onsdag 21 maj 2014

Nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden!

oktober 1917

Vi ångade omsider in på Riksgränsens snöiga station, där ett par biffstekar och en stor kopp thé, varmt och rykande, inte voro ur vägen

riksgr_bangard

Tullförvaltaren här, en mycket habil och förstående herre, lät sina hejdukar behandla vårt bagage mer legärt, och både konjaksflaskor och zeisskikare åkte gladeligen in i Norge. Han var, efter hvad vi sedan hörde, aviserad om vår ankomst af dir. Hunger

Nu kopplades vårt präktiga elektriska lok ifrån, och vi fingo en norsk dragare. Och nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden! Jag har rest denna turen flera gånger förut, men det har varit på sommaren. Äfven då var det storartadt, men maken till scenarier, som nu upprullades för oss, lär man nog mera sällan få se. Ty dagern och soleffekterna voro underbara. Fjällen voro bländhvita af nyfallen snö, men nere i fjordstränderna fanns ingen snö, utan där herrskade de underbaraste blåa och gröna färgerna. Rombaksfjorden låg smaragdgrön och indigoblå nere i djupet, och fjällen på Ofotenfjordens norra strand – Salangenalperna – skimrade i mangansulfatets svagt rosafärgade nyanser. Det var ett färgfrosseri utan like, och vi stodo samtliga som fastnaglade vid fönstren för att ingenting af skådespelet skulle gå oss förlustigt.

Emellertid närmade vi oss raskt hafsytans nivå, och sedan vi passeradt afgrunderna under Tøtta, dröjde det icke länge, förrän vi ångade in på Narviks station.



Här var Hunger oss till mötes med två bilar, hvilka dock brände sin bensin förgäfves, då herrarna hällre ville använda sina egna fortkomstledamöter. Efter väl förrättad passvisitation, som också försiggick tämligen legärt, lämnade vi stationen och begåfvo oss ner till hotell Phӕnix, stadens bästa hotell, lifligt begapade af urinnevånarna, som naturligtvis redan alla hade klart för sig, hvad besöket gällde.

På Phӕnix afhölls nu under Hungers prӕsidium en festlunch, där inga som helst delikatesser felades. Det var bara synd om de två biffstekarna på Riksgränsens station, som nu inte alls gjorde sig i ”situationsmiljön” dess närvaro var t.o.m. nästan mindre önskvärd, på grund af de nya kvantiteter som presterades. Endast spriten till nubben var det en smula klent beställdt med. Hunger hade i sin nöd hänvändt sig till sin vän, apotekaren i Narvik, som lät beveka sig till medlidande ända därhän, att han öfversände 1 liter absolut apotekssprit. Det var naturligtvis meningen att den liqviden skulle utspädas före användningen, men genom något misstag, blef detta icke gjort, utan nu blef den outspädda nubben under sedvanlig, högtidlig ritual exeqverad, och vållade en del oreda i magarna, men egendomligt nog, var det ingen som afled, hvilket eljest efter 98% -ig vara ofta brukar vara fallet. Gubben Beijer lipade en smula – han är finsmakare – och uttryckte sig litet vanvördigt om den ”flytande julvaran”, som det numera heter i tidningarnas annonsspalter. Och Hallström imiterade en koling ur Strix, som vid ett ekvivalent tillfälle utbrister: ”Den ha’ dom tammephan vridi’ vatne’ ur!” äfven jag var ju med på mitt hörn, och visst tyckte jag att soppan var stark, men så afsevärdt som de andra lipade jag i alla händelser inte. Jag är ju sedan min labbistid i Forsbacka van att ta stark sprit i mun för min periostits skull.

Efter att ha expedieradt våra telegram och vykort till våra resp. fruar, aftågade vi nu från Phӕnix ”in corpore” till hamnen, där en af Grängesbergsbolagets stora bogserångare, som Hunger förhyrt för vår räkning, låg och inväntade oss. Och kort därpå ångade vi för full maskin utåt fjorden. Det var en oförliknelig dag! Det hade nu dragit en smula öfver på eftermiddagskanten, så att solen höll på att dala bakom Skjomtindens imponerande kontur, uti hvilken Hunger påvisade för oss den kolossala sarkofagbilden af en judisk eller egyptisk prinsessa. Hunger benämnde henne ”die Jungfrau”.

http://digitaltmuseum.no/things/den-sovende-dronning/MND/NAB1994040100

Det var rätt kyligt ute på fjorden. Herrarna döko därför ner i aktersalongen och kommo åter upp, den ena efter den andra, väl ombonade med pälsar. Jag var den enda, som inte kunde bestå mig med dylik lyx. Men min svarta regnkrage gjorde ungefär samma tjänst.

Fjällen hade nu andra färgskiftningar än då vi passerade Björnfjeld och Rombaken, men det led ju också mot kvällen. Det började snart skymma på. Det blef en säregen stämning öfver fjorden. Allt var så klart, distinkt och kallt i ljuset. Endast inåt Beisfjorden låg en ångare, som spydde rök och inhöljde landskapet i lätt dis. Många malmångare lågo förankrade på fjorden, både engelsmän och tyskar. Vid den stora malmkajen lågo två engelsmän.

söndag 11 maj 2014

Jag har icke blott slitit ondt

oktober 1917

Men jag har icke blott slitit ondt på mina resor. Jag har äfven haft det bra.

En af de angenämare resor jag någonsin gjort, blef företagen under denna höst. Det var resan till Bjørkaasen och Ofotenfjorden.

Någon gång i början af oktober nämnde Hallin något till Hallström, om huruvida ”de redan nu” skulle förberreda mig på en viss resa, som möjligen skulle komma att företagas. Men Hallström ansåg det bäst att vänta ännu något litet. Så stod en dag det stora Bjørkaasenköpet relateradt i tidningen, och därpå dröjde det icke länge, innan resan blef bestämd.

Den 28 okt. blef det beslutat att vi skulle ge oss iväg. Ressällskapet skulle utgöras af åtta stycken herrar. Dir. E. Beijer i firman G & L Beijer, dennes chef för kisafdelningen, disponent R. Haslum, dir. Falkman, kammarherre Hallin, dir. Hallström, bankdirektör Hallin, direktör E. Stolz från Kristiania, samt undertecknad.

Några dagar innan affärden anträddes, hade vi ett sammanträde hos Beijers, därvid den föregående tyska direktionens ordförande, Bergassessor Dr. Martin från Berlin, klarlade situationen och de närmaste framtidsperspektiven. På ett synnerligen elegant och tydligt språk klarlade han allt som kunde vara af intresse. Vid detta sammanträde närvoro äfven företagets platschef, Bergwerksdirektor Curt Hunger, som däremot var mycket svårförståelig i sina anföranden, enär han mestadels åt upp hälften af hvarje ord.

Sammanträdet utmynnade i ett beslut att till mig öfverlämna alla dokument af intresse. Och jag tillbragte till en början den första eftermiddagen hos Beijers för att sätta mig in i det stora företaget, men erhöll sedan af Hunger medgifvande att få låna papperen för att kunna ordentligt och grundligt fördjupa mig i desamma. Det var ju inga små saker att sätta sig in uti. Denna eftermiddag var äfven Hunger och Stolz tillstädes för att lämna mig de upplysningar jag kunde kräfva, men tillfölje min klumpighet att uttrycka mig på tyska i mera ingående spörjsmål, och Hungers dåliga sätt att uttrycka sig på sitt modersmål, blef utbytet tämligen klent. Den största klokheten erhöll jag på mitt kontor, där jag i flera dagar var sysselsatt med dessa rapporter, delvis afskrifvande dem, t.ex. Hungers ”Kurze Bericht”, som jag bevarar in extensso.

Den på förhand beslutade dagen, den 28 okt., anträddes affärden. Hallin strejkade i sista stund, ty hans kamrer, Fornander, hade blifvit mobiliserad. Vi blefvo alltså endast 7 som reste. Vi fingo en alldeles ny, charmant sofvagn, synnerligen elegant, men lidande af det felet att det knakade i taket vid alla slingringar på banan, så att ens nattsömn blef på ett obehagligt sätt störd. Men äfven detta fel förutan har jag ju svårt för att sofva på tåg, och trots en intagen dosis af brominal lyckades det icke häller nu något så vidare; dock blef den andra natten bättre än den första, och det är ju troligt att man kan vänja sig att sofva äfven på tåg. Emellertid var jag ganska trött redan första dagen.

Så långt som uppåt Bräcke fanns ingen snö, fastän det var fruset, men när vi vid frukostdags anlände till Långsele, började det uppträda sparsamt med snö. Kallt var det emellertid, och jag huttrade och frös af ovanan vid kylan.

I Långsele trodde vi att det efter vanligheten skulle bli slagsmål om restaurationsvagnen, men egendomligt nog blef det tämligen smärtfritt, och vi fingo utan ringaste svårighet platser, ja, vagnen var icke ens fullsatt. Vi hade det grannaste väder och sålunda en öfverdådig tur. Norrland bör vara solbelyst för att kunna njutas, åtminstone i de sträckor där järnvägen går fram.

Om själva resan är ingenting särskilt att anteckna. Sällskapet var angenämt. Herrarna sutto ofta vid sitt medhafda bridgebord, hvarvid de slogo upp dörren mellan halfkupéerna och inrättade sig familjärt. Vi intogo våra regelbundna måltider i restaurantvagnen, och det bjöds på vin till middagarna. Jag logerade på uppresan tillsammans med dir. Falkman (på nerresan var jag ensam i min I-klass kupé).

På morgonen vid 7-tiden – i dagningen – anlände vi till Kiruna, och då jag stack ut hufvudet och kikade, så låg hela nejden insvept i djup snö. Det var full vinter! Kontrasten kännes ju så särskildt stark, då man som sydlänning kommer direkt in i vintern utan öfvergångar. Ännu i Boden fanns ju ingen snö, utan scenförändringen hade ägt rum under natten. Vid vår afresa från Stockholm stode ju ännu blomstren i Kungsträdgården i fullaste färgprakt. Men häruppe var allt insvept i ett tjockt, mjukt, hvitt täcke.

kirr

De öfriga herrarna sofvo ännu, utom Falkman, som var halfvaken, men jag klädde mig under det långa uppehållet i Kiruna och lyckades äfven få en smula kaffe i väntsalen. Och så bar det iväg igen. Mot väster! Kiruna hade varit insvept i ett kallt vinterdis; man såg icke ens berget. Men redan strax sedan vi lämnat rangeringsbangården, började dimman att skingra sig, och uppåt Kalixfors eller så omkring, skönjdes en smula af fjällen i en makalös blåviolett belysning, högst underbar! Jag ambulerade mellan vagnens båda sidor för att icke gå miste om något af hvad detta landskap hade att bjuda. Och det blef gradvis under färden allt mera storslaget. Det kan man kalla stegring!

Vid någon af stationerna innan vi anlände till Torneträsk, påkallades uppmärksamheten af ljudliga stötar i sirenen från föraren, och tåget bromsades häftigt. Det var renar på banan. Och nu fingo vi se en syn, som inte ens häruppe är så vanlig i det omfång, vi nu fingo se: En renhjord på flera tusen djur! En van lappmarksresenär i en af kupéerna påstod sig aldrig ha sett så många djur på en gång. Jag skattade dem till 3 – 4000 djur. En högst magnifik syn! Hela den af videbuskar bestående lågskogen var alldeles uppfylld af renar, som knappast kunde urskiljas från omgifningen, så alltsammans var smutshvitt eller grått. Hornen blandade sig med buskaget. Ingen blef emellertid öfverkörd, tycktes det. Och tåget fortsatte under de vaktande lapparnas lifliga rop.

Vi sågo snart Kaisepaktes underligt formade bergskam och närmade oss alltmer Torneträsk. Det ljusnade i luften af förtunnade moln, men solen själf orkade icke fram. Fjällen på andra sidan af Torneträsk stodo majestätiskt snövita mot den fuktighetsblå molnstoden. Det var storslagna syner!

malmb_karta_06

Men elektriciteten drog oss oupphörligt mot väster! Vi passerade Abisko och Lapp-porten, Nuoljatunneln och de andra gamla bekanta. De öfriga herrarna ha nu vaknat och sälla sig till landskapet. Kammarherrn är synnerligen elegant och har dyrbar cognacsflaska af slipad kristall i fodral och rem öfver axeln o.s.v.

