Christiania 1902 - Peer Gynt
Jag flanerade på Karl Johann och såg dess folkliv, jag strövade ute vid det gamla pittoreska Akershus, jag var inne i Vor Frelseres Kirke och åhörde en vacker orgelkonsert. Hur kyrkan såg ut inuti har jag numera inget minne av.
Jag besökte också de gamla kvarteren i Osloområdet. Där såg det ofta trist och fattigt ut. Jag åt en middag på det förnäma Grand Hotell och beskådade de norska restaurangvanorna, jag var ute på Bygdø och tittade. Jag blev stormförtjust över den säregna norska träbyggnadstekniken. Alla dessa vackra ”stabburar” med dess originella, äktnorska träskärningar
Men min största upplevelse i det dåtida Christiania var utan all gensägelse uppförandet av Peer Gynt på Nationaltheatret, som då var tämligen nytt, skulle jag tro. Tänk att jag skulle komma så lämpligt till att jag skulle få se Peer Gynt på självaste Nationaltheatret! (Ja, på den tiden hette det ännu så. Nu heter det Nasjonaltheatret.)
Om jag inte minns alldeles fel, så var det på Annandag påsk, som stycket uppfördes. Griegs musik till Peer Gynt var mig ju välbekant. Den spelade jag ofta på den där tiden. Men nu fick jag den inpassad i dess rätta sammanhang.
Egendomligt nog fick jag se och höra Halfdan Christensen, den blivande chefen för Nationaltheatret, i den väldiga och naturligtvis ytterligt krävande titelrollen. Han var då mycket ung. Vem som spelade Solveigs roll har jag glömt, men jag har ännu bra nog tydliga synminnen av henne. Hon var mycket vacker och ”vän”, som rollen ju fordrar. Jag ser ännu framför mig den scen, där Solveig kommer på skidor till Peer Gynts hytte i skogen. Det var i mitt tycke en av de vackraste scenerna.
Vad som på mig gjorde ett överväldigande och oförglömligt intryck, var själva uppsättningen med Jens Vangs dekorationer. Det var en överväldigande rikedom av tavlor från skilda norska landskap.
Något som jag aldrig glömmer, var scenerna uppe i Rondanes fjällvidder med de tre säterjäntorna. Man såg solen gå upp över fjälltopparna. Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt att åstadkomma något sådant på en theater. Aldrig glömmer jag heller de fantastiska scenerna i Bergakungens sal med de c:a 200 trollen, som växlade i storlek från katts till jättar som voro minst 4 – 5 m långa. ”Stormfuld aften på havet” var också en sådan där oförglömlig scen. Man fick se ett helt skepp inne på scenen, med skeppsbrottet då hela skutan gick under och sjönk i hafsens djup. Tänk vilket teatermaskineri att åskådliggöra allt detta!
Men kanske det mest storartade ändå var Peer Gynts symboliska vandringar i slutet. Då fick Jens Vang riktigt visa, hvad han dugde till. Dekorationerna voro målade på en jättestor ”film”rulle, som rörde sig i bakgrunden och rullade upp de mest norsknorska landskap till bakgrund för Peer, som gick och gick på stället marsch, medan dekorationerna vecklades av från den ena rullen och rullades upp på den andra. Jag har hört, hur många meter väv som härtill använts, men det har jag glömt. Dårhusscenen i Cairo hör också till det mest fantastiska, mitt öga skådat.
Jag har vetat, hur många scenförändringar som på den tiden förekom i Peer Gynt. Men det har jag glömt. Nog var det väl ett fyrtiotal?
Häruppe på Holmenkollen Turisthotell drack jag kaffe en solig dag och satt och skådade ut över hela ”Byen” och fjorden utanför. Men det var djupa snömassor då. Denna bild är tämligen unik. Hela denna tämligen stora byggnad brann ner till grunden, och den nya är uppförd i annan stil. Jag har ingen bild av den.
