fredag 31 januari 2014

Trondhjem är en riktig rägnhåla

Hösten 1917

surrHela resan utför till Trondhjem miste sitt intresse genom det ideliga rägnandet. Endast en ljuspunkt fanns på hela färden. Det goda kaffet med verkligt kaffebröd som serverades på Movikens station under uppehållet där. Kaffe är en sällsynt vara i Sverige i dessa dagar, där man lefver på maskrosor och rågknallar. Det riktiga kaffet blir därför verkliga minnen, för att icke säga upplefvelser, och därför har det äfven kommit med i denna skildring.

Trondhjemsfjorden var trist äfven den. Den stora tyska hjälpkryssaren Berlin låg kvar på sin plats i Hommelvik, bevakad som förut af fyra Berlinvaktposter i hvarsin båt rundt fartyget. Det gör ett sorgmodigt intryck. Manskapet synes dock ha en viss frihet att röra sig i land. De fingo t.o.m. resa in till Trondhjem, jag tror t.o.m. utan särskild uppsikt, ty inne på stadens gator såg jag flera gossar af ”die Kaiserliche Marine”, röra sig, dels ensamma, dels i grupper, till synes fritt och otvunget. Men jag hörde också berättas att minst 300 man redan rymt sedan interneringens början, ifall det nu kan vara sant. Norrmännen tycks emellertid ta det hela med ro och voro nog inte så mycket emot, att få mindre folk att försörja. Ty de ha det nog inte så godt själfva.

Trondhjem är en riktig rägnhåla. Förra året, då jag också var där, skvalade det likadant. Och man blir inte vidare glad af det. Jag kånkade genast min tunga väska upp till Hotell Scandinavia, ej så långt från stationen, ett mindre hotell, och likaledes ett mindre godt dito. Snuskigt och otrefligt. Men jag tog in där, emedan ing. Langsӕter förklarat sig ämna bo där. Emellertid befanns det, att inget rum där stod att få, utan jag flyttade mig öfver till ett närliggande, med det vackra namnet Standard. Detta var dock icke mycket bättre. Men man fick vara tacksam öfver att få något, ty trångboddheten var stor i Trondhjem, som i Stockholm.

4808448054_b9f55f6d0cLangsӕter hördes icke af på någondera stället, utan jag gaf mig ut att titta på staden under tiden, först och främst i det vällofliga syftet att få tag i ett lämpligt och billigt matlokus. Ty billligt önskade jag fara fram. Till en början sprang jag väl en timma efter Frimurarlogen, som utpekats som ett godt matställe. Det befanns emellertid att all matservering upphört där för ett eller annat år sedan. Slutligen hamnade jag på en III-klassens matfabrik, kallad ”Middagsbörsen”, där alla Trondhjems knoddar tycktes inta sin middag., ty så såg publiken ut. Maten var hvarken särskildt riklig eller billig, men vida billigare var den alla fall än på ett hotell, där samma middag säkerligen kostat dubbelt mera. Ty maten är dyr i Trondhjem; det är en erfarenhet som jag gjorde redan förra året.

Så småningom uppenbarade sig Langsӕter, boende på Nornen, ett ställe, af uppgången att döma, stående på åtskilliga trappsteg ännu längre ned. Jag förundrade mig storligen öfver att en sådan man som Langsӕter ville ta in där, men troligen var han mindre nogräknad.

Vi kommo nu öfverens om att gemensamt åka med Sunnan-tåget kl. 8-tiden påföljande morgon. För öfrigt disponerade hvar och en sin kväll som han bäst ville. Och jag för min del flanerade igenom hela staden, såg på hus och människolif, var uppe på 4811678052_604a3d9081Christianstens fästning och beskådade utsikten öfver staden och fjorden, men var äfven åt motsatta hållet, samt utåt hamnen. Ett ganska rörligt folklif utvecklade sig på stadens hufvudgata, och jag fann ett ganska stort nöje att anställa en Hanåns betraktelser, och beskåda stadens fysionomi genom dess fönster. Det är ju allatid en hel del som är olikt svenska förhållanden, och som därför kan vara roligt att se.

Men det vardt afton äfven på den kvällen och framåt ½ 10-tiden drog jag mig tillbaka till mitt rum för att njuta hvilan. Men hvilken hvila! Nu först uppenbarade sig hotellets karaktär. Mest hela natten pågick ett slammer utan like. Man slamrade med buteljer och glas i de närliggande rummen. Och ute på gatan slamrade hjul mot stenläggningen. Den tjocke, sliskige portieren upplyste mig om att det var ”budningsdag” i staden, hvilket yttrade sig på detta mindre sympatiska sätt. I hotellet utvecklades det sig fram på natten till ett riktigt röfvarlif. Skrål och skratt, hesa röster, och klang af buteljer. Det blef min musik, och sömnen höll sig fjärran under hela denna natt.

Samtliga bilder (utom kaffesurret) från Trondheims byarkiv på Flickr. Klicka på bilderna så kommer du till originalet.

torsdag 30 januari 2014

Nu skulle resan till Norge anträdas!

