Anteckningar från min lefnad – Midsommar vid Siljansnäs

Söndagen den 8 juli 1917.

Ja, nu har jag inte varit ordentlig med min skrifning. Det har inte blifvit utaf på hela åtta dagar. Förra söndagen var jag på en cykeltur till Ekerö- och Munsölandet och badade i Björkfjärden. Hela föregående vecka var jag en smula krasslig; min mage krånglade. Till en början försökte jag med diet o.s.v., men då det inte hjälpte, tog jag ingen hänsyn, utan stjälpte i honom hvad som hälst, och det blef åtminstone inte sämre. Nu synes defekten vara häfd.

Nu sitter jag ånyo vid det lilla skrifbordet i mitt rum i stugan i Siljansnäs. Oaktadt en bra lång tid förflutit och en del saker hänt, som väl för fullständighetens skull borde nedsksrifvas, så är det väl bäst, att jag återknyter berättelsens tråd, där jag förut släppte den. D.v.s. vi hade nyss anlänt hit till vår sommarbostad i Siljansnäs.

Vår stuga kunde ligga mera sympatiskt. Den ligger hvarken ensam eller i byalag. Midt på gärdet ligger hon och gassar sig. Halfvägs vid en väg, som från stora landsvägen åt vänster viker af och sluttar nedåt sjön, midt för det ställe, där Alviksholmen lagt sig på tvären i Byrviken. Någon trädgrönska finnes icke. Utanför matrummets fönster står en blommande buske – jag vet icke nu hvad sort, och i sluttningen nedanför ett par rader fruktträd, men de äro nyligen satta, så de förmå ej gifva minsta skugga. Säden böljar sina ax rundt om, och det är icke häller det fulaste man kan få se. På aftonen håller kornknarren på i ett, och hela dagen hänger lärkan drillande i luften öfver fälten.

Rundt om blåa bergen. Öfver Tasbäcks by i öster – utsikten från mitt rum – reser Knytberget två punkter öfver horisonten. Knytberget är bjässen bland Leksandsbygdens berg. Några påfallande skarpa former har det icke, men då man färdas genom hagarna vägen fram mellan Slättberg och Lindberg – jag gjorde det i fredags kväll – så får man nog en föreställning om läget bra mycket närmare himlen! Öfverst på den kala hjässan ligger en turisthydda, synlig ända hit för den som hvet hvar den ligger. Utsikten därifrån är Leksandstraktens vidsträcktaste. Icke nog med att man ser hela Siljansområdet, utan man ser äfven söderut, öfver Falun och Tunaslätten med deras kransberg. Men låtom oss lämna Knytberget och följa synranden. Därnere öfver Fornby by höjer sig i horisonten det mäktiga, branta Åsledsberget, samt längre bort, midt öfver Tasbäcks holme, Skissberget och Romberget. Det sistnämnda bakom Roma by, ej långt från Hälla, där Rönnells äfven denna sommar bo. Käringbergets hvita torn glimmar i solskenet, men af själfa Leksand ser man intet, ty det skymmes af skogskanten vid Rexelbackarna.

Från Astris fönster mot söder har man en ändå grannare utsikt. Där glimmar Byrvikens hela vattenspegel med dess vikar och holmar. Granberget höjer sig därbakom med sakta sluttande granskogsvidder, och bakom Alviks by med dess i solen så bjärt röda stugor ligger Morkberget. Sedan bölja därbakom blånande vidder med en och annan fäbod hängande på någon liten grön fläck. Där ligger Skorpberget, Tafsberget, Blåberget, Bortberget, Buffilsberget, Förberget, Fårberget och allt hvad de heta dessa kedjor i sydväst, som på kartan se så lockande ut att intränga i. längre väster ut följer så Klockarberget med sina fäbodar och sitt höga brandvakttorn. Norrut se vi icke så långt, ty där ligga byarna på Björkbergets sluttning samt kyrkan, som verkligen har ett dominerande läge.

Jag skulle väl också nämna något om själfva stugan. Hon har 2 rum och kök neruti samt 2 rum och en hall öfvanpå. Vi ha hyrt stugan fullt möblerad med köksattiralj och sängkläder. Gumman Danielsson ha ganska bra saker. Möblerna äro inte så dumma och sängkläderna snygga. Beda tyckes ha fullt upp med grejor i köket. Vattenledning och slaskaflopp finnes i köket samt telefon. Vi äro alltså icke alldeles utom civilisationens råmärken. Och en härlig luft få vi gratis. Astri klagar på, att det alltid blåser och drar, men nog är luften frisk. Och ungarna tyckas också må bra. Kaj har fått så solbrända labbar. Men så är Dadda också ute och åker med honom i hans vagn hela dagarna. Maj-Kerstin är ännu för liten, men hennes tid kommer väl också.