Jag var 21 år, när denna Norge-resa företogs. Mitt sinne var friskt och öppet för allt skönt och deiligt. Och jag assimilerade intryck på ett helt annat sätt än man gör vid mognare år. Därför har jag också en sådan mängd minnesbilder från denna resa. Det är underligt, att dessa impressioner kunna hålla sig kvar i min gamla uttvättade hjärna efter 50 år. Men vad man upplever i ungdomens vår håller sig friskt.
När jag kom tillbaka till Karlstad efter denna Christianiaresa berättade jag för Astri om mina upplevelser, och jag tror jag målade mina bilder för henne, så hon såg dem för sitt inre öga. Särskildt Peer Gynt-föreställningen berättade jag för henne i minutiösa detaljer.
En gång i Forsbacka hade jag en uppläsningsafton för mina egna arbetare. Då läste jag valda delar ur Peer Gynt och sökte även då måla för mitt auditorium med ledning av minnesbilderna från denna påsk.
Jag har varit i Oslo flera gånger sedan denna påsk 1902. men det är fråga om, huruvida icke dessa impressioner som jag fick i min ungdom äro de starkaste. Nu har ju den norska huvudstaden gått fram med stormsteg. Komme jag nu dit, så skulle jag väl troligen inte mycket känna igen mig. Men härom året utkom ett standardverk över hela Norge i två stora praktband.
Varje bygd skildrades av den mest kompetenta person som stod att få. Jag har haft dessa böcker om det moderna Norge som hemlån från biblioteken i Stockholm och Uppsala. Och jag har studerat med stor förtjusning.
Därvid har jag även läst om det moderna Oslo och noga studerat de många bilder, som funnos i detta stora verk. Så har jag väl en hel del reda på. Dessutom har jag sett en film om det moderna Norge – en av de vackraste filmer jag sett (det var f.ö. färgfilm). Så komme jag mot förmodan ännu en gång i mitt liv till Oslo, så kanske jag ändå skulle känna igen ett och annat.
Jag skulle inte ha något emot att bo där!
Skrivet på Smedgården 2/11 1951
Gösta Heijkorn
Jag besökte också de gamla kvarteren i Osloområdet. Där såg det ofta trist och fattigt ut. Jag åt en middag på det förnäma Grand Hotell och beskådade de norska restaurangvanorna, jag var ute på Bygdø och tittade. Jag blev stormförtjust över den säregna norska träbyggnadstekniken. Alla dessa vackra ”stabburar” med dess originella, äktnorska träskärningar
Men min största upplevelse i det dåtida Christiania var utan all gensägelse uppförandet av Peer Gynt på Nationaltheatret, som då var tämligen nytt, skulle jag tro. Tänk att jag skulle komma så lämpligt till att jag skulle få se Peer Gynt på självaste Nationaltheatret! (Ja, på den tiden hette det ännu så. Nu heter det Nasjonaltheatret.)
Om jag inte minns alldeles fel, så var det på Annandag påsk, som stycket uppfördes. Griegs musik till Peer Gynt var mig ju välbekant. Den spelade jag ofta på den där tiden. Men nu fick jag den inpassad i dess rätta sammanhang.
Egendomligt nog fick jag se och höra Halfdan Christensen, den blivande chefen för Nationaltheatret, i den väldiga och naturligtvis ytterligt krävande titelrollen. Han var då mycket ung. Vem som spelade Solveigs roll har jag glömt, men jag har ännu bra nog tydliga synminnen av henne. Hon var mycket vacker och ”vän”, som rollen ju fordrar. Jag ser ännu framför mig den scen, där Solveig kommer på skidor till Peer Gynts hytte i skogen. Det var i mitt tycke en av de vackraste scenerna.
Vad som på mig gjorde ett överväldigande och oförglömligt intryck, var själva uppsättningen med Jens Vangs dekorationer. Det var en överväldigande rikedom av tavlor från skilda norska landskap.
