Anteckningar från min lefnad - Efter Forsbackatiden. 3
Lördagen den 30 juni.
Ehuruväl jag hade behöft ännu några dagar för att ordna med våra flyttningsangelägenheter, så ansåg jag mig icke lämpligen kunna begära ytterligare uppskof med tillträdandet af platsen i Stockholm, utan den 15 juni borde jag alltså vara i Stockholm.
Något vidare ståtligt afsked från Forsbacka fingo vi just icke. Det hela var fullkomligt i stil med vårt föregående. Ingen enda inbjudning, utan vi ignorerades fullständigt. Visserligen var ju Astri af omständigheterna hindrad att göra några visiter, och detta visste de ju, men alltid hade väl någon uppmärksamhet kunnat visas henne, en blomma lämnas vid afskedet e.d... och äfven om Astri var förhindrad för en inbjudning, så kunde väl någon uppmärksamhet ha visats mig själf som familjens ”hufvudman”. Men ingenting i den vägen! Jag gick de två sista kvällarna ikring och gjorde pliktskyldigast de allra nödvändigaste afskedstagandena. Det hela var så kortfattadt och oceremoniöst som möjligt. Det är rätt roande att fastslå skillnaden, då familjen Walfrid Eriksson afflyttade till Hagfors.
Med snälltåget på middagen den 14 afreste jag till Stockholm. Och på förmiddagen den 15 gjorde jag min uppvaktningsvisit hos direktörerna Hallström och Hallin. Jag kom upp på kontoret kl 10, men ingendera var då ännu kommen, utan jag gick i det gassande solskenet en tur utåt Skeppsholmen och beskådade vårt allra nyaste ”slagskepp” Sverige, som just då låg på Strömmen för att från (en del af) Svenska Folket öfverlämnas som gåfva till Svenska Staten och flottan. Det var ett vackert fartyg, imponerande med sina stora kanoner, äfven om det icke är att jämföra med stormakternas pansarjättar som understundom gästat Stockholms Ström.
Men där det låg i själfmedveten trygghet, en medelpunkt för tusendens blickar, betraktadt alltefter åskådningssätt med sympati eller motsatsen, utvecklande sin stora af Svenska Kvinnor skänkta blågula sidenduk, var det i alla händelser en symbol för svenskt sinne och svensk offervillighet, som trots det häftigaste motstånd till slut ändå lyckades genomdrifva sin föresats att bana vägen för den nödvändiga föryngringen af den Svenska Flottan, så ytterst i behof af förstärkning.
Jag återvände till kontoret på Trädgårdsgatan, där jag omsider träffade dir. Hallström i hans magnifika arbetsrum. Sedan vi språkat en del om det kommande arbetet och om min installering bl.a. om hvar jag skulle hålla till, framförde jag min begäran om ett par dagars ledighet för att få återvända till Forsbacka och därifrån konvojera Astri och familjen upp till Dalarna. Hallström anmärkte då, att jag såg så öfveransträngd och trött ut, att jag väl kunde behöfva taga igen mig en hel vecka och få ett luftombyte för att få bättre krafter att taga itu med mina kommande uppgifter. Detta var ju synnerligen hyggligt. Det är nog inte så ofta man erbjudes semester omedelbart vid tillträdandet af en tjänst.
Senare på dagen anlände äfven dir. Hallin till kontoret och vi sutto vi tre i det magnifika styrelserummet och afhandlade de ärenden som voro att handlägga. Först var det fråga om lokal. De rum, som vid ett föregående besök hade afsetts för min räkning, hade nu på grund af bolagets ombildning till Emissionsbolaget Mercator och däraf föranledda utvidgningar redan tagits i anspråk för annat ändamål. Mig hänvisade de till att sammanbo med AB Bernhardt & C:o, ett af deras underföretag, som har sitt kontor vid Norrmalmstorg, Hamngatan 1 A, samma hus, där Gust. Cornelius har sin verksamhet.