Ju mer vi närma oss Riksgränsen, desto mer har det tunnat i luften, och ett, tu, tre varseblir jag en liten ljusgrön, metallglänsande rand vid horisonten. Som det var västanvind visste jag hvad denna rand hade att bebåda, och jag utlofvade åt ressällskapet ett grannt väder, då vi kommo ner till Ofoten. Och jag höll verkligen ord på ett mer än storartadt sätt. Ty bättre väder än det vi nu fingo var helt enkelt otänkbart.

torsdag 1 maj 2014

Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket

17/12 1917

I detta vårt ofvan skildrade hem ha vi nu framlefvat hela tiden från vår inflyttning och tills nu, utan att jag nämnvärdt haft tid eller kommit mig för att skildra händelsernas förlopp. Med min splittrade tid är det häller icke synnerligen lätt att följa med. Då man kommer hem på kvällen, är man dessutom så trött ibland, att tankarna inte gärna vilja funktionera i riktning mot ”memoarering”.

Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket. Förutom de c:a hvar 14de dag regelbundet återkommande inspektionsresorna ner till Nyköping och Wreta grufvor, har jag äfven varit på andra håll, mer eller mindre vida omkring. I senare hälften af oktober var jag sålunda med Sundström till Grängesberg för att bese ett af hans intressen där – ”Ånggrufvan” – som han nyss förut magnometermätt.

Sundström reste ett par dagar i förväg, och så kom jag dit med middagståget kl. 1 en dag, hvarefter vi omedelbart begåfvo oss norrut genom gruffältet på Frövi-Ludvikabanan. Efter en halftimmas promenad uppnådde vi grufvan i närheten af en banvaktsstuga. Fyndigheten, som ligger myrländt och mycket vått, har icke blifvit blottad, men väl har ett försök därtill gjorts, dock utan resultat, tillfölje den djupa, våta pinnmon. Påhållet är icke synnerligen starkt, men ihållande och jämt. Och som fyndigheten ligger i Carls- och Hammargrufvornas fortsättning, så är det icke uteslutet, att här en bra klump kan ligga förborgad.

Vi beslöto emellertid att tillsvidare icke göra något åt saken, ty vi skola först sätta fason på Wreta.

På kvällen var jag inviterad till middag i 1.ste ingeniörens – min gode vän Bror Anderssons – hem i Grängesberg, där det elektriska ljuset flödade, absolut obekymradt om kilowatt-timmar och dylika triviala saker, och i den trefna spisen i sällskapsrummet en munter brasa spred sitt sken och sin värme utan tanke på vedpriser.

Bror Anderssons fru, hvars bekantskap jag första gången hade den äran att göra, uppenbarade sig i form af en liten, välfödd, uppnäst, liflig och språksam lärarinna – naturligtvis lärarinna, ty i Grängesberg är det det vanliga avancemanget, sedan förstås Salwéns döttrar numera tagit slut.

Vi hade emellertid en trifsam kväll i det eleganta hemmet, där de många oljedukarna och etsningarna skvallrade om värdens goda lön och konstsinne. Vi musicerade – eller rättare sagdt, jag fick den äran – och jag tror att utbytet kändes tillfredsställande på båda hållen.

F.ö. har jag i Bror Andersson lärt värdera en karaktär och en vän på de relativt få sammanträffanden vi haft.

Jag ville hem till Sthlm på middagen följande dag, och för att uppnå detta syfte fanns endast utvägen att med ett godståg följa med in till Ludvika öfver natten. Vi inväntade afgångstiden i Sundströms rum på ”Holmbergs”, men det befanns att tåget var 5/4 tim. försenadt, och det drog ut till midnatt innan jag anlände till Ludvika. Jag antydde hos Anderssons, att det måhända vore klokast att ringa och beställa rum, något som de dock ansågo öfverflödigt, då Ludvikas tre stora hotell nog skulle förse mig med rum. De voro sällan upptagna.

När jag kom till ort och ställe, besannades emellertid min aning. Det var ett nykterhetsmöte i samhället, och därför voro alla hotell ”pinfulla”. Det fanns icke en sängplats att uppbringa, och jag irrade från det ena stället till det andra, för att bli lika snöpligt afvisad. Slutligen måste jag sänka mig till de mer eller mindre okända ”rum för resande” som ju till ett visst antal förefinnas, och jag började efter poliskonstapelns vägvisning en rundgång bland dessa mer eller mindre obskyra lokaler, dock med samma negativa resultat, hvilket likväl till slut visade sig vara min ”eviga tur”.

Det var en ruggig afslutning på en så angenäm afton. Jag började redan förlika mig vid tanken på att få tillbringa hela den regndigra natten flanerande på gatan, då jag gjorde ett sista försök på Ludvika Hotell. Här stötte jag oförmodadt på vännen Sandberg, hvilken blef min räddning. Han hade anländt någon minut tidigare med det försenade Sthlmståget, och han hade varit klok nog att beställa rum – och det hotellets kanske finaste, till på köpet; det var ett rum med två sängar, mycket elegant à pris 6 kr. så halfveradt var ju detta inte öfveransträngande.

Men för öfrigt var det ansträngande nog, ty det blef en öfver höfvan orolig natt. Spriten och cigarren hos Anderssons – om än mycket måttligt njutna – blef mitt nattfördärf + Sandberg, som är upplagd för nattsudderi, och icke häller denna natt förnekade sig, i det han genast uppsökte stallbröders lag i hvars ”glada” krets han stannade till 4 – 5-tiden på morgonen, då han något oljig gjorde sin entré hos mig, dock icke värre än att han kunde inlåta sig på anrikningsfrågor och kopparens metallurgiska inflytande på Wretamalmen.

Jag kom till Stockholm på middagen därefter, tämligen urlakad efter den genomgångna nattens lidanden, trots charmant säng och kallt och varmt vatten.

söndag 27 april 2014

Så ha vi undervåningen!

Storängen 9/12 1917

Till höger i hallen kommer man genom en bred skjutdörr in i dagligrummet, vårt största och bästa rum. Väggen är här ungefär till manshöjd klädd med en hvit panel, och själfva väggen är grön – oljemålad papp med guldlist. Bjälkarna i taket äro friliggande, hvitlimmade och en smula skulpterade, hvilket tager sig förträffligt ut och förlänar rummet ett, en smula festligt och högtidligt intryck. I samma riktning verkar äfven den stora öppna spisen, monumental i sin enkla hvithet, utan någon som hälst dekoration.

clara2 Prydnaderna på spiselkransen utgöres dels af Ipsens härligt skurna kvinnobyst i terracotta, dels af mina vackraste, från alla Skandinaviens hörn hämtade mineralstuffar, ofta från grufvor, som jag själf haft mer eller mindre att göra med.

Detta rummet är vårt ”intelligensrum”. Här befinner sig den 5 meter långa, nu öfverfyllda bokhyllan, krönt af diverse småvaser och Astris uppsättning af blommande begonior – en från Astridagen kvarlefvande samling. Här står i blomsterburspråket den stora svarta Duisen-flygeln, en synnerligen dekorativ pjäs, dock tyvärr alltför sällan låtande oss njuta af sin sköna ton, då jag just aldrig får tid att ägna mig åt den.

storängen3a Strax intill inspireras blicken af Astris stora, färggranna bonad – ”Offereld”, som skänker hela rummet lif med sin högt mot skyn fladdrande låga, en symbol för den husliga härden. På den gröna kullen med dess flata stenar glöda och glimma bränderna, medan elden i en slöja af gråviolett rök skickar in sin uddiga flik med en härskara af gnistor upp i det lugna, blåa, mystiska töcknet, där demoner och troll föra sitt spel. Ett högeligen dekoratift stycke.

gobe1

gobe2 I sitt hörn står den stora hörnsoffan, som gjord efter mått, bjudande hemtrefnad i sin strategiska omfattning, liksom sägande: ”Nu har jag er här i min famn och släpper er icke så lätt!”. Brinner i den stora öppna spisen en muntert sprakande brasa, som kastar sitt sken på kamraten på väggen, och står på den glänsande rökbordsbrickan kaffet ångande i sina blåhvita koppar, så borde man kunna ha sig, i synnerhet om sällskapet är väl sammansatt och samtalets tråd spinnes med lätt hand. Får så äfven flygeln dominera sinnena en stund, så kan det knappast behöfvas så mycket mer för att hålla trefnaden uppe i önskvärd nivå.

Bokhyllan innehåller väl ännu väl mycket facklitteratur, som egentligen inte hör hemma här, utan i arbetsrummet, men åtskilligt annat finnes nog också, så nog kan man få göra för en stund, om man ligger på den kanten. Och sträfvandet fortgår, att plocka ur band efter band af ”Geologi” och ”Metallografi” upp på arbetsrummet och få dem ersatta med Strindberg, Ibsen, Björnson, Rydberg, Emerson, Shakespeare och Goethe. Många 25-öres-böcker skola inte få plats i den hyllan.

Astri har nedlagt arbete på att få vackra gardiner. Det är vackert hvitt linne med långa flätade fransar och spetsisättningar. Men de äro ännu icke färdiga.

Prydnaderna äro icke många. Astri gillar endast tomma väggar. Men Martins gamla, dekorativa kopparstick öfver Falu grufva har fått göra en blygsam början för att erinra om husfaderns yrke och stånd, och ”Dannemora”, ”Högborn”, ”Nordmark” och ”Persberg” kanske med tiden komma att göra sällskap. En symbol för den husliga fliten sitter i närheten af spisen, i form af en gipsrelief, föreställande en ung väfverska i full fläng vid väfstolen. Den är utförd af en Mariefredskonstnär, och utgör en lysningsgåfva af Astris vänner, den Asplundska konstnärsfamiljen.

_DSC0275ll Uppe i bjälkarna hänger den enkla järnkronan från Petrus Forsberg – konstsmeden – en bred, kallhamrad järnring med tre nedhängande kupor af blyinfattade katedralglas. 

Matsalen går i blågrönt och mörkgult. Detta rum utmärker sig endast genom sina färger. Men dessa äro verkligen harmoniskt afvägda. Jag har stått på tröskeln många gånger och njutit af färgackorden. Visserligen är rummet spartanskt enkelt, men ändå dröjer ögat med välbehag. De bastanta, blågröna möblerna äro desamma, som vi hade i Forsbacka, det grofva, tunga allmogebordet, renässansstolarna med de vridna benen, och skåpet med stora mattans färger, i rödbrunt och blommor i gråhvitt och blått och mörkbrunt.

Forsbacka-12a Men så ha vi fått ett nytt, större allmogeskåp, ett äkta leksandskt s.k. kronskåp, med årtalet 1790. Äfven detta skåp är orestaureradt och ser så förnämt ut med sina väl bibehållna färger, dämpade af ålderns patina. Det går i ungefär samma färger som det förra, hörnskåpet, men står på en högre social nivå än detta, som nog i alla sina dagar stått hos genuint bondfolk i Mockfjärd.

Gardinerna äro här blågröna, skiftande i färgen och harmoniera väl mot rummets gula tapeter. Öfver matbordet sprider en elektrisk lampa, bestående af en blank mässingsring, med flätad gul silkesfrans sitt diskreta ljus, och ger en sällsynt fin belysningsdager öfver det bohaget. Egentligen skulle det vara en gammaldags järn- eller kopparlykta i detta rum, men för färgens skull har jag satt dit den gula skärmen. Äfvenså borde det här ha varit blyinfattade fönster för att harmonien skulle bli mera fullständig. Men häråt är ingenting att göra. Vi få nöja oss med de jättestora blomfönster som nu finnes och som insläppa allt det ljus som den mörka skogen behagar släppa fram. Till våren skola vi ha mycket blommor både inne och ute. Nu på vintern blir väl kanske väl svårt och dyrt att hålla sig med en större uppsättning.

Köksafdelningen är ej något särskildt märkvärdig. Köket är bra, rätt stort, stor är också spisen – Husqvarna N:o 20 – en alldeles onödigt stor pjäs i vårt hushåll. Den slukar ved ohyggligt, ifall vi jämt skulle använda den. Men nu ha vi skaffat oss en spisapparat, för kort ved, och i och med användningen af densamma sjönk vedåtgången afsevärdt.

I undervåningen disponera vi ved- & kokskällare, tre matkällare, väl inredda, och egen tvättstuga, med pannmur och bassäng o.s.v. här står äfven värmepannan, hvars skötsel jag själf har omhändertagit. Panna och vedhuggning drager minst ½ tim. per dag, och ofta mera. Det stjäl mycken tid från min läsning. Men å andra sidan ger det mina muskler en välbehöflig träning, så att de slippa förtvina af brist på ansträngning.

fredag 4 april 2014

Nu skall jag presentera vårt nya hem!

8/12 1917

Två minuters väg från stationen ligger villan. Det är ju särskildt bekvämt för mig, som skall ut och in dagligen. Och på samma gång som det är nära till stationen, är det en smula avsides beläget. Det kan synas lustigt sagdt, då det blott är 2 min. från stationen. Men det är faktum. Knappast någon människa har väg åt vårt håll. Den myckna trafiken af ut- och infarande folk går norröfver, och vi bo rakt i söder från stationen. Faktiskt är det blott vår villa och en till, som ligger så till att folket har denna vägen att göra. Vi bo på Strandvägen – det låter något! – men alla andra, som också bo på Strandvägen, ha andra vägar att gå. Följaktligen se vi mycket litet folk utanför vår tomt. Detta är ju enbart glädjande. Att bo så nära och ändå få vara ifred.

Storängens_järnvägsstation_1910

Tågen komma och gå varje timme. Men de äro ett sällskap, som man nästan skulle sakna. De besvära oss icke. Det föra intet oväsen, och eftersom det är elektriska tåg, så ha vi ingen annan olägenhet af rök o.d. det går endast ett par tre ångtåg dagligen – ett på morgonen kl. 6, och ett på aftonen kl. 9, förutom möjligen ett eller annat extra på dagen.

Men de elektriska persontågen gå denna vinter hvarje timme – eller 17 min. öfver hvarje hel timme, utom på morgonen, då de gå oftare – hvar 40.de min. det sista tåget från Stockholm – teatertåget – går 12, midnatt. De båda tågen mötas på linien mellan Storängen och Dufnäs. Det är vanligen 2 minuters skillnad mellan dem, och det är lagom för mig att gå upp till stationen, då tåget från Stockholm just gått. Denna tidtabell gör, att man har rätt god klocka, bara i tågen.

Storängen_1917-1934

Så svänga vi då ner från den högt belägna stationen, utför en krokig backe, och äro omedelbart nere vid vår tomt. Det är Strandvägen N:o 2, (Storängens strandväg 3) eller åtminstone andra tomten i ordningen uppifrån. Den är belägen på nordsidan af den bergssträckning som till rätt betydande höjd drager fram från Järlasjön bortåt Dufnäs till. Vi ha följaktligen icke mycket af solen på vintern, ty då orkar hon icke upp öfver skogstopparna. Men på vintern är ju solen ändå icke så kraftig i sina verkningar. Å andra sidan få vi tillräckligt af solen på sommaren, ty då äro vi skyddade från den allra värsta hettan. Så en utmärkt sommarbostad ha vi.

storäng_den[4]

Tomten är dubbel och ganska stor uppe i backen bakom villan. Här finnes krocketplan, samt förresten godt om stora mossbelupna stenar med ormbunkar och små anläggningar, hvarå öfverstelöjtnant af Wetterstedt nedlagt mycket arbete. Trädgårdsmöbler äro till öfverflöd utplanterade öfverallt. Vi ha många ställen att slå oss ner på, och en härlig plats för middagsbordet på sommaren. Bakom tomten höjer sig ofvannämnda bergshöjd, med knallar och vildpark, och uppe på krönet har man en storartad utsikt öfver hela Söder, med dess kyrktorn, Hammarby sjö, Nacka Värdshus, Järlasjön, samt å andra hållet Lännerstavikarna af Saltsjön. Till denna utsikt är blott 5 min.s väg. Den blir rolig att ha i sommar.

Anton_Genberg_Järlasjön_från_Vattentornsberget
(Anton Genberg, Järlasjön)

Hvad utsikter beträffar, ha vi en kunglig sådan på ett litet större afstånd, nämligen vid Augustendalsvägen, jämte vägskälet till Nyckelviken. Höjden är för Stockholmsförhållanden rätt afsevärd. Icke mindre än 245 fot, d.v.s. 82 m öfver hafvet. Också är utsikten genom sitt läge ovanligt vidsträckt. Man ser icke blott hela Stockholm på afstånd, med alla dess torn och tinnar, från yttersta Kungsholmen till Värtagasverket, utan sedan jämväl hela Lidingön, från Värtan till Yttersta Elfvik. Ända uppemot Stocksund ser man. Vidare ser man Bogesunds slott höja sig öfver skogen utåt stora segelleden, hvilken man kan följa ända ut till Höggarnsfjärden och Vaxholmshållet. Söder- och västerut är öfverblicken äfven vidsträckt; man ser nog minst milen utåt trakten kring Drefviken, Erstavik och ända bort mot Huddinge. Det torde följaktligen vara en af de mest vidsträckta utsikterna i hela Stockholmstrakten. Och för att komma dit ha vi icke mer än 15 min.s väg. Där kommer jag att vistas rätt mycket i sommar, har jag tänkt.

Men låtom oss återvända hem igen!

Villan är arkitektoniskt icke särskildt anmärkningsvärd. Den är rödmålad, med högt, brutet tegeltak, samt försedd med ett otal stora, synnerligen stora, fönster, hvaraf det väldiga i matsalen med den hvälfda bågen öfver väl tar priset i storhetsmani. I ”stora rummet” finnes så ett blomsterburspråk med stora fönster äfven där, så nog ha vi ljus tillräckligt. En annan sak är, at villan genom dessa fönstermassor blir rätt så kall och jämförelsevis svår att uppvärma under vintern.

storängenw

Den nätta ingången är från sidan, då man kommer trädgårdsgången fram. Vi inträda i ett vindfång, och anlända så till den nedre hallen, försedd med hög, grön panel och rödmålade pappväggar. Ett kapprum, till vänster, hvars dörr är dold af ett af Astri väfdt förhänge i smålandsväf. I kapprummet vaskställ.

Från hallen vindlar en stor, bred, monumental trappa upp till öfre hallen, försedd med balustrad mot trapphuset, som från ofvan till nedan är belyst af ett enda, väldigt fönster, som väl är minst 4 meter högt, om inte mer. Från trapphuset utsikt mot innantomten och krocketplanen.

Kring den öfre hallen äro åtskilliga lokaler belägna. Mest inkräktar badrummet på utrymmet, beläget som det är midt för trappan. Till höger är en stor varmgarderob, så stor, att den kan användas som rum om det kniper. Därpå följa i svit, WC, samt ett särskildt tvätt- och toalettrum, alldeles utmärkt att ha. Jämte trapphuset ligger barnkammaren, ett förtjusande litet rum, mot öster, nu taget i besittning af våra ”hembiträden”, som här ha de bästa betingelser för att kunna trifvas, hälst som rummet dessutom är så trefligt möbleradt. Där finnes t.ex. en antik soffa, för hvilken vi icke ha annan lämplig plats, och hvilken nog nu i dessa tider skulle bland gulaschadeln kunna finna en köpare till bortåt tusenlappen. Eller åtminstone med säkerhet hälften.

Jungfrukammaren är eljest belägen i vindsvåningen, men användes nu till vindsrum och klädrum, mangelrum etc. För att tala om vinden, så ha vi en stor präktig dito, där vi få rum med en hel tvätt om det kniper. Där har äfven fru Wetterstedt inrättadt stora skåp med väldiga utdragslådor, härliga utrymmen med plats för litet af hvarje.

Så ha Astri och jag hvar sitt stora rum, båda möblerade i hvitt. Astris är beläget åt öster och norr, mitt åt norr och väster. Jag har följaktligen härlig västersol i mitt rum. Utanför detta ligger en stor, inbyggd loggia, med utgång från Astris rum, ett härligt ställe om sommaren gröna för ett kaffebord, ifallmanharnåge. Här är utsikten mot trädgården och stationen med dess kommande och gående tåg.

Astri har tapeter i gult och violett, samt hvita gardiner. I mitt rum har jag gröna tapeter och rödbruna gardiner. Astri har sin sparlakanssäng, sekretär, tvättställ och fyra små söta stolar med antika utskärningar, förutom barnens sängar. Dessutom två små garderober.

Jag har min sekretär, en ovanligt stor dito, med många utrymmen, bord, 2 fåtöljer och två stolar, bokhylla samt en bekväm ottoman, en utmärkt sof- & hviloplats. Ett bra arbetsrum!

Kakelugnar och parkettmattor finnas i alla rum, en härlig sak! Men vi ha ju äfven värmeledning.

För att komplettera beskrifningen öfver öfvervåningen, måste jag nämna en ovanligt stor kallgarderob, utmärkt att ha som förvaringsrum af allt möjligt s.k. skräp.

fredag 28 mars 2014

Inspirationen har öfvergifvit mig på gamla dar

storängen3a[4]

Min nya charmanta Duysen-flygel står mest obegagnad i sitt hörn. Jag får ej så mycket tid att ägna mig åt den, som jag hade tänkt mig och skulle vilja. Signe kommer ju mera sällan ut hit, så quatre-mains-spelningen blir mindre odlad. Mitt förnyade musiklån tyckes jag icke få mycken nytta af. Och slår jag mig själf ned någon gång på dagen så blir det mest bara tillfälligt maskinmässigt klink, utan innehåll. Inspirationen har öfvergifvit mig på gamla dar, eller också är det själfkritiken, som gjort sig starkare gällande. Hvad vet jag?

Om jag ändå skulle ge mig in på att tala något om familjelifvet och hemmet! Vi ha ju nu kommit rätt väl i ordning. Ett ungt hem som vårt står ju under utveckling, så färdigt står det ju ingalunda, och tråkigt vore det förresten, om så vore. Ett fullfärdigt hem är inget vidare nöje. Men vi ha dock kommit så långt, menar jag, att det inte ser tomt och omöbleradt ut.

Denna höst har varit kolossalt påfrestande för min ekonomi. En blick i min kassabok utvisar detta utan vidare. Min utgiftsstat för oktober belöpte sig till inte mindre än 2.503.39, däraf de viktigaste summorna voro:

Astri till hushållet 308.65
Mors hushåll 60: -
Möbler, husgeråd 540,22
Flygeln, afbet. 68: -
Frakter 41.35
Hyran 500: -
Ved och koks 557: -
Flyttningen fr. Forsbacka 217: -
Resor 73: -

Detta är, skulle jag tro, siffror som heta duga! Man skulle tycka, att det mesta nu skulle vara öfverstökat därmed men det räcker nog till, äfven för november och december med, fruktar jag.

November ser ut så här:
Astri till hushållet 403,95
Möbler och husgeråd 330,25
Lifförsäkringar 184,16
Bränsle 309,60
Utskylder 262,34
Resor 65,35

November slutar på en stat af 1.742.45. skulle det fortgå på detta vis, så vet jag icke hvilken inkomst jag skulle ha. Sedan årets början äro mina utgifter t.o.m. november 9.868 kr. detta ger ju en föreställning om inkomsten. Också har jag funnit möjlighet att på banken insätta 2.000: -. så man torde väl säga att detta året har inbringat ca 12.000 kr. bra marscheradt sedan ifjol, inte sant? Då satt jag i Forsbacka med en lön af 333,33 pr. månad, d.v.s. 4.000 pr. år, jämte fri bostad och ved samt dyrtidstillägg om 5% på half årslön + 150 kr. Detta om ekonomien!

