torsdag 25 mars 2010

Stafs gruvor



1903 hade vi ju våra studieresor och s.k. praktiska övningar. I början av maj foro vi till Hagfors och blåste tackjärn i Bergsskolans lilla övningsmasugn och vi besökte Munkfors, Nykroppa, Bofors etc.

I början av juli reste vi sedan till Falun och utförde gruvmätningar där. Vidare till Vestanfors, där vi utförde magnetometermätningar vid ”August och Mariagruvan”. Så besökte vi Norberg, Grängesberg och Striberg m. fl. järnmalmsfält.

Till sist skulle jag skriva en gruvmonografi och fick mig förelagdt att studera Haggruvan i Åsboberg. Därtill skulle jag studera och skriva en avhandling om anrikningsteknik och fick på
min lott Åsbobergs då tämligen nybyggda verk. Jag bodde då i Striberg hos gruvkamrern där och hade ganska roligt.

Sedan allt detta var slut, borde jag ju omedelbart ha kastat mig in på examensläsningen för att om möjligt bli ”klar” till årets slut. Så gjorde ju de flesta av mina bergsskolekamrater, och jag skulle tro, att mer än hälften fingo sin examen klar till jul.

Men jag var trött och behövde ta igen mig litet före stormläsandet. Jag var ju den sprödaste och ömtåligaste av alla bergseleverna och hörde strängt taget inte till samma kategori som de.

Först reste jag till Astri på Lillhem några dagar. Hon hade ju också sina krav på mig. Och från Striberg till Värmland var ju inte långt. Vi hade några förtjusande dagar på Lillhem som jag aldrig glömmer.

Men så återvände jag till Stockholm efter att ha varit ute på resor ända sedan i början av maj. Ehuru jag varit sparsam – mina bergsskoleresor hade inte kostat ens hälften så mycket som mina kamraters – så hade sommaren ändå varit dyrbar för min Fader, som ju hade bekostat hela min utbildning. Jag behövde ju lite pengar att röra mig med, och jag ville inte be min Far om vidare bidrag. Det var nu i midten av augusti som jag fick ett tillfälle att tjäna min första slant som ingeniör.

Min Fader kände ingeniör Henrik von Celsing, den ena kompanjonen i firman Dahlén & Celsing i Stockholm, hvilken firma sysslade med acetyléngasverk, acetylénbelysningsattiralj o.d. Dahlén var ju den blivande ”store Dahlén”, nobelpristagaren och geniale uppfinnaren. Men han var år 1903 ännu inte så berömd.



Min Far hade en sommar bott på Hällefors styckebruk i Södermanland – tillhörigt den Celsingska släkten, och där hade han troligen gjort den unge Celsings bekantskap (nej, de voro bekanta förut, och det var Celsing som bjöd min Far att bo gratis i Hällefors). Denne var en vildhjärna och gåpåare och hade väl ärvt en smula av det gamla Celsingska blodet. Det är ju en känd sentens att ”för Gud och Lasse Celsing är ingenting omöjligt”.

Celsing var Chalmerist och hade inget begrepp om bruksindustri, men det var en tilltagsen karl. Och han hade nu fått för sig att han skulle sätta bruksdriften vid det gamla styckebruket igång. Det hade ju legat nere länge.

I Hällefors fanns ju en gammal masugn, och nu ville Celsing veta, om den befann sig i ett sådant skick, att den med rimliga kostnader kunde sättas i gång. Malm till hyttan ville han taga från Stafs gamla gruvor, belägna i Floda socken. De gruvorna tillhörde också Celsingarna.

Jag var väl näppeligen mannen att bedöma en så pass kinkig sak som en gammal masugns upprustning och sättande igång. Ty det är ju mer en ekonomisk än en teknisk fråga. Och för den ekonomiska sidan av saken var jag väl ännu allt för grön. Men i alla fall ville Celsing, att jag skulle resa ner och titta på både bruket och Stafs gruvor. Och glad var jag, ty det renderade ju en liten välbehövlig inkomst.

I Hällefors var jag väl bara ett par tre dagar. Jag tittade på hyttan och gjorde mina beräkningar. Den såg ju inte så värst tilltalande ut, men uppe i Bergslagen gingo fortfarande hyttor, som voro vida sämre. Så nog borde det ha gått att få även Hällefors hytta igång.


