fredag 16 november 2012

Anteckningar från min lefvnad – Brändskog, Gåstjärnsgruvan och sedermera Stockholm

Måndagen den 16 juli 1917

Jag går tillbaka ett stycke i tiden och återvänder till Dalom. Jag hade just slutat min skildring omedelbart efter midsommar. På onsdagen den 27 hade jag bestämdt mig för att resa till Sthlm för att på allvar tillträda min plats. Man fick vara nöjd och belåten med denna vecka tillsvidare.

Emellertid ville jag ännu en gång ut i vildmarken, och så godt som hela tisdagen ägnades häråt. Det var då jag gjorde utflykten till Nordskog och Brändskog. Söderut från Tasbäckskvarnen går en dålig kärrväg upp i fäbodmarken bakom Fårberget och Skogsberget. Den bär ständigt uppför ända till Högsvedjan, som ligger rätt fritt med utsikt åtminstone norrut och västerut. Åt söder ser man ännu ej så mycket, men fortsätter man ytterligare ett stycke till Brändskog, så ligger utsikten äfven söderut tämligen fri. Det var ånyo den mest förtjusande dag man kan tänka sig. Himlen var djupblå och molnfri, men det var ändå en viss friskhet kvar i luften efter midsommarens oväder. Blomstren rent af täflade i prakt och färgrikedom i de frodiga ängarna. Vid Norrskog gjorde jag ett långt uppehåll och resonerade länge med mannen på stället, en koltorpare under Limån och Bergslaget.

Jag satt dels på ett säte framför stugan, dels på källartaket där Epilobium åstadkom den intesifvaste violetta färgprakt, och dels äfven på bergknallen bakom stugan. Det är väl få ställen förunnadt att ha en dylik utsikt omedelbart från fönstren. Hela norra Siljan ligger utbredd framför en som en tafla. Sollerön och Mora samt Wåmhus ses skarpt och klart och längst i bakgrunden torna Elfdalens porfyrmassor upp sina underliga konturer. Västerut har man hela skogshafvet! Endast i öster skymmer Fårberget bygden, men det är i detta fallet mera till fördel, ty det afgränsar en mera till den rena vildmarken. Rätt norrut aftecknar sig Gesundabergets charmanta blåa buckla samt litet sydligare därom de imposanta Stenarna. Som ett silverstreck såg man djupt i dalen här och där bitar af Limån, Brasjön osv., och på andra sidan Klockarberget med sitt torn, där vi voro midsommardagen, och som nu inte var såvärst stort, sedt härifrån. Moran bjöd på hembryggdt dricka som smakade härligt, medan jag betraktade ett par små killingar, som skuttade omkring på gräsplanen framför, oemotståndliga i sin smånäpna lustighet.

Men jag fortsatte till Brändskog, ytterligare ett stycke söderut. Här är det hufvudsakligen utsikten mot söder som dominerar. Där blinka åtskilliga skogssjöar fram och gifva relief åt ödemarkstaflan, och bakom hvälfver den höga Skinnaråsen sin blå ås. Här ser man äfven Ljusbodarna med dess många fäbodar – det är visst det största fäbodstället i Dalarna! – samt en massa blånande linier söderut, som det är rätt svårt att definiera äfven med karta. Långt ner i Gagnef och Järna och Floda är det i alla händelser säkert att man ser, ty nog ser man mer än dubbelt så långt som till Skinnaråsen. Men nu måste jag lämna mina kära blå berg och återvända till verkligheten i mindre eterisk form.

På onsdagsmorgonen sade jag farväl till maka och barn. Det var första gången sedan jag i februari 1916 reste till Sthlm, som jag för någon längre tid lämnade Astri ensam – till på köpet i ”främmande land” – och det tog nog betydligt på henne, ty hon var mycket ledsen. Men en tids skiljsmässa gör nog å ömse håll bara godt, det vet jag. Man sätter större hvärde på hvarandra sedan, än då man dag ut och dag in går och sliter på hvarandra. Och Astri har ju sina båda härliga småungar, som hon så vackert säger, och omsorgen om dem håller henne nog vid lif och verklighet.

Afresan från Siljansnäs blef just inte så angenäm äfven i ett annat afseende. Jag skulle ha en stor väska med mig och att taga den på cykeln var ingen lätt sak. Skjuts ville jag spara. Jag tog väskan på ryggen och allt hade väl ändå gått bra, om det dels icke börjat rägna – det rägnade inte måttligt häller! – och dels icke bakringen på cykeln hade mankeradt. D.v.s. den höll att åka på 200 meter efter hvarje pumpning och antalet sådana blef då, som man kan förstå, rätt stort. Visserligen var tiden rätt bra tilltagen, men det blef ändå inte mer än nätt och jämt, som jag lyckades taga mig ner till stationen i tid. Genomblöt både ut- och invändigt af rägn och svett. Och inte fick jag byta förrän i Borlänge på hotellet.

I Borlänge var uppgjordt med Georg Berggren i Nordanbäck, Kvarnsveden, att jag skulle möta honom för att vi sedan gemensamt skulle besöka Gåstjärnsgrufvan i Silfberg. Till en början var jag icke mycket lifvad därför tillfölje det så hotande rägnet. Men det klarnade verkligen på, så efter frukost på Jvgshotellet gåfvo vi oss af till Ulfshyttan och efter verkställd cykelreparation på stationen vidare till Norbo by, hvarifrån vi fortsatte fotledes.

Vägen upp till Gåstjärnsgrufvan är sommartiden icke vidare förstklassig. Till en början är det visserligen inte så dåligt, men efter passerandet af ett par gårdar blir det sämre och sämre och slutligen har man knappast någon väg alls, åtminstone inte den sista kilometern. Men på vintern går det ju bra att köra ner malm, och grufvan är kanske värd att i dessa tider pröfva på. Vi undgingo icke en ordentlig åskskur medan vi voro uppe i skogen men vi klarade oss.

På eftermiddagen fortsattes hemresan till Stockholm. De återstående dagarna i denna vecka ägnades åt att göra kontoret i Hamngatan 1 A i ordning. Af de två rum jag där disponerar, iordningställdes till en början endast det inre. Jag har där ett stort skrifbord, en amerikansk skrifstol, ett kortregister med fyra lådor samt ett dokumentskåp med rulljalusi. Tapeterna äro grå, vackra, mattan blågrå. Möblerna äro från Continentals Skrifmaskinsaffär på Kungsgatan, mattor och gardiner från Ditzingers. Kontoret blef ett rätt trefligt krypin. Det skulle emellertid icke ligga åt gården. Jag delar våning med bankir- och mäklarfirman Bernhardt o Co, som förestås af en kapten Rolf Bernhardt med biträde af någon sorts bankdirektör David Lundvall. Dessa voro ju här före mig, och togo naturligtvis de bästa rummen åt Berzelii park i besittning först. Emellertid är ju kontorstiden så kort, 10 – 4 eller i vanliga fall 10 – 5, då jag går hem till lunch, och dessutom är jag ju rätt mycket ute och reser, så hur kontoret är situeradt, spelar ingen egentlig roll.

Lördagen den 30 juni gjorde jag på eftermiddagen en tripp på cykel rundt Djurgården. Har man en cykel, så är det ju ingen konst att på en kort stund förfoga sig utom stadens hank och stör. På 20 minuter kan man ju komma ända ut till Blockhusudden, ifall vägen tages öfver Gärdet och där är ju härligt att sitta och se utåt sjön på alla ut- och inglidande båtar. För öfvrigt kan man ju komma ut åt alla möjliga håll, Ulriksdal, Haga, Stocksund, Drottningholm.

Påföljande söndag, det var följaktligen den 1 juli, tog jag just vägen till Drottningholm, dit man på cykel ledigt kan komma på ¾ timme. Men jag fortsatte och ville ”röddraga” landsvägen ett godt stycke utåt landet åt detta håll på min karta. Jag fortsatte förbi rullstensåsen vid Ekerö kyrka, där man har så grann utsikt öfver Mälarfarleden och förbi Rastaborgs egendom ett godt stycke bortåt Munsölandet. Genom skogs- och bergsmark tog jag mig så ned till Björkfjärden, som fick bilda vändpunkten.

Det var den allra härligaste söndagsförmiddag och solen glittrade så utomordentligt fint på de talrika, djupt inskurna Mälarvikarna åt detta håll. Jag passerade ju alla broarna på denna väg. Tappströmssundet och hvad de allt heta, och flera utgående båtar följde min väg.

Ute på Björkfjärden var svalkande. Stranden var ohyggligt stenig, men jag kunde inte motstå frestelsen att gå i och skölja bort svetten. Vinden låg på rätt kraftigt från Adelsöhållet, vattnet var tämligen kallt för att vara i juli månad. Midt emot låg Björkön, den månghundraåriga, i söder Bockholmssundet med sitt tegelbruk och långt ute i fjärden stäfvade en ångare, troligen en Örebrobåt eller möjligen Västeråsare. Det hela var söndagsfridfullt och härligt.

Men tiden led och middagen lockade. Synd blott att min mage troligen blifvit förkyld och började krångla sedan på hemvägen. Den fortfor sedan under hela den kommande veckan att visa hvad den går för, när allting inte är bra som det är. Den kom helt enkelt sedermera i ett ”voldsomt oprør”. Men det hör ju inte hit. På eftermiddagen voro Modern och jag till Djurgården.

söndag 7 oktober 2012

Anteckningar från min lefnad – En cykeltur i Nyköpingstrakten

Söndagen den 15 juli 1917

Jag är öfvermåttan trött och slö. Hemkom i går afton vid 11-tiden från en två dagars tur nedåt Södermanland och dess residensstad. I fredags morgse bar det iväg ner. Jag löste biljett till Löstringe stn i afsikt att därifrån cykla vidare. Det var en het dag av dessa så olycksaliga dagar sommaren 1917, då gräset förtvinade under den glödande solens obarmhärtiga strålar och sädesstråna stodo ett och ett på den afbrända gråa leran. Det är en tröstlös syn som väcker onda aningar för kommande vinter. Hvad skall det svenska folket få att lefva af? Ja, i sanning var det tröstlösa syner! Och uppe i skrefvor och torrlänta ställen i bergssluttningarna ha björkarna redan i midten av sommaren börjat gulna. Tänk ändå hvilken skillnad mellan Södermanland och Dalarna! På det sistnämnda stället råder ingen jämförelse. Där ha ändå under hela sommaren kommit den ena åskskuren efter den andra, och grönskan är därför där tämligen oskadt och på sina ställen rent af frodig. Men arma människor söderut! Måtte Himlen snart gifva oss rägn, innan de sista resterna alldeles brändts bort.

