söndag 9 augusti 2009

Sommaren på Viskär - Viskärs fyr




Inte minns jag längre de omständigheter, som föranledde, att jag på sommaren 1901 hamnade på Arkö, i Östergötlands skärgård. Sommarne därförut tillbragte jag till större delen i Avesta, och det var troligen först i augusti som jag några veckor vistades hos mina föräldrar i Ramsmora, på sydligaste delen av Ljusterön i Stockholms skärgård. Men jag skulle väl någonstädes tillbringa sommaren och jag behövde stillhet och ro, ty jag skulle läsa in min stora mekanikkurs och tentera på den fram emot höstsidan. På Tekniska Högskolan alltså.

Orsaken till att det blev Arkö, har jag således glömt. Men möjligt är, att min Fader varit inspiratorn.

Jag minns emellertid, att jag någon gång i början av juli anlände till Arkösund med en Göta-kanal-båt. Kustflottan låg för tillfället där, och det var liv och rörelse i den lilla hamnen. Flottans barkasser ilade kors och tvärs, och på kvällarna lät pansarfartygen sina strålkastareknippen spela över stränderna, vilket var mycket pittoreskt. Det blev fullkomliga teatereffekter över de grönskande stränderna, villorna och bryggorna.

Jag logerade några dagar på ett pensionat – vad det hette, minns jag ej längre, inte häller minns jag vad tanterna hette, som hade det – men där var nog ganska bra. Några mycket dunkla synminnen har jag kvar av en trevlig veranda, där vi åto. Men detta ställe som ju skulle leva på sommargäster, blev mig alldeles för dyrt, så jag måste försöka se mig om efter något billigare ställe att bo på under den månad som jag hade anslagit åt vistelsen i dessa ljuvliga bygder.

På pensionatet gjorde jag bekantskap med en läroverkslärare, vars namn inte på mer än 40 år varit framme i mitt medvetande och som därför sjunkit ohjälpligt i glömska. Det var en synnerligen trevlig, sympatisk, medelålders karl, och jag hade mycken trivsel samman med honom. Han bjöd mig ut på långa segelturer i de underbara vattnen kring Arkö, särskilt söderut mot Slätbaken, och vi förde ofta synnerligen djupgående resonemang om livets mångahanda aspekter.

Jag tror att han undervisade i matematik, fysik och kemi. Han värdesatte inte värst högt våra kurser på Tekniska Högskolan. Differential- och integralräkning och annat som vi läste på tre terminer, lär man sig inte på så kort tid som vi hade anslagen för matematiken. Det blev bara rena hafset, ansåg han. Och det kunde han nog ha ganska rätt uti.

Doktorn tog pensionatspriserna i försvar. Det är deras yrke att tjäna sitt uppehälle på sommargäster, dessa pensionatstanters, och som det gäller blott den korta sommartiden, så måste det bli rätt dyrt. Han skaffade mig emellertid en förmånlig och rysligt billig inackordering på Viskärs fyr, som ligger på en liten klabbe på utsidan av den jämförelsevis stora Arkön, på vilken lotsstationen är belägen. Viskär kan man ro runt på en kvart eller så omkring. Och det ligger alldeles ute mot havet.

Där ute residerade fyrmästare Malm med fru och trefärgad katt. Och bättre ställe hade jag ej ens kunnat drömma om att få tag i. Här fick jag vara fullständigt ostörd, här hade jag studiero och – havets storslagenhet alldeles inpå mig. Fyrmästaren var en utomordentligt ”rejäl” karl av den trygga, på vackert sätt religiösa typ, som man ofta träffar på bland fyrfolk. Och fyrmästarefrun – ja hon var väl kanske inte jämförbar med sin man, men hon var välvillig och snäll och lagade bra mat åt mig, och mer kunde man väl inte begära. Och katten? Ja, den spelade en synnerligen stor roll därute i isoleringen.

D.v.s. så särskilt isolerat var det ju ingalunda. Det tog ingen lång stund att komma in till Arkösund – fyrmästaren seglade vanligen, jag minns ej, om han hade motor i båten sin. Och strax intill hade ju Arkösundslotsarna en av sina båda utkikar. Så inte kan man just tala om någon isolering i jämförelse med den som förekommer på så många andra fyrplatser – Dimman t.ex. men i alla fall voro vi oftast ensamma på skäret och kunde vara fullständigt ogenerade.

