söndag 7 oktober 2012

Anteckningar från min lefnad – En cykeltur i Nyköpingstrakten

Söndagen den 15 juli 1917

Jag är öfvermåttan trött och slö. Hemkom i går afton vid 11-tiden från en två dagars tur nedåt Södermanland och dess residensstad. I fredags morgse bar det iväg ner. Jag löste biljett till Löstringe stn i afsikt att därifrån cykla vidare. Det var en het dag av dessa så olycksaliga dagar sommaren 1917, då gräset förtvinade under den glödande solens obarmhärtiga strålar och sädesstråna stodo ett och ett på den afbrända gråa leran. Det är en tröstlös syn som väcker onda aningar för kommande vinter. Hvad skall det svenska folket få att lefva af? Ja, i sanning var det tröstlösa syner! Och uppe i skrefvor och torrlänta ställen i bergssluttningarna ha björkarna redan i midten av sommaren börjat gulna. Tänk ändå hvilken skillnad mellan Södermanland och Dalarna! På det sistnämnda stället råder ingen jämförelse. Där ha ändå under hela sommaren kommit den ena åskskuren efter den andra, och grönskan är därför där tämligen oskadt och på sina ställen rent af frodig. Men arma människor söderut! Måtte Himlen snart gifva oss rägn, innan de sista resterna alldeles brändts bort.

Jag åkte i en sommarvagn med uppdragna fönster och följde med uppmärksamhet med i landskapet efter STF.s resehandbok. Det stod ej länge på förrän vi voro i Järna och sedan utefter den nya banan ner till Lästringe. Där sadlade jag min gångare, band fast rock och kappa på styrstången och beredde mig med uppkaflade skjortärmar på en dust med solskenet. Jag hade ej det till Lästringetrakten hörande kartbladet med mig och ännu efter hemkomsten och sedan jag studeradt kartan noga, har jag icke full klarhet i huru jag åkte.

bälinge Alltnog blef jag visad vägen till Bälinge kyrka, som passerades, men sedan är jag icke fullt öfvertygad om, att jag icke tog omvägar och åkte onödigt långt. Den stora stråkvägen Stockholm – Nyköping förbi Vagnhärad, Västerljung, Lästringe och Sättersta har jag cyklat en gång förut, nämligen för jämt tio år sedan vid ungefär samma tid. Det var 1907, då jag från Pålsundet gjorde turen fram och åter till Nyköping. Att jag nu passerade Lästringe gamla tornlösa kyrka har jag inget minne af, men däremot Sättersta. Och Svärdsbro med dess mejeri kommer jag också ihåg. Men hur och hvar kom jag ut från Bälinge kyrka på stora landsvägen. Det kan jag inte utfundera, ty jag tyckte inte det var värst lång tid, under det att kartan anger öfver halvmilen, och den vägen mynnar just vid Lästringe, som jag inte minns. Detta mysterium måste jag lösa på ett eller annat sätt.

Alltnog kom jag så småningom efter passerandet af åtskilliga ointressanta trakter ner till Runnviken och dess omgifningar, platser som ju äro rätt vackra och som inristat taflor i mitt minne redan från föregående visit.

Näsby Slott ligger där, inbäddadt i sin grönska (Det har i dagarna just öfvergått till dir. J. Bernström). Och längre norrut skymtar man Löfsund, högt beläget öfver vattnet. (Det bebos nu af en löjtnant Doivie). Jag gjorde en afstickare dit, ehuru det kostade mig bortåt en mil extra, och var hela allén upp ända upp på planen nedanför slottet. Istället för att vända om samma väg tillbaka neråt Svärtavägen, fortsatte jag för omväxlings skull norrut till vägskälet vid Enebylöt och tog den andra stora landsvägen, Björnlunda – Nyköping, hvilken väg förenar sig med den föregående strax nedom Svärta kyrka.

Något sevärdt erbjöd just icke fortsättningen. Jag trampade på i ett kör ända förbi Svärta kyrka och rastade först vid Vreta grufvor, som var ett af ändamålen för hela denna resa. En god stund gick jag där och spankulerade i backarna och tog diverse malmprof. Sedan flög det i mig, att jag borde passa på tillfället och införlifva äfven Förola grufvor ”wid mitt medvetande”. Man bör ju icke lämna något tillfälle obeaktadt att rikta sin erfarenhet.

Äfvenså ämnade jag bese Långgrufvan i samma svep. Men då hade jag förut valt en olämplig väg, ty nu måste det bära iväg uppåt igen, förbi Svärta gård. Tydligtvis hade cykeln nu också förloradt tålamodet, ty knappt hade jag passeradt Svärta Gård, förrän bakringen gick ned med ett enda tag. Det fanns ingen hjälp annat än att ställa sig i dikeskanten och taga fram reparationsgrejorna. Nå, ringen höll fram till Förola. Hur det gick i fortsättningen blir en annan historia.