Här skulle jag få disponera två rum åt gården, det ena minsta längst in, det andra omedelbart innanför hallen. Det minsta tog jag till mitt eget kontor, ehuruväl det var nog litet för detta ändamål, men å andra sidan var jag där mest ostörd, och i en framtid kan ju hända att det yttre rummet kan komma att tagas i anspråk för ritbord, skåp, upplagsplats för malmprof etc. jag möblerade tills vidare enbart det inre rummet.
Ditzingers anmodades inlägga mattor och uppsätta gardiner, och det blef tämligen trefligt. Continental Skrifmaskinsaffär vid Kungsgatan levererade möblerna. Jag har ett medelstort skrifbord samt därpå placeradt ett kortfacksskåp med rulljalusi. Vidare ett dokumentskåp, likaledes med rulljalusi samt en amerikansk kontorsstol. För besökare finnes en bekväm korgstol med stoppning. Ett brefskåp skall jag också ha, men det fanns för tillfället icke inne i lager.
Fredagen och lördagen togos i anspråk för dessa bestyr. Söndagen blef jag också kvar. Vädret var, som under alla dessa försommardagar, hett och kvalmigt, utan en droppe regn på hela tiden. På lördagkvällen gjorde Signe och jag en tur uppåt Fjällgatan för att beskåda utsikten därifrån. Vi voro kvar däruppe till kl, då ”Sverige” med matematisk precision lät sitt flaggspel och sin stolta flagga gå samt tände de elektriska lantärnorna.
Dessa dagar, fredag, lördag, söndag, voro upplåtna åt allmänheten för besök ombord, och tusentals människor begagnade sig också däraf. Den ena efter den andra kommo tungt nedlastade och befolkade barkasser och förhyrda bogserbåtar och lade till vid babords fallrep, där de aflämnade sina laddningar. På denna afton såg det rätt ”hotande” ut för regn, men tyvärr blef det inget af.
På söndagen var jag på Skansen på folksöndag, först ensam, sedan med Signe i sällskap fr. kl 7. Det var just inget större nöje. Tillfölje torkan var all grönska förbränd och till på köpet täckt af tjocka damlager. Dessutom var det olidligt hett och kvalmigt. Samt folkträngsel. Jag tycker Skansen har förändrats till det sämre sedan den tiden man gick i skolan och sedermera på Teknis. Eller är det bara så, att mitt sätt att se undergått en förändring? Det synes mig, som hvilade icke längre Hazelii ande öfver det hela. Alltsammans har förflackats, förytligats. Folklifvet är ej heller detsamma som förr. Skansen borde vara en rofylld tillflyktsort för trötta nerver och icke en plats, där man på amerikanska dansbanor söker sensationer.
Under dessa dagar hann jag äfven med att besöka Fars graf på hans födelsedag den 15 juni. Vi voro dit alla tre och planterade blommor på hans kulle. En bård af lobelia fick han ikring sina grupper av penséer.
På måndagen återvände jag till Forsbacka. Måndagseftermiddagen användes mest för att plocka reda på en del grejor på kontoret. Tisdagen var också välbehöflig för allehanda plock samt för en del – till det sista uppskjutna visiter. Bl a var jag på aftonen hos K.S. Jonssons. Ett tämligen ordentligt åskväder drog vid 4-tiden öfver trakten med cyklonartad blåst samt stora vattenmassor. Någon sömn blef den sista natten i Forsbacka just icke tal om.
Onsdagen den 20 juni lämnade vi Forsbacka ryggen mot en oviss framtid. Huru kommer den att arta sig? I alla händelser hoppas jag på bättre arbetsglädje och större möjligheter i alla afseenden. Känslan af absolut isolering från all ära och redlighet samt detta ensidiga göra blir mig i längden outhärdligt, men af allt dock denna känsla af vår absoluta obetydlighet i samhället, som ådagalägges därigenom, att ingen taga ringaste notis om oss.
Vi hade två skjutsar upp, en med bagaget – 14 kolli – samt så vursten. Siri Lund stannade kvar, städade efter oss och tog hand om nyckeln, som hon skulle lämna till Lundström, hvilken åtagit sig att kasta ett fuktigt öga på våra kvarlämnade saker då och då.