Hösten 1917

Nu skulle resan till Norge anträdas! Från Bräcke fanns två tåg att välja på. Ett godståg tidigt på morgonen och så persontåget vid frukostdags. Det sistnämnda var naturligtvis det bästa, men jag måste i Östersund ordna min passfråga, försåvidt jag öfverhuvudtaget skulle kunna komma in i Norge. Alltså måste jag resa med första tåget, och det var ändå ingen säker utsikt till att kunna erhålla ett pass på den korta tiden – vid pass en timme – som stod till buds, innan persontåget anlände till Östersund.

Old_ÖstersundJag skyndade vid ankomsten till Östersund genast till residenset, där jag framvisade mitt flyttningsbetyg, och anhöll att jag måtte kunna få passet utskrifvet på den korta tiden. Till en början skulle det inte gå för sig; betyget gillades visst inte, ehuru jag icke hörde något om orsaken därom. Men så småningom ljusnade det hela, och de blefvo mycket tillmötesgående.

Under tiden, medan jag väntade på passet, var jag på Stadshotellet och fick i flygande fläng en improviserad frukost. Det hela aflöpte emellertid utan svårigheter, och när persontåget löpte in på Östersunds västra, var jag fix och färdig att åka ut på nya äfventyr.

Det var en strålande dag! Östbergets silhuett aftecknade sig så fint och skarpt mot himmeln, och Oviksfjällens lätt hvitpudrade hjässor skimrade i solen! Men kallt var det! Och blåsigt. Ytterrocken behöfde sannerligen knäppas upp under hakan.

ÅreI Mörsil fingo vi första skymten af Åreskutan, sagolikt skimrande i nyfallen snö. Mödosamt och stånkande arbetar sig tåget uppför Hjärpens backar. Vi passerar den härliga Undersåkersdalen, ändå härligare nu i sin höstprakt. T.o.m. det oansenliga Vällista var synnerligen njutbart i sina fina höstfärger, blått och brunt i alla nyanser, sammetslent och mjukt! Och så den stolta anblicken af Skutan. En syn för gudar att komma från dalens vissna sommar och så helt plötsligt få hela anblicken af Åreskutan i sitt vintriga majestät, lysande af nyfallen snö i bländande sol! En sådan syn då och då är ett lifselixir, som gör lifvet värdt att lefva.

Färdens storslagenhet ökades sedan alltmer som vi kommo uppåt fjällregionen. Särskildt anblicken af Bunnervikens fjäll och StorSnasen med deras helt hvitskimrande hjässor, var magnifik. För att intet tala om Sylarna! Sådana syner se icke vi ”Söderns folk” särskildt ofta.

Vid ankomsten till Storlien möttes vi af den föga angenäma uppgiften om, att tågförbindelse med Trondhjem denna dag icke stod att vinna. Först följande dag kunde jag komma till Trondhjem. Det blef att finna sig i sitt öde. Efter en i hast intagen middag på järnvägrestaurationen ville jag göra bekantskap med omkringliggande fjällvärld och företog fördenskull en exkursion med toppen af Skurdalshöjden som mål. Det strålande solskenet fortfor och efter alla tecken att döma borde det bli en första klassens solnedgång.

skurudalshöjdenVägen upp till Skurdals- och Solhöjderna går upp strax bakom Sanatoriet. Häruppe finnes ju ingen annan vegetation än glesa fjällbjörksbestånd, men äfven dessa ha ju sitt behag för sig. Utefter en djup erosionsklyfta slingrar sig vägen ideligen uppåt. Ormbunkar och blåbär skyla de nakna kullarna, och ett litet vattenfall, kalladt ”Niagara” ger lif åt den i öfvrigt öde taflan.

Kommen ett stycke upp på fjället fick jag höra brandsignal ljuda nere i samhället, och med tanke på att det möjligen kunde vara stationskomplexet, som var hotadt, vågade jag icke fortsätta min väg uppåt fjället, då ju mitt bagage representerade ett visst värde. Jag vände därför ett stycke nerför. Men då jag ingen rök upptäckte, antog jag att det endast hade rört sig om ett tillbud, och återvände därför uppåt höjdernas renare luft.

Längre uppåt, ofvanför björkregionen vidtog som vanligt myren, som var rätt blöt, men på vägen kunde man ändå hålla sig skapligt torrskodd. En rätt kall vind blåste. Men tänk hvilka utsikter i den dalande solen! Särskildt Sylmassivet var väldigt imponerande, så alldeles helt och hållet snöhvita, som hela fjällsluttningarna voro.

Äfven Helagsfjället syntes, äfvensom Glucken, och alla fjällen i Norge. För att icke nämna Snasarna! Äfven de voro så godt som alldeles snöhöljda, och då nu den nedgående solens strålar föllo härpå, uppstod de gudomligaste, för hvarje minut skiftande, färgstämningar och belysningar. Jag njöt i fulla drag af panoramat och dess härlighet.

