätta? Jag tänker t.ex. på min farfars far, som var gruvfogde vid Stenbo gruvor i Ullna hos greve Stackelberg. Nog kunde väl hans livs ”Minnen” också vara värda att läsa. Nog har han upplevat en hel del som kunde ge intressanta glimtar från hans 1700-tals-tid. Det är ej bara personen, som intresserar mig, utan miljön och sederna omkring honom.

Jag beklagar mycket, att jag inte skrev ner allt jag hörde av min Far och Mor, som väl ändå i min barndom och skolålder berättade en hel del om sina föräldrar. Min moster Lina visste en hel del, som skulle ha varit roligt att nu ha på papper. Min gamla tant Hilda Schef visste kanske ändå mer. Varför intervjuade jag icke dem?! Men i ungdomen har man icke så mycket intresse och sinne för sådant. Och det man hört och icke skrivit ned förflyktigas.

Det må vara hur löjligt och dumt som helst att skriva ”memoarer”. Jag utsätter mig för risken.

Det jag har att skriva om är väl inte så märkvärdigt, sett ur memoarsynpunkt. Jag har inte fått röra mig i ”stora världen” och har inga stora personligheter att skildra. Jag är ingen markis Claës Lagergren. Han hade en hel del att skriva om, och han kunde skriva också.

Jag har skrivit för mig själv och eventuellt för mina barn och barnbarn. Min gamla moder brukade alltid säga, då jag frågade henne om vår släkt – särskilt om vår mormor och hennes släkt – att ”de döda skall man inte forska efter, de ha rätt att få vara ifred i sina gravar” – jag delar inte hennes uppfattning. Man behöver inte störa fäderna i deras gravar för att man försöker framkalla deras liv och leverne till ledning för kommande generationer i vår släkt, i fall de skulle önska få reda på en smula om sitt ursprung.

Den som av en eller annan anledning kanske om hundra år skulle vilja forska något i vår släkts historia, och om förfädernas liv och leverne, torde i mina memoarer kunna hitta ett och annat. En hel del är väl slagg och av föga värde. Men jag skulle tro att t.ex. Astri Almströms bild kommer att träda fram rätt så fylligt för hennes efterkommande. Och vad mig själv beträffar, så har jag rätt frikostigt blottat mig själv och mina brister och svagheter. Mer än de flesta skulle vilja göra.

Till slut skulle jag vilja säga, att jag skriver till stor del därför ”att så roar mig att skriva”. Det blir så småningom en vana att kläda sina tankar i ord.

Det fanns perioder i mitt liv, då jag förde hänsynslöst noggranna och detaljerade dagböcker. Jag är född sådan, att jag behöver fullständighet och precision och frossar i allsköns detaljer. Det är måhända löjligt. Men jag har alltid varit en särling, som aldrig passat någonstans och aldrig fått någon uppskattning någonstans. Jag har därför måst sluta mig inom mig själv och jag skriver för att på gamla dar stödja mitt minne som nu börjar rasa sönder med stormfart.

När jag läser mina noggranna anteckningar från tidigare perioder i mitt liv – de äro tyvärr inte kontinuerliga som jag så mycket önskat – så lever jag upp igen i mitt inre liv. Gamla minnen stråla upp, gamla, för längesen förgätna tankar och reflektioner leva upp och det är roligt att konstatera min utveckling och förändring.

Det roligaste jag haft, var att skildra min hustru, som för mig spelat en sådan roll, att den inte kan tillfyllest tackas för.

Gösta Heijkorn. Skrivet på Varpnäs 20/3 1952

fredag 6 februari 2009

Då lampan blåste ut i Falu gruva



Under bergselevernas gruvmätningar i Falu gruva sommaren 1903 blev jag tilldelad ett område på ca 70-metersnivån. Det var ett område, som väl inte brutits något i på åtminstone femtio år, ja kanske inte på hundra. Då man går (eller gick) ner i Falu gruva genom ”Anfarten”, belägen mitt för nuvarande Bergslagsmuseet, så kommer man efter en massa trappor ner till ”Allmänna Freden”, ett uråldrigt arbetsrum av väldiga dimensioner.

