tisdag 17 december 2013

Inte skulle jag vilja bo där…

Nu var jag färdig med mitt Gellivarebesök för denna gång. På måndagen borde jag vara hos borgmästaren i Luleå. Jag kunde därvid taga natt-tåget från Gellivare och ändå vara i Luleå till frukostdags. Följaktligen kunde jag anslå hela söndagen till utflykter, hvarvid jag därvid hade mina funderingar både på Porjus, som jag inte sett, och på Abisko, som jag förut sett, men som fortfarande lockade. Emellertid var jag mol solo, och en dylik utflykt skulle kosta rätt mycket pengar till, enär jag utom dryga biljettpengar äfven skulle betala snälltågsafgift o.s.v.

Visserligen lockade en utflykt till Harsprånget, men så resonerade jag som så, att denna årstid icke var Harsprångets bästa tid, att jag måhända skulle komma igen till dessa trakter nästa år, eller kanske redan på höstsidan i år, och kanske i sällskap. Följaktligen slog jag dessa turistiska planer alldeles ur hågen, och for hela söndagen på ett odrägligt blandadt tåg ner till Boden och Luleå. Jag skulle ju i alla fall den vägen.

Den resan var icke vidare nöjsam – man reser denna sträcka hälst på natten – men den skulle ju ändå göras. I Boden åts en god middag, och jag gjorde mig så godan ro, att jag alldeles glömde bort att lösa ny biljett till Luleå och att få den gamla påskrifven. Detta kostade mig en straffbiljett, oaktadt jag genast gjorde anmälan därom till konduktören – den enda gång i mitt lif jag råkat ut för något dylikt.

lule1 På söndagseftermiddagen rullade jag alltså in i Luleå för första gången. Mitt intryck af staden? På mig gjorde den ett öfvervägande kallt och dystert intryck. Inte skulle jag då vilja bo där för allt smör i Småland. Det är ju möjligt att skärgården och hafvet utanför skänker några färsonande drag – det vet jag inte – men det är om själfva staden jag talar.

Staden har ju en charmant hamn – en af Europas bästa, skrytes det. Också har väl staden sin f.n. främsta betydelse såsom utskeppningsort för en del af Norrbottensmalmen. Svartön och Luleå passar bra ihop synes det mig.

Svartön är ju för Luleå ungefär detsamma som Värtan för Stockholm. Svart och rökigt är där och en intensif rörelse pulserar. En tekniker går ju ut dit för att studera de mekaniska anordningarna för utlastningen, men sedan han blifvit förtrogen med den, återvänder han – antager jag –icke så omedelbart.

svartön2 Ja, det finns ju ett Turistföreningens utsiktstorn öfverst på berget, där man ju får den bästa öfverblicken öfver såväl Svartön som Luleå stad. Men sedan man sett äfven den utsikten, så antager jag att man icke nöter trapporna i det tornet.
Det mesta intresset anknyter sig till hamnen. Åtminstone gjorde det så för mig. Så fort jag tagit mitt rum i besittning i det för stadens förhållande väl litet för pompösa stadshotellet, så drog jag mig genast ner till hamnen, som just då företedde en synnerligen liflig anblick. Där lågo ett 10 – 15-tal tyska malmångare, väntande på sin tur att få angöra malmkajen. Stadens gator och stadsträdgård hvimlade äfven af de tyska sjömännen, som på söndagskvällen hade landpermission. Jag gick upprepade gånger därnere i hamnen, såväl vid dagsljus som i skymningen och sedan belysningen tändts. Utan tvifvel skänktes här åtskilliga stämningsmoment.

lule2Stadens pulsåder är Storgatan, ty där ligga biograferna. Där äro också Stadshotell, post- och telegrafstation belägna samt stadens förnämsta affärer. I yttersta slutet af densamma är Stadsträdgården, en mycket blygsam anläggning.

Kyrkan, högtbelägen och dominerande, är en tegelkyrka i 90-talets gotiserande stil, påminnande om Johannes kyrka i Stockholm, men banalare än denna. Några sevärdheter f.ö. kunde jag inte finna. Det finnes ju ett norrbottniskt museum, som lär skola hysa en del intressanta saker af bl.a. lapsk härkomst, men min
Tid förbjöd mig att närmare inlåta mig på dylika intimiteter.

Mitt ärende i Luleå var att studera i Borgmästarearkivet, men borgmästaren var bortrest, så jag måste reda mig på egen hand. Jag hade från Stockholm uppbeordrat mina stora grufliggare som jag också genomgick. De erbjödo för detta distrikt ett synnerligen magert arbetsfält. Arbetet härmed var snart öfverståndet och jag skulle ha kunnat afresa från staden redan på måndagseftermiddagen om blott tåglägenhet funnits. Men det fanns blott en enda tågförbindelse söderut numera, nämligen tidigt på morgonen, jag tror det var 6.20 eller något dylikt.

Efter besöket vid Svartön, hvarunder ett hotande åskväder passerade norröfver, utan att dock beröra staden, hade jag hela eftermiddagen fri, och fann situationen öfvervägande tråkig. Att draga fram och tillbaka på Luleå stads gator i akt och mening att studera ”folklifvet” är verkligen mycket litet gifvande. Jag gjorde några slag ikring för fullständighetens skull för att ändå ha sett staden, men redan vid 8-tiden drog jag mig tillbaka till mitt rum, och lade mig omedelbart.

Sömnen vägrade dock envist att infinna sig och jag tillbragte en mycket orolig natt.

Foto: Henny Tegström, Luleå. ca 1910. Från Luleå stadsarkiv.

torsdag 5 december 2013

Grufvbesök och misslyckad bärplockning

Lördagen den 25/8 (1917) besågs ånyo Ferrum.

Strandberg kom ner till hotellet vid 11-tiden och vi cyklade båda i skarp fart de 19 km. Grufvan var nu tom, och botten lät sig besiktigas. Stegar och broar voro af bra beskaffenhet, och det var icke minsta svårighet att praktisera sig ner. Men vått var det, och obehagligt, trots oljerock, ty de hade nyss förut skjutit, och röken stod tjock och kväljande kvar i bottnen. Man kunde endast med möda urskilja detaljerna.

Malmen var hufvudsakligen bunden till bottnens norra sida, där kvartsen framgick. Den sades skola gå ända ut mot grufvans midt, men rikast visade den sig utmed norra kanten, där verkligen mycket vackra körtlar stodo att se. Jag anhöll, att de skulle taga upp några buttor för att man skulle få se i dagsljuset, hvilket de ock gjorde. Och malmen såg verkligen inte dum ut. Vore blott vattenfrågan inte så besvärande, och gruffolkets pretentioner inte så omöjliga, så ginge grufvan tillsvidare säkerligen med god förtjänst.

Vi kommo öfverens om, att Strandberg skulle få arbeta hela veckan ut med att göra ett tätningsförsök med cement. Jag beslöt detta på eget bevåg, och telegraferade sedan till Hallén att sända 300 kronor till enbörjan, hvilket han ock gjorde. Det skall nu bli intressant att se, hur detta försök kommer att utfalla.

Vi stannade sedermera inte länge kvar vid grufvan, utan anträdde tämligen snart återfärden. Jag hemkom i lagom tid till middagen.

Efter middagen lånade jag på hotellet en stor korg och ämnade mig begagna eftermiddagen till att uppsöka mitt präktiga blåbärsställe från dagen förut, och då söka utröna hur mycket som kunde åstadkommas på ett par timmar.

Jag kom emellertid aldrig fram till det riktiga stället. För myggens skull! Jag borde ha insett detta på förhand! På en sådan varm eftermiddagsstund! Men så sent på året trodde jag inte att myggen skulle vara så besvärlig. Hade det dock varit på morgonen, så skulle det ha gått alldeles charmant. Nu blef det en absolut omöjlighet att plocka bär.

Visserligen försökte jag i det längsta plocka med vänster hand och oupphörligt hviftande med den högra söka hålla myggen på afstånd. Detta hade gått, om det varit vanlig mygg, men detta var knott i hela skyar, och mot sådan skyddar man sig inte med hviftningar, om så vore med bägge händerna!

Mina kläder voro alldeles gråludna af tusental af dessa satans odjur, och handleder och nacke kunde inte skyddas annat än genom hastigt springande, hvarvid luftdraget befriar en, så länge man springer. Men stannar man en minut – vips äro de på en igen. Jag rafsade åt mig några bär här, några andra där, men på detta sätt var det ju lönlöst att hålla på. Jag måste vända innan jag någonsin nådde fram till mitt charmanta bärställe.

Flickan i matsalen, som ”gifvit mig korgen”, log ett stilla leende, då jag återlämnade korgen med blott en eller annan liter i, men que faire?

onsdag 4 december 2013

Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret

Fredagen den 24/8 (1917) stod helt och hållet till min disposition, enär jag inte förrän på lördag eller söndag kunde få besiktiga botten i grufvan vid Ferrum.

Fredagen var på morgonen lika strålande vacker som de föregående dagarna. Jag låg emellertid länge efter gårdagens strapatser och kom ej upp förrän långt fram på morgonen.

dundret1Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret. Jag tror det var vid 9-tiden som jag passerade bron öfver järnvägen nere vid stationen. Vägen går på andra sidan om järnvägen, förbi en större byggnad, som såg ut att vara fattighus, barnhem, e.d., ty planen hvimlade af småbarn. Sedan passerar den en del andra gårdar för att slutligen vika af uppåt Dundret till. Detta ser ut att ligga så nära, men det är dock 5 km fram till det.

Förterrängen är sumpig med lågvuxen skog och myrmark. På sina ställen är vägen långa sträckor spångad. Jag gick ej den vanliga turistvägen upp – den utgår från bryggeriet strax jämte Fjällnäs, utan följde en annan gångstig, som till en början gick tämligen rätt på Dundrets topp, men så småningom böjde af åt väster så långt, att jag började misströsta om att någonsin på den vägen nå målet.

Jag lämnade därför vägen och gick ut i terrängen, därvid sättande rak kurs på förberget med dess topp. Till en början gick vägen öfver risbevuxen tallhed med ett och annat blåbär, samt ljung, men slutligen kom jag ner i en stor, vidsträckt myr, som löpte parallellt med berget i hela dess utsträckning, och som alldeles skulle ha hindrat hvarje försök att nå berget på denna väg, om det varit tidigare på sommaren. Nu var myren inte våtare, än att det gick att hoppande från tufva till tufva taga sig öfver till fastlandet.

På andra sidan myren började marken alltmera höja sig upp mot Dundrets sluttningar. Nu började blåbären på allvar! Jag har aldrig i mitt lif sett maken till den bärrikedom, som nu uppenbarade sig! Man blef riktigt ledsen åt att tänka sig, att all denna härlighet i detta dyrtidsår skulle få stå otillgodogjord. Ty på denna sidan af  berget går icke folk. Sluttningen var alldeles blå, och sådana bär sedan! Cirka 7 – 10 mm stora. Jag hade ingenting att plocka i än magen, och den förslog härvidlag icke långt. Faktiskt kunde man sitta stilla på ett enda ställe och plocka litertals.

dundret2Men jag måste lämna blåbären och börja uppstigningen på berget. Naturligtvis kom jag i fjällets brantare del! Det blef rätt ansträngande, hälst som sluttningen var alldeles öfversållad af större och mindre block. Det blef att taga till kryssen. Hjärtat fick utstå ganska stora påkänningar under denna stora höjdförflyttning. Det blef ett par gånger nödvändigt att hvila några minuter för att pusta ut och torka svetten.

Sikten, som på morgonen varit god, blef nu allt sämre. En molnvägg kom med fart farande från väster och insvepte högfjällen så att man med möda kunde urskilja kammens konturer. Kirunavaara, som till en början så tydligt kunde skönjas, gjorde inom kort de andra fjällen sällskap. Slutligen såg man af trakterna västerut och mot nordväst endast en eller annan mil. Mot norr afslutade Malmberget med sin välkomsttopp, samt Tingvalls kulle synranden. Öster- och söderut var det fortfarande rätt klart, ehuru äfven där snart solrök började göra sig gällande.

dundret3Jag fortsatte mot toppen. Den var snart nådd. Däruppe rådde ett blåsväder, som inom kort alldeles skulle ha ådragit min svettiga lekamen lunginflammation, om icke min präktiga rägnkrage hade varit med och skyddat för vinden. Vistelsen på toppen blef under dessa icke fullt så lyckliga förhållanden icke så långvarig. Efter ett kort besök i hyddan, som var illa medfaren af hänsynslösa ligaturister, anträddes nerfärden som nu kändes i knävecken. Uppfärden tog från Gellivare till toppen ca 2 timmar, nerfärden gick på halfva tiden.

Vid 3-tiden anträdde jag en cykeltur till Malmberget, sedan jag per telefon hos Fagerberg inhämtadt yttrande om lämpligheten af ett besök. Jag skulle få medfölja på hans turer, och hade hoppats få se åtminstone något af grufvorna. Däraf blef emellertid ingenting. Fagerberg blef nämligen hindrad på sitt kontor, hvarunder jag blef sittandes i biblioteket, sysslande med antecknandet af böcker, lämpliga för inköp. Sedan hunno vi just icke se mer än förrådet, samt maskinhuset för centralschaktet förrän det blef tid att gå med F. hem till hans trefliga hem, där en treflig hvardagsmiddag blef afäten. Kaffe och cigaretter kommo på bordet, och vi tillbringade en angenäm afton, medan dagsljuset sjönk.

Jag lockade sällskapet till skratt med berättelser om den vidunderligt misslyckade resan, som jag 1905 gjorde från Ånneberg via Motala och Norsholm till Rigna.

Fru F. visade trefliga Lapplandsfotos från deras utfärder i fjällen, och hela aftonen förflöt på angenämaste sätt.

Jag återvände vid 10-tiden till Gellivare, njutandes den säregna stämning som åtföljer en dylik nattlig hemfärd mol solo genom det dystra myrlandskapet.

måndag 2 december 2013

Gubben själf blef vår vägvisare

finnskog Nå, till Puornovaara kommo vi. En finnskog, högt uppe på en ås, hvarifrån Dundret hälsade oss som en gammal bekant. Byn, som bestod af ett flertal små gårdar, brukades efter hvad det sades, uteslut-
ande af medlemmar af ätten H, söner och mågar. Gubben själf blef vår vägvisare.

Kopparfyndigheten, som Löfstrand yttrat sig så fördelaktigt om, skola vi i tysthet förbigå. Den var belägen ca 20 min. gångväg på den andra sluttningen och på andra sidan om en liten bäck. Väg fanns ej dit, och det var ingen lätt sak att hitta. Hvad som mest intresserade, var blåbären, men sådana kunde vi ha hittat på närmare håll. Själfva ”fyndigheten” bestod af några, högst decimeterbreda, men vanligen smalare ådror af kvarts i någon mörk hornbländeskiffer, på ett och annat ställe förande som accessoriskt mineral, en gnista kornit, mer eller mindre ärgad. Det var allt. Någon ynkligare anledning till kopparmalm har jag aldrig sett – då var Unges ”koppargångar” i kvartsen vid Ånimmens strand af vida högre kvalitet.

Nåja, undersökningen blef ju icke häller långvarig. Vi vände tämligen omedelbart. Gubben H fick en femma för besväret, men afböjde supen som erbjöds.

Vi återvände till Leipojärvi, hälsande civilisationens pionjärer i denna Sveriges utkant – ett lag telefonarbetare, som höllo på att resa stolpar efter landsvägen.

Tillbaka till Leipojärvi kommo vi väl vid 5-tiden. Vi stannade inte ett ögonblick längre än som behöfdes för inmundigandet af tidigare nämnda “storslagna” middagsmåltid. Och sedan företogs hemfärden samma väg öfver de stora myrarna. Vi hemkommo i mörkningen vid 9-tiden, och jag vill lofva, att det smakade med mat ofvanpå en dylik utfärd.

Uddenberg reste nu samma natt med natt-tåget vid 2-tiden. Han skulle till Sundsvall och beräknades anlända till Stockholm på söndagen.

söndag 1 december 2013

… ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes…

Augusti 1917

Ingeniörerna här upp vid Malmberget ha då förstklassiga bostäder. Och det måste de ha. Häruppe i det långa vintermörkrets land måste läggas vikt vid att tjänstemännen, då de mot kvällningen afsluta sitt arbete, få återvända till ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes ur hvarje vrå och där en viss komfort försonar dem med ödet att vara afstängda från världen utom den månad på sommaren, då de åtnjuta semester.

Men så ha de också präktigt i alla afseenden. Rikliga utrymmen, modern bekvämlighet, icke utan en viss solid elegans! Vännen Fagerberg hör till de sist installerade, men han har ändå redan hunnit komplettera sitt hem, så att just ingenting fattas.

Gedigna möbler hade han, särskildt salongsmöbeln i gammal flammig björk var charmant och matsalsmöbeln likaså. I sitt eget rum hade han en stor öppen spis af tegel med vackra mineral upplagda på spiselkransen. Bekväma fåtöljer, vackra mattor och små originalkonstverk, litografier och små oljemålningar, upphängda här och där. Och först som sist, en rikedom på blommor i alla upptänkliga fönster, en rikedom, som man sällan ser ens långt söderut, där likväl bättre betingelser finnas härför, än så här högt upp i höga norden.

Men detta är också en konsekvens af landskapets natur. Här, i de karga vintrarnas land, där sommaren är så kort, måste de lägga an på att i rikare mått än söderut njuta sommarens glädje och behag. Att lefva mer intensivt den korta tid de få!

Jag dröjde mig kvar i deras trefna hem ända fram i kvällen, då endast en blekgrön rand i norr gaf en aning om dagsljuset. Med full fart körde jag den jämna, goda vägen tillbaka till Gellivare, lämnande de tretusen glimmande fönsterrutorna i Malmbergssamhället bakom ryggen, under det att Dundret reste sina nu så hotfulla ryggar med knappt märkbara konturer rätt framför.

På torsdagen den 23 – Signedagen – besökte vi Pournovaara. Nu togs den andra stora landsvägen från Gellivare, den österut – ner till Kalixbygderna. Samma tröstlösa utsikter som förut, men liksom då Dundret som färdkamrat.

29 km åkte vi med två raster, under hvilka hästen fick pusta ut en kvart, medan vi letade sparsamma blåbär i vägkanterna. Några byar – Liikavaara – och en och annan ödemarkssjö – Sakajärvi – passerade vi, men eljest var den ena kilometern tämligen lika enformig som den andra. Vägen var dock god, och bättre skjuts hade vi nu än gången förut. En riktig pigg liten häst hade vi – särskildt sprang han de 29 km från Leipojärvi i ett kör, riktigt snällt.

Slutligen, framåt 1-tiden, nådde vi Leipojärvi by med gästgifvaregård och rikstelefon, en smula vänligare belägen vid en liten ödemarkstjärn. Här för folket ett sträfsamt knog för tillvaron. Det är icke mycket de kunna aftvinga den frostbitna jorden! Litet korn och potatis är det enda. Möjligen litet lingon i skogen och en och annan abborrpinne i sjön.

I Gellivare hade man sagt oss, att här skulle vara god mathållning, och att vi inte skulle behöfva sakna någonting i den vägen. Af den orsaken kommo vi oss inte häller för med att fråga per telefon om maten eller att beställa något. När vi så vid lunchdags kommo fram, rätt glupska, så fanns jämnt intet att få. Bröd hade de ej sett till på 14 dagar. Smör var en lyx som de ej bestått sig i år. Kött och ägg skola vi ej tala om. Det enda vi lyckades dyrka upp var de sista resterna af en ostkant, samt hvarsitt glas mjölk. Och det lefver man inte gärna en hel dag på.

Man må sätta sig in i dessa människors lif häruppe under dessa omständigheter. Det gör en ”dyrtidstänkare” gott i kroppen. En säck dåligt ärtmjöl hade de betalat med 150 kronor – 1.50 kilot! Det var deras brödbitar, som de ej ville bjuda oss på.

Och deras vinter utan lyse! Det blir pertstickorna igen liksom för 100 år sedan i finnpörtena!

Folket talade rätt allmänt finska häruppe. Vår gästgifvare, en rödlätt, satt figur, som ändå ej tycktes besitta några spår af dyrtidens framfart, talade både finska och svenska, men svenskan gick så tungt förklarade han, så att i sin familj använde han endast finska, som är mera sjungande och lättflytande, fast den låter som om de skulle i kors minst vricka tungan af alla konstbesynnerliga vändningar och tonfall.

Vi beställde litet fisk tills vi skulle komma igen från Puornovaara – vi hade en mil ytterligare dit och beräknade vara tillbaka vid 5-tiden. Och fisk fingo vi, men det var abborrpinnar af den storlek, som bäst lämpar sig för att ge åt katten, och de voro kokta ofjällade i en saltlake, som kom tänderna att gnissla. Denna fisk, af hvilken jag med stor möda kunde expediera två små exemplar, plus ett par bitar af deras ärtbröd var det enda vi fingo till middag – oberäknadt den stora sup renadt, som Uddenberg bjöd på. Och som gjorde godt ända ner i stortån.

fredag 29 november 2013

Dundret följer en öfverallt…

Augusti 1917

Framemot 10-tiden träffades vi i matsalen, och kl. 11 stod hästen och väntade – en gammal skinntorr krake, med en vagn som såg ut att vara från 1800-talets början. Men de åka ju bil häruppe med, fastän nu ingen bensin finnes.

Att fara till Pournovaara redan första dagen blef väl kanhända väl starkt. Vi hade då måst ge oss iväg tidigt på morgonen. Vi inskränkte oss alltså till att denna dag bese Ferrums mycket omtalade koppargrufva.

Det var lång väg dit – 19 km – öfver typisk Gellivarenatur – oändliga blöta myrar, omväxlande med tallhedar med renmossa, utan undervegetation, sterila och tröstlösa. På ett och annat ställe en mindre älf eller bäck, bl.a. Linaälfven, hvars vatten är alldeles grumligt af slam från anrikningsverket vid Hvitåfors.

dundretMen vidt öfver landskapet sticker Vasara-Tunturi, eller Gellivare-Dundret upp sina mäktiga kupoler, 832 m högt mot skyn, och bryter enformigheten. Dundret följer en öfverallt i dessa nejder, hvart man än tar vägen. Man lär sig värdera det som en gammal god vän, och man nickar igenkännande, då det efter en ny landsvägskrök, eller på krönet af en backe ånyo sticker upp sin hjässa, med turisthyddan på toppen.

Det var sällsynt klara och fina dagar, när vi voro däruppe, och hyddan aftecknade sig med full tydlighet på 3 mils håll.

nautanenVi gjorde en väldig krök rundt om berget Sorvanen, vände mera mot norr, fingo syn på det kalt uppstickande fjällberget Nautanen med dess grufanläggningar och fönster, glittrande i solen, passerade utför en väldig lång backe, och voro så snart framme vid Nietsajoki, kalladt ”Ferrum”.

Kopparen förekommer här hufvudsakligen såsom mer eller mindre ymniga insprängningar - icke imprägnationer – af kopparkis i en svart bergart, troligen någon hornblendeskiffer, med sura utskiljningar af kvarts. Kisen synes mest bunden till kvartsen eller dess kontakt med hornbländestenen, men förekommer äfven insprängd i den senare. Den på backen liggande, upptagna malmen, såg ut att med lätthet kunna utskrädas till 5 à 7 %. Jag blef verkligen rätt förvånad öfver att finna så rik malm, ty man är här i Sverige icke så bortskämd med så rik kis.