Vykort från Bruno Bach

Kräftskivan i Hällefors



Medan jag var i Hällefors blev jag bjuden på en kräftskiva, som jag nog aldrig glömmer. Hällefors var ju vida berömdt för sitt rika kräftfiske och för sina kräftors ovanliga dimensioner. Hälleforskräftorna påminde ju om humrar. Jag har aldrig sett större än de voro där.

Vi voro fyra man högt på kräftskivan. Främst bör kanske nämnas förvaltare Rossing, som skötte landtbruket på bruket. Rossing var en koloss på minst 120 kilo om inte 130. Han var både lång och grov. Han gick inte gärna till fots för sin väldiga kroppshyddas skull, utan åkte mest i en liten ensitsig droska. Med den åkte han t.o.m. ikring ute på själva fälten och gärdena, då han skulle se till sitt folk. Rossing hade sockersjuka, och det påstods, att han konsumerade en hel liter konjak om dagen samt 12 flaskor vichyvatten. Sockersjuka ha ju en riklig törst. Rossing var ogift, men hade en hushållerska som var duktig och skötte honom efter noter. Det var hon, som visste på pricken, när han hade fått nog och skulle köras i säng.

Nummer två i laget var kapten von Celsing på Biby (jämte det stora Fjellskäfte ett av Celsingska släktens gods.) Honom minns jag just inte så tydligt. Men nog var han säkert korrekt gentleman.

Den tredje var föreståndaren för Hällefors brukshandel, en liten livlig knipslug karl vid namn Alm. Han var nog en god exponent för sitt yrke.

Och så var jag med på ett mycket blygsamt hörn. Jag har ju aldrig varit någon expert på kräftor och deltog därför hors concour.

Jag vill inte neka till att vi hade trevligt tillsammans, åtminstone i festens första ”halvtid”. Vi sutto på en trevlig veranda och hade utsikt ut över åns månskensglittrande vatten. Omgivningarna voro pittoreska. Men konsumtionen var i mitt tycke litet för hög. Man gick in för massproduktion (av skal förstås). Och det var kutym på Hällefors – påstods det – att man tog en sup på hvarje tjog kräftor. Det hade ju också gått an, om man stannat vid någorlunda normal konsumtion. Men här var det verkliga kräftjättar som voro i farten.

Handelsföreståndare Alm hemförde 1:sta pris. Han kom nämligen upp till nio tjog (= 180 kräftor) och måste sålunda skölja ner härligheten med nio supar. (Och som förvaltare Rossings supglas voro gamla antika dylika, rymmande mer än de vanligen använda, så blev det nog tämligen hög promillehalt i blodprovet!) Det är att märka, Att Alm var en rätt liten karl, hvarför prestationen måste anses som ”mycket god”.

Förvaltare Rossing kom som god tvåa. Han konsumerade 7 tjog (alltså bara 140 kräftor), hvilket i betraktande av hans väldiga kroppshydda måste betraktas som ”mindre godt” resultat.

Jag minns ej kapten Celsings prestation, men skulle tro att han stannade vid en mera herrgårdsmässig siffra.

För min blygsamma del kan jag annotera blott ett tjog (= 1 sup). Och i betraktande av Hälleforskräftornas kraftiga dimensionering måste jag anse mitt resultat ”tämligen godt”. För min privata del.

Förvaltare Rossing måste trots sitt stora kubikinnehåll ge upp oväntadt tidigt. Efter de 7 suparna måste hushållerskan ingripa och vänligt men bestämdt konvojera herr förvaltaren i säng. Men handelsföreståndaren var fortfarande piggelin och företedde inga särskildt oroväckande symtom. Vi båda andra voro inte ”som fallet är mest” efter en kräftskiva. För min del behövde jag ingen särskildt bred golvtilja att gå på. Och kapten Celsing var nog militäriskt rak i ryggen.

Se det var ett riktigt kräftkalas det, skulle H.C. Andersen ha sagt!



Från Hällefors cyklade jag ner till Stafs gruvor, som ligga icke så långt från Valla station. Men i förbifarten var jag och tittade på Fjellskäfte. Jag har i alla tider begagnat alla möjligheter att få se mig omkring.


