Laborationer i kemi
Bild på gamla Tekniska högskolan, publicerad med tillåtelse från Stockholmskällan - Stockholms Stadsmuseum, foto: Frans Gustav Klemming.
Vilken härlig tid detta ändå var, lärotiden på Tekniska Högskolan och Bergshögskolan! Knogigt var det ju och nog blev jag ansträngd litet i överkant hela tiden på grund av min olycksaliga sömnlöshet, som aldrig tillät mig bli utvilad. Men roligt var det!
Bilden härnedan ger en liten glimt från stora allmänna laboratoriet för oorganisk kemi, där vi arbetade under andra läsåret. Jag har alltid i hög grad varit road av kemi, och redan under de tidigaste skolåren sysslade jag mycket med kemiska experiment, särskilt under ledning av Hectors handledning i kemi. Jag hade då redan på den tiden skaffat mig ett litet laboratorium.
Jag minns, hur jag en gång som skolpojke tillverkade krut och höll på att mista båda ögonen. Jag höll på att torka en smula vått krut i en porslinsdegel. Det skedde på sandbad med en ytterst liten spritlampslåga under. Jag kunde aldrig tänka mig, att det kunde vara farligt. Men i alla fall puffade krutet till, och jag fick hela satsen i ögonen, då jag stod lutad över degeln och rörde om med en glasstav. Det var en ohygglig smärta, men ögonen räddades i alla fall.
Arbetet uppe på ”kemikum”, som var beläget på gården åt Floragatan till, var för mig utomordentligt roligt. Avdelningen för laborationer i oorganisk kemi var belägen högst uppe i tredje våningen – nej, jag missminner mig, ty där låg föreläsningssalarna och preparatsamlingarna. Nej, den låg i andra våningen, medan kemisterna sedan hade sitt stora laboratorium – huvudsakligen på organisk kemi – i första våningen, där prof. Peter Klason residerade.
Vi hade J.O. Rosenberg, som under min tid var tämligen gammal, nästan pensionsmässig. Rosenberg var en ytterst prudentlig herre, ytterlig noga med formerna. På minuten efter den akademiska kvarten kom han in i föreläsningssalen, ytterst korrekt klädd i jackett. Och han hälsade alltid ceremoniöst och bockade sig, innan han började sin formfulländade föreläsning.
Jag har aldrig sett en kemist, som med så fulländad elegans klarade av även de mest kinkiga experiment. Han misslyckades aldrig. Och en gång, då hans andre assistent, ing. Beerman misslyckades kapitalt, då han skulle hjälpa Rosenberg med ett invecklat experiment, så att glaskolvar och andra utensilier gingo sönder och det kokande innehållet rann ut över den fina experimentdisken, blev gubben Rosenberg alldeles bragt ur fattningen. Han hoppade jämfota av ilska.
I den stora allmänna kemikurs, som Rosenberg ledde, deltogo flera olika avdelningar, och tillsammans utgjorde väl det stora ”auditoriet” c:a 125 elever, som fyllde den amfiteatriskt ordnade stora lärosalen. Det var nog inte så gott att hålla ordning bland alla dessa ynglingar i 20 – 22-års-åldern, ty det fanns rätt gott om rötägg. En av de bråkigaste och mest svårhandterliga var en herre som hette Lilliesköld. Det gick så långt att gubben Rosenberg en gång – eller kanske fler – fann sig föranlåten att utvisa honom från föreläsningen.
I översta våningen i huset mitt emot på Floragatan bodde ett par ovanligt vackra och ”frigjorda” unga damer som brukade ligga i de öppna fönstren och flirta med de ”stiliga” eleverna inne i föreläsningssalen. Det blev ögonhångel och slängkyssar, och ibland blev det ett allmänt näsduksviftande till flickorna mitt under pågående föreläsning, och det är klart att den ytterst korrekte professorn då gick upp i limningen. Flickorna hade naturligtvis ogement skojigt åt den uppståndelse och villervalla, som de lyckades åstadkomma.