Underordnadt förekom sekundärt brokig kopparmalm samt svartkoppar, som ju kan tänkas ytterligare höja Cu-procenten. Alltnog, malmen var ovanligt vacker, rätt stora bitar – som knytnäfven eller mer – af helren kis kunde ofta renknackas.

Själfva grufvan är visst ca 18 m djup. Det är rätt och slätt ett schakt nerdrifvet utan vidare arbeten påbörjade. Schaktet såg åtminstone upptill ut att vara ca 4 x 4 m, men det är möjligt att det nedåt kunde vara något vidare. Emellertid var det en sträcka till att vara våt. I den södra väggen fanns i schaktets öfre del en horisontal spricka, genom hvilken vattnet bokstafligen flödade. Det kastade sig sedan i små kaskader utför den ena afsatsen till den andra, och söndersplittrades delvis till ett fint duggregn, som inte var vidare behagligt. Att försöka beräkna minutlitertalet var inte så lätt. Emellertid höllo de nersatta träpumparna läns, och på grund af uppgifter om dessas slaglängd och slagtal, borde man lätt kunna räkna ut vattenmängden.

Vore någon ort inskjuten, så kunde man ju söka skydd i den, nu tvingas man emellertid att exponeras sig hela tiden för skvalandet.

Med hänsyn till den rätt rika malmen föreslog jag, att man borde söka med cement täta sprickan ifråga, och på eget bevåg beslöt jag att låta bekosta detta försök.

Grufvan var vid detta första besök i Uddenbergs sällskap icke läns, utan fylld med vatten. Jag anhöll då att grufvan måtte länsas, så att botten kunde åtkommas, och hemställde till Uddenberg, huruvida han eller hans ”Ferrum”-bolag ville kosta detta arbete. Han ingick härpå, och telegraferade till sin kompanjon Axell i Sthlm efter 300 kronor, som beräknades åtgå för ändamålet.

Arbetet uppdrogs åt mig. Strandberg, den unge (Falu-)ingeniören, som förut af Ferrum arrenderat grufvan, men icke gick iland med att fortsätta arbetet – om af brist på förlagskapacitet, oklok ledning eller grufvans mindre lönande brytvärdhet, eller möjligen allt detta i förening, är ej godt att säga.

Strandberg erhöll emellertid uppdrag att länsa grufvan, och detta beräknades vara klart på lördag eller söndag. Under tiden skulle vi besöka Pournovaara.

Vid hemfärden på eftermiddagen gick hästkraken sönder. Han tappade helt plötsligt sugen, ungefär midt på halfva vägen, och det fanns knappast planer på att få honom framåt. Kraken befann sig ju i ett eländigt tillstånd – undernärd, förstås. Uddenberg och jag gingo till en början utaf för att lätta ekipaget, men satte oss på i utförsbackarna, dock gick det inte i utförsbackarna häller, och till sist togo vi vår Matts ur skolan och gingo på egna ben mycket fortare de återstående ¾ milen tillbaka till Gellivare.

Det var den ynkligaste skjuts jag i hela mitt lif varit med om. Jag hade på e.m. tänkt hedra Dundret med ett besök, men den storartade och högtflygande planen sprack skändligen. I stället tog jag min cykel och kuskade iväg till Fagerberg i Malmberget.

söndag 24 november 2013

Lapplandsresan

Augusti 1917

Nu kommer historien om min Lapplandsresa.

Advokaten Hj. Uddenberg hade sedan någon tid förut genom Carlsten bjudit ut en kopparfyndighet i Gellivaretrakten, benämnd Pouruovaara. Fyndigheten hade förut besökts af Löfstrand, som om densamma skrifvit ett vackert uttalande, och just på den grund hade jag all anledning att genast ställa mig skeptisk mot företaget.

Jag hade bedt Uddenberg uppskjuta denna resa, emedan den inte kom mig särdeles lägligt för mina planer. På lördagen ringde han emellertid och ville inte skjuta på resan längre, och då gaf jag med mig, och vi bestämde, att vi skulle ge oss iväg på måndagsaftonen med nattåget. Det var alltså den 20 augusti.

Jag hade emellertid en viss motvilja för att tillbringa tre nätter efter hvarandra på tåg, hvarföre jag beslöt att fara Uddenberg 12 timmar i förväg, lägga mig på hotell, och ansluta mig till samma tåg dagen efter. ’jag lämnade alltså Siljansnäs på måndagsmorgonen vid ½ 7-tiden på cykel, och hade min väska fullpackad frampå, hvilket till en början syntes erbjuda oöfverstsigliga svårigheter, men sedermera befanns gå alldeles utmärkt, sedan jaga fick binda fast väskan på ett särskildt vis. Jag kom till Leksand i mycket god tid. Löste min biljett blott till Krylbo.

bracke I Krylbo åt jag en stadig lunch och var så redo att omedelbart medfölja Östersundståget till Bräcke, som jag utvalt till nattkvarter.

Jag tänkte snåla på skjutsen och åka III klass, hvilket emellertid, så som jag bar mig åt, blef en mindre god affär. Följande dag tog jag nämligen prisskillnad, först till Boden, och löste så på nytt prisskillnad från Boden till Gellivare. Detta gjorde att jag fick för hela resan betala mera, än om jag hela vägen åkt i II klass.

Underliga fasoner! Det kunde väl ingen normalt begåfvad människa räkna ut. Väl borde det i värsta fall ha blifvit närmelsevis lika dyrt, då prisskillnad blef så där sönderdelad, men att det kunde bli dyrare, då jag en hel dag trängdes i III klass är mer än utgrundligt för en vanlig dödlig. Så var emellertid förhållandet.

Jag satt alltså inklämd bland klockskojare och annat folk och kastade en och annan beundrande blick ut genom fönstret, på Ljusnans fagra partier, vid Arbrå, Järfsö, Ljusdal etc.

I Ockelbo fann jag rådigast att springa af och telegrafera till Bräcke om rum, ty att ånyo vandra en hel natt på perrongen, eller att sitta i en snuskig väntsal tilltalade mig inte alls. Jag vet verkligen inte om mitt telegram sedan var absolut nödvändigt, men nog var hotellet i Bräcke fullt af folk.

I Bollnäs blef det rast för en huggmiddag, som gjordes så grundlig som de 20 minuterna samt den knappt tillmätta brödransonen tilläto.

I Herman började det raskt mörkna på, enär det till på köpet blef mulet och t.o.m. visst kom någon liten skur.

Det var sedan med en viss tillfredsställelse jag tog mitt rum i besittning och genast kröp till kojs, försakande de läckerheter, hvars dofter trängde ut från matsalen, där Östersundare i täta skaror superade.

Tisdagen den 21 ingick så strålande som det öfverhufvudtaget var möjligt. Det blef en härlig resa genomallt hvad de norrländska älfvarna ha att bjuda af fagra utsikter.

Jag hade nu bytt vagn och fick en härlig kupé i en I-klass sofvagn, nu apterad till II-klass sittvagn. Det var en ny vagn, med fräscha dynor och skimrande polering, och man satt högst bekvämt. Vagnen gick till Narvik.

Det vackra börjar ju tämligen snart sedan man lämnat Bräcke. Jag gjorde mig ingen vidare brådska med att uppenbara mig för Uddenberg, hvilken ju enligt aftalet skulle vara med på detta tåg, utan ville så länge som möjligt bevara mitt inkognito och njuta ensamheten i min fina kupé.

  Tåget passerade de härliga Langseletrakterna vid Indalsälfven, Bispgården, Ragunda o.s.v. Vid frukostdags anlände vid till Långsele, där tåget gjordes om och restaurationsvagnen inkopplades. En oräknelig skara resenärer arrangerade en kapplöpning till matsalen, där det blef ett trängande och ett armbågande och ett huggande med gafflar i högsta hugg, så jag afstod gärna efter att ett antal gånger ha gluttat i dörren.

Nej, då var det vida bättre att få sitta i ro och fred i restaurationsvagnen och få sin bestämda ranson med lugn. Jag fick en utmärkt plats till höger och till bordsgranne en stor, yppig och blodfull dam i 35-åren, med stora heta ögon och långa ögonfransar, som hon förstod att göra nytta med. Vi delade älskvärdt med oss af våra potatisar. Midt emot mig satt en herre, ganska lik Einar, och han bara satt och ropade på kyparen och ondgjorde sig öfver att han inte blef serverad nog fort, ehuru han kom sist.

En passage öfver Forsmobron i glittrande sol och vid ett välförsedt frukostbord bör man ju vara en ganska förstockad människa för att icke låta sig påverkas af.

Ett sällskap ryssar, som satt bordet bakom, måste emellertid ha varit af den sorten, ty de ägnade inte den härliga taflan den minsta blick. Det var f.ö. mer än hälften af passagerarna som voro utländningar, mest ryssar. Och hela vagnen genljöd af tungomål. T.o.m. hofmästaren excellerade i ryska, hvaröfver han syntes mycket stolt och triumferande tittade sig omkring.

Mot frukostens slut inträdde min vän Fagerberg i vagnen och vi utbytte ett förtroligt igenkännade. Han kom från sin semester, tillbringad i hans nya frus hemtrakt, i Tenhultstrakten. Och hade både maka och sin 3 mån. gamle son med sig. Makan är naturligtvis lärarinna – det går så med lärarinnorna i dessa nordliga grufsamhällen, att de bli hampade af ingeniörerna. Det är så ondt om femininer däruppe. Frugan var ung och kraftig, ljus, med stora ögon, en kraftigt utvecklad näsa och en mun med antydning till grekisk utformning. För öfrigt var hon småländsk prästdotter och en kvinna som fullkomligt visste hvad hon ville. En ordningsmänniska af rang, samt utrustad med ett skönhetssinne, som tog sig fördelaktiga uttryck i ordnandet af hemmets kultur – se där mitt intryck af denna unga dam.

Fagerberg kom på visit i min kupé och vi språkade länge. Sedan kom ock Uddenberg. Jag skickade konduktören efter honom, då jag ansåg tiden därför inne. Han kom – en liten, magerlagd jurist med hvit segelmössa och ett visst tycke af Kauffmann, sedd i profil – icke eljest. Tillhörde visst 1860 års män. Syntes mig vara hygglig och mera allmänintresserad än som vanligen brukar vara fallet med en gammal jurist. Vi kommo ganska godt öfverens, och samtalet gled ganska ledigt.

Resan blef emellertid tämligen lång, som den alltid blir, då man får sitta en hel dag genom Västerbotten. Också blir utsikten allt enformigare ju längre upp man kommer, i stället för att det borde vara tvärtom för att hålla intresset mera vaket. Hvad som passerar norr om Vindelälfven har en normal människa mycket litet sinne för. Norr om Hällnäs försvinner intresset. Då är man förresten för trött för att intressera sig. Det var därför med verklig lättnad man rullade öfver Lule älf och kom in i Bodens mörknande samhälle. Endast en grönaktig dager syntes i norr och de elektriska lamporna speglade sig i vattnen, medan de hotfulla fästninsbergen bildade en mörk bakgrund och ram åt taflan.

boden I dessa sensommartider har man försport om särdeles kraftiga solfläckar, åtföljda af starka norrsken. Här uppe i Norden borde väl dessa då gifva sig tillkänna. Och mycket riktigt! Under tågrangeringen i Boden var jag i tillfälle observera ett synnerligen vackert norrsken, dels i bågar, dels i flammande strålar.

