lördag 15 maj 2010

Vättersö

Om våra somrar på Vättersö i Stockholms norra skärgård skulle det faktiskt vara lockande att skriva en hel bok, ty där fanns en mångfald av motiv att hämta för en sådan.

Redan för många år sedan – då minnet var friskare än nu på ålderns dar – umgicks jag med tanken på att skriva en längre skildring från denna ö, där vi tillbringade två somrar, oförgätliga i mitt minne. Oförgätliga inte så mycket – eller just inte alls – för folkets skull, som bodde där, utan för den härliga skärgårdsnaturens skull – och för barndomsminnenas skull.

Det var sommaren 1894 som vi kommo dit första gången, jag var sålunda 13 år då. (Året före hade vi bott på Gärdsvik, på norra ändan av Ljusterö).

Vättersö ligger mellan Ljusterön och Yxlan-Blidögruppen, med Siarön strax intill (där Jussi Björling numera har sin varelse ibland om somrarna). Det är en jämförelsevis stor ö, utgörande väl en någotsånär medelstor skärgårdsgård. Man ror inte rundt den i brådrasket. Och det ligger flera mindre holmar omkring den.

På Vättersö finns sålunda både åkrar och ängar, lövängar med förtjusande ljuvlighet – särskildt mycket hassel och ek – allvarlig barrskog och nakna berghällar ut mot en blånande fjärd med ett myller av öar och småholmar – och abborrgrund i massor. På västsidan har man ”Norrleden” med hela sjötrafiken norrut från Stockholm och Finlandsbåtarna. Det fanns sålunda en behaglig omväxling i scenerierna.

Nu för tiden stå sommarvillorna tätt, och motorbåtar puttra överallt. Och jag tror inte att jag numera skulle trivas så särdeles väl på Vättersö. Hvad som gjorde dess tjusning på 90-talet var just dess alldeles lagom avskilda läge undan civilisationen. Där fanns folk, men de störde inte hvarann. Nämnvärdt åtminstone. Jag tror att det på vår tid bodde summa summarum 6 – 7 familjer på ön.

Ägaren till Vättersö var då på 90-talet en mycket underlig typ. Han hette Jansson och var ursprungligen från Åland – eller härstammade åtminstone därifrån. Men hans utseende skilde honom avsevärdt från de vanliga rospiggarna. Han var svartmuskig och såg mera ut som nån tattare eller zigenare – ja inte precis det heller, men inte såg han ut som Albert Engströms fiskargubbar. Egentligen såg Jansson ganska fin ut med en viss ”vallonsk” profil och med något visst soignerat över sig, som man inte gärna ser hos vanliga fiskargubbar från Roslagen.

Troligen hade han väl varit gift en gång – det är en sak som jag numera inte minns – jo visst, nu minns jag! Gunni var ju hans dotter, och hon var väl i 19 – 20-års-åldern ungefär, men hon hade plats i Stockholm och kom endast ut på söndagarna. Det var också en typ skall jag säga! Inte för att jag nu minns precis hur hon såg ut, men hon hade ett mycket underligt utseende: hon var lika ljus som fadern var mörk, hade blå ögon mot faderns bruna, var ljus i hyn och lite fräknig – vill jag minnas – hade en impertinent uppnäsa och tjocka ljusa flätor rundt huvudet. Hon var inte precis ful, men det var något visst underligt med henne som inte jag – på den där tiden åtminstone – kunde identifiera. Man kunde knappast tro, att hon var dotter till den djupsvarte, brunögde, inbundne och tyste ”gubben Jansson”. De hade inte ett dyft gemensamt. Gunni var nämligen öppen och gladlynt.

Hvad hon hade för sig i Stockholm har jag alldeles glömt. Kanske var hon uppasserska på ”fröken Danzárs” kafé i Stockholm. Det vet jag inte alls längre. Kanske var hon något helt annat. Ja, fröken Danzár, ja! Det var en tämligen obeskrivlig typ.

