onsdag 29 april 2009

Horndal



Det var 1902 som jag praktiserade i Horndals järnverk. Ett par månader ungefär mitt på sommaren. Jag hade visserligen tio månaders praktik från Avesta okt. 1899 – aug. 1900, men då jag ville fullkomna mig så mycket som möjligt och få ihop till ett helt års praktik redan medan jag höll på med mina studier, så sökte jag plats i Horndal under denna sommar.

Det var bruksdisponent Wahlberg som hjälpte mig dit. Ty utan hans hjälp hade aldrig Filip Bergendal, disponenten i Horndal, tagit emot mig. Bergendal var nämligen en ettrig herre, som det inte var lätt att klyva näbb med. Ja, Wahlberg var visst överingeniör i Jernkontoret då jag uppsökte honom och bad honom hjälpa mig.

Jag minns litegrand, hur det var, då jag en kväll anlände till Horndal ifrån Stockholm. Jag kände ju ingen där, och första kvällen var det för sent att försöka ordna med någon inackordering, så jag fick ta in på något som kallades Horndals hotell. Det påstods tidigare ha varit ett stort hönshus, bestående av en lång envåningslänga innehållande om jag minns rätt, fyra små rum.

Det fanns inte egen ingång till rummen, utan endast en enda ingång på gaveln. Man kom sålunda direkt in i det första rummet, det som jag nu fick, och från detta rum fick man gå från det ena till det andra. Detta visste jag inte om, ty ingen upplyste mig därom, och det var mörkt då jag anlände. Värdinnan bodde inte i ”hönshuset”, utan i en stuga ijämte.

Jag lade mig tämligen tidigt och blev mycket förvånad då vid 11-tiden på kvällen en karl kom inklivande i rummet och i mörkret sökte sig fram till dörren mitt emot. Jag vaknade ju, och det såg han, men någon ursäkt av något slag för att han störde, kan jag ej minnas att han kom sig för med.

Nå, detta var väl inte så farligt och kunde väl betraktas som ett litet intermezzo. Men jag kan inte neka till, att jag blev irriterad, när vid 1-tiden på natten ett nytt ”höns” uppenbarade sig och försvann genom samma dörr som den förre. Och ni må tro mig eller ej, men bortåt 3-tiden kom visst själva tuppen, ty nu var det inte alls fråga om någon diskretion av något slag, utan nu var det uteslutande ”kuckeliku” och promenerad manlighet.

Ja, det var ett litet minne från min första kväll i Horndal.

Var jag fick ligga följande natt, minns jag inte längre. Men sedermera fick jag en bra inackordering hos själva martinmästaren – som hette Eriksson. Han bodde i en liten söt ensam villa strax jämte järnvägen.

Följande dag var jag sålunda inne på disponentkontoret och bockade mig. Bergendal blev ganska ettrig, när jag begärde att få gå som arbetare med en sådan lön, att jag därmed kunde uppehålla mig under den tid om c:a två månader som jag hade anslagit för Horndal.

Hade jag inte haft Wahlberg bakom ryggen, så hade han helt säkert kört ut mig. ”Ni skulle naturligtvis i stället betala för att få vara här”, sade han. ”Ni kan väl inte göra någon nytta här!”

Jag förklarade då för honom, att så alldeles bakom flötet var jag väl ändå inte, eftersom jag hade mer än ett halft års arbetspraktik från Avesta och därför nog kunde ett och annat.

Då tinade Bergendal upp en aning och frågade, om jag hade lust att vara med om en storreparation av Martinugn nr 2, vilken just nu pågick. Jag kunde få bli hantlangare där. Jag upplyste då om, att jag just i Avesta hade varit med om sådant arbete och ansåg mig kunna göra nytta för maten. Och det blev bestämt att jag skulle få börja där genast. Och det var då, jag bekantade mig med martinmästare Eriksson, som jag fick bo hos.

Filip Bergendal minns jag som en svartmuskig, rätt korpulent herre med pipskägg och ilskna ögon. Han var mycket hetsig och hetlevrad, och jag fick höra om ganska roande trätor, som nämndeman Johansson på Fornby och han hade haft med varandra. (Nämndeman Johansson var far till överingeniören vid Sandvikens järnverk, sedermera professorn Arvid Johansson, ”gift Göransson”, samt till min gode vän från Avesta, Andreas Johansson, sedermera teknisk chef för Finspongs metallverk. Jag återkommer till dessa längre fram).

Någon gång mot slutet av min vistelse i Horndal blev jag bjuden till disponentgården en gång. Och då bjöds jag på vin och frukt och sades väl en del mindre hårda ord.

Jag minns hur jag tyckte det var vackert i Horndal, då jag kom dit från Stenöknen i Stockholm. Det var en sådan egendomlig grönska överallt, och behagligt kuperad terräng. Sjön Rossen, som ligger strax ovanför bruket, imponerade och fascinerade genom sin vildmarks- och skogsmystik (som jag då tyckte) och den lilla sjön Lomsen, som också ligger i närheten, kunde ge sådana egenartade stämningar.

I skogen bakom Lomsen bodde hyttingeniören och kemisten Alfred Sundsteen i en trevlig villa, litet lagom avsides från bruket. Vi blevo tämligen snart bekanta och goda vänner, och jag var ibland om kvällarna och hälsade på där. Jag minns hur förtjusande vackert månskenet kunde glittra på den lilla täcka sjön, då Sundsteen och jag promenerade fram och tillbaka och diskuterade.