Tvärtemot Astris förmodan hade vi det härligaste resväder. Och hela transporten af både oss, ungarna och bagaget kunde inte bättre ha gått för sig. Maj-Kerstin sof mest hela vägen och Kaj följde under halfa resan hennes exempel. Vid afresan från Grycksbo rägnade det en smula och såg nog litet ovisst ut för färdens fortsättning på Siljan, men då vi vid Västgården och Utby sänkte oss ner i den stora kurvan mot Rättvik, strålade solen upp och då vi en halftimme därefter stävade ut mot Laknäs udde med ”Engelbrekt” låg hela Siljan framför oss i nymornad, glittrande sommarglans. Det blåste rätt friskt men som vi alla voro i behof af mat, så vistades vi större delen af resan i matsalongen. Kl 1.25 skulle vi vara vid Siljansnäs brygga, och det tror jag nog också att vi voro ungefär.
Vid bryggan var Danielsson oss till mötes med båt öfver Byrviken och dessutom hade han styrt med en bonde från Fornby, att han skulle frakta hem alla våra 14 kolli, utom cykeln, som jag självt tog om hand. Själf blev jag den första på platsen, och gumman Danielsson, som icke var beredd på vår så snara ankomst, blef helt öfversiggifven öfver att icke ha kaffebordet dukadt och kaffet rykande. Men som det hade blåst upp ytterligare, så fick nog gubben Danielsson rätt arbetsamt att knoga sig uppför hela den långa Byrviken, så nog hann då kaffet bli ordentligt kokt, och jag fick ligga en längre stund nere vid stranden i skuggan af en upp-och-nedvänd båt, innan jag hade nöjet få välkomna de mina på den mark, som i denna sommar 1917 skall bli deras hem...
Gumman Danielsson var klädd i sin allra bästa stass och till vår ära blåste den blågula i topp. Till kaffet fingo vi hejdundrande stora, nybakade hvetebullar, en läckerhet i dessa dyrtider.
Nu skola vi se oss en smula om i vår sommarbostad…
Ehuruväl jag hade behöft ännu några dagar för att ordna med våra flyttningsangelägenheter, så ansåg jag mig icke lämpligen kunna begära ytterligare uppskof med tillträdandet af platsen i Stockholm, utan den 15 juni borde jag alltså vara i Stockholm.
Något vidare ståtligt afsked från Forsbacka fingo vi just icke. Det hela var fullkomligt i stil med vårt föregående. Ingen enda inbjudning, utan vi ignorerades fullständigt. Visserligen var ju Astri af omständigheterna hindrad att göra några visiter, och detta visste de ju, men alltid hade väl någon uppmärksamhet kunnat visas henne, en blomma lämnas vid afskedet e.d... och äfven om Astri var förhindrad för en inbjudning, så kunde väl någon uppmärksamhet ha visats mig själf som familjens ”hufvudman”. Men ingenting i den vägen! Jag gick de två sista kvällarna ikring och gjorde pliktskyldigast de allra nödvändigaste afskedstagandena. Det hela var så kortfattadt och oceremoniöst som möjligt. Det är rätt roande att fastslå skillnaden, då familjen Walfrid Eriksson afflyttade till Hagfors.
Med snälltåget på middagen den 14 afreste jag till Stockholm. Och på förmiddagen den 15 gjorde jag min uppvaktningsvisit hos direktörerna Hallström och Hallin. Jag kom upp på kontoret kl 10, men ingendera var då ännu kommen, utan jag gick i det gassande solskenet en tur utåt Skeppsholmen och beskådade vårt allra nyaste ”slagskepp” Sverige, som just då låg på Strömmen för att från (en del af) Svenska Folket öfverlämnas som gåfva till Svenska Staten och flottan. Det var ett vackert fartyg, imponerande med sina stora kanoner, äfven om det icke är att jämföra med stormakternas pansarjättar som understundom gästat Stockholms Ström.Men där det låg i själfmedveten trygghet, en medelpunkt för tusendens blickar, betraktadt alltefter åskådningssätt med sympati eller motsatsen, utvecklande sin stora af Svenska Kvinnor skänkta blågula sidenduk, var det i alla händelser en symbol för svenskt sinne och svensk offervillighet, som trots det häftigaste motstånd till slut ändå lyckades genomdrifva sin föresats att bana vägen för den nödvändiga föryngringen af den Svenska Flottan, så ytterst i behof af förstärkning.
