fredag 21 oktober 2011

Astris första besök i Forsbacka

Det var den 1 augusti 1910 som jag kom till Forsbacka. Astri befann sig då troligen kvar i Holland, där hon i Scheweningen satt som ”attraktion” på hemslöjdsutställningen där. (Jag har ett urklipp ur tidningen ”Hvar 8 Dag”, där man ser en bild av henne sittande vid spinnrocken). Troligen fann hon nåd för holländarnas ögon såsom representativ svensk typ, ty det var många som kom till den svenska avdelningen bara för att få se ”den vackra svenskan” (jag har numera glömt bort hvad det heter på holländska.). och nog var Astri god nog åt dem, där hon satt i sin färgstarka Leksandsdräkt.

Efter utställningens slut reste Astri till Bryssel för att få se den där då pågående världsutställningen. Och därpå reste hon hem över den skummande Nordsjön. Men något datum för hennes hemresa har jag inte kvar i minnet. (Förmodligen finns hennes brev kvar i några gömmor. Jag gissar att det var slutet av augusti.)

Det kom ju brev från henne till Forsbacka, och folket där var en smula nyfiket på att få se något foto av min ”utrikiska” fästmö. Särskildt var det värdinnan på Brukshotellet, där jag ju åt tillsammans med brukets ungherrar, alltså fröken Lundvik, som undrade om jag inte hade något porträtt att visa henne, så att hon kunde få stilla sin och ”Mossi Dassas” nyfikenhet. (Mossi Dassa var ungherrarnas smeknamn på ett stadigt fruntimmer om ca 120 kilo, en av brukets folkskolelärarinnor).

Ja, jag tyckte inte att jag behövde skämmas för att presentera min fästmö per foto, så jag tog fram till påseende det foto som pryder nästa sida. Det är ju för all del inte så oävet, även om jag nog hade porträtt som voro bättre, men de voro inte tillgängliga. (Det har ju numera slitits mycket under åren, så det är ju inte så vackert som då det var nytt).

Men det gick nu inte att lura fröken Lundvik, förstås!

”Å, försök inte komma med några teaterdamer”, förklarade hon. Det var omöjligt att övertyga henne om att detta porträtt var nog så autentiskt. Hon trodde mig inte, förrän hon några månader senare som värdinna på hotellet fick ta emot min fästmö.

Och den 26-åriga dam som på nyåret 1911 kom till Forsbacka, var nog ett strå hvassare än den här 24-åringen.

Det här fotot togs i augusti 1908 på Sandvik på Mörkö. Astris klädning är här av oblekt linne med broderier i ljusblått. Hatten är av mycket grova flätor. Klänningen hade Astri sytt själv.

Jag minns nu inte hvilken dag Astri kom till Forsbacka. Det kan ha varit på nyårsdagen eller någon av de allra närmste dagarna därefter. Hon kom med Göteborg – Gefle-tåget 9.18 på kvällen. Nog tror jag man kan våga påstå, att det kändes underbart att få bege sig upp till stationen – som ligger tre km. från bruket – för att möta henne.

Jag ville inte låta Ögren – brukets kusk, brukspatron Christian Lundebergs f.d. ”livkusk” – fara upp med droskan för att hämta henne, jag ville själv ensam möta henne, och egendomligt nog fick jag låna häst och släde i det stora bruksstallet och möta däruppe i kvällsmörkret under klara stjärnor. Det blev en färd genom den snötyngda skogen som jag aldrig glömmer. Jag hade då inte sett Astri sedan försommaren 1910, strax innan hon for till Holland. Vi hade just följt ett gäng flickor över Östmark och Röjdåfors ett stycke in över norska gränsen, men Astri och jag vände i Kalnaes. Och strax efter återkomsten till Torsby skildes vi.

Min fästmö var alldeles förtjusande klädd, hon såg ut som en konstnärinna. Hon var klädd i en blågrön dräkt av grovt, luddigt vadmal, från Värmlands Hemslöjd, mycket artistiskt tillskuren och med ett av henne själv drivet och emaljeradt spänne i ett skärp om den smala midjan. Och ansiktet var ytterligt dekorativt innefattadt uti en Charlotte-Corday-hatt av svart skinn, fodrad med blått – eller blågrönt – plisseradt siden. Jag är väldigt ledsen, att jag aldrig lyckades erhålla något fotografi av min fästmö iklädd just den habiten. Hon väckte ju stor uppståndelse bland familjerna på bruket och t.o.m. hos ungherrarna. – Thure Östberg, som förstod sig på kläder, blev alldeles hänryckt…

Ja, så blev hon omklappad – och kysst förstås – och inbäddad under den tjocka slädfällen. Och så bar det iväg genom den snöhöljda skogen ner till brukshotellet, där fröken Lundvik bjöd på smörgås och the. Och hon blev verkligen mäkta imponerad. Detta hade hon aldrig trott. Nu fick hon se ”teaterdamen” livslevande.

