Anteckningar från min lefvnad - Ett besök vid Ruda nickelgrufvor
Lördagen den 21 juli 1917
Ett välgörande rägn kom igår öfver hela landet! Hela dagen strilade det ner, jämnt och stilla. Tänk hvad detta betyder för ett intorkadt Sverige! Rätt betydande rägnmängder lär också ha kommit. I Falu-trakten 18 mm och i Sthlm 7. Då jag tyckte det rägnade så bra här i går, hur måtte det då icke ha rägnat i Dalarna! Detta gör nu särskildt godt för potatisen, men äfven hafren får det godt och kan det måhända på sina ställen bli en andra skörd. Äfven i dag på morgonen ser rägndigert ut, så det är möjligt att himmelens goda inte är fullt slut än. Dock står utsikterna: ”uppklarnande i Götaland”. Tänk en sådan sommar!
Det brukar då väl icke vara ofta, som man längtar efter hvarje droppe. Tvärtom har man väl vanligen anledning att förarga sig öfver det ständiga rusket. Men i år ha stockholmarna haft en sommar efter sitt sinne. Nu har det varit lämpligt för dess utflykter.
Den här veckan har jag icke varit någon flitig skribent. Det går verkligen trögt. I måndags var jag upp till Hallin för att intressera honom för Wreta. Och han blef intresserad. Han ville ge mig carte blanche på att sätta företaget i gång. Men jag framhöll att jag först ville räkna litet till öfver möjligheterna och äfvenså framhöll jag önskvärdheten af att han själf på ort och ställe öfvertygade sig om saken. Hallin framhöll emellertid, att han föga begrep af malmen och dess användbarhet, men likafullt skulle han om några dagar taga sig ledigt och göra mig sällskap ner till Nyköping. Hoppas nu att det kunde bli något efter så många års krångel hit och dit.
Att Wreta speciellt är en stor fyndighet, torde väl utan vidare ligga utanför hvarje tvifvel. Det är nu blott dess svafvelhalt som skulle hindra.
På tisdagen uppenbarade sig något nytt. En advokat Grönvall kom upp, visad till mig af Hallin och företedde en del papper på Ruda nickelgrufvor i Skedevi i norra Östergötland. Gottfrid Landström har ju ägnat 30 år åt dessa fyndigheter. Jag sökte bilda mig ett omdöme efter de handlingar som förelåg, men för att genast erhålla en bättre angreppspunkt ansåg jag bäst att resa ner för att få ett personligt intryck af saken.
Vi beslöto oss alltså för att fara genast och 6.16 e.m. bar det iväg till Vingåker. Landström var ciceron. Vi kommo till Vingåker vid ½ 10-tiden och lågo på hotellet midt för stationen. Till kl. 7 följande morgon var det sagdt att vi skulle resa. Bil var beställd till dess. Men emellertid blev jag icke väckt förrän 7.20, och innan ett par ägg och en dålig pilsner hunnit fullständigt försvinna i våra innandömen, blef klockan 8. Men sedan bar det raskt af söderut mot Tisnarens strand. Där fingo vi en gumma som rodde oss öfver, och jag tänker att vid 9-tiden eller strax efter voro vi öfver i Ruda.
Det var ett härligt väder för en dylik utflykt, och Tisnaren var en härlig sjö. Mitt intryck af fyndigheten blef rätt godt. Öfver terrängen höja sig ett par kuppar af diorit med gneis på sidorna, och i dioriten finnes nu den nickelhaltiga magnetnixen mer eller mindre rikligt utsprängd. Den syns ju rätt fattig som malm betraktad, men ett kopparkisliknande mineral, af Landström benämndt Gunnarit, finnes där också, som betydligt ökar upp Ni-halten. Gunnariten lär sen hålla 22 % Ni. Det är en sorts järnnickelkis.
Det var egentligen två större förekomster. Störgrufvekullen och Haggrufveområdet. Störgrufveförekomsten föreföll vara den största, men den andra höll nog rikare malm. Det skulle sen baseras på anrikning, rostning af berget för att få gunnariten magnetisk, samt till slut en flotationsprocess, hvarigenom hixen skulle utdragas och Ni-halten fås upp. Landström beräknar få upp denna till 5 à 6 %.