Det var i alla fall roligt att få se Förola med dess mängder af anrikningsgods. Det hade varit något att släppa herrar Hallin och Hallström på. Men den saken är man nu för sent ute med. Percy Tham har ren (enl. Dahls utsago för 400 000J inköpt fältet af ing. von Post, som i sin tur – med andra pengar bakom ryggen – förvärfvat det av dess förra ägare. Dahl påstår att von Post gifvit 150 000. De förra ägarna voro visst Åkers Styckebruk för ¼, samt ett par privatpersoner – jag minns nu ej hvilka, fast jag hörde det igår. Percy Tham har nu emellertid byggt anrikningsverk för de vidlyftiga varpens tillvaratagande, men ämnar också sätta grufvan igång – efter två års stillastående. De höllo nu på med en lafve. Dessutom pågick diamantborrning på en parallellförekomst där de efter utsago af en arbetare på platsen skola ha påträffat både mycken och god malm.

Jag ämnade presentera mig för ingeniören för arbetet för att af honom få en del detaljer samt kanske bli ledsagad genom verket. Han hette Eriksson, var en ung karl, som jag såg genom fönstret. Men han var så upptagen af ett par arbetare, som han tydligen inte var riktigt sams med, och dels var dagen nu tämligen framskriden och magen började göra sina kraf påminta. Dels tänkte jag, att jag måhända kommer åter till dessa trakter och då kanske får tillfälle se verket igång. Det skulle igångsättas i sommar; den elektriska kraften fattades, men de höllo visst på med dess framdragande.

Alltnog, jag vände stäfven mot Nyköping. Men det visade sig stöta på åtskilliga svårigheter. Bakringen syntes nu alldeles ha tappat sugen, antagligen var den alldeles ”utpumpad” och jag tvangs inte mindre än tre gånger på den lilla biten till Nyköping ställa mig och flå af bakskenan och börja plåstra. Det fordrades hela min kända tålmodighet för att kunna tåla en dylik förolämpning. Och åtskilliga fula svärord blefvo nog frammumlade, mot min vana. Till sist nådde jag väl Nyköpings stad, men den lilla biten tog väl närmare två timmar att tillryggalägga.

Jag skulle tro att det smakade att få draga av sig de svettblöta skjortorna, taga sig en grundlig afrifning och sedan få sätta sig i matsalen och inmundiga en större middag à 4.15.

nyköping Eftermiddagen ägnades åt studier af Nyköpings stads fysionomi. Jag besökte slottsruinen, och åhörde en kostlig predikan af en liten gumma, som erbjöd sin tjänst och sitt historiska vetande. Det är i alla fall egendomligt att tänka sig, hvad dessa gamla murar skulle kunna förtälja från äldsta tider och tills nu, ifall de hade den gåfvan att kunna meddela sig med sena tiders barn.

Här nere skall man just gå ensam en ljum sommarkväll och lyss till det historiska suset omkring de gamla murarna med dess vördnadsbjudande träd och blommande buskar.

Staden erbjuder ännu många vackra gamla partier, särdeles kring ån med dess pittoreska grönska och halfruckliga gamla kvarnverk. Jag har redan förr gjort samma turer och vetat att uppskatta det idylliska draget. Det är ändå för märkvärdigt, hvilken betydelsefull insats ett sådant där vatten genom en stad förmår skänka åt stadsbilden. Hvad är en stad utan vatten? Jag tänker på Örebro, med dess sägenomsusade gamla slott, Linköping, Karlshamn, ja, Uppsala och Norrköping, fastän i de sistnämnda moderniteten förkvävt det mesta af just det idylliska drag, jag menar. Säg då bättre Trosa med dess å!

Framemot mörkningen äntrade jag berget bakom Helgonakyrkan, just där den pittoreska röda klockstapeln står. Därifrån har man en så präktig utsikt öfver hela staden och långt utan stadsfjärden. Där utmed ån och tillstötande gränder fångade mitt öga många bilder som nog sitta där i minnet en afsevärd tid. Nyköping är verkligen rätt tacksamt för dylika stunder.

Dagen därpå var jag uppe i otta. Redan ½ 7 var jag uppe och före 7 satt jag i sadeln på väg mot Tunaberg. Vägbanan var ovanligt fin. Det var torgdag (lördag), och massor av åkande kommo på sin väg till torget. Gladeligt trampade jag på, och det gick lätt nog. Snart öppnade sig Marsvikens blånande vatten, och långt bort öfver fjärden reste sig någon tandpetare högt i luften. Jag erfor sedan att det var skorstenarna på Couperapparaten vid Oxelösunds järnverk.