Här trivdes jag storartat. Havet har jag ju alltid älskat, och här kunde naturmänniskan inom mig få ut massor av sköna och bestående värden att inplantera i själen. Tänk vilka belysningseffekter i sol, i storm, i stiltje, i blixt och dunder!



Viskärs fyr är – eller var åtminstone på denna tid – en s.k. blixtfyr. Den blixtrade till mycket hastigt med ovanligt långa mellanrum. Fyrapparaten utgjordes av en stor blankpolerad, parabolisk spegel, som gick runt således både inåt land och utåt havet. Och såvitt jag minns, kom blixten blott en gång i minuten, vilket långa uppehåll gjorde, att sjöfolket hade svårt att taga pejlign på fyren.

Då man var ett stycke ute till hafs, återfann man aldrig fyrljuset på samma plats, där man sist såg det blixtra till vilket lär vara en mycket allmän företeelse i fråga om fyrar. Sjöfolket var av den orsaken missnöjda med fyren, och jag tror, att den i senare tid blivit ombyggd. Nu blixtrar den visst var femte sekund.

Jag minns de stora, starka blixtfyrarna utanför Köpenhamn, som jag satt och såg på åren 1931 – 34, då jag bodde i Limhamn och satt nere på ”Ön” om kvällarna och njöt av de underbara utblickarna över Sundets alltid växlande aspekter. De blixtrade också så där långsamt, men de voro ju vida starkare, och dessutom såg man ett svagt ljus från fyrarna även under mellantiden mellan blixtarna, vilket man däremot icke gjorde från Viskär.

Själva fyren bestod av ett litet vitt kantigt – möjligen 8-kantigt – torn, c:a 11 meter högt, sammanbyggt med fyrmästarens stuga på sådant sätt, att man genom stugans gavel ut mot havet kunde direkt komma ut i torntrappan, som gick upp till lanterninen. Jag minns, att fyrmästaren från sin säng i sängkammaren medelst spegelanordningar kunde se, om fyren fungerade som den skulle. Han fick ju inte slumra till, om han hade vakten – han turade om med sin fru – men han brukade lägga sig och vila på nätterna.

Högst uppe kring lanterninen var en gångkrans, uppbyggd på järnkonsoler, med räck omkring. Där gick fyrmästaren runt varje dag och putsade fyrens rutor, som måste vara skinande klara. Det hände vid storm, att havsvattnet stänkte ända upp på glasen, och då vattnet tillfölje värmen torkade, så blev det saltfläckar på glaset. Och de måste bort.

Häruppe brukade jag sitta på kvällarna med fyrmästarens långa tub och betrakta fartygen långt ute till havs. Arköbådan med sitt höga sjömärke låg långt utanför i havet, och där fanns också en fyr – inseglingsfyr till Arkö. Norr ut, mot Oxelösund, såg man i kikaren Svartbådan, Stålbådan, Källskären och allt vad de heta, dessa Bråvikens yttersta utposter ut mot havet.

Hävringe syntes ju också med fyr och den höga röda båken, som syns så ofantligt vida omkring i dessa trakter. Och ibland såg jag i kikaren de stora malmbåtarna, som från Oxelösund stävade ut förbi Hävringe för att sedan vända sydvart. Jag såg dem sedan långt ut till havs. Bland dem minns jag en väldig bjässe med trunkdäck och inte mindre än tio dubbelmaster. Jag har sedan många gånger sett den ligga vid malmkajen i Oxelösund. Och ofta såg jag Arkö lotskutter, där den låg långt ute till havs och passade på fartyg, som skulle in i Arköleden.

Flera gånger fick jag följa med lotsarna ut i lotskuttern, och det var ju en sensation för en tjugoåring, som inte tidigare varit med om dylika seglatser till havs. På dessa seglingar levdes ett friskt liv. Maten kokade lotsarna nere i sin lilla kökskabyss, och där lärde jag mig att t.ex. steka potatis i smala strimmlor ”à la americaine”.