Jag åkte i en sommarvagn med uppdragna fönster och följde med uppmärksamhet med i landskapet efter STF.s resehandbok. Det stod ej länge på förrän vi voro i Järna och sedan utefter den nya banan ner till Lästringe. Där sadlade jag min gångare, band fast rock och kappa på styrstången och beredde mig med uppkaflade skjortärmar på en dust med solskenet. Jag hade ej det till Lästringetrakten hörande kartbladet med mig och ännu efter hemkomsten och sedan jag studeradt kartan noga, har jag icke full klarhet i huru jag åkte.

bälinge Alltnog blef jag visad vägen till Bälinge kyrka, som passerades, men sedan är jag icke fullt öfvertygad om, att jag icke tog omvägar och åkte onödigt långt. Den stora stråkvägen Stockholm – Nyköping förbi Vagnhärad, Västerljung, Lästringe och Sättersta har jag cyklat en gång förut, nämligen för jämt tio år sedan vid ungefär samma tid. Det var 1907, då jag från Pålsundet gjorde turen fram och åter till Nyköping. Att jag nu passerade Lästringe gamla tornlösa kyrka har jag inget minne af, men däremot Sättersta. Och Svärdsbro med dess mejeri kommer jag också ihåg. Men hur och hvar kom jag ut från Bälinge kyrka på stora landsvägen. Det kan jag inte utfundera, ty jag tyckte inte det var värst lång tid, under det att kartan anger öfver halvmilen, och den vägen mynnar just vid Lästringe, som jag inte minns. Detta mysterium måste jag lösa på ett eller annat sätt.

Alltnog kom jag så småningom efter passerandet af åtskilliga ointressanta trakter ner till Runnviken och dess omgifningar, platser som ju äro rätt vackra och som inristat taflor i mitt minne redan från föregående visit.

Näsby Slott ligger där, inbäddadt i sin grönska (Det har i dagarna just öfvergått till dir. J. Bernström). Och längre norrut skymtar man Löfsund, högt beläget öfver vattnet. (Det bebos nu af en löjtnant Doivie). Jag gjorde en afstickare dit, ehuru det kostade mig bortåt en mil extra, och var hela allén upp ända upp på planen nedanför slottet. Istället för att vända om samma väg tillbaka neråt Svärtavägen, fortsatte jag för omväxlings skull norrut till vägskälet vid Enebylöt och tog den andra stora landsvägen, Björnlunda – Nyköping, hvilken väg förenar sig med den föregående strax nedom Svärta kyrka.

Något sevärdt erbjöd just icke fortsättningen. Jag trampade på i ett kör ända förbi Svärta kyrka och rastade först vid Vreta grufvor, som var ett af ändamålen för hela denna resa. En god stund gick jag där och spankulerade i backarna och tog diverse malmprof. Sedan flög det i mig, att jag borde passa på tillfället och införlifva äfven Förola grufvor ”wid mitt medvetande”. Man bör ju icke lämna något tillfälle obeaktadt att rikta sin erfarenhet.

Äfvenså ämnade jag bese Långgrufvan i samma svep. Men då hade jag förut valt en olämplig väg, ty nu måste det bära iväg uppåt igen, förbi Svärta gård. Tydligtvis hade cykeln nu också förloradt tålamodet, ty knappt hade jag passeradt Svärta Gård, förrän bakringen gick ned med ett enda tag. Det fanns ingen hjälp annat än att ställa sig i dikeskanten och taga fram reparationsgrejorna. Nå, ringen höll fram till Förola. Hur det gick i fortsättningen blir en annan historia.

Det var i alla fall roligt att få se Förola med dess mängder af anrikningsgods. Det hade varit något att släppa herrar Hallin och Hallström på. Men den saken är man nu för sent ute med. Percy Tham har ren (enl. Dahls utsago för 400 000J inköpt fältet af ing. von Post, som i sin tur – med andra pengar bakom ryggen – förvärfvat det av dess förra ägare. Dahl påstår att von Post gifvit 150 000. De förra ägarna voro visst Åkers Styckebruk för ¼, samt ett par privatpersoner – jag minns nu ej hvilka, fast jag hörde det igår. Percy Tham har nu emellertid byggt anrikningsverk för de vidlyftiga varpens tillvaratagande, men ämnar också sätta grufvan igång – efter två års stillastående. De höllo nu på med en lafve. Dessutom pågick diamantborrning på en parallellförekomst där de efter utsago af en arbetare på platsen skola ha påträffat både mycken och god malm.

Jag ämnade presentera mig för ingeniören för arbetet för att af honom få en del detaljer samt kanske bli ledsagad genom verket. Han hette Eriksson, var en ung karl, som jag såg genom fönstret. Men han var så upptagen af ett par arbetare, som han tydligen inte var riktigt sams med, och dels var dagen nu tämligen framskriden och magen började göra sina kraf påminta. Dels tänkte jag, att jag måhända kommer åter till dessa trakter och då kanske får tillfälle se verket igång. Det skulle igångsättas i sommar; den elektriska kraften fattades, men de höllo visst på med dess framdragande.

Alltnog, jag vände stäfven mot Nyköping. Men det visade sig stöta på åtskilliga svårigheter. Bakringen syntes nu alldeles ha tappat sugen, antagligen var den alldeles ”utpumpad” och jag tvangs inte mindre än tre gånger på den lilla biten till Nyköping ställa mig och flå af bakskenan och börja plåstra. Det fordrades hela min kända tålmodighet för att kunna tåla en dylik förolämpning. Och åtskilliga fula svärord blefvo nog frammumlade, mot min vana. Till sist nådde jag väl Nyköpings stad, men den lilla biten tog väl närmare två timmar att tillryggalägga.

Jag skulle tro att det smakade att få draga av sig de svettblöta skjortorna, taga sig en grundlig afrifning och sedan få sätta sig i matsalen och inmundiga en större middag à 4.15.

nyköping Eftermiddagen ägnades åt studier af Nyköpings stads fysionomi. Jag besökte slottsruinen, och åhörde en kostlig predikan af en liten gumma, som erbjöd sin tjänst och sitt historiska vetande. Det är i alla fall egendomligt att tänka sig, hvad dessa gamla murar skulle kunna förtälja från äldsta tider och tills nu, ifall de hade den gåfvan att kunna meddela sig med sena tiders barn.

Här nere skall man just gå ensam en ljum sommarkväll och lyss till det historiska suset omkring de gamla murarna med dess vördnadsbjudande träd och blommande buskar.

Staden erbjuder ännu många vackra gamla partier, särdeles kring ån med dess pittoreska grönska och halfruckliga gamla kvarnverk. Jag har redan förr gjort samma turer och vetat att uppskatta det idylliska draget. Det är ändå för märkvärdigt, hvilken betydelsefull insats ett sådant där vatten genom en stad förmår skänka åt stadsbilden. Hvad är en stad utan vatten? Jag tänker på Örebro, med dess sägenomsusade gamla slott, Linköping, Karlshamn, ja, Uppsala och Norrköping, fastän i de sistnämnda moderniteten förkvävt det mesta af just det idylliska drag, jag menar. Säg då bättre Trosa med dess å!

Framemot mörkningen äntrade jag berget bakom Helgonakyrkan, just där den pittoreska röda klockstapeln står. Därifrån har man en så präktig utsikt öfver hela staden och långt utan stadsfjärden. Där utmed ån och tillstötande gränder fångade mitt öga många bilder som nog sitta där i minnet en afsevärd tid. Nyköping är verkligen rätt tacksamt för dylika stunder.

Dagen därpå var jag uppe i otta. Redan ½ 7 var jag uppe och före 7 satt jag i sadeln på väg mot Tunaberg. Vägbanan var ovanligt fin. Det var torgdag (lördag), och massor av åkande kommo på sin väg till torget. Gladeligt trampade jag på, och det gick lätt nog. Snart öppnade sig Marsvikens blånande vatten, och långt bort öfver fjärden reste sig någon tandpetare högt i luften. Jag erfor sedan att det var skorstenarna på Couperapparaten vid Oxelösunds järnverk.

Naturligtvis åkte jag här fel, trots kartan, och hade jag icke så småningom råkat en gammal gubbe i en dikeskant och af honom blifvit upplyst om mitt misstag, så hade det icke stått många minuter på, förrän jag varit nere vid Bråvikens strand vid själfa Näfvekvarn. Emellertid vände jag och lyckades så småningom leta mig ner till Tunaberg och dess åldriga koppargrufva, där arbetet återigen pågick, men blott med 4 gamla gubbar. Jag träffade en gammal grufarbetare, som varit med och arbetat i alla kringliggande hål, både Dammgrufvorna och Kärrgrufvorna m.fl. enligt hans utsaga skulle nu ingenting mera vara att hämta utom möjligen i en grufva där zinkstsorken gick fram, men den grufvan hade brukspatron (Sederholm).

Min finaste upptäckt på detta håll var att det fanns ett välignadt ställe med mat, näml. Koppartorps skjutsstation där jag omhändertogs af en välvillig husmora, som i en hast satte fram ägg och smörgås, härligt nybakadt bröd (utan brödkort!), stekt skinka samt mjölk och kaffe med härligt hvetebröd, allt detta ”lukulleri” till det enastående priset af 1 krona. Jag kände det ungefär som om jag gjort en bättre affär.

Men nu blef det tid att vända. ”Broder Dahl” skulle komma med tåget kl. 10.46, och jag borde vara inne till den tiden. Vi skulle gemensamt besöka Sjösa och Wreta grufvor.

Vi fingo efter mycken väntan en droska med två hästar. (pris för 3½ timme 14 kr! Hvad säges? Och vi besågo först Wreta och så Sjösa.

Wreta underkastades nu en närmare besiktning än dagen förut. Jaggick omkring med magnetometern samt tog diverse malmprof i en påse. Jag måste säga, att jag verkligen blef en smula imponerad. Wreta är ju under nuvarande förhållanden en afsevärd possession! Denna grufva går f.n. att göra mycket pengar på. Malmen är ju fattig och full af oarter i dagen, men den kan ju både bli rikare och renare längre ned. Jag skulle så nästan tro. Och utsträckningen är verkligen betydande! Jag blef rent förvånad däröfver. Af kartan synes ju en hel del, men man får bättre begrepp om saken vid utstegning på platsen. Här måste ett företag igångsättas och det snart! Det kan bli stora pengar af!

sjösa Vid Sjösa gjordes blott en kort visit. Vi togo vägen förbi herrgården. Den kvantitet, som Oxelösund tagit af varpen, hade ej nämnvärt förminskat högen. Jag stakade ut den kvarvarande högen till 25 meters längd, 6 à 7 meters medelmäktighet samt 20 meters bredd. Varpen föreföll rätt fattig, men torde löna sig att sända genom ett sofringsverk.