Bilder från Bruno Bach

Hos Ahlstrands på Staf



I Staf fick jag bo hos nämndeman Ahlstrand (jag tror han hette Carl, men är inte säker på det). Stafs gruvor låg på Hällefors mark, men ungefär hälften av denna jord arrenderades av Ahlstrand, som brukade den i samband med sin egen gård.

Den Ahlstrandska familjen var trevlig och trivsam. I den familjen hvilade inga ledsamheter! Nämndemannen själv var väl i det där laget en c:a 40 års karl, skulle jag tro, kanske 35. Hans gladlynta fru Maria var född 1880 och således 1903 bara 23 år. (Jag har svårt att fatta det, när jag tänker mig in i situationen på Staf, men det måste vara så). Och inte kunde väl nämndemannen vara stort mer än tio år äldre.

Nämndeman Ahlstrand var hvad man skulle kalla en ”stabil” karl. Dels var han rätt förmögen, ty han hade tidigare ägt Bergaholms gård vid Bornsjön i Salem, och när Stockholms stad köpte in alla egendomarna rundt denna sjö, hvarifrån vattnet skulle tagas till Norsborgs vattenverk, så förstods strandägarna rundt sjön att taga mycket bra betalt. Nog var väl Ahlstrand minst en 200 000 kronors karl! Visserligen göra väl inte pengarna mannen, men de göra väl dock en hel del. Men Ahlstrands ”stabilitet” låg väl i hans karaktär. Han var omutlig och rätt-tänkande, och det var väl därför han också blivit nämndeman. Han hade ett ljust och öppet ansikte och tämligen rena drag. Man kunde godt säga att han ”såg bra ut”. Trots att han var nämndeman hade han dock ingen som helst anstrykning av juristeri, utan verkade som en sund och klok danneman. Han representerade väl i häradsrätten s.k. sundt bondförstånd.

Hans fru Maria var inte just någon skönhet, men hon verkade så välgörande frisk och naturlig och så var hon alltid gladlynt och tog allting från den lätta sidan. Hon hade så röda kinder, att man kunde ha kommit på den idén att de voro litet konstgjorda. Men dom va’ så äkta så! Nästan alltför äkta. Hon såg alltid ut som om hon kommit direkt från ett slädparti i 20 graders kyla. Friskt ozondoftande och med av hälsa strålande ansikte. Duktig hushållsmänniska var hon, och allt hvad hon hade för händer gick undan! Hon var nog en smula självmedveten också, ty hon hade mycket pengar att vänta.. Hennes far var nämligen den mycket förmögne sågverkspatronen A.P. Andersson i Juresta i Floda (= Anders Petter). – Juresta låg c:a en fjärdingsväg från Staf, på vägen mellan Kantorp och Floda kyrka.

Ahlstrands hade två barn: Mauritz och Sofie. Jag skulle tro at Sofie var den äldsta. Hon blev med tiden hushållslärarinna vid Flickskolan i Nyköping. ”Moje” kom in på Bergshögskolan och blev först ingeniör i Kantorp, sedermera vid Höganäs. Han blev slutligen överingeniör för gruvdriften i Höganäs.

(Jag har ett foto av Moje och Sofie från Fru Ahlstrands villa i Djursholms Ösby våren 1920. att döma av det fotografiet voro de ungefär i 20 – 21-års-åldern. Jag minns, att under min vistelse i Staf voro barnen små, jag gissar på 3 – 4 år, så min iakttagelse tycks stämma rätt väl).

Ja, här i Staf hos Ahlstrands bodde jag nu minst 14 dagar, kanske tre veckor. Stafs gruvor voro ju vattenfyllda, och det kunde inte bli fråga om andra undersökningar än magnetometermätningar. Någon malm fanns väl kvarlämnad i de få varphögar, som funnos kvar (jag gissar, att större delen gått åt till vägarbeten. Och nog såg man att malm funnits och att den såg bra ut).

