lördag 21 september 2013

Anteckningar från min lefvnad – Harmsarfvet

På onsdagsmorgonen (den 25/7) måste jag lämna Siljansnäs. Allvaret måste följa! Kl 4 kom Beda och väckte, men jag blef ej resfärdig förrän kl 4.45. Jag hade lofvat konduktör Larsson att möta honom ½8 vid Sågmyra station. Vi skulle se på några gamla koppargrufvor där, som han hade del i. Min cykel hade jag lagat dagen förut, så nu stodo ringarna som järn. Den stod startfärdig! Morgonen var härlig. Siljan glittrade i morgonbrisen. Raskt var jag nere i Leksand, och strax efter sex knackade jag i förbifarten på rutan hos Rönnells i Hälla.

Backarna vid Hisvåla vidtogo nu. De äro sannerligen tålamodspröfvande. Backe upp och backe ned bar det nu iväg mot Sågmyra genom en härlig, vild natur. Den vägen är verkligen i sin art riktigt sevärd, men nog är den svettdrifvande och tröttande, ty man måste gå äfven utför backarna. Emellertid körde jag liksom efter tidtabell, ty icke fullt 5 minuter efter den utsatta tiden infann jag mig på stationsplanen. Jag hade då i ett kör tillryggalagt 36 km. det var ju inte så illa! Det blef vida mer under dagens lopp.

Nå, dessa grufvor vid Sågmyra intresserade mig ej såvärst. Visserligen ha de haft hytta på dessa malmer, men de voro nog fattiga. Och säkerligen finnes ej mycket kvar att taga. Kl 9.15 voro vi klara med undersökningen. Det kändes nog en smula i benen, men fastän jag hade planerat att här taga tåget till Falun, så fattade jag hastigt beslutet att taga till cykeln igen, hvarvid ett besök vid Harmsarfvet ingick i programmet. Larsson följde med dit. Vi följde den fagra vägen längs Gopens strand och voro på en kort stund framme i Bjursås. Här lurade mig Larsson att taga den gamla vägen till Harmsarfvet, och ehuru den ju kunde ha sitt intresse att ha sett en gång i sitt lif, så blef det en högst ansträngande färd. Det är ju backar utan tal och hvilka backar sedan!

I backen nere vid Hålldammen mötte vi Olsson och Karlgren, som var ute i konsulterande uppdrag för Forsbackas räkning. Jag gratulerar! Vattenfrågan har som jag trodde börjat förorsaka de största svårigheter. Det går åt mycket vatten, och grufhålen bli snart läns. Nu tappa de vatten ur Hålldammen och ha satt ner en pump, med elektrisk kraftöfverföring nere vid kanalen, hvarifrån vattnet ledes upp till verket. Detta bör ju gå. Eljest synes nog verket nu gå bra. Den nya 25 hkr.s lokomobilen som jag köpte, var en präktig maskin, stark och ganska litet bränsleslukande. Den tog väl ca 1 famn per skifte eller knappast det. Den erhållna malmen blir ovanligt rik – öfver 55 %. Sligen blir ju >66 %.
Larsson bjöd på smörgås och kaffe, och vi sutto i gröngräset utanför Karlssons stuga. Det smakade rätt bra med mat efter den långa turen.

Nu återstod resan in till Falun. Strax efter 1 fortsatte jag från Harmsarfvet. På vägen vid Bergsgården mötte jag Nordström på motorcykel – en sådan där påhängsmotor från Gefle, pris 480 kr, med cykel.
Jag resonerade med honom om en eventuell anställning vid Wreta grufvor till hösten. Han ställde sig inte alldeles ovillig till förslaget, enär framtiden vid Sveden nog vore osäker tillfölje sinande malmtillgång. Vi skulle återkomma till frågan längre fram.

Efter ombyte af kläder på rum 310 på Stadshotellet samt litet öfrig uppfiffning begav jag mig till Kullen, där Olsson och jag spisade middag. Vi fingo nu tid till att afhandla en hel del saker. Kl 7.20 skulle emellertid Karlgren och han ned till Tallbacksgrufvan. Karlgren hade naturligtvis alldeles kasserat Harmsarfsverket och skulle nu dels flytta det, dels alldeles ombygga detsamma med kulkvarnar och andra finesser. Jag gratulerar!

På aftonen gjorde Nordström och jag en tur i gammalstaden. Vi voro uppåt kopparverket. Hemkom ej förrän bortåt 10-tiden.

På torsdagen var jag till en början på borgmästarens kontor och bläddrade i hans grufmatriklar. Så hade jag ett telefonsamtal med brukspatron Arfvedsson på Ulfshyttan om frakt på linbana från Gåstjärnsgrufvan. Han var ej synnerligen lifvad eller optimistisk för någonting. Allting skulle bli så omöjligt.