Jag beklagar djupt, att jag inte kom mig för att skriva ner någon skildring från Vättersö i min ungdom, medan minnena ännu voro färska. Ty tänk hvilket typgalleri där fanns! Om Albert Engström hade fått tag i fröken Danzár hvad skulle han då inte ha gjort för dråpliga historier om henne! Hon var ju den urtypiska ölsubban. – Det sades, att hon var syster – eller åtminstone halvsyster – till ”gubben Jansson". Men man har svårt för att tro det. Ty de hade inte ett dyft gemensamt med hvarandra.

Fröken Danzár var stor och tjock med pösiga former överallt. Hon formligen pöste över, som deg som jäser över när man gjort den i en lerkruka. Hon hade en strålande humor och ett fantastiskt förråd av historier förvärvade under flerårig verksamhet i ett ölcafé, i kontakt med det klientel som på ett sådant ställe förekommer.

Hon titulerades fröken, men hur många karlar hon haft i sitt liv låter sig bara anas. Förmodligen var hon halvsyster till gubben Jansson. Hur hon fått namnet Danzár är en fråga som trotsar min t.o.m. ännu rätt så livliga fantasi. Kanske – när allt kommer omkring – både hon och gubben Jansson hade något zigenar-blandblod i sina ådror. Danzár-namnet tycker man tyder på något sådant. (Ty inte tog man väl ett sådant namn på 90-talet?) men inte såg hon precis ut som en zigenerska.

Ja, ”fröken” Danzár var ett tämligen obegripligt fruntimmer, och för att skildra henne behövs nog en helt annan penna än min. Albert Engströms till exempel.

Gubben Jansson var en butter enstöring som inte i onödan beblandade sig med folk. Fröken Danzár beblandade sig fullkomligt i onödan. Jansson bodde i en gammal sjöbod alldeles nere vid sjön och intill båtbryggan, där roddbåtarna lågo. Denna sjöbod hade han nödtorftigt låtit inreda och försett med en lång veranda utefter hela ena långsidan. Verandan låg ut över vattnet och det var åtminstone teoretiskt möjligt att stå på verandan med metspö. Men hur det var med abborrarna utanför är väl ovisst. Jansson skötte sitt hushåll själv. Det kan ju hända att hans dotter Gunni hjälpte honom en och annan gång, men med fröken Danzár hade han inget samröre.

Jansson levde väl mest på sina sommargäster. Han hade några stugor som han hyrde ut. Och så hade han ju arrendet från det lilla jordbruket på ön. Själv sysslade han inte med något så trivialt. Hans liv var sjön och han fiskade med skötar och nät. Någon yrkesfiskare var han väl inte, men han skickade en och annan låda fisk till fiskaffärer i Kongl. huvudstaden, när den andan föll över honom. Mestadels satt han hemma på sin veranda och rökte.

Hvad arrendatorn hette har jag glömt. Trots att vi bodde tillsammans. Vi bodde i ett stort rödfärgadt tvåvåningshus jämte en bergknalle ett bra stycke ifrån bryggan. Vi bodde på övervåningen, arrendatorns på nedre botten. Jag har en teckning av huset bland mina ungdomsteckningar, som min moder lyckligtvis bevarat. (Jag fick dem av henne under Västeråstiden; jag trodde dem försvunna). Tyvärr är teckningen inte daterad. (Det skulle ha varit roligt att ha datum för den nu). Jag har också ett fotografi någonstans i mina gömmor. Jag skall försöka få det inplaceradt här, när jag hittar det. Det är med rätt egendomliga känslor jag sitter och betraktar denna teckning, gjord för 58 år sedan. Den är dock ett minne av en viss räckvidd!

Arrendatorsfamiljen har jag egendomligt nog inget minne av. Den tycks alldeles ha trillat ur. Kanske finns på fotografiet någon skymt av den som kan återkalla minnet. Våra rum och möbleringen minns jag inte heller. Mitt minne har ju på senare år så trasats sönder genom min svåra sömnlöshet. (Sömnlöshet lär ju utplåna minnen så förfärligt; det synes mig därför rätt underligt, att jag minns så pass mycket som hvad jag faktiskt gör). Men barndomsminnen sitta ju i ofantligt mycket bättre än senare minnen.