Det ligger på ca 70 meters nivå, d.v.s. ungefär i jämnhöjd med Stora stötens botten. Därifrån kan man sedan komma åt vitt skilda håll i den väldiga gruvan, vars sammanlagda ortlängd från början och till dåvarande tid (1903) sades vara bortåt 6 mil. De olika arbetsrummens antal har jag också hört talas om, men det har jag nu glömt

Till det område, som jag fått mig anvisat att mäta och kartlägga, kom man också från Allmänna Freden, men hur långt det var därifrån, har jag för länge sedan glömt. Mina bergsskolekamrater mätte samtidigt sina områden, och de flesta av dessa lågo väl ungefär på samma nivå, ty vi använde Allmänna Freden som centralt belägen samlingsplats på luncherna, då vi länsade gumman Hoflunds matsäckskorgar och drack hennes goda kaffe. (Fru Hoflund var den där tiden direktris för, och antagligen ägare av – Nya Hotellet i Falun).

Då vi voro ca 20 bergselever i vår årskull, så blev det sammanlagt ett ganska stort område kartlagt. Mätningarna voro nämligen anordnade på ett sådant sätt, att konnektering kunde ske mellan de olika områdena. Och vi presterade sedan en gemensam karta utöver den som vi själva utförde. Vi mätte också hela området ”i dagen”, d.v.s. ovanpå jordytan, med alla byggnader, konstgångar, pumpledningar och allt som hör till gruvdriften. Detta tyckte jag var övermåttan roligt.

Jag njöt av Falu gruvas traditioner, som ännu avspeglade sig i en massa gamla hus och raserade schaktkistor och förtimringar – t.ex. i Wredes gamla igenrasade schakt. Och området kring Creutz schakt var också ovanligt ålderdomligt. Där fanns på den tiden ett väldigt överfallshjul som drev en lång konstgång och där var också en pumpledning med den berömda konstklockan, som väl går än i dag, fastän numera elektriskt driven och blott ”symbolisk” ity att den inte numera gör någon nytta. (Den är stämd i Gess, och i Kurt Atterbergs fina kantat, som spelades på Dramatiska teatern under Bergshögskolans 200-års-jubileum (1919) – ”Järnbäraland” – var en klocka i gess inkomponerad i en av körsatserna).



Ja, mycket skulle jag vilja ha skrivit om Falu gruva i samband med mitt arbete där, men det får kanske lov att bli ett särskilt kapitel.

- Jag hade alltså en lördagskväll en vacker julidag avslutat mina mätningar nere på mitt område. Jag hade – eftersom det var lördagskväll och mina två hantlangare gärna ville sluta jobba – skickat upp dessa med instrument och stativ. Själv ville jag stanna kvar en stund för att ”knacka fram geologien” i väggarna och göra en del anteckningar. Detta var ju sådant, som jag inte behövde någon hjälp till.

Jag stannade alltså kvar därnere i min fullkomliga ensamhet någon halvtimme eller måhända en timme. Alla mina kamrater hade för länge sedan slutat och begivit sig upp ur gruvan. Och något gruvarbete pågick inte alls i denna gamla del av gruvan. För resten hade allt arbete i gruvan avslutats för flera timmar sedan. Så jag var nog alldeles ensam i hela den väldiga gruvan – en situation som på visst sätt tilltalade mitt romantiska sinne. Vägen upp ur gruvan kände jag ju, och det var ingen konst att ta sig upp genom ”Anfarten”.



Men så ett tu tre kom jag till ett ställe i en ort, där det rådde ett starkt drag och plötsligt blåste min gruvlampa ut. Ja, det gjorde ju ingenting, ifall jag hade haft tändstickor. Men se dem hade mina hantlangare haft hand om och de hade dem med sig upp. Jag hade inte en enda tändsticka på mig. Det var onekligen ”månljust”.