Hvad våra möbler och dess anskaffande beträffar, skall jag blott göra följande lilla sammanställning:

Jan. 12,13 Juli 35: -
Febr. 25,62 Aug. 110: -
Mars 70,14 Sept. -
April 166,77 Okt. 540,22
Maj 7,65 Nov. 330,25
Juni 62: -  
344,31 1.015,47

Därtill kommer pianot, för hvilket jag i år har betalat ca 600: -. Alltså en sammanlagd utgift för nyanskaffning om ca 2.000 kr.

Men så ha vi också kunnat tota till vårt hem ganska bra. Vi behöfva inte skämmas, om vi skulle få något främmande, hvilket dock i denna dyrtid är relativt sällsynt.

(1000 kr 1917 motsvarar cirka 28.000 kr i dagens penningvärde. Källa ekonomifakta.se) 

onsdag 26 mars 2014

Jag hinner icke spinna händelsernas tråd

7/12 1917

Så långt har det nu alltså dragit hän! Hela två månader är jag efter i min nedteckning! Jag hinner icke spinna händelsernas tråd. Knappast karda ullen en gång! Faktum är att min tid är mera splittrad nu än någonsin tillförne. Jag trodde i Forsbacka, att när jag komme till Storängen, så skulle det bli så godt om tid för mina käraste sysselsättningar. Men det blef tvärtom! Astri säger, att jag är aldrig hemma, och klagar bittert däröfver. Och så jag är hemma, är jag inte hemma, säger hon. Är inte hemstämd tillräckligt för den intima samklangen i hemmets symfoni. Måhända har hon delvis rätt!

kontor

Jag har mitt arbete och mitt kontor i staden, reser dit vanligen 9.17, och återvänder i regel kl. 5.17, någon gång tidigare, någon gång senare på aftonen, då det är något jag önskar stanna inne för. Lunch äter jag ju inte hemma, utan hos Mor i Observatorielunden. Alltså är det endast kvällar och morgnar, som hemmet förfogar öfver. Och morgonen vill och måste jag anslå till mina studier. På kvällen blir Astri fort sömnig och går och lägger sig 8 à ½ 9. Ty Kaj väcker henne 5 à ½ 6 på morgonen, och därför måste hon lägga sig tidigt nog. Det inses däraf, att samvaron i hemmet inte blir så lång.

Så har jag min vedhuggning, som tager bortåt en halftimme om dagen af den redan förut knappt tillmätta ”hem”tiden, samt passningen af värmepannan för värmeledningen. Drager jag detta ifrån, så blir det sannerligen icke mycket kvar. Astri har rätt att klaga, men hur skall man göra. Hon sade igår, att hon nästan längtade tillbaka till Forsbackatiden, därför att då fick hon åtminstone rå om mig litegrann.

storäa

Jag kan inte säga, att jag utnyttjar Stockholms närhet häller, såsom jag från början hade tänkt mig. Biblioteken och dess skatter ha hittills fått vara ifred, sorgligt nog. Det enda jag tagit mig tid till, har varit symfonikonserterna på torsdagskvällarna. Dem har jag rätt flitigt besökt, och har från dem många vackra minnen.

Af programmen minnes jag nu ej mer än en del. Något af det vackraste jag hört, var Mahlers: ”Lieder eines fahrendes Gesellen”, som sjöngos af David Hesse till en rent bedårande orkesterkolorit. Jag älskar Mahler och hans ljusa, spröda, bisarra klanger! Jag vill påstå att dessa sånger är det bästa jag har i behållning från denna säsong.

Äfvenså minnes jag Sibelius sjudande vårsång såsom något utomordentligt. Jag vill ej påstå, att Sibelius eljest hör till mina bästa, men denna Vårsång hade ett patos och en praktfull instrumentering, som ovillkorligen måste gripa.

Brahms violinkonsert (D-dur), spelad af wienaren Busch, med anspråkslösaste framträdande, men lidelsefull bravur – och samtidigt fullaste förståelse af Brahms djupaste intentioner – hör också till det, som från denna höst mest har etsat sig fast.

Kanske bör jag äfven nämna Korngolds sensationella Sinfonietta, trots diminutivet kanske det längsta musikstycke jag hört, om ej möjligen någon af Bruckners symfonier kommer lika långt i den vägen. Korngold, som var 14 år, då han skref denna symfoni, har här uppbådat alla instrumentets resurser, och fått till stånd ganska fenomenala klangeffekter – han använde sålunda äfven piano och celesta. Det är ju möjligt att kritiken hade rätt, som gick ganska hårt åt honom, det betonades jämsides med ett oförbehållsamt erkännande af den förbluffande virtuositeten i orkesterbehandlingen, att symfonin saknade dels sammanhang, dels ropunkter orkestern arbetade mestadels i ett tungt fortissimo, utan rast eller ro. Det låg något oerhördt jäktadt öfver det hela, som stötte en.

Men att orkestern var mästerligt behandlad, det kunde ingen frångå. Det är ju i själfva verket rent vidunderligt att tänka sig ett dylikt jätteverk, skrifvet af en fjortonåring. Man måste ju betänka, att bakom en dylik prestation måste ligga år af studier. Och hur ung hade han då varit när han började? Man har sensationellt utpuffat Korngold som en Mozart redivivas, med hvad rätt, låter jag vara osagdt. Att han är, eller var, ett vidunderligt underbarn kan dock icke frånkommas!

Kritikerna anmärkte väl mycket långods. Han hade väl ”aflyssnat” sin Strauss och Puccini, Mahler, en del andra att förtiga. Men en självständig musik af en fjortonåring vore väl ändå väl mycket begärdt, synes det mig. – Jag går med nöje på nästa Korngoldkonsert.

Äfven ett par nya svenskar ha varit representerade i höst. Atterberg har fått spelad ouvertyren till sin ”Härvard Harpolekare” och Lindberg sin symfoni i F. bägge styckena minnes jag gärna. De voro en god exponent för svensk, modern musik. Lindberg fick dock kritik för sin symfoni.

Ja, det har ju varit massor af andra saker på programmen. Dvoraks D-moll-symfoni var ju mycket rolig att höra, eftersom jag så väl känner till densamma från våra à quatre-mains-spelningar. Dock fick han mycket skäll.

En upplevelse till var Bruckners D-moll-symfoni – 3:an. Den var verkligen storartad! Den känna vi ju också till från vår spelning. Tänk en sådan första sats! Och scherzot sedan!

Många andra fina saker skulle väl vara att ihågkomma, men jag måste väl lämna musiken, trots att den är ett kärt ämne.

lördag 22 mars 2014

Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar

Oktober 1917

Storängens_järnvägsstation_1910 Onsdagen den 3 oktober anlände jag sålunda ånyo till hufvudstaden, och for på middagen genast ut till Storängen. Astri hade med barnen anländt redan flera dagar förut, hvarom jag i Löfberga fått underrättelse. Hon och Signe hade alltså tagit emot vagnen och ombestyrt dess lossning. Detta var måhända icke så särskildt lätt. Någon express eller flyttningsbyrå existerar icke i Storängen, utan man var ju nödsakad att uppleta privat hjälp, där den nu stod att finna. Särskildt svårt är det ju också, speciellt vid denna tidpunkt, om man icke i förväg tingat.

Hade jag varit hemma, hade jag nog ordnat saken på billigare sätt. Då hade jag plockat ner alla lättare saker själf, och det var ju det mesta. För återstoden hade det väl gått att anskaffa ett handtag. Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar, som hos en mjölkkörare lånade sig häst och vagn efter slutadt arbete för dagen. De hade visst kommit vid ½ 4-tiden på eftermiddagen. Vår villa ligger ju alldeles intill stationen, så att nedkörningen taga ju icke 5 minuter. Följaktligen var det lossningen ur finkan och lastningen som tog mesta tiden.

Efter hvad Astri säger, gjorde de sig ingen särskild brådska, utan togo saken lugnt, ända tills Astri och Signe förklarade sig ämna gå bort på kvällen och stänga villan. Då blef det visst en smula fart i arbetet, ty de ville ha allting klart på dagen. Vid ½ 8-tiden var visst allt klart. De hade följaktligen hållit på c:a 4 timmar.

Storängen_1917-1934Nu kommer alltså frågan om betalningen. Räknar man vanlig, väl betald timpenning, 1 krona i timmen, så gör detta för karlarna 8 kr. sammanlagdt. Hästen är väl för 4 timmar betald med 5 kronor. Summa 13 kronor. Emellertid måste man betrakta arbetet såsom utfördt på öfvertid – alltså öfverbetalning. Med hänsyn till förhållandena vore det väl liberalt med 100 % - alltså 26 kronor, eller om man är ändå mer liberal och ökar denna summa till 30 kronor.

Denna summa vore väl den högsta, man med godt samvete skulle vilja betala. Nu hade de lurkarna mage att begära 55 kronor! Jag önskar att jag hade varit hemma själf. Det hade då nog kunnat ordnas för 25 à högst 30 kronor.

Emellertid stodo möblerna nu inomhus, en del redan på sina platser och med emballaget aftaget. Det var dock blott Astris rum, samt stora rummet som voro någon hyfs på. I de öfvriga stod allt huller om buller, då jag kom hem.

Mycket litet hade skadats under transporten – detta sagdt till stadsbudets, Anderssons, beröm. Men salsstolarna hade skrubbats en smula, men detta var också nästan det enda. Däremot skedde en olyckshändelse vid nedkörningen, i det stora hörnsoffan plötsligt tog öfverbalansen, hvarvid ett ben tog törn i backen och bräcktes. (Detta ben lyckades vi dock själfva sätta ihop, så att det just ingenting märktes). I det stora hela måste man karakterisera packning, emballering och transport såsom mycket lyckad. Inte en enda tallrik eller skål hade gått sönder, icke ens kristallskålen, som dock slängdes in så vårdslöst i hörnskåpet.

Det blef nu ett långvarigt och besvärligt arbete med att packa upp allt, och att få allting på sina rätta platser. D.v.s. uppackningen gick ju fort nog, men att ordna allt tog ju en afsevärd tid. Men på en vecka voro vi komna rätt bra i ordning.

storängen3a

De tolf lådorna ved visade sig nu komma väl till pass. Jag önskar blott att jag hade kunnat medtaga hela vår vedbods innehåll i Forsbacka. I dessa dystra tider, då björkveden kostar 100 kr/famnen, sågad och huggen, sätter man värde på pinnarna. De tolf lådornas innehåll kostade följaktligen inte så litet. Nog voro de faktiskt värda sin frakt. Men denna ved räckte icke långt. Visserligen eldades ännu icke annat än i spisen, men denna konsumerade som en sannskyldig Moloch! Ingenting förslog i dess vida gap. Efter en vecka var all veden uppäten. Men det var ju ändå till någon hjälp. Hade vi redan då haft vår spisapparat, så hade Forsbackaveden räckt säkert minst 14 dagar.

Nu köpte jag två famnar osågad barrved (à 58 kronor), som väl får lof att räcka ett stycke in på nya året. Jag köpte en Husqvarna spisapparat – en sorts gryta att sätta ofvanpå spisen – i hvilken man kan elda med småved, och som helt säkert sparar afsevärda kvantiteter. Och vidare har jag satt igen eldstaden i spisen med tegelstenar, så att den icke skall sluka fullt så mycket som förut. Vi måste ju dock elda i spisen vid bakning.

Min ved sågar och hugger jag själf. Man måste spara. Och förutom besparingen vinner jag den nyttan att få mina muskler tränade. Något kroppsarbete måste man ha.

Detta om eldfrågan.

Småbilderna klickbara för källa.

onsdag 19 mars 2014

Oblidkeliga öde!

Oktober 1917

Men att stanna i Viken var häller intet nöje, därför framåt! Kl. var ännu icke mer än 11 på dagen, och jag hade ännu icke förlorat allt ur sikte, ty tåget kunde ju möjligen vara afsevärvdt försenadt.

Men jag hann icke mer än ¼ mil förrän bakringen på nytt exploderade med en olycksbådande knall. Oblidkeliga öde! Det såg ut som skulle alla onda makter ha sammansvurit sig mot mig för att hindra mitt ärliga uppsåt. Nu var jag verkligen arg, och det på rama allvaret! Men jag har lärt mig att resignera inför det oundvikliga, så det var ej annat att göra än att ställa sig på landsvägen och reparera i vanlig ordning. Och jag fick efter åtskillig möda ringen tät igen.