Själf var jag däruppe öfver midsommaren och njöt friheten i mångdubbla drag. Man skulle ha kunnat frukta, att semestern i år torkade in, då platsombytet kom just så i skarfven, men lyckligtvis fick jag åtminstone midsommarveckan. Och det må man i alla fall säga är hyggligt att låta en nyanställd börja sin verksamhet med semester.

Redan första kvällen bekantade jag mig med de olika byarna rundt omkring.

Näsbyggebyn är vår egen by, men nästan hopbyggd därmed ligga Hallen, Backbyn och Björken. Tasbäck ligger ett stycke åt bryggan till och Almo och Alvik på andra sidan Alviken. Björken är den af byarna som kanske mest af alla bibehållit sina ålderdomliga drag. Där finnes ännu åtskilligt gammalt. Men få byar torde redan genom sitt läge ha så gynnsamma förutsättningar att göra sig, som det heter på konstnärsspråket. Den ligger där uppflugen högt uppe på Björkbergets gröna sluttning med sina i gammal äkta rödfärg strukna stugor flockade på gammalt Dala-manér. Det är något visst med den stämning, som hvilar öfver dessa gamla byar, som icke gärna kan beskrifvas och som icke återfinnes på andra håll i vårt land se dessa präktiga gamla gaflar med sina fläder- och olvonbuskar, och de obligatoriska humlestörarna, så ogement dekorativa äro icke de! Det är detta gammaldags byggnadssätt som gör det till stor del, denna ”avighet” mot yttre intrång, samtidigt med denna samhörighet i ett byalag. Gårdarna äro ofta förbyggda med uthuslängor som dölja själfva boningshusen för obehörigas blickar, och det är ofta först genom ett öppet portlider som man oförhappandes råkar att få en inblick i härligheten. Tänk att få växa upp i skydd af ett sådant hem! Här måste skaps ett släkte med friska, oberörda nerver! Måtte Dalafolket, medan ännu något finnas kvar, få ögonen öppna för det gamla härliga arf, som deras förfäder lämnat dem.

Tyvärr finnes på de flesta håll icke mycket av det äktgamla kvar. Det skall vara i dylika afsidesliggande byar, som den nya tiden icke lyckats utröra det gamla trots bästa vilja, ty kärnvirket har stått för bofast på fädernetorfvan! De s.k. Dala-konstnärer och dets frosseri i färger, som Siljansbygden i så rikt mått skänker, och som slagit ner sina bopålar här, - i Tällberg, Leksand, Ullvi, Siljansnäs och Mora för att icke glömma allas vår Carl Larsson i Sundborn – de borde kunna öppna ögonen på dalfolket och lära dem att konservera sina skatter, innan det blir för sent. Jag tänker att nog har Ankarkrona med sin verksamhet i Tällberg och Leksand gifvit ett godt föredöme för många, äfven om somliga fått för sig, att det är enbart snobberi. Äfvenså har väl Karl-Erik Forslund väl äfven här icke varit utan sina insatser.

I Björken har Mas-Olle slagit sig ner, och hans hem där har tillvunnit sig mitt nådiga gillande. Så skall man ha’t! Det enda jag har att anmärka är att hans gård är för mycket inbyggd, men det lär väl kanske mera bero af hans grannar än af honom själf. Nu håller någon på och bygger en eländigt anskrämlig loge midt för hans gårdsplan på andra sidan landsvägen.

På sin gård har Mas-Olle och hans Aina en rikedom på blommor som bara de kunna göra en glad i själen. Två stugor har han på sin gårdsplan, visserligen nya, men med de distinktaste färger, som underbart harmoniera med sin omgifning. För nyfikna turisters utestängande har han omgärdat hela sin tomt med skarpspetsade, omålade störar. Det är möjligen ej så vackert precis, men kanske nyttigt. Det verkar gärdsel för djurgård eller måhända palissader kring en negerhöfdings hydda. Man skulle kanske vänta sig få se något grinande turisthufvud spetsadt på en dylik påle.