Jag var ju ute hela dagarna och utförde mina mätningar, och jag gjorde förarbeten till de kartor, som jag sedan vid hemkomsten gjorde och överlämnade till Celsing. (Jag minns våra konferenser i Celsings kontor i början av Regeringsgatan. Dahlén blev jag presenterad för, men han hade ju ingenting med Stafs gruvor att göra).

Tänk hvilken mathållning Ahlströms höllo sig med. Godt och smakfullt var deras bord. Och maten kryddades av glada och trevliga samtal.

Gladt och trevligt sällskapsliv hade vi också. Huset var fullt ibland på kvällarna av glada och trevliga människor. Jag kom till det resultatet att Floda måste vara en särdeles benådad trakt i umgängeshänseende.

Bild från Bruno Bach.

Fröken Hildur och månskenssonaten i Floda kyrka



En som ofta gästade oss var fru Marias syster, Hildur. Hon kom ofta neråkande till Staf ifrån Juresta. Hon kom i en hög, gul fernissad och blänkande fin dogcart och körde förstås själv. Hon kom som en frisk fläkt. Hildur var väl den där sommaren c:a nitton år. Hon var ingen skönhet, men såg frisk och glad ut liksom systern, och hennes ögon glittrade ofta av skälmskhet och odygd. Det påstods dock, att hon var den enda i släkten som var nervös. Jag märkte det just inte på annat än att hon var ovanligt livlig och stundom forcerad till sitt sätt. Mestadels var hon dock glad, när hon visade sig ute bland folk.

Det berättades att hon var ensam hemma sent en kväll på Juresta då en karl kom springande upp till gården och skrek att sågen brann. Patron Andersson var bortrest tillsammans med sin fru. Hildur var ensam. Men ingen må tro, att hon trots sin nervositet tappade huvudet. Hon klädde sig skyndsamt i storstövlar och gummirock och sprang ner till sågen, där karlarna sprungo om hvarandra som yra höns.

Här tog hon omedelbart kommandot, hon ringde från sågens kontor till Kantorps gruvor och fick tämligen snart en kraftig brandspruta till platsen samt folk som också förstod sig på att sköta den. Och trots att det till en början såg tämligen hotande ut, fick hon snart herravälde över elden och lyckades släcka. Sågen och alla brädstaplar lyckades hon rädda, och hvad som brann var visst endast ett stort tak. I alla fall var det duktigt gjordt av en nitton års flicka, och hon blev efteråt mycket beundrad i hela Floda för sin bragd.

Genom Hildur kom jag rätt mycket ut i svängen i Floda. Hon kuskade iväg med mig i sin dogcart med de väldiga hjulen. Och hälsade på lite hvarstans. Vi voro till Granhammars prostgård i Floda och gjorde visit hos prosten och prostinnan Hallström. Vi voro och hälsade på i ett pensionat beläget nära kyrkan. Hildur var god vän med pensionatsvärdinnan, och där träffade vi samman med en hel del glada och trevliga ungdomar, både från Floda och andra håll – ja, ända från Stockholm.

Jag minns särskildt en väldigt trevlig söndagsutflykt tillsammans med dessa ungdomar. – Vi voro inbjudna till Flodafors och till Ökna. På Wageholm var en gång bal med supé – helt improviserad. Och jag har ännu efter dessa femtio år vissa synminnen kvar från den gamla herrgården och dess halvtokige fideikommissarie , en 20 – 25 års pojke, hvars namn jag dock inte längre kan erinra mig. Men jag tror han var adelsman. Det var en ytterst excentrisk ung man, av den där typen, som ”gör som det faller honom in” – à la Adamsson.

Ibland hade Hildur små tillställningar hemma hos sig på Juresta, och det var gemytligt och trevligt även där.

En kväll bjöd jag Hildur på en nattlig kyrkokonsert i den uråldriga – åtminstone till hälften uråldriga – Floda kyrka, hvars höga spetsiga torn dominerar hela Floda-bygden. Den har i senare tid tillbyggts och pietetsfullt restaurerats (jag tror av den kände konstnären och etsaren Axel Hägg i London), men den gamla delen av kyrkan med de roliga målningarna från 1400-talet i hvalven ha dessbättre inte alls rörts. Sitter man i den gamla delen av kyrkan och skådar upp i taket, så behöver man ingalunda ha ledsamt.