Sommaren på Viskär - ett vådligt äventyr vid Arkö båk



Denna sommar – 1901 – var ju känd för att vara den torraste sommar i mannaminne. Inte en droppe föll visst på hela sommaren, och inåt landet var ju nästan all vegetation förbränd av den dag efter dag lika glödande solen. Jag kan inte påminna mig, att det kom en droppe regn under den månad eller möjligen sex veckor, jag tillbringade vid Arkö, om inte möjligen i samband med något åskväder. Men härute vid havet var riklig daggbildning, och grönskan höll sig tämligen frisk under den tid jag vistades där.

Jag gick mestadels alldeles naken eller på sin höjd hade jag ibland simbyxor, ifall fyrmästarefrun fanns inom synhåll. Det kändes övermåttan härligt uppfriskande att låta de saltmättade vindarna smeka ens solbrynta hud. Jag hade mina favoritskrevor att sitta i, och det var en lisa för nerverna att sluta ögonen och lyssna till havets sånger, då dyningen kluckade i strandstenarna, Arkön är ju känd för sin yppiga grönska, men härute på Viskär var det mera spartanskt med växtligheten.

Dock fanns en hel del blomster i skrevorna och jag begagnade alla tillfällen, som stodo mig till buds att bekanta mig med de havsväxter, som trotsade blåst och salt. Där växte vissa arter av Potentilla, där fanns den lilla havslöken, så näpen i sina lilafärgade små huvuden som vaggade i vinden. Där växte vissa gräs så sirligt i sprickorna i strandstenarna.

Här frodades Aster Tripolium med sina vackra lilafärgade stjärnor. Och här fanns vissa arter Pedicularis, som visst tycks trivas i saltvatten.

Det skulle vara frestande med litet naturlyrik, ty ute på Viskär fanns gott om tillfällen att bli inspirerad. Men sådan skall skrivas direkt och absolut spontant. Expressionistiskt. Och att sitta nu 45 år efteråt och söka erinra sig sina naturstämningar är ju inte så gott. Så jag avstår väl därifrån. Fast nog känner jag ännu i min ålders höst åtskilligt kvar av Arkölandskapets själ. Ville jag dikta, så nog kunde jag ha åtskilligt material att komma med.

En liten episod skall jag berätta.

En gång höll jag på att råka verkligt illa ut, då jag gick omkring och spetade på klipporna endast iklädd simbyxor. Strax innanför Viskär, på själva Arkön, stod den vida omkring och långt utåt havet synliga Arkö båk, som tjänstgjorde som sjömärke. Arkö båk syns bl.a. ända till Oxelösund, tvärs över Bråviken.

Båken utgöres av ett högt, smalt torn av tre väldiga mastträd, upptill förenade under ett litet tak, på vilket man kunde komma ut genom en liten lucka. Tornets nedre del var oinklätt, men den övre halvan var inklädd med rödstrukna bräder. Några fönster fanns emellertid inte och som tornets översta del var rätt trång, så var där rätt mörkt, isynnerhet om man kom dit upp direkt från solljuset utanför.

På skrangliga stegar kunde man taga sig upp invändigt, och man kunde sitta på taket, om man hade goda nerver och inte anlag för svindel. Någon räck existerade inte, och tornhöjden var rätt avsevärd. Utsikten däruppifrån var utsökt.

En dag rodde jag över till Arkön och klättrade upp i båken. På åtskilliga stegar nådde jag upp till båkens högsta del strax under taket, och som jag inte kunde se luckan över mitt huvud, sträckte jag upp handen för att treva efter den i mörkret. Emellertid körde jag handen in i något mjukt, som föreföll som en bra nog stor säck. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Det var ett bålgetingbo, vida större än något jag någonsin hade sett.

I ett ögonblick blev det ett ilsket surrande kring öronen samt kring hela min nakna kropp. Situationen var sannerligen rätt prekär. Jag vill påminna om, att bålgetingar kunna döda t.o.m. en häst, om det vill sig illa, d.v.s. om sticken råka ta i en blodåder. Det var därför ej att undra på, att jag liksom profeten Jona i valfiskens buk fann situationen ohållbar.

”Där är unket, kallt och naket, det är trångt och lågt i taket”.