Emellertid slapp jag genom detta rätt långa samtal att resa ner till Ulfshyttan. Nu funderade jag på att resa till Forsbacka på hemvägen. Tåget går ju 12.40. men på så sätt hade jag inte fått någon mat, och dessutom ville jag inte gärna ligga Eliassons till last i maten, så jag beslöt att för denna gång låta planen på en Forsbackavisit vara. Jag får väl resa dit vid nästa Dala-tripp. I stället reste jag nu hem med tåget 3.20 öfver Ludvika.

Jag hemkom till Sthlm strax före 10.

fredag 20 september 2013

Anteckningar från min lefvnad – Sommartur till Siljansnäs

Måndagen den 30-de juli 1917

Alltså ingen skrifning på en hel vecka och mer, men så har det just inte häller varit någon tid för det.
På lördagskvällen (den 21) satt jag upptagen på mitt kontor in i det sista och hann med knapp nöd hem för att göra mig i ordning till resa. Jag hade beslutat resa upp till Siljansnäs öfver söndagen.

Tåget gick 5.25 och om resan är inget att säga. Det stod en kö vid biljettluckan på ett femtiotal personer, och det blef i sista stund, som jag lyckades pollettera min cykel, som sedan kom så mycket obehag utaf. Jag hade planlagt att vid tågets ankomst till Gefle genast cykla ut till Forsbacka för att dels se om hemmet en smula och dels hämta en del småsaker, som jag ville ha till Stockholm. Emellertid var cykeln icke med, då vi kom till Gefle, och den planen strandade skändligt. Jag var åtskilligt arg.

Icke nog med att Forsbacka-besöket måste inhiberas, äfven turens fortsättning blef ju alldeles kastad öfverända. Jag hade nämligen per telefon med Eliasson öfverenskommit, att jag skulle via Västgärde sammanträffa med honom i Lindbergs by, hvarefter vi gemensamt skulle bestiga Knytberget. Nå, det jag ju ha gjort ändå och gått till fots från Västgärde, men hur skulle jag på e.m. komma hem? Jag måste uppgifva den planen, huru lockande den än var. Jag måste lägga mig på hotell i Gefle och af förargelse öfver de usla järnvägarna blef just icke mycket sofva af den natten.

När vi följande morgon kommo till Storvik rägnade det rätt kraftigt, och jag började försona mig med ödet, då det ju knappast kunde tänkas, att Knytbergsfärden under sådana omständigheter skulle bli af och Eliasson ge sig iväg till det aftalade mötet. Emellertid klarnade vädret på andra sidan Falun och vid framkomsten till Västgärde var det det härligaste tänkbara väder! Eliasson kunde icke underrättas, utan det var att lämna honom åt sitt öde. Jag måste fortsätta till Rättvik och taga båten öfver Siljan för att komma hem i rimlig tid.

Någon mat hade jag ju ännu icke fått på dagen och skulle ej häller kunnat få, om jag afstigit vid Västgärde och gått till fots. Jag drack kaffe på ”Engelbrekt” och kom 1.25 till Siljansnäs efter en härlig resa öfver sjön. Dagarna förut hade det rägnat betydligt och luften var ren och ångande af klöfver och andra ängens dofter. Det var skillnad på gröda här och nere i Södermanland! Fullgod skörd!

Jag ringde från bryggan till Astri och undrade, om hon skulle ha lust att möta mannen sin. Jag måste ju nämligen gå till fots den rätt långa vägen, som dessutom är jämförelsevis tråkig från bryggan och fram. Astri mötte med Maj-Kersti i Tasbäck – hon hade icke hunnit längre. Hon var solbränd och frisk, litet mera rundhyllt än gången förut, och söt i sin sommardräkt med den frisiska mössan öfver sitt ljusa hår. (Hon hade tvättat sitt hår och blekt det utslaget i solen, och hon hade fått tillbaka sitt hår från fordna dagar).

Maj-Kersti hade också vuxit till sig. Hon börjar bestämdt bli mer lik sin far. Det skall bli roligt att se, i hur pass stor grad hon som äldre kommer att likna det af mig i Forsbacka 1914 ritade porträttet! I alla händelser tyckes hon bli mycket lik sin mor.

Lill-Kaj hade också vuxit. Han var solbränd och tjock. Men så har väl också Astri skött honom så exemplariskt som väl icke en på hundra blifver skött. Han går ännu icke utan att hålla i sig, men larfvar ändå ikring och gör ofog. Han har lärt sig säga en hel del nya ord, sedan jag sist var hemma. Han är synnerligen noga med att alla skola säga ”tack” vid bordet och ”ajö”, då de gå sin väg. Moraklockan i matrummet är föremål för hans allra största intresse och vördnad. Han nalkas den endast med stor försiktighet. Han kallar den för ”titt-tatt”. Våran Lill-Kaj blir en duktig pojke, skola vi hoppas. Söt är han, och bra kommer han att se ut. Det har man sett länge.

