… ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes…

Augusti 1917

Ingeniörerna här upp vid Malmberget ha då förstklassiga bostäder. Och det måste de ha. Häruppe i det långa vintermörkrets land måste läggas vikt vid att tjänstemännen, då de mot kvällningen afsluta sitt arbete, få återvända till ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes ur hvarje vrå och där en viss komfort försonar dem med ödet att vara afstängda från världen utom den månad på sommaren, då de åtnjuta semester.

Men så ha de också präktigt i alla afseenden. Rikliga utrymmen, modern bekvämlighet, icke utan en viss solid elegans! Vännen Fagerberg hör till de sist installerade, men han har ändå redan hunnit komplettera sitt hem, så att just ingenting fattas.

Gedigna möbler hade han, särskildt salongsmöbeln i gammal flammig björk var charmant och matsalsmöbeln likaså. I sitt eget rum hade han en stor öppen spis af tegel med vackra mineral upplagda på spiselkransen. Bekväma fåtöljer, vackra mattor och små originalkonstverk, litografier och små oljemålningar, upphängda här och där. Och först som sist, en rikedom på blommor i alla upptänkliga fönster, en rikedom, som man sällan ser ens långt söderut, där likväl bättre betingelser finnas härför, än så här högt upp i höga norden.

Men detta är också en konsekvens af landskapets natur. Här, i de karga vintrarnas land, där sommaren är så kort, måste de lägga an på att i rikare mått än söderut njuta sommarens glädje och behag. Att lefva mer intensivt den korta tid de få!

Jag dröjde mig kvar i deras trefna hem ända fram i kvällen, då endast en blekgrön rand i norr gaf en aning om dagsljuset. Med full fart körde jag den jämna, goda vägen tillbaka till Gellivare, lämnande de tretusen glimmande fönsterrutorna i Malmbergssamhället bakom ryggen, under det att Dundret reste sina nu så hotfulla ryggar med knappt märkbara konturer rätt framför.

På torsdagen den 23 – Signedagen – besökte vi Pournovaara. Nu togs den andra stora landsvägen från Gellivare, den österut – ner till Kalixbygderna. Samma tröstlösa utsikter som förut, men liksom då Dundret som färdkamrat.

29 km åkte vi med två raster, under hvilka hästen fick pusta ut en kvart, medan vi letade sparsamma blåbär i vägkanterna. Några byar – Liikavaara – och en och annan ödemarkssjö – Sakajärvi – passerade vi, men eljest var den ena kilometern tämligen lika enformig som den andra. Vägen var dock god, och bättre skjuts hade vi nu än gången förut. En riktig pigg liten häst hade vi – särskildt sprang han de 29 km från Leipojärvi i ett kör, riktigt snällt.

Slutligen, framåt 1-tiden, nådde vi Leipojärvi by med gästgifvaregård och rikstelefon, en smula vänligare belägen vid en liten ödemarkstjärn. Här för folket ett sträfsamt knog för tillvaron. Det är icke mycket de kunna aftvinga den frostbitna jorden! Litet korn och potatis är det enda. Möjligen litet lingon i skogen och en och annan abborrpinne i sjön.

I Gellivare hade man sagt oss, att här skulle vara god mathållning, och att vi inte skulle behöfva sakna någonting i den vägen. Af den orsaken kommo vi oss inte häller för med att fråga per telefon om maten eller att beställa något. När vi så vid lunchdags kommo fram, rätt glupska, så fanns jämnt intet att få. Bröd hade de ej sett till på 14 dagar. Smör var en lyx som de ej bestått sig i år. Kött och ägg skola vi ej tala om. Det enda vi lyckades dyrka upp var de sista resterna af en ostkant, samt hvarsitt glas mjölk. Och det lefver man inte gärna en hel dag på.

Man må sätta sig in i dessa människors lif häruppe under dessa omständigheter. Det gör en ”dyrtidstänkare” gott i kroppen. En säck dåligt ärtmjöl hade de betalat med 150 kronor – 1.50 kilot! Det var deras brödbitar, som de ej ville bjuda oss på.

Och deras vinter utan lyse! Det blir pertstickorna igen liksom för 100 år sedan i finnpörtena!

Folket talade rätt allmänt finska häruppe. Vår gästgifvare, en rödlätt, satt figur, som ändå ej tycktes besitta några spår af dyrtidens framfart, talade både finska och svenska, men svenskan gick så tungt förklarade han, så att i sin familj använde han endast finska, som är mera sjungande och lättflytande, fast den låter som om de skulle i kors minst vricka tungan af alla konstbesynnerliga vändningar och tonfall.

Vi beställde litet fisk tills vi skulle komma igen från Puornovaara – vi hade en mil ytterligare dit och beräknade vara tillbaka vid 5-tiden. Och fisk fingo vi, men det var abborrpinnar af den storlek, som bäst lämpar sig för att ge åt katten, och de voro kokta ofjällade i en saltlake, som kom tänderna att gnissla. Denna fisk, af hvilken jag med stor möda kunde expediera två små exemplar, plus ett par bitar af deras ärtbröd var det enda vi fingo till middag – oberäknadt den stora sup renadt, som Uddenberg bjöd på. Och som gjorde godt ända ner i stortån.