tisdag 17 december 2013

Inte skulle jag vilja bo där…

Nu var jag färdig med mitt Gellivarebesök för denna gång. På måndagen borde jag vara hos borgmästaren i Luleå. Jag kunde därvid taga natt-tåget från Gellivare och ändå vara i Luleå till frukostdags. Följaktligen kunde jag anslå hela söndagen till utflykter, hvarvid jag därvid hade mina funderingar både på Porjus, som jag inte sett, och på Abisko, som jag förut sett, men som fortfarande lockade. Emellertid var jag mol solo, och en dylik utflykt skulle kosta rätt mycket pengar till, enär jag utom dryga biljettpengar äfven skulle betala snälltågsafgift o.s.v.

Visserligen lockade en utflykt till Harsprånget, men så resonerade jag som så, att denna årstid icke var Harsprångets bästa tid, att jag måhända skulle komma igen till dessa trakter nästa år, eller kanske redan på höstsidan i år, och kanske i sällskap. Följaktligen slog jag dessa turistiska planer alldeles ur hågen, och for hela söndagen på ett odrägligt blandadt tåg ner till Boden och Luleå. Jag skulle ju i alla fall den vägen.

Den resan var icke vidare nöjsam – man reser denna sträcka hälst på natten – men den skulle ju ändå göras. I Boden åts en god middag, och jag gjorde mig så godan ro, att jag alldeles glömde bort att lösa ny biljett till Luleå och att få den gamla påskrifven. Detta kostade mig en straffbiljett, oaktadt jag genast gjorde anmälan därom till konduktören – den enda gång i mitt lif jag råkat ut för något dylikt.

lule1 På söndagseftermiddagen rullade jag alltså in i Luleå för första gången. Mitt intryck af staden? På mig gjorde den ett öfvervägande kallt och dystert intryck. Inte skulle jag då vilja bo där för allt smör i Småland. Det är ju möjligt att skärgården och hafvet utanför skänker några färsonande drag – det vet jag inte – men det är om själfva staden jag talar.

Staden har ju en charmant hamn – en af Europas bästa, skrytes det. Också har väl staden sin f.n. främsta betydelse såsom utskeppningsort för en del af Norrbottensmalmen. Svartön och Luleå passar bra ihop synes det mig.

Svartön är ju för Luleå ungefär detsamma som Värtan för Stockholm. Svart och rökigt är där och en intensif rörelse pulserar. En tekniker går ju ut dit för att studera de mekaniska anordningarna för utlastningen, men sedan han blifvit förtrogen med den, återvänder han – antager jag –icke så omedelbart.

svartön2 Ja, det finns ju ett Turistföreningens utsiktstorn öfverst på berget, där man ju får den bästa öfverblicken öfver såväl Svartön som Luleå stad. Men sedan man sett äfven den utsikten, så antager jag att man icke nöter trapporna i det tornet.
Det mesta intresset anknyter sig till hamnen. Åtminstone gjorde det så för mig. Så fort jag tagit mitt rum i besittning i det för stadens förhållande väl litet för pompösa stadshotellet, så drog jag mig genast ner till hamnen, som just då företedde en synnerligen liflig anblick. Där lågo ett 10 – 15-tal tyska malmångare, väntande på sin tur att få angöra malmkajen. Stadens gator och stadsträdgård hvimlade äfven af de tyska sjömännen, som på söndagskvällen hade landpermission. Jag gick upprepade gånger därnere i hamnen, såväl vid dagsljus som i skymningen och sedan belysningen tändts. Utan tvifvel skänktes här åtskilliga stämningsmoment.

lule2Stadens pulsåder är Storgatan, ty där ligga biograferna. Där äro också Stadshotell, post- och telegrafstation belägna samt stadens förnämsta affärer. I yttersta slutet af densamma är Stadsträdgården, en mycket blygsam anläggning.

Kyrkan, högtbelägen och dominerande, är en tegelkyrka i 90-talets gotiserande stil, påminnande om Johannes kyrka i Stockholm, men banalare än denna. Några sevärdheter f.ö. kunde jag inte finna. Det finnes ju ett norrbottniskt museum, som lär skola hysa en del intressanta saker af bl.a. lapsk härkomst, men min
Tid förbjöd mig att närmare inlåta mig på dylika intimiteter.