Men att ”hålla sig på huk” som profeten, tjänade inte mycket till. Nästan handlöst fick jag släppa och hasa mig utför stegarna, och jag lyckades verkligen oihjälslagen och ostungen uppnå berghällen nedanför. Men tro inte, att jag därigenom var utom all fara. Bålgetingarna voro efter mig ända ner på marken och förföljde mig långa sträckor, så jag fick bokstavligen springa för livet.

Det var ett fullkomligt under, att jag lyckades klara mig och komma undan. Visserligen hade jag gjort mig skyldig till hemfridsbrott, men å andra sidan fanns ingenstans någon skylt om ”privat område”. Så jag ansåg att de hade sig själva att skylla.

Sommaren på Viskär - över Bråviken i stiltje


En gång fick jag följa med en av lotsarna över Bråviken ända till Oxelösund. Det är c:a två mil över. Det var en privat resa och inte i tjänsten, så lotsen som seglade en vanlig lotsbåt med den röda lotsvåden i seglet, satt och var nog en smula rädd för att möta lotskaptenen, vilken visst var rätt så argsint.

Första delen av resan – medan vi ännu befunno oss i Arköarkipelagen – hade vi rätt så bra vind, men sedan vi varit iland på en holme, som väckte mitt livliga intresse genom några underliga bergarter, som voro synliga långt utåt sjön, så mojnade det ur och blev fullkomligt blickstillt. Men tro icke, att havet fördenskull låg spegelblankt. Nej, dyningen var våldsam efter tidigare rådande hård blåst, och väldiga blanka vågor vältrade in rakt utifrån havet.

Vi gungade med fullkomligt slaka segel på de väldiga vågorna, som voro så höga, att hela segelstället försvann i vågdalarna. Det var en ganska penibel och alldeles inte riskfri situation, ty det var så stilla i luften, att vi inte ens hade styrfart. Och att då klara de väldiga sjöarna var sannerligen inte lätt. T.o.m. lotsen visade ibland en ganska bekymrad uppsyn, och en sådan brukar ju inte bli skraj i första taget, om ens någonsin.

Jag minns, att fyrmästarfrun hade utrustat mig med delikata franskbrödssmörgåsar och hallonsaft. De lågo så aptitliga i korgen under skvättbordet, men matsäcken blev orörd, och jag började känna obehagliga symptom av sjösjuka. Hade det blåst kraftigt så vi kunnat segla för fullt, så hade jag säkerligen inte känt av eländet, men att sitta i fullkomlig stiltje och guppa upp och ner på detta sätt i timtal, det frestar livsandarna förfärligt. Vi mötte mitt ute på Bråviken en götakanalare, som såg ut att ha rätt så besvärligt i den grova sjön, trots att det inte blåste.

Hade vi fått behålla den vind vi hade från början, så hade det inte stått på förrän vi tagit oss över Bråviken. Då skulle vi ha varit framme redan tidigt på eftermiddagen. Nu kommo vi inte fram förrän i skymningen.

Vi styrde in förbi Beten och angjorde bryggan hos lotsarna i Gamla Oxelösund, där vi lågo på hårda träbritsar i vaktstugan över natten. Jag har ännu kvar rätt så tydliga synminnen efter detta Oxelösundsbesök. Jag ser mig själv klättrande på lotsutkikens höga stege, och jag ser lotsbåtarna nere i den lilla hamnen nedanför lotsarnas stugor. Vi blevo bjudna på kaffe hos överlotsen och hade en mycket trevlig stund inne hos hans familj innan vi kröp ihop på våra britsar i vaktstugan.

Dagen därpå, tidigt på morgonen seglade vi tillbaka till Arkö. Och denna gång var det ingen brist på vind. Snarare tvärtom. Och smörgåskorgen vart omsorgsfullt länsad. Vi hade en härlig seglats hem över den solglittrande Bråviken.

Det var underbara dagar på Viskär. Jag glömmer dem aldrig. Jag satt i någon trevlig skreva ut mot havet och lyssnade till havets sånger. Och pluggade mekanik. Jag gjorde goda framsteg. Ibland var jag med lotsarna till havs även över nätterna och upplevde havet därute i olika belysningar och olika färger. Det var ett friskt liv. På kvällarna i aftonsvalkan brukade jag sitta uppe vid lanterninen, tills fymästaren kom upp för att tända fyren. Sedan fick man inte sitta däruppe. Det var att pallra sig ner.