Redan första kvällen var jag som sagt ute och ”tittade på sta’n”. uppe på höjden bortom kyrkan ser man öfver åt Olsnäsviken och de blå bergen bortåt Gesunda. Det var en varm vacker afton. Följande morgon – det var väl då den 21 – tog jag cykeln och svängde iväg västerut. I hagarna kring uppförsbacken vid Salberget lyste an midsommarens blomster i en ymnighet som är nästan ofattbar för en Forsbackabo. Den ena gläntan efter den andra öppnar sig i skogskanten med utsikt öfver gammal slåtterlada och därbakom hvälfves en blånande bergås – allt oförlikneliga taflor, så karakteristiska för just denna natur.

Jag snodde snart iväg, först till Drömyra fäbodställen och sedan åt höger, aftagsvägen till Limåsen, Bergsbolagets gamla bruksdomän, där några flottare stodo dåsiga i det öfversvallande solskenet och skötte sina hakar vid timmerrännan, där Limåns vatten i ilande fart faller ut i Limåviken med krusiga böljor och pärlande skum. Men det bar vidare genom skogen fram till Lundbjörken längre ut på Limåvikens södra strand. Några karlar höllo på vid en brygga, och yxhuggen störde tystnaden emellanåt, en katt solade sig på en trapp och en killing lekte i det flödande solskenet, men eljest dåsade hela byn under den heta värmeböljans tryck. Jag sökte mig ner till Siljans strand, en långgrund stenig vik, och tog i öfvervägande, om inte ett bad just nu skulle vara det enda möjliga. Men det blef nu icke af, utan jag blef sittande på en sten vid stranden och såg på hur ett par små kullor med uppkaflade byxor och kjolarna under armarna arrangerade hoppspringning ute i vattnet, medan deras på stranden kvarlämnade lillasyster galltjutande tillkännagaf sitt missnöje med prestationerna eller med något annat.

Så hem igen till den väntande sköna middagen. På hemvägen tog jag en annan väg och besökte Gamla Sågkvarnen med dess silfverglittrande kaskad vid dammluckan mellan ruinerna efter någon gammal anläggning, där flottare höllo på vid timmerrännan. Jag satt där en stund på kanten af en gammal mur, med benen dinglande utöfver det svarta, framilande vattnet med dess skum som af stelnadt glas, ifall man nu toge en ögonblicksfotografi. Det är för märkligt hvilken egenartad stämning man får öfver sig vid en dylik siesta vid ett vattenfall undangömdt så där inne i skogen!

Jag var sedan äfven vid Tasbäckskvarnen med dess långa timmerrännor och idylliska läge, innan det slutligen bar iväg hemåt. Dylika taflor med något af vildmarkslif äro pärlor i mitt minne. De sitta där länge fixerade.

En annan dag var jag hos Rönnells i Hälla. Det var en av dessa orimligt varma dagar som föregingo midsommaren. På en timme tar man sig ledigt dit, 45 gå åt till Leksand, och då får man trampa bra. Och sedan går det åt minst en kvart à 20 minuter. Vägbanan är utmärkt, fast åtskilliga svåra backar förekomma.

Hos Rönnells var det i år svår förstämning. Rundt om i samma by hade sharlakansfebern kommit, och ett flertal dödsfall hade förekommit, t.o.m. inom Rönnells syskons familjer. Så att de voro nu nästan betänkta på att fara hem igen, trots att de redan betalt in hyra för sommaren och dragit med sig till Dalarna så mycket saker. För öfrigt mådde de bra, om blott denna ängslan vore borta. Jag medger att scharlakansfeber är ingen angenäm granne, allra hälst inte i en sådan där ihopbyggd by som Hälla, Roma Ullvi, etc. och dessutom har ju folket på landet inte minsta känsla och intresse för hygien, utan gå i hus och ur hus som vanligt. – Astri var något till ängslig för sina småungar, då jag kom hem och hon fick veta, hur det var ställdt. Men dels hade de ju inte själva haft scharlakansfeber i sin familj, och dessutom borde väl bakterierna blåsa af på vägen under 20 km. för öfrigt bytte jag kläder omedelbart efter hemkomsten och hängde ut dem på vädring. Så mera kan man ju ej begära.