Jag åt på Brukshushållet hos fru Genberg – jag tror åtminstone att matmamman hette så. Åtminstone fanns där en äldre man vid namn Genberg, med stripiga vita hårtestar och rödlett ansikte. Han var pensionerad tjänsteman vid bruket – bokförare eller något sådant. Men om han var far till den Genberg som matmamman var gift med eller om han själv var gift med henne, det kan jag nu ej minnas. Det är femtio år sedan, och på den tiden kan man glömma rätt mycket. Den där gubben Genberg var emellertid släkt med målaren Anton Genberg, och det fanns en eller ett par Genbergs-tavlor i hemmet.

I det Genbergska hemmet fanns också ett par unga damer, men vad de hette och hur de sågo ut, minns jag inte ett enda dugg. Inte heller kan jag erinra mig namnen på de ungherrar, som åto på brukshushållet. En av dem – en c:a 40-årig karl – kan jag väl någotsånär ännu se framför mig, men vad han hette går inte att få upp ur mitt undermedvetnas register. Jag har verkligen gjort allvarliga försök, inte alls för namnets eller personens skull, men därför att jag blir så ledsen, när alla mina minneskanaler nu snart – den ena efter den andra – äro liksom igenkorkade.

(Det känns faktiskt så, och det gör ont i huvudet, när jag letar skarpt i mitt minne och ingenting finner. Det är en otäck känsla, som jag inte är van vid.)

Den där karlen var specialist på erotiska historier av billigaste slag. Och överhuvud stod inte kulturen så särdeles högt i kurs i Horndal. Jag minns, att jag blev ombedd några gånger att spela på Genbergs pianino, som inte var så dumt. Men min musik väckte ingen som helst genklang i Genbergen. Gubben Genberg frågade mig om jag inte kunde någon riktig musik (d.v.s. dansmusik) och då jag inte kunde det, så fick det vara. Herrskapet Sundsteens hade dock lite förståelse för min musik, såvitt jag nu minns.

Då jag på 30-talet kom till Västerås och där träffade lektor Sven Elvius vid Elektrotekniska fackskolan, så påminde han mig om, hur trevligt vi hade haft det hos Genbergs i Horndal och vilka intressanta diskussioner vi hade haft tillsammans på våra kvällspromenader. Och fastän jag faktiskt inte kunde erinra mig honom, så måste jag låtsas vara med på noterna och ha upp mungiporna. Elvius hette Samuelsson på den tiden, men det förbättrar inte mitt minne. Själv berättade han en hel del om våra gemensamma minnen i Horndal. Så det finns folk, utrustade med receptiv skalle! Jag trodde, att mitt minne inte var så dåligt, men i alla fall låg jag där i lä.

En som jag däremot minns förträffligt, var Uno Forsberg, den blivande S.K.F.-chefen och storpampen av verkliga stordimensioner. Han var son till brukskamrer Forsberg i Horndal och var sålunda på hemmaplan. Kamrer Forsbergs hem gästade jag ju några gånger. Och Uno och jag arbetade i Horndals gamla lancashiresmedja, som på den tiden ännu gick. Vi stodo vid varsin härd, gränsande intill varann, och svettades väldeliga i våra långa hvita skjortor. Tänk att jag – gamle urspårade bergsman – i alla fall kunde göra en användbar lancashiresmälta! Det fanns inte så många lancashirehärdar igång numera, och fastän jag tänkte slå mig på martin, så tyckte jag, att jag i Horndal borde prova på och lära mig denna gamla, hedervärda järnhantering.

I Horndals hytta arbetade jag inte något. Men jag gick ju där ibland om kvällarna och bättrade på och utvidgade mina kunskaper. Och så var det så trevligt att gå upp på masugnskransen om kvällarna och titta på månen och månskenet över bruket.



En sak som var ny för mig i Horndal, var den hydrauliska kraftöverföringen. Den användes huvudsakligen i valsverken, som befunno sig i samma byggnad som martinverket. Där fanns en uppsättning hydrauliska pumpar med ackumulator, som automatiskt satte pumparna igång, resp. kopplade ur dem alltefter behovet. Ifrån dessa pumpar gingo rörledningar åt alla håll. Inom valsverken gingo alla mekaniska anordningar hydrauliskt, och det var utomordentligt bekvämt. Hur stort trycket var på vattnet, minns jag ej. Kanske 150 atmosfärer.

Jag skulle ju emellertid bli hantlangare i martinverket. Detta var tämligen nybyggt och hade två stycken 15-tons-ugnar, en basisk och en sur. Det var den basiska som vi reparerade. Såvitt jag begrep, var martinverket bra ordnat. Och ugnarna voro välkonstruerade, syntes det mig. D.v.s. jag begrep väl inte så mycket ännu av av olika martinugnskonstruktioner, men jag hade ritningarna och studerade dem noga, de ritningarna från Horndal finns troligen kvar i mina gömmor någonstans.

Ugn nr 2 revs nu ner ända ner till regeneratorerna och byggdes upp igen efter de gamla ritningarna. Det gjordes inga ändringar såvitt jag nu kan komma ihåg. Några detaljer från ugnskonstruktionen kommer jag inte ihåg nu. Men jag gjorde flitiga anteckningar och fick blåkopior på ritningarna. Och då jag på Bergshögskolan sedan själv försökte mig på konstruktion av en martinugn, så hade jag stor nytta av de kunskaper jag inhämtat om Horndalsugnen.