En gång skulle Rosenberg föreläsa om glas, och som bekant förekommer ett slags glas, som är ”härdat” och som inte går sönder, om det tappas i golvet. Rosenberg hade då - egendomligt nog, eftersom han var en så ytterligt korrekt och formell herre – klätt sig som en kypare med serviett under armen, och han kom in i salen bärande en väldig bricka, varpå en riklig samling av olika glas voro placerade.
På själva tröskeln låtsades han snava, och hela brickan med alla glasen for handlöst i golvet framför honom. Inte ett enda glas gick emellertid sönder. Och sedan började han plocka upp de olika glasen och kastade dem högt upp i luften, varefter de fingo hamna litet varstans i den stora föreläsningssalen. Glasen gingo icke sönder. Och nog var väl Rosenbergs demonstration lyckat iscensatt, så att man fick en åskådlig bild av denna sorts glas. –Det härdade glaset är emellertid opålitligt och ibland händer det, att det står still kanske i ett skåp och exploderar till ett fint glasgrus, bara en het bil far förbi på gatan.
På min lilla minnesbild från vårt laboratoriearbete kan ses, vilken teatralisk pose jag lyckats intaga på bordshörnet. Jag hade en viss svaghet för posering på den där tiden. Kolven som jag har mellan benen och vars hals pekar rätt upp, är måhända ur symbolisk synpunkt ett oestetiskt moment i posen.
Ynglingen som ligger framför mig på bordet, har jag totalt tappat namnet på. Men de övriga känner jag ju väl. Albert Olsson – den blivande direktören för Söderfors – står jämte och häller något i sin filtreringstratt. Längst till höger står den blivande överingeniören hos bröderna Nobel i Petersburg, Einar Söderqvist-Stig och till vänster om honom den blivande professorn på Materialprovningsanstalten, Evert Norlin, en av våra bemärktaste kemister. På var sin sida om dörren står våra assistenter till Rosenberg. T.v. docenten, sedermera professorn Carl Kullgren, och t.h. Ing. Beerman.
Om den sistnämnde måste jag berätta en liten historia. Längst till vänster på bilden står en herre som hette W. (han är död sedan flera år). Och W. fick en gång av Beerman en lösning, som han skulle analysera – ett s.k. assistentprov (det var det sista analysprovet före professorns examensprov).
W. bluffade sig alltid fram och var oerhört slarvig i sina analyser. Han gissade mer än han konstaterade. W. uppgav nu, att han funnit krom i Beermans assistentprov – men Beerman förnekade, att det fanns någon krom.. ”Inte minsta spår” sade han. Då tog W. lite grand av det ursprungliga provet, som han hade kvar, och hällde i en försvarlig klunk kaliumbikarbonat. Sedan gick han in till Beerman och förklarade att han nog skulle bevisa, att det fanns krom i provet. ”Och det i stora massor till” sade W. Beerman kunde ju inte fatta, att W. kunde vara till den grad fräck, utan måste konstatera att det fanns krom, ”och det i stora mängder”. ”Det måste väl ha skett någon förväxling av proven då” sade Beerman.
Ja, W. var oerhört bluffig och levde till stor del på kamraternas bekostnad. Av mig lånade han en utomordentligt fint utarbetad karta som jag själv gjort. Den fick jag aldrig igen. Slutligen hittade jag den många år efteråt på Bergslagsmuseet i Falun, dit den antagligen skänkts av sterbhuset. Ja, laborationerna voro roliga och i hög grad intressanta.
Något som jag särskilt uppskattade var blåsrörsanalysen av bergarter och mineral. Däri blev jag slutligen ganska framstående. Och mineralogi har överhuvud alltid i hög grad intresserat mig. (jag fick en gång till analys mineralet Fergusonit, och det var sannerligen inte lätt). Och stackars den, som en gång av Kullgren fick destillerat vatten. Han hade inte så roligt!
Tänk den som ännu vore ung och kunde få syssla med något som i så hög grad tilltalade mig! Tänk den som hade det ställt så som Harry von Eckermann, som byggt sig ett utomordentligt välutrustat privatlaboratorium, där han sysslade med egna vetenskapliga forskningar. Ännu kan jag dock – 70-årig – litet kemi och kemisk analys!