I den finaste villan på ön bodde juvelerare Lars (?) Bökman med familj. Bökmans voro stadigvarande sommargäster på Vättersö. De hade bott där i flera år. Villan var väl inte så märkvärdig i och för sig, men efter dåvarande tidsförhållanden var den väl ”fin” med sina dubbla verandor och utsikt över sjön, och sina lövsågerier (snickarglädje, som det numera heter).

Bökmans ansåg sig väl höra till noblessen. De hade juveleraraffär på Drottninggatan i Stockholm, och det var inte fy skam det. Därför höll dom sig tämligen reserverade gentemot oss, som inte voro så fina, trots att vi ägde ju ett stort hus på Thulegatan i Stockholm. Herr och fru Bökman voro nog aldrig tillsammans med far och mor, fastän herrarna ju hade gemensamma intressen i fisket. Men ungarna – ungdomarna – höllo ju ihop till en viss grad, som ungdomar ofta gör – fast inte fingo ju vi, min syster och jag, ”leka på deras gård”.

Bökmans villa låg förnämt innesluten i en lummig trädgård med mycket fruktträd, med staket omkring. Vi bodde ju hos arrendatorns och oss luktade det förmodligen ko om. Åtminstone för Bökmanska näsor. I deras trädgård luktade det rosor och lavendel, kanske luktpioner – vi hade endast vanligt vildtörne uppe i vår bergknalle, möjligen hvitmåra.

Bökmans hade två barn, en flicka som hette Thérèse, en pojke som hette Georg (men kallades ”Jorje”). Thérèse var, efter hvad jag nu kan gissa – c:a 20 – 22 år, Jorje var kanske 16. Jag var 13 och min syster 17. Thérèse umgicks ju med uteslutande ”fint folk” i Kungl. Huvudstaden, och hon var också mycket angelägen om att poängtera detta för min syster som inte hade så fina bekantskaper att skryta med. Men min syster spelade piano bättre än Thérèse och detta gjorde väl att hon till en viss grad tolererades och fick ackompanjera ”Jorje”, då han spelade fiol. (Det gjorde han mycket bra för sin ålder, och han spelade uteslutande ”fin” musik, Haydn, Mozart, Schubert, Wieniawsky och dylika saker). Jag spelade förresten jag också, fast ”bara” piano. Och min repertoar var nog inte så dum den heller.

Min syster var ju bara 17 år och hade inte just varit med i stora världen något. Thérèse Bökman var därför onödigt sarkastisk och ironisk därför att hon kände till lite mer, hur det går till bland ”fint folk”. Thérèse såg jämförelsevis bra ut med sitt kastanjebruna hår och sina livliga spelande mörkbruna ögon. Hon var också vida rörligare i sitt intellekt än min syster som – åtminstone till det yttre föreföll mera sval. Men min syster såg inte precis illa ut hon häller, och enligt mina begrepp om kvinnotyper stod hon på en högre nivå än Thérèse. Fast hon inte var så välklädd som hon. Och saknade allt sinne för koketteri.

George och jag höllo emellertid fullkomligt ihop. Vi utvecklade ett fullkomligt sportmanskap i rodd tillsammans. Juveleraren tillät oss nämligen att på hvardagarna disponera hans fina båt – den var lång, smal och lättgående samt helt svartmålad. Vi gjorde långa roddturer tillsammans och hade övat upp oss så att vi rodde nästan lika fint som Oxford-Cambridge på Themsen. Med skevning av årorna och all den roddexercis, som flottans båtlag brukade prestera. Jag minns sålunda, hur vi en gång rodde Vättersö rundt i hårt väder. På ”Norrleden” hade vi rak motvind med hög sjö och vindstyrkan kunde väl rubriceras som kultje. Det var den hårdaste rodd jag någonsin varit med om, och mina trettonåriga nävar voro fulla av blåsor. Vi fingo in sjö på sjö i den rätt låga båten, men vi kunde inte ösa i den hårda sjön. Jag minns dessa roddturer med förtjusning.