Men det fanns inte det minsta uppstyltadt eller teatraliskt hos min fästmö. Någon teaterdam var hon inte, men artistiskt klädd. Hon gick väl inte på Slöjdföreningens skola i Göteborg för inte! Ja, så blev det naturligtvis att gå på visiter i noga bestämd rangordning. Först hos disponentens förstås och sedan…

Min fästmö blev överallt vänligt och korrekt emottagen – det skulle väl bara fattas annat! Och jag fick höra språk bakom kulisserna som ådagalade, att hon redan från första stund hade förstått att sätta sig i respekt. Det var icke utan att hon t.o.m. lyckades höja mig åtskilliga trappsteg.

T.o.m. martiningeniörens tämligen nygifta fru – Ebba Renek-Eriksson – som var fil. Kand. och känd som intelligenstopp i vårt lilla samhälle. Nödgades acceptera henne. Och efter hvad jag tror, blev de sedermera vänner.

I Trettondagshelgen anordnades ett stort slädparti i Forsbacka. Det hade kommit en hel del ungdomar till bruket för att hälsa på och disponenten – som ju bestämde allt – ansåg sig väl tvungen att ställa till med något roligt.

Jag minns inte direkt, hur många slädar vi fingo ihop, men det var nog en hel del – kanske bortåt ett tjugotal. Vädret var det bästa tänkbara. Vi kunde inte anskaffa slädnät till alla slädar – bl.a. fick inte jag något för min släde (jag körde självfallet för min gästande fästmö). Men det blev en rätt ståtlig kavalkad ändå.

Vi åkte till Högbo bruks gamla herrgård, som då för tillfället stod obebodd. Och ett par damer hade farit i förväg dit för att elda och arrangera ett passande mottagande. Vi blevo mottagna med varm glögg samt därpå the-supé. Och det dansades väldeliga…

Nu är det ju så att vid hvarje fint slädparti skall förekomma minst en kullkörning. Det hör liksom till pjäsen. På hvem skulle lotten falla denna gång?

Ja, den frågan löstes i allra första början på återvägen. Det blev jag som fick förtroendet att uppehålla traditionen. Jag hade fått en mycket yster och eldig häst, som var väldigt hård i betslet. Det behövdes en van hästkarl att hålla in honom. På rak väg var det inga svårigheter, men just i själva grindhålet vid utkörningen från Högbo herrgård tog hästen ett kraftigt språng åt höger omedelbart utanför grindstolpen med påföljd att släden törnade mot denna och välte.

Det var ju djup snö och ingen skada skedde, men bägge två blevo vi utslängda ur släden emedan remmen till fotsacken brast. Astri hamnade djupt inne i en snödriva och jag fick släpa med i tömmarna en bra bit, innan jag fick håll på hästen. – Naturligtvis fingo vi applåder, men det gjorde ju ingenting.

Vi åkte med bloss hem, och det var nog så stiligt. Och bara vi fingo krypa in i släden igen, så gick fortsättningen av färden utan vidare missöden.

Några dagar därefter ägde den stora maskeraden rum på stora Herrgården. Det var en verkligt storstilad tillställning, och mycket folk hade samlats från olika håll, från Sandviken och Hofors, från Gefle och t.o.m. från Stockholm. Nog var det minst 150 personer. Och kostymerna voro delvis praktfulla, en hel del hade hyrts från Stockholm. Jag gissar, att det var nog den största tillställningen som någonsin förekommit på Forsbacka Herrgård, åtminstone under Sjögrens disponenttid.

Disponent Sjögren var själv flitigt i elden. Han bar en praktfull toreadordräkt av röd sammet med snörmakerier och broderier i guld. Men i festens tidigare skeden hade han ovanpå denna dräkt en ljusgrön slängkappa, som såg precis ut som vore den full av vårtor och slem och som var försedd med en kapuschong i form av ett stort äckligt grodhuvud, hvars käftar kunde röras och som kunde blotta ett hiskeligt gap.

Axel Fornander, överingeniören, var lancashiresmed. Han hade fotsid, tämligen sotig linneskjorta och träskor. Han var försedd med en väldig, blåröd potatisnäsa och ett tovigt rödt helskägg och var åtminstone inte av vallonsk härkomst.

Axel Andersson var utstyrd som en oerhördt förnäm spansk grand i svart sammetsdräkt med hvita silkesstrumpor och en klädsam barett med någon plym i.

För övrigt kommer jag numera inte ihåg så många av de många originella maskerna.