Skrivet aug. 1951 på Smedgården
Vilken härlig tid detta ändå var, lärotiden på Tekniska Högskolan och Bergshögskolan! Knogigt var det ju och nog blev jag ansträngd litet i överkant hela tiden på grund av min olycksaliga sömnlöshet, som aldrig tillät mig bli utvilad. Men roligt var det!
Bilden härnedan ger en liten glimt från stora allmänna laboratoriet för oorganisk kemi, där vi arbetade under andra läsåret. Jag har alltid i hög grad varit road av kemi, och redan under de tidigaste skolåren sysslade jag mycket med kemiska experiment, särskilt under ledning av Hectors handledning i kemi. Jag hade då redan på den tiden skaffat mig ett litet laboratorium.
Jag minns, hur jag en gång som skolpojke tillverkade krut och höll på att mista båda ögonen. Jag höll på att torka en smula vått krut i en porslinsdegel. Det skedde på sandbad med en ytterst liten spritlampslåga under. Jag kunde aldrig tänka mig, att det kunde vara farligt. Men i alla fall puffade krutet till, och jag fick hela satsen i ögonen, då jag stod lutad över degeln och rörde om med en glasstav. Det var en ohygglig smärta, men ögonen räddades i alla fall.
Arbetet uppe på ”kemikum”, som var beläget på gården åt Floragatan till, var för mig utomordentligt roligt. Avdelningen för laborationer i oorganisk kemi var belägen högst uppe i tredje våningen – nej, jag missminner mig, ty där låg föreläsningssalarna och preparatsamlingarna. Nej, den låg i andra våningen, medan kemisterna sedan hade sitt stora laboratorium – huvudsakligen på organisk kemi – i första våningen, där prof. Peter Klason residerade.
Vi hade J.O. Rosenberg, som under min tid var tämligen gammal, nästan pensionsmässig. Rosenberg var en ytterst prudentlig herre, ytterlig noga med formerna. På minuten efter den akademiska kvarten kom han in i föreläsningssalen, ytterst korrekt klädd i jackett. Och han hälsade alltid ceremoniöst och bockade sig, innan han började sin formfulländade föreläsning.
Jag har aldrig sett en kemist, som med så fulländad elegans klarade av även de mest kinkiga experiment. Han misslyckades aldrig. Och en gång, då hans andre assistent, ing. Beerman misslyckades kapitalt, då han skulle hjälpa Rosenberg med ett invecklat experiment, så att glaskolvar och andra utensilier gingo sönder och det kokande innehållet rann ut över den fina experimentdisken, blev gubben Rosenberg alldeles bragt ur fattningen. Han hoppade jämfota av ilska.
I den stora allmänna kemikurs, som Rosenberg ledde, deltogo flera olika avdelningar, och tillsammans utgjorde väl det stora ”auditoriet” c:a 125 elever, som fyllde den amfiteatriskt ordnade stora lärosalen. Det var nog inte så gott att hålla ordning bland alla dessa ynglingar i 20 – 22-års-åldern, ty det fanns rätt gott om rötägg. En av de bråkigaste och mest svårhandterliga var en herre som hette Lilliesköld. Det gick så långt att gubben Rosenberg en gång – eller kanske fler – fann sig föranlåten att utvisa honom från föreläsningen.
I översta våningen i huset mitt emot på Floragatan bodde ett par ovanligt vackra och ”frigjorda” unga damer som brukade ligga i de öppna fönstren och flirta med de ”stiliga” eleverna inne i föreläsningssalen. Det blev ögonhångel och slängkyssar, och ibland blev det ett allmänt näsduksviftande till flickorna mitt under pågående föreläsning, och det är klart att den ytterst korrekte professorn då gick upp i limningen. Flickorna hade naturligtvis ogement skojigt åt den uppståndelse och villervalla, som de lyckades åstadkomma.
En gång skulle Rosenberg föreläsa om glas, och som bekant förekommer ett slags glas, som är ”härdat” och som inte går sönder, om det tappas i golvet. Rosenberg hade då - egendomligt nog, eftersom han var en så ytterligt korrekt och formell herre – klätt sig som en kypare med serviett under armen, och han kom in i salen bärande en väldig bricka, varpå en riklig samling av olika glas voro placerade.