På eftermiddagen afslutade jag denna Nyköpingsvisit med en liten afstickare till Oxelösund. Det är 13 km dit, och färden tog ungefär en timme. Jag var ej nere vid hamnen, utan for direkt till Gamla Oxelösund med lotsutkiken. Efter erhållen vederbörlig tillåtelse äntrade jag den höga utkiken med dess otäckt långa och branta stege. Den är rätt arbetsam att gå upp i; åtminstone kräfves både vana och en del nerver. Uppe i toppen är ett litet skåp, hvari ej rymmes mer än högst 3 personer. Man har en obeskrifligt vacker utsikt häruppe, speciellt om man som nu gynnas af ett så strålande klart väder. Hela hafvet från trakten af Landsort till Arkö ligger utbredt framför en, med en orimlig massa små undervattensgrund och skär. Häfringe, som ligger på 7 min. afstånd synes synnerligen fint i långkikaren, med hvilken man obehindradt såg folk på den distanden och äfven torde igenkänna dem på gången om så vore. Längst åt höger stack Arkö båk upp sin karakteristiska profil och äfven Arköbådan med dess höga kummel sågs ovanligt tydligt.

Lotsvaktstugan Arkö För öfrigt ser man ju äfven långt inåt Bråviken. Någon zeppelinare kunde inte för tillfället skönjas på hela horisonten, eljerst äro de enl. lotsförmannens utsago ingalunda sällsynta. Nästan hvar och hvarannan dag syns dom åtminstone från Häfringe, men äfven ofta från denna utkiken.

Det var rent af svårt att slita sig från denna hänförande tafla. Särskildt svårt för mig som har så stark dragningskraft till hafvet och dess oförlikneliga skönhet, som gör sig så mycket mera intryck, som det nu är så länge sedan jag hade tillfälle förnimma den. Jag minns ännu de oförgätliga intryck jag fick om kvällarna på Wiskär, där jag brukade sitta uppe i lanterninkransen, slängande med benen öfver bråddjupet, och letande med långkikaren ut öfver horisonten efter de stora ångarna från och till Oxelösund. Sådana taflor sitta länge i minnet!

Men verkligheten kallade! Jag måste åter till Nyköping för att taga tåget där kl. 8.4. Hemåt gick det om möjligt ännu fortare än på bortvägen.

Tåget kom precis, och vi ångade åter mot Stockholm, lämnande staden och dess nya vackra stationsanläggning bakom oss.

(Samtliga fotografier från Riksantikvarieämbetet, Kulturbild. Klicka på bilderna för länkar)

söndag 9 september 2012

Anteckningar från min lefnad – Midsommar vid Siljansnäs

Söndagen den 8 juli 1917.

Ja, nu har jag inte varit ordentlig med min skrifning. Det har inte blifvit utaf på hela åtta dagar. Förra söndagen var jag på en cykeltur till Ekerö- och Munsölandet och badade i Björkfjärden. Hela föregående vecka var jag en smula krasslig; min mage krånglade. Till en början försökte jag med diet o.s.v., men då det inte hjälpte, tog jag ingen hänsyn, utan stjälpte i honom hvad som hälst, och det blef åtminstone inte sämre. Nu synes defekten vara häfd.

Nu sitter jag ånyo vid det lilla skrifbordet i mitt rum i stugan i Siljansnäs. Oaktadt en bra lång tid förflutit och en del saker hänt, som väl för fullständighetens skull borde nedsksrifvas, så är det väl bäst, att jag återknyter berättelsens tråd, där jag förut släppte den. D.v.s. vi hade nyss anlänt hit till vår sommarbostad i Siljansnäs.

32091_2012_06_22_18_09_460001 Vår stuga kunde ligga mera sympatiskt. Den ligger hvarken ensam eller i byalag. Midt på gärdet ligger hon och gassar sig. Halfvägs vid en väg, som från stora landsvägen åt vänster viker af och sluttar nedåt sjön, midt för det ställe, där Alviksholmen lagt sig på tvären i Byrviken. Någon trädgrönska finnes icke. Utanför matrummets fönster står en blommande buske – jag vet icke nu hvad sort, och i sluttningen nedanför ett par rader fruktträd, men de äro nyligen satta, så de förmå ej gifva minsta skugga. Säden böljar sina ax rundt om, och det är icke häller det fulaste man kan få se. På aftonen håller kornknarren på i ett, och hela dagen hänger lärkan drillande i luften öfver fälten.

Rundt om blåa bergen. Öfver Tasbäcks by i öster – utsikten från mitt rum – reser Knytberget två punkter öfver horisonten. Knytberget är bjässen bland Leksandsbygdens berg. Några påfallande skarpa former har det icke, men då man färdas genom hagarna vägen fram mellan Slättberg och Lindberg – jag gjorde det i fredags kväll – så får man nog en föreställning om läget bra mycket närmare himlen! Öfverst på den kala hjässan ligger en turisthydda, synlig ända hit för den som hvet hvar den ligger. Utsikten därifrån är Leksandstraktens vidsträcktaste. Icke nog med att man ser hela Siljansområdet, utan man ser äfven söderut, öfver Falun och Tunaslätten med deras kransberg. Men låtom oss lämna Knytberget och följa synranden. Därnere öfver Fornby by höjer sig i horisonten det mäktiga, branta Åsledsberget, samt längre bort, midt öfver Tasbäcks holme, Skissberget och Romberget. Det sistnämnda bakom Roma by, ej långt från Hälla, där Rönnells äfven denna sommar bo. Käringbergets hvita torn glimmar i solskenet, men af själfa Leksand ser man intet, ty det skymmes af skogskanten vid Rexelbackarna.

Från Astris fönster mot söder har man en ändå grannare utsikt. Där glimmar Byrvikens hela vattenspegel med dess vikar och holmar. Granberget höjer sig därbakom med sakta sluttande granskogsvidder, och bakom Alviks by med dess i solen så bjärt röda stugor ligger Morkberget. Sedan bölja därbakom blånande vidder med en och annan fäbod hängande på någon liten grön fläck. Där ligger Skorpberget, Tafsberget, Blåberget, Bortberget, Buffilsberget, Förberget, Fårberget och allt hvad de heta dessa kedjor i sydväst, som på kartan se så lockande ut att intränga i. längre väster ut följer så Klockarberget med sina fäbodar och sitt höga brandvakttorn. Norrut se vi icke så långt, ty där ligga byarna på Björkbergets sluttning samt kyrkan, som verkligen har ett dominerande läge.

Jag skulle väl också nämna något om själfva stugan. Hon har 2 rum och kök neruti samt 2 rum och en hall öfvanpå. Vi ha hyrt stugan fullt möblerad med köksattiralj och sängkläder. Gumman Danielsson ha ganska bra saker. Möblerna äro inte så dumma och sängkläderna snygga. Beda tyckes ha fullt upp med grejor i köket. Vattenledning och slaskaflopp finnes i köket samt telefon. Vi äro alltså icke alldeles utom civilisationens råmärken. Och en härlig luft få vi gratis. Astri klagar på, att det alltid blåser och drar, men nog är luften frisk. Och ungarna tyckas också må bra. Kaj har fått så solbrända labbar. Men så är Dadda också ute och åker med honom i hans vagn hela dagarna. Maj-Kerstin är ännu för liten, men hennes tid kommer väl också.

Själf var jag däruppe öfver midsommaren och njöt friheten i mångdubbla drag. Man skulle ha kunnat frukta, att semestern i år torkade in, då platsombytet kom just så i skarfven, men lyckligtvis fick jag åtminstone midsommarveckan. Och det må man i alla fall säga är hyggligt att låta en nyanställd börja sin verksamhet med semester.

Redan första kvällen bekantade jag mig med de olika byarna rundt omkring.

1 Näsbyggebyn Näsbyggebyn är vår egen by, men nästan hopbyggd därmed ligga Hallen, Backbyn och Björken. Tasbäck ligger ett stycke åt bryggan till och Almo och Alvik på andra sidan Alviken. Björken är den af byarna som kanske mest af alla bibehållit sina ålderdomliga drag. Där finnes ännu åtskilligt gammalt. Men få byar torde redan genom sitt läge ha så gynnsamma förutsättningar att göra sig, som det heter på konstnärsspråket. Den ligger där uppflugen högt uppe på Björkbergets gröna sluttning med sina i gammal äkta rödfärg strukna stugor flockade på gammalt Dala-manér. Det är något visst med den stämning, som hvilar öfver dessa gamla byar, som icke gärna kan beskrifvas och som icke återfinnes på andra håll i vårt land se dessa präktiga gamla gaflar med sina fläder- och olvonbuskar, och de obligatoriska humlestörarna, så ogement dekorativa äro icke de! Det är detta gammaldags byggnadssätt som gör det till stor del, denna ”avighet” mot yttre intrång, samtidigt med denna samhörighet i ett byalag. Gårdarna äro ofta förbyggda med uthuslängor som dölja själfva boningshusen för obehörigas blickar, och det är ofta först genom ett öppet portlider som man oförhappandes råkar att få en inblick i härligheten. Tänk att få växa upp i skydd af ett sådant hem! Här måste skaps ett släkte med friska, oberörda nerver! Måtte Dalafolket, medan ännu något finnas kvar, få ögonen öppna för det gamla härliga arf, som deras förfäder lämnat dem.

Tyvärr finnes på de flesta håll icke mycket av det äktgamla kvar. Det skall vara i dylika afsidesliggande byar, som den nya tiden icke lyckats utröra det gamla trots bästa vilja, ty kärnvirket har stått för bofast på fädernetorfvan! De s.k. Dala-konstnärer och dets frosseri i färger, som Siljansbygden i så rikt mått skänker, och som slagit ner sina bopålar här, - i Tällberg, Leksand, Ullvi, Siljansnäs och Mora för att icke glömma allas vår Carl Larsson i Sundborn – de borde kunna öppna ögonen på dalfolket och lära dem att konservera sina skatter, innan det blir för sent. Jag tänker att nog har Ankarkrona med sin verksamhet i Tällberg och Leksand gifvit ett godt föredöme för många, äfven om somliga fått för sig, att det är enbart snobberi. Äfvenså har väl Karl-Erik Forslund väl äfven här icke varit utan sina insatser.

I Björken har Mas-Olle slagit sig ner, och hans hem där har tillvunnit sig mitt nådiga gillande. Så skall man ha’t! Det enda jag har att anmärka är att hans gård är för mycket inbyggd, men det lär väl kanske mera bero af hans grannar än af honom själf. Nu håller någon på och bygger en eländigt anskrämlig loge midt för hans gårdsplan på andra sidan landsvägen.

På sin gård har Mas-Olle och hans Aina en rikedom på blommor som bara de kunna göra en glad i själen. Två stugor har han på sin gårdsplan, visserligen nya, men med de distinktaste färger, som underbart harmoniera med sin omgifning. För nyfikna turisters utestängande har han omgärdat hela sin tomt med skarpspetsade, omålade störar. Det är möjligen ej så vackert precis, men kanske nyttigt. Det verkar gärdsel för djurgård eller måhända palissader kring en negerhöfdings hydda. Man skulle kanske vänta sig få se något grinande turisthufvud spetsadt på en dylik påle.