Mitt ärende i Luleå var att studera i Borgmästarearkivet, men borgmästaren var bortrest, så jag måste reda mig på egen hand. Jag hade från Stockholm uppbeordrat mina stora grufliggare som jag också genomgick. De erbjödo för detta distrikt ett synnerligen magert arbetsfält. Arbetet härmed var snart öfverståndet och jag skulle ha kunnat afresa från staden redan på måndagseftermiddagen om blott tåglägenhet funnits. Men det fanns blott en enda tågförbindelse söderut numera, nämligen tidigt på morgonen, jag tror det var 6.20 eller något dylikt.

Efter besöket vid Svartön, hvarunder ett hotande åskväder passerade norröfver, utan att dock beröra staden, hade jag hela eftermiddagen fri, och fann situationen öfvervägande tråkig. Att draga fram och tillbaka på Luleå stads gator i akt och mening att studera ”folklifvet” är verkligen mycket litet gifvande. Jag gjorde några slag ikring för fullständighetens skull för att ändå ha sett staden, men redan vid 8-tiden drog jag mig tillbaka till mitt rum, och lade mig omedelbart.

Sömnen vägrade dock envist att infinna sig och jag tillbragte en mycket orolig natt.

Foto: Henny Tegström, Luleå. ca 1910. Från Luleå stadsarkiv.

torsdag 5 december 2013

Grufvbesök och misslyckad bärplockning

Lördagen den 25/8 (1917) besågs ånyo Ferrum.

Strandberg kom ner till hotellet vid 11-tiden och vi cyklade båda i skarp fart de 19 km. Grufvan var nu tom, och botten lät sig besiktigas. Stegar och broar voro af bra beskaffenhet, och det var icke minsta svårighet att praktisera sig ner. Men vått var det, och obehagligt, trots oljerock, ty de hade nyss förut skjutit, och röken stod tjock och kväljande kvar i bottnen. Man kunde endast med möda urskilja detaljerna.

Malmen var hufvudsakligen bunden till bottnens norra sida, där kvartsen framgick. Den sades skola gå ända ut mot grufvans midt, men rikast visade den sig utmed norra kanten, där verkligen mycket vackra körtlar stodo att se. Jag anhöll, att de skulle taga upp några buttor för att man skulle få se i dagsljuset, hvilket de ock gjorde. Och malmen såg verkligen inte dum ut. Vore blott vattenfrågan inte så besvärande, och gruffolkets pretentioner inte så omöjliga, så ginge grufvan tillsvidare säkerligen med god förtjänst.

Vi kommo öfverens om, att Strandberg skulle få arbeta hela veckan ut med att göra ett tätningsförsök med cement. Jag beslöt detta på eget bevåg, och telegraferade sedan till Hallén att sända 300 kronor till enbörjan, hvilket han ock gjorde. Det skall nu bli intressant att se, hur detta försök kommer att utfalla.

Vi stannade sedermera inte länge kvar vid grufvan, utan anträdde tämligen snart återfärden. Jag hemkom i lagom tid till middagen.

Efter middagen lånade jag på hotellet en stor korg och ämnade mig begagna eftermiddagen till att uppsöka mitt präktiga blåbärsställe från dagen förut, och då söka utröna hur mycket som kunde åstadkommas på ett par timmar.

Jag kom emellertid aldrig fram till det riktiga stället. För myggens skull! Jag borde ha insett detta på förhand! På en sådan varm eftermiddagsstund! Men så sent på året trodde jag inte att myggen skulle vara så besvärlig. Hade det dock varit på morgonen, så skulle det ha gått alldeles charmant. Nu blef det en absolut omöjlighet att plocka bär.

Visserligen försökte jag i det längsta plocka med vänster hand och oupphörligt hviftande med den högra söka hålla myggen på afstånd. Detta hade gått, om det varit vanlig mygg, men detta var knott i hela skyar, och mot sådan skyddar man sig inte med hviftningar, om så vore med bägge händerna!

Mina kläder voro alldeles gråludna af tusental af dessa satans odjur, och handleder och nacke kunde inte skyddas annat än genom hastigt springande, hvarvid luftdraget befriar en, så länge man springer. Men stannar man en minut – vips äro de på en igen. Jag rafsade åt mig några bär här, några andra där, men på detta sätt var det ju lönlöst att hålla på. Jag måste vända innan jag någonsin nådde fram till mitt charmanta bärställe.

