Anteckningar från min lefvnad – Harmsarfvet
På onsdagsmorgonen (den 25/7) måste jag lämna Siljansnäs. Allvaret måste följa! Kl 4 kom Beda och väckte, men jag blef ej resfärdig förrän kl 4.45. Jag hade lofvat konduktör Larsson att möta honom ½8 vid Sågmyra station. Vi skulle se på några gamla koppargrufvor där, som han hade del i. Min cykel hade jag lagat dagen förut, så nu stodo ringarna som järn. Den stod startfärdig! Morgonen var härlig. Siljan glittrade i morgonbrisen. Raskt var jag nere i Leksand, och strax efter sex knackade jag i förbifarten på rutan hos Rönnells i Hälla.
Backarna vid Hisvåla vidtogo nu. De äro sannerligen tålamodspröfvande. Backe upp och backe ned bar det nu iväg mot Sågmyra genom en härlig, vild natur. Den vägen är verkligen i sin art riktigt sevärd, men nog är den svettdrifvande och tröttande, ty man måste gå äfven utför backarna. Emellertid körde jag liksom efter tidtabell, ty icke fullt 5 minuter efter den utsatta tiden infann jag mig på stationsplanen. Jag hade då i ett kör tillryggalagt 36 km. det var ju inte så illa! Det blef vida mer under dagens lopp.
Nå, dessa grufvor vid Sågmyra intresserade mig ej såvärst. Visserligen ha de haft hytta på dessa malmer, men de voro nog fattiga. Och säkerligen finnes ej mycket kvar att taga. Kl 9.15 voro vi klara med undersökningen. Det kändes nog en smula i benen, men fastän jag hade planerat att här taga tåget till Falun, så fattade jag hastigt beslutet att taga till cykeln igen, hvarvid ett besök vid Harmsarfvet ingick i programmet. Larsson följde med dit. Vi följde den fagra vägen längs Gopens strand och voro på en kort stund framme i Bjursås. Här lurade mig Larsson att taga den gamla vägen till Harmsarfvet, och ehuru den ju kunde ha sitt intresse att ha sett en gång i sitt lif, så blef det en högst ansträngande färd. Det är ju backar utan tal och hvilka backar sedan!
I backen nere vid Hålldammen mötte vi Olsson och Karlgren, som var ute i konsulterande uppdrag för Forsbackas räkning. Jag gratulerar! Vattenfrågan har som jag trodde börjat förorsaka de största svårigheter. Det går åt mycket vatten, och grufhålen bli snart läns. Nu tappa de vatten ur Hålldammen och ha satt ner en pump, med elektrisk kraftöfverföring nere vid kanalen, hvarifrån vattnet ledes upp till verket. Detta bör ju gå. Eljest synes nog verket nu gå bra. Den nya 25 hkr.s lokomobilen som jag köpte, var en präktig maskin, stark och ganska litet bränsleslukande. Den tog väl ca 1 famn per skifte eller knappast det. Den erhållna malmen blir ovanligt rik – öfver 55 %. Sligen blir ju >66 %.
Larsson bjöd på smörgås och kaffe, och vi sutto i gröngräset utanför Karlssons stuga. Det smakade rätt bra med mat efter den långa turen.
Nu återstod resan in till Falun. Strax efter 1 fortsatte jag från Harmsarfvet. På vägen vid Bergsgården mötte jag Nordström på motorcykel – en sådan där påhängsmotor från Gefle, pris 480 kr, med cykel.
Jag resonerade med honom om en eventuell anställning vid Wreta grufvor till hösten. Han ställde sig inte alldeles ovillig till förslaget, enär framtiden vid Sveden nog vore osäker tillfölje sinande malmtillgång. Vi skulle återkomma till frågan längre fram.
Efter ombyte af kläder på rum 310 på Stadshotellet samt litet öfrig uppfiffning begav jag mig till Kullen, där Olsson och jag spisade middag. Vi fingo nu tid till att afhandla en hel del saker. Kl 7.20 skulle emellertid Karlgren och han ned till Tallbacksgrufvan. Karlgren hade naturligtvis alldeles kasserat Harmsarfsverket och skulle nu dels flytta det, dels alldeles ombygga detsamma med kulkvarnar och andra finesser. Jag gratulerar!
På aftonen gjorde Nordström och jag en tur i gammalstaden. Vi voro uppåt kopparverket. Hemkom ej förrän bortåt 10-tiden.
På torsdagen var jag till en början på borgmästarens kontor och bläddrade i hans grufmatriklar. Så hade jag ett telefonsamtal med brukspatron Arfvedsson på Ulfshyttan om frakt på linbana från Gåstjärnsgrufvan. Han var ej synnerligen lifvad eller optimistisk för någonting. Allting skulle bli så omöjligt.