Naturligtvis åkte jag här fel, trots kartan, och hade jag icke så småningom råkat en gammal gubbe i en dikeskant och af honom blifvit upplyst om mitt misstag, så hade det icke stått många minuter på, förrän jag varit nere vid Bråvikens strand vid själfa Näfvekvarn. Emellertid vände jag och lyckades så småningom leta mig ner till Tunaberg och dess åldriga koppargrufva, där arbetet återigen pågick, men blott med 4 gamla gubbar. Jag träffade en gammal grufarbetare, som varit med och arbetat i alla kringliggande hål, både Dammgrufvorna och Kärrgrufvorna m.fl. enligt hans utsaga skulle nu ingenting mera vara att hämta utom möjligen i en grufva där zinkstsorken gick fram, men den grufvan hade brukspatron (Sederholm).

Min finaste upptäckt på detta håll var att det fanns ett välignadt ställe med mat, näml. Koppartorps skjutsstation där jag omhändertogs af en välvillig husmora, som i en hast satte fram ägg och smörgås, härligt nybakadt bröd (utan brödkort!), stekt skinka samt mjölk och kaffe med härligt hvetebröd, allt detta ”lukulleri” till det enastående priset af 1 krona. Jag kände det ungefär som om jag gjort en bättre affär.

Men nu blef det tid att vända. ”Broder Dahl” skulle komma med tåget kl. 10.46, och jag borde vara inne till den tiden. Vi skulle gemensamt besöka Sjösa och Wreta grufvor.

Vi fingo efter mycken väntan en droska med två hästar. (pris för 3½ timme 14 kr! Hvad säges? Och vi besågo först Wreta och så Sjösa.

Wreta underkastades nu en närmare besiktning än dagen förut. Jaggick omkring med magnetometern samt tog diverse malmprof i en påse. Jag måste säga, att jag verkligen blef en smula imponerad. Wreta är ju under nuvarande förhållanden en afsevärd possession! Denna grufva går f.n. att göra mycket pengar på. Malmen är ju fattig och full af oarter i dagen, men den kan ju både bli rikare och renare längre ned. Jag skulle så nästan tro. Och utsträckningen är verkligen betydande! Jag blef rent förvånad däröfver. Af kartan synes ju en hel del, men man får bättre begrepp om saken vid utstegning på platsen. Här måste ett företag igångsättas och det snart! Det kan bli stora pengar af!

sjösa Vid Sjösa gjordes blott en kort visit. Vi togo vägen förbi herrgården. Den kvantitet, som Oxelösund tagit af varpen, hade ej nämnvärt förminskat högen. Jag stakade ut den kvarvarande högen till 25 meters längd, 6 à 7 meters medelmäktighet samt 20 meters bredd. Varpen föreföll rätt fattig, men torde löna sig att sända genom ett sofringsverk.

På eftermiddagen afslutade jag denna Nyköpingsvisit med en liten afstickare till Oxelösund. Det är 13 km dit, och färden tog ungefär en timme. Jag var ej nere vid hamnen, utan for direkt till Gamla Oxelösund med lotsutkiken. Efter erhållen vederbörlig tillåtelse äntrade jag den höga utkiken med dess otäckt långa och branta stege. Den är rätt arbetsam att gå upp i; åtminstone kräfves både vana och en del nerver. Uppe i toppen är ett litet skåp, hvari ej rymmes mer än högst 3 personer. Man har en obeskrifligt vacker utsikt häruppe, speciellt om man som nu gynnas af ett så strålande klart väder. Hela hafvet från trakten af Landsort till Arkö ligger utbredt framför en, med en orimlig massa små undervattensgrund och skär. Häfringe, som ligger på 7 min. afstånd synes synnerligen fint i långkikaren, med hvilken man obehindradt såg folk på den distanden och äfven torde igenkänna dem på gången om så vore. Längst åt höger stack Arkö båk upp sin karakteristiska profil och äfven Arköbådan med dess höga kummel sågs ovanligt tydligt.

Lotsvaktstugan Arkö För öfrigt ser man ju äfven långt inåt Bråviken. Någon zeppelinare kunde inte för tillfället skönjas på hela horisonten, eljerst äro de enl. lotsförmannens utsago ingalunda sällsynta. Nästan hvar och hvarannan dag syns dom åtminstone från Häfringe, men äfven ofta från denna utkiken.

Det var rent af svårt att slita sig från denna hänförande tafla. Särskildt svårt för mig som har så stark dragningskraft till hafvet och dess oförlikneliga skönhet, som gör sig så mycket mera intryck, som det nu är så länge sedan jag hade tillfälle förnimma den. Jag minns ännu de oförgätliga intryck jag fick om kvällarna på Wiskär, där jag brukade sitta uppe i lanterninkransen, slängande med benen öfver bråddjupet, och letande med långkikaren ut öfver horisonten efter de stora ångarna från och till Oxelösund. Sådana taflor sitta länge i minnet!

Men verkligheten kallade! Jag måste åter till Nyköping för att taga tåget där kl. 8.4. Hemåt gick det om möjligt ännu fortare än på bortvägen.

Tåget kom precis, och vi ångade åter mot Stockholm, lämnande staden och dess nya vackra stationsanläggning bakom oss.

(Samtliga fotografier från Riksantikvarieämbetet, Kulturbild. Klicka på bilderna för länkar)