Min far hade ju endast arrendatorns flata, tungrodda eka. Den kunde man ju inte ”ro” med. Men till fiske var den förträfflig. Min fader var ju passionerad fiskare, men hans stora intresse var långrev med ”massproduktion” av fisk. Jag minns detta vårt fiske och har en uppsjö av de livligaste minnesbilder än i dag. Vi maskade våra 200 krok på kvällarna nere vid bryggan. Den behövliga daggmasken plockade vi ut ett par kvällar i veckan vid lyktsken nere i gräsmattorna mot sjön, särskildt efter hvarje stort regn, då masken kröp upp i hundratal och åter hundratal. Det var en spännande jakt.

Själva påmaskningen var ett smetgöra utan like och var mig mycket motbjudande också såsom rent djurplågeri, men det fick man sätta sig över. Det var i alla händelser inte värre djurplågeri än då man tar sill i snörpvad och sedan låter den kvävas till döds.

Vittjandet av långreven skedde vid 5-tiden på morgonen och det var ganska spännande. Vi fingo massor av fisk: ett 30-40-tal abborrar, 5-6- ålar och ett par gäddor, förutom åtskilliga mörtar, idar och braxenpankor var ingenting ovanligt en sån där morgon. Ofta var det min moder som tog upp reven, medan far rodde, men många gånger var jag med och tog upp. Särskildt gäddorna var det något särskildt spännande med. Och likaså stora ålar. Vi fingo ibland exemplar på en meters längd och grovlek därefter.

Men nog var det rysligt synd om min moder, som skulle rensa och tillvarataga all denna fiskrikedom. Och nog blev vår diet litet väl enformig i längden. Det var fisk i alla former: kokt, stekt, stuvad, kall inlagd fisk, särskildt ål. Någon enstaka gång pannkaka. Kött fingo vi sällan. Grönsaker knappast heller.

"Juvelerarn” kom ut på lördagskvällen och reste in på måndagsmorgonen. Middag åt han på båten så att han inte behövde upptaga någon tid med så oväsentliga saker. Vid ankomsten ut genast på med blåbyxorna! Och så ut till abborrgrunden, där han satt ensam med sina metspön långt in i skymningen. Större delen av söndagen likadant. Och nog fick även han en hel del fisk, fast han bara fiskade med spö. Man blir ju dessutom lätt och lekande filosof på köpet.

Även jag har många tjusande minnen från dylikt fiske. Det hände rätt ofta, att jag ensam åkte ut till holmar och fiskegrund, rätt långt bort, redan vid 4-tiden på vackra sommarmorgnar. Så draggen i botten och spöna ut.

Finns det egentligen något ljuvligare än att sitta ute vid ett godt abborrgrund, när det nappar bra?! Att sitta där i ensamheten med sig själv och filosofera. Att se hur morgonsolen försilvrar de små lätta krusningarna på vattnet och se hur de många holmarna blånar i horisonten ut mot de stora vidderna!

Det är idel ljuvliga minnen från vår underbara skärgård! Vår Östanåbåt – som också anlöpte Vättersö på sin resa in mot Stockholm – brukade visa sig därute vid Öster- och Väster-Lagnö så där vid 6-tiden på morgonen. Och så hade den en stor fjärd att passera innan den kom över till vår brygga, hvit och skinande i solen.

Pass på! Nu dyka mina bägge flöten djupt under den klara ytan. Jag ser mina röda flöten dyka meterdjupt i vattnet! Det måtte vara ett par stora hejare till abborrar!

Den som ännu en gång kunde få komma ut till ett fint abborrgrund och få samma syner på nytt! Men det är nog nu inte längre möjligt. Inte kring Vättersö åtminstone. Nu är Stockholms skärgård inte alls som på den tiden, då jag var pojke. Nu är hela skärgården kommersialiserad, sjön full av motorbåtar. Och fisken? Ja hvart har den tagit vägen?! Kanske ute i den allra yttersta skärgården, kring Gillöga. Kanske kan Roland Svensson svara på den frågan. Kanske fisken gett sig till Sydfrankrike också!