Någon gång 1943 eller så omkring – det var väl samma år som jag cyklade från Västerås till Jämtland – var jag i förbifarten på middag hos Tallberg (överingeniören och platschefen i Horndal) och efter middagen gjorde vi en grundlig tur genom verken. Då var man just sysselsatt med att riva bort dessa de gamla martinugnarna. Det kändes lite underligt för mig, som hade varit med att bygga upp 40 år tidigare. I stället hade Horndal sedan några år haft sin stora 40-tons martinugn i ett litet nytt martinverk. Tallberg påstod att den ugnen ensam skulle vara tillräcklig för Horndals produktion bra många år framåt.

Nu för tiden har man ju specialgjorda eldfasta tegel till alla konstruktioner, både i valv och gallerier. Men då, 1902, fanns ännu inte sådana, utan vi voro ett par tre stycken, som fingo sitta inne i ugnen och med vassa hackor hugga till alla de stenar, som skulle användas. Teglet är ju Silica-tegel, vari till största delen kvarts ingår, och vid huggningen av teglet uppstår ett intensivt kvartsdamm, som är ytterst farligt att inandas.

Också lyckades jag under den där sejouren i Horndal skaffa mig en förstklassig ”siliquos”, med blödande lungor, och det blev väl upptakten till den tbc-förtätning på vänstra lungan, som slog ut i blom i början av 1904 och som det tog minst ett par år att läka ut. Hade jag vetat, vad en dylik siliquos innebär, så hade jag väl nogsamt aktat mig för detta arbete i Horndal.

Arbetet var emellertid mycket instruktivt, och nog var väl mitt arbete i Horndal till stor nytta för mina studier.

Hur länge den där ugnsreparationen pågick, minns jag inte nu. Men i alla fall fingo vi ugnen färdig och förvärmd och även igångsatt, medan jag var kvar. Samma sak hade jag även varit med om i Avesta, så det kan ju tyckas, att det varit onödigt med detta arbetet. Men Uno Forsberg sade en gång som S.K.F.-chef, då det var fråga om att skaffa en martiningeniör till Hofors, att ”kunniga martiningeniörer finnas inte fler i det här landet än som man kan räkna på sina fingrar”. Så då förstår man ju, att det tar sin tid att utbilda en fullt kunnig martinkarl. Det tar flera år.

Jag skötte ju sedermera martinverket i Forsbacka några månader i skarven mellan Walfrid Eriksson och Charles Nyblad (det var väl 1915 eller däromkring), men inte kunde jag komma ifråga vid tillsättandet av platsen, trots att hade minst lika god utbildning på området som Nyblad. Det är inte utbildningen det enbart kommer an på, utan fastmer den mångsidiga erfarenheten som man förvärvar sig genom att byta plats lite då och då.

Då man är ung, skall man inte länge stanna på samma plats, ty cheferna ha egendomligt nog den inställningen, att man får större erfarenhet hos andra, än man kan få vid det egna verket. Också spelar rivaliteten mellan bruksdisponenterna ofta större roll än fakta. När därför Herlenius knyckte Walfrid Eriksson från Forsbacka till Hagfors, så kvitterade Sjögren genom att ta Nyblad från Munkfors. Alltså rena bytet. Och det gjorde Sjögren för att reta Herlenius.

Men återvändom till Horndal 1902!
Jag praktiserade sålunda vid den igångsatta basiska ugnen, men följde, så gott jag nu kunde, arbetet även vid den sura ugnen. Och gjorde flitiga anteckningar.



Innan jag lämnade Horndal arbetade jag även lite grand i valsverken, ty i Avesta hade jag just ingenting deltagit i sådant arbete.

En sak som jag ännu livligt minns från Horndal, var då blixten slog ner i kraftledningen från Näs till Horndal. Jag arbetade i valsverken då. Det blev en smäll skall jag säga! Och blixtnedslaget anställde rätt stor förödelse och driftstopp för någon dag. De av arbetarna, som fingo bevittna ljusbågen vid åskledarna, som sutto strax utanför väggen mot söder, påstodo att det var praktfullt att se. Men trots åskledarna uppstod ändå en hel del skadegörelse.

Ja, så gick sommaren 1902 i Horndal. Från själva arbetet i verken har jag inga direkta minnen värda att skriva ner. De dölja sig i mina gamla anteckningar och tillverkningsjournaler, i den mån jag möjligen kan ha något kvar därav. Det lilla umgänge som jag hade tid till, har inte efterlämnat några direkta minnen.

Ibland var jag på visit i det Johanssonska hemmet i Fornby. Resonemangen med nämndemannen själv voro nog roliga och lärorika, men några direkta minnen har jag inte. Däremot fanns det en dotter i huset, som hette Sophie Johansson. Hon var väl åtminstone tio år äldre än jag, men åldersskillnaden hindrade inte, att vi voro mycket tillsammans.

Hon var hemslöjdsmänniska och textilkonstnärinna och vävde allt möjligt, från duktyger och mattor till ryor och andra finesser. Och hon hade samlat en massa vackra gamla saker från sin hemsocken, By (Carl Larssons i By socken). Hon hade intet utseende, men var mer än vanligt trevlig och angenäm att umgås med. Vi korresponderade bra nog länge, men så dog hon rätt tidigt.