Allt högre nådde jag; det började redan skymma så smått. En egendomlig ensamhetskänsla bemäktigade sig en ovillkorligen. Vildmarken förfelar icke sin verkan. Uppe på Skurdalshöjdens topp, vid röset och hyddan öppnar sig utsikten åt alla håll. Man ser sågodt som hela den jämtländska fjällvärlden från Oviksfjällen till gränsfjällen mot Norge. Man skulle nere vid Storliens stationssamhälle knappast kunna tro sig ha ett dylikt magnifikt panorama så tillgängligt inom närmaste räckhåll. Utsikten torde väl kunna mäta sig med den från Åreskutan, åtminstone hvad fjällvärlden beträffar. Jag skulle t.o.m. vilja påstå, att den överträffar densamma.

meråkerVästerut synes en mera kultiverad bygd; det är Meråkerdalen, med dess blånande bergåsar, den ena efter den andra. En blåaktig rök stiger lodrätt i höjden. Det är från smältverket invid Kopparåsen, på norska sidan. Norrut ligger en ytterst öde fjällvärld, enformig och dyster. Myrar och tjärnar spegelblanka.

I skrefvorna invid den lilla paviljongen ligger stora drifvor av nyfallen snö. Om någon vecka håller vintern sitt intåg i dessa trakter, och snön eröfrar icke blott fjällens toppar, utan äfven dalarna.

Solen sjunker emellertid, och ensamhetskänslan tränger sig ändå mera inpå lifvet. Jag begynner nerfärden under det skymningen omärkligt fördunklar fjällhorisonten i söder. Men längst glöder toppen på Storsylen, där hon sänder sin himlasträfvande tinn mot skyn.

storlienNere i Storlien gjorde sig fotogenbristen högst märkbar. Egendomligt nog har icke ett så stort samhälle, uppvuxet ikring en Statens institution, ännu blifvit elektrifieradt, ehuru det finns godt om vattenkraft rundt om i fjällen. Hela stationskomplexet låg försänkt i mörker, sånär som på expeditionen, där en stor fotogenlampa var den enda ljuspunkten. Enda sättet var att krypa till kojs och låta mörkret husera som det ville.

På natten blåste en storm upp, fönster och luckor slängde och smällde, vinden tjöt i knutarna, och jag trodde med säkerhet att det var full snöyra och att vi skulle få ett herrans vinterväder den följande dagen. Det blef emellertid inte så farligt. Snö blef det ingen, endast rägn, och äfven blåsten lugnade sig framåt morgonsidan.

Det var ännu icke dager, då godståget gick på morgonen. Endast på Storsnasens topp skönjdes en ljusning. Ett trist rägn föll emellertid, och det var ingen vidare glad stämning med hvilken man stufvade in sig i den norska vagnen.

Nu kom den norske passkontrollanten, som tog sig å tjänstens vägnar en lång – onödigt lång – funderare öfver passets uppgifter. Vidare såväl den svenske tullsnoken som den norske, den förre för att hindra otillåten export, den andre import.

Det är mycket med det jordiska i dessa dagar.

tisdag 28 januari 2014

Får man inte sofva, så måste man åtminstone äta

Hösten 1917

Vid 2-tiden på natten reste jag söderut. Hade kostat på mig lyxen af sofvagn, låg bra, men sof intet – efter vanligheten.

Det är dyrt att betala 7.50 för knappt 5 timmars resa. Men hvad skall man göra?

När blir nästa Gellivareresa? Måtte den nu dröja!

Vid ½ 7-tiden blefvo vi uppkörda, alldenstund sofvagnen skulle vara uppbäddad före ankomsten till Boden. Denna dag blef en rägnvädersdag af första ordningen. Degerbergets kupoler voro höljda i ett vått töcken. En genomtrist stämning hvilade öfver allt och alla.

I Boden kopplas restaurangvagnen in. Och får man inte sofva, så måste man åtminstone äta. Jag förfogade mig fördenskull till restaurangvagnen och magsaftens organ började redan vid blotta tanken på mat att funktionera. Men det går inte alltid som man tror här i lifvet. Vagnen var redan i förväg besatt med ryssar, som ankommit med Haparandavagnarna, och hvilka som gamar äntrade den redan innan den satte igång.

Jag och en oändlig massa folk fingo vackert stanna i farstun. Det var en varierande samling folk dessa utlänningar! Alla möjliga utseenden och fasoner. Eleganta damer af parisiskt snitt i utseende och elegans, med tuschade ögon och sminkade läppar och litet för mycket juveler på fingrarna för att kunna vara parisiskor.

Herrarna likaså af varierande typer. Profeter med böljande långt hvitt skägg och patriarkaliska later. Unga snobbar af ”highest english fashion” med monokel och långa behandskade fingrar, tjusiga i synen. Affärsmän, bankirer, statsråd, mer eller mindre ”verkliga” officerare, flyktingar af alla kategorier. Åtta olika tungomål talades samtidigt i vagnen, däribland äfven japanska och italienska.

Alla hade dock en gemensam trängtan: mat, och mycket mat! Glupande aptit, och de flesta med mer eller mindre aptitliga manér. Hela korridoren stod full af folk som hänsynslöst trampade hvarandra på hälarna i ifvern att komma först. De gingo somliga t.o.m. så långt att de trängde sig fram och ställde sig bakom stolarna på dem som redan sutto och åto, för att ögonblickligen kunna som fiskmåsar dyka ner på de ledigblifvande platserna.