Det var vackra syner att se alla fyrarna tändas, alltifrån Kungshamn och Femören till Beten, Grässkären och Hävringe. Arköbådans fyr låg ju rätt ut mot havet. Från Häradsskär kunde man någon gång se skenet, men själva fyrljuset kunde man ej se. Det var litet för långt dit ner.

Då kustflottan manövrerade i Arkövattnen ibland och om kvällarna sände sina strålkastareknippen ut över kobbarna och skären eller upp mot molnen, då fick man andra gratisföreställningar av stort skönhetsvärde.

Sommaren på Viskär - den vackra frälsningssoldaten

En kväll kom en systerdotter till fyrmästarens fru på besök och stannade väl en vecka. Hon kom från Norrköping, och jag minns mycket väl, hur fyrmästare Malm och jag voro in till Arkösunds brygga och hämtade henne. Hon kom med tåget.

Flickan var frälsningssoldat och säkerligen en synnerligen virginal oskuld. Hon hade sin gitarr med sig och hon lyckliggjorde oss under dessa dagar med sina armésånger. Det var då jag lärde mig den där ljuvliga sången:

Och nu har Lammets hustru fått sin äkta man,
De som så länge, länge, sökt och sökt varann.

D.v.s. sången började inte så, utan det var en hel del inledande preliminärer före ”the happy end”. Men så kom den sköna versen ovan, fram mot slutet. Och melodin är ju bedårande, Mozartsk.

Flickan sjöng med troskyldigaste uppsyn och hade naturligtvis inte en tanke på att sången i någon mån inbjöd en till att åtminstone lite grand dra på munnen. Men jag skämtade ingalunda med henne. Hon menade allvar, och då är det allvar.

Hon och jag voro flera gånger ute och rodde under de vackra kvällarna, och vi försökte oss t.o.m. på månsken, då gitarren lät sina toner flyga ut över de glittrande vågorna. Vad har man inte upplevat!

Sommaren på Viskär - fiskargubbar, säljägare, vanliga sommargäster och rysligt fint folk

Men så kom emellertid augusti och den härliga vistelsen på Viskär stod inför sitt slut. Jag gjorde några härliga segelturer med doktorn inne på pensionatet, och vi voro långt ner åt Slätbaken till. Det var underbara turer.

Men så en söndagsmorgon seglade fyrmästaren med mig in till Arkösund, där jag skulle ta tåget in till Söderköping. Han var vida billigare han än Jakobsson, som pungslog pensionatsgästerna med minst ett par kronor bara för att ro tvärs över Arkösundet. Vi kommo tidigt till Arkösund, så jag hade minst ett par timmar på mig till att flanera omkring i samhället, där norrköpingsnoblessen redan då hade sina pampiga sommarchateauer.

Medan jag gick omkring där i söndagsmorgonens ljuvliga stillhet, fick jag från en av villorna höra pianomusik. Det var Grieg som spelades, och jag hör ännu i mina öron när jag så vill Im Frühling, Vöglein och Schmetterling och vad de nu heta, dessa läckra småstycken, som jag själv så många gånger spelat, särskilt under min studenttid. Flicketösen som hade spelat, fick jag någon stund senare se ute på en balkong. Hon var sevärd.

Innan tågets avgångstid var inne, hann jag ännu en gång göra en tur nedåt pensionatet. Där höll Jakobsson – en ung man, som brukade mycket segla med sommargäster och hade en stor präktig båt av den i denna skärgård vanliga robusta typen, närmast liknande en lotsbåt – just på att lasta in stora matsäckskorgar med allsköns konserver och delikatesser, som kunde komma en att tänka på Slakteribolaget Norrmalms julfönster på Kungsgatan i Stockholm under min studietid, samt dessutom ett större antal vinflaskor, akvavit och konjak av finaste märken.