Flickan i matsalen, som ”gifvit mig korgen”, log ett stilla leende, då jag återlämnade korgen med blott en eller annan liter i, men que faire?

onsdag 4 december 2013

Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret

Fredagen den 24/8 (1917) stod helt och hållet till min disposition, enär jag inte förrän på lördag eller söndag kunde få besiktiga botten i grufvan vid Ferrum.

Fredagen var på morgonen lika strålande vacker som de föregående dagarna. Jag låg emellertid länge efter gårdagens strapatser och kom ej upp förrän långt fram på morgonen.

dundret1Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret. Jag tror det var vid 9-tiden som jag passerade bron öfver järnvägen nere vid stationen. Vägen går på andra sidan om järnvägen, förbi en större byggnad, som såg ut att vara fattighus, barnhem, e.d., ty planen hvimlade af småbarn. Sedan passerar den en del andra gårdar för att slutligen vika af uppåt Dundret till. Detta ser ut att ligga så nära, men det är dock 5 km fram till det.

Förterrängen är sumpig med lågvuxen skog och myrmark. På sina ställen är vägen långa sträckor spångad. Jag gick ej den vanliga turistvägen upp – den utgår från bryggeriet strax jämte Fjällnäs, utan följde en annan gångstig, som till en början gick tämligen rätt på Dundrets topp, men så småningom böjde af åt väster så långt, att jag började misströsta om att någonsin på den vägen nå målet.

Jag lämnade därför vägen och gick ut i terrängen, därvid sättande rak kurs på förberget med dess topp. Till en början gick vägen öfver risbevuxen tallhed med ett och annat blåbär, samt ljung, men slutligen kom jag ner i en stor, vidsträckt myr, som löpte parallellt med berget i hela dess utsträckning, och som alldeles skulle ha hindrat hvarje försök att nå berget på denna väg, om det varit tidigare på sommaren. Nu var myren inte våtare, än att det gick att hoppande från tufva till tufva taga sig öfver till fastlandet.

På andra sidan myren började marken alltmera höja sig upp mot Dundrets sluttningar. Nu började blåbären på allvar! Jag har aldrig i mitt lif sett maken till den bärrikedom, som nu uppenbarade sig! Man blef riktigt ledsen åt att tänka sig, att all denna härlighet i detta dyrtidsår skulle få stå otillgodogjord. Ty på denna sidan af  berget går icke folk. Sluttningen var alldeles blå, och sådana bär sedan! Cirka 7 – 10 mm stora. Jag hade ingenting att plocka i än magen, och den förslog härvidlag icke långt. Faktiskt kunde man sitta stilla på ett enda ställe och plocka litertals.

dundret2Men jag måste lämna blåbären och börja uppstigningen på berget. Naturligtvis kom jag i fjällets brantare del! Det blef rätt ansträngande, hälst som sluttningen var alldeles öfversållad af större och mindre block. Det blef att taga till kryssen. Hjärtat fick utstå ganska stora påkänningar under denna stora höjdförflyttning. Det blef ett par gånger nödvändigt att hvila några minuter för att pusta ut och torka svetten.

Sikten, som på morgonen varit god, blef nu allt sämre. En molnvägg kom med fart farande från väster och insvepte högfjällen så att man med möda kunde urskilja kammens konturer. Kirunavaara, som till en början så tydligt kunde skönjas, gjorde inom kort de andra fjällen sällskap. Slutligen såg man af trakterna västerut och mot nordväst endast en eller annan mil. Mot norr afslutade Malmberget med sin välkomsttopp, samt Tingvalls kulle synranden. Öster- och söderut var det fortfarande rätt klart, ehuru äfven där snart solrök började göra sig gällande.

dundret3Jag fortsatte mot toppen. Den var snart nådd. Däruppe rådde ett blåsväder, som inom kort alldeles skulle ha ådragit min svettiga lekamen lunginflammation, om icke min präktiga rägnkrage hade varit med och skyddat för vinden. Vistelsen på toppen blef under dessa icke fullt så lyckliga förhållanden icke så långvarig. Efter ett kort besök i hyddan, som var illa medfaren af hänsynslösa ligaturister, anträddes nerfärden som nu kändes i knävecken. Uppfärden tog från Gellivare till toppen ca 2 timmar, nerfärden gick på halfva tiden.