På detta sätt hindrade de ju serveringen, som gick mycket långsamt. Af konduktörerna utfösta ur matsalen trängde sig en massa ut i köket hvarest de lika mycket hindrade trafiken.

Kallt, blåsigt och rägnigt var det, och föga angenämt att stå i kö. Men i kö måste man stå om man skulle ha någon utsikt att få frukost. Ändtligen, efter 2 timmars väntan från Boden, lyckades jag få komma in och få min del af hvad som möjligen kunde vara kvar af maten.

Lika eländigt blef det med middagen. Tre sådana serverades. Jag ville vid frukosten tinga plats till tredje middagen kl. 5, men det fick jag inte. Hofmästaren förklarade att han skulle gå genom vagnen och taga upp beställningarna som vanligt. Emellertid hördes ingen hofmästare af, och då jag framåt min tid gick att höra efter, förklarades att alla platser till alla tre middagarna blifvit tingade redan i andra ändan af tåget. Han kom aldrig fram till vår vagn någongång. Sköna utsikter! Mat måste man ju ha om man ska stå rycken! Emellertid fanns ingen möjlighet att få någonting till lifs på hela dagen. Först på kvällen, inemot Långsele, lyckades jag komma i besittning af en omelett aux fines herbes.

Resan var olidlig i trängseln och det genomtrista rägnet. Sömnlöshetens sviter gjorde inte tillvaron angenämare. Jag försökte läsa, men äfven det blef tråkigt. Jag åkte också i en III kl. sofvagn, som ingalunda liknade den, jag gången förut hade så mycket nöje af. Denna var snuskig, luktade illa och var dessutom belamrad med en massa bråte, förutom all folkträngsel. Thy åtföljande svenska folkets lukt.

I Långsele blef ett virrvarr utan like. Jag skulle ju inte längre än till Bräcke, så jag måste byta vagn. Och vägen till Bräcke blef onekligen lång. Det var en lisa att ändtligen fram på natten få komma fram och få taga ett rum i besittning. Jag fick denna gång ett ganska snyggt rum, utan vägglöss!

Följande morgon – det var måndagen den 24/9 – hade såväl landskapets som väderlekens fysionomi skiftat om. Det var strålande klart, om än kallt i luften. De gulnade höstlöfven och de röda rönnbärsklasarna stodo så fint mot den blå hösthimlen. Det var en härlig, upplyftande, befriande känsla efter den föregående nedtryckande dagen.

måndag 27 januari 2014

Huru ödsligt verkar inte detta landskap

Oktober 1917

göstaw Efter afskedet från Eliassons, som utöfvat ett gästfritt värdskap under denna stök-tid, som ju blef längre än från början afsedt var, anträdde jag min vandring upp till stationen, för att med 12-tåget följa till Storvik för anslutning med uppgående dagtåget till Östersund. Jag fick Olsson i sällskap, och vi hade god tid. Vackraste väder rådde, nästan full sommar (fastän på nätterna varit frost) och då vi i björkallén uppåt stationen mötte Kjellberg med en flock granna kantareller, slogo vi oss ned en stund i dikeskanten och njöto af den begynnande höstfärgen.

Så kom jag till Storvik, och om resans vidare fortsättning kan jag göra mig kort nog. Vädret var det härligaste, och utsikterna genom särskildt Hälsingland mycket vackra, men som jag så snart förut gjort samma tur blef inte intresset nu detsamma. I Bollnäs blef uppehåll för middag, som förra gången, och jag försökte göra mitt bästa af den myckna goda mat som bjöds.

I sena kvällen anlände vi till Bräcke, och man kunde nu märka, hur tiden framskridit sedan förra gången, ty det blef mycket hastigt mörkt. Dessutom hade det vackra vädret upphört, och det hade börjat rägna.

Jag fick emellertid ett skapligt rum och fick en smula ro för den kommande dagens långa resa. Jag fick nu inte samma eleganta kupé som på förra uppresan. Det var mycket folk, och trångt, och jag fick minsann sitta i en vanlig III-kl. vagn, allt medan rägnet tröstlöst silade ner i det norrländska landskapet.

På det hela taget blef denna resa ointressant. Från Boden låg jag skafföttes med en annan. Anlände tämligen ruffig till Gellivare strax före 4, som förra gången, men nu var det fullständigt mörkt. Dock var det godt att få krypa upp på hotellet och försöka sofva en smula efter nattens skakning.

Dundret erbjöd nu på morgonen en helt annan anblick än förra gången. Björkarna voro nu alldeles gulnade och utgjorde ett färgrikt inslag i sluttningen, och de kala höjderna ofvan trädgränsen voro lätt skvattrade med nyfallen snö, som dock längre fram på dagen fick ge vika för solen.