Det är emellertid ett aber med detta fält. Det har nämligen icke mutats och jordägarna, 3 st. bönder, ha absolut satt sig på tvären och äro otillgängliga för hvarje uppgörelse. Eller rättare sagt; ha varit. Ty nu, de sista dagarna har en uppgörelse kommit till stånd, hvarigenom bönderna sälja sina gårdar med tillhörande jordägarerätt för icke mindre än 400 000 kronor. Men dessa pengar skola betalas före 1 augusti. Och det blir måhända ingen lätt sak. Ska bli intressant att höra Hallins åsikt om den saken.
Vi klefvo omkring i bergknallarna under ett par timmars tid. ½ 12 blefvo vi bjudna på godt kaffe, som smakade förträffligt, men därpå hade vi ytterligare ett par timmar kvar innan bilen skulle återvända för att hämta oss, och vi gåfvo oss då ut på sjön och rodde drag. Vår flit kröntes med framgång. Vi fingo tre hugg utmed vassarna där, men endast två gäddor fingo vi upp. Den tredje slet kroken och gick. Och det var synd, ty det var en stor gädda. Den största vi nu fingo vägde 2 kg, den andra var liten. Men i alla fall var det rart att komma hem till mor med.
Tisnaren är en härlig sjö. Det skulle inte vara mig emot att tillbringa en tid på sommaren här med fiske och små trefliga utflykter. Numera går båt en uppmuddrad kanalväg ända ner till Ändebols station å linien Katrineholm – Norrköping. Hade icke Landström varit med så skulle jag ha haft cykel med och passat tillfället att se mig litet mera omkring. Nu var detta icke lämpligt.
Vi hemreste strax efter 3 och voro hemma på slaget 7, jämnt en timme försenade.
Igår höll jag hela dagen på med kalkylen öfver Wreta. Kom till det resultatet att vi skulle kunna få fram en vinst om 54 500 kr per år. Det vore ju inte illa. Idag skall jag gå till Hallin.
Försökte igår ringa till Astri, men det blef ej något af, ty det skulle dröja flera timmar, så det hade jag ej tid att vänta på. Däremot talade jag med Thunberg om Wretaanalysen och fick då veta att Eliassons på torsdagen afrest till Dalarna, så nu har väl Astri sällskap. Få se om jag kan resa dit i afton.
Ett välgörande rägn kom igår öfver hela landet! Hela dagen strilade det ner, jämnt och stilla. Tänk hvad detta betyder för ett intorkadt Sverige! Rätt betydande rägnmängder lär också ha kommit. I Falu-trakten 18 mm och i Sthlm 7. Då jag tyckte det rägnade så bra här i går, hur måtte det då icke ha rägnat i Dalarna! Detta gör nu särskildt godt för potatisen, men äfven hafren får det godt och kan det måhända på sina ställen bli en andra skörd. Äfven i dag på morgonen ser rägndigert ut, så det är möjligt att himmelens goda inte är fullt slut än. Dock står utsikterna: ”uppklarnande i Götaland”. Tänk en sådan sommar!
Det brukar då väl icke vara ofta, som man längtar efter hvarje droppe. Tvärtom har man väl vanligen anledning att förarga sig öfver det ständiga rusket. Men i år ha stockholmarna haft en sommar efter sitt sinne. Nu har det varit lämpligt för dess utflykter.
Den här veckan har jag icke varit någon flitig skribent. Det går verkligen trögt. I måndags var jag upp till Hallin för att intressera honom för Wreta. Och han blef intresserad. Han ville ge mig carte blanche på att sätta företaget i gång. Men jag framhöll att jag först ville räkna litet till öfver möjligheterna och äfvenså framhöll jag önskvärdheten af att han själf på ort och ställe öfvertygade sig om saken. Hallin framhöll emellertid, att han föga begrep af malmen och dess användbarhet, men likafullt skulle han om några dagar taga sig ledigt och göra mig sällskap ner till Nyköping. Hoppas nu att det kunde bli något efter så många års krångel hit och dit.
Att Wreta speciellt är en stor fyndighet, torde väl utan vidare ligga utanför hvarje tvifvel. Det är nu blott dess svafvelhalt som skulle hindra.
På tisdagen uppenbarade sig något nytt. En advokat Grönvall kom upp, visad till mig af Hallin och företedde en del papper på Ruda nickelgrufvor i Skedevi i norra Östergötland. Gottfrid Landström har ju ägnat 30 år åt dessa fyndigheter. Jag sökte bilda mig ett omdöme efter de handlingar som förelåg, men för att genast erhålla en bättre angreppspunkt ansåg jag bäst att resa ner för att få ett personligt intryck af saken.