På tal om nämndemannen, som var den verkliga krutgubben, så var han inte särdeles imponerad av sina söner, professorn och överingeniören. Han beklagade att han hade två söner, som ”det aldrig blev någonting utav”. Dom hade han aldrig någon glädje av, sade han. Den enda, som det i hans ögon blev något med, var den tredje sonen, som stannade hemma och övertog fädernegården. Det var kärnvirke i honom också liksom i de nämnda båda bröderna. Men han var olyckligtvis stendöv (ehuru icke dövstum). Detta innebar icke för honom något alltför stort avbräck vid arbetet hemma på gården, ty han hade lärt sig se på munnen, vad folk sade (labiologi). Och han umgicks obehindradt med folk. Man märkte knappt hans stendövhet på annat än att han talade lite egendomligt som de flesta döva.

I den stora Gillesalen i Hembygdsgården, som ligger så vackert vid sjön nedom By kyrka, inbäddad bland de vitaste björkar man kan se, hänger två stora tavlor med uppgift om Hembygdsgårdens donationer. Där finner man både Andreas Johanssons och Uno Forsbergs namn. Troligen även Arvid Johanssons, fast det minns jag ej. Jag kom att ligga i vandrarhemmet i By, beläget i samma gårdsanläggning som gillestugan, en vacker sommarafton i juni. Och dagen därpå, då jag fortsatte norröver, dukades till bröllopsgille i gillestugan för 150 personer, så jag fick bevittna tillredelserna därför.
Carl Larsson i By var gillets ålderman. Han är borta nu.

Jag har varit i Horndal flera gånger under årens lopp sedan 1902 och åtskilligt mer skulle jag väl kunna berätta om bruket, även om jag inte är lika laddad med historier som Johan-Olov Johansson, som ju är född i Horndal och kände varenda en av de gamla smederna och deras käringar.



En smula mer har jag väl skrivit om Horndal i min reseskildring från 1939: ”Med Lillemor och vinden.” Den som har lust, kan ju titta lite i den skildringen.

Smedgården 3/10 1951 Gösta Heijkorn

(Bilder Wikipedia)

lördag 4 april 2009

Minnen från Thulegatan



Det är nu 1953, då jag söker nedskriva mina minnen från Thulegatan, mer än sextio år sedan vi flyttade dit och nu så här långt efteråt är det sannerligen inte så lätt att minnas något mera sammanhängande händelseförlopp då man inte har något stöd av anteckningar eller brev från den tiden. Tänk om jag hade fört någon sorts dagbok vid den här tiden, det skulle ha varit något att ha haft nu det. Ty det var kanske min allra viktigaste tid, uppväxttiden, daningstiden, de starka ungdomskänslornas tid. Då grundlades större delen av mitt jag, vad som sedan kommit i livet tycks mig blott vara flyktiga episoder.

Det var 1891 som vi flyttade från Borgmästaregatan på söder långt upp på Norr – nästan i stadens utkant (på den tiden). Vår vistelse på Borgmästaregatan omfattades således bara ett enda år – hösten 1890 till hösten 1891.

Jag minns inte längre de närmare omständigheter som kom min Fader att inlåta sig på det ödesdigra husjobbet. Han var ju lantbrukare, och här kom han in på ett område som han inte alls kände något till. Därför gick det också som det gick.

Det är möjligt att hans bekantskap med byggmästare Bengtsson (sedermera en av Stockholms storbyggmästare och storpamp inom Svenska Missionsförbundet) samt med grosshandlare G. Jonsson (Ox-Jonsson kallad) daterar sig redan från Stockbytiden. Det var nog dessa herrar som föranledde intresset för SV. Missionsförbundet. Jag vet, att vi åtminstone under ett eller annat år brukade åka in på söndagarna till Immanuelskyrkan, som ju låg på Thulegatan neråt Tegnérgatan till. Möjligt är, att Farbror Gust. Nilsson på Borgmästaregatan också hörde till denna frikyrkliga krets och att han hade del i att min Fader sällade sig till kretsen av dess husjobbare.

Troligen var det både byggm. Bengtsson och ovannämnde Jonsson som visade min Fader på bygget vid Thulegatan. Det rörde huset Thulegatan 25, som påbörjats av en byggmästare Althin, vilken dock lämnats i sticket av sina förlagsmän (Bengtsson och Jonsson?) och därför inte kunde bygga huset färdigt. Min Fader lockades att sätta in sina, vid Stockby och Långsjö förvärvade pengar i detta bygge, som stod lite mer än halvfärdigt 1891, då vi kommo dit.

Fastigheten bestod av två hus, ett hus vid gatan i fem våningar och ett gårdshus i fyra våningar. Gatuhuset hade våningar om både tre och fyra – kanske någon om fem rum, i gårdshuset funnos, så vitt jag minns – blott tvårumslägenheter. Gatuhuset var längst kommet, då min Fader trädde in i ”affären”, men det fattades en hel del inrednings- och snickeriarbeten, golv, dörrar, putsning av väggar, målning och tapetsering. I gårdshuset tror jag, att ännu en del murningsarbeten återstodo. Byggmästare Althin skulle bygga huset färdigt och min Fader skulle satsa pengarna. Huru de uppgjort sinsemellan vet jag ej längre – jag var ju bara en tio års grabb, då vi kommo dit, och fick väl ingenting veta om uppgörelsen. Och min Mor, som jag i senare år interpellerade om detta, hade heller just ingenting reda på – min Fader höll henne alldeles utanför alla affärsdetaljer och uppgörelser.



Byggmästare Althin flyttade in i den allra finaste lägenheten i huset – femrumsvåningen 1 tr. upp och uppträdde alltid som om det var han som var ensam egare till fastigheten. Vi flyttade in i en trerumslägenhet 4 tr. upp i gathuset.