Nu sägs det, att Stockholmsfamiljerna måste fara ner till Syd-Frankrike på sommarnöje – det är för dyrt för vanligt folk att vara i Stockholms skärgård. Där bor Jussi Björling som tar 6000 kronor för hvarje kväll han sjunger – plus fri konjak. Han kanske har råd att bo där. – 1893 betalade vi för vår sommarstuga vid Gärdsvik 50 kronor för hela sommaren. Och på den tiden kunde tre metare återvända från abborrgrunden ute på Gälnan så där lagom till frukostdags, med lagom stora abborrar. Jag har själv sett det – och ”den som har sett det kan vittna därom att han talar sant”. Och jag tror, att vi hade vida trevligare och skönare på allt sätt i skärgården på den där tiden.

Vår lilla söta stuga vid Kobban – inhöljd i vildtörne och kaprifol – var ju fullkomliga idyllen! I sjön vimlade det av kräftor i augusti – stora som små humrar! Och den vackra Elva Falck, som kom ner till bryggan hvarje kväll för att hämta posten, fick man ju se på så mycket man ville – alldeles gratis! O ja! Det var tider!

En sak som Georg Bökman och jag hade ofantligt roligt med var ett båtbygge. Vi byggde en liten segelbåt efter alla konstens regler. Den var ej fullt meterlång men ändå klinkbyggd av tunna hyvlade ”plankor”, kanske 4 cm breda och möjligtvis 4 mm tjocka. Båten byggdes på spant och borden nitades med små kopparnitar. Allting var riktigt in i minsta detalj. Båten hade en liten söt salong med skjutlucka i taket och riktiga säten med små dynor på och en elegant sittbrunn. Ett litet krypin i fören för gasten saknades ej heller. Segel, taljor och block voro riktiga in i minsta detalj. Både Georg och jag voro mycket kunniga och väckte gubben Janssons fulla godkännande och sjömannaintresse.

Båten blev en fullträff, en succé. På ”stapelavlöpningen” var Vättersöfolket tämligen mangrant närvarande. Båtens namn har jag dock glömt. Vi hade uppfunnit en automatisk styrinrättning som var reglerbar för olika vindar, vindriktningar och vindstyrkor, och den fungerade i allmänhet utmärkt, så att vår lilla båt höll den kurs, för hvilken den blivit inställd. Den seglade utmärkt, särskildt på kryss och uppnådde ibland sådan fart, att vi nästan fick jobbigt att följa med i den Bökmanska båten. Vi hade ofantligt roligt med vår lilla båt. Den var försedd med blyköl och kunde segla i tämligen hårda vindar.

Vi hade roligt tillsammans familjerna på Vättersö. Alla voro gemytliga och glada om jag kanske undantager juvelerarn och hans fru, som voro liksom litet för fina och ”socialgruppiga”. Men även de kunde liksom tina upp ibland.

Jag har glömt att nämna herrskapet Qvarnströms. De bodde i en liten, liten stuga uppe på en bergknalle. Det var sött som en barnlekstuga. Qvarnström var stor och tjock, med en mage som en uppblåst ballong. Hans fru var liten och späd. Men båda ägde humor i hög potens, hos dem hvilade inga ledsamheter! Qvarnström, som var dalmas, var någon sorts fastighetsmäklare i Stockholm. Hur han hade det ställdt med sin affär vet jag inte, men han tycks inte ha varit så bunden som juvelerarn. Qvarnström for inte in till Stockholm mer än någon eller några dagar i veckan. Även han fiskade ju mycket, men han höll sig till helt andra vatten än juvelerarn. Och man såg dem aldrig tillsammans.

Qvarnström var väldigt pigg på att bada. Han låg nog i ”drickat” flera timmar dagligen. Han behövde inte anstränga sig heller under sina besök i det våta elementet, ty han flöt som en kork utan att behöva röra en fena.

Han brukade gå ned till sitt första morgondopp redan kl. 4 på morgonen. Endast omsvept med en nattrock gick han då raka vägen ner till vårt fina badställe vid ”Norrleden”. Men han rodde alltid långt ut och hoppade ifrån båten. Det var för varmt inne vid badviken, påstod han.

Ofta gjorde jag honom sällskap då på morgonen. Det var ljuvligt att komma ut i naturen så där tidigt. Allt var så friskt och härligt, blommorna lyste klarare i morgonljus, tycktes det mig. Och naturens dagg hade friskat upp blomsterängarna.