Redan första kvällen var jag som sagt ute och ”tittade på sta’n”. uppe på höjden bortom kyrkan ser man öfver åt Olsnäsviken och de blå bergen bortåt Gesunda. Det var en varm vacker afton. Följande morgon – det var väl då den 21 – tog jag cykeln och svängde iväg västerut. I hagarna kring uppförsbacken vid Salberget lyste an midsommarens blomster i en ymnighet som är nästan ofattbar för en Forsbackabo. Den ena gläntan efter den andra öppnar sig i skogskanten med utsikt öfver gammal slåtterlada och därbakom hvälfves en blånande bergås – allt oförlikneliga taflor, så karakteristiska för just denna natur.

Jag snodde snart iväg, först till Drömyra fäbodställen och sedan åt höger, aftagsvägen till Limåsen, Bergsbolagets gamla bruksdomän, där några flottare stodo dåsiga i det öfversvallande solskenet och skötte sina hakar vid timmerrännan, där Limåns vatten i ilande fart faller ut i Limåviken med krusiga böljor och pärlande skum. Men det bar vidare genom skogen fram till Lundbjörken längre ut på Limåvikens södra strand. Några karlar höllo på vid en brygga, och yxhuggen störde tystnaden emellanåt, en katt solade sig på en trapp och en killing lekte i det flödande solskenet, men eljest dåsade hela byn under den heta värmeböljans tryck. Jag sökte mig ner till Siljans strand, en långgrund stenig vik, och tog i öfvervägande, om inte ett bad just nu skulle vara det enda möjliga. Men det blef nu icke af, utan jag blef sittande på en sten vid stranden och såg på hur ett par små kullor med uppkaflade byxor och kjolarna under armarna arrangerade hoppspringning ute i vattnet, medan deras på stranden kvarlämnade lillasyster galltjutande tillkännagaf sitt missnöje med prestationerna eller med något annat.

Så hem igen till den väntande sköna middagen. På hemvägen tog jag en annan väg och besökte Gamla Sågkvarnen med dess silfverglittrande kaskad vid dammluckan mellan ruinerna efter någon gammal anläggning, där flottare höllo på vid timmerrännan. Jag satt där en stund på kanten af en gammal mur, med benen dinglande utöfver det svarta, framilande vattnet med dess skum som af stelnadt glas, ifall man nu toge en ögonblicksfotografi. Det är för märkligt hvilken egenartad stämning man får öfver sig vid en dylik siesta vid ett vattenfall undangömdt så där inne i skogen!

Jag var sedan äfven vid Tasbäckskvarnen med dess långa timmerrännor och idylliska läge, innan det slutligen bar iväg hemåt. Dylika taflor med något af vildmarkslif äro pärlor i mitt minne. De sitta där länge fixerade.

En annan dag var jag hos Rönnells i Hälla. Det var en av dessa orimligt varma dagar som föregingo midsommaren. På en timme tar man sig ledigt dit, 45 gå åt till Leksand, och då får man trampa bra. Och sedan går det åt minst en kvart à 20 minuter. Vägbanan är utmärkt, fast åtskilliga svåra backar förekomma.

Hos Rönnells var det i år svår förstämning. Rundt om i samma by hade sharlakansfebern kommit, och ett flertal dödsfall hade förekommit, t.o.m. inom Rönnells syskons familjer. Så att de voro nu nästan betänkta på att fara hem igen, trots att de redan betalt in hyra för sommaren och dragit med sig till Dalarna så mycket saker. För öfrigt mådde de bra, om blott denna ängslan vore borta. Jag medger att scharlakansfeber är ingen angenäm granne, allra hälst inte i en sådan där ihopbyggd by som Hälla, Roma Ullvi, etc. och dessutom har ju folket på landet inte minsta känsla och intresse för hygien, utan gå i hus och ur hus som vanligt. – Astri var något till ängslig för sina småungar, då jag kom hem och hon fick veta, hur det var ställdt. Men dels hade de ju inte själva haft scharlakansfeber i sin familj, och dessutom borde väl bakterierna blåsa af på vägen under 20 km. för öfrigt bytte jag kläder omedelbart efter hemkomsten och hängde ut dem på vädring. Så mera kan man ju ej begära.

GustafWasaLeksand Sent på fredagseftermiddagen kom telegram från Ragnar och Signe att de skulle komma samma afton. De hade förut skrifvit och bedt få komma och äfven fått tillåtelse. De kunde emellertid inte gärna taga sig ut till Siljansnäs på kvällen. Tåget var ju dessutom försenadt och kom ej förrän ½ 12-tiden. De skulle således troligen bli tvungna att övernatta i Leksand, och detta visste jag, hvadan vi inga särskilda åtgärder vidtogo för att möta dem. För säkerhets skull satt jag dock uppe och väntade på dem till inemot ½ 12-tiden. Jag hörde då tåget i Leksand och förstod, att de omöjligt kunde komma. Så gissade jag, att de skulle komma med ”Gustaf Wasa” kl 8 på morgonen, och detta visade sig också riktigt. Ty då jag vid 9-tiden cyklade iväg nedåt bryggan för att möta dem, så kommo de kånkande med sina väskor bortåt smedens till. Det blef nu först frukost utaf, men sedan rustade vi oss omedelbart för en tur upp på Björkberget. Vädret var på midsommaraftonens morgon soligt men rätt blåsigt. I alla händelser var det vackert då vi voro upp på Björkberget, men det såg osäkert ut i luften, och på spridda ställen kommo åskskurar. Efter nedkomsten från berget fingo vi också vår beskärda del. Vi sökte under en av de värsta skurarna klockaren – jag tror han hette Wahlström – och bådo om nyckeln till kyrkan, ty vi önskade celebrera midsommaren med en privatkoncert därstädes. Medan vi inne hos den vänliga klockarfrun, som hade ”savour vivoar”, väntade på sakernas ”allt i allom” – ty jag antar, att klockaren äfven här är ett faktotum, åtminstone hade han hand om brödkorten – så spelade Signe ”pierre” på en filt på golfvet med en af småflickorna, som dock öfverglänste henne oerhördt, och det dröjde en god stund, innan potentaten behagade infinna sig. Så fingo vi nyckeln och fingo äfven tag i en pojke som varit uppe i tornet och klämtat och nu förklarade sig villig att komma i trampen.

Orgeln var ju gammal, men inte så dum; den var af Åkerman & Lunds tillverkning, visst med 8 eller 10 stämmor, tror jag. Det var ju en rätt treflig stund, äfven om inspirationen icke blef densamma som en midsommarnatt för 14 år sedan. I Fryksände kyrka. Mais c’est une autre histoire.-

På eftermiddagen skulle vi göra oss till och fara ut till holmen med kaffe och fruntimmer. Ragnar och jag foro i förväg för att se ut en lämplig plats, och funno äfven en sådan. Men så kom en liten skvätt ur skyn, och därmed var kvinnornas mod bortblåst – det började nu förresten blåsa rätt tappert – och så blef den utfärdens saga all. I stället fingo vi dricka vårt kaffe hemma.

På kvällen blef vädret ändå omöjligare för ett rättroget midsommarfirande. Det rägnade den ena skuren efter den andra och dessutom blåste det gräsligt kallt. Vi firade midsommar i gumman Danielssons kök vid den ljufva musiken af hennes grammofon och vi fingo egendomligt nog Astri med oss dit. Men det var mest ungherrskapet som var uppe och visade sig på styfva linan. Jag var uppe ett tag och trådde steppen med gumman Danielsson, men utan nämnvärt resultat.

Beda hade gumman Danielsson redan på eftermiddagen varit ute och skaffat en karl till och sändt iväg till Leksand. De kommo hemcyklande vid 2-tiden på natten, men jag kan knappast föreställa mig, att det kunde vara något egentligt nöje i det vädret. Uppe i en loge hos Mas-Olle brukar vara dans äfven, men äfven här syntes det bli rätt sparsamt med lifsglädjen, ty när ungherrskapet vid 10-tiden aflade ett besök däruppe, började de som först syssla med majstången och det hela såg enligt deras utsago ut att föra en rätt tynande tillvaro.

Midsommardagen blef bättre, morgonen ingick visserligen mulen, men det rägnade intet vidare. Vi voro hemma tills kyrkdags, eller rättare tills efter kyrkdags. Beda och Maja hade fått fritt redan till kl 11 för att få begapa stassen vid ett bröllop, som skulle bli i kyrkan, men då de kommo dit, var ståten redan förbi, ty den hade skett redan kl. 10. Vi kommo dit ungefär vid ½ 1-tiden eller något förr, och jag spelade en hejdundrande bröllopsmarsch efteråt till bondgubbarnas stora förundran. Läktaren var full av folk och hela kyrkan var förresten rätt fullsatt, sådan sed är i Dalom, åtminstone och framför allt vid hälgerna. Efter gudstjänstens slut gick brudparet med följe gatlopp genom byarna för att visa sig och vederbörligen beundras.

Efter middagen gjorde Ragnar och jag en mycket lyckad utflykt. Vi cyklade nämligen först till Tasbäckskvarnen, där vi ställde maskinerna och tågade så upp mot Klockarberget i akt och mening att äntra brandtornet. Uppför bar det genom frodiga löfängar och brokiga hagar. Till en början valde vi galet vid ett vägskäl, men sedan hittade vi bättre, ehuru den sista biten måste tagas på måfå i branten. Mycken linnea växte däruppe, och vi pustade ut för ett ögonblick på mossan i en dylik oas af mer än vanligt ymnigt förekommande sådan. Här var åter ett stänk af ödemark. Vi äntrade på långa stegar det rödfärgade tornet, som hade två plattformar. Tillfölje den rätt skarpa blåsten gingo vi ej allra högst upp. Men hvilken härlig utsikt. Här är man på ett visst afstånd från kulturen. Några byar finnas ej inom närmaste håll utan endast större eller mindre fäbodställen. Utsikten är ju på sitt sätt vida mer storslagen än exempelvis den från Björkberget; åtminstone ger den mer av naturkänsla. Här breda sig stora skogsområden åt alla håll. Norrut ser man ju långt ut öfver Siljan och ända upp till Elfdalen och dess porfyrkupoler, men utsikten västerut håller jag här styfvare på. Där är blott skog och berg och tjärnar så långt ögat kan nå. Visserligen med någon fäbod på ett eller annat ställe, men denna stör ej helhetsverkan

83744 Vi försökte orientera oss efter kartan, men det hade sig inte så lätt. Gesundaberget är ju charmant genom sitt isobreda läge, men icke högst. Redan Fjällberget är högre. Men såvidt jag kan förstå är Säljträberg det högsta. Det är uppemot 600 meter medan Gesundaberget är ca 500. Jag trodde mig kunna skönja Högrisåsen långt ner i Järna bortåt Mora-Vänern-järnvägen, men det är nu inte lätt att afgöra, om det var riktigt. Söderut vidtager den högtbelägna, intressanta fäbodtrakten kring Norrskog och Brändskog, som på kartan ser så inbjudande ut, och i hvilken jag några dagar senare skulle intränga och erövra för mitt medvetande.