Vad skulle jag nu ta mig till!? Att ropa tjänade ingenting alls till, det fanns ingen som kunde höra mig. Men jag kände ju genom mina omständliga mätningar ganska väl till denna del av gruvan. Jag hade en gång varit med hantlangarna ut till en ortgima ute vid Stora Stötens botten, men det var ett gott stycke att komma dit, och det var inte alldeles riskfri väg dit, då man hade att passera flera stycken försåtliga hål och sänkningar. Men det var enda möjligheten att försöka ta sig dit ut, såvida jag inte ville stanna i gruvan till måndag morgon.

Visserligen kände ju mina kamrater till var jag brukade hålla hus nere i gruvan och de skulle kanske sakna mig och gå ner och leta efter mig, om jag inte visade mig på hotellet (jag bodde emellertid inte där, utan hos en fru nere vid ån i närheten av den gamla ”kopparvågen”). Men eftersom det var söndag dagen därpå, kunde de mycket väl tänka sig att jag rest bort på någon liten utflykt.

Jag försökte krypa på alla fyra och känna mig för med händerna för att inte ramla ner i något hål jämte orten. Och jag hade tur! Efter en stunds krypande fick jag se, hur det ljusnade framme i orten. Jag var på rätt väg fram mot den ovan omtalade ortgiman i Stötens botten.

Ja, jag kom lyckligt och väl dit. Men att ta sig upp ur Stöten krävde större kännedom om möjligheterna, än vad jag hade. Det fanns ju långa stegar här och var. Men att ge sig till att klättra på dem var ej gott. Ty jag kände ej till var man hamnade.

Stora Stöten är ju så stor, så att bli observerad uppifrån var just inte att tänka sig. Men jag stod där nere i botten, 70 meter djupt, och skrek så mycket jag orkade. Och jag blev till slut observerad, ty efter ca en timme kom en arbetare nerskickad av övergruvstigare Bergström, som hade sin stuga ej långt från anfarten. Och nu fingo vi tillsammans bege oss hela den långa vägen via Allmänna Freden tillbaka upp genom Anfarten. Mitt äventyr förlöpte sålunda lyckligt, men det hade kunnat gå illa nog. Jag fick äta min middag ensam den lördagskvällen.

Jag saknar gamla Falu gruva! Jag skulle gärna ha velat bli ingeniör där och lära känna gruvans historia och detaljer bättre än jag kom i tillfälle att göra. Jag lärde mig ju i alla fall rätt mycket, och en gång höll jag i Stockholm ett längre föredrag om Falu gruva. Det var i något ungdomsförbund eller hos KFUM eller någon dylik organisation. Jag blev ombedd av själva Elis Schröderheim, som efteråt särskilt tackade mig för det ”inspirerande” föredraget.

Att gå i Bergslagets Museum och studera Falu gruva genom där utställda modeller, gruvkartor och föremål av alla slag, är en upplevelse, inte bara för en bergsman, utan för var och en som intresserar sig för något mer än vad ”den kolorerade veckopressen” har att erbjuda.

Vad tror ni jag hittade i Bergslagsmuseet? Jo, min fina gruvkarta över mina mätningar i Falu gruva! Med det fina text-försättsbladet, textat i grönt och guld – Falu gruvas färger! Hur hade det kommit dit? Ty jag hade inte skänkt min karta till museet. Jag lånade en gång ut min karta till en kamrat, en slarver, som inte ville och inte kunde rita. Och jag fick aldrig igen den. Då jag skrev till honom för att återkräva kartan, då var han död.

Den kartan skulle jag nu ha mycket värdesatt som ett minne!



Smedgården 15/11 1951.
Gösta Heijkorn

onsdag 4 februari 2009

På Hall



Minnena från Hall tillhöra mina barndomsminnen. (Hall var den s.k. åkerbrukskoloni som av Föreningen Oscar I: s och Josephinas Minne upprättades vid landtegendomen Hall i Östertelje socken år 1875. Det var en ”uppfostringsanstalt för brottslig manlig ungdom”) Min morbror (ingift, Ninnas och Miras anm.) Karl Lundell var kassör där och hade även hand om magasinet och kanske även en del andra saker. När han först kom dit vet jag inte, men troligen var det något av de sista åren av 1880-talet. Ty min kusin Karin Lundell var född på Hall – såvitt jag vet – 1886.