Själv var jag neapolitansk positivspelare, oerhördt tjusig i väldig örnnäsa och buskiga ögonbryn samt med kolsvarta långa lockar som svallade långt ner på axlarna. Jag bar ingen mask, men hade med näskitt och långt driven sminkering förändrat min apparition till den grad, att det var omöjligt att känna igen mig. Ja, jag var verkligen mycket tjusig! Min dräkt var vederbörligen lazzaronsk, och mitt positiv – som jag lyckats leta upp i Gefle – oerhördt smäktande i tonen, om än lite gnällande.

Vännen Carl Tallberg – biträdande valsverksingeniör – var klädd till flicka och mycket italiensk. Han bar en bur med en grön papegoja, som plockade lyckobrev ur en liten låda. Lyckobreven hade jag själv författat. Vi tjänade en del pengar till våra stora omkostnader.

De deltagande flickorna voro naturligtvis somliga praktfulla, men egendomligt nog har jag inte längre något minne av deras mer eller mindre fantasifulla dräkter.

Nanna Bergström (af Finshyttan), sedermera den blivande herrskarinnan på Uddeholms värdiga herrgård, var klädd till blåklocka. Hon var oerhördt tjusig företeelse i sin vida blåklockekjol och med krans av blåklockor om håret.

Fröken Hjort af Hofors var också klädd till blomma, men henne minns jag mindre, trots att hon var ovanligt stilig.

Flickorna Nobel från Stockholm – släkt med Sjögrens och professor Hjalmar på Nynäs – voro förföriska odalisker i praktfulla orientaliska dräkter.

Det är synd att mitt minne numera strejkar. Det var ett sådant myller av vackra och intressanta masker, som godt tålt vid att omnämnas – men det är ju 40 år sedan, så bilderna ha plånats ut.
Men en bild ser jag fortfarande tydligt – min fästmö!

Hon var inte den sämsta, och jag vågar nästan tillåta mig påstå att hon var den sötaste flickan på hela festen. Sötast därför att hon var så underbart blyg och blomlik – utan blomutstyrsel, men med doft av luktpion. Hon var klädd i sin vackra purpurfärgade sammetsdräkt, hellång och snäv, med det utsökta emaljerade kopparspännet som hon själv gjort, i midjan. Hon bar en liten kokett svart sidenmask.

Astri var ju inte nämnvärdt dansant, och hennes klädning var allt annat än lämpad för dans. Men i alla fall blev hon uppbjuden av disponent Sjögren, som förde henne rundt i den stora salen några hvarv. Dansen var ingen syn för unga gudar. Men synen var betagande ändå. Ty det var ett stiligt par, särskilt i de dräkterna! Hvem kunde trott, att det dystra och isolerade Forsbacka kunde erbjuda en sådan strålande fest.

Förfriskningar serverades uppe i en stor ”gillestuga” på herrgårdsvinden. Och där samlades också en stor del av de dansande för fotografering långt fram på natten. Jag hade länge två fotografier därifrån, men de ha för länge sedan försvunnit ur mina gömmor. Dock minns jag ännu särskildt det ena av dessa foton, där min fästmö intog en rätt prominent plats – inte av sig själv, men framskuffad till staffage.

Ja, sedan har jag inte så många minnen kvar att skriva ner. Astri och jag promenerade vackra skogsvägar med snötyngd skog. Vi fingo plats för några herdestunder i Astris hörnrum mot bruksgatan, och hon var även med mig i mitt rum i Prästbyggningen och provsatt i min utsökt vackra empire-herrgårdssoffa (som jag tyvärr inte fick köpa) – en bild som påminde om Einar Nerman...

Och vi voro på några visiter, bl.a. hos familjen Skoglund – ingeniör Skoglund var hytt- och bessemeringeniör – där vi fingo bevittna, hur en gammal erfaren skånsk matmamma kan bulla upp bordets håvor, när hon är på det humöret.

Och vi voro förstås nere i verken och betittade sevärdheterna där, bl.a. den obligatoriska bessemerblåsningen, som ju alltid ingår i en Forsbacka-visit. (Jag undrar, om all bessemerblåsning är nedlagd vid Forsbacka nu?)

Ja, detta var min fästmös allra första visit på Forsbacka. Jag kan ej erinra mig, att hon sedan kom dit någon mer gång förrän som alldeles färsk fru. Men det dröjde ju länge.

Disponent Arvid Sjögren kunde vara en charmerande värd på en bjudning, och han kunde t.o.m. nedlåta sig att dansa med min fästmö. Men att som chef på bruket skaffa henne en bostad, så att vi kunde gifta oss, c’est complettement tout autre chose!

Om mina barn eller barnbarn någon gång får denna skildring under sina ögon, så kunna de få någon liten hum om hur det gick till på ett svenskt bruk för 40 år sedan, d.v.s. ännu omkring 1911. Nu är det andra seder och en helt annan anda på bruken. Och romantiken är nog död.

Skrivet på Forsbacka 16/4 1952
GH