Nervägen från berget är från västra sidan. Vi ta oss ner till Klockarbergs fäbodar, härligt belägna bland midsommarens alla blomster. Och sedan vi efter en rundtur utmed Limån kommit tillbaka till Tasbäckskvarn och våra cyklar dröjde det ej länge förrän vi åter voro hemma. Vi satte skarp fart och använde visst knappast mer än timmen hem. Och så var detta midsommarminne ”ett minne blott”, men ett ovanligt vackert sådant. Mulet hade det varit förut hela dagen, men just då vi voro i fäbodarna sken solen upp i all sin varma glans och lyste så innerligt vackert på stugornas röda gaflar och midsommarblomstrens brokiga matta. Hvad är väl Dalarnas midsommarblomster utan sol?

Kvällen afslutades med en repetition av föregående aftons dans hos Danielssons, där grammofonen hasplade ur sig den ena biten efter den andra. Dock mest på Signes begäran: ”Under Afrikas himmel”. Musiknjutningen är minimal, men hvad skall en fattig sate göra, när ej bondspelemän finnas att tillgå?

På måndagen reste nyförlofvade herrskapet tidigt för att hinna med morgontåget från Leksand 7.46. Jag hade nu ej många dagar kvar. På onsdagen var det min mening att afresa för att inrätta mig i tjänst i Stockholm. De båda återstående dagarna ägnades dels åt familjelif, dels åt ytterligare ett par utflykter.

Forsbacka 21[3] Familjelifvet erbjuder ju en sådan här sommar föga omväxling. Astri är ju bunden som aldrig förr, och hon tager också sin uppgift med alltför mycken oro och ängslan. Hvartenda steg af Kaj skall bevakas så att han inte går och trillar utför trappan eller ramlar baklänges med ett nattduksbord och en karaffin öfver sig. Och ombyte af barnens dress alltjämt, alltjämt. Det är ett ständigt bytande än på den ene, än på den andra. Och så skall Maj-Kerstin ha sin mat hvar tredje timme, så nog har Astri sitt bestämda göra och behöfver inte gå i villrådighet om, hur hon skall få tiden att gå.

Det är rätt underbart, huru fort hon ändå repat sig efter den senaste persen. På nionde dagen fick hon ju gå upp, och nu är hon som en ung flicka igen, fraiche i hyn och med samma flickmidja som förr. De två barnen synes inte ha ansträngt henne öfver höfvan. Visserligen klaga hon öfver rynkor, men de synes mig inte värst stötande, och dem torde hon nog, om hon sköter sig, kunna få bort. Hennes hår, som visade sig rätt illa medfaret, har nu igen börjat växa och återfå sin forna glans och luftighet. Hennes hår är dock vackert, synd bara att det alltmer mörknat med åren.

lördag 1 september 2012

Anteckningar från min lefnad - Efter Forsbackatiden. 3

Lördagen den 30 juni.

Ehuruväl jag hade behöft ännu några dagar för att ordna med våra flyttningsangelägenheter, så ansåg jag mig icke lämpligen kunna begära ytterligare uppskof med tillträdandet af platsen i Stockholm, utan den 15 juni borde jag alltså vara i Stockholm.

Något vidare ståtligt afsked från Forsbacka fingo vi just icke. Det hela var fullkomligt i stil med vårt föregående. Ingen enda inbjudning, utan vi ignorerades fullständigt. Visserligen var ju Astri af omständigheterna hindrad att göra några visiter, och detta visste de ju, men alltid hade väl någon uppmärksamhet kunnat visas henne, en blomma lämnas vid afskedet e.d... och äfven om Astri var förhindrad för en inbjudning, så kunde väl någon uppmärksamhet ha visats mig själf som familjens ”hufvudman”. Men ingenting i den vägen! Jag gick de två sista kvällarna ikring och gjorde pliktskyldigast de allra nödvändigaste afskedstagandena. Det hela var så kortfattadt och oceremoniöst som möjligt. Det är rätt roande att fastslå skillnaden, då familjen Walfrid Eriksson afflyttade till Hagfors.

Med snälltåget på middagen den 14 afreste jag till Stockholm. Och på förmiddagen den 15 gjorde jag min uppvaktningsvisit hos direktörerna Hallström och Hallin. Jag kom upp på kontoret kl 10, men ingendera var då ännu kommen, utan jag gick i det gassande solskenet en tur utåt Skeppsholmen och beskådade vårt allra nyaste ”slagskepp” Sverige, som just då låg på Strömmen för att från (en del af) Svenska Folket öfverlämnas som gåfva till Svenska Staten och flottan. Det var ett vackert fartyg, imponerande med sina stora kanoner, äfven om det icke är att jämföra med stormakternas pansarjättar som understundom gästat Stockholms Ström.

Men där det låg i själfmedveten trygghet, en medelpunkt för tusendens blickar, betraktadt alltefter åskådningssätt med sympati eller motsatsen, utvecklande sin stora af Svenska Kvinnor skänkta blågula sidenduk, var det i alla händelser en symbol för svenskt sinne och svensk offervillighet, som trots det häftigaste motstånd till slut ändå lyckades genomdrifva sin föresats att bana vägen för den nödvändiga föryngringen af den Svenska Flottan, så ytterst i behof af förstärkning.

Jag återvände till kontoret på Trädgårdsgatan, där jag omsider träffade dir. Hallström i hans magnifika arbetsrum. Sedan vi språkat en del om det kommande arbetet och om min installering bl.a. om hvar jag skulle hålla till, framförde jag min begäran om ett par dagars ledighet för att få återvända till Forsbacka och därifrån konvojera Astri och familjen upp till Dalarna. Hallström anmärkte då, att jag såg så öfveransträngd och trött ut, att jag väl kunde behöfva taga igen mig en hel vecka och få ett luftombyte för att få bättre krafter att taga itu med mina kommande uppgifter. Detta var ju synnerligen hyggligt. Det är nog inte så ofta man erbjudes semester omedelbart vid tillträdandet af en tjänst.

Senare på dagen anlände äfven dir. Hallin till kontoret och vi sutto vi tre i det magnifika styrelserummet och afhandlade de ärenden som voro att handlägga. Först var det fråga om lokal. De rum, som vid ett föregående besök hade afsetts för min räkning, hade nu på grund af bolagets ombildning till Emissionsbolaget Mercator och däraf föranledda utvidgningar redan tagits i anspråk för annat ändamål. Mig hänvisade de till att sammanbo med AB Bernhardt & C:o, ett af deras underföretag, som har sitt kontor vid Norrmalmstorg, Hamngatan 1 A, samma hus, där Gust. Cornelius har sin verksamhet.

Här skulle jag få disponera två rum åt gården, det ena minsta längst in, det andra omedelbart innanför hallen. Det minsta tog jag till mitt eget kontor, ehuruväl det var nog litet för detta ändamål, men å andra sidan var jag där mest ostörd, och i en framtid kan ju hända att det yttre rummet kan komma att tagas i anspråk för ritbord, skåp, upplagsplats för malmprof etc. jag möblerade tills vidare enbart det inre rummet.

Ditzingers anmodades inlägga mattor och uppsätta gardiner, och det blef tämligen trefligt. Continental Skrifmaskinsaffär vid Kungsgatan levererade möblerna. Jag har ett medelstort skrifbord samt därpå placeradt ett kortfacksskåp med rulljalusi. Vidare ett dokumentskåp, likaledes med rulljalusi samt en amerikansk kontorsstol. För besökare finnes en bekväm korgstol med stoppning. Ett brefskåp skall jag också ha, men det fanns för tillfället icke inne i lager.

Fredagen och lördagen togos i anspråk för dessa bestyr. Söndagen blef jag också kvar. Vädret var, som under alla dessa försommardagar, hett och kvalmigt, utan en droppe regn på hela tiden. På lördagkvällen gjorde Signe och jag en tur uppåt Fjällgatan för att beskåda utsikten därifrån. Vi voro kvar däruppe till kl, då ”Sverige” med matematisk precision lät sitt flaggspel och sin stolta flagga gå samt tände de elektriska lantärnorna.

Dessa dagar, fredag, lördag, söndag, voro upplåtna åt allmänheten för besök ombord, och tusentals människor begagnade sig också däraf. Den ena efter den andra kommo tungt nedlastade och befolkade barkasser och förhyrda bogserbåtar och lade till vid babords fallrep, där de aflämnade sina laddningar. På denna afton såg det rätt ”hotande” ut för regn, men tyvärr blef det inget af.

På söndagen var jag på Skansen på folksöndag, först ensam, sedan med Signe i sällskap fr. kl 7. Det var just inget större nöje. Tillfölje torkan var all grönska förbränd och till på köpet täckt af tjocka damlager. Dessutom var det olidligt hett och kvalmigt. Samt folkträngsel. Jag tycker Skansen har förändrats till det sämre sedan den tiden man gick i skolan och sedermera på Teknis. Eller är det bara så, att mitt sätt att se undergått en förändring? Det synes mig, som hvilade icke längre Hazelii ande öfver det hela. Alltsammans har förflackats, förytligats. Folklifvet är ej heller detsamma som förr. Skansen borde vara en rofylld tillflyktsort för trötta nerver och icke en plats, där man på amerikanska dansbanor söker sensationer.

Under dessa dagar hann jag äfven med att besöka Fars graf på hans födelsedag den 15 juni. Vi voro dit alla tre och planterade blommor på hans kulle. En bård af lobelia fick han ikring sina grupper av penséer.

På måndagen återvände jag till Forsbacka. Måndagseftermiddagen användes mest för att plocka reda på en del grejor på kontoret. Tisdagen var också välbehöflig för allehanda plock samt för en del – till det sista uppskjutna visiter. Bl a var jag på aftonen hos K.S. Jonssons. Ett tämligen ordentligt åskväder drog vid 4-tiden öfver trakten med cyklonartad blåst samt stora vattenmassor. Någon sömn blef den sista natten i Forsbacka just icke tal om.

Onsdagen den 20 juni lämnade vi Forsbacka ryggen mot en oviss framtid. Huru kommer den att arta sig? I alla händelser hoppas jag på bättre arbetsglädje och större möjligheter i alla afseenden. Känslan af absolut isolering från all ära och redlighet samt detta ensidiga göra blir mig i längden outhärdligt, men af allt dock denna känsla af vår absoluta obetydlighet i samhället, som ådagalägges därigenom, att ingen taga ringaste notis om oss.

Vi hade två skjutsar upp, en med bagaget – 14 kolli – samt så vursten. Siri Lund stannade kvar, städade efter oss och tog hand om nyckeln, som hon skulle lämna till Lundström, hvilken åtagit sig att kasta ett fuktigt öga på våra kvarlämnade saker då och då.