Något som jag aldrig glömmer, var scenerna uppe i Rondanes fjällvidder med de tre säterjäntorna. Man såg solen gå upp över fjälltopparna. Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt att åstadkomma något sådant på en theater. Aldrig glömmer jag heller de fantastiska scenerna i Bergakungens sal med de c:a 200 trollen, som växlade i storlek från katts till jättar som voro minst 4 – 5 m långa. ”Stormfuld aften på havet” var också en sådan där oförglömlig scen. Man fick se ett helt skepp inne på scenen, med skeppsbrottet då hela skutan gick under och sjönk i hafsens djup. Tänk vilket teatermaskineri att åskådliggöra allt detta!
Men kanske det mest storartade ändå var Peer Gynts symboliska vandringar i slutet. Då fick Jens Vang riktigt visa, hvad han dugde till. Dekorationerna voro målade på en jättestor ”film”rulle, som rörde sig i bakgrunden och rullade upp de mest norsknorska landskap till bakgrund för Peer, som gick och gick på stället marsch, medan dekorationerna vecklades av från den ena rullen och rullades upp på den andra. Jag har hört, hur många meter väv som härtill använts, men det har jag glömt. Dårhusscenen i Cairo hör också till det mest fantastiska, mitt öga skådat.
Jag har vetat, hur många scenförändringar som på den tiden förekom i Peer Gynt. Men det har jag glömt. Nog var det väl ett fyrtiotal?
Häruppe på Holmenkollen Turisthotell drack jag kaffe en solig dag och satt och skådade ut över hela ”Byen” och fjorden utanför. Men det var djupa snömassor då. Denna bild är tämligen unik. Hela denna tämligen stora byggnad brann ner till grunden, och den nya är uppförd i annan stil. Jag har ingen bild av den.
Jag var 21 år, när denna Norge-resa företogs. Mitt sinne var friskt och öppet för allt skönt och deiligt. Och jag assimilerade intryck på ett helt annat sätt än man gör vid mognare år. Därför har jag också en sådan mängd minnesbilder från denna resa. Det är underligt, att dessa impressioner kunna hålla sig kvar i min gamla uttvättade hjärna efter 50 år. Men vad man upplever i ungdomens vår håller sig friskt.
När jag kom tillbaka till Karlstad efter denna Christianiaresa berättade jag för Astri om mina upplevelser, och jag tror jag målade mina bilder för henne, så hon såg dem för sitt inre öga. Särskildt Peer Gynt-föreställningen berättade jag för henne i minutiösa detaljer.
En gång i Forsbacka hade jag en uppläsningsafton för mina egna arbetare. Då läste jag valda delar ur Peer Gynt och sökte även då måla för mitt auditorium med ledning av minnesbilderna från denna påsk.
Jag har varit i Oslo flera gånger sedan denna påsk 1902. men det är fråga om, huruvida icke dessa impressioner som jag fick i min ungdom äro de starkaste. Nu har ju den norska huvudstaden gått fram med stormsteg. Komme jag nu dit, så skulle jag väl troligen inte mycket känna igen mig. Men härom året utkom ett standardverk över hela Norge i två stora praktband.
Varje bygd skildrades av den mest kompetenta person som stod att få. Jag har haft dessa böcker om det moderna Norge som hemlån från biblioteken i Stockholm och Uppsala. Och jag har studerat med stor förtjusning.
Därvid har jag även läst om det moderna Oslo och noga studerat de många bilder, som funnos i detta stora verk. Så har jag väl en hel del reda på. Dessutom har jag sett en film om det moderna Norge – en av de vackraste filmer jag sett (det var f.ö. färgfilm). Så komme jag mot förmodan ännu en gång i mitt liv till Oslo, så kanske jag ändå skulle känna igen ett och annat.
Jag skulle inte ha något emot att bo där!
Skrivet på Smedgården 2/11 1951
Gösta Heijkorn
Kommentarer
Skicka en kommentar