När jag första gången kom till Hall vet jag inte, men det är möjligt, att det var då vi 1891 bodde på Wiksberg – som ju inte ligger så långt från Södertelje. Alltnog har jag ännu ytterst livliga minnen från dessa resor med ångslupen Fritiof ut genom Södertelje Kanal och sjön Maren till Igelstaviken och bryggan vid Hall. (Om det varit 1891 så var Karin då c: a 5 år. Men ändå minns jag henne väl.)

Moster Lina och morbror Karl, som på fotografiet ses sitta på en soffa i trädgårdsgången, hade en lägenhet om tre rum och kök i nedervåningens norra del. (I den södra bodde anstaltens präst, som en tid på världen hette Elg. Gerda, Ellen och Karin gingo och läste för honom). Hela den stora övervåningen innehades av dir. Fant, som naturligtvis dominerade allt och alla. Det var ett rysligt fjäsk för den karln. Jag minns att den enda kommunikationen mellan honom och morbror Karl skedde genom ett talrör, som slutade med en ljudtratt alldeles jämte skrivbordet.

Jag minns mycket väl de tre rummen och köket. I det s.k. kontoret fanns en större garderob och ovanpå denna (ty det var rätt högt i taket) fanns ett litet krypin, dit man tog sig upp på en stege. Där var en tid Karins lekstuga och sängplats, men där har jag legat många gånger. På kontoret hade man utsikt åt gården och den lilla kyrkan, men i de andra rummen såg man ut över segelleden med dess många förbipasserande båtar.

Det förekom denna tid ännu en och annan seglare som gick upp med laster till Södertelje uthamn. Och seglare var något som till den grad intresserade morbror Karl, att han till Karin utarbetade en noga graderad peng, om hon sade honom till då det passerade någon sådan förbi. För en vanlig skuta betalade han inte mer än några öre, men kom det en skonert eller en brigg eller naturligtvis allra helst ett barkskepp, så blev det mera, för en bark kanske ända till 25 öre.

Själv seglade morbror Karl och var ytterst intresserad därav. Jag var med honom ut flera gånger i hans långa, smala, med två loggertsegel försedda snipa. Då hade han mål i mun som en karl, och kommenderade värre.

Eljest var han en underlig typ som jag aldrig riktigt kom underfund med. Jag har kanske hört, men minns nu ej längre hur han blev bekant med moster Lina och fick tag i henne. Dessa båda voro väl så fullkomligt omaka som ett par makar gärna kan vara. Jag känner mycket litet om morbror Karls tidigare liv och utbildning under ungdomstiden. Jag har väl möjligen hört det någon gång, men i så fall har jag nu inget minne därav.

Morbror Karl led av agorafobi – torgskräck – och led av tvångstankar, som nog återspeglades även i hans dagliga görande och låtande. Det var väl detta som gjorde att han kom i klammeri med den allsvåldige direktor Fant. De två trivdes inte ihop.

– Morbror Karl var dessutom fullständigt omusikalisk, ja till den grad, att han inte kunde skilja ett anslag på ett piano från ett slag av en slägga i ett plank. Hela hans hörselområde var förskjutet uppåt de högre våglängderna. Fåglalåt och syrsors läten kunde han höra på mycket långt håll och kunde skilja olika fåglar på kilometers håll.

Han var en stor naturvän och strövade ofta i de tidiga morgnarna i skogarna och hagarna omkring Hall och lyssnade på fåglasången. Han var en stor kännare av fåglar. Men skulle moster Lina någon gång spela på sin orgel, som stod i rummet med verandan utanför, så fick det nog ske, då han var ute, ty orgelspel skorrade i hans öron som en plåtslagarverkstad i full gång. Då led han verkliga kval. – egendomligt nog är Karin i det närmaste likadan. Så denna defekt i gehöret är sålunda ärftlig. Karin måtte i allt väsentligt ha ärvt sin fader. Ty inte kan jag spåra minsta anlag från den Heijkornska släkten.