Jag minns mycket bra våra rum i denna lägenhet. Vi hade en rätt stor sal åt gatan, möblerad med våra svarta salsmöbler från Stockby – det runda bordet mitt i salen, under en antik fotogenlampa som hängde mitt över i taket (en vacker pjäs som jag nu gärna skulle ha velat ha till minne), 4 svarta pinnstolar rundt omkring. Den antika klockan i svart och guld – med kineserier – på ena långväggen till vänster om den gamla stora taffeln i valnöt. Till höger om taffeln i hörnet mot gatan ett litet sött svart spegelbord med en antik spegel ovanpå. På andra långväggen vårt vackra antika 1700-talsskåp (både klockan och skåpet finnas lyckligtvis kvar, även det runda bordet – fast det nu är ommåladt.

Åt gårdssidan låg Fars och Mors sängkammare. Där hade de en gammal fin ”imperialsäng” – alltså utdragssäng – i mahogny med hög, vackert profilerad bakgavel. Det var alltså en stor bred gemensamhetssäng, sådan som brukades på denna tid. Den sköts ihop vid uppbäddningen, och Mor hade ett vackert spetsöverkast över sängkläderna. Vidare fanns i sängkammaren Fars gamla vackra chiffonier, som ännu finns kvar. Där hade han sina papper och handlingar.

Mor hade sin stora byrå och ett gammalt sybord samt väl ytterligare några småmöbler som jag inte längre minns. Så var det min systers rum som låg åt gatan – mitt för köket, som var jämförelsevis stort. Där hade hon den stora inventionssoffan, beklädd med klarröd ”rips”. Högt ryggstöd med virkad antimakass – som ju också brukades på denna tid. Ovanför den stora soffan en lång hänghylla som min syster själv målat och dekorerat. Där stod släktporträtt och div. småsaker. Snett i ett hörn min systers byrå, likaså med porträtt och småsaker efter den tidens sed. En del söta tavlor på väggarna, bl. a. A. Astis ”Epapomissement” i färgreproduktion, som jag skrivit om på annat ställe. En tavla som jag beundrade omåttligt som pojke. I min systers rum stod också Fars rätt antika skrivbord, som inte fick plats någon annanstans.

Tapeterna i detta rum voro mörkröda, i breda ränder. I taket en gammal antik röd ampel – den vet jag inte vem som sedan fick…

Vi hade också ett stort bokskåp, tämligen fullt med böcker. Det stod åtminstone någon tid i salen. Och chiffoniern stod långa tider inne i min systers rum på långväggen midt emot soffan.

Detta vårt hem var väl ytterligt enkelt, ett medelklasshem på den där tiden, kanhända något i underkant. Någon vidare nedärvd smak hade vi ju inte. Men det var ett rejält och gott hem. Och min Moder skötte det lilla vi hade med stor omsorg och god förtänksamhet.

I detta hem framlevde jag mina skolår tämligen bekymmerslöst. Far hade naturligtvis rätt stora bekymmer i denna ovissa husaffär, som han inte förstod sig fullt på, men han behöll bekymren för sig själv och tyngde inte ner de sina med dem. Dock minns jag att han just under Thulegatstiden led av en höggradig sömnlöshet, som satte ner både krafter och humör. Han var ofta mycket irriterad.



Vi fick rätt gott uthyrt och hade väl i stort sett bra hyresgäster. Några namn minns jag inte så här sextio år senare, bara några få sitter fortfarande i. På nedre botten bodde skriftställare J.P. Welander, fader till den mycket uppburna föreläserskan och författarinnan Alma Welander, sedermera gift med juden, ingeniör Philip, Tekniska Högskolans flerårige sekreterare. Alma Welander var precis lika gammal som jag. Men hon var i 10 – 13-års-åldern vida längre kommen än jag – fil. Kand. nära nog i vaggan – och vi umgicks just ej. Det var någon gång ibland som vi träffades ute på gården. Att vi lekte något tillsammans kan jag inte påminna mig. Men vi ha känt och hälsat på varandra under många år framåt i tiden.

Hennes bror Sten var väl ett eller annat år yngre. Vi voro nog tillsammans betydligt mera. Men även han var ett tidigt lärdomsljus. Han blev ju med tiden professor i elektroteknik vid Tekniska Högskolan – i sitt personliga uppträdande och i sin klädsel en rätt originell herre, bl. a. exellerade han liksom ingeniör Jakoby på Atlas verkstäder i färgrika fantasivästar och väldiga bredbrättade hattar.

En eller möjligen två trappor upp i gatuhuset bodde en familj Öhrn, dit jag ibland blev nerbjuden. Där fanns nämligen ett par lekkamrater, en pojke och en flicka, som jag tyckte var trevliga. Särskilt flickan –vars namn jag glömt – var mycket söt. Pappan var någon sorts affärsman.

Tre trappor upp bodde en familj som uppträdde mycket högdraget och som vi hade väldig respekt för. Men namnet har jag glömt. Mitt minne har tacklat av så väldeliga på senare år, och jag blir så ledsen åt det. De allra mest klara saker som jag minnts stormsäkert i alla år, börja nu ge sig iväg. Det känns som om jag vore igenkorkad i huvudet när jag på allvar sätter mig för att i mitt minne leta efter en sak. Jag trevar och trevar, men känner mig liksom avkopplad, innestängd.

Fyra trappor upp, i samma farstu som vi, men i en 4-rumslägenhet bodde läroverksadjunkt O. G. A. Hahr med fru Hilma och två pojkar, Erik och Gösta. Vad det på senare år blivit av dessa pojkar, vet jag inte. Jag tror att den yngre, Gösta, blev jägmästare, men Erik försvann spårlöst.