Då vi lämnat Boden, blef jag utkörd från min sköna kupé i sofvagnen, trots att denna gick nästan tom. Men så äro instruktionerna för att tvinga folk att lösa sofkupé. Jag måste förfoga mig till vagnen före, en gammal vanlig hudik, men den var alldeles tom, och jag fick ligga och dåsa så godt sig nu göra lät, ända fram mot de dimhöljda trakterna öfver de ändlösa myrarna framemot Gellivare, dit vi anlände 3.58 på morgonen. Vi uppsökte genast järnvägshotellet och jag dök på hufvudet i sängen i rummet N: o 4.

torsdag 21 november 2013

Jag hade påräknat några trefliga utflykter…

Augusti 1917

Den kommande veckan i Siljansnäs skall jag kanske kort fatta mig om (Dagarna 11 – 17/8). Jag hade påräknat några trefliga utflykter och plockning af en sjuhelsikes massa blåbär. Däraf blef emellertid inte mycket. Och bär blef det inga alls! Väderleken var opålitlig; det rägnade mycket och blåste, och vi fingo hålla oss mycket inomhus.

Astri följde mig märkvärdigt nog på en roddtur till bryggan efter min väska, som där på middagen hade blivit kvarlämnad. Det blåste rätt anständig motvind bort och blef mycket drygt. Hälst som krafterna efter nattens strapatser icke voro förstklassiga. Tilläggningen vid bryggan blef heller inte så lätt, och det var först efter ett stort besvär vi äntligen fingo ombord både mina väskor och den tunga låda med blåbär, som Astri beställt från Värmland.

På söndagen minns jag inte precis, hvad vi hade för oss, men troligtvis var det då vi gjorde en promenad uppåt Björken för att visa Maria ”engvirångerna”. Vi voro i västra sluttningen av byn, och jag snattade litet körsbär här och där utefter landsvägskanten.

rattvik Måndagen den 13/8 måste jag in till Leksand för att hämta min cykel, som naturligtvis inte kommit fram samtidigt med oss på resan. En cykel kommer i dessa krigstider alltid dagen efter i bästa fall. Dessutom skulle jag försöka få litet hvetemjöl åt Astri, ty det voro de fullständigt renons på i Siljansnäs. Jag reste följaktligen in med ”Rättvik”. Något hvetemjöl stod icke att dyrka upp i Leksand häller. Jag fick nöja mig med ett paket spisbröd till den lilla nätta summan af 80 öre per kg. Smånäpet, eller hur?

En annan dag – kanske det var på tisdagen – gjorde jag en cykeltur nedåt Skeberg i förhoppning att få se Skimmeråsen på närmare håll. Att komma upp på den kunde inte gärna komma ifråga, ty jag kom iväg först rätt sent på eftermiddagen.

Vägen, till en början god, blef emellertid undan för undan allt sämre för att slutligen bli så backig och stenig, att det var bättre att sitta af och leda maskinen. Jag kom ej längre häller än till sluttningen af Skeberget. Det drog nämligen ihop så hotande åskmoln och började förresten redan stänka så pass bra, att jag, som icke hade tagit rägnkappan med, såg mig föranlåten att vända, fastän så nära målet.

Skinnaråsen fick jag alltså ej se skymten af. Men man får väl trösta sig! Rägnet blef det emellertid skralt med, och det hade icke varit den ringaste fara att fortsätta fram till Skeberg, dit det icke var många minuters väg. Emellertid kom jag lagom tidigt hem.

Sjön Molnbyggen passeras på denna väg. Den gjorde med åskmolnen i bakgrunden ett dystert, beklämmande intryck.

Detta blef den enda längre utflykt som jag gjorde under denna ledighetsvecka. Det rägnade rätt mycket, var vått i skogen och någon färd ens till Klockarberget för att tillvarataga den rika hallonskörden, jag där upptäckte redan vid midsommarbesöket blef icke af. Sorgligt nog! När det fanns sådan rikedom på bär, så smärtar det en att icke kunna få något med af denna. Nog hade Astri kunnat släppa en af flickorna ut på plockning, om hon på allvar försökt. Men så kom ju midt uti Maja S:s historia!

En afton voro vi ute i skogen med båda barnen i den långa backen på andra sidan dalgången åt Limåhållet. Det var skönt och fanns något litet blåbär, men det blef endast att stoppa i magen.

Nu kommer en annan obehaglighet i vägen. Skarlakansfebern har flyttat sig ända till Siljansnäs. Den har utbrutit i en gård alldeles ijämte handelsboden, ett ställe där alla människor ha sitt tillhåll och där smittan sålunda har alla utsikter att bli spridd. Det är nu lätt att tänka sig Astris oro och dilemma. Hon går som på nålar. Första dagen hon fick veta det, så ville hon omedelbart packa och resa till Värmland. Hux flux utan vidare besinning. Och Maria – i stället för att lugna henne – understödde hennes afsikter.

Forsbacka 21 Emellertid hade dittills endast tre fall inträffat, och detta i samma familj. Ett dödsfall hade inträffat, de två andra barnen voro på bättringsvägen, och särskild sköterska fanns anställd för deras vård. Något nytt fall hade hittills icke yppats och ehuruväl inkubationstiden ännu icke var öfverlupen, så kunde väl faran icke ännu anses så särdeles öfverhängande. Allra hälst som Astri sköter sina barn till den grad pedantiskt hygieniskt. De bodde ju tämligen isolerade och folk hade inte hemma att göra. Förresten var väl Maj-Kersti ännu allt för späd för att vara emottaglig. T.o.m. Lill-Kaj var väl ännu bra liten för att bli smittad.

Jag fann alltså faran ganska minimal och fick åtminstone tillfälligt håll på Astris skräck. Jag lofvade att hon skulle få ge sig iväg, ifall ytterligare två fall inträffade, hvaraf ett söder om landsvägen, d.v.s. i själfva Näsbyggebyn.

Så for jag då på fredagseftermiddagen in till Falun för att skaka lite i Borgmästarearkivet. Jag cyklade hela vägen, och tog en obefaren väg, nämligen den öfver Djura och Gagnef. Gaf mig iväg vid 3-tiden och kom fram till Falun ½ 9. Vägen löp genom Västannars stora by, jämte det branta Ufberget, på slingrande och litet backiga vägar ner till Djura, hvars kapell passerades. Så blef det ett par intressanta öfvergångar öfver älfven. Och bl.a. gjorde jag ett uppehåll vid älfvarnas förening – en mäktig, minneserinrande syn!

Så vidare förbi Djurmo- och Grinsklackarna! I Dufnäs träffade jag Siri Lund med lille Dag Bergman. (Ingmar Bergmans storebror)

Det blef en lång färd, litet tröttande, då den företogs i ett kör utan hvila. Och det blef skymning, innan jag strax före ½ 9 kom upp på höjden vid Näfverberg och anträdde den hastiga färden utför Slutbacken, öfver varphögarna in i Falu stad.

Tog in på Nya Hotellet, där jag fick ett stort uppackningsrum åt gården, hvarifrån tonerna till ouvertyren till Trollflöjten nådde mitt öra från trädgårdsmusiken.

Arthur Nordström blef eftertelefonerad för diskussion om huruvida han ville ha platsen som arbetsledare nere vid Wreta. Han syntes villig därtill, och vi diskuterade frågan länge. Kl. blef visst elfva, innan Morpheus kom med sina berömda armar.

Morgonen därpå hade jag åtskilligt spring och bestyr i staden. Besöket hos borgmästaren blef kortvarigt och föga gifvande. Och sedan blef det mest spring efter hvetemjöl eller hvetebullar och skorpor m.m.

Hemresan skedde också hela vägen på cykel, och tog ju litet kortare tid, eftersom då vägen togs öfver Aspeboda – Insjöhållet.

Hemkom vid ½ 7-tiden, lastad med en kasse, fullpackad af mat, förnödenheter och en massa kantareller, som jag hittade i skogen strax efter passagen af Öfre Vallsan. Äfvenså var det på ett ställe ovanligt godt om hallon, som dock hamnade i magen.

tisdag 19 november 2013

Så kom jag då hem…

Augusti 1917

Så kom jag då hem och ägnade mig åt mitt kontor ett par tre dagar. Och en kväll gjorde Modern och jag en tur utåt Äppelviken, det moderna villasamhället bakom Essingen. Det var en treflig tur. Därute fanns synnerligen många, särdeles tilltalande villor och trefligt bebyggda tomter. Läget är öfverraskande vackert så nära utanför Kungsholmen och dess dammiga infartsväg.

Äppelviken(Fem år senare skulle morfar flytta till Äppelviken med sin familj. Huset de då flyttade till var vid den här tidpunkten ännu inte byggt. Läs mer här.)

Vi promenerade en stund och sutto i den lilla vackra parken nedåt sjön. Sedan foro vi hem med båten, medan skymningen bredde sitt täcke öfver Mälarinloppet, där ljusen började tändas, det ena efter det andra. Jag kände mig helt poetiskt stämd och flyttad många, många år tillbaka i tiden. Det var nästan en stämning som af en 80-tals-roman. Båten kryssade kors och tvärs, från den ena bryggan till den andra, och det tog en afsevärd tid, innan vi omsider landade nedanför gamla riksdagshuset och promenerade hem genom de svagt upplysta gatorna.

På fredagen (10), ringde Astri från Siljansnäs, förmälande den mindre angenäma underrättelsen, att våran barnfröken, Maja Sundgren, samma dag tidigt på morgonen, häftigt insjuknat i blindtarmsinflammation, samt att Astri genast fått henne inskjutsad till Leksand f.v.b. till Falu, eller om hon skulle orka, Gefle lasarett. Hennes bror afhämtade henne i Leksand, och hon orkade inte längre än till Falun, där hon genast opererades.

Operationen gick utmärkt bra, och det var en stor tur, att det hela kom på så hastigt att hon genast blef ivägsänd. Den gången var Astri sällsynt beslutsam. Emellertid stod hon nu ensam med sina båda ungar, och kräfde någon ersättare. Mor hade ingen lust, Signe var i Värmland. Det blef sålunda att vända sig åt annat håll.

Vi telefonerade till Aspudden efter Maria Lund, som inte tvekade att säga ja och komma. Hon hade för tillfället semester, och att sköta våra ungar är ju inte precis någon semesterhvila. Emellertid gick hon in på att komma, och tyckte t.o.m. det skulle bli roligt att komma till Dalarna.

Som jag inte hade klart att börja arbetet i Wreta ännu, hade jag just funderat på att taga ut en vecka af min ledighet och hvila en smula från de många resorna. Det kunde alltså passa bra att göra Maria sällskap. Hälst som jag också kunde få ersättning för min resa genom att kombinera ihop ett besök hos Borgmästaren i Falun.

Astri behöfde ju snar hjälp, och ehuru Maria icke precis var så hågad att åka iväg så hufvudstupa, så lyckades jag öfvertala henne att följa med redan samma kväll. Efter tågindragningarna är resan till Leksand nämligen än besvärlig. Reser man på morgonen, så kommer man ändå inte fram förrän inemot 10 på kvällen, och då är diet försent att fortsätta ut till Siljansnäs. Bäst var alltså att fara på kvällen till Krylbo, ligga där öfver natten och så fortsätta 7.20 till Leksand, dit man anländer 10.49, hvarefter ”Rättvik” går 11.20 till Siljansnäs. Detta blef alltså vår reseroute.

Ett försök att telefonledes beställa rum i Krylbo misslyckades, och vi fingo resa på vinst och förlust. Det blef mest förlust. Resan till Krylbo gick ju flott i II klass, och jag fick t.o.m. disponera ensam soffa, men så blef fortsättningen så mycket obehagligare.

krylbo-station3-bigInget rum stod att uppbringa och nattväntsal fanns ju inte annat än III klass, och den var f.ö. också den upptagen till sista plats. Den vanliga väntsalen var snuskig, och förresten voro dess soffor upptagna af tredjeklasspassagerare med hål på strumplästerna och mer eller mindre genomträngande lukt. I anseende härtill föredrog jag att vanka ute hela natten, dels på perrongen, dels utåt vägarna, men gudarna skola veta, att det var långsamma och inte värst angenäma timmar. Visarna på stora klockan går trögt under sådana omständigheter.