En gång då jag följde med Qvarnström kl. 4 en underbart vacker morgon, ville han försöka dyka för att leta reda på en snusdosa som han tappat medan han suttit och metat ett stycke utanför vårt badställe. Det var en fin snusdosa av förgylldt äkta silver. Han hade fått den på sin 50-års-dag som en subskriberad present och han var mycket ledsen över att ha tappat den i sjön. Vattendjupet där han suttit och metat, var minst sex-sju meter. Genom observationer på land visste han någorlunda, hvar snusdosan borde ligga.

– Ja, vi rodde ut i viken. Först sökte vi titta ner på sjöbottnen med vattenkikare, men fast vi väl sågo bottnen så kunde vi inte upptäcka någon silverdosa. Då körde Qvarnström till sist på huvudet och dök. Det måtte inte ha varit lätt med hans stora mage att göra en sådan djupdykning. Qvarnström var under vatten så lång stund att jag började bli rent förskräckt. Nog var det två-tre minuter minst. Till sist dök han upp ett godt stycke från båten, där jag satt och rodde. Och då hade han snusdosan i sitt vida gap. Han såg ut som något sorts storsjöodjur, då han kom upp. Men då var Qvarnström belåten!

Utom Qvarnström fanns ytterligare en familj på gubben Janssons domän. Den familjen bodde i en liten villa mera neråt sjön till, litet på sidan om den andra bebyggelsen. Och folket där höll sig nästan alldeles för sig själva. Vi träffades sällan. I flera år har jag – då mina minnen snuddade på något sätt vid Vättersö – sökt komma ihåg namnet på den familjen, men det har inte lyckats. Jag har en ovanligt stadig kork i det hål som börjar kanalen ner till mitt undermedvetna minnesarkiv. Och dock är det ett inom teater- och konstnärsvärlden mycket kändt namn. Det har visat sig alldeles omöjligt att komma på det.

I den familjen fanns en flicka som hette Sara och som väl då, 1894, torde ha varit ungefär i min ålder. Hon blev musikmänniska och sångerska och jag har en gång hört henne uppträda i radio. Sara…??? Ja, det var inte ”die Leander”. Men hvilken?

Det var på samma sätt med fam. Qvarnström. Jag hade även där tappat bort namnet, och jag har i många år förgäves sökt erinra mig det. Men just häromdagen, då jag börjat skriva ner dessa barndomsminnen från Vättersö, var det som om någon plötsligt och tydligt hade hviskat namnet i mitt öra. Allt hvad människan upplever registreras i det undermedvetna minnesarkivet. Det finns där outplånligt. Det är bara det medvetna själslivet som börjar bli defekt.

Min fader hade denna sommar förvärvat brytningsrätten till fältspat i ett gammalt brott på ostsidan av Siarö. Hvem som brutit där förut minns jag ej, men brytningen var påbörjad några år innan vi kommo till Vättersö. På den där tiden voro porslinsfabrikerna ytterligt stränga i sina fordringar på fullt glimmerfri fältspat. Och fastän man i fältspaten från Siarö nog kunde plocka fram utomordentligt fina skivor av ren laxröd ortoklas, så var det nog svårt att få några större partier fullt glimmerfri fältspat. Skrädningen blev för syr. Det visade sig också, att brytningen inte bar sig ekonomiskt. Den nedlades på höstsidan.

Jag har de allra livligaste minnen av våra ständiga roddturer från Vättersö över till Siarö. Och hvad jag var intresserad av fältspatsgruvan! Ehuru jag blott var 13 år, hade jag redan skaffat mig en hel del kännedom om olika blyarter. Jag hade Geologiska Undersökningens karta i 1:5000 med mig på mina utflykter i Vättersös omgivningar, och med ledning av den sökte jag upp alla möjliga förekommande bergarter. Det var nog här som den blivande bergsingeniören föddes.

Så vackert det var på Siarö sedan!

Den geologiska kartan har jag kvar än i dag, och någon gång händer det att jag ännu med ledning av densamma i fantasien gör alla möjliga strandhugg på de kobbar och skär, där jag som trettonåring gjorde de intressantaste upptäckter. Kartan var ju mycket detaljerad.