Troligt är väl, att morbror Karl lärde känna moster Lina nere i Kalmar, ty jag har ett fotografi av honom från hans yngre dagar, taget av en fotograf i Kalmar. Karin har nog berättat om detta, skulle jag tro, men jag minns det inte nu längre. Jag har inte värst mycket reda på om moster Lina heller. Hon var ju min äldsta moster, född redan 1849 (samma år som Strindberg). Och då jag kom till Hall som pojke omkring 1891, var hon ju redan gamla människan (42 år).

Hon var ju den enda av systrarna som blev påkostad en smula boklig bildning. Hon gick väl genom seminariet i Stockholm, och kom först som lärarinna till Eva Fryxells privata flickskola på Rogsta – utanför Kalmar. Då denna skola sedermera blev ombildad till statligt (?) seminarium, blev Carolina Heijkorn seminarieadjunkt där. Hon lär visst ha varit en förträfflig lärarinna med mycken respekt och aktning. Moster Lina har själv i min ungdom berättat något om sina seminariekamrater, men alltsammans detta har jag glömt.

Hon betraktades emellertid av sina systrar som ett fullkomligt underljus och fenomen av lärdom. Jag minns hur min Moder brukade berätta om sin barndomstid på Moräng, hur moster Lina då samlade sina mindre vetande systrar omkring sig och förde dem in i vetandets åtminstone yttre förgårdar.



Jag har bevarat följande – som jag tycker – mycket vackra kort från hennes Kalmartid, då hon var seminarieadjunkt. Nog kan man se, att hon var dotter till Johan Fredrik. Då hon föddes – således utom äktenskapet – var hennes pappa 33 år gammal. Hon har mera drag av sin far än av sin mor. De flesta andra systrarna voro dock mer lika sin mor och begåvade med mer eller mindre oformliga näsor liksom hon. (Även jag har ärvt min stora Engströmsnäsa efter henne).

Moster Lina var nog inte någon särskilt hushållsbegåvad människa. Hon var ej road av att stå i spisen. Men ekonomiskt fruntimmer var hon nog. Hon delade alltid ut bestämt utmätta ransoner åt var och en vid bordet. Till frukost bjöd hon alltid på cacao, som skulle röras i noggrant avmätta proportioner. Och det lades fram två långskorpor till var och en. Jag vill minnas, att var och en också fick ett frukostägg. Två limpskivor per skrov.

Moster Lina var nog tämligen beläst, även om hennes litteraturval var något ensidigt. Hon var hela fem år äldre än sin man.



Ett annat trevligt ungdomskort har jag hittat bland min moders gamla fotografier. Det är taget i Falun. Kan moster Lina möjligen ha haft någon lärarinneplats eller vikariat där, innan hon kom till Kalmar?



Detta är förmodligen ett kort av henne taget i tonåren. Hur gammal hon kan vara där, kan jag inte gissa. Förmodligen är det taget under seminarietiden i Stockholm.

Enligt en anteckning av min moder dog Moster Lina 1912. Hon skulle då ha varit bara 63 år gammal. Kan detta verkligen vara riktigt? (1922?)



Detta kort av morbror Karl är taget i Kalmar, vilket väl med all sannolikhet är belägg för att han vistades i dessa trakter i sin ungdom. Troligen är han – trots helskägget – inte värst gammal där, kanske några och tjugo år. På den där tiden såg ju folk alltid så gammalt ut även i ungdomens vår. Då Karin föddes 1886, var morbror Karl 32 år. Men såvitt jag kommer ihåg blev Karin född åtskilliga år efter bröllopet.



Till sist ett litet minne från Hall av annan art – Astri, Gerda och jag i den stora fruktträdgården på Hall. Då den blommade som bäst. En ganska ståtlig syn. Det var måhända vårt sista besök på Hall, ty 1910 – ett år efteråt – kom jag till Forsbacka.