Maria satt inne i väntsalen och hängde halfsofvande på en stol. Vid 4-tiden försökte vi äta en smula för att hålla kuraget uppe, men det lyckades endast med svårighet. Emellertid gjorde vi i den tidiga morgonen en längre tur utåt Brunnbäck och dess historiska älf, och på detta sätt fingo vi tiden såsmåningom att krypa framåt, tills 7.20 lidandet delvis afhjälptes. Men ”allmänbefinnandet” var vid framkomsten till Leksand mindre tillfredsställande.

Vid framkomsten till Siljansnäs brygga låg den tröttsamma och otrefliga landsvägen badande i ett solgass som aldrig tillförne. Jag kånkade på Marias väska och svor invärtes meterlånga haranger, medan svetten strömmade och helt förstörde mitt vackra hattband.

Astri blef emellertid glad, det låter ju tänka sig. Hon var dessbättre rätt kry, fastän hon förut hade haft obehagliga känningar åt magen. Och ungarna voro runda och duktiga.

fredag 15 november 2013

Västgötaresan

Augusti 1917

hjokortHjo är en liten vacker håla, hvilket jag visste förut. Dess läge vid Vetterstranden är förtjusande! Vid badanstalten och i parken sutto mycket folk som njöto af den vackra aftonen – här var mera stilla än utmed Östgötasidan. Jag skulle naturligtvis ha stannat ett par timmar och studerat stadens fysionomi, men däraf blef nu litet. Jag gjorde ett slag uppåt torget och beskådade landtligheten och lät cykeln hoppa på de mer än vanligt knaggliga gatstenarna. En packe vykort hamnade också i min ficka.

Den emot mig vid bryggan till mötes sända skjutsen sände jag otacksamt nog hem igen. Jag hade ju cykeln, som måste med, och då kunde jag lika gärna själf sitta på’n.

Kl. 5.20 ungefär var båten i Hjo och 25 minuter anslog jag till stadens beskådande. alltså lämnade jag staden ungefär 5.45. helt visst är staden en angenäm tillflyktsort för äldre människor, som nöja sig med att sitta stilla på en veranda med hängpelargonior, med kaffebrickan på bordet och den blånande Ombergskusten i bakgrunden! jag skulle gärna ha stannat en dag eller två för att skaffa mig litet idyllisk småstadsstämning. emellertid måste jag vidare. Västgötasidan är måhända icke så fager som den andra. Här finns intet Omberg och intet Alvastra! Men många ställen äro vackra. På något mer än en timme, kanske 5/4 – tillryggalade jag vägen upp till Hintzegården, dit David Å bjudit mig till gästnings. Det kunde ju vara roligt att ha sett hans gård.

Vid framkomsten var herrskapet ännu icke framkommet. De skulle på söndagen afresa kanalvägen från Sthlm och väntades hem på måndagskvällen, men kanaltiderna äro ju en smula opålitliga, särskildt i dessa bränslebristens tider. De borde ha varit hemma kl. 7, men vi fingo vänta ända till öfver 9. Jag omhändertogs af en gammal fröken Bore, barnens tillsyn och husföreståndarinna under husmors bortovaro. Hon visste ju inte hvad jag var för en sort, så hon hade ju svårt att inrätta sitt bemötande; emellertid var hon vänlig och välvillig fastän naturligtvis tillbörligt reserverad. Men så kom omsider droskan och det blef allmän fröjd och gamman och en välbehöflig supé i sena kvällen vid stearinljusens milda sken.

Jag låg följande morgon länge – i en byggnad afsides i parken. Och sof ut efter dagarnas strapatser.

Så sågo vi oss litet omkring. Gården ligger vackert, rätt högt öfver Vettern (Hökensås) ett stycke från stranden. Det är en gård med en smula traditioner – det syns ju vid första anblicken.

HintzegårdenManbyggnaden låg, gammal, med antikviteter och en 86-årig gumma, som har den till änkeställe på lifstid. Det vackraste är parken, med gamla vackra, hundraåriga ekar. En stor, välskött, fet köksträdgård. David har ej anlag för att svälta, och det tycks han ej heller behöfva.

Ägorna ligger vackert, och jorden är bördig. En rätt stor torfströmare är gårdens guld i dessa tider. Ett eget litet husbehofsmejeri har David på gården. Det gamla, nu nedlagda bränneriet är ombyggt till stall.

Själf bor David i en flygelbyggnad, med 6 rum och kök. Hans möblemang röjer den jämförelsevis väl burgnes, halfbildades smak. Frun i huset är ju den som fått släppa till pengarna, och hon har tydligen åtskilligt att säga till om också. Men jag tror att hon är både snäll och duktig i sitt hushåll. Det röjer köksträdgården, konserveringen, ställningen på husfolket. Att hon också kan föra sig något och vet sitt penningvärde, det visade hennes uppträdande och dress vid supén på Hasselbacken.

Vi gjorde en rond på ägorna, beskådade torfmossen, husen, mejeriet. Egendomen uppgafs lämna 6% på kapitalet. Egen brygga finnes vid Vettern, där en såg är anlagd af dem, som afverkade den mogna skogen. David har sålunda endast ungskog.

1Vi gjorde äfven en tur till kyrkan – Bredviks -, som vi besågo och hvars orgel jag profspelade. Inte så dum! Det sevärda inskränkte sig f.ö. till en gammal, vacker, ehuru ”modernt restaurerad” predikstol i rikt skulpturarbete, samt öfver altaret en synbarligen medeltida, träsnidad Kristusbild af stort intresse.

Klockaren, en synnerligen välvillig man, lydande namnet Fredén, var i trampen, då jag spelade. Hans trädgård gick kant i kant med kyrkogården, och hyste en rikedom af körsbär, hvars make jag icke skådat på mången god dag. Tyvärr skulle den i dessa dyrtider icke utnyttjas. Med de höga lönerna för arbetsfolk och tjänare blef det för kostsamt att plocka ner bären, förklarade han.

Folk ville ej betala så mycket för dem som de skulle kosta på aflämningsorten inklusive sin arbetslön och frukt. Själf hade han icke tid att göra det minsta däråt. En klockare har ju i våra dagar på landet vanligen posten samt i dessa yttersta tider ett otal bestyr med brödkort och folkhushållningsbesvär, så hans tid är nog utnyttjad.

Vi fördärfvade våra magar af hjärtans lust. Hade jag haft tid skulle jag ha plockat en 50 liter åt min kära moder. Det skulle ej ha tarfvat så lång tid.

Emellertid, fru Helfrid väntade med den goda och rikliga middagen, som inte tydde på dyrtid, utan snarare tvärtom. Till slut serverades en stor skål med bigarråer, och hvad som inte vid middagen konsumerades, stjälpte hon i en påse till förfägnad åt mig, som skulle resa.

Fältspatsmänniskan i Halmstad fick jag ingen rätsida på, hvarför jag struntade i’n och gaf honom på båten. Ett telegrafsvar svarade undvikande. Jag reste ifrån hela kakan.

Middagen drog så länge ut, att det blef med yttersta nöd jag skulle hinna. David skulle göra sällskap till Mölltorp och hade beordrat droskan, som han ville jag skulle dela, men jag fann att vi hade försenat oss och måste äntra cykeln de 6 à 7 ”fjärdingsvägarna” upp till Rödesund. Måste trampa allt hvad tygen höllo för öfrigt. Vägen var ovanligt lång, då man vet att det hänger på minuterna, det är blott att trampa på. Och en sträcka till nordan hade föresatt sig att med all makt hejda min framkomst. Det svors inombords åtskilligt öfver detta ihärdiga motstånd.

Rätt intressant var det att se gniststationsanläggningen med dess skyhöga master af järnkonstruktion. Den var belägen rätt långt från fästningen – kanske ¼ mil – midt ute på en mosse – det lär skola vara fördelaktigt. Mycket hann jag ej se af anläggningen, och säkerligen hade häller ingen nyfikenhet tillfredsställts om jag försökt närma mig.

Det bar af i flygande fläng till fästningen och förbi densamma. Vid Rödesund låg Skärgården III färdig för Motala, och den väntade inte. Jag kom just lagom, tämligen genomblöt och genomblåst.

Fästningen hann jag icke ägna någon uppmärksamhet. Det hade ju tagit en dag, och det hade jag ingen tid med. Själfva Karlsborg är väl häller inte så intressant. Vaberget skulle väl i så fall vara mera sevärdt, men det tager jag för gifvet, att man – hälst i dessa tider icke lämnas tillträde till.

Det bar af öfver Vettern för andra gången. I blåst och regn, så jag fick se äfven den sidan af den nyckfulla sjön. Det var för öfrigt rätt egendomligt att se, hurusom medan hela Västgötasidan låg insvept i oväder, och regnet piskade farvattnet utåt Fjuk. Vadstena och Örbergatrakterna badade i eftermiddagens härligaste solljus.

800px-Motala-1872Efter den svettdrifvande åkningen till Rödesund, hade det sina sidor att fara öfver Vettern i blåst, och jag kände mig rätt ruggig vid ankomsten till Motala. Jag tog min cykel och min påse och gick med raska steg till Stora Hotellet.

Här träffade jag utanför ingången professor Walfr. P., med hvilken jag en stund inlät mig i samspråk. Därefter tog jag en tur till stationen för att inlämna min cykel för morgondagens hemresa, och sedan en promenad utefter den härliga vägen längs kanalbanken, nästan ända emot Motala Verkstad.

Mycket tidigt påföljande morgon (onsdagen den 8/8) bar det iväg hem till Stockholm, och tåget ångade genom Motalatraktens dimhöljda nejder uppför Lerbäcksbergslagen och så ner till Hallsberg. Här blef det en lång, otreflig väntan, som fördrefs med en föga intressant upptäcktsfärd i samhället.

Ett tåg afgick med en hel vagnslast blåbärsflickor på väg mot Vilhelmina och Guvet’hvart.

fredag 8 november 2013

Östgötaresan

Augusti 1917

Sedan jag gjort Wreta ifrån mig för den gången, stäfvade jag in mot Nyköping, som jag emellertid for rätt igenom. Var endast uppe i telefonstationen för att ringa till mitt kontor. Jag väntade nämligen svar från en viss Gust. A. Andersson i Halmstad, som hade bjudit ut fältspat i Västergötland. Han hade af mig blifvit uppmanad att lämna besked ang. plats och tid för möte. Jag önskade nämligen bese fyndigheten.

Herr Malmborg hade emellertid redan gått från kontoret, så jag fick intet besked. Då uppsteg hos mig tanken på att resa i förväg ner till Västergötland och invänta hans (Anderssons) svar nere hos David Å., dit jag kunde resa under tiden. Och så finge jag se mig en smula om under söndagen, hvilket ju kunde vara minst lika roligt som att vara hemma i Stockholm.

Sagdt och gjordt! Jag rullade ur Nyköping, mot Kolmården som närmaste mål. Vägen var slät och jämn och en rätt stadig östan låg mig i ryggen, så jag fick god hjälp. Raskt gick det förbi på slätten, förbi Ladugården och Bergshamra gamla tornlösa kyrka. Kyrkorna ligga rätt tätt härnere på slätten, och man hinner inte lämna den ena, förrän den andra dyker upp. Sålunda passerade jag såväl Lunda som Tuna kyrkor, samt sedermera äfven Kila, där Nyköpingsslätten tar slut och det allvarliga Kolmårdslandet tager vid.