Hvad jag älskade denna skärgårdsnatur från min ungdom! Fanns egentligen något ljuvligare än att bege sig ut till dessa obebyggda och jungfruliga skär ända där långt utåt Svartlögafjärden till och göra botaniska och petrografiska fynd. Jag har samlat många växter därute i denna arkipelag. Och att ligga ensam därute i någon skreva jämte det kristallklara vattnet eller att ligga på rygg på någon gräsfläck med långt mjukt fint gräs och skåda upp mot sommarens hvitulliga moln som sakta drogo förbi. Det gav minnesbilder av den mest tjusande art. De sitter ännu i.

Strindberg har ju på sina ställen gjort bedårande skildringar från Stockholms skärgård i sina böcker. Och då jag läser dessa skildringar, så träda också mina ungdomsbilder fram för min inre syn. Jag "ser" bergsskrevorna med deras ofta fullkomligt yppiga vegetation, jag "ser" ännu blomsterprakten och ibland martallarna och Flottans hemliga sjömärken och hvitmålade kummel, som utvisade hemliga leder bland skären.

Ja, Flottans båtar, ja! Flottan hade stundom övningar ute i Husaröleden och i Svartlögafjärden. Vi sågo ofta torpedbåtar komma kilande mellan skären utanför Vättersö. Och så alla dessa gamla kanonbåtar som jag så väl kände sedan vi bodde på Fjällgatan och jag ofta gjorde visiter på Skepps- och Kastellholmarna. Jag kände igen dem allesammans: Blenda, Urd, Skagul och allt hvad de hette. Monitoren John Ericsson brukade mest operera i Siarösundet och i leden ner emot Saxarfjärden, Dammarboda och Nykvarn. Jag har ännu rätt goda synminnen av den.

Jag har ett minne av gubben Jansson i samband med dessa Flottans övningar. Jansson hade levererat mjölk och fisk ut till fartygen och hade kanske gjort officerarna en del tjänster. Och fram på eftersommaren, då övningarna utanför Vättersö togo en ände, ville väl officerarna tacka på ett eller annat sätt. Och det gjorde dom verkligen mycket originellt. Jag var själv nere vid bryggan den där kvällen, så jag såg hur det gick till.

En stilla fin kväll vid 9-tiden just som Jansson höll på att gå till sängs, kom en av flottans barkasser in till vår lilla fiskebrygga på Vättersö. Det var sex man i barkassen förutom maskinist och rorsman. De sex voro beväpnade med karbiner med påskruvade bajonetter. Det såg mäkta krigiskt ut.

Mannarna tågade militäriskt från bryggan fram till Janssons sjöbod, klevo upp på verandan och bultade på hans dörr. Jansson kom inte och öppnade, ty han höll på att lägga sig. Dörren var emellertid inte låst, utan fyra av mannarna klevo på in. Två stodo utanför dörren på vakt.

Jansson förklarades arresterad, tvingades att kläda på sig och fördes under beväpnad eskort ner till båten och fick följa med ut till något av fartygen, hvars master kunde skönjas bakom en holme.

Därute blev Jansson mottagen av en officer vid fallrepstrappan och nedförd till officersmässen, där ett större antal officerare voro församlade. Och där blev han inbjuden till en finare supé med åtföljande nachspiel. Jag gissar att gubben Jansson blev lite yr i mössan av all denna oväntade behandling. Och kanske en smula yr i mössan litet senare på natten, då han av samma båt förpassades i land. Av all välfägnaden med både torrt och vått.

Vi hade ju våra små tillställningar på Vättersö vi också. Det kom ibland åtskilliga gäster utresande med båten från ”stan”. Och de blevo omhuldade på bästa sätt. Fröken Danzár hade en viss förmåga att sätta sprätt på folk, och hon kunde t.o.m. vara ganska trevlig, då hon satte den sidan till.

Fröken Gunni hade en fästman, en svartmuskig och välfriserad herre som lystrade till namnet Pettersson (om jag inte minns alldeles fel). Han blev ofta mottagen med små improviserade kalas, till hvilka vi lite till mans blevo inbjudna. Det var i allmänhet ganska smågemytligt.