Tvärtemot Astris förmodan hade vi det härligaste resväder. Och hela transporten af både oss, ungarna och bagaget kunde inte bättre ha gått för sig. Maj-Kerstin sof mest hela vägen och Kaj följde under halfa resan hennes exempel. Vid afresan från Grycksbo rägnade det en smula och såg nog litet ovisst ut för färdens fortsättning på Siljan, men då vi vid Västgården och Utby sänkte oss ner i den stora kurvan mot Rättvik, strålade solen upp och då vi en halftimme därefter stävade ut mot Laknäs udde med ”Engelbrekt” låg hela Siljan framför oss i nymornad, glittrande sommarglans. Det blåste rätt friskt men som vi alla voro i behof af mat, så vistades vi större delen af resan i matsalongen. Kl 1.25 skulle vi vara vid Siljansnäs brygga, och det tror jag nog också att vi voro ungefär.

Vid bryggan var Danielsson oss till mötes med båt öfver Byrviken och dessutom hade han styrt med en bonde från Fornby, att han skulle frakta hem alla våra 14 kolli, utom cykeln, som jag självt tog om hand. Själf blev jag den första på platsen, och gumman Danielsson, som icke var beredd på vår så snara ankomst, blef helt öfversiggifven öfver att icke ha kaffebordet dukadt och kaffet rykande. Men som det hade blåst upp ytterligare, så fick nog gubben Danielsson rätt arbetsamt att knoga sig uppför hela den långa Byrviken, så nog hann då kaffet bli ordentligt kokt, och jag fick ligga en längre stund nere vid stranden i skuggan af en upp-och-nedvänd båt, innan jag hade nöjet få välkomna de mina på den mark, som i denna sommar 1917 skall bli deras hem...

Gumman Danielsson var klädd i sin allra bästa stass och till vår ära blåste den blågula i topp. Till kaffet fingo vi hejdundrande stora, nybakade hvetebullar, en läckerhet i dessa dyrtider.

Nu skola vi se oss en smula om i vår sommarbostad…

onsdag 29 augusti 2012

Anteckningar från min lefnad - Efter Forsbackatiden. 2

Fredagen den 29 juni.

Strax efter den famösa 11te februari, då lönerna offentliggjordes, var det som jag tillskref bankdirektör Hallin i Stockholm och påminde honom om ett löfte han ett år förut gjort, att då han finge ”sitt tredje stora företag i sitt lif färdigt”, han skulle måhända skaffa mig en befattning där.

Någon vidare förhoppning hade jag ju icke, men allt måste ju göras och försökas för att genomdrifva ett ombyte. Så mycket större var min förvåning, då jag omedelbart erhöll till svar ett vänligt bref med anmodan att komma ner till Stockholm och diskutera om en eventuell anställning.

Det rörde sig om en nystartad malmafdelning, hvars chef jag eventuellt skulle designeras till. – Det säger sig själft att jag reste, och någon af dagarna omkring den 11 mars, alltså en månad efter, var det som jag var i Stockholm och gjorde upp kontraktet om den nya anställningen med 10 000 i lön + tantième på vinsten.

Med detta kontraktet på fickan sade jag upp min plats i Forsbacka den 14/3, hos samma Tormander, som förut värdesatt mig på ett annat sätt. Disponenten var icke då hemma, och jag var lika nöjd. Till den 1sta juni sades platsen upp. Emellertid utverkade jag hos mina nya principaler att jag finge draga ut på tiden för tillträdet till den 15 juni, mest med tanke på Maj-Kerstins förestående födelse och de därmed hopknippade svårigheterna för Astri att komma samtidigt midt uppi de ansträngande flyttningsbekymren.

Det visade sig också nödvändigt att få tiden för afflyttningen från Forsbacka förlängd. Att göra allting klart efter sig i Forsbacka och samtidigt ha flyttning och barnsängshistorier att tänka på visade sig rätt besvärligt, men det avlöpte ju i alla fall förvånande lindrigt. Mest beroende på att vi fingo lämna våra möbler kvar i Forsbacka till senare fram på sommaren. Vi behöfde alltså icke packa ner mera än som skulle sändas dels med Astri upp till Dalarna och dels med mig till Stockholm.

Alla böcker och mig tillhöriga småsaker packade jag själf ner i 10 lådor och upprättade däröfver ett inventarium, speciellt öfver böckerna. I parentes sagdt, det är ofantligt, hvad böckerna gå till pengar, då man får samla och värdesätta dem. Mina böcker gå nu till c:a 2 500 kronor.

Våra kläder dirigerades så godt som allesammans till Dalarna och Stockholm; endast vinterkläder lämnades kvar. Möblerna stå ju ännu orörda på sina platser, men alla kökssaker, porslin etc. är iordningställda för omedelbar nedpackning. Det är min afsikt att när den tiden kommer taga ut en expresskarl från Gefle att ombesörja den slutliga nedpackningen och emballeringen.

söndag 19 augusti 2012

Anteckningar från min lefnad - Efter Forsbackatiden.

Torsdagen d 28 juni 1917.

_DSC0860fp[3] Denna volym är afsedd att herbärgera mina anspråkslösa anteckningar om det förflutna, för såvidt de röra min obetydliga person. Redan vid flera tillfällen förut har jag börjat med dagboksanteck-ningar, med växlande framgång. Utan tvifvel äro de roliga att ha och kunna måhända äfven besitta ett visst värde, icke blott för en själf i sena tiders dagar, utan äfven för de efterlefvande. Utom de fakta som meddelas, och hvilka väl till största delen äro föga förtjänta att bevaras och läsas af andra, tillkommer ett moment, som jag dock måste sätta ett visst värde på. Jag menar den stilistiska öfning, som med tiden måste sätta frukt i en viss färdighet att uttrycka sig och ge en lämplig form åt de tankar och betraktelser, man ju då och då får i sitt hufvud.

Alltnog, jag har ånyo fattat en föresats att nedskrifva spridda anteckningar från det upplefda och icke nog med det, utan jag har äfven beslutat, att det denna gången icke får spåra ur, som det så ytterst gärna vill göra och äfven för mig gjort, så som jag antydde här ofvan. Visst är tiden knapp och sätter allt som oftast en gräns för min förmåga att verkligen kunna få något på papper; en annan sak är mitt nervösa lynne, som så många gånger sätter stopp.

Äfven om dessa anteckningar ingalunda kommer med några som helst pretentioner på form och innehåll – i min ställning och med mitt yrke, som ligger författarens tämligen fjärran, har jag knappast några förutsättningar. Därför så kräfvas nog i de flesta fall, att man begagnar sig af de tillfällen då man känner sig i någon mån upplagd för att lägga sele på sina tankars sprakfåle. Detta gör, att någon barnslig, pedantisk noggrannhet i fråga om tiden icke kan komma ifråga. Jag får passa tillfällena, närhelst de gifva sig och söka i grofva drag skildra det väsentligaste.

För den tid som hittills förflutit, lång och viktig nog och delvis väl förtjänt af uppteckning, har jag tänkt att vid lämplig tidpunkt och sinnesro skrifva några ”memoarer”; - det låter något det. Det hittills upplefda kan nog gifva stoff till nog så tjocka volymer, äfven om det icke blifve något av allmänt intresse, så som när en mer ”offentlig” person ger sig till att skildra sina storartade upplefvelser. Jag skall emellertid en gång i tiden försöka bevara i skrift äfven den delen af mitt lif, ehuru det för tillfället måste träda i bakgrunden, då ett sådant företag kräfver vida större lugn, arbetsro och sinnesjämvikt än hvad den nuvarande tiden kan skänka mig. Dessa anteckningar däremot äro afsedda att gifva en bild af jäktets period, det brusande nuets. Memoarer måste ha ett skimmer af ålder öfver sig.

Forsbacka 20 – Att jag väljer just denna tidpunkt för startandet af dessa ”allvarliga” försök till åstadkommandet af sammanhängande lefnadsskildringar har nog sina särskilda orsaker. Jag anar dels, att jag nu definitivt trampat ur barnskorna – när man blifvit barnafar till såväl en förhoppningsfull arftagare till namnet som en dotter, som väl i sinom tid också skall ha en ”karl”, så ställer nog lifvet sådana kraf på en, att barnaskorna bli allt för trånga – och dels torde jag väl icke alldeles utan skäl få anse, att den verksamhet i hvilken jag nu inträder, betecknar en så afgjord brytning med det föregående, att den mer än väl kan få sättas som ett skiljetecken, ett tankstreck, en milstolpe för den redan tillryggalagda vägen.

Alltså, flyttningen till Stockholm i nådens och krigets år 1917 torde få bilda epok. Forsbackatiden – nära sju långa år - har nog icke varit utan sin nytta, jag erkänner det gärna, men å andra sidan vill jag icke neka till, att lärdomen, därunder förvärfvad, står i allt för dålig proportion till den afsevärda del av min lefnad – och därtill i min bästa och kraftigaste ålder -, som där förrunnit.

Att ha gått däruppe och släpat i sju långa år, för en sådan lön som jag hade där, åtminstone de första åren, stöter nästan på skandal för en högskoleingeniör och kränker ens värdighet. Men nöden har ingen lag, och i nödtider måste man hålla tillgodo med hvad som bjudes.

Jag vill nämna något om orsaken till att jag kom från Forsbacka. Först och främst var det naturligtvis det gjorda erbjudandet från Hallin, som ju just under de förhandenvarande omständigheterna icke var mycket att fundera på. I Forsbacka trifdes jag ju inte, hvarken med arbetet eller ”miljön” eller orten. Arbetet hade nog gått an ändå, om samarbetet hade varit oklanderligt, men ett sådant var icke gått att etablera. Och så en sådan sammanställning: metallograf och grufingeniör! Hvardera sysslor hvar för sig är nog så intressant och har mina lifliga sympatier, men sammankopplingen är alltför olycklig. På så sätt blir det ju hvarken hackadt eller malet!

forsbacka1 Metallografien är som vetenskap synnerligen intressant. Jag hade gärna arbetat därmed, om jag rönt någon som hälst uppmuntran. Men med ett sådant laboratorium, som det jag fick dragas med, och utan det ringaste intresse från chefernas sida var det sannerligen icke roligt att hålla på. ”Qvintessensen” i hela min ställning förstås bäst, då jag säger att i Forsbacka var metallografien ett nödvändigt ondt, tillsvidare mest en sorts dekoration, därför att andra järnverk skaffade sig sakkunnigt folk. I Forsbacka hade jag inget anseende, ingen ställning, var helt enkelt femte hjulet under vagnen. Jag vet nog, hvar knutpunkten ligger!

Jag var rakt ingen brukskarl. En brukskarl skall vara kraftig, kunna svepa sina groggar med en viss fermité och förstå sig på fina cigarrer och punsch. Vidare skall han kunna spela kort som en kortoxe och hälst vara laddad med historietter af det lättare slaget. Då är ens framgång gifven. Då får man tillhöra ”brukssocieteten” och får anseende som en fin karl. Kan man så dansa mekaniskt som ett urverk och är slängd i konsten att säga fadaiser i riklig mängd till disponentens döttrar och andra tongifvande spetsar, ja, sedan går det öfriga nästan af sig själft.