På morgonen var emellertid kyligt nog, flera grader skulle jag tro, och jag erfor ingen som hälst olägenhet utaf min tjocka beklädnad. Strandberg hade jag träffat som hastigast på gästgifvaregården, där han spisade sin sill och potatis. Jag åkte en smula i förväg för att icke behöfva fara så fort. Men jag hann ändå fram innan Strandberg anlände, ja, jag åkte t.o.m. för långt och befann mig helt plötsligt på väg ett gott stycke mot Muorjevaara, innan jag upptäckte misstaget. Vädret blef vackert, men huru ödsligt verkar icke detta landskap.

Vid Ferrum var nu cementarbetet färdigt, men det skvalade på sidorna ganska friskt, om också icke på långa vägar så mycket som förut, och det obehagliga stänket öfver hela botten var nu aflägsnadt. Det syntes mig som borde cementeringen ha fortsatt ännu en meter, ty vattnet steg på ena sidan öfver kanten och silade ner rätt kraftigt. Emellertid hade vattentillströmningen, enligt de mätningar vi utförde, nu minskats från 250 liter ner till c:a 67 à 70 minutliter. Det är ju en horribel skillnad.

gruvaw Hvad malmen beträffar fick jag nästan ett sämre intryck än gången förut. Det skall bli roligt få se om vi komma att fortsätta, eller om det visar sig resultatlöst. Icke kommer företaget att lämna förtjänst på länge. Man borde måhända icke ha inlåtit sig på detta afsides belägna företag.

Sprängningen skulle nu börjas på allvar. Strandberg fick en profvecka på sig och skulle sedan på torsdagen meddela resultatet i malm, hvilket han emellertid helt och hållet uraktlät.

Jag blef ej länge i Ferrum. Tänkte pröfva en ny väg, och ämnade öfver Nautanen taga vägen via Koskullskulle till Malmberget, där jag ämnade tala några ord med Fagerberg. Jag kom också mycket riktigt till Nautanen genom skogen, i det jag följde vägen af arbetarna som skulle den vägen. Strandberg cyklade ikring. Det var ju intressant nog att ha sett denna plats, ehuru väl nu inte mycket återstod att se. Det hvilar ingen glad stämning öfver ett dylikt sköfladt gruffält, där skrotsamlarna gå och falka efter rof.

Vi gingo där kanske en timma bland minnena, beskådande utsikten i blåsten och plockade höstens sista frusna blåbär. Kramer bjöd på kaffe och smörgås i sin barack, hvilket smakade skönt i kylan. Vildmarkens primitivitet trängde sig på oss.

Då vägen till Koskullskulle skulle vara backig och lång och det skulle bli för sent att se något egentligt i Malmberget, så uppgåfvo vi tanken på denna väg och vände i stället om till stora landsvägen, samma väg vi kommit.

Jag åt vid hemkomsten en stadig middag och hade senare en konferens med Strandberg. Så försökte jag njuta en smula hvila före nattens resa och sökte sofva på schäslongen, hvilket dock icke lyckades. Det var kallt utaf 1000:an och alla rockar jag hade till mitt förfogande räckte inte till att hålla kylan på vederbörligt afstånd.

söndag 26 januari 2014

Den vidlyftiga flytten från Forsbacka

Söndagen den 21 oktober 1917 

Så långt ha vi alltså nu kommit, och inte en rad har blifvit skrifven på öfver en hel månad. Men så skall man också betänka, att under denna tidsrymd ägt rum åtskilligt, som verkligen varit giltig orsak till skolkning från dagboken! Så t.ex. hela den vidlyftiga flytten från Forsbacka och inflyttningen i Storängen. Så stöket att komma i ordning därstädes, för att nu icke nämna den stora Lapplands- och Norgeresan. Det torde följaktligen vara för mycket begärdt af nerverna att tillåta så mycket lugn som behöfves för författande.

Jag skall nu söka skildra det mesta, som ägt rum under den period som förflutit, sedan jag sist rörde pennan i denna bok. Det var ju i medio av september. Tittar jag i min almanacksmemorial på mitt kontor, så finner jag för den 15/9 följande anteckning:

”Langsӕter underrättas.” Langsӕter är den norske stadsingeniören i Horten, den lilla staden i Kristianiafjorden, och denne man har erbjudit Hallström & C: o kopparfyndigheter i Skaalefeltet, liggande i Grongdistriktet. Redan i augusti öppnade han sin korrespondens därom, men jag sköt upp undersökningen till medio af september. Jag måste således nu söka hålla mitt löfte.

Till den 15 eller dagarna närmast efter kunde jag likväl knappast företaga resan till Norge, ty dels måste jag till Gellivare i samma vefva och dels måste jag till Forsbacka för att styra med flyttningen. Det sistnämnda var emellertid det mest afgörande för planeringen, ty till den 21 var vagnen beställd till Forsbacka station, och den kunde inte gärna ändras, utan måste passas. Allt detta hörde ju ihop på ett obehagligt sätt, alla tre sakerna voro viktiga och brådskande, och det var icke lätt att planera.

Emellertid fann jag det nödvändigt att först ställa tillrätta med flyttningen. Och därnäst måste Gellivare komma, ty Strandberg kunde inte lämnas fria tyglar under så lång tid som resan till Norge kräfvde. Denna sistnämnda fick alltså anstå till sist, ehuru det ju var önskvärdt att komma till dessa fjälltrakter så snart som möjligt.