Sent på fredagseftermiddagen kom telegram från Ragnar och Signe att de skulle komma samma afton. De hade förut skrifvit och bedt få komma och äfven fått tillåtelse. De kunde emellertid inte gärna taga sig ut till Siljansnäs på kvällen. Tåget var ju dessutom försenadt och kom ej förrän ½ 12-tiden. De skulle således troligen bli tvungna att övernatta i Leksand, och detta visste jag, hvadan vi inga särskilda åtgärder vidtogo för att möta dem. För säkerhets skull satt jag dock uppe och väntade på dem till inemot ½ 12-tiden. Jag hörde då tåget i Leksand och förstod, att de omöjligt kunde komma. Så gissade jag, att de skulle komma med ”Gustaf Wasa” kl 8 på morgonen, och detta visade sig också riktigt. Ty då jag vid 9-tiden cyklade iväg nedåt bryggan för att möta dem, så kommo de kånkande med sina väskor bortåt smedens till. Det blef nu först frukost utaf, men sedan rustade vi oss omedelbart för en tur upp på Björkberget. Vädret var på midsommaraftonens morgon soligt men rätt blåsigt. I alla händelser var det vackert då vi voro upp på Björkberget, men det såg osäkert ut i luften, och på spridda ställen kommo åskskurar. Efter nedkomsten från berget fingo vi också vår beskärda del. Vi sökte under en av de värsta skurarna klockaren – jag tror han hette Wahlström – och bådo om nyckeln till kyrkan, ty vi önskade celebrera midsommaren med en privatkoncert därstädes. Medan vi inne hos den vänliga klockarfrun, som hade ”savour vivoar”, väntade på sakernas ”allt i allom” – ty jag antar, att klockaren äfven här är ett faktotum, åtminstone hade han hand om brödkorten – så spelade Signe ”pierre” på en filt på golfvet med en af småflickorna, som dock öfverglänste henne oerhördt, och det dröjde en god stund, innan potentaten behagade infinna sig. Så fingo vi nyckeln och fingo äfven tag i en pojke som varit uppe i tornet och klämtat och nu förklarade sig villig att komma i trampen.

Orgeln var ju gammal, men inte så dum; den var af Åkerman & Lunds tillverkning, visst med 8 eller 10 stämmor, tror jag. Det var ju en rätt treflig stund, äfven om inspirationen icke blef densamma som en midsommarnatt för 14 år sedan. I Fryksände kyrka. Mais c’est une autre histoire.-

På eftermiddagen skulle vi göra oss till och fara ut till holmen med kaffe och fruntimmer. Ragnar och jag foro i förväg för att se ut en lämplig plats, och funno äfven en sådan. Men så kom en liten skvätt ur skyn, och därmed var kvinnornas mod bortblåst – det började nu förresten blåsa rätt tappert – och så blef den utfärdens saga all. I stället fingo vi dricka vårt kaffe hemma.

På kvällen blef vädret ändå omöjligare för ett rättroget midsommarfirande. Det rägnade den ena skuren efter den andra och dessutom blåste det gräsligt kallt. Vi firade midsommar i gumman Danielssons kök vid den ljufva musiken af hennes grammofon och vi fingo egendomligt nog Astri med oss dit. Men det var mest ungherrskapet som var uppe och visade sig på styfva linan. Jag var uppe ett tag och trådde steppen med gumman Danielsson, men utan nämnvärt resultat.

Beda hade gumman Danielsson redan på eftermiddagen varit ute och skaffat en karl till och sändt iväg till Leksand. De kommo hemcyklande vid 2-tiden på natten, men jag kan knappast föreställa mig, att det kunde vara något egentligt nöje i det vädret. Uppe i en loge hos Mas-Olle brukar vara dans äfven, men äfven här syntes det bli rätt sparsamt med lifsglädjen, ty när ungherrskapet vid 10-tiden aflade ett besök däruppe, började de som först syssla med majstången och det hela såg enligt deras utsago ut att föra en rätt tynande tillvaro.

Midsommardagen blef bättre, morgonen ingick visserligen mulen, men det rägnade intet vidare. Vi voro hemma tills kyrkdags, eller rättare tills efter kyrkdags. Beda och Maja hade fått fritt redan till kl 11 för att få begapa stassen vid ett bröllop, som skulle bli i kyrkan, men då de kommo dit, var ståten redan förbi, ty den hade skett redan kl. 10. Vi kommo dit ungefär vid ½ 1-tiden eller något förr, och jag spelade en hejdundrande bröllopsmarsch efteråt till bondgubbarnas stora förundran. Läktaren var full av folk och hela kyrkan var förresten rätt fullsatt, sådan sed är i Dalom, åtminstone och framför allt vid hälgerna. Efter gudstjänstens slut gick brudparet med följe gatlopp genom byarna för att visa sig och vederbörligen beundras.