Adjunkt Hahr – en svartmuskig herre med rätt underligt utseende, - blev ju rätt tidigt min lärare i biologi. Han blev ju med tiden innästlad i vår familj, besökte oss på våra sommarställen i skärgården, och väckte obehag hos mig genom sin uppvaktning för min syster. Han var ju gift karl, även om äktenskapet vid tiden omkring 1900 blev trasigt och gick isär. Jag förstår inte hur min så förståndiga syster kunde alls bry sig om en sådan Don-Juan-typ som han var. Nå, det blev ju dess bättre ingenting.

Hahr var en stor gourmet. Det är icke få gånger han bjudit mig på de utsöktaste supéer på Operakällaren. Han var dessutom en framstående fotograf och lärde mig en hel del i min ungdom då jag började fotografera.

Folket i gårdshuset har jag inga minnen av. Jag minns bara en familj, eller rättare sagt, jag minns bara två av barnen, en pojke och en flicka. De hette Jakobsson, men förnamnen har trillat bort. De voro litet äldre än jag, ett par tre år kanske, men vi voro dock en hel del tillsammans. Flickan var äldst, jag undrar starkt om hon inte hette Lisa Jakobsson. Hon befann sig redan uppe i den erotiska begynnelseåldern och hade ett visst tjusigt utseende, något som gjorde att hon drog pojkar till sig som en syltburk getingar. Jag har rätt många synminnen av henne i olika situationer.

Grabben minns jag sämre, minns inte ens vad han hette, fast vi voro rätt mycket tillsammans. Han blev så småningom en duktig arbetare, men jag minns inte inom vilket yrke. Jag tror att min Fader hyste ett visst intresse för honom och hjälpte honom.

Ett annat minne har jag av ett ungt par som bodde tre trappor upp i gårdshuset. De levde så att säga inför öppen ridå och hade sällan ner sina rullgardiner – de hade troligen inte ens några sådana – varför man knappast under årens lopp kunde undgå att se ett och annat av vad som försiggick. Särskilt om kvällarna blev man vittne till intima familjescener, och de gånger voro inte få, då jag såg den unga frun kläda av sig naken och göra sig beredd för mannen sins möte. Sådant brukar man väl eljest försöka undandraga obehörigas insyn. Jag undrar starkt, vad det kunde vara för folk, jag kände inte alls till dem. Dess bättre släcktes fotogenlampan före de sista stadierna. Elektriskt ljus fanns inte i fastigheten och förekom nog inte på många ställen inomhus vid den tiden.



Ett minne har jag kvar från den allra första tiden, t.o.m. från byggnadstiden, innan vi flyttade in . Som tioårig liten grabb stod jag nere på gården och ägnade ett koncentrerat intresse åt en haspel, en så’n där pjäs som murarna använde att spela upp murbruksämbar med (teglet bars ju upp på ryggen). Det var en enkel trärulle med en stadig trävev i vardera änden. Och så ett stadigt rep – ty jag tror inte att stålwire hade börjat tillverkas så tidigt som 1891.

Jag stod alldeles inom räckhåll för den ena veven, då en av murarhantlangarna hände på ett par stadiga murbruksämbar uppifrån femte våningen och utan vidare släppte ner. Det fanns ingen därnere som tog emot eller bromsade, utan ämbaren gåvo sig iväg på egen hand.

Då fick jag ett väldigt slag i hjässan av järnveven så att huvudsvålen fläktes upp ända in till benet. Blodet forsade. Men jag synes ha haft ”ett gott huvud”, ty hjässbenet höll. Det tog bra många minuter, innan min Fader som befann sig någonstädes inne i huset, blev underrättad. Och ännu längre innan någon droska hann anskaffas – bilar fanns ju inte på den tiden, ännu mindre ambulans. Blodförlusten var stor. – Jag blev körd till en fältskär i hörnhuset mellan Drottninggatan och Tegnérgatan. Och han sydde ihop det väldiga såret. Jag hade då inte långt till evigheten, men jag var väl ännu inte mogen för den.

Ett minne har jag kvar från vår inflyttning i Thulegatan 25:
Då vår stora taffel – den var verkligen stor för att vara en taffel – skulle bäras upp för alla fyra trapporna, så var det fyra starka karlar som knogade och stretade, en i vart och ett av hörnen. Jag vet ej om det var yrkeskunniga stadsbud eller om det var arbetare från bygget, som min Fader anlitat. Men alltnog gick det galet, då de kommit uppför tredje trappan. De två i ena ändan tappade taget så att instrumentet föll pladask i stengolvet. Och vid den duns som då uppstod, så släppte de två i andra änden också. Så att hela taffeln slog i. Och då släppte resonansbottnen utefter hela ena sidan, sprack helt enkelt. Detta hade till följd att den förut ganska goda ton, som taffeln haft, försvann. Ljudet blev skarpt och skrällande. – Jag försökte sedermera – då jag blivit litet äldre – att limma fast resonansbottnen igen, och det lyckades ju jämförelsevis bra, så att tonkvaliteten avsevärdt förbättrades. Men riktigt bra blev tonen aldrig mer.

På den gamla taffeln, som hörde till de bättre jag någonsin hört, var det emellertid som jag lärde mig spela, och ända till sekelskiftet och fram till 1906 spelade jag på den och lärde mig älska den. De sista åren före min studentexamen spelade jag kanske två timmar om dagen. Och min syster och jag spelade mycket à quatre mains. Som ett minne bevarar jag en god bild av syster sittande vid den gamla taffeln, som vi hade redan på Stockby på 80-talet.