På själva tröskeln låtsades han snava, och hela brickan med alla glasen for handlöst i golvet framför honom. Inte ett enda glas gick emellertid sönder. Och sedan började han plocka upp de olika glasen och kastade dem högt upp i luften, varefter de fingo hamna litet varstans i den stora föreläsningssalen. Glasen gingo icke sönder. Och nog var väl Rosenbergs demonstration lyckat iscensatt, så att man fick en åskådlig bild av denna sorts glas. –Det härdade glaset är emellertid opålitligt och ibland händer det, att det står still kanske i ett skåp och exploderar till ett fint glasgrus, bara en het bil far förbi på gatan.
På min lilla minnesbild från vårt laboratoriearbete kan ses, vilken teatralisk pose jag lyckats intaga på bordshörnet. Jag hade en viss svaghet för posering på den där tiden. Kolven som jag har mellan benen och vars hals pekar rätt upp, är måhända ur symbolisk synpunkt ett oestetiskt moment i posen.
Ynglingen som ligger framför mig på bordet, har jag totalt tappat namnet på. Men de övriga känner jag ju väl. Albert Olsson – den blivande direktören för Söderfors – står jämte och häller något i sin filtreringstratt. Längst till höger står den blivande överingeniören hos bröderna Nobel i Petersburg, Einar Söderqvist-Stig och till vänster om honom den blivande professorn på Materialprovningsanstalten, Evert Norlin, en av våra bemärktaste kemister. På var sin sida om dörren står våra assistenter till Rosenberg. T.v. docenten, sedermera professorn Carl Kullgren, och t.h. Ing. Beerman.
Om den sistnämnde måste jag berätta en liten historia. Längst till vänster på bilden står en herre som hette W. (han är död sedan flera år). Och W. fick en gång av Beerman en lösning, som han skulle analysera – ett s.k. assistentprov (det var det sista analysprovet före professorns examensprov).
W. bluffade sig alltid fram och var oerhört slarvig i sina analyser. Han gissade mer än han konstaterade. W. uppgav nu, att han funnit krom i Beermans assistentprov – men Beerman förnekade, att det fanns någon krom.. ”Inte minsta spår” sade han. Då tog W. lite grand av det ursprungliga provet, som han hade kvar, och hällde i en försvarlig klunk kaliumbikarbonat. Sedan gick han in till Beerman och förklarade att han nog skulle bevisa, att det fanns krom i provet. ”Och det i stora massor till” sade W. Beerman kunde ju inte fatta, att W. kunde vara till den grad fräck, utan måste konstatera att det fanns krom, ”och det i stora mängder”. ”Det måste väl ha skett någon förväxling av proven då” sade Beerman.
Ja, W. var oerhört bluffig och levde till stor del på kamraternas bekostnad. Av mig lånade han en utomordentligt fint utarbetad karta som jag själv gjort. Den fick jag aldrig igen. Slutligen hittade jag den många år efteråt på Bergslagsmuseet i Falun, dit den antagligen skänkts av sterbhuset. Ja, laborationerna voro roliga och i hög grad intressanta.
Något som jag särskilt uppskattade var blåsrörsanalysen av bergarter och mineral. Däri blev jag slutligen ganska framstående. Och mineralogi har överhuvud alltid i hög grad intresserat mig. (jag fick en gång till analys mineralet Fergusonit, och det var sannerligen inte lätt). Och stackars den, som en gång av Kullgren fick destillerat vatten. Han hade inte så roligt!
Tänk den som ännu vore ung och kunde få syssla med något som i så hög grad tilltalade mig! Tänk den som hade det ställt så som Harry von Eckermann, som byggt sig ett utomordentligt välutrustat privatlaboratorium, där han sysslade med egna vetenskapliga forskningar. Ännu kan jag dock – 70-årig – litet kemi och kemisk analys!
Skrivet aug. 1951 på Smedgården
Gösta Heijkorn
Roligt att läsa! Ännu roligare att min morfar Evert Norlin finns med i både text och bild!
SvaraRaderaCatrine
Catrine: Ja, det var verkligen roligt att du lyckades hitta din morfar här i vår morfars memoarer. Och roligt att du hörde av dig med en liten kommentar!
SvaraRadera