Moster Lina

Jag har hittat detta gamla porträtt i ett av våra släktalbum, och det kan nog försvara sin plats bland mina nedskrivna minnen. Ty moster Lina (Carolina Wilhelmina Heijkorn) var en tämligen markant personlighet inom vår släkt, även om hon inte var något så märkvärdig. Inom den väldiga syskonskaran var hon den äldsta. Hon var född den 16 september 1849 och var min äldsta moster, fyra år äldre än min moder.

Var hon var född vet jag inte med säkerhet. I Stockholm förstås, men var där? Det troliga är väl, att hon var född i huset Stadsgården 24, liksom min mor. Men alldeles säkert vet jag det inte. Inte heller Karin vet det. Men min moster berättar ju i sina barndomsminnen från Stadsgården om sina två äldre systrar och det var ju från slutet av 1850-talet som hon berättar. Både moster Lina och min moder voro s.k. trolovningsbarn. Var min Mormor bodde, då hon fick sin äldsta flicka, vet jag ännu ej, men kan troligen taga reda på nästa gång jag kommer till stadsarkivet.

Morfar Johan Fredrik befann sig emellertid då i ett jämförelsevis gott ekonomiskt läge, och moster Lina fick efter den tidens förhållanden en god och rätt påkostad uppfostran. Hon blev lärarinna och avancerade så pass långt, att hon blev seminarieadjunkt vid Rostads folkskoleseminarium i Kalmar. När ovanstående kort blev taget, vet jag inte, men eftersom det är gjort i Södertelje, så är väl troligt, att hon då lämnat Kalmar och seminariet för att gifta sig med Karl Lundell och hamna på Hall. Karin är ju född 1886 och moster Lina var då 37 år. Hur länge de voro gifta innan Karin kom till världen vet jag inte. Det kanske var flera år. Det där äktenskapet var ju nämligen lite underligt.

Moster Lina var den enda av de många systrarna som fick några egentliga skolkunskaper. Längre fram i tiden blev ju morfars ekonomi så försämrad, att han inte fick råd att kosta på sina flickor något så nämnvärt. Min moder berättar från sitt senare barndomshem på Moräng i Järna, hurusom alla de yngsta systrarna sågo upp till moster Lina som till ett högre märkvärdigt lärdomsljus. Och hon – d.v.s. Lina – delade också ut sina lärdomar åt systrarna. Hon lär ju ha haft en god berättartalang, och hon berättade på Moräng i oändlighet sagogryn för småsystrarna.

Hon blev med tiden ett tämligen beläst fruntimmer och var ganska givande att resonera med om tidens företeelser. Som ung student gjorde jag rätt täta besök på Hall, och jag har i ett särskilt kapitel – betitlat ”På Hall” – sökt berätta en del minnen.

Gösta Heijkorn