Jag återvände till kontoret på Trädgårdsgatan, där jag omsider träffade dir. Hallström i hans magnifika arbetsrum. Sedan vi språkat en del om det kommande arbetet och om min installering bl.a. om hvar jag skulle hålla till, framförde jag min begäran om ett par dagars ledighet för att få återvända till Forsbacka och därifrån konvojera Astri och familjen upp till Dalarna. Hallström anmärkte då, att jag såg så öfveransträngd och trött ut, att jag väl kunde behöfva taga igen mig en hel vecka och få ett luftombyte för att få bättre krafter att taga itu med mina kommande uppgifter. Detta var ju synnerligen hyggligt. Det är nog inte så ofta man erbjudes semester omedelbart vid tillträdandet af en tjänst.
Senare på dagen anlände äfven dir. Hallin till kontoret och vi sutto vi tre i det magnifika styrelserummet och afhandlade de ärenden som voro att handlägga. Först var det fråga om lokal. De rum, som vid ett föregående besök hade afsetts för min räkning, hade nu på grund af bolagets ombildning till Emissionsbolaget Mercator och däraf föranledda utvidgningar redan tagits i anspråk för annat ändamål. Mig hänvisade de till att sammanbo med AB Bernhardt & C:o, ett af deras underföretag, som har sitt kontor vid Norrmalmstorg, Hamngatan 1 A, samma hus, där Gust. Cornelius har sin verksamhet.
Här skulle jag få disponera två rum åt gården, det ena minsta längst in, det andra omedelbart innanför hallen. Det minsta tog jag till mitt eget kontor, ehuruväl det var nog litet för detta ändamål, men å andra sidan var jag där mest ostörd, och i en framtid kan ju hända att det yttre rummet kan komma att tagas i anspråk för ritbord, skåp, upplagsplats för malmprof etc. jag möblerade tills vidare enbart det inre rummet.
Ditzingers anmodades inlägga mattor och uppsätta gardiner, och det blef tämligen trefligt. Continental Skrifmaskinsaffär vid Kungsgatan levererade möblerna. Jag har ett medelstort skrifbord samt därpå placeradt ett kortfacksskåp med rulljalusi. Vidare ett dokumentskåp, likaledes med rulljalusi samt en amerikansk kontorsstol. För besökare finnes en bekväm korgstol med stoppning. Ett brefskåp skall jag också ha, men det fanns för tillfället icke inne i lager.
Fredagen och lördagen togos i anspråk för dessa bestyr. Söndagen blef jag också kvar. Vädret var, som under alla dessa försommardagar, hett och kvalmigt, utan en droppe regn på hela tiden. På lördagkvällen gjorde Signe och jag en tur uppåt Fjällgatan för att beskåda utsikten därifrån. Vi voro kvar däruppe till kl, då ”Sverige” med matematisk precision lät sitt flaggspel och sin stolta flagga gå samt tände de elektriska lantärnorna.Dessa dagar, fredag, lördag, söndag, voro upplåtna åt allmänheten för besök ombord, och tusentals människor begagnade sig också däraf. Den ena efter den andra kommo tungt nedlastade och befolkade barkasser och förhyrda bogserbåtar och lade till vid babords fallrep, där de aflämnade sina laddningar. På denna afton såg det rätt ”hotande” ut för regn, men tyvärr blef det inget af.