Planeringen blef alltså nu följande:

  • Söndagen den 16:e, afresa till Forsbacka.
  • Måndagen anskaffning af expresskarl från Gefle för packningen. Samtidigt börjar jag packa.
  • Tisdag morgon kommer packmänniskan, och efter att ha lämnat honom nödiga instruktioner reser jag om möjligt tisdag middag till Bräcke och anländer torsdag morgon till Gellivare.
  • Vänder därstädes torsdag afton och inträffar lördag kväll i Trondhjem.

I enlighet med denna plan tillskref jag Langsӕter, och förklarade mig ämna vara i Trondhjem, disponibel på söndagen den 23, hvarefter vi tillsammans skulle kunna resa på måndagen. Som svar på Langsӕters telegram af den 14 iltelegraferade jag på samma dag och förklarade att resan måste uppskjutas en vecka, hvarpå svarstelegram ingick.

Jag reste nu alltså till Forsbacka söndagen den 16/9 och valde vägen öfver Krylbo för att kunna utnyttja zontariffen hela vägen från Stockholm, ehuru detta tåg gick tidigare än Gefletåget. Om denna resa är intet att berätta. Vid ankomsten till Forsbacka var Ögren uppe för att hämta den nye byggnadsingeniören (Svensson hade fått afsked på grått papper), och jag kunde ju ha åkt med honom, ty det fanns plats, men jag ville inte stå i större skuld till T än nödvändigt, och föredrog därför att gå ner.

I förbifarten tittade jag in till Ax. Andersson i vår gamla bostad och satt väl öfver en halftimme där och språkade. Andersson ville bjuda på rågkaffe, hvilket jag dock afböjde. Däremot fick han förevisa sin ättelägg, som vad dimensionerna angår, torde träda i sin pappas fotspår.

Jag tittade också in till Tysklinds inom dörren, så pass att jag fick hälsa. Därefter flög det i mig, att jag skulle göra Skoglund den äran, och klef inom dörren äfven där, men det skulle jag inte ha gjort, ty där var fullt af främmande, bl.a. äfven fr. Renskak fr. Lansvik, och jag hade ämnat uppträda alldeles, eller åtminstone så mycket som möjligt inkognito. Detta sprack naturligen sen. Emellertid fick jag godt kaffe och dito bröd af gumman Skoglund, och det kunde ju vara värdt besöket.

Forsbacka-6 Jag hade hos Eliasson brefledes bebådat min ankomst, och de hade snällt nog väntat mig till middag, hvilket de fingo göra förgäfves. Nu kom jag först sent dit. Sedan vi språkat en stund gingo Elia och jag upp i vår villa på inspektion. Det kändes rått och kallt i rummen, men f.ö. var allt sig likt. Jag ämnade ligga i Astris bäddade säng, men det var nog klokt at jag afstod från den föresatsen, ty det var kallt, och intet ljus fanns. Jag fick i stället ligga på Elias divan i salen.

På tisdagsförmiddagen satte jag mig genast i förbindelse med stadsbudskontoren i Gefle. Det var min afsikt att erhålla en viss man, som Valfr. Ericsson hade användt för sin flyttning – en mycket rekommenderad person. Till en början träffade jag inte honom, men hans stadsbudskontor lofvade att sända ut honom, och glad öfver detta löfte gick jag till arbetet med att börja packningen. Det fanns ju så mycket som jag kunde och borde göra själf. Jag var till handeln och förskaffade mig lådor, säckar, garn och papper, allt för den lilla smånäpna summan af 23 riksdaler – är det inte trefligt att få betala 1.50 à 2 kr. för en säck som förr kostat högst 25 öre, samt 2 kr för en gammal sönderspikad låda? För att inte tala om papper och snören.

Nå, min kära packare behagade inte komma. Hans kontor hade lofvat utan att fråga honom till – själf skulle han till Sthlm med en annan flyttning. Det blef nu ett fasligt spring och telefonerande. Bägge stadsbudskontoren förklarade att de absolut inte kunde hjälpa mig – det var för sent bestämdt.

Där stod jag nu inför utsikten att få stanna kvar och packa allt själf, och äfven om jag skulle ha kunnat gå iland härmed – hvilket jag betviflar, så hade hela reseplanen blifvit absolut förryckt, och jag hade knappast kunnat resa alls förresten, alldenstund jag inte hunnit tillbaka tills vagnen anländt till Storängen och måste lossas.

Där stod jag alltså inför bekymmersamma utsikter. Det var verkligen kritiskt. Jag hann emellertid packa det mesta af porslinet under denna kritiska måndag. Jag snodde som en liten röd hund upp- och nerför stegen till vinden, som jag ganska duktigt länsade på sin sågspånsfyllning, som jag använde som fyllnadsmedel. Hvad skulle T ha sagt om det? Nog var det säkerligen 20 – 30 hinkar fulla! Två stora lådor och en mindre blefvo på detta sätt packade under måndagen, och det var åtminstone skönt att ha detta gjordt.