Strax före Lunda rastade jag i en backe jämte vägen och inmundigade min middag, bestående af 3 ägg och en kotlett samt smörgås. Ofvanpå blåbär, hvilka dock växte sparsamt.
Vid Bergs mejeri fick jag ½ liter mjölk med 1 dl grädde till, men det var förenadt med stor risk att dricka så kall, isad mjölk, så det kunde ske blott klunkvis.

stafsjoJag passerade Jönåkers station och satte kurs på Kila, där jag dock intet uppehåll gjorde. Så småningom bär det nu upp igenom Kolmårdsskogarna. Naturen blir dystrare. Midt på skogen ligger Stafsjö gamla bruk med sina hvita byggnader. Det ser gammalt och förfallet ut. Inte borde det vara något nöje att vara anställd här, om man inte är passionerad jägare. Bruket såg antikt ut. En gammal, rätt stor kanon låg utanför verkstaden som ett minne från forna dagar.
Stafsjön, vid hvilken bruket ligger, var emellertid en vacker sjö och många, rätt vackra taflor upprullades vid passagen. Jag var rätt fuktig af svett och det led mot kvällen. Dessutom var nog luften så högt uppe i Kolmårdsbergen kanske en smula kallare än nere på slätten. Alltnog, jag trängtade till hvila och ombyte af kläder.

När jag därför kom till Krokeks gamla gästgifvaregård, och på stående fot i ett svep exekverat två pilsnerdricka, så beslöt jag mig för att stanna, ehuru ännu solen stod ett godt stycke ofvan horisonten. Jag hade godt hunnit till Åby före solnedgången, men här uppe på skogen var nog vida mer ägnadt till hvila. Följaktligen slängde jag min ryggpåse, lät cykeln komma till ro, och kartade själf den branta trappan upp till mitt logi på gafveln.

Häruppe på skogen är förvisso fridsamt, speciellt nu sedan trafiken på landsvägen efter den nya järnvägens tillkomst blifvit minimal. Här låg förr socknens kyrka, uppbyggd af sten från ett gammalt kloster, bekant bl. a därigenom att det var hit som Gustaf Vasa förvisade en biskop – jag tror det var Magnus Sommar – emedan han till svar på kungens fråga, i hvilket kapitel af bibeln det stode att det vore biskoparna tillåtet att bo i stenhus, genmälte att det vore i samma kapitel som tilläte kungen att lägga sig till med kyrkotionden.

krokekKyrkan nedbrann genom vådeld 1883 och blott murarna kvarstå. Kyrkans inre härbärgerar nu en hel liten skog af löfträd, som når högt öfver murkrönet – man kan alltså här skåda hur en 34-årig skog ser ut – och skatorna, som här logera, sörja för kyrkomusiken.

Utanför ligger den förfallna kyrkogården, behandlad med en pietetslöshet utan like. Här ligga grafvårdarne huller om buller kullfallna, somliga i flera delar spridda. Ogräset växer vildt efter behag. Ingen gör något för de gamla, som här hafva sin hvilostad. Det tycker jag är en ren skam för församlingen. Den nya kyrkan, som ligger vackert, högt vid Bråviksstranden, har ju sin egen kyrkogård, som nu är den enda använda. Men pieteten mot de döda borde likväl ha bevarat den gamla kyrkogården, där många ligga, som ännu hafva anhöriga i lifvet.

Jag gick där länge i solnedgången och såg de gamla grafvårdarna, af hvilka somliga voro utomordentligt stilfulla, tilltalande i form och af ett härligt bildbart materiel, den vackra Kolmårdsmarmorn, som brytes ej så långt härifrån – vid marmorbruket nere vid Kolmårdens station.
Jag studerade inskrifterna, hvaraf många understundom ha rätt mycket att säga åt oss, sena tiders barn, och som i sin vältalighet ofta gifva oss vackra inblickar i ett förflutet. Många inskrifter voro vittrade eller mossbelupna och svårtydda, och jag fick lägga mig på knä för att peta inskrifterna rena i och för dechiffreringen. Hade någon utomstående sett mitt mystiska förehafvande, så hade de nog tagit mig för den förlorade sonen som efter 40 år återvände till sina fäders grafvar.

Bland andra påträffade jag där på kyrkogården en häll, som en gång suttit i en större vård, hvars öfriga delar låg lågo kringspridda i gräset, och hvars inskrift jag först måste peta ren, innan jag kunde tyda den. Dess inskrift lydde så här:

Laura Rozycka
10 jan 1823 – 3 febr 1859

Epouse et mère cherie
Sur cette vie étrangiere
trop tat à notre amour
te rarit le trepes
mais notre douteur cousole
la foi tant entire
que nous te ravenous
là on te menot pas.


Det ligger onekligen ett stycke poesi häri! Här slutar ett människoöde på främmande strand. Detaljerna känna vi icke, men utstråla icke dessa stenar än i dag från den mossbelupna ytan en stämningsfull vältalighet?

På gafvelrummet hvilade mina trötta ben efter de många hvarfven. De hade presterat ett godt arbete och förtjänte sin anständiga hvila.

Söndagsmorgonen ingick strålande och fridfull. Nu upp till nya okända äfventyr.
Vid 9-tiden var jag klar att starta hän mot nya öden. Min vänliga värdinna hade kommit upp med kaffe och mjölk, och detta tillsammans med moderns goda matsäck var det som skulle sätta sprätt på kroppen för den nya dagens ansträngningar.

Nu var det hufvudsakligen nedåt, den ena långa backen efter den andra. Nog är landskapet pittoreskt, men någon egentlig naturskönhet blir det inte förrän invid stupet jämte Bråviken. Vid Oskarshäll, en bergknalle med fri och öppen utsikt, där en minnespelare af järn står upp till minne af den nya landsvägen fullbordan uppför dessa vådliga branter, stannade jag en stund för att njuta af den härifrån så beryktade utsikten öfver Bråviken med dess vikar och skär. Det var söndagsmorgon, och solen glittrade så bedårande öfver det friska, hafsbrisbemängda fjordlandskapet.

Det var en ljuflig morgon. Synvidden är här ganska betydande. Från Norrköping och långt därbortom går blicken ut öfver Vikbolandets slättbygd med dess många kyrktorn ända bort mot stupen vid Timmergata och Quarsebo. Långt söderut skymta bergen nedåt Söderköping och Slätbaken.
En frisk bris från ostan rådde. En bogserare stäfvade in mot Norrköping. De förtöjda kustkuttrarna guppade upp och ner för böljeleken. Bröstet fylldes med hafsluft. Här skulle jag gärna ha suttit i timmar och njutit, men dagen låg före och lockade till nya äfventyr ut i det okända, och jag råkade i valet och kvalet hur dagens öden skulle utformas. Jag beslöt så i en hast att fara till Åby eller Norrköping och där taga tåget till Mjölby. Därifrån skulle cykeln föra mig vidare mot Omberg, Östgötabygdens pärla! Det var ju ingen oäfven dagsroute, äfven för en sådan ”farende svend” som jag.

Sagdt och gjordt! Utför väldiga backar bar det ner emot Bråvikens klargröna vatten och dess bebyggda trakter. Väl nere vid vattnet gjorde jag ånyo rast, hufvudsakligen för de många hallonens skull, som växte på järnvägsbanken. Väl ¾ timme stannade jag här och inte förslog det med mindre än 1½ liter för de kvantiteter, som så småningom hamnade i min mage. Det var präktiga hallon och de fingo utgöra ett högst afsevärdt plus till dagens föda. Jag reste billigt och åt billigt. Hade jag haft något att plocka i, så skulle jag här ha samlat i ladom, men som magen till sist protesterade mot ytterligare ”intrång” var intet annat att göra än att fortsätta.

På ett ställe syntes en hel familj gemensamt taga sitt förmiddagsbad, alldeles intill landsvägen, men som de alla hade baddräkter, så behöfde de ju inte vara så blyga. De tumlade om af hjärtans lust, och jag var oerhördt afundsjuk, men vågade inte följa exempel, dels på grund af magens ”öfverspändhet” och dels af frånvaron af fikonalöf, ty det var mycket promenerande ute – söndagsfirande Norrköpingsbor som foro från staden, medan jag med alla krafter nu trampade dit. Men jag ämnade ju inte stanna där.

Jag kom fram till Åby utefter den härliga vägen jämte Bråviksstranden, med dess trädgårdar och herresäten. Kom för tidigt och trampade därför direkt mot Norrköping som mål.

Hit kom jag också ½ timma eller mer för tidigt till tåget – det skulle gå 11.19 – men en plan att fara direkt till Fiskeby förkastades, och jag ledde istället min gångare den långa promenaden ner till Norrköpings norra.

Efter en visit hos Carl Johan i järnvägsparken blef det att stänga in sig i grisfållan i väntsalen bland annan fänad, ty de behagade inte släppa ut någon på perrongen, förrän de ankommande först aflägsnat sig – måhända ett klokt arrangemang ur trafikteknisk synpunkt, men föga behagligt för de väntande.

Så kom tåget, med en oändligt massa vagnar, och en lika stor oändlighet af folk. Och så blef det att sitta i upplösningstillstånd bland det myckna folket ända till Mjölby. På tåget satt en flicketös, som hade Astris ögon, ögonbryn och mun. Hon fann sig visst generad af att jag konstaterade likheten.
Emellertid kommo vi till Mjölby, hvilket samhälle jag inte ägnade värst stor uppmärksamhet. Jag satte mig omedelbart upp i sadeln och rullade västerut, men uppför Kungshögarna, de geografiskt bekanta ishafsafsättningarna med dess sandtag, fick jag nog beskedligt gå. Vägen är här rak och jämn, och det bär snart ut på den milsvida Östgötaslätten.

Förbi Hogstads och Väderstads kyrkbyar ställdes färden och någon rast gjordes ej förrän vid Röks kyrka, där den bekanta Rökstenen står i kanten af kyrkogården – Sveriges märkligaste runsten. Den är emellertid numera inbyggd i ett träskjul, osnyggt nog, och ingenting står att se utifrån. Jag var för lat för att gå och hämta nyckeln, hälst som jag både läst dess historia och sett den afbildad. Med litet fantasi gick det lätt nog att rekonstruera bilden. Jag fortsatte.

Redan vid Hogstad, eller ännu mer Väderstad, ses Omberg framträda på afstånd. Visserligen är väl berget i och för sig icke särdeles märkvärdigt för den som är van vid bergstrakter, men det är i fråga om Omberg icke höjden eller de djärfva formerna som skola fälla utslaget. Det är bergets närhet till den vida slätten, dess flora, dess geologi, dess belägenhet i en stor historisk bygd, som här intresserar främlingen. En uppsvensk märker att han kommit till en annan bygd än den han är van vid.

AlvastraKom t. ex till Alvastra en söndag eftermiddag under samma omständigheter som jag! Rullande utför slätten mot bergets fot! Redan vid Heden med dess märkliga kyrka märker man att man nalkas något ovanligt. Rulla in från den solglänsta slätten under bokskogens svalkande löfhvalf vid Alvastra! Den skall vara rätt underligt konstruerad, som därvid icke erfar en känsla af något högtidligt, icke vanligt. Och den anstolta ruinen talar också den sitt särskilda språk, mer eller mindre intimt, alltefter som man vill förstå. För den som är fantasibegåfvad och förmögen till en romantisk stämning, erbjuder ett dylikt besök anledning till mycken njutning och inre tillfredsställelse. För den som i likhet med mig något mer studeradt klostrets historia, innebär besöket ändå mer. Man kan så godt förstå att klostrets anläggare vid valet af byggnadsplats fastnade för den tjusande platsen här i idyllen, hägnad af det mäktiga bergets skydd. Platsen i sig själf inbjuder ju direkt till andaktsfulla känslor. Här om någonsin kan man påstå, att den rätta byggnaden kommit upp på den rätta platsen, att den organiskt vuxit sig ur marken.

