Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret

Fredagen den 24/8 (1917) stod helt och hållet till min disposition, enär jag inte förrän på lördag eller söndag kunde få besiktiga botten i grufvan vid Ferrum.

Fredagen var på morgonen lika strålande vacker som de föregående dagarna. Jag låg emellertid länge efter gårdagens strapatser och kom ej upp förrän långt fram på morgonen.

dundret1Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret. Jag tror det var vid 9-tiden som jag passerade bron öfver järnvägen nere vid stationen. Vägen går på andra sidan om järnvägen, förbi en större byggnad, som såg ut att vara fattighus, barnhem, e.d., ty planen hvimlade af småbarn. Sedan passerar den en del andra gårdar för att slutligen vika af uppåt Dundret till. Detta ser ut att ligga så nära, men det är dock 5 km fram till det.

Förterrängen är sumpig med lågvuxen skog och myrmark. På sina ställen är vägen långa sträckor spångad. Jag gick ej den vanliga turistvägen upp – den utgår från bryggeriet strax jämte Fjällnäs, utan följde en annan gångstig, som till en början gick tämligen rätt på Dundrets topp, men så småningom böjde af åt väster så långt, att jag började misströsta om att någonsin på den vägen nå målet.

Jag lämnade därför vägen och gick ut i terrängen, därvid sättande rak kurs på förberget med dess topp. Till en början gick vägen öfver risbevuxen tallhed med ett och annat blåbär, samt ljung, men slutligen kom jag ner i en stor, vidsträckt myr, som löpte parallellt med berget i hela dess utsträckning, och som alldeles skulle ha hindrat hvarje försök att nå berget på denna väg, om det varit tidigare på sommaren. Nu var myren inte våtare, än att det gick att hoppande från tufva till tufva taga sig öfver till fastlandet.

På andra sidan myren började marken alltmera höja sig upp mot Dundrets sluttningar. Nu började blåbären på allvar! Jag har aldrig i mitt lif sett maken till den bärrikedom, som nu uppenbarade sig! Man blef riktigt ledsen åt att tänka sig, att all denna härlighet i detta dyrtidsår skulle få stå otillgodogjord. Ty på denna sidan af  berget går icke folk. Sluttningen var alldeles blå, och sådana bär sedan! Cirka 7 – 10 mm stora. Jag hade ingenting att plocka i än magen, och den förslog härvidlag icke långt. Faktiskt kunde man sitta stilla på ett enda ställe och plocka litertals.

dundret2Men jag måste lämna blåbären och börja uppstigningen på berget. Naturligtvis kom jag i fjällets brantare del! Det blef rätt ansträngande, hälst som sluttningen var alldeles öfversållad af större och mindre block. Det blef att taga till kryssen. Hjärtat fick utstå ganska stora påkänningar under denna stora höjdförflyttning. Det blef ett par gånger nödvändigt att hvila några minuter för att pusta ut och torka svetten.

Sikten, som på morgonen varit god, blef nu allt sämre. En molnvägg kom med fart farande från väster och insvepte högfjällen så att man med möda kunde urskilja kammens konturer. Kirunavaara, som till en början så tydligt kunde skönjas, gjorde inom kort de andra fjällen sällskap. Slutligen såg man af trakterna västerut och mot nordväst endast en eller annan mil. Mot norr afslutade Malmberget med sin välkomsttopp, samt Tingvalls kulle synranden. Öster- och söderut var det fortfarande rätt klart, ehuru äfven där snart solrök började göra sig gällande.

dundret3Jag fortsatte mot toppen. Den var snart nådd. Däruppe rådde ett blåsväder, som inom kort alldeles skulle ha ådragit min svettiga lekamen lunginflammation, om icke min präktiga rägnkrage hade varit med och skyddat för vinden. Vistelsen på toppen blef under dessa icke fullt så lyckliga förhållanden icke så långvarig. Efter ett kort besök i hyddan, som var illa medfaren af hänsynslösa ligaturister, anträddes nerfärden som nu kändes i knävecken. Uppfärden tog från Gellivare till toppen ca 2 timmar, nerfärden gick på halfva tiden.

Vid 3-tiden anträdde jag en cykeltur till Malmberget, sedan jag per telefon hos Fagerberg inhämtadt yttrande om lämpligheten af ett besök. Jag skulle få medfölja på hans turer, och hade hoppats få se åtminstone något af grufvorna. Däraf blef emellertid ingenting. Fagerberg blef nämligen hindrad på sitt kontor, hvarunder jag blef sittandes i biblioteket, sysslande med antecknandet af böcker, lämpliga för inköp. Sedan hunno vi just icke se mer än förrådet, samt maskinhuset för centralschaktet förrän det blef tid att gå med F. hem till hans trefliga hem, där en treflig hvardagsmiddag blef afäten. Kaffe och cigaretter kommo på bordet, och vi tillbringade en angenäm afton, medan dagsljuset sjönk.

Jag lockade sällskapet till skratt med berättelser om den vidunderligt misslyckade resan, som jag 1905 gjorde från Ånneberg via Motala och Norsholm till Rigna.

Fru F. visade trefliga Lapplandsfotos från deras utfärder i fjällen, och hela aftonen förflöt på angenämaste sätt.

Jag återvände vid 10-tiden till Gellivare, njutandes den säregna stämning som åtföljer en dylik nattlig hemfärd mol solo genom det dystra myrlandskapet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan