lördag 11 december 2010

Cykelsegling med paraply



Under den tid jag vistades nere i Skåne – åren 1931 – 33 – passade jag naturligtvis på att få se så mycket av landskapet som möjligt d.v.s. så mycket som mitt arbete och min skrala kassa tillät. Mestadels använde jag därvid min cykel, och det är sannerligen inte så få kilometer, som jag på den tillryggalagt. Tyvärr bodde jag litet ensidigt till – i Malmö – och som min cykel naturligtvis hade sin begränsade aktionsradie, så blev det egentligen bara den sydvästra delen av Skåne jag fick se, d.v.s. den del av landskapet som begränsas av de stora åsarna. Det var synd, ty ur min synpunkt är det skånska åslandskapet det vackraste. Till Simrishamn och det mångbesjungna Österlen kom jag tyvärr aldrig, och det är jag ledsen för, ty östra Skåne är helt säkert vackrare än det västra.

Astri och barnen voro med mig upp på Romeleåsen och till Ringsjön, och själv har jag sett Hallandsås. Kullen och små smakbitar av Söderåsen, så litet har jag i alla fall fått se av det skånska åslandskapet.

När man läser om Skåne, så hör man alltid talas om ”Landet söder om landsvägen”. Endast de som äro födda där räkna sig som heläkta skåningar. Jag hade ju sett Skanör, Falsterbo och Trelleborg, men detta är ju endast utkanten av området i fråga. Naturligtvis måste jag, innan jag lämnade Skåne, också se ”landet söder om landsvägen”. Tillfälle därtill fick jag under pingsten 1932, och det är om den turen denna lilla skildring skall handla.

Det var alltså på Pingstdagen 1932 denna märkliga cykeltur startades. Jag minnes icke datum, men det var i alla händelser kallt i luften, och i Malmö och trakten däromkring fanns ännu icke en knopp utsprungen.

Det blåste den där dagen, det blåste rent ostlig vind, och med erfarenhet av hur det är att åka i motvind på de skånska slätterna så kanske man kan förstå min tvekan att ge mig ut på en 7-milatur på cykel. Ja, ty det var Ystad som var målet för min tur denna dag, och sträckan Malmö – Ystad, är – om jag nu minns rätt – omkring sju mil.

Cyckelsegling med paraply014

Men solen sken från en molnfri himmel och i trädgårdarna ute i Limhamn prunkade vårblommorna i all sin glans. Jag hade två helgdagar framför mig, och det kunde inte bli tal om, att jag skulle gå ”hemma” i Limhamn en hel helg. – Jag gjorde en liten tur ut i de närmaste omgivningarna för att titta på vinden. Jo, det fläktade ju för all del en hel del, men längtan att få komma ut och se något nytt – framför allt en så´n stad som Ystad – övervann min fruktan för blåsten. – Jag åkte!

Det var i alla fall ljuvligt att komma ut i den friska vårluften! Jämte ett dike i närheten av Lockarp rastade jag ett litet tag, ty där växte luktviol i sådana mängder att slänten av diket var alldeles blå. Hvilken ljuvlighet att sitta sär i den flödande vårsolen och insupa en av de härligaste dofter jag vet! Lockarps svarttjärade väderkvarn glänste i solen. Idag var sannerligen ett fint malningsväder, men det var pingstdag och de väldiga vingarna stodo stilla.

När jag anlände till Arrie, hade blåsten tilltagit. Jag funderade allt ett tag på att vända medan tider var. Jag kände på mig att det skulle bli knepigt att ta sig fram ända till Ystad. Men å andra sidan hade jag redan åkt c:a en mil, och jag kände mig inte ett dugg trött trots motvinden, som dock hittills varit någorlunda dräglig. Jag tänkte: jag åker ner och tittar på de berömda Månstorps gavlar, så får jag se hur det sedan blir.

Ja, jag åkte ner till Ingelstads kyrka, som jag dock inte har minsta minne av. – Strax söder om kyrkan ligger den gamla slottsruinen Månstorp, som under medeltiden hette Mogenstrup. Det är en urgammal sätesgård, så gammal att man intet känner om hvem som byggde slottet där. Dess förste kände ägare hette Hack. År 1509 såldes gården till Henrik Krummedick, en känd figur under dansktiden. Han var gift med en Hack.

Sedan kom medlemmar av släkten Bille. Den rike och mäktige rikshovmästaren Eske Bille var måg till Krummedick. Och det berättas att han rustade upp och ”bebyggde” Mogenstrup. (Det undras mig om den Bille, som jag kände från min skoltid på Realläroverket, är en avkomling till honom. Nog var han tillräckligt högfärdig och högförnäm, och i all synnerhet hans mamma, som köpte Karleby invid Hall och förbjöd vår badning på den fina badstranden där).

Mogenstrups siste danske ägare var Ove Tott.

Gården har sedan dess genomgått skiftande öden.

Vår store Måns Bock, Skånes generalguvernör, greve Stenbock, hade den en tid som förläning – eller var det kanske hans fader G. O. Stenbock?

I alla fall förstördes den gamla borgen 1678 av danskarna och i våra dagar är det inte så mycket som finns kvar. De båda gavlarna voro uppförda av gråsten med nedtill 5 ¼ alns tjocklek, och det är egentligen de som mest trotsat tiden. Därför brukar också ruinen mest benämnas ”Månstorps gavlar”.

Jag gick väl där i ruinen en god stund och hörde kajorna kraxa i träden rundt omkring. Men så beslöt jag mig att fortsätta till Ystad.

Jag gjorde tyvärr inga anteckningar under denna tur, så jag kan mycket litet berätta om de trakter jag for igenom. Möjligen har jag gjort försök att skildra något i de brev som jag strax efteråt skickade till såväl Astri som Farmor, men att få tag i dessa brev nu är sannerligen icke godt.

Cyckelsegling med paraply012

Jag minns att jag gjorde en längre rast i sluttningen av en bronsåldershög strax jämte vägen, men hvar det var, har jag inte längre något säkert minne av. En svag aning säger mig, att det måste ha varit i närheten av Skivarp. Jag minns också, att jag under den rasten gjorde några små anteckningar för att ha ett minne från just den trakten. Men hvar dessa anteckningar nu döljer sig, är ej godt att säga. Här befann jag mig emellertid i ”landet söder om landsvägen”. Vackert var det på sitt sätt, kanske mer säreget än direkt vackert. För en uppsvensk är ju denna oändliga jordbruksbygd någonting mycket underligt. Detta är ju inte Sverige, tycker man. Man förstår så väl, att detta land hörde till Danmark under långliga tider.

Jag skulle naturligtvis ha velat skriva ner mina personliga intryck av denna egendomliga natur. Men det fanns inte mycket tid till. Det blåste nu också till den grad, att man knappast kunde ha den allra minsta papperslapp uppe, och att ta upp en karta för att orientera sig var ogörligt. Emellertid har jag ju läst åtskilligt av skåningar som skildrat denna sin hembygd, bl.a. vackra skildringar av Ola Hansson, som ju är född här nere. (Hönsinge). Även Hans Larsson är ju född ”söder om landsvägen”, och även han har ju skrivit åtskilligt vackert om denna bygd.

Nu så här långt efteråt har jag inte många synintryck kvar. Och jag hittade ingenstans någon kiosk eller annat ställe, där jag kunde tillhandla mig några vykort med bilder till stöd för minnet.

Cyckelsegling med paraply

I Anderslöf funderade jag ett tag på att ta vägen ner till Ö. Torp för att få se Smygehuk, Sveriges sydligaste udde. Men det skulle ha försinkat mig en hel del. Jag har fått nöja mig med Nils Asplunds tavla.

Någon halvmil från Skivarp gick landsvägen ända ner till havsstranden. Hade jag förut inte riktigt fått känna på blåstens häftighet, så fick jag väl känna den nu. Här nere vid havet fanns inte ett dugg som kunde bromsa vindens framfart. Stundtals måste jag stiga av cykeln och gå långa sträckor, ty det fanns ingen möjlighet att pressa sig fram mot vinden, även om jag stod i pedalerna med hela min tyngd. Då jag i trakten av Charlottenlund gjorde ett desperat försök att trampa mig fram – ty jag hade då gått åtminstone två – tre kilometer – så gick frihjulet eller navet sönder, pedalerna snurrade bara rundt. Då var det klippt alldeles. Jag trodde emellertid, att jag då inte skulle ha långt kvar in till Ystad, blott en eller annan kilometer. Vägen gick i en stor krök, och en udde skymde utsikten över staden. Just då mötte jag en bonde som kom körande. Jag frågade honom om det var långt kvar in till staden. Dryga tre fjärdingsväg, svarade han. Trevligt perspektiv! Jag var nu alldeles utpumpad av allt stretande i blåsten. Men då jag var alldeles svettig av den våldsamma kroppsansträngningen och inte minsta skydd fanns för den våldsamma vinden, så hade jag intet annat val än att knoga och gå. Cykeln var obrukbar.

Cyckelsegling med paraply001

Då man är sådär utpumpad, så har man förlorat allt sinne för den omgivande naturen. Och mycket att fästa ögonen på fanns sannerligen inte heller. Visst var havet i storm utanför ståtligt – men stranden var i mina ögon ful, ja, med förlov sagdt rent ful. Låga mador utan annan vegetation än litet snaggadt gräs, några blommor som kunde liva ögat, såg jag inte till (det är möjligt att man kunnat hitta några enkla strandblommor, om man gått ner till stranden, blåeld kanske eller strandkål, men uppifrån landsvägen syntes i hvarje fall intet). Här och var lågo fiskebåtar högt uppdragna på stranden. Men något egentligt fiskeläge såg jag inte till. Det var grått, grått!

Det var nog något av en riddare av den sorgliga skepnaden som på pingstaftonens kväll gjorde sitt intåg i Ystad. Hvad klockan var, då jag ändtligen kom in i staden, har jag länge sedan glömt, men det torde ha varit tämligen sent,. Jag gissar att det var vid 8. 9-tiden. Jag hade då åkt (och långa sträckor gått) sju mil i 20 sekundmeters storm (motvind). Jag hade hellre åkt 14 mil i lugnt väder än dessa sju och ändå inte varit tröttare.

Cyckelsegling med paraply003

Att se något på sta´n i detta tillstånd kunde naturligtvis inte komma i fråga. Utan min enda önskan var att så fort som möjligt komma i säng. Att ligga på hotell hade jag inte råd till och jag tror inte att vandrarhemmen ännu hade trädt i funktion här i landet. Såvidt jag nu minns, så vände jag mig till en polis på gatan och bad honom rekommendera något lämpligt rum för resande, något ställe där det var rent och snyggt och där man inte riskerade att råka illa ut. Och jag fick anvisning på ett sådant. Det var en trappa upp i ett stort hus, hos en vänlig tant, som nog gjorde hvad hon kunde.

Men det fanns ett stort aber. Frälsningsarmén hade sin lokal på nedre botten, och de energiska människorna hade natthalleluja. Om de hade börjat, då jag anlände dit, så hade allt varit godt och väl, ty då hade jag kunnat gå ut och letat reda ännu en snäll polis och kanske hade fått något mera idylliskt. Men de började inte förrän jag hade lagt mig och möjligen också somnat. Och det blev ett mycket energiskt halleluja den kvällen. De stackars syndarna måtte ha varit mer än vanligt hårdfrälsta. Ty där sparades sannerligen inte på ljudeffekter, som ibland kom resårerna i min enkla turistsäng att ge resonans och deltaga i den allmänna frälsningsglädjen. Det var ett stort instrumentuppbåd, både hornmusik och strängaspel och det skånska idiomet i de gälla flickrösterna blandade sig kraftigt däri. – De höllo på till bortåt 1-tiden på natten och jag sov verkligen inte mycket den natten…

Det verkade vara ett utstuderadt hån, när sedan den snälla tanten frågade mig på morgonen, om jag sovit godt vid den ljuvliga musiken. Hon menade det, ty hon var själv frälsningssoldat. (Jag vill här inflicka, att jag ingenting har emot Frälsningsarmén och dess verksamhet. Den gör säkert mycket godt, där den passar. Men för utpumpade cykelåkares nattsömn är den inte lämplig. Då bör det säkerligen vara minst två trossbottnar emellan).

Det är inte meningen att här komma med någon beskrivning av Ystads sevärdheter. De äro många och synnerligen intressanta och skulle fordra ett eget kapitel, men jag skall i alla fall nämna något om hvad jag såg på Annandagens morgon och förmiddag. Först och främst faller den ålderdomliga vackra stadsplanen i ögonen. Ystad gör på den tillfällige besökaren intryck av att vara en medeltida stad. Dock äro de medeltida husen inte många. Det finns visst bara en enda rak gata i staden; de övriga äro smala och slingriga. Namnen på gatorna minna överallt om forna tider. De kort som jag lyckades komma över och som äro insatta här. Få väl tala för sig själva.

Sedan måste jag naturligtvis nämna de båda kyrkorna, den av Erik Lundberg på 1920-talet så vackert restaurerade Mariakyrkan, från hvilken några bilder här visas, samt den så ålderdomliga S:t Petri-kyrkan, som fordom tillhörde franciskaner- eller gråbrödraklostret i Ystad, hvilket stiftades 1267 av en riddare Holmger och hans fru Katarina.

Cyckelsegling med paraply007

Cyckelsegling med paraply010

Cyckelsegling med paraply008

Vid Petrikyrkans västra gavel, som har ett mycket vackert röste, ligger S:ta Gertruds gillestuga, i senare tid vackert restaurerad. Intill korets norra sida ligger det gamla klosterhuset, hvars norra gavelröste är mycket ståtligt. Klostret, som är byggdt i två våningar inrymmer museum och bibliotek mm.

Jag såg också som hastigast något av Fornminnesföreningens samlingar, inrymda i det s.k. Borgmästarehuset, ett mycket gammalt korsvirkeshus.

Cyckelsegling med paraply004

Cyckelsegling med paraply005

Och naturligtvis beskådade jag Karl XII-huset och det gamla apoteket.

Cyckelsegling med paraply002

Ett hastigt besök vid Sandskogen, Saltsjöbaden och sandplagen där nedanför övertygade mig om att Ystadborna förstå att draga nytta av havet. Sandplagen påminde nog om Falsterbos badstrand, men kunde inte jämföras med den. Dock skulle jag vara mer än tacksam om jag på sommaren hade en sådan strand till mitt förfogande, här nedan följer en bild av en del av stranden.

Cyckelsegling med paraply006

Jag lämnade Ystad med stor saknad. Dels erbjuder staden så mycket intressant att beskåda, dels är ju landet norr om Ystad späckat med pampiga slott, som det skulle ha varit roligt att se. Där ligga ju t.ex. Marsvinsholm, Charlottenlund, Krageholm, Tosterup, Snogeholm, Bergsjöholm och många andra. Men jag hade ju endast två dagar till mitt förfogande och jag måste t.o.m. ”hem” till Malmö förekvällen, hur det nu skulle gå till.

Cyckelsegling med paraply009

När jag lämnade Ystad vet jag inte, men det var väl vid 11 – 12-tiden på dagen. Jag hade i Sjöbo en av mina bergskolekamrater, Georg Gjukeson som jag inte sett eller hört av på länge. Jag beslöt mig för att cykla till Sjöbo, för att därifrån få den ostliga vinden rätt i ryggen. Pingstdagens hårda blåsväder höll oförminskadt i sig även på annandagen.

Jag åkte alltså nu norrut från Ystad. Jag fick därigenom sidovind och slapp trampa alltför hårdt. Snarare fick jag på sina ställen vinden en smula med mig, så att jag fick en smula nytta av mitt stora uppfällda paraply. Men risken blev då i stället att jag kunde blåsa omkull, ty så hårdt blåste det verkligen. Ett par tre gånger gjorde jag det också ehuru det avlöpte utan missöde. Och ett par gånger blåste paraplyet ut och in.

Från Ystad bär det rätt bra uppför. Nordväst om Ystad når kartans hundrameterskurva ner till ett avstånd av föga mer än åtta kilometer från Skånes sydkust. Och ser man på Skåne i dess helhet, så ligger mer än en fjärdedel av landskapet över hundrametersnivån. Hvilken uppsvensk har reda på det? I Uppland t.ex. når ingen enda punkt hundra meters höjd över havet. Så föreställningen om att Skåne är platt som en pannkaka behöver betydligt revideras. Och hvem vet, att den högsta järnvägsbron på stambanelinjen mellan Södertelje och Malmö ligger strax söder om Lund eller att inom Lunds stads område markytans högsta punkt ligger 72 meter över den lägsta?

Jag gjorde en annan överraskande upptäckt. – Nere i Ystad fanns denna pingst ännu inte en buske grön, träden hade knappt gröna knoppar. Men jag behövde inte åka långt förrän vegetationsbilden förändrades. Det blev grönare och grönare, och uppe i Sjöbotrakten hade boken just slagit ut sina sidenglänsande blad. Det är väl Östersjöns kalla vintervatten som åstadkommer detta.

Från vägen upp till Sjöbo – 2-3 mil – har jag inte så många synminnen. Jag åkte förbi Bromma kyrka – rätt lustigt att träffa på ett sådant namn nere i Skåne (Hvad betyder Bromma förresten?) och ett antal andra kyrkor, Bjäresjö, t.ex. som är från 1100-talet. Jag såg Marsvinsholms slott på avstånd och har ett svagt synminne av det. Jag gjorde en liten avstickare till Krageholm för att få se detta ståtliga slott. Och jag har svaga minnen av ett par sjöar, Ellestasjön och Snogeholmssjön, samt ett par slott till: Bellinga och Snogeholm.

Då jag kom upp till Sjöbo, väntade mig en missräkning: Gjuke var inte hemma. Han hade på morgonen rest till sin mamma i Trelleborg. Detta var i själva verket en ganska stor missräkning, ty jag hade räknat med att få rasta i Sjöbo och få hvila ut en stund i Gjukes hem. Och skall sanningen fram, så hade jag fult nog väntat mig att Gjuke skulle ha bjudit mig på middag. Hans lilla mekaniska verkstad var väl inte så mycket att se. (Gjuke var ju gruvkarl och blev gjutare. Lika underligt som att jag var både gruv- och hyttkarl och blev ingenting!)

Det var ingenting att göra. Jag vände Sjöbo omedelbarligen ryggen. Jag for i stället nu ner till Sövdeborg och tittade på det gamla Piperska slottet, uppfördt av Fredrik Lange, som 1587 köpte godset. Innan den nuvarande borgen kom till, låg den dåvarande huvudbyggnaden på en holme i Sövde sjö och var ärkebiskopligt slott. Vid detta utkämpades 1180 ett slag mellan de upproriska skånska bönderna och ärkebiskop Absalon.

sovdeborgs-slott

Den nuvarande borgen fick sitt utseende av Brunius, som 1840 utförde en genomgripande restaurering. Jag minns Sövdeborg bäst från en färgfilmsförevisning av skånska borgar och slott, jag tror det var i Malmö.

Jag fick komma in på slottet och såg bl.a. den unika ”stensalen” med dess 300 år gamla stuckaturarbeten och den magnifika taklisten med dess underliga helupphöjda huvuden.

Det vackraste jag såg på hela denna cykeltur torde dock ha varit Sövde kyrkogård. Den ligger på en halvö som sticker ut i Sövdesjön. Och jag tvekar inte att kalla den för den vackraste kyrkogård jag någonsin sett. Det berodde väl främst på den underbara vegetationen. Trakten kring Sövdeborg är ju bekant för sina praktfulla bokskogar, men här vid Sövde kyrkogård tycktes alla slags lövträd ha stämt möte. Och här blommade redan vissa buskar. Och blommor prunkade på alla gravar med en rikedom som jag inte vet mig ha sett någon annanstans. Jag har ett svagt minne av att liljekonvaljerna blommade, men det är väl ändå knappast troligt.

Tänk då hur det såg ut nere i Ystad, inte en grön buske ännu.

Nu kommer hemresan på Annandagens eftermiddag. Det är den som har fått ge rubrik åt skildringen av denna cykeltur: ”Cykelsegling med paraply.”

Jag hade nu full medvind ända ”hem” till Malmö och samma vindstyrka som dagen förut. En sådan färd hade nog aldrig de goda skåningarna sett förut, kanske inte senare heller. Jag flög fram, med det stora paraplyet högt lyftadt framför mig för att kunna se vägen ordentligt. Sällan var jag nere i 20 km:s hastighet, men däremot ofta uppe i över 30 km. och jag är fullt övertygad om att i vissa vindstötar kom jag upp i 40 km. det var mycket folk ute och bilade denna annandag pingst, och överallt fällde man ner bilrutorna och vinkade och hejade på mig. I Staffanstorp som jag flög förbi i rekordfart på den plana och släta vägen, stod fullt med folk ute vid trädgårdsgrindarna och viftade. Det var endast någon gång i en eller annan uppförsbacke som jag behövde trampa, eljest seglade jag med paraplyet. Och i den stora backen vid Dalby höll jag så när på att köra ihjäl mig, ty bromsen fungerade dåligt eller inte alls. Jag minns att jag rätt högt uppe i backen råkade köra på några stenar i den grusiga backen och därvid tappade min stora tub som var med på turen och satt fastspänd i fjädrarna på pakethållaren. Den skakades loss och blev liggande uppe i backen, men jag fortsatte utför och hade all möda i världen att hålla mig ”på rätt köl”. Jag kunde ej stanna förrän backen tog slut.

På vägen från Arlöv in till Malmö var mycket folk som promenerade i det strålande vackra vädret trots den hårda blåsten. Och där jag nu kom svepande i ilfart på cykelbanan med paraplyet ”i högsta hugg” blev det något av en sensation. Folk viftade och hurrade. Dagen därpå kom jag in i tidningen och fick en interview på halsen för att berätta om den märkliga resan. Tidningen sade, att man bör ju vara ingeniör för att komma på en sådan briljant idé.

Cyckelsegling med paraply013

Jag skulle naturligtvis ha berättat om hvad jag såg på hemresan från Sövdeborg. Men det skulle bli en massa sidor till, och det orkar jag inte, åtminstone inte idag. – Jag kan ju nämna utsikten över Romeleklint från Blentarp. (Man måste ju erkänna, att att tvärtom mot hvad folk i allmänhet tror, är Skåne ett mycket omväxlande landskap). Jag såg Everlövs märkliga 1100-talskyrka med dess medeltida kyrkogårdsport. Jag åkte ner till Östarp. ”Kulturens” i Lund friluftsmuseum med en hel skånsk bondgård i ”levande” skick, med alla djur och inventarier och ett äkta skånskt värdshus, där jag åt middag. Jag åkte igenom Veberöd, där man har den mäktiga Romeleåsen alldeles inpå sig. Och jag stannade ett tag vid Fågelsången, ett geologiskt bekant ställe med alunskiffer, orstensballar och graptoliter.

Vidare åkte jag förbi Dalby med dess högst märkliga kyrka, efter hvad det påstås domkyrka före Lunds och – efter hvad man vet – den äldsta stenkyrkan i Skåne. Den heter Heligkorskyrkan. Jag stannade inte i Dalby denna gång, ty jag hade varit där förut ett par gånger, såväl i kyrkan som i den botaniskt berömda Dalby hage; fyndort för sällsynta växter och med en intressant vegetation över huvud taget. Kanske få även dessa cykelturer sin skildring en annan gång. Nu tumlade jag bara utför åsen ”hals över huvud” och kom ner på slätten vid Kyrkheddinge och Staffanstorp, där vinden låg på obarmhärtigt och jagade mig fram med nära nog bilfart. Mitt paraply blåste ut och in flera gånger, och var sedan inte i något vidare godt skick.

Och nu slutar jag väl denna lilla skildring. En sentida läsare bör kunna förstå, att för en uppsvensk var denna tur något av en sensation. Skåne är Skåne och intet annat! Men det räcker en stund!

Skrivet på Lillerud 4/2 1954. Gösta Heijkorn

Cykelteckningen överst från Svenska Tusrisföreningens Årsskrift 1904, Erik Hedberg. Den gamla färgbilden på Sövdeborg från Torp och gårdar. Alla övriga från morfars samlingar.

lördag 15 maj 2010

Vättersö

Om våra somrar på Vättersö i Stockholms norra skärgård skulle det faktiskt vara lockande att skriva en hel bok, ty där fanns en mångfald av motiv att hämta för en sådan.

Redan för många år sedan – då minnet var friskare än nu på ålderns dar – umgicks jag med tanken på att skriva en längre skildring från denna ö, där vi tillbringade två somrar, oförgätliga i mitt minne. Oförgätliga inte så mycket – eller just inte alls – för folkets skull, som bodde där, utan för den härliga skärgårdsnaturens skull – och för barndomsminnenas skull.

Det var sommaren 1894 som vi kommo dit första gången, jag var sålunda 13 år då. (Året före hade vi bott på Gärdsvik, på norra ändan av Ljusterö).

Vättersö ligger mellan Ljusterön och Yxlan-Blidögruppen, med Siarön strax intill (där Jussi Björling numera har sin varelse ibland om somrarna). Det är en jämförelsevis stor ö, utgörande väl en någotsånär medelstor skärgårdsgård. Man ror inte rundt den i brådrasket. Och det ligger flera mindre holmar omkring den.

På Vättersö finns sålunda både åkrar och ängar, lövängar med förtjusande ljuvlighet – särskildt mycket hassel och ek – allvarlig barrskog och nakna berghällar ut mot en blånande fjärd med ett myller av öar och småholmar – och abborrgrund i massor. På västsidan har man ”Norrleden” med hela sjötrafiken norrut från Stockholm och Finlandsbåtarna. Det fanns sålunda en behaglig omväxling i scenerierna.

Nu för tiden stå sommarvillorna tätt, och motorbåtar puttra överallt. Och jag tror inte att jag numera skulle trivas så särdeles väl på Vättersö. Hvad som gjorde dess tjusning på 90-talet var just dess alldeles lagom avskilda läge undan civilisationen. Där fanns folk, men de störde inte hvarann. Nämnvärdt åtminstone. Jag tror att det på vår tid bodde summa summarum 6 – 7 familjer på ön.

Ägaren till Vättersö var då på 90-talet en mycket underlig typ. Han hette Jansson och var ursprungligen från Åland – eller härstammade åtminstone därifrån. Men hans utseende skilde honom avsevärdt från de vanliga rospiggarna. Han var svartmuskig och såg mera ut som nån tattare eller zigenare – ja inte precis det heller, men inte såg han ut som Albert Engströms fiskargubbar. Egentligen såg Jansson ganska fin ut med en viss ”vallonsk” profil och med något visst soignerat över sig, som man inte gärna ser hos vanliga fiskargubbar från Roslagen.

Troligen hade han väl varit gift en gång – det är en sak som jag numera inte minns – jo visst, nu minns jag! Gunni var ju hans dotter, och hon var väl i 19 – 20-års-åldern ungefär, men hon hade plats i Stockholm och kom endast ut på söndagarna. Det var också en typ skall jag säga! Inte för att jag nu minns precis hur hon såg ut, men hon hade ett mycket underligt utseende: hon var lika ljus som fadern var mörk, hade blå ögon mot faderns bruna, var ljus i hyn och lite fräknig – vill jag minnas – hade en impertinent uppnäsa och tjocka ljusa flätor rundt huvudet. Hon var inte precis ful, men det var något visst underligt med henne som inte jag – på den där tiden åtminstone – kunde identifiera. Man kunde knappast tro, att hon var dotter till den djupsvarte, brunögde, inbundne och tyste ”gubben Jansson”. De hade inte ett dyft gemensamt. Gunni var nämligen öppen och gladlynt.

Hvad hon hade för sig i Stockholm har jag alldeles glömt. Kanske var hon uppasserska på ”fröken Danzárs” kafé i Stockholm. Det vet jag inte alls längre. Kanske var hon något helt annat. Ja, fröken Danzár, ja! Det var en tämligen obeskrivlig typ.

Jag beklagar djupt, att jag inte kom mig för att skriva ner någon skildring från Vättersö i min ungdom, medan minnena ännu voro färska. Ty tänk hvilket typgalleri där fanns! Om Albert Engström hade fått tag i fröken Danzár hvad skulle han då inte ha gjort för dråpliga historier om henne! Hon var ju den urtypiska ölsubban. – Det sades, att hon var syster – eller åtminstone halvsyster – till ”gubben Jansson". Men man har svårt för att tro det. Ty de hade inte ett dyft gemensamt med hvarandra.

Fröken Danzár var stor och tjock med pösiga former överallt. Hon formligen pöste över, som deg som jäser över när man gjort den i en lerkruka. Hon hade en strålande humor och ett fantastiskt förråd av historier förvärvade under flerårig verksamhet i ett ölcafé, i kontakt med det klientel som på ett sådant ställe förekommer.

Hon titulerades fröken, men hur många karlar hon haft i sitt liv låter sig bara anas. Förmodligen var hon halvsyster till gubben Jansson. Hur hon fått namnet Danzár är en fråga som trotsar min t.o.m. ännu rätt så livliga fantasi. Kanske – när allt kommer omkring – både hon och gubben Jansson hade något zigenar-blandblod i sina ådror. Danzár-namnet tycker man tyder på något sådant. (Ty inte tog man väl ett sådant namn på 90-talet?) men inte såg hon precis ut som en zigenerska.

Ja, ”fröken” Danzár var ett tämligen obegripligt fruntimmer, och för att skildra henne behövs nog en helt annan penna än min. Albert Engströms till exempel.

Gubben Jansson var en butter enstöring som inte i onödan beblandade sig med folk. Fröken Danzár beblandade sig fullkomligt i onödan. Jansson bodde i en gammal sjöbod alldeles nere vid sjön och intill båtbryggan, där roddbåtarna lågo. Denna sjöbod hade han nödtorftigt låtit inreda och försett med en lång veranda utefter hela ena långsidan. Verandan låg ut över vattnet och det var åtminstone teoretiskt möjligt att stå på verandan med metspö. Men hur det var med abborrarna utanför är väl ovisst. Jansson skötte sitt hushåll själv. Det kan ju hända att hans dotter Gunni hjälpte honom en och annan gång, men med fröken Danzár hade han inget samröre.

Jansson levde väl mest på sina sommargäster. Han hade några stugor som han hyrde ut. Och så hade han ju arrendet från det lilla jordbruket på ön. Själv sysslade han inte med något så trivialt. Hans liv var sjön och han fiskade med skötar och nät. Någon yrkesfiskare var han väl inte, men han skickade en och annan låda fisk till fiskaffärer i Kongl. huvudstaden, när den andan föll över honom. Mestadels satt han hemma på sin veranda och rökte.

Hvad arrendatorn hette har jag glömt. Trots att vi bodde tillsammans. Vi bodde i ett stort rödfärgadt tvåvåningshus jämte en bergknalle ett bra stycke ifrån bryggan. Vi bodde på övervåningen, arrendatorns på nedre botten. Jag har en teckning av huset bland mina ungdomsteckningar, som min moder lyckligtvis bevarat. (Jag fick dem av henne under Västeråstiden; jag trodde dem försvunna). Tyvärr är teckningen inte daterad. (Det skulle ha varit roligt att ha datum för den nu). Jag har också ett fotografi någonstans i mina gömmor. Jag skall försöka få det inplaceradt här, när jag hittar det. Det är med rätt egendomliga känslor jag sitter och betraktar denna teckning, gjord för 58 år sedan. Den är dock ett minne av en viss räckvidd!

Arrendatorsfamiljen har jag egendomligt nog inget minne av. Den tycks alldeles ha trillat ur. Kanske finns på fotografiet någon skymt av den som kan återkalla minnet. Våra rum och möbleringen minns jag inte heller. Mitt minne har ju på senare år så trasats sönder genom min svåra sömnlöshet. (Sömnlöshet lär ju utplåna minnen så förfärligt; det synes mig därför rätt underligt, att jag minns så pass mycket som hvad jag faktiskt gör). Men barndomsminnen sitta ju i ofantligt mycket bättre än senare minnen.

I den finaste villan på ön bodde juvelerare Lars (?) Bökman med familj. Bökmans voro stadigvarande sommargäster på Vättersö. De hade bott där i flera år. Villan var väl inte så märkvärdig i och för sig, men efter dåvarande tidsförhållanden var den väl ”fin” med sina dubbla verandor och utsikt över sjön, och sina lövsågerier (snickarglädje, som det numera heter).

Bökmans ansåg sig väl höra till noblessen. De hade juveleraraffär på Drottninggatan i Stockholm, och det var inte fy skam det. Därför höll dom sig tämligen reserverade gentemot oss, som inte voro så fina, trots att vi ägde ju ett stort hus på Thulegatan i Stockholm. Herr och fru Bökman voro nog aldrig tillsammans med far och mor, fastän herrarna ju hade gemensamma intressen i fisket. Men ungarna – ungdomarna – höllo ju ihop till en viss grad, som ungdomar ofta gör – fast inte fingo ju vi, min syster och jag, ”leka på deras gård”.