Jag tog mitt kvarter i Hästholmen, på dess gästgifvaregård, med det härliga läget vid Vetterstranden. Bodde för mig själf i annexet.

Det härliga vattnet måste naturligtvis inbjuda till ett uppfriskande bad! Det dröjde häller inte länge förrän jag tog mig en handduk och letade ut åt mig ett lämpligt ställe, hvilket dock icke föll sig så lätt på den klippiga stranden; hälst som det blåste en rätt frisk nordan. Sjön skvalpade på rätt bra, men i skydd af en liten, liten vik skedde doppet.

Mat smakade nu bra. Kvällen ägnades åt meditationer vid stranden. På klippan uppe vid fyren åskådade jag båtens affärd till Hjo och såg huru skrofvet krympte ihop till en liten, knappt märkbar prick. Solen sjönk alltmer, och den händelserika och minnesupplefda dagen närmade sig sitt slut. Uppåt Karlsborg, där ”gnistens” skyhöga master aftecknade sig mot den röda aftonhimmeln, sjönk solen.

Det föll sig emellertid icke lätt att få komma till ro, ty den vackra aftonen med den underbara skymningen hade lockat flickor och gossar utomhus, och i sådant fall är ju ett piglock tyvärr oumbärligt. Att sofva med sådant oljud utanför ett öppet fönster, tillhör privilegierna för mera kraftfulla naturer än min. Först framåt morgonsidan, då det började ljusna utåt slätten upphörde olåten.

Östergötland, Vadstena, Väversunda, Östergötland, Miljöer-Odlingslandskap-Slättbygd, Miljöer-Kust- och skärgårdsmiljöFlera gånger under nattens lopp var jag uppe vid mitt fönster för att beskåda det förtrollande månskenet, som försilfvrade de små vågorna, som vaggade sig till sömns nedanför klippan där fyrens lykta blinkade ut i natten. Det var en tafla som påminde mig om ett gammalt oljetryck jag sett en gång för mycket länge sedan. En syn var det emellertid som icke på mycket länge skall försvinna ur mitt minne.

Följande dag, det var måndagen den 6, ägnades åt diverse telegrafering, samt Ombergsbesöket. Vid turisthotellet sattes cykeln bakom en vägg, och marschen upp mot Hjässan började. Det var en ganska lätt bergsbestigning. Jag tror det tog föga mer än 20 minuter.

Sikten var denna dag inte den bästa. Morgonen hade till stor grämelse ingått med moln öfver Hjässan, och det såg till en början icke ut som om ett Ombergsbesök skulle kunna bli af alls, men senare lättade det något och solen bröt äfven fram, men dunstkretsar gjorde horisonten grumlig. Särskildt var detta fallet söderut, där hela trakten åt Visingsö och Jönköping var insvept i rägn. Västgötasidan syntes klarast, t o m Billingen var synlig, men norrut och åt slätten var det disigt, så att Vadstena nätt och jämnt kunde skönjas. Motala och Skenninge fick man gissa sig till och Linköpings domkyrkotorn syntes icke alls. Men det var vackert ändå, äfven om icke 50 kyrkor syntes. De voro många nog ändå. De flesta voro dock alldeles insvepta i lätt dis och kunde icke heller med största svårighet isoleras ur töcknet.

Vid återvägen ner tog jag en afstickare bortåt V. Djurledet och råkade in i ett fall som erbjöd en hallonskog, dignande af de härligaste och maskfriaste hallon. Hade vi här varit några stycken och haft lämpliga käril, så hade det blifvit ”noget av”. Nu blef det middag för mig, ty det räckte med mjölk och bröd till att stilla min mages middagskraf.

Ett tillämnat besök vid pålbyggnadsutgräfningarna vid Alvastra st:n blef plötsligt afbrutet på midten vid upptäckten af ett anslag, att det kunde ådraga den som beträdde marken i fråga ända till 200 kronors böter. Då gaf jag den historiska vetgirigheten på båten. Priset var i förhållande till kunskapserhållandet rätt högt.

trafikKl. 4 bar det med Trafik öfver Vettern till Hjo. Öfverresan var härlig, ehuru vädret var föga klart. Söderut syntes intet. Dessutom var det väl blåsigt att med behag vistas på öfverdäck, allra hälst ifall skjortan är en smula fuktig efter Ombergsbestigningen.

(Svenskan något felaktig, men det är väl inte så noga i hastigheten!)

torsdag 7 november 2013

Därvid beslöts bl.a att jag skulle bli grufföreståndare…

vretaTorsdagen den 9 augusti 1917

Det är förfärligt hvad tiden går! Jag hinner inte med på långa vägar. Det blir knappt tid att skrifva i min bok en gång i veckan. På denna vecka ha mycket händt, som är värdt att berätta och minnas. Först och främst uppgörelsen om Wretagrufvorna, och så Öst- och Västgötaresan.

Det lyckades alltså för mig, hvad som icke lyckats för de gamla under så många år. Jag har sålt Wretagrufvorna. De sista dagarna af juli höll jag på med att upprätta kontraktet, och jag måtte ha varit rätt skicklig, ty Hallin antog det med blott ett par mindre väsentliga ändringar.

Till på onsdagen den 1 augusti hade jag sammankallat intressenterna och samma dag gjordes affären upp. De hufvudsakliga punkterna voro följande: Vid kontraktets undertecknande skulle betalas kontant 10 000 kronor. Som första brytningsår skall anses nästa år, 1918. Hvarje år skall brytas minst 4 000 ton eller utgå malm därför med 2 500 kr per kalenderkvartal. För bruten malm betalas 2.50 pr ton och för erhållen slig 3.00. Hallin och Hallström kunna uppsäga kontraktet till upphörande sex månader efter uppsägning, dock först sedan fem år förgått. De äro alltså förpliktiga till i allt 60 000 kronors utlägg.

Härigenom har jag sålunda tillförsäkrat Mor och syster en inkomst af 2 500 kronor om året under minst 5 års tid. Det är ju inte dumt. Och inkomsten kan ju i gynnsamt fall stiga betydligt däröfver – kanske det dubbla! Det betyder för mig detsamma som 12 500 kronors lön. Och bättre ändå borde det väl bli! Måtte jag nu blott vara karl att sätta förslaget igång!

Det är ju gifvet att Mor och syster blefvo glada öfver denna underrättelse. Nu kunna de se tiden an, med något mer lugn, äfven om jag oväntadt skulle falla ifrån. Med Signes inkomst till bör de ju få minst 3 000 om året och det bör de lefva på äfven i dessa dyrtider. Och därigenom får jag min egen lön ograverad för egen räkning och dessutom är jag öfverygad om att den går åt.

Sjösa ingår icke i köpet. Jag ansåg klokast att behålla dem och slänga fram dem i ett lämpligt ögonblick i händelse ett anrikningsverk skulle komma till stånd vid Wreta, hvarvid nog Sjösagrufvorna skulle hamna i ett bättre läge och betinga ett pris, som man icke nu skulle kunna få.

På eftermidddagen efter köpets afslutande hade vi först sammanträde hos Hasselgren för att taga del af hans sluträkning för förvaltningen af våra intressen under dessa sista år och bli fullständigt kvitt honom. Jag fick alla papper, och Hasselgren likviderades med 1 800 för sitt besvär. D.v.s. i verkligheten fick han ej mer än han redan fått, ca 13-14 000 kronor. Och det är vackert så!

Senare på kvällen hölls i flygande fläng en grufstämma på mitt kontor. Därvid beslöts bl. a att jag skulle bli grufföreståndare tillsvidare. Den 2:dra augusti var jag nere på Skand. Kreditinst. för att inlösa Hallins check på 10 000 kronor. De öfriga intressenterna beviljade mig den ”storartade” provisionen av 5 %, på grund af hvilken jag af hvar och en (alltså äfven mig själf för ¼ inbegripen) tillerkändes 125 kr. d.v.s. jag fick 375 kronor, hvilka tillsammans med de 625 som kommo på min del af de 2 500 utgjorde jämnt 1 000 kronor som jag omedelbart satte in på banken. Mor och syster fingo på sina böcker 900 kr kvar. Och det hvar ju skönt.

På fredagen var det min mening åka ner till Wreta för att studera de ”lokale forhold”, planera för driftens igångsättande, studera kraftfrågan, arbetareförhållanden etc. men det blef ingen resa af, hvarken på förm. – eller eftermiddagståget.

Jag var uppe i Vattenfallsstyrelsen för att rekognoscera terrängen ifråga om den elektriska kraften. Blef hänvisad till deras afdelningschef, ing. Harder, som ställde sig välvillig till planen och på en höft kalkylerade priserna, som skulle komma på ca 100 kr hästkraftåret + naturligen kostnaden för transformatorstationen. Jag tror, att vi våga kontraktera om 50 à 100 hkr. Ty nog ser malmkvantiteten lofvande ut.

Jag hann som sagdt inte resa med kvällståget, eller rättare sagdt, jag fann ingen större idé däri att kasta ut pengar på hotellet öfver natten, då jag kunde komma ner på förmiddagen därpå så relativt tidigt. Jag reste alltså på lördagsmorgonen kl. 8.10 och löste biljett till Svärta gård. Dagen var härlig ehuru ohyggligt torr och varm. Mor hade utrustadt mig med 2 dagars matsäck, bestående af kotletter, 10 ägg samt smör, bröd, skinka och ost. Dessutom dricka.

Efter att mer än ¾ ha förgäfves väntat på ingeniören vid Förola (som jag nu fick höra hette Lannefors och bodde i N.) under hvilken tid jag passade på att luncha, fortsatte jag väl vid ½ 12-tiden till Wreta. Eljest hade jag velat tala vid ingeniören om arbetareförhållanden, priser, m.m., äfvensom passat på att få se och studera verket. Men jag tänkte att hvarken Lannefors eller verket springer väl bort, så jag öfvergaf dem.

Egnade mig istället ett par timmar åt Wreta, som jag noga synade. Särskildt intresserade det mig att se det norra området, där det ju fanns rätt godt om malm. Dessa malmtillgångar äro lätt åtkomliga och bli nog ett icke föraktligt plus till mellanmalmen. Dock föreföll norra malmen något annorlunda sammansatt. Den var tätare och föreföll vara fattigare än mellanmalmen.

En bra nog stor gruföppning låg där högt upp i backen, och jag gjorde den iakttagelsen att den lätt nog går att tömma med häfvert. Kanske man rent af skulle slå till här genast? En del malm låg upptagen på platsen. Såg dock delvis rätt mager ut.

Kraftledningen gick ej så nära som jag förmodade, men något längre afstånd blir det likväl ej. Kanske 1 à 1½ km. 2 000 meter kan det ej gärna vara. Tråden var redan sträckt mellan Nyköping och landsvägskröken vid gärdet ut mot Säby.

Jag var uppe vid komministergården för att tala med pastorn, men han var mobiliserad och skulle komma hem först dagen därpå. Emellertid fick jag tala vid arrendatorn, en medelålders karl som hette Jansson. Han ställde sig ej omöjlig mot den tilltänkta grufdriften, blott förbehöll sig sig få veta i tid, hur mycket af åkermarken vi behöfde, så att han lät bli att så de områden som skulle lösas. Det löftet fick han.


tisdag 5 november 2013

Morfar spelar

Den har alltid stått där, längst in i garderoben, med sina polerade luckor och sin sirligt gallerprydda framsida. Den gamla radiogrammofonen.

magneta

Och i lådan i den gustavianska byrån har det legat en bunt askar med trasslig ståltråd. Som rullar av metrev. Tidigt visste vi att morfar fanns på de där trådarna. Morfar spelande flygel. Men vi kunde inte lyssna på dem. De gick bara att spela av på en gammal Luxor Magnefon, en trådspelare. Föregångare till bandspelaren.

tråden

Vad vi aldrig kopplade ihop, var att den där mahognysaken i garderoben och trådrullarna hörde ihop. Inne i det vackra skalet rymdes just en Luxor Magnefon.