Den där konserten ägde rum en fullmåneljus natt mellan 12 och 1 och vi voro ensamma i kyrkan. Hildur satt högt upp under taket på en sidoläktare, där månskenet föll på henne, och jag satt på orgelbänken. Ja, tänker jag närmare efter, så voro vi inte alldeles ensamma, ty orgeltramparen var med och kunde väl intyga, att inga s.k. oanständigheter förekommo.

I alla fall var konserten mycket romantisk. Jag skulle tro, att den var tämligen unik i Floda kyrka.

Det är klart, att de där kringkuskningarna till herrgårdarna i Floda och naturligtvis den nattliga konserten i Floda kyrka gav upphov till mycket prat. Men vi lät folk prata. Jag hade redan från början berättat för Hildur, att jag sedan midsommaren samma sommar var högt brandförsäkrad, och hon hade t.o.m. fått se fotografier av henne som brandförsäkrat mig. Så det så… Hildur hade haft vänligheten komplimentera mig för mitt Darwinistiska naturliga urval…

Om hon trots detta hyste några förhoppningar om att kunna slå Ackie-Bände ur brädet, det vet jag inte. Sådant kan ju tänkas. Sådant vet man aldrig. Ty somliga bry sig inte stort om brandförsäkringsbrev. De brinna själva.

Hildur Andersson var en klämmig flicka. Rik var hon också, eller skulle bli. Nog fick hon minst hundra tusenlappar, och dom lär ju betyda en hel del. Bland karlar i allmänhet. Hon var ju dock inte enda barnet, hon hade fyra syskon, som fingo hvar sina hundra tusenlappar.

Och ändå blev hon inte gift. Så hon hade väl lite att säga till om själv. Det påstås att hon blev underlig och folkskygg på äldre dar. Då fru Ahlstrand 1919 bodde i sin charmerande villa i Djursholm, hade systern inackorderat sig hos henne och levde fullkomligt tillbakadragen. Hon visade sig inte ens. Då Astri bodde där och jag kom på besök flera gånger. Hon stängde in sig på sitt rum. Hvarför?

Bild från Bruno Bach.

Kalaset på Juresta

Det bar sig så till, att A.P. Andersson i Juresta fyllde 60 år, medan jag var kvar i Staf. Och som jag bodde hos Ahlstrands, så blev jag naturligtvis inbjuden på storkalaset. Så jag fick se, hur ett sörmländskt 60-årskalas gick till. Åtminstone i Floda.

Jag gissar att hela Floda socken var inbjuden. Jag räknade visserligen inte gästerna, men hela den stora byggnaden, som väl innehöll minst 10 – 12 rum, var faktiskt fullsatt. Där fanns folk av alla kategorier, ett fullständigt menageri, som jag kunde studera om jag hade lust.

Det var så fint att många av herrarna voro i frack, men det var inte allmänt. Jag hade inte frack, men hade hyrt mig en smoking. Damerna voro i regel mycket uppriggade. Jag minns att fru Ahlstrande hade en charmant grå sidenklänning, fröken Hildur hade ljusblått siden. Nämndeman Ahlstrand var klädd i frack.

Både prosten Hallströmm och hans prostinna voro med. Likaså disponenten för Kantorps gruvor. En hel bukett av unga flickor från herrgårdarna ikring gjorde ljuva inslag i tavlan. Jag hörde hur det tisslades och tasslades i vrårna lite hvarstans. Man väntade allmänt – tycktes det – tillkännagivandet av fröken Hildurs förlovning. Det hade alltså gått så långt, skvallret om åkturerna och den ominösa nattkonserten i Floda kyrka. Men fröken Hildur tycktes ta det lugnt.

Hela den stora salen på nedre botten var packad med folk intill trängsel, då prosten Hallström skulle hålla sitt stora lyckönskningstal för 60-åringen. Där nere samlades huvudsakligen honoratiores, och jag som var outsider, hade gömt mig undan i något av kabinetten kring den stora hallen i övervåningen. Då kom någon – jag har nu glömt hvem – och tog mig under armen och förde mig ner i matsalen som redan stod dukad.