Vad skall jag väl mer skriva om? Jag gick ju på Realläroverket, som låg mitt emot vårt hus. Hela mitt dåvarande liv rörde sig ju ikring mitt skolarbete såsom det centrala. Och min skoltid har jag sökt skildra i ett särskilt kapitel, så det berör jag väl inte här. Jag bodde ju dessutom i detta hem under hela min teknistid. En massa minnen har jag ju från denna viktiga tid av mitt liv. Jag har gått flera tusen varv runt det svarta salsbordet med en bok i handen. Jag kunde nämligen inte sitta still, när jag stormpluggade på tentamina.

Den här vackra bilden av min ståtliga syster, sittande vid vår gamla taffel och med 1700-talsklockan bakom sig, ser jag på inte utan stark rörelse. Den bilden väcker så många fina minnen! Den borde vara tagen 1904, då min syster var 27 år. Sindings Frühlingsrauschen, som står på notstället, var ett av hennes älsklingsstycken.

Det var här som jag en solig aprilmorgon 1897 – kl. 4 på morgonen – i bara nattskjortan – på rak arm och utan att stappla på målet hasplade ur mig min ”Morgonhälsning”, som jag omedelbart före uppvaknandet hade hört i min dröm och som jag omedelbart klädde i toner och senare på samma dag lyckades nedskriva. Den hör väl till mina bättre saker. Även om min musiklärare på läroverket, C.J. Berg – Natanaels pappa – inte var så vidare förtjust över de melodiska kråksparkar, som jag sär förde fram i ljuset. C.J. Berg tolererade inga avvikningar från ”den rena stämföringen”.

Den här bilden är också tagen på Thulegatan, väl samtidigt med den föregående. På Thulegatan är väl också det nu urblekta fotot av min Fader taget, som återfinnes här nedan. Någon liten glimt av det gamla hemmet under min skoltid ger väl ändå den lilla bilden.

Min mor har jag förevigat i det vackra blyertsporträtt, som nu sitter i bokrummet här på Lillerud. Hon sitter där i en gammal vit schal, som jag mycket väl kommer ihåg, och stickar på sin strumpa. Även den tavlan är från salen på Thulegatan.

Under de sextio år som förflutit sedan vi kommo till Thulegatan, har Stockholm förändrat sig oerhört. Den Thulegata som vi nu kan gå i nuvarande tid, har inte mycken likhet med 1890-talets gata. Och skall jag här uttrycka en mening, så vill jag påstå att den var bra mycket trevligare att gå då för sextio år sedan. Nu finns på den gatan ingenting att se. Immanuelskyrkan finns ju kvar än i ungefär samma skick, men den blir man inte värst glad åt. Inte förr heller blev man det för den delen.

Men tänk på den gamla Perlstickaregränden, varav här bevarats ett kort! Jag minns hur Vicke Andrén en gång stod och målade i Perlstickaregränden. Den tavlan skulle jag gärna ha velat ha nu.



Jag har sett flera andra konstnärer stå på Thulegatan skissande motiv där. Nu för tiden står ingen konstnär där och skissar eller målar vid sitt staffli. Elverket gör ingen konstnär nämnvärt inspirerad. Då var det roligare på den tiden den stora L M Ericssonfabriken låg där. Då var det liv och rörelse på gatan åtminstone. Jag minns en filare, som under hela min skoltid stod i samma fönster i fasen mellan Rensgatan och Thulegatan. Jag såg honom så ofta, att vi rätt snart började nicka åt varann som två goda gamla bekanta. Det var en karl i c:a 35-års-åldern med ett mycket sympatiskt utseende.

Thulegatan var icke bebyggd i sin mellersta del under mina första skolår. Det var bara spårvägens stallar i nedre änden mot Tegnérgatan, Immanuelskyrkan och hörnhuset vid Tegnérgatan, där Albert Fagerberg hade sin bokhandel. Och så var det Perstickaregrändens pittoreska kåkar med den smala krokiga gränden, som försvann bakom en bergknalle ner emot det gamla Träsket, som var kantat emot Roslagsgatan med en rad förrådsskjul.

”Träsket” var en kvarleva från den forna Träsksjön som i 1800-talets förra hälft sträckte sig nedanför Lärkstaden och Eriksberg, där Timmermansorden nu har sitt imponerande palats, från trakten av nuvarande Odengatan, vid Apostolisk-katolska kyrkan ner till Roslagsgatans krök, ungefär där Tryggshus nu ligger. Från Träsksjön gick en bäck eller ”rännil” ner till Nybroviken, eller rättare ner till Packartorgshamnen vid nuvarande Norrmalmstorg. Den rännilen har jag såvitt jag minns aldrig sett, ty den var väl igenfylld. Och Träsksjön var också igenfylla, huvudsakligen med sopor och latrintunnors innehåll. Över all denna fyllning går nu Birger Jarlsgatan och Karlavägen. Den nya Borgarskolan och den vackra planteringen jämte den ligger också på den gamla fyllningen.

Då jag gick i Löjtnant Normans lilla privatskola 1891 – 92 så fanns Träsket fortfarande delvis kvar som en sank tuvig äng dit vi ibland gick ut under rasterna. Vi t.o.m. botaniserade där och hittade en hel del växter. Men där var också ett tillhåll för fyllhundar och horkäringar, som vi ibland råkade på, då vi hade raster under skoltiden på Realläroverket. Och jag minns att ”Moses”, vår allmänt aktade rektor Almqvist rätt snart förbjöd oss att gå ut på Träsket. Vi fingo inte lämna skolgården.