På söndagen var jag på Skansen på folksöndag, först ensam, sedan med Signe i sällskap fr. kl 7. Det var just inget större nöje. Tillfölje torkan var all grönska förbränd och till på köpet täckt af tjocka damlager. Dessutom var det olidligt hett och kvalmigt. Samt folkträngsel. Jag tycker Skansen har förändrats till det sämre sedan den tiden man gick i skolan och sedermera på Teknis. Eller är det bara så, att mitt sätt att se undergått en förändring? Det synes mig, som hvilade icke längre Hazelii ande öfver det hela. Alltsammans har förflackats, förytligats. Folklifvet är ej heller detsamma som förr. Skansen borde vara en rofylld tillflyktsort för trötta nerver och icke en plats, där man på amerikanska dansbanor söker sensationer.
Under dessa dagar hann jag äfven med att besöka Fars graf på hans födelsedag den 15 juni. Vi voro dit alla tre och planterade blommor på hans kulle. En bård af lobelia fick han ikring sina grupper av penséer.
På måndagen återvände jag till Forsbacka. Måndagseftermiddagen användes mest för att plocka reda på en del grejor på kontoret. Tisdagen var också välbehöflig för allehanda plock samt för en del – till det sista uppskjutna visiter. Bl a var jag på aftonen hos K.S. Jonssons. Ett tämligen ordentligt åskväder drog vid 4-tiden öfver trakten med cyklonartad blåst samt stora vattenmassor. Någon sömn blef den sista natten i Forsbacka just icke tal om.
Onsdagen den 20 juni lämnade vi Forsbacka ryggen mot en oviss framtid. Huru kommer den att arta sig? I alla händelser hoppas jag på bättre arbetsglädje och större möjligheter i alla afseenden. Känslan af absolut isolering från all ära och redlighet samt detta ensidiga göra blir mig i längden outhärdligt, men af allt dock denna känsla af vår absoluta obetydlighet i samhället, som ådagalägges därigenom, att ingen taga ringaste notis om oss.
Vi hade två skjutsar upp, en med bagaget – 14 kolli – samt så vursten. Siri Lund stannade kvar, städade efter oss och tog hand om nyckeln, som hon skulle lämna till Lundström, hvilken åtagit sig att kasta ett fuktigt öga på våra kvarlämnade saker då och då.
Tvärtemot Astris förmodan hade vi det härligaste resväder. Och hela transporten af både oss, ungarna och bagaget kunde inte bättre ha gått för sig. Maj-Kerstin sof mest hela vägen och Kaj följde under halfa resan hennes exempel. Vid afresan från Grycksbo rägnade det en smula och såg nog litet ovisst ut för färdens fortsättning på Siljan, men då vi vid Västgården och Utby sänkte oss ner i den stora kurvan mot Rättvik, strålade solen upp och då vi en halftimme därefter stävade ut mot Laknäs udde med ”Engelbrekt” låg hela Siljan framför oss i nymornad, glittrande sommarglans. Det blåste rätt friskt men som vi alla voro i behof af mat, så vistades vi större delen af resan i matsalongen. Kl 1.25 skulle vi vara vid Siljansnäs brygga, och det tror jag nog också att vi voro ungefär.Vid bryggan var Danielsson oss till mötes med båt öfver Byrviken och dessutom hade han styrt med en bonde från Fornby, att han skulle frakta hem alla våra 14 kolli, utom cykeln, som jag självt tog om hand. Själf blev jag den första på platsen, och gumman Danielsson, som icke var beredd på vår så snara ankomst, blef helt öfversiggifven öfver att icke ha kaffebordet dukadt och kaffet rykande. Men som det hade blåst upp ytterligare, så fick nog gubben Danielsson rätt arbetsamt att knoga sig uppför hela den långa Byrviken, så nog hann då kaffet bli ordentligt kokt, och jag fick ligga en längre stund nere vid stranden i skuggan af en upp-och-nedvänd båt, innan jag hade nöjet få välkomna de mina på den mark, som i denna sommar 1917 skall bli deras hem...
Gumman Danielsson var klädd i sin allra bästa stass och till vår ära blåste den blågula i topp. Till kaffet fingo vi hejdundrande stora, nybakade hvetebullar, en läckerhet i dessa dyrtider.
Nu skola vi se oss en smula om i vår sommarbostad…
Kommentarer
Skicka en kommentar