Men nu började hela den långa resans besvärliga del. Vägen mellan Viken och Alanäs var endast delvis under byggnad. För öfvrigt var den nästan obefintlig, bestående af nästan ofarbara skogsvägar genom moras, lergröpper och hyggen med ris och bråte. Därtill kom, att marken nu genom flera veckors ihållande rägn blifvit fullkomligt upplöst. Jag har knappt i mitt lif råkat värre ut. Och på de stycken af den blifvande vägen, som hade brutits eller voro under arbete var det i ingen mån bättre att komma fram. Ty dessa vägbitar utgjordes mest af utkörd sprängsten utan fyllning eller makadam, eller af påfylld lervälling, som man hälst gick runt omkring. Det var icke liten väglängd, som jag tog mitt parti och tog cykeln på ryggen. Hur jag såg ut om fötterna vill jag inte ens antyda.

Hur som hälst var det en ytterst påfrestande vandring, såväl för kropp och material, som för humöret. Jag glömmer den färden aldrig!

cykel

Vägen höll sig mot slutet jämte den stora Flåsjöns strand, och som den förut under dagens lopp så tryckande disigheten gaf rum för solskensväder. Det var åtminstone en ljuspunkt i eländet!

Till slut nådda jag vid middagstid Alanäs kyrkby, vackert belägen på en i Flåsjön utskjutande udde eller halfö, och jag var då säker om att ha åkt och gått sammanlagt åtminstone 6 à 6½ mil. Jag hade ännu något öfver en timma innan tåget skulle gå i ordinarie tid från Löfberga, och hade en bil stått att uppbringa i Alanäs, så hade jag ändå, trots alla vidrigheter, nått mitt mål. Nu insåg jag det omöjliga, uppsökte telegraminlämningsstationen för telegrams afsändande hem, samt tog därefter saken lugnt på gästgifvaregården, där nu faktiskt en ordentlig middag blott var en ringa lön för den utståndna mödan.

Då man kommer från Norge och fjällen verkar nejden kring Flåsjön och Alanäs flack och enformig. Trakten tillhör Jämtlands silurområde, och berg med alunskiffer förekomma. Därför är också vegetationen på sina ställen osedvanligt rik, särskildt i betraktande af det nordliga läget. Man skall dock veta att denna trakt ligger intill Ångermanlands nordvästra hörn, samt ungefär i jämnhöjd med Umeå!

Sedan matfrågan för dagen blifvit tillfredsställande löst, hade jag inga större intressen. En så strapatserande färd kan suga så pass mycket must ur en, att man förlorar det mest bornerande naturintresset.

Den 29 km långa vägen ner till Löfberga förmådde icke häller afvinna mig något entusiastiskt utbrott af förtjusning. Maken till backig väg var länge sedan jag skådade. Om icke möjligen den gamla landsvägen öfver Hindershöjden vid Råda i Värmland kan utgöra ett motstycke, som värdigt kan upptaga täflan. Här var det veritabel sjögång. Knappt hade man kommit upp på krönet af en backe, förrän det ånyo bar utför i en svindlande svacka. Upp och ner, upp och ner bar ständigt färden, och faktiskt kunde man bli sjösjuk. Backarna voro icke måttliga häller. På sina ställen kunde man inte släppa på utför häller, då det frestade bromsen för hårdt, och uppför fick man rent af pressa cykeln.

Kl. 5 anlände jag till Löfberga i st.f. kl. 1.20, inberäknadt då i denna tid middagsuppehållet å gästgifvaregården i Alanäs. Mer än ett tåg finns icke om dagen å denna bana. Det blef följaktligen att taga saken lugnt till påföljande dag. Både kropp och maskin hade slitit ondt; dock var, sanningen att säga, maskinen i sämre kondition än kroppen, som nog hade stått ut ännu ett par mil, om det så gällt. Cykeln var verkligen ganska skavankig. Den hade icke tålt ännu en mil. Eljest hade jag måhända fortsatt ner till Ström, Jämtlands blifvande andra stad, som jag nu icke fick se.

På gästgifvaregården i Löfberga fick jag ett halfsnuskigt rum. Omgifningarna lockade icke till några utflykter. Det var snarare ett fult landskap. Jag kröp därför tämligen snart i säng, hvilket antagligen var det bästa som under de förhandenvarande omständigheterna kunde göras. Och det var säkerligen det bästa sättet att få de tråkiga timmarna i Löfberga att gå.

Om hemresan skall jag fatta mig kort. Jag afreste vid ½ 2-tiden påföljande dag, åt middag i Ulriksfors och slöade för resten den ohyggligt långa vägen ner till Östersund, dit vi ankommo först efter mörkrets inbrott. Jag lyckades erhålla sofplats. Och så lyckades jag, på den halftimme tåguppehållet i Ö varade, springa upp i staden, där jag i en rakstuga blef af med en hel veckas vildt växande skägg. Man befann sig ju nu gunås i civiliserade trakter! Detta märktes särskildt i Bräcke, där jag inmundigade en alldeles härlig supé med allsköns läckerheter i dessa dyrtider. Heder åt Bräcke som matställe!

Och så var denna långa resa lyckligen afslutad. Många kilometer blef det sammanlagdt, och mycket fick jag också se. Vidrigheter och missräkningar var det också godt om. Och vädret var ju nästan hela tiden rägnigt och obehagligt. Hade det varit på sommaren, så skulle resan ha blifvit i ett helt annat tempo. Då skulle vi ha turistat en smula samtidigt, gjort en tripp till Namsendalen och Grong, samt på svenska sidan måhända Kvarnbergsvattnet och Jonnsjön. Och då hade säkerligen färden ner till Östersund blifvit en annan.

Eller också, hvilket är mera antagligt, hade jag vändt i Sörli, återvändt till Trondhjem, kanske från Namsos på båt, samt tagit vägen hem genom Norge, exempelvis via Kristiania. Mycket skulle ha kunnat göras af denna färd.

193

lördag 15 mars 2014

Vägen syntes aldrig taga slut

Måndagen den 1:sta oktober (1917) hade jag alltså ej kommit längre än till Bågede, vid öfre delen af Strömsvattnet. Och jag som skulle ha varit i Stockholm! Nu gällde det att ta friska tag, ty i dag gällde det att nå Inlandsbanan. Jag var alltså uppe i otta. Redan kl. 6 var jag redo att starta, sedan kaffe och några smörgåsar vederbörligen konsumerats.

Det var bitande kallt på morgonen och rimfrost täckte mark och träd. Men jag var ju väl klädd, så det var närmast skönt, att det var kyligt.

Till en början var vägen utmärkt, efter förhållandena åtminstone, och jag började antaga i mitt stilla sinne, att talet om den dåliga vägen var en myt. Gästgifverskan på hotellet sade att vägen till Torsfjärden var bra, men sedan kom den nyanlagda vägen, och den visste hon inget om, men trodde att den borde vara lös och mindre lämplig för cykel, såsom varande nyanlagd.

Vägen till Torsfjärden var snart tillryggalagd, och jag såg vid vägskälet den fina gamla vägen försvinna neråt sjön. Här vid Torsfjärden är ångbåtsbrygga, och hit har vägen förut räckt, men icke längre. Det märktes nu strax, att det icke gick med samma lätthet att fortsätta. I midten af vägen var det för löst, så där kunde man icke åka. Och kanterna voro visserligen vanligen hårdare, men i gengäld voro de småknöliga, och det gör icke humöret lätt på en cyklist- till på köpet voro alla knölarna hårt tillfrusna och därför så mycket värre. De sleto ringarna förskräckligt.

Nu upphörde all bygd, sedan strax bortom Torsfjärden en ensam gård, ett stycke från vägen, passerats. Sedan vidtog blott de stora, djupa, susande skogarna. En och annan gång kom man upp på en höjd, så att en utsikt höjde sig öfver trädtopparna och blottade det vackra sjöområdet. Men så försvann man i skogens djup igen. Ofta passerades långa myrar. Vägen var ju godt lagd, äfven om vägbanan ännu var lös och icke hunnit sätta sig. Men det gick ju ändå an så länge det var fruset.

Väglängden som låg framför mig hade uppgifvits till 5 mil. Tåget från Löfberga skulle gå mellan 1 och 2 – jag minns icke precis – och jag hade beräknat att kunna åka de 5 milen på 7 timmar, eller från 6 till 1. Hade vägen blott varit någorlunda skaplig, så borde ju detta också ha gått fint, ty på normal väg borde väl denna väglängd icke ha tagit mer än 4 timmar. Jag hade alltså – syntes det mig – reserverat rikligt med tid för oförutsedda händelser.

Men jag fick snart nog för titta. Först kom en uppförsbacke, som var så lång, att den aldrig höll på att taga slut. Och sedan blef vägen successivt allt sämre. På sina ställen utgjordes den blott af veritabla vallar af utkörd stenskärf, och det fordrades utsökt skicklighet att manövrera cykeln, så att icke ringarna blefvo totalt sönderskurna af den hvassa skiffern som här utgjorde vägmaterialet. Långa sträckor måste jag hoppa af och leda maskinen för att icke riskera ringarna. Dem måste jag nämligen nu vara rädd om, ty förrådet af gummi att laga med var tämligen minimalt. Hade jag råkat ut för olyckan här i midt i skogen, så hade jag stått där vackert.

Jag prisade på sätt och vis ändå den vackra, klara dagen med dess kyla, ty den frusna vägen gjorde likväl framkomsten lättare. Men den tillfredsställelsen fick jag icke länge behålla. Ju längre det led på morgonen, desto mildare blef det, då himlen i ett huj blef gråblaskig. Det snöslaskade en stund, och inom en kort stund var vägen fullkomligt upptinad. Nu visade sig med en gång alla deras mindre goda sidor, som hittills varit dolda. Det blef nu löst och obehagligt tungt, hvarförutom själfva vägen i och för sig blef i allt sämre skick ju längre jag kom.

Spåren efter vägbyggnaden började nu bli alltmera talrika. Stakningen stod kvar, kärror och material stodo stundom kvar jämte vägen, och en och annan gång uppenbarade sig en barack för vägarbetarne, hvilka i ett anfall af galghumor hade försett kåkarna med diverse inbjudande skyltar, samt påskrifter, sådana som ”Hôtel Skogen”, o.d. de ställen där jag måste hoppa af och gå blefvo allt talrikare. Vägen syntes aldrig taga slut.

Dock, så småningom uppnådde jag trakter som visade spår af kulturens närhet, såsom myrslogar, och en och annan vedtrafve osv, och efter den beräkning jag var i stånd att göra ang. tiden, så borde jag i detta laget vara i Alanäs, det första målet för dagen, därifrån sedan gammal väg leder ner till Löfberga.

Slutligen mötte jag i en lång utförsbacke de första människorna, en gumma med en pojke. Men det var med nöd de förstodo svenska, när jag frågade dem om huru långt det var till bygden. Det skulle blott vara en liten bit, sades det. Emellertid blef den biten nog så lång.

Ändtligen uppenbarade sig en större sjö, som jag mycket riktigt antog var Flåsjön. Resehandbok och kartor hade jag lämnat kvar i min kappsäck i Sem, så jag mindes inte lokaliteterna så värst noga, men att jag borde vara i Alanäs, det hade jag något så när klart för mig. Jag passerade en såg af blygsamt utseende, och kom fram till en gård, som var försedd med telefon, och såg ut att vara något sorts skogvaktarboställe eller dylikt.

En 12 års flicka, som jag mötte, såg ut att alldeles tappa koncepterna vid min åsyn. Då jag frågade henne om Alanäs etc., visade hon en fullkomligt oförstående uppsyn. Hon förstod antagligen inte ett ord af vad jag sade. Allmogens barn på dylika isolerade platser se naturligtvis ytterst sällan främlingar, och när en sådan uppenbarar sig, så tappa de alldeles fattningen. Så äfven denna tösen. Jaga försökte alla möjliga meningar, men hon bara stirrade. Slutligen sade jag: ”Men du kan väl åtminstone säga hvem som bor i den där stugan där uppe?” och då kom det till sist: ”Annerscha, vett-ja!”