Vi skulle ha ätit middag kl. 4, då Eliasson borde ha kommit hem. Vi väntade på honom länge, och gingo utåt vägen för att möta. Men han kom ej. Fru E. åkte mot honom på sin cykel, men hemkom orolig öfver att ej ha sett skymten af honom. Emellertid kom han vid 7-tiden och föreföll belåten med sin dag. Han hade äfven gjort en rundtur i Västberget. I Lindberg hade han väntat på mig till ½ 2. På Knytberget hade varit ”alldeles blått” af blåbär.

På måndagen rustade vi oss för utfärd till Klockarberget. Det var herr och fru Elisson och jag. Vi skulle plocka blåbär och samtidigt se den fina utsikten. Det var ganska godt om blåbär, både nere i sluttningen och uppe på berget. Snart hade vi fått ihop den stora korgen full. Nog var det 8 – 10 liter. Till sist voro vi upp i tornet – jag var högst upp och beskådade den härliga nejden rundt om. Fru E vågade sig ej upp.

På tisdagen voro E med fru på en cykeltur till Leksand på f.m. det var den tänkbarast härliga dag. Det var alldeles lugnt, icke alltför hett, och holmarna stodo på huvudet i Byrvikens spegel. Jag var hemma hos Astri och njöt af makans närvaro. Astri är njutbar!

Då E.sons på eftermiddagen kommo åter, satte vi hela surven öfver sundet till Alviksholmarna, där det också skulle finnas blåbär. Beda och Maja voro också med, Maj-Kersti i sin vagn samt Lill-Kaj. Den dagen plockade vi mycket blåbär. Nog var det säkert 15 liter. På ett ställe var det alldeles öfverfullt. Man kunde sätta sig och plocka händerna fulla bara från en enda buske. Astri satt med barnen i ängskanten jämte en höhässja. Barnen turade om att gråta högljudt. Det var tydligen inte ”komillfå”. Astri hade sitt hår utslaget.

På kvällen voro E, fru E och jag en tur upp på Björkberget, dit de förstnämnda ännu icke hade varit. Det var samma stilla, underbara afton, och de röda stugorna stodo så utomordentligt Dalamåleriskt mot åsarnas böljande linier. Sådana syner etsa sig gärna fast.

Vi lämnade toppen innan solen gick ner, ty det började bli kallt, och belysningen var icke förmånlig. Mora- och Älfdalsbergen sveptes i slöja.
Vi hade våra cyklar stående i Björken, och nedfarten hem gick med sjusjungande fart.

söndag 15 september 2013

Anteckningar från min lefvnad - Ett besök vid Ruda nickelgrufvor

Lördagen den 21 juli 1917
Ett välgörande rägn kom igår öfver hela landet! Hela dagen strilade det ner, jämnt och stilla. Tänk hvad detta betyder för ett intorkadt Sverige! Rätt betydande rägnmängder lär också ha kommit. I Falu-trakten 18 mm och i Sthlm 7. Då jag tyckte det rägnade så bra här i går, hur måtte det då icke ha rägnat i Dalarna! Detta gör nu särskildt godt för potatisen, men äfven hafren får det godt och kan det måhända på sina ställen bli en andra skörd. Äfven i dag på morgonen ser rägndigert ut, så det är möjligt att himmelens goda inte är fullt slut än. Dock står utsikterna: ”uppklarnande i Götaland”. Tänk en sådan sommar!

Det brukar då väl icke vara ofta, som man längtar efter hvarje droppe. Tvärtom har man väl vanligen anledning att förarga sig öfver det ständiga rusket. Men i år ha stockholmarna haft en sommar efter sitt sinne. Nu har det varit lämpligt för dess utflykter.

Den här veckan har jag icke varit någon flitig skribent. Det går verkligen trögt. I måndags var jag upp till Hallin för att intressera honom för Wreta. Och han blef intresserad. Han ville ge mig carte blanche på att sätta företaget i gång. Men jag framhöll att jag först ville räkna litet till öfver möjligheterna och äfvenså framhöll jag önskvärdheten af att han själf på ort och ställe öfvertygade sig om saken. Hallin framhöll emellertid, att han föga begrep af malmen och dess användbarhet, men likafullt skulle han om några dagar taga sig ledigt och göra mig sällskap ner till Nyköping. Hoppas nu att det kunde bli något efter så många års krångel hit och dit.