Min begåvning ligger ju knappast åt det hållet, och därför kom jag häller ingenstans. Gamle Zetterlund hade nog uppfattat saken riktigt, då han sade: ”Lär Er spela kort, ty det är nyckeln till framgång inom brukslifvet. Eljest kommer Ni ingenstans.” Han hade också i sin dagar fått pröfva på detsamma. Han pekade på Carlsson i Fagersta som ett illustrativt exempel. De hade varit kamrater i Amerika.

Afskedet från Forsbacka kan jag ju gå litet närmare in på.

Då jag hösten 1915 blef sänd till Stockholm för att sätta mig in i metallografi och i samband därmed hade ett samspråk med disponent Sjögren om mina framtidsutsikter, så voro såväl bostadsfrågan som löneförmånerna på tal. Hvad den första beträffar så yttrade disponenten att ”det är ju klart att vi få bygga”. Det fanns ju då ingen bostadsmöjlighet mer än ”Ebenezer”, och den skulle vi ju få slippa ifrån, ty det är ju just ingen ingeniörsbostad. Alltså skulle byggas. Strax förut hade K J Jonssons – verkstadsingeniörens – villa blifvit uppsatt. Den kostade med sina små trånga utrymmen icke mindre än 35 000 kr, men var då förstås utrustad med alla moderna bekvämligheter. Äfven om vi inte hörde till societeten i lika hög grad som den familjen och följaktligen inte kunde göra räkning på en sådan gentil bostad, som den fick - fast jag vet då inte precis hvarför metallografen skall ha sämre än verkstadsingeniören, om det inte möjligen kan vara för att den senare är absolut och ögonblickligt nödvändig och oumbärlig för järnverket för reparationernas skull, under det att metallografens arbetsresultat inte syns och omedelbart göra sig gällande – så hade jag likväl en förhoppning på att få någotsånär trefligt i bostadshänseende och bli jämställd med öfriga tjänstemannafamiljer i rang och värdighet.

Hvad återigen lönen beträffar, så hade jag bestämdt löfte att vid min återkomst och sedan jag kunde göra nytta med mina nyförvärfvade kunskaper få densamma ökad till 6 000 kronor, sannerligen i dessa dyrtider en icke alls för stor lön för familj i vår ställning.

Astri och jag anträdde alltså resan till Stockholm – den 5 okt. 1915 – med glad tillförsikt för framtiden och till följd däraf med ett fastare grepp kring mina arbetsuppgifter, än jag haft på länge. Anapicierna voro ju – tycktes det – icke numera så oäfna. Nå, jag skall tala om hur det gick.

Den 1sta mars 1916 återvände jag till mitt arbete i Forsbacka. Astri blef ju kvar i Stockholm till början af maj för den förstföddes skull. Det talades om ett stort, stiligt laboratorium, till hvilket jag fick nöjet utarbeta ett förslag, grundat på iakttagelser under en studieresa till en del bruk – Hagfors bland annat – som jag fick företaga vid tiden strax före midsommar. Nå, laboratoriet torkade ju in – ännu ett helt år därefter står ju förslaget på samma punkt, om man undantager, att arkitekt Hökerberg utarbetat, som jag tycker, särdeles vackra ritningar. Då mitt instrument kom, inlogerades jag – till en början provisoriskt i den då sjuke Wahls rum – Wahl låg nere i Säfsjö -, men sedermera flyttade jag ner i ett par rum som iordningställdes nere i ruinröset. Hos ”oljekungen” Nordström. Nå, detta var ju överkomligt i och för sig.

Forsbacka-6 Så inträdde så småningom året 1917 och därmed löneregleringen för det nya året. – ja, kronologiskt måste jag först tala om bostadsfrågan så som den sedermera blef löst vid Astris hemkomst med Kaj från Stockholm. Redan vid ett tillfälligt besök före juli Forsbacka, meddelade mig disponenten, att han köpt gubben Sörlings stuga i byn till bostad åt oss. Det blef alltså ingen villa af! Förhoppningarna fingo första knäcken. Visserligen blef ju den nya bostaden ett ofantligt framsteg framför den förra i ”Zion”, men det var ju fortfarande ingen ingeniörsbostad, och det sätt hvarpå det meddelades mig eller – rättare sagdt – icke meddelades, att vi skulle ha denna bostaden samt sättet hvarpå de bemötte oss i fråga om den nödvändiga inredningen och reparationerna, kunde ju i och för sig reta gallfeber äfven på en person med lugnare temperament än mitt.

Nå, så småningom fingo vi det ganska nätt och trefligt tillfölje ”vår så kultiverade smak”, men klass-skillnaden kändes nog lika tydligt för det och kändes så mycket mer på grund af det sätt, på hvilket vi fullkomligt ignorerades af så godt som alla. Och så på hösten denna rysliga långa vägen genom byn i smörja, som inga galoscher i världen kunde rå på! På sommaren åter hade vi det ju igen, ty då var det trefligt att bo ifrån bruket.

Nu återgår jag till lönefrågan. Då den 11 februari lönerna för året offentliggjordes i och med Rydbergs lista, befanns det att allesamman utom gubben Lund och jag hade fått sina löner ökade, mer eller mindre förstås i proportion till rang och värdighet och Tomander med icke mindre än 4 000 kronor i ett svep – lika mycket som en annan stackare hade i årslön. Men jag fick inte ett öre! Nu ramlade förhoppningarna om en framtid vid Forsbacka helt och hållet. Hur kunde det vara möjligt att stanna nu och prestera någon sorts arbetsro och arbetsglädje? Allra hälst med de forna löftena bakom ryggen! Visserligen armbågade jag mig fram till att få så som jag blifvit lofvad, men under hvilka omständigheter?

Tomander, som det året synes hafva haft befogenheten att bestämma lönerna, hade för disponenten framhållit att jag aldrig visat något resultat af min verksamhet och att jag följaktligen vore mera än nog betald med den lön, jag hade förut. Han sade sig icke veta om något löfte. Och då disponenten efter en lång pinsam ovisshet visserligen ger det han lofvat, men samtidigt på ett ofint sätt låter förstå, att jag icke är värd den lönen, utan att han ”om de såge att jag icke motsvarade de ökade fordringar han med hänsyn till den ökade lönen kommer att ställa på mig, naturligtvis skulle få se sig om efter någon annan.”

Skulle en person med något till själfaktning taga emot ett sådant direkt slag för örat? Hvad var väl då naturligare än att jag skulle gripa första bästa tillfälle i flykten att söka mig ifrån ett ställe, där jag blifvit så behandlad? Och till på köpet ett sådant tillfälle, då jag erbjöds att komma till Stockholm med en själfständig och vida bättre tillskuren befattning i hvad lönen angår.

Det var väl icke mycket att välja på?

onsdag 8 augusti 2012

Merituppgifter om Bergsingeniör Gösta Heijkorn, Västerås

Studier och avlagda examina
  • Studentexamen på reallinien i Stockholm 1899;

  • Kompletterat för överbetyg i matematik;

  • Fullständig avgångsexamen från Kungl. Tekn. Högskolan, dess avdelning för bergsvetenskap, den 30 januari 1904;

  • Specialkurs vid Tekn. Högskolan i metallografi och allm. metallurgi samt materialprovning, läsåret 1914-1915;

  • Kommersiella studier för min konsulterande verksamhet i Stockholm 1918.

Praktisk verksamhet
  • Praktik som brukselev (och större delen av tiden som avlönad arbetare) vid Avesta järnverk sept. 1899 – aug. 1900. Praktik huvudsakligen vid hytta och martinverk, delvis som hjälpsmältare;

  • Praktik som brukselev vid Horndals järnverk under tre månader 1902, huvudsakligen som avlönad arbetare vid martinugnsombyggnad, samt något i valsverken;

  • Montangeologiska undersökningar i Nerike och Östergötland 1904 – 1905;

  • Tjänstgjort å Kommersekollegii gruvkartekontor 1906;

  • Gruvingeniör och platschef vid Fredriksbergs koppargruvor 1906 – 1907;

  • Studieresor i Tyskland, Belgien och Frankrike 1907;

  • Egen konsulterande byrå för gruvundersökningar och mätningar, expertutredningar, gruvvärderingar etc. 1907 – 1910;

  • Biträdande valsverksingeniör vid Forsbacka järnverk 1910, huvudsakligen sysselsatt med spårseriers uppläggande och bränslekontroll vid vällugnarna;
    - Smidesingeniör och avdelningschef för manufakturverkstäderna 1911 – 1914;
    - Tillika järnverkets gruvingeniör och gruvföreståndare för bolagets egna strögruvor och anrikningsverk 1912 – 1914;
    - För järnverkets räkning utfört geologiska undersökningar i Nord-Norge 1911;
    - Järnverkets konsulterande ingeniör för gruvundersökningar å skilda håll;
    - Järnverkets materialprovare 1914 – 1915;
    - Studieresor för planering av Forsbackas nya stora laboratorium 1915;
    - Vikarierande martiningeniör 1915;
    - Vikarierande kemist 1915;
    - Järnverkets metallograf vid det nyinrättade stora laboratoriet 1915 – 1917;
    - Ordnat järnverkets utställningar i Malmö 1914 och San Francisco 1915;
    - Utlagt egnahemsområden och utfört därför erforderliga avvägningar mm;
    - Ledare av div. forskningsarbeten rörande bergborrstål och dess behandling;

  • Tyvärr lämnat Forsbacka, lockad av tredubbel lön och femårigt kontrakt, sommaren 1917.

  • Chef för malmavdelningen hos Emissionsbolaget Hallström & Co, Stockholm, 1917 – 1923. Under denna tid verkställt undersökningar av något femhundratal gruvor och gruvfyndigheter i såväl Sverige som Norge. Nästan ständigt på resande fot för undersökningar; åtskilliga studieresor såväl inom- som utomlands;

  • Samtidigt egen konsulterande verksamhet som prospektor, med kontor i Stockholm; Hela denna verksamhet, som tyvärr var kristidsbetonad, sprack 1923 efter kriget. Ingen återgång till järnverken eller gruvorna möjlig på grund av järnhandteringens bottenkonjunkturer under ett flertal år;

  • Extraarbeten hos Sveriges Geologiska Undersökning 1923. Utfört stora geologiska kartor för Göteborgsutställningen;

  • Tillkallad sakkunnig i Kungl. Skolöverstyrelsen för standardisering av ritmaterial och ritningsarbeten för kompendier mm.;

  • Utfört omfattande mätningar för en större fiskevattensdelning å ägor och vatten tillhörande Forsmarks bruk;

  • Utfört mätningar för ett planeradt villaområde å Ingarö.