Även matsalen var proppfull med folk och då prosten just började hålla sitt charmanta tal, strömmade ytterligare folk till från de övre regionerna och trängde sig in. Det blev då en trängsel utan like, och jag stackare blev knuffad baklänges, så jag kom att stöta till ett sidobord fullt med brännvinsglas, ännu lyckligtvis tomma. Så det blev ett fasligt taberage som ackompanjemang till talet. Jag ramlade inte omkull (för det fanns det inte plats för!), utan blev bara knuffad emot bordet. I alla händelser var det pinsamt.

Ja, se det var ett riktigt kalas! (fortfarande H.C. Andersen). Så mycket kaffebröd och tårtor vet jag mig knappast ha sett på ett kalas. Och du store! Hvilka massor av mat!

Mat har jag sett i stora massor på andra ställen, icke minst i Värmland, där ett storkalas på 200 personer är en inte alldeles ovanlig företeelse. Men i Värmland sitter man uppradad i tre strängt avgränsade kategorier: fruntimmerna för sig, med de högsta hönsen förnämt avskilda vid ett bord betraktande de övriga qvinsen såsom icke existerande.

Vidare de karlar som äro måttlighetssupare, samlade i ett rum för sig, i livligt samtal om traktorer och skördetröskor och smågrisar, och slutligen ”omåttlighetssuparna”, som gärna hålla till i en kammare ovanpå, samlade kring ett antal brännvinslitrar – minst 20 – 30 st. – på bordet. Och konversationen drar man nog helst ett brett streck över!

Slutligen kyrkoherden med sina magbesvär, helst sittande för sig själv i sängkammaren eller möjligtvis i sällskap med ingeniör Heijkorn, ifall han nu överhuvud finns med. (I trädgården till sist ett antal gubbar, som läppar flytande varor i båda ändar, gärna ”sör om björka”).

Så gick det inte till i Floda. Där fanns inga ”chambres séparées” utan herrar och damer voro angenämt hopblandade. Och prosten satt inte i sängkammaren.

Det var naturligtvis en viss skillnad på gästerna också om man vill jämföra med bondkalasen i Östra Emtervik. Fastän patron A.P. var ju ingalunda så särskildt fin utan kom från de breda lagren, fast han lyckats skapa sig en förmögenhet.

Det hölls många tal och ganska roliga tal. Men något tillkännagivande av någon förlovning blev det inte.

Några särskilda minnen från den stora festens närmare detaljer har jag inte längre. Jag minns, att prostinnan Hallström och jag kommo överens om att vi voro släkt. Hon var nämligen dotter till Edla Heijkorn, skönheten från Norrtullsgatan 14. Denna blev gift med sjökapten Kramer. Och prostinnan på Granhammar hette således Kramer som flicka. (Det skulle intressera mig att veta något även om hennes syskon, och hvar de hamnade.)

Jag minns att det dansades hela natten ända till kl. 6 på morgonen. Då avslutades dansen med att nämndeman Ahlstrand, inspektoren på Flodafors samt någon av fröken Hildurs bröder – de kallade sig Jurell efter fädernegården Juresta – dansade trekarlspolka, medan allt folket stod och klappade händerna. Då var det klackarna i taket! Möjligen var det Anders Jurell, sedermera rådman i Nyköping.

Fröken Hildur var livligt i farten, men hvilka hon dansade med kan jag numera inte minnas. Hon var ingen sylfid precis, utan jämförelsevis liten och välfödd och en smula rustik. Men hon var naturlig och sprittande glad, och hon sken upp med hela ansiktet som en solvarg. Och hon var rolig.

Även fru Ahlstrand var med i svängen hela tiden. Hon var ju bara 23 år och ännu i sprittande dansåldern. Hon var på den där tiden mycket lik sin yngre syster, frisk glad och skämtsam. Vi umgingos sedan flera år i Nyköping på 30-talet. Då var hon över 50 och blev ganska fort en ganska bastant matrona, men sitt goda humör hade hon kvar. Jag som företrädesvis minns henne från dessa Nyköpingsår, har litet svårt att erinra mig hennes ansikte från Staf-tiden.