Jag begaf mig upp i stugan och fick där veta, att detta stället ingalunda var Alanäs, utan ”Viken”, samt att det till Alanäs var två, om inte närmare tre mil, till Löfberga i alla händelser mer än 5 mil. Till Alanäs skulle det dessutom knappast vara väg. Båten till Löfberga hade redan gått på morgonen.

Där stod jag nu, och jag vill inte påstå att humöret var något vidare att skryta af. För mig hade uppgifvits, att det skulle vara 7 mil till Löfberga. Och då det mellan Löfberga och Alanäs är 29 km, samt mellan ”Viken” och Alanäs 2 mil, så skulle jag på 5 timmars tid icke ha åkt mer än ca 2 mil, hvilket ju är alldeles omöjligt. Faktiskt hade jag redan åkt 5 mil, och hade bortåt 5 mil kvar.

Nu åkte min föresats att nå Stockholm på onsdagen fullständigt i skrinet. Att åka 5 mil på något mer än två timmar, var något som jag icke ville åtaga mig, icke ens på den allra finaste landsväg, mycket mindre då, då jag redan på dagen hade lika lång vägsträcka bakom mig och en nästan obefintlig väg.

onsdag 12 mars 2014

Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt

Oktober 1917

AngfartygetTuristen3b Jag uppsökte nu telefonstationen, där jag fick afsända ett par telegram – till Wetterstedt om min försenades ankomst, samt till Astri om min lyckliga återkomst till landet. Och så telefonerade vi ner till ”Turisten”, som just anländt och låg förtöjd vid bryggan, att jag skulle få komma ner och få en lunch, som nu verkligen var behöflig. Tiden hade nu ramlat iväg inemot middagsdags på dagen. Jag tror hon var ungefär 1. Så svängde jag vidare utför backen och stod ett par minuter senare på ”Turistens” däck.

Det kändes egendomligt att åter befinna sig inom civilisationens råmärken, om man nu kan tala om sådana i Frostviken. Emellertid Frostviken all heder! Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt, där på sin höjd en eller annan lappkåta representerade mänsklig tillvaro. Och så träffar man på solidt bebyggda gårdar, rikt förgrenadt telefonnät, präktiga skolhusbyggnader och en magnifik järnbro för landsvägen. Skulle tro att det duger! Själfva samhället Frostviken var jag icke upp till, utan skådade endast på afstånd, men icke häller det vittnade om torftighet, såvidt jag kunde se.

gäddedef Ångbåtsbryggan ligger strax nedanför Gäddedeforsen eller – fallet, en storartad naturföreteelse, dock mera svensk än norsk. Kvarnbergsvattnet afbördar här sina vattenmassor i Hetögeln. Fallet är c:a 15 meter högt och mycket bredt. Under högflod bör det göra ett imponerande intryck.

Tiden medgaf icke några utflykter i detta intressanta landskap – af utsikter hade man ju dessutom nu fått så mycket, att man kunde vara trött för ett tag. Jag tyckte nu till en början mera om mat, och försvann hastigt nog under ”Turistens” däck, där en välvillig jämtlandstös serverade en rikligt tilltagen lunch, bestående af smörgåsbord, stekta ägg, stekt laxöring (härligt!) samt kaffe. (Kaffet var dock här af en helt annan valör än i Norge!)

Sålunda förplägad stod jag nu redo att använda eftermiddagen. Och hade jag nu vetat, hvad jag visste en dag senare, så hade jag visligen stannat och användt min söndagseftermiddag på helt annat sätt. Då hade jag stannat i Frostviken och sett mig omkring i det fagra landskapet, gjort en tur uppåt Kvarnbergsvattnet och njutit af den enda verkligt vackra solskensdagen på hela resan. Och så hade man ätit godt på båten och påföljande dag följt med denna på färden utför Ströms Vattudal. Men nu beherrskades jag af min fixa idé att hinna Inlandsbanan och dermed Stockholm så fort som möjligt. Att hinna dit till måndag morgon var nu naturligtvis ogörligt, men om jag nu startade på cykel, skulle jag vara där åtminstone på tisdag morgon.

Turlista Det befanns nämligen vara ett aber med båtturerna. Dessa voro nämligen omlagda och halfverade, så att båten gick endast ner till Bågede första dagen, hvarefter en annan båt fortsatte dagen därpå ner till Ström. Följde jag med båtarna, så hade jag visserligen en bekväm och härlig tur, men kunde inte komma till Stockholm förrän på onsdagen. Vidare blefve resan naturligen äfven åtskilligt dyrare.

Jag hade på kartan i Sveriges kommunikationer sett, att det stod utsatt stor, allmän landsväg mellan Frostviken och Löfberga stn på Inlandsbanan. För yttermera visso tittade jag i Jämtlands läns kalender, som fanns ombord på båten, och där stod samma väg också mycket riktigt utsatt. Jag förfrågade mig hos kaptenen och maskinisten ombord, men de visste ingenting med säkerhet, om hurudan vägen var. De trodde den skulle vara dålig. Vidare sökte de afbräcka mig för väglängden, som skulle vara så afsevärd, minst 12 mil. Jag skulle följaktligen inte hinna. Hade jag varit klok, så hade jag lytt deras råd, men jag tänkte som så, att en sjöman har nog inte riktigt reda på landvägen. Jag borde naturligtvis ha ringt upp gästgifvaregården eller någon annan förståsigpåare och inhämtat verkligt besked, men jag hade brådtom och körde iväg i ogjort väder.

Till en början var vägen god, och jag rullade friskt undan. Mellan Gäddede och Bågede är 24 km och det borde vara en passande väglängd för eftermiddagens tur. Vägen gick till en början utmed Hetögelns östra strand, och panoramat var nog så ståtligt. Bakom den solglittrande sjön, kransad af den specifikt allvarliga jämtska granskogen, som inte finns någon annanstädes, reste sig fjällen. Västerut lågo en lång rad blåhvita klumpar: Muru-fjället – delvis liggande i Norge – samt andra norska fjäll, den spetsiga Mannehatten etc. Och söderut höjde Munsfjället sin hjässa. Men såsmåningom aflägsnade sig vägen från sjön tills den efter c:a en mils fart åter närmar sig densamma.

2232x Jag nalkades nu ett lågfjäll, Kalberget, af egendomligt formation, c:a 700 m högt, sluttande från landsidan och med tvärbrant stup direkt i sjön. Det tog sig mycket egendomligt ut. Här utmed sjön, midt för Munsfjället, ligger Fågelbergets gästgifvaregård, och här kunde bli lämpligt att hvila benen en stund, medan strupen vardt läskad af något lämpligt vått. Men så, efter en stund bar det af igen, och mot vägen fanns ännu inget egentligt att anmärka. Jag färdades nu fram genom välodlad bygd med – efter hvad det syntes – stora och välbärgade gårdar, somliga tydande på storbönder. Landskapet var synnerligen vackert; särskildt utsikten från Fågelberget norrut öfver Hetöglen, mot Kalberget med byn Håkafot vid dess fot, var synnerligen enastående.

Från Fågelberget hade jag nu ytterligare litet öfver milen, men det gick raskt nog, och det dröjde ej synnerligen länge, förrän jag närmade mig sjöns ända, där själva Bågedet, d.v.s. en bågformig fors mellan två sjöar, vidtager. Strax nedanför edet, i ett charmant läge vid Strockvattnet, svängde jag in på gården vid Bågedets turisthotell, och nu fick det vara nog för denna dagen. Jag hade tillryggalagt c:a 57 km.

bågede I Bågede var jag ensam ”turist”, men vardt omhuldad på bästa sätt i det förstklassiga hotellet, där jag fick ett utmärkt rum med öppen spis och flammande brasa, samt ett välförsedt kvällsvardsbord, där jag gjorde all heder åt biffstekarna och det varma teet, som gjorde synnerligen godt i kroppen; ty man blir en smula dufven och ruskig efter en 5 – 6 mils fart på dagen.

I annexet, där maten serverades, fanns i hallen ett godt piano, och ensam i byggnaden vid det klara månskenets ljus, som flödade in i rummet, förfärdigade jag en forssymfoni, så god som mången annan, ackompanjerad af forsens höga brus därutanför.

Vissa av bilderna är klickbara för källa.

onsdag 26 februari 2014

Det var ju sköna utsikter för en söndag!

Oktober 1917

Nu vidtog en långpromenad genom den dystra barrskogen. Mellan Eidet och Frostviken är öfver 3 mil, kanske 33 km, jag minnes nu ej så noga. Häraf hade jag tillryggalagt c:a 7 à 8, då olyckan hände. Summa 26 km kvar. Det var ju sköna utsikter för en söndag! Med en trasig cykel i en öde fjälltrakt! Hvar och en vet hvilken oting en cykel utan luft är. Men det var inget annat att göra, och att sätta sig i vägkanten var ju i längden inte häller något nöje. Ett sätt hade naturligtvis varit att genast vid olyckan vända tillbaka till Eidet och få en skjuts, men nu hade jag redan gått milen, och att gå en hel mil tillbaka var ju samma besvär som att gå en hel mil framåt, och sedan var det ju blott en mil kvar. Tänker man på tidsvinst, så skulle någon sådan näppeligen ha förekommit.

Jag ramlade friskt på. Vägen började så småningom luta utför, och vinterkylan försvann, marken tinade upp och blef mjuk igen. Jag uppnådde Kvesjöen, en härlig fjällsjö, kantad af hvitstrimmiga fjäll, som särskildt i norr voro alldeles magnifika. Och till på köpet kom nu solen fram efter en veckas bortovaro, och det blef en, den allra härligaste dag man kan tänka sig. Efter den föregående veckans nedtryckande rägn kom detta solväder som en uppenbarelse. Höstfärgerna voro nu här upp de vackraste, och tillkommer så den nyfallna snön, så förstår man, att det var vackert.

Men jag hade inte tid att stanna för att beundra. Jag passerade näset mellan Kvesjöen och Murusjöen, där en liten vacker grönskimrande fors ytterligare lifvade upp taflan. Och här mötte jag för första gången under dagens lopp en människa. Djur fanns det däremot godt om i skogen. På ett ställe fick jag strax jämte landsvägen syn på en skadskjuten orre, som fått ena vingen bräckt, så han inte kunde taga sig fram! Det var en ledsam syn! Mitt medlidande väcktes strax, och jag måste försöka infånga stackarn och befria honom från eländet.

Orren flaxade före under försöken att komma undan, men hur det gick till sist, så var det jag som fick fatt på stackarn och med min klack förpassade honom ur jordelifvet. Jag hade inget tillhands. Orren befanns mycket illa åtgången, och det var ju en välgärning, att han slapp ligga och pinas. Han fick emellertid medfölja på cykeln som god pris – det är ju icke så ofta man tar skogsfågel med händerna!

Det hade ju varit intressant, om man hade kunnat härbärgera hem den ända till Stockholm, men det hade ju sina svårigheter det med, blodig som han var.

Vägen följde nu Murusjöens norra strand. Det var en härlig promenad! Vattenytan låg lugn och klar och på andra sidan tornade de upp sig, dessa norska gränsfjäll, som vi föregående dag hade sett från andra sidan. Namnen har jag glömt, men de höra alla till Hall-Kjölens fjällgrupp. Vackert var det emellertid med de hvita topparna lysande i solen.

murumoenJag hade nu ej lång stund kvar i Norges land. Murusjöen är just gränssjön mot Sverige. Sedan jag passerat större delen af den norra stranden, kom jag fram till den rödmålade tullstationen, Murumoen. Tullmannen mötte jag på vägen ett stycke före framkomsten. Han frågade ut mig, om hvarifrån jag kom och hvart jag ämnade mig, samt tittade på passet, men min ryggsäck underkastade han ingen som hälst granskning, och ingenting hade hindrat, att jag haft ett par kilo kaffe i påsen. Men man kunde ju inte veta på förhand, och man hade ju i förväg blifvit så uppskrämd genom berättelser om hur noga tullen var, så att de t.o.m. underkastade en kroppsvisitation. Jag ångrade emellertid, att jag icke denna gång hade försett mig, ty risken hade endast varit den, att man blifvit af med kaffet. På andra håll blir man däremot själf kvarhållen.