  • Anställd 1923 som biträde åt stadsingeniören i Nyköping, till en början sysselsatt med utredningar för fastighetsregistrets uppläggande och registerkartans upprättande;
    Sedermera fått övertaga hela mätningsverksamheten i staden och utfört åtskilliga hundra tomtmätningar, mätning av kvarter för tomtindelningar, avstyckningar etc;
    Utfört undersökningar och avvägningar för nya vägars framdragande;
    Under slutet av denna period erhöll jag även mätningsmannakompetens;
    Efter 8 års oförvitlig tjänst och ytterst omsorgsfullt utfördt arbete för Nyköpings stad entledigad på grund av byggnadsnämndens förmodan, att mätningsverksamheten i staden skulle bli staden billigare, om den överläts till distriktslandtmätaren, hvilken därefter utförde alla arbeten åt staden mot taxa, hvilket så småningom blev för staden en tämligen dyr missräkning;

  • Flyttade då till Malmö med uppdrag att för Malmö stads räkning sammanställa en plankarta, dels efter redan befintligt kartmaterial, dels efter egna nymätningar. Denna karta, som omfattade inte blott Malmö stad, utan även Arlöv, Husie, Fosie, Skrävlinge, Limhamn etc., innehöll stadens alla stadsplaner, alla vägar och gator, alla spårvägar, alla bangårdar med rangerbangårdarnas tusentals växlar inlagda, alla hamnspår, hamnkranar, alla brandskåp, all vegetation i parkerna, alla hus ända ut i de nyinkorporerade områdena. (Kartan, som var utförd i skala 1:4 000, ritades under förstoringsglas – den upptog en hel lång vägg – och tog nära tre år att färdigställa. Betyg för mitt därunder utförda arbete har jag aldrig begärt och kan inte här förete. Jag har inte haft för vana att begära intyg över utfördt arbete. En bergsingeniör brukar i vanliga fall erhålla full sysselsättning utan betyg.

  • Efter uppehållet i Malmö till slutet av 1935 har jag varit sysselsatt med gruvmätningar och gruvundersökningar i mindre skala, men nu på sistone slagit mig på triangelmätningar och samhällsmätning, hvartill jag som gammal van gruvmätare hade goda förutsättningar.

  • I Västerås har jag mätt åtskilliga hektar nymätningar i anslutning till det nya triangelnätet, som jag var med om att lägga upp, samt massor av polygontåg.

  • I Filipstad avverkade jag en större balans, som kvarstått sedan flera år tillbaka.

  • Jag läser utan ringaste svårighet tekniska arbeten på tyska, engelska och franska.



fredag 11 maj 2012

August Strindberg och Edla Heijkorn

ur Tjänstekvinnans son

(Morfars kommentarer inom kursiv parentes.)

”… I familjen hade ett visst välstånd inträdt. Man hade åter flyttat till Norrtullsgatan. Där var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar voro skolkamrater. Trädgården hade fadren icke mera, och Johan sysslade nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings liv. Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare besökte det om söndagarna, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt sina unga år. Han gick nu i jacka, vårdade sitt yttre och såsom gymnasistförhoppning åtnjöt han ett högre anseende än åren medförde. I trädgården promenerade han, och hvarken bärbuskar eller äppelträd frestade honom synnerligen…”

”…Vid denna tid är det som han ingår, nu vid femton års ålder, sin första reguliera kärleksförbindelse, om det nu var kärlek. (Strindberg var född 1849, alltså 1849 + 15 = 1864. Men det året var Edla Heijkorn 26 år, icke 30, som Strindberg skriver, ty hon var född 1838. GH)

Kulturkärleken är en mycket förfalskad och komplicerad känsla och är i botten osund. Ren kärlek är en självmotsägelse, om man nämligen i begreppet ren inför betydelsen osinnlig. Kärleken såsom sinnlig, om den skall vara sund. Såsom sinnlig måste den älska kroppen. Under det ruset pågår ackommodera sig själarna, och sympati uppstår. Sympati är vapenhvilan, kompromissen. Därför utbryter vanligen antipatien, när det sinnliga bandet lossnat, icke tvärtom. Men ordet sinnlig har igenom kristendomens kadaverösa moral fått en låg betydelse: anden är fången i köttet; döda köttet och giv anden fri. Nu är likväl anden och köttet ett, så att om man dödar köttet, dödar man anden.

Kan vänskap uppstå och vara mellan de olika könen? Endast skenbart, ty könen äro födda fiender; och förblir alltid motsättningar, positiv och negativ elektricitet äro fiender, men söka hvarandra för att komplettera hvarandra. Vänskap kan endast uppstå mellan personer med samma intressen, samma åskådningar ungefär. Man och kvinna äro genom samhällsordningen födda med olika intressen, olika åskådningar; därför kan vänsklap mellan könen endast uppstå i äktenskapet, där intressena bliva de samma, men då endast så länge kvinnan ägnar hela sitt intresse åt familjen, för hvilken mannen arbetar. Så snart hon ägnar sig åt något utanför familjen är fördraget brutet, ty mannen och kvinnan ha fått skilda intressen, och nu är det slut med vänskapen. Därför äro andliga äktenskap omöjliga såsom ledande till mannens slaveri, och därför förestår äktenskapets snara upplösning.

Femtonåringen förälskade sig i en kvinna på trettio år (Hon var 26 år. GH) hade det varit ren, sinnlig kärlek, då hade man kunnat misstänka något osundt hos honom, men han kunde till sin heder skryta med att hans kärlek var osinnlig.

Hur kom han att älska henne? Många motiv som alltid, icke ett enda.

Hon var värdens dotter, hade som sådan en överordnad ställning, och huset var rikt och öppet för gäster. Hon var bildad, beundrad, herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde vara värdinna, förde konversationen, omgavs av herrarna, som alla ville bli uppmärksammade av henne. Därtill var hon emanciperad, utan att vara fiendtlig mot männen; hon rökte och drack sitt glas, men icke med osmak. Därjämte var hon trolovad med en man som fadern hatade och som han ej ville ha till måg. Fästmannen vistades i utlandet och skrev sällan. I huset umgingos en häradshövding, teknologer (brukspatron Alb. Bergström på Bosjön. GH), en litterat, präster, borgare. Alla fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styvmodern fruktade henne, bröderna uppvaktade.

Johan höll sig bakom alla andra och observerade henne. Slutligen en kväll, när hon gnistrat och upptändt alla herrar, drog hon sig trött in i ett förmak där Johan satt.
- Gud, hvad jag är olycklig! Sade hon för sig själv och kastade sig på soffan.
Johan gjorde en rörelse och blev sedd. Han ansåg sig böra säga något.
- Är ni så olycklig som skrattar jämt? Ni är bestämdt inte så olycklig som jag ändå.
Hon tittade på pojken, tog upp samtalet, och de voro vänner.

Sedan talade hon helst med honom. Detta nöjde honom. Han var förlägen när hon lämnade en krets av vuxna män för att sätta sig bredvid honom. Han började nu gräva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt mycket. Han fick övertaget och blev hennes samvete. När hon skämtat för livligt en kväll, kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen började herrarna bry henne för pojken.

- Kan ni tänka Er, sade hon en aftonstund, de påstå att jag är kär i Er.
- Det säga de om alla av olika kön, som äro vänner.
- Tror ni att vänskap kan finnas mellan man och kvinna?
- Ja, det är jag viss på, svarade han.
- Tack, sade hon och räckte sin hand. Hur skulle jag som är dubbelt så gammal som ni, som är ful och sjuk (Edla Heijkorn var en strålande skönhet, enl. porträtt som jag sett. GH), kunna vara kär i Er, och så är jag förlovad till!

Nej, det var naturligtvis inte möjligt att en gammal och ful kvinna kunde vara betagen i en ung, väl utvecklad, gymnasticerad ynglings kropp, helst ynglingen hade små knubbiga händer med långa, väl skötta naglar, små fötter och smäckra ben med starka vader, och ännu bevarade ett friskt hull med gryende skäggväxt. Men logiken är inte så stark, när hjärtat är såradt. Att Johan däremot skulle älska en trettioårig kvinna, lång och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var nästan orimligt

Men efter den betan tog hon övertaget. Hon blev moderlig. Det grep honom; och när hon sedan raljerades för sin böjelse, kände hon sig nästan generad samt slog bort alla andra känslor än de moderliga och började arbeta på hans omvändelse, ty hon var läserska också.

De råkades i en fransysk konversationscirkel och hade långa promenader hem, under hvilka de talade franska. Det var lättare att säga kinkiga saker på ett främmande språk. Därpå började han skriva franska krior för henne, som hon rättade.

Fadrens beundran för den gamla flickan avtog, och det där fransktalandet vidrare styvmodern, emedan hon icke förstod det. Äldre bröderna prerogativ på franskan var också därmed neutraliseradt, hvilket förargade fadren så, att han en dag säger åt Johan, att det var obelevadt tala ett främmande språk i närvaro av personer, som ej förstodo det, och han kunde inte förstå hur mamsell X, som skulle vara så bildad, gubevars, kunde tillåta sig sådan ogrannlagenhet. Men hjärtats bildning var icke detsamma som bokbildning.

Hon var icke tåld numera i huset och de blevo ”förföljda”. Därtill kom att familjen flyttade till granngården (Norrtullsgatan 12 GH), så att umgänget blev mindre livligt.

Första dagen efter flyttningen var Johan uppriven. Han kunde icke leva utan hennes dagliga sällskap; han kunde icke leva utan detta stöd, som flyttat honom ur hans åldersklass upp ibland de vuxna. Att gå dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde han icke. Återstod bara att skriva brev. Och nu öppnas en korrespondens som räckte ett år. Styvmoderns syster, som avgudade den intelligenta och glada flickan, lämnade breven i hemlighet, och brevskrivningen gjordes på franska att i händelse av konfiskering förbli hemlig, utom det att man rörde sig lättare under denna betäckning. Hvad breven handlade om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot synden, om livet, döden, kärleken, vänskapen, tvivlet. Ehuru hon var läserska, umgicks hon med fritänkare och led av tvivel, tvivel på allt. Johan var ömsevis hennes stränge lärare, ömsevis hennes straffade son.

Långa utredningar och bevisföringar hade de även rörande sitt förhållande. Var det kärlek eller vänskap? Men hon älskade ju en annan man, som hon nästan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes kropp. Han såg endast hennes ögon, som voro djupa och uttrycksfulla. Det var icke heller modren han precis dyrkade, ty han längtade aldrig att lägga sitt huvud i hennes knä, om han var aldrig så olycklig, hvilket han däremot ville göra med andra kvinnor. Han hade nästan fasa för att vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan avsmakens. Han dansade en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste ute, och hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap, och hennes själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också (understruket av GH; Strindberg säges ju ha haft en kvinnlig själ i en extremt maskulin kropp) för att en vänskap skulle kunna uppstå och räcka. Andliga äktenskap kunna därför endast äga rum mellan mer eller mindre asexuerade, och där de finnas skall man alltid observera något onormalt. De bästa äktenskapen, det vill säga de som bäst uppfylla sin verkliga bestämmelse, äro just de med ”mal assortis”

Antipati, olikhet i åsikter, hat, förakt kunna åtfölja den sanna kärleken. Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste barnen, hvilka ärva bådas anlag."

(Edla Heijkorn var dotter till stadsmajoren Gustaf Adolf Heijkorn, och levde mellan 1838 - 1876. Gift 1871 med en sjökapten Franz Kramer.)