Den stora katastrofen i just det här sammanhanget var att i mahognysaken, skalet, lådan i garderoben fanns bara… trasor och gamla gardiner.

Apparaturen har blivit urplockad! Borta är radion och trådspelaren med inbyggd grammofon. Till och med benen är kapade. Sorg! Vår gamla Luxor Magneta har blivit reducerad till förvaringslåda för tyg!
Räddningen fanns hos kusinen som i sina tekniska gömmor hade en Magnefon och kunde spela upp trådarna och bränna av dem på cd. Så nu kan vi åter höra morfar spela på sin flygel.

Det låter svajigt och knastrigt, tråden är gammal och inspelningen är från 1952. Men det är Morfar som spelar sin egen komposition Morgonvandring. Ett av många stycken han skrev för piano.
Vi ryser och tårarna rinner…

måndag 4 november 2013

Anteckningar från min lefvnad – Det blef alltså ingenting af med Ruda-affären…

Sommaren 1917

På fredagen var jag uppe hos Hallin och resonerade om Ruda. Herrar Grönvall och Landström hade varit däruppe och försökt att lägga sina ord så väl som möjligt. Jag hade tillstyrkt företagets tekniska sida, men beträffande utlägget af den stora summan till bönderna satte jag mig emot. Det kunde naturligtvis inte bli tal om att så hux flux punga ut med så mycket pengar utan garantier och tid för undersökningar. Emellertid ville de ha Hallin att vara med ner, och jag tyckte att det kunde inte skada, ty han borde höra sig för litet angående böndernas omöjlighet, som jag inte tog för så alldeles kontant.

Det blev beslutat att resa 6.16 och Hallin lofvade komma med ”ifall han skulle få tid”. Emellertid sade han åt mig i förtroende att han åtminstone inte ville resa förrän dagen efter för att icke synas angelägen. Vi andra reste, och dessutom sällade sig till oss ing. von Post, samt häradshöfding Olsson. Vi blefvo alltså ett helt sällskap.

Om resan ner är inget särskildt att minnas. Vid framkomsten fick jag mitt rum N:o 8, från förra gången, och gick genast till sängs, medan de andra herrarna satte sig att supera. Jag sparade på det viset 2.50.

På lördagsmorgonen skulle vi ha åkt tidigt, men fingo ingen bil. Det blef i stället en gammal vurst. Jag hade för min del min cykel och var därmed oberoende.

Vid framkomsten till Tisnaren foro von Post och jag först öfver, kvarlämnande de öfriga. Vi voro ju de viktigaste! Under ett par timmars tid besågo vi nu de båda fyndigheterna. Von Post var ej vidare förtjust. Han kalkylerade ganska noga. Emellertid trodde han som jag att det under vissa förutsättningar kunde vara affär. Han tyckte dock malmen såg pauvre ut, äfvensom att tillgångarna föreföllo små. Han skrattade åt Landströms beräkningar.

För min del lät jag nog delvis påverka mig af von Post, men delvis fick jag nog också af mig själf en förändrad uppfattning, speciellt beträffande tillgångarna; de äro helt säkert inte så stora. I större delen af Storgrufvekullens förekomster är malmen mycket spridd och mycket mager.

Hallin hade utlofvat ett telegram under dagen, men vid ½ 2-tiden, då det blef tid för von Post och Olsson att begifva sig af med skjutsen – de skulle nämligen hem med aftontåget – hade ännu inget afhörts.

Grönvall och Landström hade ekiperat sig med mycket fina, nya fiskredskap, som de foro ut på sjön för att pröfva. Jag blef av dem satt öfver sjön till min cykel, och tänkte till en början endast fara till Vingåker för att telefonera med Hallin. Jag ansåg nämligen hans nerresa numera tämligen öfverflödig.

Jag kom till Vingåker ungefär vid tiden för tågets afgång, men det var försenadt ¾ timme. Således fick jag god tid att göra upp på hotellet och fick ändå tid att reflektera öfver, hur jag skulle göra. Under tiden kom Hallins telegram, att han ämnade resa 6.16 eller 9 påföljande söndagsmorgon. Emellertid ringde jag till Mercator och inhiberade hans resa. Själf hade jag numera ingen lust att återvända till Ruda, och en flyktig tanke på att gästa Westblad på Igelfors fick fara. Det var tågförseningen som vållade detta. Hade det icke varit försenadt, så hade jag varit tvungen att vänta öfver till söndagen. Och då hade det nog blifvit en längre cykelfärd af. Nu reste jag direkt hem!
Tåget var ohyggligt långt och till den grad fullproppadt, att mest lika många fingo stå och åka. Jag stod så för min del i ett par timmars tid. Det är de många tåginställningarna som vålla denna stockning.

Jag hemkom till moderns stora öfverraskning sent på lördagskvällen. Det blef alltså ingenting af med Ruda-affären, den här gången åtminstone. Herrar Grönvall och Landström hyste nog mot mig blandade känslor, eller måhända mest oblandade.

På söndagen voro Mor och jag som oftast i kyrkan, och hörde prosten Ancker, som döpt vår Lill-Kaj. Sedan reste vi till Storängen med 3-tåget. Vi hade trott att ett tåg skulle gå äfven kl 2, och förfogade oss ner i god tid till detta. Emellertid fingo vi vänta 1½ timmar, som vi tillbrakte uppe vid Fjällgatsbarriären i solgasset. Vi beskådade hurusom hamnsjåarna trawlade efter stenkol ute på strömmen.

Emellertid kommo vi till Storängen och voro där en timme. Det var roligt att få se vår villa sommartid, inbäddad i grönskan. Vi gingo nedåt sjön, ”Strandvägen”. Där nedåt var förtjusande. Tänk hvad där skulle bli stiligt i höstfärgerna! Och en så härlig promenad för Astri och ungarna! Vore vi blott där och i full ordning! Vi kunde endast stanna därute mellan ett par tåg, och foro hem 4.17.
På eftermiddagen voro vi båda hos mormorsgummman, som fyllde år. Hon var liflig och glad och nöjd att ha mycket kaffekakor att dela ut. Nästa år fyller hon 90 år. Det undras om hon lefver till dess. Det vore ju inte omöjligt.

lördag 21 september 2013

Anteckningar från min lefvnad – Harmsarfvet

På onsdagsmorgonen (den 25/7) måste jag lämna Siljansnäs. Allvaret måste följa! Kl 4 kom Beda och väckte, men jag blef ej resfärdig förrän kl 4.45. Jag hade lofvat konduktör Larsson att möta honom ½8 vid Sågmyra station. Vi skulle se på några gamla koppargrufvor där, som han hade del i. Min cykel hade jag lagat dagen förut, så nu stodo ringarna som järn. Den stod startfärdig! Morgonen var härlig. Siljan glittrade i morgonbrisen. Raskt var jag nere i Leksand, och strax efter sex knackade jag i förbifarten på rutan hos Rönnells i Hälla.

Backarna vid Hisvåla vidtogo nu. De äro sannerligen tålamodspröfvande. Backe upp och backe ned bar det nu iväg mot Sågmyra genom en härlig, vild natur. Den vägen är verkligen i sin art riktigt sevärd, men nog är den svettdrifvande och tröttande, ty man måste gå äfven utför backarna. Emellertid körde jag liksom efter tidtabell, ty icke fullt 5 minuter efter den utsatta tiden infann jag mig på stationsplanen. Jag hade då i ett kör tillryggalagt 36 km. det var ju inte så illa! Det blef vida mer under dagens lopp.

Nå, dessa grufvor vid Sågmyra intresserade mig ej såvärst. Visserligen ha de haft hytta på dessa malmer, men de voro nog fattiga. Och säkerligen finnes ej mycket kvar att taga. Kl 9.15 voro vi klara med undersökningen. Det kändes nog en smula i benen, men fastän jag hade planerat att här taga tåget till Falun, så fattade jag hastigt beslutet att taga till cykeln igen, hvarvid ett besök vid Harmsarfvet ingick i programmet. Larsson följde med dit. Vi följde den fagra vägen längs Gopens strand och voro på en kort stund framme i Bjursås. Här lurade mig Larsson att taga den gamla vägen till Harmsarfvet, och ehuru den ju kunde ha sitt intresse att ha sett en gång i sitt lif, så blef det en högst ansträngande färd. Det är ju backar utan tal och hvilka backar sedan!

I backen nere vid Hålldammen mötte vi Olsson och Karlgren, som var ute i konsulterande uppdrag för Forsbackas räkning. Jag gratulerar! Vattenfrågan har som jag trodde börjat förorsaka de största svårigheter. Det går åt mycket vatten, och grufhålen bli snart läns. Nu tappa de vatten ur Hålldammen och ha satt ner en pump, med elektrisk kraftöfverföring nere vid kanalen, hvarifrån vattnet ledes upp till verket. Detta bör ju gå. Eljest synes nog verket nu gå bra. Den nya 25 hkr.s lokomobilen som jag köpte, var en präktig maskin, stark och ganska litet bränsleslukande. Den tog väl ca 1 famn per skifte eller knappast det. Den erhållna malmen blir ovanligt rik – öfver 55 %. Sligen blir ju >66 %.
Larsson bjöd på smörgås och kaffe, och vi sutto i gröngräset utanför Karlssons stuga. Det smakade rätt bra med mat efter den långa turen.

Nu återstod resan in till Falun. Strax efter 1 fortsatte jag från Harmsarfvet. På vägen vid Bergsgården mötte jag Nordström på motorcykel – en sådan där påhängsmotor från Gefle, pris 480 kr, med cykel.
Jag resonerade med honom om en eventuell anställning vid Wreta grufvor till hösten. Han ställde sig inte alldeles ovillig till förslaget, enär framtiden vid Sveden nog vore osäker tillfölje sinande malmtillgång. Vi skulle återkomma till frågan längre fram.

Efter ombyte af kläder på rum 310 på Stadshotellet samt litet öfrig uppfiffning begav jag mig till Kullen, där Olsson och jag spisade middag. Vi fingo nu tid till att afhandla en hel del saker. Kl 7.20 skulle emellertid Karlgren och han ned till Tallbacksgrufvan. Karlgren hade naturligtvis alldeles kasserat Harmsarfsverket och skulle nu dels flytta det, dels alldeles ombygga detsamma med kulkvarnar och andra finesser. Jag gratulerar!

På aftonen gjorde Nordström och jag en tur i gammalstaden. Vi voro uppåt kopparverket. Hemkom ej förrän bortåt 10-tiden.

På torsdagen var jag till en början på borgmästarens kontor och bläddrade i hans grufmatriklar. Så hade jag ett telefonsamtal med brukspatron Arfvedsson på Ulfshyttan om frakt på linbana från Gåstjärnsgrufvan. Han var ej synnerligen lifvad eller optimistisk för någonting. Allting skulle bli så omöjligt.

Emellertid slapp jag genom detta rätt långa samtal att resa ner till Ulfshyttan. Nu funderade jag på att resa till Forsbacka på hemvägen. Tåget går ju 12.40. men på så sätt hade jag inte fått någon mat, och dessutom ville jag inte gärna ligga Eliassons till last i maten, så jag beslöt att för denna gång låta planen på en Forsbackavisit vara. Jag får väl resa dit vid nästa Dala-tripp. I stället reste jag nu hem med tåget 3.20 öfver Ludvika.

Jag hemkom till Sthlm strax före 10.