Vid 3-tiden anträdde jag en cykeltur till Malmberget, sedan jag per telefon hos Fagerberg inhämtadt yttrande om lämpligheten af ett besök. Jag skulle få medfölja på hans turer, och hade hoppats få se åtminstone något af grufvorna. Däraf blef emellertid ingenting. Fagerberg blef nämligen hindrad på sitt kontor, hvarunder jag blef sittandes i biblioteket, sysslande med antecknandet af böcker, lämpliga för inköp. Sedan hunno vi just icke se mer än förrådet, samt maskinhuset för centralschaktet förrän det blef tid att gå med F. hem till hans trefliga hem, där en treflig hvardagsmiddag blef afäten. Kaffe och cigaretter kommo på bordet, och vi tillbringade en angenäm afton, medan dagsljuset sjönk.

Jag lockade sällskapet till skratt med berättelser om den vidunderligt misslyckade resan, som jag 1905 gjorde från Ånneberg via Motala och Norsholm till Rigna.

Fru F. visade trefliga Lapplandsfotos från deras utfärder i fjällen, och hela aftonen förflöt på angenämaste sätt.

Jag återvände vid 10-tiden till Gellivare, njutandes den säregna stämning som åtföljer en dylik nattlig hemfärd mol solo genom det dystra myrlandskapet.

måndag 2 december 2013

Gubben själf blef vår vägvisare

finnskog Nå, till Puornovaara kommo vi. En finnskog, högt uppe på en ås, hvarifrån Dundret hälsade oss som en gammal bekant. Byn, som bestod af ett flertal små gårdar, brukades efter hvad det sades, uteslut-
ande af medlemmar af ätten H, söner och mågar. Gubben själf blef vår vägvisare.

Kopparfyndigheten, som Löfstrand yttrat sig så fördelaktigt om, skola vi i tysthet förbigå. Den var belägen ca 20 min. gångväg på den andra sluttningen och på andra sidan om en liten bäck. Väg fanns ej dit, och det var ingen lätt sak att hitta. Hvad som mest intresserade, var blåbären, men sådana kunde vi ha hittat på närmare håll. Själfva ”fyndigheten” bestod af några, högst decimeterbreda, men vanligen smalare ådror af kvarts i någon mörk hornbländeskiffer, på ett och annat ställe förande som accessoriskt mineral, en gnista kornit, mer eller mindre ärgad. Det var allt. Någon ynkligare anledning till kopparmalm har jag aldrig sett – då var Unges ”koppargångar” i kvartsen vid Ånimmens strand af vida högre kvalitet.

Nåja, undersökningen blef ju icke häller långvarig. Vi vände tämligen omedelbart. Gubben H fick en femma för besväret, men afböjde supen som erbjöds.

Vi återvände till Leipojärvi, hälsande civilisationens pionjärer i denna Sveriges utkant – ett lag telefonarbetare, som höllo på att resa stolpar efter landsvägen.

Tillbaka till Leipojärvi kommo vi väl vid 5-tiden. Vi stannade inte ett ögonblick längre än som behöfdes för inmundigandet af tidigare nämnda “storslagna” middagsmåltid. Och sedan företogs hemfärden samma väg öfver de stora myrarna. Vi hemkommo i mörkningen vid 9-tiden, och jag vill lofva, att det smakade med mat ofvanpå en dylik utfärd.

Uddenberg reste nu samma natt med natt-tåget vid 2-tiden. Han skulle till Sundsvall och beräknades anlända till Stockholm på söndagen.

söndag 1 december 2013

… ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes…

Augusti 1917

Ingeniörerna här upp vid Malmberget ha då förstklassiga bostäder. Och det måste de ha. Häruppe i det långa vintermörkrets land måste läggas vikt vid att tjänstemännen, då de mot kvällningen afsluta sitt arbete, få återvända till ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes ur hvarje vrå och där en viss komfort försonar dem med ödet att vara afstängda från världen utom den månad på sommaren, då de åtnjuta semester.

Men så ha de också präktigt i alla afseenden. Rikliga utrymmen, modern bekvämlighet, icke utan en viss solid elegans! Vännen Fagerberg hör till de sist installerade, men han har ändå redan hunnit komplettera sitt hem, så att just ingenting fattas.