Forsbacka-17 Möblerna var långt värre att emballera. Det hade alldeles öfvergått min förmåga, och förresten måste man vara två som hjälps åt, då emballeringen ska ske på det sätt hvarpå den nu blef utförd. Allting skyddades med träull och säckväf samt papper i långa banor.

På måndagskvällen kl. 6 bjöd Haglund på middag, och antagligen för att visa att ingen brist förelåg, så blef denna synnerligen riklig, såväl hvad den fasta som den flytande beståndsdelen beträffar. Genever, sherry och madeira till maten, samt konjak till kaffet, kan vara nästan mycket till en hvardagsmiddag. Emellertid kunde det ju vara roligt att få språka en smula, och det gjorde vi ganska angenämt ända till öfver 10 på kvällen, så Eliassons blefve väl hjärtängsliga öfver mitt uteblifvande.

Medan jag var hos Haglunds kom en telefonpåringning från den ena af stadsbudskontoren, att nu skulle de i alla händelser hjälpa mig med och sända ut en man på tisdagsmorgonen.

På tisdag och onsdag arbetade vi nu styft båda två. På tisdagen togos alla småsaker, kökssaker, taflor, det resterande af porslinet. Jag langade fram, och ”Andersson” packade. Det gick med en viss ”tjangs”. Kristallskålen langade han med en viss nonchalans in i hörnskåpet – jag trodde aldrig att det skulle gå väl, men som det senare visade sig, så gick ingenting sönder – inte ens de perforerade frukttallrikarna.

Möblerna blefvo emellertid arbetsamma. Allt skyddades med papper, träull, gamla kläder och filtar, samt säckväf. Också blef mycket litet skrapadt under transporten.

Det var förskräckligt med skräp som hunnit samla sig under de tre år vi varit gifta. Min garderob för alltings uppbevaring var i synnerhet väl försedd med allsköns bråte. Men äfven Astri hade hunnit plocka på sig åtskilligt. Allt detta blef det nu icke tid att sortera, utan det var bara att vräka ner i lådorna.

Fram på onsdagsmiddagen voro möblerna klara, och det återstod inte såvärst mycket att packa. Packmänniskan reste därför hem med 4-tåget. Det som resterade ansåg han sig hinna med då han på lördagsmorgonen återvände för att ombesörja inlastningen i vagnen. Denna skulle nämligen komma ner till huset på fredagskvällen, skulle lastas på lördagen och afgå på måndag afton. Den beräknades vara i Storängen på lördag (men kom redan under fredagen).

På eftermiddagen fortsatte jag litet smått med eftersyn och nedpackning af småsaker. Det var med en viss hvila och tillfredsställelse man den kvällen gick till ro. Elias och jag voro i den sena kvällen öfver till Thunberg för att säga farväl och bjödos på grammofonmusik af hans hemmagjorda tröskverk till grammofon, allt under en cykellykta sparsamma sken. Stjärnorna blinkade kallt på hemvägen.

På torsdagsmorgonen var jag uppe i otta. Dels afröjde jag det lilla potatislandet, som jag satte i våras, men däraf blef ingen behållning. Jag fick nämligen inte mer än stort en hink full, och ungefär lika mycket satte jag i våras. Men så hade inte landet blifvit skött och kupadt som det skulle, och så var nog jorden för fet och öfvergödd. Det lilla vi fingo var emellertid utmärkt bra potatis, som vi hade godt utaf den första tiden i Storängen, medan vi väntade på vår sommarpotatis från Siljansnäs som kom först 14 dagar efteråt.

Inseende, att en smula ved skulle vara utmärkt att ha vid framkomsten, så att vi skulle slippa köpa omedelbart af den dyra varan, grep jag mig så an med att packa in en del, då vi ju hade vedboden full med torraste, finaste vara, som legat där öfver sommaren. Det var måhända begärliga blickar som kastades på denna vedhög. Snart sadgt den enda fördelen med Forsbacka var ju dess fria ved. Vi hade i vår bod ett antal tomma sockerlådor, ankomna från Gefle med diverse varor under tidernas lopp. Jag insåg genast fördelen af att packa dessa fulla med ved, då vi ju hade god plats i finkan.

siljansnäswSagdt och gjordt! Jag snärjde på af alla krafter, packade veden så tätt som möjligt, och hade ett fasligt sjå att skaffa lämpligt virke till lock till alla lådorna. Men det gick, och den ena sköna vedlådan efter den andra blef inburen i köket. Tillfredsställelsen kändes ökad med hvarje låda. Inalles fick jag 13 eller om det var 14 lådor, och detta blef till lika många brasor. Jag tog ett ömt farväl af det kvarvarande vedförrådet. Det hade passat vida bättre i vår nuvarande källare. Emellertid var jag glad att omedelbart slippa börja köpa. Dessa lådor räckte väl 1½ vecka. Och hade vi genast haft den sedermera inköpta spisapparaten ”Snabbkokaren” så hade denna kvantiteten säkert räckt 14 dagar, ty vår nuvarande spis är en otäcka ifråga om att draga mycket bränsle.