Jag minns ännu uppbrottet från Juresta vid 6-tiden på morgonen. Det var då en smula regndisigt, och Ahlstrands hade suffletten på sin droska uppfälld. Jag fick inte plats inne i droskan utan kröp upp på suffletten och höll mellan knäna en stor korg med kakor, småbröd och tårtor, som blivit över. Det blev en ganska glad hemfärd.

Efter 60-års-kalaset på Juresta blev jag väl inte så länge kvar på Staf. Men jag har tydliga synminnen, av hur jag gick där vid de gamla gruvorna och utförde mina mätningar.

Ibland kom unga grevinnan Cronhielm från Ökna med sitt sex-spann. Hon passerades strax förbi mig och jag ser hennes starka, smidiga gestalt för mig ännu. Hon var väl ungefär i Maria Ahlstrands ålder. Och hon var en ovanligt stilig raskvinna. Hennes passion var hästar, och hon körde sitt sex-spann med suverän skicklighet. Hennes groom satt baklänges på den stora höga jaktvagnen.

Jag fick sedermera, blott fem år senare, (1908) höra om hennes öde. Jag minns inte hennes dödsorsak längre, men det föresvävar mig att hon körde ihjäl sig. Hennes sex-spann blev visst skrämt på något sätt, och hästarna satte av i sken.

Alltnog dog grevinnan Cronhielm vid mycket unga år – 25 – 26 kanske. Hennes make blev alldeles otröstlig. Det berättas, att han lät begrava sin unga grevinna i en murad grav som var försedd med en trumma, som ledde från jordytan ner till kistan. Och hvarenda dag – även på vintern – besökte han graven på Floda kyrkogård och släppte ner rosor över kistan, som han alldeles höljde i rosor. Det låter nästan som hämtadt ur en roman från 1800-talets början.

Min vådliga avfärd från Staf



Jag gjorde en något egendomlig sorti från Staf.

Då jag reste därifrån, var det fröken Hildur som körde mig ner till Valla station. Hon körde som vanligt i sin höga dogcart. Då vi närmade oss Valla, hade vi att passera en stor djup vallgrav, över hvilken ledde en bro, som just då höll på att byggas om. Man hade kört fram en hel mängd stora, huggna brostenar, som lågo på ömse sidor om vägen, innan man kom fram till själva bron. Och då hästen närmade sig dessa stenar, blev han orolig och ville inte gå fram. Jag klev då av och tog hästen vid tygeln, ledande honom förbi de otrevliga stenarna.

Då vi kommo fram till bron, satte jag mig upp i åkdonet igen. Men just som fröken Hildur manade på hästen igen, började denne i stället stryka baklänges, och då han fick sig ett litet rapp av piskan, reste han sig först på bakbenen och satte så iväg med ett väldigt ryck så att kärran knöt sig, och vi kastades med en väldig törn mot broräcket, kärran stjälpte och blev hängande över räcket. Och både fröken Hildur och jag kastades ur och föllo ner i den djupa vallgraven. Tre, fyra meter.

I graven var dessbättre inte så mycket vatten, utan mest lös blålera och gyttja, så vi föllo tämligen mjukt. Jag hamnade midt på fröken Hildur, som blev nerpressad i gyttjan. Och som hon också var lite fyllig och mjuk, så tog jag ingen nnämnvärd skada. Men bägge två blevo vi alldeles våta och insmetade med blålera. Fullkomligt gyttjebad alltså. Min tunga resväska hamnade ovanpå mig och det var mindre behagligt.

Hästen fick ena skakeln under magen och mellan benen och hoppade jämfota i sina försök att göra sig fri. Men kärran satt fast i broräcket och seltygen höllo, så hästen kom ingenstans.

Dessbättre blev det inget större fel på kärran än att bottnen på vagnskorgen sprack. Vi kunde köra hem igen. Ty inte kunde jag resa till Stockholm så nergyttjad som jag var.

Fröken Hildur var det synd om. Hon såg mest ut som en lerskulptur. Och nog fick hon en stortvätt att ta hand om!

Trots olyckstillbudet bara skrattade dom åt oss i Staf. Och fröken Hildurs rykte som skicklig körsven(ninna) fick en liten knäck.

Dagen därpå åkte nämndeman Ahlstrand ner med mig till Valla station. Utan gravallvarliga händelser. Slutet godt, allting godt!