En gång på eftersommaren hade vi en musikfest med dessutom varierande underhållning, avslutadt av ett större kafferep. Vi tog – vill jag minnas – 1 kronas inträde, och förtjänsten användes till något sorts välgörande ändamål, som jag dock nu har glömt hvad det var. Möjligen för att hjälpa någon sjuk, fattig gumma på någon av grannöarna.

Festen avhölls i Bökmans trädgård, som upplåtits för ändamålet. Jag minns inte längre detaljerna så noga. Jag kommer dock ihåg, att min syster och Georg Bökman bjöd på fina musikstycken – fiol och piano. (Hvarav jag ännu erinrar mig Schuberts ”Rosamunda"-musik). Min syster och jag spelade något vackert för piano och orgel (som hade kånkats ner i trädgården). Thérèse Bökman bidrog med någon uppläsning. Läroverksadjunkten Otto Hahr (som bodde i samma farstu som vi i vårt hus på Thulegatan) sjöng och skrålade skånska visor, hvarav jag minns en som hade refrängen: ”Köss å klapp de ska de va’. Om de ska vära bra. En gang i uken (de) gör ingenting!”.

Och slutligen uppträdde herr Qvarnström som en obetalbar positivhalare, som både spelade och sjöng hårresande visor. Han tog dessutom upp extra-kollekt för det goda ändamålet. Alla smakriktningar tillgodosågos.

Och så dracks det mycket och godt kaffe, hvartill öns fruar hade skänkt ingredienserna. Jag minns att jag drack tio koppar – mitt hitillsvarande rekord! Nog var det ett femtiotal deltagare i vår sommarfest.

Georg Bökman och jag författade någon sorts krönika över ”Livet på Vättersö” denna sommar 1894. ”Dokumentet” inneslöts i ett kopparrör, som stoppades ner i ett borrhål som vi själva borrade med ett gammalt bergborr i högsta toppen på bergknallen bakom vårt hus. Hålet fylldes med sand. Det undras mig starkt, om någon sedan hittade denna berättelse. Det skulle ha varit roligt att ha fått den införd här! Men vi hade ingen avskrift.

Mycket skulle väl ännu kunna finnas att skriva om dessa mina ungdoms- eller barndomsminnen från Vättersö. Det var ju ingalunda några så märkvärdiga saker som ha något intresse för andra. Men ändå kan det vara roligt att ha dem nertecknade. Sina barndomsminnen skall man söka hålla kvar. Minnen från senare tid kan just göra detsamma att bevara.

Jag minns en sen kväll i slutet av augusti, strax innan vi skulle flytta in till staden. Min syster och jag hade gått upp på en hög bergknalle utåt Norrleden till. Och vi sutto där i månskenet och skådade ut över farleden ända utåt Furusund. Växlets båda fyrar blinkade och flera båtar passerade med sina röda och gröna ljus. Det var en vacker syn som ännu sitter i. Strax intill oss, där vi sutto, lyste med egendomligt ljus en grupp lysmaskar, som lågo i en stor tuva med lingonris och pors. Det var första gången jag sett några sådana.

En annan gång – en tidig solig morgon – satt jag ensam på samma plats. Och då passerade den vackra och snabba norrlandsångaren Nordstjernan, som gick 15 knop och var den tidens snabbaste båt. Det var också en vacker syn, som sitter i.

Utvecklingen har gått åtskilligt framåt sedan 1894. Nu läser vi om Amerikas nya atlantfartyg, 51 000-tonnaren ”United States”, som alldeles nyss tagit The Blue Ribbon från Queen Mary. Den går med 35 knop eller mer. Och vi imponeras knappast därav.

Då vi flyttade in till ”stan”, en dimmig morgon i början av september, då båten var försenad av dimman, då uppenbarade sig herrskapet Qvarnströms vid bryggan med en väldig kafferepskorg. Och det blev ett improviseradt kaffekalas som jag aldrig glömmer. Med positiv och allt. Slutet på en vacker sommar!

(Smedgården 12/7 52)