Bökmans villa låg förnämt innesluten i en lummig trädgård med mycket fruktträd, med staket omkring. Vi bodde ju hos arrendatorns och oss luktade det förmodligen ko om. Åtminstone för Bökmanska näsor. I deras trädgård luktade det rosor och lavendel, kanske luktpioner – vi hade endast vanligt vildtörne uppe i vår bergknalle, möjligen hvitmåra.

Bökmans hade två barn, en flicka som hette Thérèse, en pojke som hette Georg (men kallades ”Jorje”). Thérèse var, efter hvad jag nu kan gissa – c:a 20 – 22 år, Jorje var kanske 16. Jag var 13 och min syster 17. Thérèse umgicks ju med uteslutande ”fint folk” i Kungl. Huvudstaden, och hon var också mycket angelägen om att poängtera detta för min syster som inte hade så fina bekantskaper att skryta med. Men min syster spelade piano bättre än Thérèse och detta gjorde väl att hon till en viss grad tolererades och fick ackompanjera ”Jorje”, då han spelade fiol. (Det gjorde han mycket bra för sin ålder, och han spelade uteslutande ”fin” musik, Haydn, Mozart, Schubert, Wieniawsky och dylika saker). Jag spelade förresten jag också, fast ”bara” piano. Och min repertoar var nog inte så dum den heller.

Min syster var ju bara 17 år och hade inte just varit med i stora världen något. Thérèse Bökman var därför onödigt sarkastisk och ironisk därför att hon kände till lite mer, hur det går till bland ”fint folk”. Thérèse såg jämförelsevis bra ut med sitt kastanjebruna hår och sina livliga spelande mörkbruna ögon. Hon var också vida rörligare i sitt intellekt än min syster som – åtminstone till det yttre föreföll mera sval. Men min syster såg inte precis illa ut hon häller, och enligt mina begrepp om kvinnotyper stod hon på en högre nivå än Thérèse. Fast hon inte var så välklädd som hon. Och saknade allt sinne för koketteri.

George och jag höllo emellertid fullkomligt ihop. Vi utvecklade ett fullkomligt sportmanskap i rodd tillsammans. Juveleraren tillät oss nämligen att på hvardagarna disponera hans fina båt – den var lång, smal och lättgående samt helt svartmålad. Vi gjorde långa roddturer tillsammans och hade övat upp oss så att vi rodde nästan lika fint som Oxford-Cambridge på Themsen. Med skevning av årorna och all den roddexercis, som flottans båtlag brukade prestera. Jag minns sålunda, hur vi en gång rodde Vättersö rundt i hårt väder. På ”Norrleden” hade vi rak motvind med hög sjö och vindstyrkan kunde väl rubriceras som kultje. Det var den hårdaste rodd jag någonsin varit med om, och mina trettonåriga nävar voro fulla av blåsor. Vi fingo in sjö på sjö i den rätt låga båten, men vi kunde inte ösa i den hårda sjön. Jag minns dessa roddturer med förtjusning.

Min far hade ju endast arrendatorns flata, tungrodda eka. Den kunde man ju inte ”ro” med. Men till fiske var den förträfflig. Min fader var ju passionerad fiskare, men hans stora intresse var långrev med ”massproduktion” av fisk. Jag minns detta vårt fiske och har en uppsjö av de livligaste minnesbilder än i dag. Vi maskade våra 200 krok på kvällarna nere vid bryggan. Den behövliga daggmasken plockade vi ut ett par kvällar i veckan vid lyktsken nere i gräsmattorna mot sjön, särskildt efter hvarje stort regn, då masken kröp upp i hundratal och åter hundratal. Det var en spännande jakt.

Själva påmaskningen var ett smetgöra utan like och var mig mycket motbjudande också såsom rent djurplågeri, men det fick man sätta sig över. Det var i alla händelser inte värre djurplågeri än då man tar sill i snörpvad och sedan låter den kvävas till döds.

Vittjandet av långreven skedde vid 5-tiden på morgonen och det var ganska spännande. Vi fingo massor av fisk: ett 30-40-tal abborrar, 5-6- ålar och ett par gäddor, förutom åtskilliga mörtar, idar och braxenpankor var ingenting ovanligt en sån där morgon. Ofta var det min moder som tog upp reven, medan far rodde, men många gånger var jag med och tog upp. Särskildt gäddorna var det något särskildt spännande med. Och likaså stora ålar. Vi fingo ibland exemplar på en meters längd och grovlek därefter.

Men nog var det rysligt synd om min moder, som skulle rensa och tillvarataga all denna fiskrikedom. Och nog blev vår diet litet väl enformig i längden. Det var fisk i alla former: kokt, stekt, stuvad, kall inlagd fisk, särskildt ål. Någon enstaka gång pannkaka. Kött fingo vi sällan. Grönsaker knappast heller.

"Juvelerarn” kom ut på lördagskvällen och reste in på måndagsmorgonen. Middag åt han på båten så att han inte behövde upptaga någon tid med så oväsentliga saker. Vid ankomsten ut genast på med blåbyxorna! Och så ut till abborrgrunden, där han satt ensam med sina metspön långt in i skymningen. Större delen av söndagen likadant. Och nog fick även han en hel del fisk, fast han bara fiskade med spö. Man blir ju dessutom lätt och lekande filosof på köpet.

Även jag har många tjusande minnen från dylikt fiske. Det hände rätt ofta, att jag ensam åkte ut till holmar och fiskegrund, rätt långt bort, redan vid 4-tiden på vackra sommarmorgnar. Så draggen i botten och spöna ut.

Finns det egentligen något ljuvligare än att sitta ute vid ett godt abborrgrund, när det nappar bra?! Att sitta där i ensamheten med sig själv och filosofera. Att se hur morgonsolen försilvrar de små lätta krusningarna på vattnet och se hur de många holmarna blånar i horisonten ut mot de stora vidderna!

Det är idel ljuvliga minnen från vår underbara skärgård! Vår Östanåbåt – som också anlöpte Vättersö på sin resa in mot Stockholm – brukade visa sig därute vid Öster- och Väster-Lagnö så där vid 6-tiden på morgonen. Och så hade den en stor fjärd att passera innan den kom över till vår brygga, hvit och skinande i solen.

Pass på! Nu dyka mina bägge flöten djupt under den klara ytan. Jag ser mina röda flöten dyka meterdjupt i vattnet! Det måtte vara ett par stora hejare till abborrar!

Den som ännu en gång kunde få komma ut till ett fint abborrgrund och få samma syner på nytt! Men det är nog nu inte längre möjligt. Inte kring Vättersö åtminstone. Nu är Stockholms skärgård inte alls som på den tiden, då jag var pojke. Nu är hela skärgården kommersialiserad, sjön full av motorbåtar. Och fisken? Ja hvart har den tagit vägen?! Kanske ute i den allra yttersta skärgården, kring Gillöga. Kanske kan Roland Svensson svara på den frågan. Kanske fisken gett sig till Sydfrankrike också!

Nu sägs det, att Stockholmsfamiljerna måste fara ner till Syd-Frankrike på sommarnöje – det är för dyrt för vanligt folk att vara i Stockholms skärgård. Där bor Jussi Björling som tar 6000 kronor för hvarje kväll han sjunger – plus fri konjak. Han kanske har råd att bo där. – 1893 betalade vi för vår sommarstuga vid Gärdsvik 50 kronor för hela sommaren. Och på den tiden kunde tre metare återvända från abborrgrunden ute på Gälnan så där lagom till frukostdags, med lagom stora abborrar. Jag har själv sett det – och ”den som har sett det kan vittna därom att han talar sant”. Och jag tror, att vi hade vida trevligare och skönare på allt sätt i skärgården på den där tiden.

Vår lilla söta stuga vid Kobban – inhöljd i vildtörne och kaprifol – var ju fullkomliga idyllen! I sjön vimlade det av kräftor i augusti – stora som små humrar! Och den vackra Elva Falck, som kom ner till bryggan hvarje kväll för att hämta posten, fick man ju se på så mycket man ville – alldeles gratis! O ja! Det var tider!

En sak som Georg Bökman och jag hade ofantligt roligt med var ett båtbygge. Vi byggde en liten segelbåt efter alla konstens regler. Den var ej fullt meterlång men ändå klinkbyggd av tunna hyvlade ”plankor”, kanske 4 cm breda och möjligtvis 4 mm tjocka. Båten byggdes på spant och borden nitades med små kopparnitar. Allting var riktigt in i minsta detalj. Båten hade en liten söt salong med skjutlucka i taket och riktiga säten med små dynor på och en elegant sittbrunn. Ett litet krypin i fören för gasten saknades ej heller. Segel, taljor och block voro riktiga in i minsta detalj. Både Georg och jag voro mycket kunniga och väckte gubben Janssons fulla godkännande och sjömannaintresse.

Båten blev en fullträff, en succé. På ”stapelavlöpningen” var Vättersöfolket tämligen mangrant närvarande. Båtens namn har jag dock glömt. Vi hade uppfunnit en automatisk styrinrättning som var reglerbar för olika vindar, vindriktningar och vindstyrkor, och den fungerade i allmänhet utmärkt, så att vår lilla båt höll den kurs, för hvilken den blivit inställd. Den seglade utmärkt, särskildt på kryss och uppnådde ibland sådan fart, att vi nästan fick jobbigt att följa med i den Bökmanska båten. Vi hade ofantligt roligt med vår lilla båt. Den var försedd med blyköl och kunde segla i tämligen hårda vindar.

Vi hade roligt tillsammans familjerna på Vättersö. Alla voro gemytliga och glada om jag kanske undantager juvelerarn och hans fru, som voro liksom litet för fina och ”socialgruppiga”. Men även de kunde liksom tina upp ibland.

Jag har glömt att nämna herrskapet Qvarnströms. De bodde i en liten, liten stuga uppe på en bergknalle. Det var sött som en barnlekstuga. Qvarnström var stor och tjock, med en mage som en uppblåst ballong. Hans fru var liten och späd. Men båda ägde humor i hög potens, hos dem hvilade inga ledsamheter! Qvarnström, som var dalmas, var någon sorts fastighetsmäklare i Stockholm. Hur han hade det ställdt med sin affär vet jag inte, men han tycks inte ha varit så bunden som juvelerarn. Qvarnström for inte in till Stockholm mer än någon eller några dagar i veckan. Även han fiskade ju mycket, men han höll sig till helt andra vatten än juvelerarn. Och man såg dem aldrig tillsammans.

Qvarnström var väldigt pigg på att bada. Han låg nog i ”drickat” flera timmar dagligen. Han behövde inte anstränga sig heller under sina besök i det våta elementet, ty han flöt som en kork utan att behöva röra en fena.

Han brukade gå ned till sitt första morgondopp redan kl. 4 på morgonen. Endast omsvept med en nattrock gick han då raka vägen ner till vårt fina badställe vid ”Norrleden”. Men han rodde alltid långt ut och hoppade ifrån båten. Det var för varmt inne vid badviken, påstod han.

Ofta gjorde jag honom sällskap då på morgonen. Det var ljuvligt att komma ut i naturen så där tidigt. Allt var så friskt och härligt, blommorna lyste klarare i morgonljus, tycktes det mig. Och naturens dagg hade friskat upp blomsterängarna.