Hvad blev det sedan av Stafs gruvor?

Jo, Hällefors sålde dem till Kantorpsbolaget. Och det byggdes linbana ner till järnvägen. Hur länge brytningen sedan var igång, minns jag ej. Men nog fraktades det rätt mycket malm på linbanan. (Jag har nog hört hur många tusen ton, men minns det ej nu).

Nämndeman Ahlstrands begravning

På vintern 1908 – 1909 (troligen fram på vårvintern 1909) var jag ånyo nere i Floda. Det gällde då undersökning av de gamla Götstugugruvorna samt en gruva belägen strax bortom Ökna – dess namn kan jag för ögonblocket inte erinra mig. (Jo, Skarndal!) Jag bodde då på de pensionat i Floda, som jag tidigare talat om.

Det var just under denna vistelse, som jag kom att övervara nämndeman Ahlstrands begravning.

Han, unga livskraftiga karlen död! Där ser man hur litet man vet om sitt liv. 5 – 6 år efter Staf-vistelsen, då Ahlstrand ju såg ut som själva hälsan. – Hur hade detta gått till?

Jo, han hade fått tuberkler på hjärnan, och det bör ha varit något rent fasansfullt. Hvar hade han fått tuberklerna? Ja, säg det!

Jag ville naturligtvis bevista begravningen, eftersom jag var i Floda. Men jag infann mig inte i Staf, ty jag hade inga kläder.

Begravningen skedde en utomordentligt gråkall och kulen dag. Det föresvävar mig, som skulle det ha varit i november, men å andra sidan har jag vissa minnen om att det var på vårkanten. Kanske, när allt kommer omkring, att jag varit i Floda både i november och i mars eller i början av april. Och det kan ju kvitta, hur det nu var. Jag har emellertid minne av något ytterligt blygrått, tungt väder, när vi foro till kyrkan.

Men under begravningen hände något, som nästan kan betraktas som ett mirakel. Just som de tre skovlarna mull föllo på kistan, delade sig skyn. Det bildades liksom ett fönster i det blygrå molntäcket, hvarifrån några enstaka snöflingor sakta dalat ner, och solen bröt fram bara för ett ögonblick, kanske en minut. Och solstrålarna föllo genom ett av de glasmålade korfönstren snedt ner på själva kistan, som stod i koret.

Alla voro liksom slagna av häpnad. Hela dagen förut hade vädret varit blygrått och tungt, och efter begravningen blev det likadant hela fortsättningen av dagen. Men just under jordfästningen! Ja, det verkade faktiskt som ett mirakel.

Nu mötte jag alla mina bekantingar från sommaren 1903, men hur förändrad var ej stämningen mot under det glada 60-års-kalaset, då nämndeman Ahlstrand dansat trekarlspolska kl. 6 på morgonen!

Det var nu som Maria Ahlstrand sålde sin gård i Staf och flyttade till Djursholm. Tio år senare bodde Astri hos henne under vår landsflyktiga tid på våren 1920. Fröken Hildur bodde då också hos fru Ahlstrand, men visade sig ej. Jag ville ej fråga om orsaken.

Så ytterligare någon gång på 30-talet kom jag att besöka Kantorps gruvor och disponent Hjalmar Eriksson i Sköldinge. Jag var då på cykeltur från Nyköping till Västerås via Bie, Julita, Hjälmarsund och Arboga.

Då hälsade jag i förbifarten på fröken Hildur, som tillsammans med yngste brodern Per hade köpt och slagit sig ner på en gård, strax norr om Sköldinge. Hon var nu omkring 50 år gammal. Hon tog visserligen vänligt emot mig, men var totalt förändrad. Den gamla glädtigheten var borta. Hon hade blivit sorgbunden och ytterst reserverad. Och att få henne att tala om gamla glada tider i vår ungdom gick inte alls.

Hvad var det med henne? Ekonomiska bekymmer hade hon nog inga.

Om hon ännu lever, skulle hon vara 67 år. Om Maria Ahlstrand lever, vet jag inte häller. Hon skulle nu vara 71 år.

Tänk om jag skulle skriva till Hildur och fråga, om hon minns månskenssonaten i Floda kyrka!?