Gedigna möbler hade han, särskildt salongsmöbeln i gammal flammig björk var charmant och matsalsmöbeln likaså. I sitt eget rum hade han en stor öppen spis af tegel med vackra mineral upplagda på spiselkransen. Bekväma fåtöljer, vackra mattor och små originalkonstverk, litografier och små oljemålningar, upphängda här och där. Och först som sist, en rikedom på blommor i alla upptänkliga fönster, en rikedom, som man sällan ser ens långt söderut, där likväl bättre betingelser finnas härför, än så här högt upp i höga norden.

Men detta är också en konsekvens af landskapets natur. Här, i de karga vintrarnas land, där sommaren är så kort, måste de lägga an på att i rikare mått än söderut njuta sommarens glädje och behag. Att lefva mer intensivt den korta tid de få!

Jag dröjde mig kvar i deras trefna hem ända fram i kvällen, då endast en blekgrön rand i norr gaf en aning om dagsljuset. Med full fart körde jag den jämna, goda vägen tillbaka till Gellivare, lämnande de tretusen glimmande fönsterrutorna i Malmbergssamhället bakom ryggen, under det att Dundret reste sina nu så hotfulla ryggar med knappt märkbara konturer rätt framför.

På torsdagen den 23 – Signedagen – besökte vi Pournovaara. Nu togs den andra stora landsvägen från Gellivare, den österut – ner till Kalixbygderna. Samma tröstlösa utsikter som förut, men liksom då Dundret som färdkamrat.

29 km åkte vi med två raster, under hvilka hästen fick pusta ut en kvart, medan vi letade sparsamma blåbär i vägkanterna. Några byar – Liikavaara – och en och annan ödemarkssjö – Sakajärvi – passerade vi, men eljest var den ena kilometern tämligen lika enformig som den andra. Vägen var dock god, och bättre skjuts hade vi nu än gången förut. En riktig pigg liten häst hade vi – särskildt sprang han de 29 km från Leipojärvi i ett kör, riktigt snällt.

Slutligen, framåt 1-tiden, nådde vi Leipojärvi by med gästgifvaregård och rikstelefon, en smula vänligare belägen vid en liten ödemarkstjärn. Här för folket ett sträfsamt knog för tillvaron. Det är icke mycket de kunna aftvinga den frostbitna jorden! Litet korn och potatis är det enda. Möjligen litet lingon i skogen och en och annan abborrpinne i sjön.

I Gellivare hade man sagt oss, att här skulle vara god mathållning, och att vi inte skulle behöfva sakna någonting i den vägen. Af den orsaken kommo vi oss inte häller för med att fråga per telefon om maten eller att beställa något. När vi så vid lunchdags kommo fram, rätt glupska, så fanns jämnt intet att få. Bröd hade de ej sett till på 14 dagar. Smör var en lyx som de ej bestått sig i år. Kött och ägg skola vi ej tala om. Det enda vi lyckades dyrka upp var de sista resterna af en ostkant, samt hvarsitt glas mjölk. Och det lefver man inte gärna en hel dag på.

Man må sätta sig in i dessa människors lif häruppe under dessa omständigheter. Det gör en ”dyrtidstänkare” gott i kroppen. En säck dåligt ärtmjöl hade de betalat med 150 kronor – 1.50 kilot! Det var deras brödbitar, som de ej ville bjuda oss på.

Och deras vinter utan lyse! Det blir pertstickorna igen liksom för 100 år sedan i finnpörtena!

Folket talade rätt allmänt finska häruppe. Vår gästgifvare, en rödlätt, satt figur, som ändå ej tycktes besitta några spår af dyrtidens framfart, talade både finska och svenska, men svenskan gick så tungt förklarade han, så att i sin familj använde han endast finska, som är mera sjungande och lättflytande, fast den låter som om de skulle i kors minst vricka tungan af alla konstbesynnerliga vändningar och tonfall.

Vi beställde litet fisk tills vi skulle komma igen från Puornovaara – vi hade en mil ytterligare dit och beräknade vara tillbaka vid 5-tiden. Och fisk fingo vi, men det var abborrpinnar af den storlek, som bäst lämpar sig för att ge åt katten, och de voro kokta ofjällade i en saltlake, som kom tänderna att gnissla. Denna fisk, af hvilken jag med stor möda kunde expediera två små exemplar, plus ett par bitar af deras ärtbröd var det enda vi fingo till middag – oberäknadt den stora sup renadt, som Uddenberg bjöd på. Och som gjorde godt ända ner i stortån.