En gång då jag följde med Qvarnström kl. 4 en underbart vacker morgon, ville han försöka dyka för att leta reda på en snusdosa som han tappat medan han suttit och metat ett stycke utanför vårt badställe. Det var en fin snusdosa av förgylldt äkta silver. Han hade fått den på sin 50-års-dag som en subskriberad present och han var mycket ledsen över att ha tappat den i sjön. Vattendjupet där han suttit och metat, var minst sex-sju meter. Genom observationer på land visste han någorlunda, hvar snusdosan borde ligga.

– Ja, vi rodde ut i viken. Först sökte vi titta ner på sjöbottnen med vattenkikare, men fast vi väl sågo bottnen så kunde vi inte upptäcka någon silverdosa. Då körde Qvarnström till sist på huvudet och dök. Det måtte inte ha varit lätt med hans stora mage att göra en sådan djupdykning. Qvarnström var under vatten så lång stund att jag började bli rent förskräckt. Nog var det två-tre minuter minst. Till sist dök han upp ett godt stycke från båten, där jag satt och rodde. Och då hade han snusdosan i sitt vida gap. Han såg ut som något sorts storsjöodjur, då han kom upp. Men då var Qvarnström belåten!

Utom Qvarnström fanns ytterligare en familj på gubben Janssons domän. Den familjen bodde i en liten villa mera neråt sjön till, litet på sidan om den andra bebyggelsen. Och folket där höll sig nästan alldeles för sig själva. Vi träffades sällan. I flera år har jag – då mina minnen snuddade på något sätt vid Vättersö – sökt komma ihåg namnet på den familjen, men det har inte lyckats. Jag har en ovanligt stadig kork i det hål som börjar kanalen ner till mitt undermedvetna minnesarkiv. Och dock är det ett inom teater- och konstnärsvärlden mycket kändt namn. Det har visat sig alldeles omöjligt att komma på det.

I den familjen fanns en flicka som hette Sara och som väl då, 1894, torde ha varit ungefär i min ålder. Hon blev musikmänniska och sångerska och jag har en gång hört henne uppträda i radio. Sara…??? Ja, det var inte ”die Leander”. Men hvilken?

Det var på samma sätt med fam. Qvarnström. Jag hade även där tappat bort namnet, och jag har i många år förgäves sökt erinra mig det. Men just häromdagen, då jag börjat skriva ner dessa barndomsminnen från Vättersö, var det som om någon plötsligt och tydligt hade hviskat namnet i mitt öra. Allt hvad människan upplever registreras i det undermedvetna minnesarkivet. Det finns där outplånligt. Det är bara det medvetna själslivet som börjar bli defekt.

Min fader hade denna sommar förvärvat brytningsrätten till fältspat i ett gammalt brott på ostsidan av Siarö. Hvem som brutit där förut minns jag ej, men brytningen var påbörjad några år innan vi kommo till Vättersö. På den där tiden voro porslinsfabrikerna ytterligt stränga i sina fordringar på fullt glimmerfri fältspat. Och fastän man i fältspaten från Siarö nog kunde plocka fram utomordentligt fina skivor av ren laxröd ortoklas, så var det nog svårt att få några större partier fullt glimmerfri fältspat. Skrädningen blev för syr. Det visade sig också, att brytningen inte bar sig ekonomiskt. Den nedlades på höstsidan.

Jag har de allra livligaste minnen av våra ständiga roddturer från Vättersö över till Siarö. Och hvad jag var intresserad av fältspatsgruvan! Ehuru jag blott var 13 år, hade jag redan skaffat mig en hel del kännedom om olika blyarter. Jag hade Geologiska Undersökningens karta i 1:5000 med mig på mina utflykter i Vättersös omgivningar, och med ledning av den sökte jag upp alla möjliga förekommande bergarter. Det var nog här som den blivande bergsingeniören föddes.

Så vackert det var på Siarö sedan!

Den geologiska kartan har jag kvar än i dag, och någon gång händer det att jag ännu med ledning av densamma i fantasien gör alla möjliga strandhugg på de kobbar och skär, där jag som trettonåring gjorde de intressantaste upptäckter. Kartan var ju mycket detaljerad.

Hvad jag älskade denna skärgårdsnatur från min ungdom! Fanns egentligen något ljuvligare än att bege sig ut till dessa obebyggda och jungfruliga skär ända där långt utåt Svartlögafjärden till och göra botaniska och petrografiska fynd. Jag har samlat många växter därute i denna arkipelag. Och att ligga ensam därute i någon skreva jämte det kristallklara vattnet eller att ligga på rygg på någon gräsfläck med långt mjukt fint gräs och skåda upp mot sommarens hvitulliga moln som sakta drogo förbi. Det gav minnesbilder av den mest tjusande art. De sitter ännu i.

Strindberg har ju på sina ställen gjort bedårande skildringar från Stockholms skärgård i sina böcker. Och då jag läser dessa skildringar, så träda också mina ungdomsbilder fram för min inre syn. Jag "ser" bergsskrevorna med deras ofta fullkomligt yppiga vegetation, jag "ser" ännu blomsterprakten och ibland martallarna och Flottans hemliga sjömärken och hvitmålade kummel, som utvisade hemliga leder bland skären.

Ja, Flottans båtar, ja! Flottan hade stundom övningar ute i Husaröleden och i Svartlögafjärden. Vi sågo ofta torpedbåtar komma kilande mellan skären utanför Vättersö. Och så alla dessa gamla kanonbåtar som jag så väl kände sedan vi bodde på Fjällgatan och jag ofta gjorde visiter på Skepps- och Kastellholmarna. Jag kände igen dem allesammans: Blenda, Urd, Skagul och allt hvad de hette. Monitoren John Ericsson brukade mest operera i Siarösundet och i leden ner emot Saxarfjärden, Dammarboda och Nykvarn. Jag har ännu rätt goda synminnen av den.

Jag har ett minne av gubben Jansson i samband med dessa Flottans övningar. Jansson hade levererat mjölk och fisk ut till fartygen och hade kanske gjort officerarna en del tjänster. Och fram på eftersommaren, då övningarna utanför Vättersö togo en ände, ville väl officerarna tacka på ett eller annat sätt. Och det gjorde dom verkligen mycket originellt. Jag var själv nere vid bryggan den där kvällen, så jag såg hur det gick till.

En stilla fin kväll vid 9-tiden just som Jansson höll på att gå till sängs, kom en av flottans barkasser in till vår lilla fiskebrygga på Vättersö. Det var sex man i barkassen förutom maskinist och rorsman. De sex voro beväpnade med karbiner med påskruvade bajonetter. Det såg mäkta krigiskt ut.

Mannarna tågade militäriskt från bryggan fram till Janssons sjöbod, klevo upp på verandan och bultade på hans dörr. Jansson kom inte och öppnade, ty han höll på att lägga sig. Dörren var emellertid inte låst, utan fyra av mannarna klevo på in. Två stodo utanför dörren på vakt.

Jansson förklarades arresterad, tvingades att kläda på sig och fördes under beväpnad eskort ner till båten och fick följa med ut till något av fartygen, hvars master kunde skönjas bakom en holme.

Därute blev Jansson mottagen av en officer vid fallrepstrappan och nedförd till officersmässen, där ett större antal officerare voro församlade. Och där blev han inbjuden till en finare supé med åtföljande nachspiel. Jag gissar att gubben Jansson blev lite yr i mössan av all denna oväntade behandling. Och kanske en smula yr i mössan litet senare på natten, då han av samma båt förpassades i land. Av all välfägnaden med både torrt och vått.

Vi hade ju våra små tillställningar på Vättersö vi också. Det kom ibland åtskilliga gäster utresande med båten från ”stan”. Och de blevo omhuldade på bästa sätt. Fröken Danzár hade en viss förmåga att sätta sprätt på folk, och hon kunde t.o.m. vara ganska trevlig, då hon satte den sidan till.

Fröken Gunni hade en fästman, en svartmuskig och välfriserad herre som lystrade till namnet Pettersson (om jag inte minns alldeles fel). Han blev ofta mottagen med små improviserade kalas, till hvilka vi lite till mans blevo inbjudna. Det var i allmänhet ganska smågemytligt.

En gång på eftersommaren hade vi en musikfest med dessutom varierande underhållning, avslutadt av ett större kafferep. Vi tog – vill jag minnas – 1 kronas inträde, och förtjänsten användes till något sorts välgörande ändamål, som jag dock nu har glömt hvad det var. Möjligen för att hjälpa någon sjuk, fattig gumma på någon av grannöarna.

Festen avhölls i Bökmans trädgård, som upplåtits för ändamålet. Jag minns inte längre detaljerna så noga. Jag kommer dock ihåg, att min syster och Georg Bökman bjöd på fina musikstycken – fiol och piano. (Hvarav jag ännu erinrar mig Schuberts ”Rosamunda"-musik). Min syster och jag spelade något vackert för piano och orgel (som hade kånkats ner i trädgården). Thérèse Bökman bidrog med någon uppläsning. Läroverksadjunkten Otto Hahr (som bodde i samma farstu som vi i vårt hus på Thulegatan) sjöng och skrålade skånska visor, hvarav jag minns en som hade refrängen: ”Köss å klapp de ska de va’. Om de ska vära bra. En gang i uken (de) gör ingenting!”.

Och slutligen uppträdde herr Qvarnström som en obetalbar positivhalare, som både spelade och sjöng hårresande visor. Han tog dessutom upp extra-kollekt för det goda ändamålet. Alla smakriktningar tillgodosågos.

Och så dracks det mycket och godt kaffe, hvartill öns fruar hade skänkt ingredienserna. Jag minns att jag drack tio koppar – mitt hitillsvarande rekord! Nog var det ett femtiotal deltagare i vår sommarfest.

Georg Bökman och jag författade någon sorts krönika över ”Livet på Vättersö” denna sommar 1894. ”Dokumentet” inneslöts i ett kopparrör, som stoppades ner i ett borrhål som vi själva borrade med ett gammalt bergborr i högsta toppen på bergknallen bakom vårt hus. Hålet fylldes med sand. Det undras mig starkt, om någon sedan hittade denna berättelse. Det skulle ha varit roligt att ha fått den införd här! Men vi hade ingen avskrift.

Mycket skulle väl ännu kunna finnas att skriva om dessa mina ungdoms- eller barndomsminnen från Vättersö. Det var ju ingalunda några så märkvärdiga saker som ha något intresse för andra. Men ändå kan det vara roligt att ha dem nertecknade. Sina barndomsminnen skall man söka hålla kvar. Minnen från senare tid kan just göra detsamma att bevara.

Jag minns en sen kväll i slutet av augusti, strax innan vi skulle flytta in till staden. Min syster och jag hade gått upp på en hög bergknalle utåt Norrleden till. Och vi sutto där i månskenet och skådade ut över farleden ända utåt Furusund. Växlets båda fyrar blinkade och flera båtar passerade med sina röda och gröna ljus. Det var en vacker syn som ännu sitter i. Strax intill oss, där vi sutto, lyste med egendomligt ljus en grupp lysmaskar, som lågo i en stor tuva med lingonris och pors. Det var första gången jag sett några sådana.

En annan gång – en tidig solig morgon – satt jag ensam på samma plats. Och då passerade den vackra och snabba norrlandsångaren Nordstjernan, som gick 15 knop och var den tidens snabbaste båt. Det var också en vacker syn, som sitter i.

Utvecklingen har gått åtskilligt framåt sedan 1894. Nu läser vi om Amerikas nya atlantfartyg, 51 000-tonnaren ”United States”, som alldeles nyss tagit The Blue Ribbon från Queen Mary. Den går med 35 knop eller mer. Och vi imponeras knappast därav.

Då vi flyttade in till ”stan”, en dimmig morgon i början av september, då båten var försenad av dimman, då uppenbarade sig herrskapet Qvarnströms vid bryggan med en väldig kafferepskorg. Och det blev ett improviseradt kaffekalas som jag aldrig glömmer. Med positiv och allt. Slutet på en vacker sommar!

(Smedgården 12/7 52)

torsdag 25 mars 2010

Stafs gruvor



1903 hade vi ju våra studieresor och s.k. praktiska övningar. I början av maj foro vi till Hagfors och blåste tackjärn i Bergsskolans lilla övningsmasugn och vi besökte Munkfors, Nykroppa, Bofors etc.

I början av juli reste vi sedan till Falun och utförde gruvmätningar där. Vidare till Vestanfors, där vi utförde magnetometermätningar vid ”August och Mariagruvan”. Så besökte vi Norberg, Grängesberg och Striberg m. fl. järnmalmsfält.

Till sist skulle jag skriva en gruvmonografi och fick mig förelagdt att studera Haggruvan i Åsboberg. Därtill skulle jag studera och skriva en avhandling om anrikningsteknik och fick på
min lott Åsbobergs då tämligen nybyggda verk. Jag bodde då i Striberg hos gruvkamrern där och hade ganska roligt.

Sedan allt detta var slut, borde jag ju omedelbart ha kastat mig in på examensläsningen för att om möjligt bli ”klar” till årets slut. Så gjorde ju de flesta av mina bergsskolekamrater, och jag skulle tro, att mer än hälften fingo sin examen klar till jul.

Men jag var trött och behövde ta igen mig litet före stormläsandet. Jag var ju den sprödaste och ömtåligaste av alla bergseleverna och hörde strängt taget inte till samma kategori som de.

Först reste jag till Astri på Lillhem några dagar. Hon hade ju också sina krav på mig. Och från Striberg till Värmland var ju inte långt. Vi hade några förtjusande dagar på Lillhem som jag aldrig glömmer.

Men så återvände jag till Stockholm efter att ha varit ute på resor ända sedan i början av maj. Ehuru jag varit sparsam – mina bergsskoleresor hade inte kostat ens hälften så mycket som mina kamraters – så hade sommaren ändå varit dyrbar för min Fader, som ju hade bekostat hela min utbildning. Jag behövde ju lite pengar att röra mig med, och jag ville inte be min Far om vidare bidrag. Det var nu i midten av augusti som jag fick ett tillfälle att tjäna min första slant som ingeniör.

Min Fader kände ingeniör Henrik von Celsing, den ena kompanjonen i firman Dahlén & Celsing i Stockholm, hvilken firma sysslade med acetyléngasverk, acetylénbelysningsattiralj o.d. Dahlén var ju den blivande ”store Dahlén”, nobelpristagaren och geniale uppfinnaren. Men han var år 1903 ännu inte så berömd.



Min Far hade en sommar bott på Hällefors styckebruk i Södermanland – tillhörigt den Celsingska släkten, och där hade han troligen gjort den unge Celsings bekantskap (nej, de voro bekanta förut, och det var Celsing som bjöd min Far att bo gratis i Hällefors). Denne var en vildhjärna och gåpåare och hade väl ärvt en smula av det gamla Celsingska blodet. Det är ju en känd sentens att ”för Gud och Lasse Celsing är ingenting omöjligt”.

Celsing var Chalmerist och hade inget begrepp om bruksindustri, men det var en tilltagsen karl. Och han hade nu fått för sig att han skulle sätta bruksdriften vid det gamla styckebruket igång. Det hade ju legat nere länge.

I Hällefors fanns ju en gammal masugn, och nu ville Celsing veta, om den befann sig i ett sådant skick, att den med rimliga kostnader kunde sättas i gång. Malm till hyttan ville han taga från Stafs gamla gruvor, belägna i Floda socken. De gruvorna tillhörde också Celsingarna.

Jag var väl näppeligen mannen att bedöma en så pass kinkig sak som en gammal masugns upprustning och sättande igång. Ty det är ju mer en ekonomisk än en teknisk fråga. Och för den ekonomiska sidan av saken var jag väl ännu allt för grön. Men i alla fall ville Celsing, att jag skulle resa ner och titta på både bruket och Stafs gruvor. Och glad var jag, ty det renderade ju en liten välbehövlig inkomst.

I Hällefors var jag väl bara ett par tre dagar. Jag tittade på hyttan och gjorde mina beräkningar. Den såg ju inte så värst tilltalande ut, men uppe i Bergslagen gingo fortfarande hyttor, som voro vida sämre. Så nog borde det ha gått att få även Hällefors hytta igång.


Vykort från Bruno Bach

Kräftskivan i Hällefors



Medan jag var i Hällefors blev jag bjuden på en kräftskiva, som jag nog aldrig glömmer. Hällefors var ju vida berömdt för sitt rika kräftfiske och för sina kräftors ovanliga dimensioner. Hälleforskräftorna påminde ju om humrar. Jag har aldrig sett större än de voro där.

Vi voro fyra man högt på kräftskivan. Främst bör kanske nämnas förvaltare Rossing, som skötte landtbruket på bruket. Rossing var en koloss på minst 120 kilo om inte 130. Han var både lång och grov. Han gick inte gärna till fots för sin väldiga kroppshyddas skull, utan åkte mest i en liten ensitsig droska. Med den åkte han t.o.m. ikring ute på själva fälten och gärdena, då han skulle se till sitt folk. Rossing hade sockersjuka, och det påstods, att han konsumerade en hel liter konjak om dagen samt 12 flaskor vichyvatten. Sockersjuka ha ju en riklig törst. Rossing var ogift, men hade en hushållerska som var duktig och skötte honom efter noter. Det var hon, som visste på pricken, när han hade fått nog och skulle köras i säng.

Nummer två i laget var kapten von Celsing på Biby (jämte det stora Fjellskäfte ett av Celsingska släktens gods.) Honom minns jag just inte så tydligt. Men nog var han säkert korrekt gentleman.

Den tredje var föreståndaren för Hällefors brukshandel, en liten livlig knipslug karl vid namn Alm. Han var nog en god exponent för sitt yrke.

Och så var jag med på ett mycket blygsamt hörn. Jag har ju aldrig varit någon expert på kräftor och deltog därför hors concour.

Jag vill inte neka till att vi hade trevligt tillsammans, åtminstone i festens första ”halvtid”. Vi sutto på en trevlig veranda och hade utsikt ut över åns månskensglittrande vatten. Omgivningarna voro pittoreska. Men konsumtionen var i mitt tycke litet för hög. Man gick in för massproduktion (av skal förstås). Och det var kutym på Hällefors – påstods det – att man tog en sup på hvarje tjog kräftor. Det hade ju också gått an, om man stannat vid någorlunda normal konsumtion. Men här var det verkliga kräftjättar som voro i farten.

Handelsföreståndare Alm hemförde 1:sta pris. Han kom nämligen upp till nio tjog (= 180 kräftor) och måste sålunda skölja ner härligheten med nio supar. (Och som förvaltare Rossings supglas voro gamla antika dylika, rymmande mer än de vanligen använda, så blev det nog tämligen hög promillehalt i blodprovet!) Det är att märka, Att Alm var en rätt liten karl, hvarför prestationen måste anses som ”mycket god”.

Förvaltare Rossing kom som god tvåa. Han konsumerade 7 tjog (alltså bara 140 kräftor), hvilket i betraktande av hans väldiga kroppshydda måste betraktas som ”mindre godt” resultat.

Jag minns ej kapten Celsings prestation, men skulle tro att han stannade vid en mera herrgårdsmässig siffra.

För min blygsamma del kan jag annotera blott ett tjog (= 1 sup). Och i betraktande av Hälleforskräftornas kraftiga dimensionering måste jag anse mitt resultat ”tämligen godt”. För min privata del.

Förvaltare Rossing måste trots sitt stora kubikinnehåll ge upp oväntadt tidigt. Efter de 7 suparna måste hushållerskan ingripa och vänligt men bestämdt konvojera herr förvaltaren i säng. Men handelsföreståndaren var fortfarande piggelin och företedde inga särskildt oroväckande symtom. Vi båda andra voro inte ”som fallet är mest” efter en kräftskiva. För min del behövde jag ingen särskildt bred golvtilja att gå på. Och kapten Celsing var nog militäriskt rak i ryggen.

Se det var ett riktigt kräftkalas det, skulle H.C. Andersen ha sagt!



Från Hällefors cyklade jag ner till Stafs gruvor, som ligga icke så långt från Valla station. Men i förbifarten var jag och tittade på Fjellskäfte. Jag har i alla tider begagnat alla möjligheter att få se mig omkring.


Bilder från Bruno Bach

Hos Ahlstrands på Staf



I Staf fick jag bo hos nämndeman Ahlstrand (jag tror han hette Carl, men är inte säker på det). Stafs gruvor låg på Hällefors mark, men ungefär hälften av denna jord arrenderades av Ahlstrand, som brukade den i samband med sin egen gård.

Den Ahlstrandska familjen var trevlig och trivsam. I den familjen hvilade inga ledsamheter! Nämndemannen själv var väl i det där laget en c:a 40 års karl, skulle jag tro, kanske 35. Hans gladlynta fru Maria var född 1880 och således 1903 bara 23 år. (Jag har svårt att fatta det, när jag tänker mig in i situationen på Staf, men det måste vara så). Och inte kunde väl nämndemannen vara stort mer än tio år äldre.

Nämndeman Ahlstrand var hvad man skulle kalla en ”stabil” karl. Dels var han rätt förmögen, ty han hade tidigare ägt Bergaholms gård vid Bornsjön i Salem, och när Stockholms stad köpte in alla egendomarna rundt denna sjö, hvarifrån vattnet skulle tagas till Norsborgs vattenverk, så förstods strandägarna rundt sjön att taga mycket bra betalt. Nog var väl Ahlstrand minst en 200 000 kronors karl! Visserligen göra väl inte pengarna mannen, men de göra väl dock en hel del. Men Ahlstrands ”stabilitet” låg väl i hans karaktär. Han var omutlig och rätt-tänkande, och det var väl därför han också blivit nämndeman. Han hade ett ljust och öppet ansikte och tämligen rena drag. Man kunde godt säga att han ”såg bra ut”. Trots att han var nämndeman hade han dock ingen som helst anstrykning av juristeri, utan verkade som en sund och klok danneman. Han representerade väl i häradsrätten s.k. sundt bondförstånd.