Här i Murumoen fick jag nu laga cykeln. Publikanens förhoppningsfulle son var mig därvid behjälplig. Han var i besittning af ett större stycke gammal cykelslang, och med tillhjälp däraf lyckades det att med en enda gång få fullkomligt tätt. Jag skall säga, att det kändes något till skönt att sedan få sitta upp!

Strax på andra sidan tullstationen går gränsen fram, här otydligt markerad och igenvuxen. Blott en mossbelupen sten utmärker stället, hvarjämte man ju ser uthuggningen, då man blir uppmärksamgjord därpå.

De återstående sex eller åtta kilometrarna ner till Gäddede voro nu en smal sak. Det gick som ett nafs att komma dit. Den svenska tullen for jag utan vidare förbi; han passade inte på. Och så for jag utför en brant, krokig backe och var nere i Frostviken. På byggnaderna märkte man nu genast att man åter var i Sveriges land. Och det dröjde inte länge förrän man också märker det på landskapet. Åtminstone den som har något öga därför.

Foto: Ingulfsvand, Lars Larsen / Digitalt Museum

onsdag 19 februari 2014

Jag hade fått nog af Storlifjället

1917

Då vi anlände till Eidet, uppstod för det första ett nytt våldsamt snöväder, som gjorde vägarna nästan oframkomliga, för cykel åtminstone. Och då vi lät telefonera till Gäddede, svarades, att båten inte skulle gå utför förrän måndag morgon. Det var ju därför ingen idé för mig att så forcera dagen, som nu dessutom genom den intagna middagen blifvit så långt framskriden, att man kunde räkna med att det blefvo kolmörkt, innan jag framkom till Frostviken.

Jag umgicks visserligen ett tag med planen att lämna båtresan alldeles ur räkningen och forcera mig fram till Inlandsbanan per cykel för att ändå nå Stockholm i tid. Men hur det var, så tog tröttheten ut sin rätt, och jag stannade.

Langsӕter däremot, som ursprungligen hade tänkt taga hemresan öfver Ströms Vattudal och Östersund – Storlien _ Trondhjem, ändrade sig i sista stund, och beslöt sig för att fara samma väg tillbaka, som vi kommit. Vi hade ju lämnat våra kappsäckar kvar i Sem, och jag dessutom min stora vinterrock. Och detta borde ju tagas hand om. Jag kalkylerade också ett ögonblick med att göra sällskap samma väg tillbaka för att via Trondhjem – Storlien uppnå Stockholm. Tåg gick nämligen tisdag morgon från Trondhjem, och jag skulle då vara i Stockholm onsdag morgon. Men detta förutsatte, att vi skulle lyckas nå Sem redan söndag kväll, hvilket i sin ordning fordrade, att vi kommo åtminstone till Sandmoen redan nu på lördagkvällen. Hela måndagen hade så gått åt för färden på Snaasen och järnvägsresan på Sunnanbanan.

Men jag hade fått nog af Storlifjället, och dessutom lockade ju redan genom Sverige, dels med utsikten att komma fortare hem, och dels att få se nya, vackra trakter. Jag stannade!

bicycle Men just som skymningen föll på, satte Langsӕter iväg neröfver. Jag såg honom försvinna i backen nedåt forsen. Det snölackade, och jag tyckte synd om karlen. Jag hörde sedermera att han inte hann längre än till Nordli, förrän en cykelring gick, och innan han fick den reparerad blef det alldeles mörkt. Visserligen klarnade det senare på kvällen, och på natten blef ett rätt vackert månsken, som jag var uppe och tittade på. Men ändå gissar jag at karlen var rätt mör, innan han hann Landmoen.

Jag gick däremot genast till sängs, för att enligt min plan redan i första dagbräckningen vara beredd att starta den långa vägen ner till Inlandsbanan. Ack, jag dåre! Jag hade tagit mig för en uppgift som jag inte kände! Emellertid var det ljuft att få sofva ovanpå dagens vedervärdigheter!

Påföljande morgon hade jag beställt kaffe så tidigt som möjligt, men det dröjde rätt länge innan det blef serveradt. Jag, som hade tänkt komma iväg kl. 6, blef ej startfärdig förrän 8 på det viset.

Dagen var mulen, och det var rätt bistert. Nog tänker jag det var minst – 5 grader. Neråt norska sidan var nästan fullgodt vinterföre, men åt den svenska var ingen snö, men däremot var marken hårdt frusen. På de ställen af vägen som ej hade uppkörda hjulspår och knottrigheter, gick det lätt att cykla, men på sina ställen kunde det icke undvikas, att cykelringarna blefvo hårt medtagna. Jag hade vid affärden visserligen lagt märke till att bakringen hade en mindre felaktighet på ytterskenan, men jag fäste mig ej därvid, då det ej skulle ha gjordt något under normala blidvädersförhållanden. Men genom att vägen nu var ganska knottrig och frusen, slet den starkt på ringarna, och defekten försämrades hastigt.

Vägen gick nu på Sandsjöens norra sida, hvarest trakten var tämligen bebyggd. Frostvikens gränsfjäll mot Sverige började nu alltmera dyka upp öfver horisonten. Det var rätt bistert, och som jag dagen förut blifvit bortskämd med den tjocka vintermössan, kändes det nog så kraftigt i den tunna hatten.

Ca ¾ mil gick det charmant på den hårda vägen, och jag trampade på i rätt god fart. Då började emellertid motgångarna på allvar. Skadan på cykelskenan hade nu förstorats, och ett tu tre exploderade slangen med en skräll. Hade jag varit klok hade jag naturligtvis välvist satt om ringarna före affärden från Eidet. Det hade belönat sig.

Jag syntes nu ha lämnat bygden och kommit upp på den öde vattendelaren mellan Norge och Sverige. Till en början ledde jag cykeln, och fortsatte i hopp om att nå någon gård, där jag lämpligen kunde reparera, ty det bar mig emot att stå midt på landsvägen i kylan. Men jag gick fjärdingsvägen utan att någon gård skymtade någonstans. Jag miste därför tålamodet och ställde mig i landsvägskanten för att flå af ringen. Nerverna hade blifvit hårdt medtagna under den föregående hela veckans strapatser. Det var därför inte just med något sinneslugn jag skred till verket. Jag var arg som ett bi, och det bör man inte vara då man lagar cykelringar.

punka Dåligt hade jag med verktyg, ty dem hade järnvägen fiffigt befriat mig ifrån, och dåligt var det äfven med gummivarorna. Nu voro ringarna i kylan äfven stela och hårda. Jag hade knappast någonting att komma med, och med fingrarna går det inte att taga af en cykelring. Till slut täljde jag mig en sorts pinne, hvilken dock visade sig icke hålla, utan gick af gång på gång. Till slut tog jag ett ilsket tag med stumpen som var kvar, och lyckades få af ringen, men i vredesmodet var jag icke försiktig om innerringen – det var sannerligen icke så godt häller! – utan fick den emellan med det resultatet att jag sprättade upp den och ref upp en lucka ett par tre tum lång, till hvilken jag knappast hade tillräckligt med gummi för att laga.

Hvar och en vet också hur svårt det är att bota dylika allvarsamma refvor. Det visade sig så godt som omöjligt. Jag plåstrade och plåstrade och lade näfverbitar, plockade i skogen, emellan och inunder, men det lyckades inte på något sätt att få tätt.

Det var ingen annan hjälp än att resignera och taga cykeln i vackra hand och gå vägen beskedligt framåt. Att fortsätta vara arg lönade sig just inte häller i längden. Men det sköna hoppet att kunna genom en finare ansträngning nå Inlandsbanan denna dag, måste fara. (Och det hade i alla fall aldrig lyckats, såsom vi sedan skola få se.)

söndag 16 februari 2014

Fyndigheten motsvarade inte förväntningarna

September 1917

Påföljande morgon skulle vi tidigt i dagbräckningen göra exkursinen till den kopparfyndighet för hvars skull hela denna långa och dyrbara resa företagits. Vi ämnade oss nämligen sedan tillbaka till Eidet, hvarefter Langsӕter ansåg sig böra hinna Sandmoen och jag Gäddede i Frostviken redan samma afton.

Vi startade alltså redan kl. 6 på morgonen, innan det ännu var fullkomligt ljust. Det skulle icke vara så långt, förklarade Langsӕter. Men först fortsatte vi genom hela den långa Skaalebyn utmed Rengens strand, men sedan tog vägen alldeles slut, och vi marscherade in i skogsterrängen, som nu var totalt vattendrängt och sur efter det myckna rägnandet. Vi fingo i en af de sista gårdarna en vägvisare, och denna, som hade vattentäta lappskor, förde oss nu öfver den ena blöta och iskalla myren efter den andra, öfver berg och moras och kullfallna, våta stammar.

Det blef äfven den en färd som jag icke så lätt glömmer! Mina kängor blefvo åter som blöta trasor kring tårna, men det fanns ingen annan möjlighet än att bara klifva på, ifall vi ville uppnå vårt mål. Jag sökte i det längsta gå ikring alla myrarna, men det lyckades inte. Vi måste vada öfver med vattnet porlande högt upp på kängskaften. Hade det varit på sommaren hade det väl ändå inte betydt så mycket, men nu var vattnet alldeles isande kallt. Och samtidigt hade det nu igen tagit sig till att blåsa och snöa om hvartannat. Den ena snöbyn aflöste den andra. Fjällen på andra sidan om Rengen voro bländhvita.

Fyndigheten motsvarade inte förväntningarna sådana de voro efter de lämnade beskrifningarna. En smal zon om på sin höjd en meter (och ibland mindre) var inprägnad af fina hvita stänk af svafvel och kopparkis. Inprägnationen var visserligen ganska jämn, men rätt gles och fattig. Den brutna malmen kunde väl knappt hålla mer än ½ % Cu. Det kunde inte bli tal om ens minsta kvalitet stuffmalm. Allt måste gå till anrikning. Och för ett anrikningsverk här fanns icke tillräckliga kvantiteter – åtminstone icke blottade. Det var min ofrånkomliga åsikt.

Föga arbete var här utfördt. Vi fortsatte ännu ett stycke bort i skogen till – som det sades – det bästa stället, som att döma af det storståtliga namnet – Guldberget – borde vara något nie degewesenes. Här var en mindre bra skjärpning utförd i berget, men oaktadt malminprägnationen här var något rikare, var det ungefär samma historia.

Enligt min resolution, som jag strax hade klar för mig på stället, var det inte mycket att hoppas på. Och för öfvrigt skall man betänka läget! Den enda tänkbara vägen att utforsla malmen skulle bli den kanaliserade vägen utför Rengen in i Sverige, och så vidare med häst eller en blifvande järnväg till Hotagen, ner till Näldens järnvägsstation. Ty att frakta malmen först via Eidet till Frostviken och så vidare på båt efter den kanaliserade Strömsvattenleden kunde knappast falla förnuftigt folk in. Men Langsӕter hade sina spekulationer däråt, och trodde på företagets stora framtidsmöjligheter. Enligt hans föreställning torde naturtillgångarna redan vara så pass konstaterade i öppen dag, att det borde inte vara någon risk att genast här anlägga en kopparhytta! Så är det att vara optimist och sangviniker!

Mitt humör var efter och under denna utflykt icke det bästa. Men att plumsa i iskallt vatten och riskera en finare förkylning, kan ju knappast vara något nöje. Allra hälst inte, då utbytet af en så lång, länge planerad och dyrbar resa blir så magert. Också var jag föga älskvärd mot Langsӕter, stackars karl. Jag svor långa haranger invärtes. Öfver fyra timmar tog denna exkursion, och det var först vid 10-tiden som vi styrde våra steg ånyo mot den lilla grå stugan vid sjön.

Här hade nu vår vackra tös dukat upp en frukost, som efter omständigheterna rent af kunde kallas grandios – stekt, härlig laxöring, stekt i finaste smör, utomordentligt godt bröd i flera varieteter, charmant smör och dito ost, samt choklad och mjölk. Hvad kan väl en utsugen fjällvandrare mer begära? Också smorde vi kråset på ett synnerligen kraftigt och effektivt sätt! Ja, vi fingo ägg också, icke att förglömma! Och så torkade vi, så godt vi förmådde våra sura paltor framför spisen, men fullt torra kunde de ju inte hinna bli.