Att Wreta speciellt är en stor fyndighet, torde väl utan vidare ligga utanför hvarje tvifvel. Det är nu blott dess svafvelhalt som skulle hindra.

På tisdagen uppenbarade sig något nytt. En advokat Grönvall kom upp, visad till mig af Hallin och företedde en del papper på Ruda nickelgrufvor i Skedevi i norra Östergötland. Gottfrid Landström har ju ägnat 30 år åt dessa fyndigheter. Jag sökte bilda mig ett omdöme efter de handlingar som förelåg, men för att genast erhålla en bättre angreppspunkt ansåg jag bäst att resa ner för att få ett personligt intryck af saken.

Vi beslöto oss alltså för att fara genast och 6.16 e.m. bar det iväg till Vingåker. Landström var ciceron. Vi kommo till Vingåker vid ½ 10-tiden och lågo på hotellet midt för stationen. Till kl. 7 följande morgon var det sagdt att vi skulle resa. Bil var beställd till dess. Men emellertid blev jag icke väckt förrän 7.20, och innan ett par ägg och en dålig pilsner hunnit fullständigt försvinna i våra innandömen, blef klockan 8. Men sedan bar det raskt af söderut mot Tisnarens strand. Där fingo vi en gumma som rodde oss öfver, och jag tänker att vid 9-tiden eller strax efter voro vi öfver i Ruda.

Det var ett härligt väder för en dylik utflykt, och Tisnaren var en härlig sjö. Mitt intryck af fyndigheten blef rätt godt. Öfver terrängen höja sig ett par kuppar af diorit med gneis på sidorna, och i dioriten finnes nu den nickelhaltiga magnetnixen mer eller mindre rikligt utsprängd. Den syns ju rätt fattig som malm betraktad, men ett kopparkisliknande mineral, af Landström benämndt Gunnarit, finnes där också, som betydligt ökar upp Ni-halten. Gunnariten lär sen hålla 22 % Ni. Det är en sorts järnnickelkis.

Det var egentligen två större förekomster. Störgrufvekullen och Haggrufveområdet. Störgrufveförekomsten föreföll vara den största, men den andra höll nog rikare malm. Det skulle sen baseras på anrikning, rostning af berget för att få gunnariten magnetisk, samt till slut en flotationsprocess, hvarigenom hixen skulle utdragas och Ni-halten fås upp. Landström beräknar få upp denna till 5 à 6 %.

Det är emellertid ett aber med detta fält. Det har nämligen icke mutats och jordägarna, 3 st. bönder, ha absolut satt sig på tvären och äro otillgängliga för hvarje uppgörelse. Eller rättare sagt; ha varit. Ty nu, de sista dagarna har en uppgörelse kommit till stånd, hvarigenom bönderna sälja sina gårdar med tillhörande jordägarerätt för icke mindre än 400 000 kronor. Men dessa pengar skola betalas före 1 augusti. Och det blir måhända ingen lätt sak. Ska bli intressant att höra Hallins åsikt om den saken.

Vi klefvo omkring i bergknallarna under ett par timmars tid. ½ 12 blefvo vi bjudna på godt kaffe, som smakade förträffligt, men därpå hade vi ytterligare ett par timmar kvar innan bilen skulle återvända för att hämta oss, och vi gåfvo oss då ut på sjön och rodde drag. Vår flit kröntes med framgång. Vi fingo tre hugg utmed vassarna där, men endast två gäddor fingo vi upp. Den tredje slet kroken och gick. Och det var synd, ty det var en stor gädda. Den största vi nu fingo vägde 2 kg, den andra var liten. Men i alla fall var det rart att komma hem till mor med.

Tisnaren är en härlig sjö. Det skulle inte vara mig emot att tillbringa en tid på sommaren här med fiske och små trefliga utflykter. Numera går båt en uppmuddrad kanalväg ända ner till Ändebols station å linien Katrineholm – Norrköping. Hade icke Landström varit med så skulle jag ha haft cykel med och passat tillfället att se mig litet mera omkring. Nu var detta icke lämpligt.

Vi hemreste strax efter 3 och voro hemma på slaget 7, jämnt en timme försenade.

Igår höll jag hela dagen på med kalkylen öfver Wreta. Kom till det resultatet att vi skulle kunna få fram en vinst om 54 500 kr per år. Det vore ju inte illa. Idag skall jag gå till Hallin.

Försökte igår ringa till Astri, men det blef ej något af, ty det skulle dröja flera timmar, så det hade jag ej tid att vänta på. Däremot talade jag med Thunberg om Wretaanalysen och fick då veta att Eliassons på torsdagen afrest till Dalarna, så nu har väl Astri sällskap. Få se om jag kan resa dit i afton.