När moster Lina flyttade från Hall till Fredstomta vet jag ej. Men jag har ett minne av att ha besökt henne där åtminstone en gång.

Lillerud 10/7 – 53
Gösta Heijkorn


Morbror Karl och Moster Lina i Hallsbacken.


Karin som liten.


Karin 22 år. Med protégé.


Självporträtt


Frithiof, som gick från torget vid Maren ut genom kanalen och som vi åkt så många gånger med ut till Halls brygga. Man skulle med lite fantasi kunna tro sig se Astri i fören.


Ett trevligt porträtt av Moster Lina. Gruppen möjligen tagen i Södertelje, efter avflyttningen från Hall. Årtalet obekant. Karin uppvisar egendomligt nog vissa släktdrag som påminna om Ackie Bände.

tisdag 3 februari 2009

Moster Judith och Greta Garbo



Här är en bild som vi fått av Judith Heijkorns (gift Rönnell) sonsons änka. På bilden finns Greta Gustafsson med. Hon som sedermera skulle ta sig namnet Greta Garbo. Greta Garbo glömde aldrig sin gamla lärarinna, utan skickade jättelika chokladaskar till henne varje jul, så länge Judith levde. Bilden borde vara tagen runt 1912-13. Tack för bilden Abr!

måndag 2 februari 2009

Moster Lina



Jag har hittat detta gamla porträtt i ett av våra släktalbum, och det kan nog försvara sin plats bland mina nedskrivna minnen. Ty moster Lina (Carolina Wilhelmina Heijkorn) var en tämligen markant personlighet inom vår släkt, även om hon inte var något så märkvärdig. Inom den väldiga syskonskaran var hon den äldsta. Hon var född den 16 september 1849 och var min äldsta moster, fyra år äldre än min moder.

Var hon var född vet jag inte med säkerhet. I Stockholm förstås, men var där? Det troliga är väl, att hon var född i huset Stadsgården 24, liksom min mor. Men alldeles säkert vet jag det inte. Inte heller Karin vet det. Men min moster berättar ju i sina barndomsminnen från Stadsgården om sina två äldre systrar och det var ju från slutet av 1850-talet som hon berättar. Både moster Lina och min moder voro s.k. trolovningsbarn. Var min Mormor bodde, då hon fick sin äldsta flicka, vet jag ännu ej, men kan troligen taga reda på nästa gång jag kommer till stadsarkivet.

Morfar Johan Fredrik befann sig emellertid då i ett jämförelsevis gott ekonomiskt läge, och moster Lina fick efter den tidens förhållanden en god och rätt påkostad uppfostran. Hon blev lärarinna och avancerade så pass långt, att hon blev seminarieadjunkt vid Rostads folkskoleseminarium i Kalmar. När ovanstående kort blev taget, vet jag inte, men eftersom det är gjort i Södertelje, så är väl troligt, att hon då lämnat Kalmar och seminariet för att gifta sig med Karl Lundell och hamna på Hall. Karin är ju född 1886 och moster Lina var då 37 år. Hur länge de voro gifta innan Karin kom till världen vet jag inte. Det kanske var flera år. Det där äktenskapet var ju nämligen lite underligt.

Moster Lina var den enda av de många systrarna som fick några egentliga skolkunskaper. Längre fram i tiden blev ju morfars ekonomi så försämrad, att han inte fick råd att kosta på sina flickor något så nämnvärt. Min moder berättar från sitt senare barndomshem på Moräng i Järna, hurusom alla de yngsta systrarna sågo upp till moster Lina som till ett högre märkvärdigt lärdomsljus. Och hon – d.v.s. Lina – delade också ut sina lärdomar åt systrarna. Hon lär ju ha haft en god berättartalang, och hon berättade på Moräng i oändlighet sagogryn för småsystrarna.

Hon blev med tiden ett tämligen beläst fruntimmer och var ganska givande att resonera med om tidens företeelser. Som ung student gjorde jag rätt täta besök på Hall, och jag har i ett särskilt kapitel – betitlat ”På Hall” – sökt berätta en del minnen.

Gösta Heijkorn