Vi beslöto oss alltså för att fara genast och 6.16 e.m. bar det iväg till Vingåker. Landström var ciceron. Vi kommo till Vingåker vid ½ 10-tiden och lågo på hotellet midt för stationen. Till kl. 7 följande morgon var det sagdt att vi skulle resa. Bil var beställd till dess. Men emellertid blev jag icke väckt förrän 7.20, och innan ett par ägg och en dålig pilsner hunnit fullständigt försvinna i våra innandömen, blef klockan 8. Men sedan bar det raskt af söderut mot Tisnarens strand. Där fingo vi en gumma som rodde oss öfver, och jag tänker att vid 9-tiden eller strax efter voro vi öfver i Ruda.
Det var ett härligt väder för en dylik utflykt, och Tisnaren var en härlig sjö. Mitt intryck af fyndigheten blef rätt godt. Öfver terrängen höja sig ett par kuppar af diorit med gneis på sidorna, och i dioriten finnes nu den nickelhaltiga magnetnixen mer eller mindre rikligt utsprängd. Den syns ju rätt fattig som malm betraktad, men ett kopparkisliknande mineral, af Landström benämndt Gunnarit, finnes där också, som betydligt ökar upp Ni-halten. Gunnariten lär sen hålla 22 % Ni. Det är en sorts järnnickelkis.
Det var egentligen två större förekomster. Störgrufvekullen och Haggrufveområdet. Störgrufveförekomsten föreföll vara den största, men den andra höll nog rikare malm. Det skulle sen baseras på anrikning, rostning af berget för att få gunnariten magnetisk, samt till slut en flotationsprocess, hvarigenom hixen skulle utdragas och Ni-halten fås upp. Landström beräknar få upp denna till 5 à 6 %.
Det är emellertid ett aber med detta fält. Det har nämligen icke mutats och jordägarna, 3 st. bönder, ha absolut satt sig på tvären och äro otillgängliga för hvarje uppgörelse. Eller rättare sagt; ha varit. Ty nu, de sista dagarna har en uppgörelse kommit till stånd, hvarigenom bönderna sälja sina gårdar med tillhörande jordägarerätt för icke mindre än 400 000 kronor. Men dessa pengar skola betalas före 1 augusti. Och det blir måhända ingen lätt sak. Ska bli intressant att höra Hallins åsikt om den saken.
Vi klefvo omkring i bergknallarna under ett par timmars tid. ½ 12 blefvo vi bjudna på godt kaffe, som smakade förträffligt, men därpå hade vi ytterligare ett par timmar kvar innan bilen skulle återvända för att hämta oss, och vi gåfvo oss då ut på sjön och rodde drag. Vår flit kröntes med framgång. Vi fingo tre hugg utmed vassarna där, men endast två gäddor fingo vi upp. Den tredje slet kroken och gick. Och det var synd, ty det var en stor gädda. Den största vi nu fingo vägde 2 kg, den andra var liten. Men i alla fall var det rart att komma hem till mor med.
Tisnaren är en härlig sjö. Det skulle inte vara mig emot att tillbringa en tid på sommaren här med fiske och små trefliga utflykter. Numera går båt en uppmuddrad kanalväg ända ner till Ändebols station å linien Katrineholm – Norrköping. Hade icke Landström varit med så skulle jag ha haft cykel med och passat tillfället att se mig litet mera omkring. Nu var detta icke lämpligt.
Vi hemreste strax efter 3 och voro hemma på slaget 7, jämnt en timme försenade.
Igår höll jag hela dagen på med kalkylen öfver Wreta. Kom till det resultatet att vi skulle kunna få fram en vinst om 54 500 kr per år. Det vore ju inte illa. Idag skall jag gå till Hallin.
Försökte igår ringa till Astri, men det blef ej något af, ty det skulle dröja flera timmar, så det hade jag ej tid att vänta på. Däremot talade jag med Thunberg om Wretaanalysen och fick då veta att Eliassons på torsdagen afrest till Dalarna, så nu har väl Astri sällskap. Få se om jag kan resa dit i afton.
Kommentarer
Skicka en kommentar