Emellertid slapp jag genom detta rätt långa samtal att resa ner till Ulfshyttan. Nu funderade jag på att resa till Forsbacka på hemvägen. Tåget går ju 12.40. men på så sätt hade jag inte fått någon mat, och dessutom ville jag inte gärna ligga Eliassons till last i maten, så jag beslöt att för denna gång låta planen på en Forsbackavisit vara. Jag får väl resa dit vid nästa Dala-tripp. I stället reste jag nu hem med tåget 3.20 öfver Ludvika.
Jag hemkom till Sthlm strax före 10.
Backarna vid Hisvåla vidtogo nu. De äro sannerligen tålamodspröfvande. Backe upp och backe ned bar det nu iväg mot Sågmyra genom en härlig, vild natur. Den vägen är verkligen i sin art riktigt sevärd, men nog är den svettdrifvande och tröttande, ty man måste gå äfven utför backarna. Emellertid körde jag liksom efter tidtabell, ty icke fullt 5 minuter efter den utsatta tiden infann jag mig på stationsplanen. Jag hade då i ett kör tillryggalagt 36 km. det var ju inte så illa! Det blef vida mer under dagens lopp.
Nå, dessa grufvor vid Sågmyra intresserade mig ej såvärst. Visserligen ha de haft hytta på dessa malmer, men de voro nog fattiga. Och säkerligen finnes ej mycket kvar att taga. Kl 9.15 voro vi klara med undersökningen. Det kändes nog en smula i benen, men fastän jag hade planerat att här taga tåget till Falun, så fattade jag hastigt beslutet att taga till cykeln igen, hvarvid ett besök vid Harmsarfvet ingick i programmet. Larsson följde med dit. Vi följde den fagra vägen längs Gopens strand och voro på en kort stund framme i Bjursås. Här lurade mig Larsson att taga den gamla vägen till Harmsarfvet, och ehuru den ju kunde ha sitt intresse att ha sett en gång i sitt lif, så blef det en högst ansträngande färd. Det är ju backar utan tal och hvilka backar sedan!
I backen nere vid Hålldammen mötte vi Olsson och Karlgren, som var ute i konsulterande uppdrag för Forsbackas räkning. Jag gratulerar! Vattenfrågan har som jag trodde börjat förorsaka de största svårigheter. Det går åt mycket vatten, och grufhålen bli snart läns. Nu tappa de vatten ur Hålldammen och ha satt ner en pump, med elektrisk kraftöfverföring nere vid kanalen, hvarifrån vattnet ledes upp till verket. Detta bör ju gå. Eljest synes nog verket nu gå bra. Den nya 25 hkr.s lokomobilen som jag köpte, var en präktig maskin, stark och ganska litet bränsleslukande. Den tog väl ca 1 famn per skifte eller knappast det. Den erhållna malmen blir ovanligt rik – öfver 55 %. Sligen blir ju >66 %.
Larsson bjöd på smörgås och kaffe, och vi sutto i gröngräset utanför Karlssons stuga. Det smakade rätt bra med mat efter den långa turen.
Nu återstod resan in till Falun. Strax efter 1 fortsatte jag från Harmsarfvet. På vägen vid Bergsgården mötte jag Nordström på motorcykel – en sådan där påhängsmotor från Gefle, pris 480 kr, med cykel.
Jag resonerade med honom om en eventuell anställning vid Wreta grufvor till hösten. Han ställde sig inte alldeles ovillig till förslaget, enär framtiden vid Sveden nog vore osäker tillfölje sinande malmtillgång. Vi skulle återkomma till frågan längre fram.
Efter ombyte af kläder på rum 310 på Stadshotellet samt litet öfrig uppfiffning begav jag mig till Kullen, där Olsson och jag spisade middag. Vi fingo nu tid till att afhandla en hel del saker. Kl 7.20 skulle emellertid Karlgren och han ned till Tallbacksgrufvan. Karlgren hade naturligtvis alldeles kasserat Harmsarfsverket och skulle nu dels flytta det, dels alldeles ombygga detsamma med kulkvarnar och andra finesser. Jag gratulerar!
På aftonen gjorde Nordström och jag en tur i gammalstaden. Vi voro uppåt kopparverket. Hemkom ej förrän bortåt 10-tiden.
På torsdagen var jag till en början på borgmästarens kontor och bläddrade i hans grufmatriklar. Så hade jag ett telefonsamtal med brukspatron Arfvedsson på Ulfshyttan om frakt på linbana från Gåstjärnsgrufvan. Han var ej synnerligen lifvad eller optimistisk för någonting. Allting skulle bli så omöjligt.
Emellertid slapp jag genom detta rätt långa samtal att resa ner till Ulfshyttan. Nu funderade jag på att resa till Forsbacka på hemvägen. Tåget går ju 12.40. men på så sätt hade jag inte fått någon mat, och dessutom ville jag inte gärna ligga Eliassons till last i maten, så jag beslöt att för denna gång låta planen på en Forsbackavisit vara. Jag får väl resa dit vid nästa Dala-tripp. I stället reste jag nu hem med tåget 3.20 öfver Ludvika.
Jag hemkom till Sthlm strax före 10.
Kommentarer
Skicka en kommentar