Jag frågade Jakobsson, vart han skulle ta vägen med så mycket godsaker ombord, och då berättade han, att han skulle ut med två omåttligt fina skånska baroner – en Gyllenstierna och en von Blixen-Finecke – till Stålbådan för att jaga säl och sjöfågel. Och mycket riktigt! Om någon liten stund uppenbarade sig de fina herrarna nere vid bryggan, så exklusivt ekiperade som om det gällt den allra finaste fingång på Strandvägen en söndagsmiddag.

Jag frågade Jakobsson, om han inte också skulle ta med ett par vräkiga skinnstolar för baronerna att sitta i, när de ute på Stålbådan skulle rikta in sina med silverinläggningar dekorerade hammerless mot de intet ont anande ejdrarna. Inte kunde väl så fina herrar sitta i en vanlig skjutkoja. Och Jakobsson log ett förstående leende. Han kunde umgås med både fiskargubbar och säljägare och vanliga sommargäster, men så fint folk hade han inte förut haft i sin båt.

Jag fick någon tid därefter höra, att jaktbytet hade blivit tämligen skralt men laxen och majonäsen och kycklingbenen hade gått åt, och konjaken likaså.

Sommaren på Viskär - Då Löfstrand slog vad om 12 flaskor punsch

Med Griegs Im Frühling ännu ljudande i mina öron embarkerade jag tåget och kom i sakta mak över Vikbolandet till Söderköping. Där blev jag hämtad av en skjuts från Rings gård, som ligger i närheten av Mem, Göta kanals begynnelsestation, några kilometer från staden.

Godsägare Carlsson – jag vill åtminstone tro mig minnas, att han hette så – på Ring var bekant med min fader och han ville nu passa på och interviewa mig om min åsikt om några fältspatsförekomster, som han hade på sina ägor.

Det var den bekante geologen Löfstrand, som hade inbillat honom, att han hade stora värden i fältspat på sin gård. Löfstrand hade vistats där på Ring nästan hela sommaren och hade mått gott. Han hade låtit sprätta lite varstans i bergen och skräpat ner i skogen.

Men godsägaren började längta efter något påtagligt resultat och han hyste starka tvivel på Löfstrands omdöme. Därför ville han nu höra någon annan ”auktoritet” yttra sig. Och så kom det sig att jag kom till Ring.

Där fanns ingen fältspat. Inte så mycket att det var värt ett rejält skott en gång. Och Löfstrands sejour på Ring tog ett hastigt slut. Men innan Löfstrand for, avfestades han av sina nyförvärvade vänner i Söderköping. En hejdundrande salva blev avhållen på stadshotellet. Kumpanerna slog då vad med Löfstrand, att han inte skulle vara istånd att ensam dricka ur 12 halvor punsch på kvällen, vilket Löfstrand förklarade sig vara karl till. Kontrollanter tillsattes, och Löfstrands prestige sattes på prov.

Löfstrand sprack på det vadet. Han drack ur 11 ½ flaska, men han fick på inga villkor i sig den sista halvan, ty då rann punschen både fram och bak och upptill på honom. Jag förmodar att Löfstrand fick betala kalaset.

Sommaren på Viskär - en fotvandring och vådan av att leka gud



Jag blev på Ring endast några få dagar. Sedan passade jag på tillfället att göra en liten fotvandring i dessa fagra nejder. Söderköping hade jag ju sett som liten grabb, då vi 1887 eller möjligen 1888 vistades där, medan min Fader genomgick en badkur för sin svåra reumatism. Men Göta kanal hade jag ännu inte sett.

Det blev alltså nu en underbart fin fotvandring utefter kanalbankarna. Jag har ännu en hel del mer eller mindre tydliga synminnen kvar från den fotturen. Jag minns slussarna och slussningen. Ibland fick jag följa med någon skuta eller trälastad pråm något stycke väg – om gratis eller ej minns jag inte längre.

I alla fall kom jag förbi Ljungs slott, som jag tydligt ännu minns, och så småningom fram till Vreta kloster, som noga besågs. Jag minns de härliga vandringarna mellan Borenshult och Motala. Den som en gång passerat denna väg i någotsånär fint väder, han glömmer den inte så fort. Från Motala begav jag mig ner till Vadstena, som likaså grundligt besågs.