Efter middagen gjorde Ragnar och jag en mycket lyckad utflykt. Vi cyklade nämligen först till Tasbäckskvarnen, där vi ställde maskinerna och tågade så upp mot Klockarberget i akt och mening att äntra brandtornet. Uppför bar det genom frodiga löfängar och brokiga hagar. Till en början valde vi galet vid ett vägskäl, men sedan hittade vi bättre, ehuru den sista biten måste tagas på måfå i branten. Mycken linnea växte däruppe, och vi pustade ut för ett ögonblick på mossan i en dylik oas af mer än vanligt ymnigt förekommande sådan. Här var åter ett stänk af ödemark. Vi äntrade på långa stegar det rödfärgade tornet, som hade två plattformar. Tillfölje den rätt skarpa blåsten gingo vi ej allra högst upp. Men hvilken härlig utsikt. Här är man på ett visst afstånd från kulturen. Några byar finnas ej inom närmaste håll utan endast större eller mindre fäbodställen. Utsikten är ju på sitt sätt vida mer storslagen än exempelvis den från Björkberget; åtminstone ger den mer av naturkänsla. Här breda sig stora skogsområden åt alla håll. Norrut ser man ju långt ut öfver Siljan och ända upp till Elfdalen och dess porfyrkupoler, men utsikten västerut håller jag här styfvare på. Där är blott skog och berg och tjärnar så långt ögat kan nå. Visserligen med någon fäbod på ett eller annat ställe, men denna stör ej helhetsverkan

Vi försökte orientera oss efter kartan, men det hade sig inte så lätt. Gesundaberget är ju charmant genom sitt isobreda läge, men icke högst. Redan Fjällberget är högre. Men såvidt jag kan förstå är Säljträberg det högsta. Det är uppemot 600 meter medan Gesundaberget är ca 500. Jag trodde mig kunna skönja Högrisåsen långt ner i Järna bortåt Mora-Vänern-järnvägen, men det är nu inte lätt att afgöra, om det var riktigt. Söderut vidtager den högtbelägna, intressanta fäbodtrakten kring Norrskog och Brändskog, som på kartan ser så inbjudande ut, och i hvilken jag några dagar senare skulle intränga och erövra för mitt medvetande.

Nervägen från berget är från västra sidan. Vi ta oss ner till Klockarbergs fäbodar, härligt belägna bland midsommarens alla blomster. Och sedan vi efter en rundtur utmed Limån kommit tillbaka till Tasbäckskvarn och våra cyklar dröjde det ej länge förrän vi åter voro hemma. Vi satte skarp fart och använde visst knappast mer än timmen hem. Och så var detta midsommarminne ”ett minne blott”, men ett ovanligt vackert sådant. Mulet hade det varit förut hela dagen, men just då vi voro i fäbodarna sken solen upp i all sin varma glans och lyste så innerligt vackert på stugornas röda gaflar och midsommarblomstrens brokiga matta. Hvad är väl Dalarnas midsommarblomster utan sol?

Kvällen afslutades med en repetition av föregående aftons dans hos Danielssons, där grammofonen hasplade ur sig den ena biten efter den andra. Dock mest på Signes begäran: ”Under Afrikas himmel”. Musiknjutningen är minimal, men hvad skall en fattig sate göra, när ej bondspelemän finnas att tillgå?

På måndagen reste nyförlofvade herrskapet tidigt för att hinna med morgontåget från Leksand 7.46. Jag hade nu ej många dagar kvar. På onsdagen var det min mening att afresa för att inrätta mig i tjänst i Stockholm. De båda återstående dagarna ägnades dels åt familjelif, dels åt ytterligare ett par utflykter.

Familjelifvet erbjuder ju en sådan här sommar föga omväxling. Astri är ju bunden som aldrig förr, och hon tager också sin uppgift med alltför mycken oro och ängslan. Hvartenda steg af Kaj skall bevakas så att han inte går och trillar utför trappan eller ramlar baklänges med ett nattduksbord och en karaffin öfver sig. Och ombyte af barnens dress alltjämt, alltjämt. Det är ett ständigt bytande än på den ene, än på den andra. Och så skall Maj-Kerstin ha sin mat hvar tredje timme, så nog har Astri sitt bestämda göra och behöfver inte gå i villrådighet om, hur hon skall få tiden att gå.

Det är rätt underbart, huru fort hon ändå repat sig efter den senaste persen. På nionde dagen fick hon ju gå upp, och nu är hon som en ung flicka igen, fraiche i hyn och med samma flickmidja som förr. De två barnen synes inte ha ansträngt henne öfver höfvan. Visserligen klaga hon öfver rynkor, men de synes mig inte värst stötande, och dem torde hon nog, om hon sköter sig, kunna få bort. Hennes hår, som visade sig rätt illa medfaret, har nu igen börjat växa och återfå sin forna glans och luftighet. Hennes hår är dock vackert, synd bara att det alltmer mörknat med åren.