Hans fru Maria var inte just någon skönhet, men hon verkade så välgörande frisk och naturlig och så var hon alltid gladlynt och tog allting från den lätta sidan. Hon hade så röda kinder, att man kunde ha kommit på den idén att de voro litet konstgjorda. Men dom va’ så äkta så! Nästan alltför äkta. Hon såg alltid ut som om hon kommit direkt från ett slädparti i 20 graders kyla. Friskt ozondoftande och med av hälsa strålande ansikte. Duktig hushållsmänniska var hon, och allt hvad hon hade för händer gick undan! Hon var nog en smula självmedveten också, ty hon hade mycket pengar att vänta.. Hennes far var nämligen den mycket förmögne sågverkspatronen A.P. Andersson i Juresta i Floda (= Anders Petter). – Juresta låg c:a en fjärdingsväg från Staf, på vägen mellan Kantorp och Floda kyrka.

Ahlstrands hade två barn: Mauritz och Sofie. Jag skulle tro at Sofie var den äldsta. Hon blev med tiden hushållslärarinna vid Flickskolan i Nyköping. ”Moje” kom in på Bergshögskolan och blev först ingeniör i Kantorp, sedermera vid Höganäs. Han blev slutligen överingeniör för gruvdriften i Höganäs.

(Jag har ett foto av Moje och Sofie från Fru Ahlstrands villa i Djursholms Ösby våren 1920. att döma av det fotografiet voro de ungefär i 20 – 21-års-åldern. Jag minns, att under min vistelse i Staf voro barnen små, jag gissar på 3 – 4 år, så min iakttagelse tycks stämma rätt väl).

Ja, här i Staf hos Ahlstrands bodde jag nu minst 14 dagar, kanske tre veckor. Stafs gruvor voro ju vattenfyllda, och det kunde inte bli fråga om andra undersökningar än magnetometermätningar. Någon malm fanns väl kvarlämnad i de få varphögar, som funnos kvar (jag gissar, att större delen gått åt till vägarbeten. Och nog såg man att malm funnits och att den såg bra ut).

Jag var ju ute hela dagarna och utförde mina mätningar, och jag gjorde förarbeten till de kartor, som jag sedan vid hemkomsten gjorde och överlämnade till Celsing. (Jag minns våra konferenser i Celsings kontor i början av Regeringsgatan. Dahlén blev jag presenterad för, men han hade ju ingenting med Stafs gruvor att göra).

Tänk hvilken mathållning Ahlströms höllo sig med. Godt och smakfullt var deras bord. Och maten kryddades av glada och trevliga samtal.

Gladt och trevligt sällskapsliv hade vi också. Huset var fullt ibland på kvällarna av glada och trevliga människor. Jag kom till det resultatet att Floda måste vara en särdeles benådad trakt i umgängeshänseende.

Bild från Bruno Bach.

Fröken Hildur och månskenssonaten i Floda kyrka



En som ofta gästade oss var fru Marias syster, Hildur. Hon kom ofta neråkande till Staf ifrån Juresta. Hon kom i en hög, gul fernissad och blänkande fin dogcart och körde förstås själv. Hon kom som en frisk fläkt. Hildur var väl den där sommaren c:a nitton år. Hon var ingen skönhet, men såg frisk och glad ut liksom systern, och hennes ögon glittrade ofta av skälmskhet och odygd. Det påstods dock, att hon var den enda i släkten som var nervös. Jag märkte det just inte på annat än att hon var ovanligt livlig och stundom forcerad till sitt sätt. Mestadels var hon dock glad, när hon visade sig ute bland folk.

Det berättades att hon var ensam hemma sent en kväll på Juresta då en karl kom springande upp till gården och skrek att sågen brann. Patron Andersson var bortrest tillsammans med sin fru. Hildur var ensam. Men ingen må tro, att hon trots sin nervositet tappade huvudet. Hon klädde sig skyndsamt i storstövlar och gummirock och sprang ner till sågen, där karlarna sprungo om hvarandra som yra höns.

Här tog hon omedelbart kommandot, hon ringde från sågens kontor till Kantorps gruvor och fick tämligen snart en kraftig brandspruta till platsen samt folk som också förstod sig på att sköta den. Och trots att det till en början såg tämligen hotande ut, fick hon snart herravälde över elden och lyckades släcka. Sågen och alla brädstaplar lyckades hon rädda, och hvad som brann var visst endast ett stort tak. I alla fall var det duktigt gjordt av en nitton års flicka, och hon blev efteråt mycket beundrad i hela Floda för sin bragd.

Genom Hildur kom jag rätt mycket ut i svängen i Floda. Hon kuskade iväg med mig i sin dogcart med de väldiga hjulen. Och hälsade på lite hvarstans. Vi voro till Granhammars prostgård i Floda och gjorde visit hos prosten och prostinnan Hallström. Vi voro och hälsade på i ett pensionat beläget nära kyrkan. Hildur var god vän med pensionatsvärdinnan, och där träffade vi samman med en hel del glada och trevliga ungdomar, både från Floda och andra håll – ja, ända från Stockholm.

Jag minns särskildt en väldigt trevlig söndagsutflykt tillsammans med dessa ungdomar. – Vi voro inbjudna till Flodafors och till Ökna. På Wageholm var en gång bal med supé – helt improviserad. Och jag har ännu efter dessa femtio år vissa synminnen kvar från den gamla herrgården och dess halvtokige fideikommissarie , en 20 – 25 års pojke, hvars namn jag dock inte längre kan erinra mig. Men jag tror han var adelsman. Det var en ytterst excentrisk ung man, av den där typen, som ”gör som det faller honom in” – à la Adamsson.

Ibland hade Hildur små tillställningar hemma hos sig på Juresta, och det var gemytligt och trevligt även där.

En kväll bjöd jag Hildur på en nattlig kyrkokonsert i den uråldriga – åtminstone till hälften uråldriga – Floda kyrka, hvars höga spetsiga torn dominerar hela Floda-bygden. Den har i senare tid tillbyggts och pietetsfullt restaurerats (jag tror av den kände konstnären och etsaren Axel Hägg i London), men den gamla delen av kyrkan med de roliga målningarna från 1400-talet i hvalven ha dessbättre inte alls rörts. Sitter man i den gamla delen av kyrkan och skådar upp i taket, så behöver man ingalunda ha ledsamt.

Den där konserten ägde rum en fullmåneljus natt mellan 12 och 1 och vi voro ensamma i kyrkan. Hildur satt högt upp under taket på en sidoläktare, där månskenet föll på henne, och jag satt på orgelbänken. Ja, tänker jag närmare efter, så voro vi inte alldeles ensamma, ty orgeltramparen var med och kunde väl intyga, att inga s.k. oanständigheter förekommo.

I alla fall var konserten mycket romantisk. Jag skulle tro, att den var tämligen unik i Floda kyrka.

Det är klart, att de där kringkuskningarna till herrgårdarna i Floda och naturligtvis den nattliga konserten i Floda kyrka gav upphov till mycket prat. Men vi lät folk prata. Jag hade redan från början berättat för Hildur, att jag sedan midsommaren samma sommar var högt brandförsäkrad, och hon hade t.o.m. fått se fotografier av henne som brandförsäkrat mig. Så det så… Hildur hade haft vänligheten komplimentera mig för mitt Darwinistiska naturliga urval…

Om hon trots detta hyste några förhoppningar om att kunna slå Ackie-Bände ur brädet, det vet jag inte. Sådant kan ju tänkas. Sådant vet man aldrig. Ty somliga bry sig inte stort om brandförsäkringsbrev. De brinna själva.

Hildur Andersson var en klämmig flicka. Rik var hon också, eller skulle bli. Nog fick hon minst hundra tusenlappar, och dom lär ju betyda en hel del. Bland karlar i allmänhet. Hon var ju dock inte enda barnet, hon hade fyra syskon, som fingo hvar sina hundra tusenlappar.

Och ändå blev hon inte gift. Så hon hade väl lite att säga till om själv. Det påstås att hon blev underlig och folkskygg på äldre dar. Då fru Ahlstrand 1919 bodde i sin charmerande villa i Djursholm, hade systern inackorderat sig hos henne och levde fullkomligt tillbakadragen. Hon visade sig inte ens. Då Astri bodde där och jag kom på besök flera gånger. Hon stängde in sig på sitt rum. Hvarför?

Bild från Bruno Bach.

Kalaset på Juresta

Det bar sig så till, att A.P. Andersson i Juresta fyllde 60 år, medan jag var kvar i Staf. Och som jag bodde hos Ahlstrands, så blev jag naturligtvis inbjuden på storkalaset. Så jag fick se, hur ett sörmländskt 60-årskalas gick till. Åtminstone i Floda.

Jag gissar att hela Floda socken var inbjuden. Jag räknade visserligen inte gästerna, men hela den stora byggnaden, som väl innehöll minst 10 – 12 rum, var faktiskt fullsatt. Där fanns folk av alla kategorier, ett fullständigt menageri, som jag kunde studera om jag hade lust.

Det var så fint att många av herrarna voro i frack, men det var inte allmänt. Jag hade inte frack, men hade hyrt mig en smoking. Damerna voro i regel mycket uppriggade. Jag minns att fru Ahlstrande hade en charmant grå sidenklänning, fröken Hildur hade ljusblått siden. Nämndeman Ahlstrand var klädd i frack.

Både prosten Hallströmm och hans prostinna voro med. Likaså disponenten för Kantorps gruvor. En hel bukett av unga flickor från herrgårdarna ikring gjorde ljuva inslag i tavlan. Jag hörde hur det tisslades och tasslades i vrårna lite hvarstans. Man väntade allmänt – tycktes det – tillkännagivandet av fröken Hildurs förlovning. Det hade alltså gått så långt, skvallret om åkturerna och den ominösa nattkonserten i Floda kyrka. Men fröken Hildur tycktes ta det lugnt.

Hela den stora salen på nedre botten var packad med folk intill trängsel, då prosten Hallström skulle hålla sitt stora lyckönskningstal för 60-åringen. Där nere samlades huvudsakligen honoratiores, och jag som var outsider, hade gömt mig undan i något av kabinetten kring den stora hallen i övervåningen. Då kom någon – jag har nu glömt hvem – och tog mig under armen och förde mig ner i matsalen som redan stod dukad.

Även matsalen var proppfull med folk och då prosten just började hålla sitt charmanta tal, strömmade ytterligare folk till från de övre regionerna och trängde sig in. Det blev då en trängsel utan like, och jag stackare blev knuffad baklänges, så jag kom att stöta till ett sidobord fullt med brännvinsglas, ännu lyckligtvis tomma. Så det blev ett fasligt taberage som ackompanjemang till talet. Jag ramlade inte omkull (för det fanns det inte plats för!), utan blev bara knuffad emot bordet. I alla händelser var det pinsamt.

Ja, se det var ett riktigt kalas! (fortfarande H.C. Andersen). Så mycket kaffebröd och tårtor vet jag mig knappast ha sett på ett kalas. Och du store! Hvilka massor av mat!

Mat har jag sett i stora massor på andra ställen, icke minst i Värmland, där ett storkalas på 200 personer är en inte alldeles ovanlig företeelse. Men i Värmland sitter man uppradad i tre strängt avgränsade kategorier: fruntimmerna för sig, med de högsta hönsen förnämt avskilda vid ett bord betraktande de övriga qvinsen såsom icke existerande.