Var jag logerade under besöket i Vadstena, har jag emellertid alldeles glömt. Slutpunkten på denna fotvandring blev Omberg, en ståtlig kulmen på en fin tur i dessa underbara Östgötatrakter.

Hemresan skedde till stor del med båt. Det var Ceres, som jag bekantade mig med. Jag minns inte längre resans detaljer så noga. Jag minns bara, att jag på överfarten från Vadstena till Motala satt i salongen och underhöll de många farbröderna och tanterna med en större fantasi på ett gott piano.

Det var ett häftigt åskväder över Vettern. Och utsikten ut över det vida vattnet var i hög grad inspirerande, där jag satt och iakttog de ståtliga molnformationerna och de många ljungeldarna, som fräste över Vetterns vatten. Jag följde inte med Ceres ända fram till Söderköping, utan avslutade fotvandringen som jag börjat – med en promenad på någon mil.

Jag anlände till Ring vid tiotiden på kvällen. Det var ett strålande fint augustimånsken, och jag minns mycket väl, hur bedårande det var att skrida fram utmed månglittret i kanalen.

På Ring var ingen hemma. Godsägaren och fru Carlsson voro bortresta; endast ett par söner – i min ålder – voro kvar hemma, men just då samma kväll hade de gått in till någon cirkus eller annat tingeltangel inne i Söderköping. Jungfrurna voro också där. Så ”hytten var lukket”. Endast ovanpå i den stora villan bodde en gammal fru med sin jungfru. De voro hemma, men jag annonserade inte min hemkomst för dem.

Jag gick ut i trädgården och satte mig att vänta på pojkarna, som väl snart skulle komma hem. Det var en ljuvlig varm månskenskväll, månen kastade sitt flöde över en Apollo-staty, som stod på en piedestal mitt i en blomsterrundel nere i trädgården. Vegetationen i trädgården och parken var yppig, luften var blomstertung av reseda och nattviol.

Då fick jag en plötslig idé! Hur skulle det vara, om jag agerade Apollo på piedestalen i månskenet just som pojkarna kom hem från staden? Mitt gästrum i en av flyglarna stod öppet. Jag var in och hämtade ut ett stort lakan och med det satt jag en liten stund på en soffa i trädgården och väntade. Så hörde jag pojkarnas röster på långt håll utmed kanalen. Jag hade en smula tid på mig.

Jag lyfte fort ner Apollo och gömde honom i en buske, och själv kartade jag efter något besvär upp på piedestalen, där jag raskt nog draperade lakanet kring min – ack så Apolloliknande – gestalt. Jag intog precis samma vackra attityd.

Då hände något oförutsett. Flickan från den gamla griniga tanten som bodde ovanpå, kom med hastiga steg gångade ner genom trädgården och hon tog vägen alldeles förbi min tjusande uppenbarelse, där jag stod och spelade skön grekisk gud. Hon fann synen förmodligen inte alldeles överensstämmande med den hon var van vid, utan tittade upp mot uppenbarelsen på piedestalen.

O himmel! Apollo rörde ju på sig, han tilltalade henne! (Jag fann mig föranledd att säga något för att lugna henne). Men det var för sent. Flickan trodde förmodligen att det spökade, så hon vände ögonblickligen och sprang upp till sin matmor, som strax kom ner i trädgården samtidigt som de båda ungherrarna kom hem från staden. Stor tablå!

Flickstackarn var skrämd och närmast hysterisk och den gamla griniga gumman mycket arg. Så nog fick jag för mitt gästuppträdande i Rings trädgård den underbara månskenskvällen.

I Söderköping har jag sedermera varit flera gånger. Men till Rings herrgård har jag aldrig återvänt, så jag vet ej, om Apollo fortfarande står där kvar i sin blomsterrundel.

Viskärs fyr har jag däremot återsett. Jag passerade där en vacker sommarnatt några år senare med ångaren Tjust på väg ner till Gryt och Valdemarsvik. Och jag nickade igenkännande åt alla mina kobbar och skär, där doktorn och jag snott omkring på våra seglatser.

Sent skall jag glömma de underbara dagar, då jag där satt i min favoritskreva och lyssnade till havets sånger.