Söder om läroverket, alltså söder om Rensgatan, låg ett fullkomligt obebyggdt kvarter, uppfylldt av en hög bergknalle, som man inte orkade med att spränga bort på den tiden. Där uppe på berget tror jag låg någon gammal lada samt upplag av sten, timmer och olika slags bråte. Där lekte vi pojkar ofta och hade väldans roligt i alla möjliga svårtillgängliga prång och gömställen. Ett liknande berg låg länge kvar på tomten mitt emot, på andra sidan Thulegatan, där L. M. Ericssons stora fabrik sedermera byggdes.




Jag minns när de började spränga i den höga bergknallen för de nya spårvägsstallarnas skull. En gång hade bergsprängarna borrat ett sex meter djupt ligghål strax ovanför Thulegatans nivå – alltså fullkomligt horisontellt – och laddat det med en väldig dynamitladdning, jag tror väl över 100 kilo. (Man hade förstås sprängt ”gryta” först).

Det skottet var avsett att lyfta en stor del av berget. Man väntade ett storståtligt resultat. Jag var med och såg på, högeligen intresserad. Alla närliggande gator avspärrades, skottet gick med en fruktansvärd smäll, som slog ut en massa fönsterrutor, inte bara i läroverkets gavel, utan även i kringliggande hus. Men det blev ett fullkomligt bomskott, utan någon verkan alls. Det var som att skjuta med kanon. Berget sprack inte ens. – Men det lyckades ju bättre längre fram.

Varken Odengatan eller Sveavägen funnos på den där tiden. Stadsträdgårdsmästaren – om nu någon sådan ännu fanns – hade en stor trädgård för parkväxter och växthus någonstädes där nu Odengatan och Sveavägen korsas. Jag var ofta i den trädgården för att studera växter. Såvitt jag minns var det en rätt stor trädgård.



Både Norrtullsgatan och Karlbergsvägen voro trädplanterade vägar, utan stensättning och trottoarer. Norrtullsgatan var planterad med vackra almar. Jag minns hur förtretade vi blevo när dessa vackra gamla träd först skoningslöst klipptes och sedan helt och hållet togos bort för den elektriska luftledningens skull, då el-spårvagnarna skulle börja.

Odenplan fanns ej en tillstymmelse till. Jag minns alla faserna i dess anläggande. Någonstans däruppe lågo djupt nedsänkta tobaksland och tuviga ängar, där jag brukade botanisera. Jag minns, när jag hittade den rara Gagea protensis just däruppe. – andra ställen dit jag gick för att botanisera, voro t. ex. Karlbergsparken, områdena kring Ulfsundasjön, vid Karlbergskanalen, Ulriksdal, stränderna av Edsviken.

I Karlbergsparken hittade jag en gång som 12-åring ett stort (vilt, ej planteradt) bestånd av Viola mirabilis. Det tyckte jag var fint på den tiden. Andra platser som jag brukade gå till, voro Haga, Frescati, Ålkistan. I Haga ruiner brukade vi ofta leka. Och min syster och jag gingo på söndagarna ibland till Ulriksdal, där vi drucko kaffe på Värdshuset. Jag har fullt av minnen. I grusbackarna vid Stallmästaregården plockade vi Ancylus-skal. Jag var starkt intresserad av geologi redan som skolpojke. Och på söndagarna var jag ofta och studerade de mineralologiska samlingarna på Naturhistoriska museet (i Vetenskapsakademiens hus).

1895 var Ackie-Bände i Stockholm för första gången. Hon förekom en och annan gång på Thulegatan. Hennes största förtjusning var, när hon kunde reta mig riktigt ordentligt, så att hon fick mig arg. Tänk den som haft några filmbilder av henne på denna tid! Ackie-Bände var söt, och ehuru hon var ”min kusin”, så upptäckte jag det fort nog. Det var nog mest för Ackie-Bändes skull som jag så gärna på söndagarna följde med till ”Mormors”.

Mormor bodde på Söder på olika platser: Brännkyrkagatan, Åsögatan, Nytorgsgatan, Södermannagatan. Jag har bevarat några gamla kort från dessa platser. Astri påstår, att hon bott hos ”Mormors” redan på Åsögatan, men det har jag just inget minne av. Däremot har jag massor av minnen från Nytorgsgatan. Södermannagatan var ett senare skede.





1897 var ju den första Stockholmsutställning som jag minns. Tänk att jag verkligen fick gå ensam med Astri och visa henne den fina utställningen! Det trodde jag knappast att Mormor skulle ge sitt nådiga bifall till, ty en sådan samvaro överensstämde nog inte med hennes moraliska principer.

Jag har ännu tydliga synminnen av Ackie-Bände i ”Gamla Stockholm”, som ju förekom på utställningen.

Vi bodde ju i skärgården varje sommar, men Ackie-Bände kom inte till oss en enda gång, ty på sommaren for hon till sin pappmamma. Men jag undrar starkt, om hon inte var ute på Tjockö och hälsade på Mormors där. Samtidigt med mig. Det måste i så fall ha varit sommaren 1897, ty sedan försvann Astri från Stockholms horisont ända till 1904, då hon var med mig på Operan i röd klänning och väckte ett visst intresse bland den i pauserna promenerande publiken.