Så, fram på förmiddagen voro vi färdiga att anträda återfärden. Våra skodon voro visserligen ännu alldeles genomsura, men jag bytte ju strumpor. Dock skulle jag säga var det inget nöje att sätta sig upp och åka 4½ mil med våta fötter i denna kyla. Till på köpet uppstod nu på hemvägen ett fruktansvärdt snö- och blåsväder, som kom rätt framifrån. Det blåste så kraftigt att det var med möda hästen kunde pressa sig fram. Inom kort vardt marken alldeles hvit, och vagnshjulen rullade fram i tumsdjup snö.

Jag hade ju min björnskinnspäls samt dessutom rägnkragen och den tjocka mössan, som jag drog ner öfver öronen, så nog klarade jag mig nödtorftigt för den isande blåsten. Men med Langsӕter var det värre. Han hade blott sin tunna sommaröfverrock. Också började han snart att grymta så smått, men så var också nästan det enda uttryck af missnöje, som jag hörde på hela resan. Det var en öfverhöfvan tålig karl.

Emellertid gick tiden fortare på hemvägen än på bortvägen, trots att 44 km i blåsväder är en vägsträcka, som det allra flesta inte ha någon föreställning om.

Vi återkommo utan vidare händelser till Eidet, men det var nu rätt sent på eftermiddagen. Den utstakade resplanen var nu visserligen att cykelledes uppnå Frostviken samma afton, för att bli i tillfälle att följa med båten på Ströms Vattudal på söndag morgon, då jag möjligen skulle bli i tillfälle att komma med nattåget från Östersund på samma kväll och vara i Stockholm måndag morgon. Det var den simpla uträkningen. Men det går inte som man beräknar här i lifvet – de flesta gånger åtminstone.

fredag 14 februari 2014

Jag var ungefär halfdöd

September 1917

Mitt tillstånd efter föregående dags strapatser för att icke säga natten – med thy åtföljande sömnfrihet, var tämligen eländigt. Jag var ungefär halfdöd, och inte hade jag särdeles stor lust att ånyo sätta mig upp i ett åk för att tillryggalägga ytterligare 44 km ut i det okända. Ty nu kunde man inte alls på förhand beräkna hur man skulle få det.

Men tiden var knappt tillmätt. Det var nu fredag, och på lördagen skulle min flyttvagn från Forsbacka anlända till Storängen. Senast på måndag morgon borde jag åter vara i Stockholm för att omhändertaga densamma, för att icke pliktpengarna skulle stiga till för stora summor. Det var alltså helt och hållet denna omständighet, som så framtvingat hela denna så brådstörtade resa. Hade icke flyttningen legat för dörren, så hade vi naturligen sparat oss och rest i ett vidare makligare tempo. Men nu måste vi göra vårt bästa.

Emellertid fick jag af gästgifvaren i Eidet låna en björnskinnspäls och d:o mössa. Och hade jag ej blifvit hjälpt därmed, så hade jag säkerligen i detta mitt nedsatta tillstånd frusit ihjäl, ty kylan var afsevärd, och ombytet för hastigt. Vi fingo en pojke att köra oss till Aunet – ungefär halfvägs till Sørli. Det rägnade fortfarande, men blåsten hade något lagt sig.

Vi foro nu den ena branta backen efter den andra, ständigt uppför. Vägen gick genom småvuxen björkskog. Allt högre höjde vi oss öfver Sandsjöens vattenspegel, bakom hvilken Hartkjölens fjällmassiv sträckte upp sina hvitskimrande, olika toppar, som dock voro till största delen inhöljda i rägndiset. Insvept i björnskinnspälsen och med rägnkragen däröfver, satt jag mestadels i dvala, blott då och då kikande upp med ett öga.

Vi närmade oss nu alltmera fjällen, de verkliga fjällen, och inom kort voro de alldeles inpå oss. Jag vill minnas, att det var 19 km från Eidet till Aunets skjutsstation, och den biten gick väl då ändå an. Här skulle vi byta häst och körsven. I den stora backen strax hinsides skjutsstationen mötte vi dess skjuts med lappkvinnor nerifrån Arvaslien, tätt intill jämtska gränsen. Hur det var, befanns det bäst för oss att byta vagn med dem, hvilket byte förrättades på stället.

lierne-soerli-kirkeResten af dagens färd blef en sannskyldig pina. Vi kommo omsider till Lenglingens strand, utmed hvilken vi foro en oändlig tid, efter hvad det syntes oss. Vi passerade Sørlis hvita kyrka – af ungefär samma fason som den i Nordli, hufvudbyggnaden, samt en del ytterst torftiga, gråa gårdar, uppflugna på den branta slutningen på sjöns västra sida. De lifliga getterna voro det enda, som förlänade taflan en smula lif. Eljest var det grått, trist, dystert öfver all måtta. Och vintern hängde i luften.

Så tog Lenglingen slut, och vi körde ånyo upp i skogen. Men slutligen, i skymningen, anlände vi till Rengens strand, och voro nu ej mer än stort milen från den svenska gränsen. Landsvägen blef här slut. Och sedan vi kört utför en försvarligt brant backe, styrde vi rätt på en liten torftig stuga, belägen alldeles vid sjöstranden. Här hade vi trott oss böra erhålla godt nattlogi. Gubben och hans gumma som mottogo oss, utan egentlig välvilja, hade åtskilliga svårigheter att andraga, men vi förklarade, att vi måste bo där, och att vi voro så trötta, att vi icke på villkor orkade förflytta oss still något annat ställe. För öfrigt fanns det ingen annan i trakten, som hade så ställdt, att de kunde mottaga oss. Vi stannade alltså utan vidare, trots den buttre gubbens miner. Skjutsgossen däremot måste draga sina färde och försöka sin lycka på annat håll.

Medan vi så gingo där, modstulna och hängsjuka och fröso i vinterkylan, kom dottern i huset hem, och nu blef det en annan rusch af. Hon gjorde upp eld, värmde mjölk åt oss, och gjorde sitt bästa ifråga om en kvällsvard. Under tiden anlände en motorbåt från svenska sidan, med några skogsmänniskor, samt från annat håll en resekolportör, så den lilla stugan blef i ett nu alldeles full af folk, som trängtade efter värme. Skogsmännen gåfvo sig snart af uppåt Sørli och Eidet, men gudsmannen stannade kvar hos oss och anhöll äfven han om tak öfver hufvudet öfver natten. Han gjorde det alltså ännu trångboddare för oss i den redan förut så hårt anlitade lilla stugan.

Jag fick emellertid till sist en egen liten kammare med en skaplig säng med mjukaste lammskinn i st.f. täcke. Och att det smakade gudomligt att få krypa till kojs efter all denna möda behöfver knappast framhållas.

måndag 10 februari 2014

Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor

Följande dag – det var den 28 sept. (1917) – var väderleken växlande som under en aprildag. När vi bortåt 8-tiden hade klarerat våra nödtorftigt torkade persedlar och fått litet till lifs (naturligtvis kaffe och smørrebröd) toga vi skjuts fram till Eidet. Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor och ville nu hvila oss en smula. Det rägnade, och blåste fortfarande ilsket, lyckligtvis fortfarande i ryggen. Rägnandet gjorde dock nu mindre, ty nu kunde jag skydda mig genom min fullständigt täta rägnkrage. Men för Langsӕter borde det dock inte ha varit så värst behagligt, ty hans kläder och skor voro på morgonen ännu icke torra, utan tämligen våta.

Vi färdades nu förbi en serie sjöar af dyster uppsyn. Det märktes att vi voro i fjällens närhet. Den första var Skjeldbreivandet; därefter foro vi öfver en bro – där jag på ett hår när fått min hatt bortblåst och evigt förlorad – öfver till nordsidan af Mellomvandet och Bratlandsvandet samt senare Laksjøen. Naturen blef här en smula vänligare och en odlad bygd började framträda. Söderut öppnade sig en vidsträckt utsikt öfver Brandsfjeldene och andra fjäll, som nu ståtade i vinterns första snö. Det förfelar icke sin verkan att komma så från Kungsträdgårdens blomsterrabatter till Frostvikens snötäckta fjällmassor! Öfvergången är väl häftig.

Vi passerade skjutsstationen Støviken, 12 km från Sandemoen och närmade oss utefter sjön alltmer den odlade bygden kring Nordli, ”Högfjällsprästens” prästgård. högt uppe i en grönskande, brant sluttning, krönt af dyster barrskog samt bergsstup med skärningar och raviner, ligger prästgården. en rätt stor, hvitmålad byggnad, med sju fönster i envåningsfasaden åt sjön. En väg bär i slingor dit uppöfver. Utsikten mot sjön bör vara präktig därifrån. Och just nu, då vi foro därförbi, borde synen ha varit ståtlig, ty för en stund söndersletos molnmassorna och tilläto solen att titta igenom. Vattnet stod svartblått med fräsande hvita gäss, och väldiga vågor vräkte upp massor af skum på den sandiga stranden där nedanför. I bakgrunden syntes fjällens höga konturer, dock ännu lågfjäll med bruna och blå ryggar och höstens färger i björkskogen på sluttningarna. En klar, vacker dag borde det ha varit grannt!

nordli-kirke2Ett stycke högre upp i sluttningen ligger den lilla hvita kyrkan, rymmande kanske 50 personer, med sitt egendomliga torn. Jag förstår ganska väl stämningen, sådan den framgår af Ingeborg Maria Sicks bok. Författarinnan synes mig ha lyckats alldeles förträffligt med sin skildring. Det skall bli mig ett nöje att nu läsa om boken, sedan jag med egna ögon sett den yttre ramen för skildringen.

Inbyggarna häruppe lefva sitt eget lif, och måste ha gjort det i ännu högre grad på den tid boken skildrar, då landsvägen ännu icke var framdragen, utan man måste, för att komma hit, tillryggalägga långa sträckor till fots, samt låta ro sig öfver sjöarna. Då, på den tiden, fanns antagligen inte häller telefon, utan man var alldeles isolerad från yttervärlden. Det borde ett verkligt lefvande kall till för en rikt begåfvad präst att här bosätta sig för att utföra sin verksamhet.

Men sockenborna äro icke många, och prästen kan godt känna dem alla, och lefva med de sina, i alla deras sträfvanden och önskningar, deras intressen, i deras dagliga lif. Han kunde med ett ord vara en verklig själasörjare för sin församling, så som många nu för tiden hvarken kunna eller vilja hvara. För att icke säga så godt som alla.

Men vi hade icke tid att stanna i Nordli, och den för en stund förtätade stämningen kring högfjällsprästen rycktes sönder och försvann. Vi måste vidare på vår färd! Vi körde förbi handelsbod och telefonstation, läkarboställe och sjukstuga, och voro snart framme vid sjöns östra ända. Här ligger en liten såg vid ”eidet”, d.v.s. fallet mellan två sjöar. Här var en liten fors, där det för Norge så typiska smaragdgröna fjällvattnet under några meters höjd kastar sig utför skifferbranterna.

3063Sågningen var här igång, en hop karlar – de första vi sågo på en längre färd – uppmärksammade oss nyfiket, och en spetshund hälsade oss med sitt skall. Vi körde utmed den lilla älfven som förbinder de båda sjöarna och uppför en backe, hvarefter vi svängde in på den ödsliga gården vid Eidets skjutsstation.

Vi voro nu i fjällens närhet. Alldeles helhvita hjässor stucko upp öfver den dystra, svarta granskogen både i öster och söder. Luften var vinterns luft. Det hastiga ombytet af klimat förfelade inte sin verkan på kroppen. Väl preparerad genom morgonens långa åkning, i kall, fuktig blåst, frös jag obarmhärtigt, hvilket dock icke kändes så mycket förrän vi stigit af åket. Det kändes därför icke oäfvet att få komma inomhus. Vi skulle här äta frukost i väntan på den skjuts som skulle föra oss vidare, nu söderut till de ännu dystrare trakterna af Sørli.