Vidare de karlar som äro måttlighetssupare, samlade i ett rum för sig, i livligt samtal om traktorer och skördetröskor och smågrisar, och slutligen ”omåttlighetssuparna”, som gärna hålla till i en kammare ovanpå, samlade kring ett antal brännvinslitrar – minst 20 – 30 st. – på bordet. Och konversationen drar man nog helst ett brett streck över!

Slutligen kyrkoherden med sina magbesvär, helst sittande för sig själv i sängkammaren eller möjligtvis i sällskap med ingeniör Heijkorn, ifall han nu överhuvud finns med. (I trädgården till sist ett antal gubbar, som läppar flytande varor i båda ändar, gärna ”sör om björka”).

Så gick det inte till i Floda. Där fanns inga ”chambres séparées” utan herrar och damer voro angenämt hopblandade. Och prosten satt inte i sängkammaren.

Det var naturligtvis en viss skillnad på gästerna också om man vill jämföra med bondkalasen i Östra Emtervik. Fastän patron A.P. var ju ingalunda så särskildt fin utan kom från de breda lagren, fast han lyckats skapa sig en förmögenhet.

Det hölls många tal och ganska roliga tal. Men något tillkännagivande av någon förlovning blev det inte.

Några särskilda minnen från den stora festens närmare detaljer har jag inte längre. Jag minns, att prostinnan Hallström och jag kommo överens om att vi voro släkt. Hon var nämligen dotter till Edla Heijkorn, skönheten från Norrtullsgatan 14. Denna blev gift med sjökapten Kramer. Och prostinnan på Granhammar hette således Kramer som flicka. (Det skulle intressera mig att veta något även om hennes syskon, och hvar de hamnade.)

Jag minns att det dansades hela natten ända till kl. 6 på morgonen. Då avslutades dansen med att nämndeman Ahlstrand, inspektoren på Flodafors samt någon av fröken Hildurs bröder – de kallade sig Jurell efter fädernegården Juresta – dansade trekarlspolka, medan allt folket stod och klappade händerna. Då var det klackarna i taket! Möjligen var det Anders Jurell, sedermera rådman i Nyköping.

Fröken Hildur var livligt i farten, men hvilka hon dansade med kan jag numera inte minnas. Hon var ingen sylfid precis, utan jämförelsevis liten och välfödd och en smula rustik. Men hon var naturlig och sprittande glad, och hon sken upp med hela ansiktet som en solvarg. Och hon var rolig.

Även fru Ahlstrand var med i svängen hela tiden. Hon var ju bara 23 år och ännu i sprittande dansåldern. Hon var på den där tiden mycket lik sin yngre syster, frisk glad och skämtsam. Vi umgingos sedan flera år i Nyköping på 30-talet. Då var hon över 50 och blev ganska fort en ganska bastant matrona, men sitt goda humör hade hon kvar. Jag som företrädesvis minns henne från dessa Nyköpingsår, har litet svårt att erinra mig hennes ansikte från Staf-tiden.

Jag minns ännu uppbrottet från Juresta vid 6-tiden på morgonen. Det var då en smula regndisigt, och Ahlstrands hade suffletten på sin droska uppfälld. Jag fick inte plats inne i droskan utan kröp upp på suffletten och höll mellan knäna en stor korg med kakor, småbröd och tårtor, som blivit över. Det blev en ganska glad hemfärd.

Efter 60-års-kalaset på Juresta blev jag väl inte så länge kvar på Staf. Men jag har tydliga synminnen, av hur jag gick där vid de gamla gruvorna och utförde mina mätningar.

Ibland kom unga grevinnan Cronhielm från Ökna med sitt sex-spann. Hon passerades strax förbi mig och jag ser hennes starka, smidiga gestalt för mig ännu. Hon var väl ungefär i Maria Ahlstrands ålder. Och hon var en ovanligt stilig raskvinna. Hennes passion var hästar, och hon körde sitt sex-spann med suverän skicklighet. Hennes groom satt baklänges på den stora höga jaktvagnen.

Jag fick sedermera, blott fem år senare, (1908) höra om hennes öde. Jag minns inte hennes dödsorsak längre, men det föresvävar mig att hon körde ihjäl sig. Hennes sex-spann blev visst skrämt på något sätt, och hästarna satte av i sken.

Alltnog dog grevinnan Cronhielm vid mycket unga år – 25 – 26 kanske. Hennes make blev alldeles otröstlig. Det berättas, att han lät begrava sin unga grevinna i en murad grav som var försedd med en trumma, som ledde från jordytan ner till kistan. Och hvarenda dag – även på vintern – besökte han graven på Floda kyrkogård och släppte ner rosor över kistan, som han alldeles höljde i rosor. Det låter nästan som hämtadt ur en roman från 1800-talets början.

Min vådliga avfärd från Staf



Jag gjorde en något egendomlig sorti från Staf.

Då jag reste därifrån, var det fröken Hildur som körde mig ner till Valla station. Hon körde som vanligt i sin höga dogcart. Då vi närmade oss Valla, hade vi att passera en stor djup vallgrav, över hvilken ledde en bro, som just då höll på att byggas om. Man hade kört fram en hel mängd stora, huggna brostenar, som lågo på ömse sidor om vägen, innan man kom fram till själva bron. Och då hästen närmade sig dessa stenar, blev han orolig och ville inte gå fram. Jag klev då av och tog hästen vid tygeln, ledande honom förbi de otrevliga stenarna.

Då vi kommo fram till bron, satte jag mig upp i åkdonet igen. Men just som fröken Hildur manade på hästen igen, började denne i stället stryka baklänges, och då han fick sig ett litet rapp av piskan, reste han sig först på bakbenen och satte så iväg med ett väldigt ryck så att kärran knöt sig, och vi kastades med en väldig törn mot broräcket, kärran stjälpte och blev hängande över räcket. Och både fröken Hildur och jag kastades ur och föllo ner i den djupa vallgraven. Tre, fyra meter.

I graven var dessbättre inte så mycket vatten, utan mest lös blålera och gyttja, så vi föllo tämligen mjukt. Jag hamnade midt på fröken Hildur, som blev nerpressad i gyttjan. Och som hon också var lite fyllig och mjuk, så tog jag ingen nnämnvärd skada. Men bägge två blevo vi alldeles våta och insmetade med blålera. Fullkomligt gyttjebad alltså. Min tunga resväska hamnade ovanpå mig och det var mindre behagligt.

Hästen fick ena skakeln under magen och mellan benen och hoppade jämfota i sina försök att göra sig fri. Men kärran satt fast i broräcket och seltygen höllo, så hästen kom ingenstans.

Dessbättre blev det inget större fel på kärran än att bottnen på vagnskorgen sprack. Vi kunde köra hem igen. Ty inte kunde jag resa till Stockholm så nergyttjad som jag var.

Fröken Hildur var det synd om. Hon såg mest ut som en lerskulptur. Och nog fick hon en stortvätt att ta hand om!

Trots olyckstillbudet bara skrattade dom åt oss i Staf. Och fröken Hildurs rykte som skicklig körsven(ninna) fick en liten knäck.

Dagen därpå åkte nämndeman Ahlstrand ner med mig till Valla station. Utan gravallvarliga händelser. Slutet godt, allting godt!

Hvad blev det sedan av Stafs gruvor?

Jo, Hällefors sålde dem till Kantorpsbolaget. Och det byggdes linbana ner till järnvägen. Hur länge brytningen sedan var igång, minns jag ej. Men nog fraktades det rätt mycket malm på linbanan. (Jag har nog hört hur många tusen ton, men minns det ej nu).

Nämndeman Ahlstrands begravning

På vintern 1908 – 1909 (troligen fram på vårvintern 1909) var jag ånyo nere i Floda. Det gällde då undersökning av de gamla Götstugugruvorna samt en gruva belägen strax bortom Ökna – dess namn kan jag för ögonblocket inte erinra mig. (Jo, Skarndal!) Jag bodde då på de pensionat i Floda, som jag tidigare talat om.

Det var just under denna vistelse, som jag kom att övervara nämndeman Ahlstrands begravning.

Han, unga livskraftiga karlen död! Där ser man hur litet man vet om sitt liv. 5 – 6 år efter Staf-vistelsen, då Ahlstrand ju såg ut som själva hälsan. – Hur hade detta gått till?

Jo, han hade fått tuberkler på hjärnan, och det bör ha varit något rent fasansfullt. Hvar hade han fått tuberklerna? Ja, säg det!

Jag ville naturligtvis bevista begravningen, eftersom jag var i Floda. Men jag infann mig inte i Staf, ty jag hade inga kläder.

Begravningen skedde en utomordentligt gråkall och kulen dag. Det föresvävar mig, som skulle det ha varit i november, men å andra sidan har jag vissa minnen om att det var på vårkanten. Kanske, när allt kommer omkring, att jag varit i Floda både i november och i mars eller i början av april. Och det kan ju kvitta, hur det nu var. Jag har emellertid minne av något ytterligt blygrått, tungt väder, när vi foro till kyrkan.

Men under begravningen hände något, som nästan kan betraktas som ett mirakel. Just som de tre skovlarna mull föllo på kistan, delade sig skyn. Det bildades liksom ett fönster i det blygrå molntäcket, hvarifrån några enstaka snöflingor sakta dalat ner, och solen bröt fram bara för ett ögonblick, kanske en minut. Och solstrålarna föllo genom ett av de glasmålade korfönstren snedt ner på själva kistan, som stod i koret.

Alla voro liksom slagna av häpnad. Hela dagen förut hade vädret varit blygrått och tungt, och efter begravningen blev det likadant hela fortsättningen av dagen. Men just under jordfästningen! Ja, det verkade faktiskt som ett mirakel.

Nu mötte jag alla mina bekantingar från sommaren 1903, men hur förändrad var ej stämningen mot under det glada 60-års-kalaset, då nämndeman Ahlstrand dansat trekarlspolska kl. 6 på morgonen!

Det var nu som Maria Ahlstrand sålde sin gård i Staf och flyttade till Djursholm. Tio år senare bodde Astri hos henne under vår landsflyktiga tid på våren 1920. Fröken Hildur bodde då också hos fru Ahlstrand, men visade sig ej. Jag ville ej fråga om orsaken.

Så ytterligare någon gång på 30-talet kom jag att besöka Kantorps gruvor och disponent Hjalmar Eriksson i Sköldinge. Jag var då på cykeltur från Nyköping till Västerås via Bie, Julita, Hjälmarsund och Arboga.

Då hälsade jag i förbifarten på fröken Hildur, som tillsammans med yngste brodern Per hade köpt och slagit sig ner på en gård, strax norr om Sköldinge. Hon var nu omkring 50 år gammal. Hon tog visserligen vänligt emot mig, men var totalt förändrad. Den gamla glädtigheten var borta. Hon hade blivit sorgbunden och ytterst reserverad. Och att få henne att tala om gamla glada tider i vår ungdom gick inte alls.

Hvad var det med henne? Ekonomiska bekymmer hade hon nog inga.

Om hon ännu lever, skulle hon vara 67 år. Om Maria Ahlstrand lever, vet jag inte häller. Hon skulle nu vara 71 år.

Tänk om jag skulle skriva till Hildur och fråga, om hon minns månskenssonaten i Floda kyrka!?