Framåt 11-tiden var jag färdig med hela jobbet, och jag vände nu ryggen (kanske för sista gången) åt vårt hem under 1½ år, det hem som sett vår Lill-Kaj taga sina första stapplande steg, och vår ”Majtjitti” födas. En hel del minnen dväljs ju ändå kvar inom dessa väggar.

torsdag 23 januari 2014

… en ytterst riklig middag med kaffe för 1.25…

Lördagen den 15 september 1917

Hur jag bär mig åt, så kommer jag ohjälpligt på efterkälken! Nu ha återigen mer än 14 dagar gått. Sommaren tycks nu vara slut; det förut så strålande sommarvädret – så ovanligt varmt och skönt – har förbytts i rusk och oväder. Tänk t.ex. ett så gräsligt väder vi hade i går afton! Jag hade planerat att anträda min andra Lapplandsresa som i går, med uppehåll i Forsbacka för att ordna om min flyttning. Men resan blef uppskjuten till söndagen.

Under dessa 14 dagar har jag mest idkat kontorsarbete. Två kortare resor har jag företagit, bägge till Wreta och Nyköping. Den första resan företogs den 7, den andra den 11.

Den första resans ändamål gällde att komma öfverens med jordarrendatorn vid Wreta om rättigheten att få taga mark i anspråk för blifvande brytning före begärd utmålsläggning, vid hvilken ytterligare mark skall lösas.

Resan företogs på dagen från Stockholm och åter. Åkte till Svärta gård och promenerade till fots i stark värme till Wreta, där jag genast träffade arrendatoar Jansson. Han och jag sprungo i backarna ett par timmars tid och letade efter linier och rösen för utmålen. Jansson ställde sig mycket tillmötesgående beträffande användande af mark.

Vid 3-tiden på eftermiddagen var besöket ändadt vid Wreta, och jag gick den långa vägen in till Nyköping, lastad med en stor påse svamp, som jag under springet i skogen hopsamladt – en rätt vacker kollektion! Jag var förkyld under denna resa, hade snufva och starkt nedsatta krafter, hvarföre jag blef väldigt trött af den jämförelsevis obetydliga marschen in till staden.

Väl ditkommen gjorde jag i mathänseeende en lyckad upptäckt i Hushållsskolan, som serverade en ytterst riklig middag med kaffe för 1.25. Detta var annat än Stadshotellet, där samma mat nog kostat 3.25 eller mer.

Eftermiddagen tillbragtes hos fru och fröken Andersson, gamla bekanta från Juresta i Floda, hvilka jag uppsökte i deras fina bostad i Kungsgatan 3, ett nummer och en gata, som de goda Nyköpingsborna tycktes sakna hvarje kännedom om, att döma af hur många gånger jag blef visad fel.

Här bjöds jag på godt kaffe och konjak till – i anseende till min förkylning! Deras hem var fullt af skolflickor – Ahlstrandare och Juvellare – som ville höra musik, och jag sökte tillfredsställa dem så godt jag kunde på ett till det yttre synnerligen storslaget Fennich-pianino, hvars inre emellertid ”hade sett bättre dagar”.

8.4 gick mitt tåg tillbaka till Stockholm, och jag följdes till stationen af hela flickhögen.

Den andra resan företogs i sällskap med den nye gruffogden för Wreta, den f.d. öfvergruffogden, J.A. Andersson från Kinna, numera bosatt i Hjo och pensionerad från Kinnabolaget. Han hade svarat på min annons i juli, och sedan Nordström afsagt sig att komma, tog jag denne på grund af hans fina rekommendation från Dr. Lundbohm. Jag tror det blir en förmåga, fast det är möjligt att han har anlag att slå på stort.

Villkoren för en sådan man äro numera inte så dåliga. 300/mån, samt fri bostad och vedbrand.

Nåväl, Andersson och jag reste ner till Nyköping på tisdagskvällen. Vi lågo öfver i staden, där A har en bror, verkm. Vid N.K.s verkstäder, samt gingo följande morgon tidigt ut till Wreta, samt sedermera till Svärta gård, där vi skildes åt hvar sitt håll.

Andersson tyckte mycket om kompassdraget och malmen. Han ansåg att det vore ”ingen fara att här nedlägga pengar”. Han bestämde sig för att antaga platsen och bo i Nyköping till en början. Platsen skall tillträdas 1 oktober, och bestämde vi till en början, att jordrymningar skola företagas på tre särskilda ställen för utrönandet af malmförhållandena.

storäng_denEn kväll – den 10/9 – var jag ute vid Storängen för att göra bekantskap med vår blifvande värd, överstelöjtnant C.G. af Wetterstedt. Jag ville närmare bese villan och resonera med honom om ved, koks, lampor m.m.

Jag blef synnerligen vänligt och förekommande emottagen, blef bjuden på grogg och cigarrer, samt kvarbjuden på the, hvilket jag dock afböjde.

Vi besågo tomten, trädgården och hela villan, in- och utvändigt. Helt säkert komma vi att få synnerligen trefligt – hade blott icke bränslefrågan kräft så oerhörda omkostnader. Man skall betänka att enligt öfverstelöjtnantens uppgift åtgår normalt för villans uppvärmning ca 175 hl koks och med nuvarande pris på koks à 5.10 hl kan man så lätt räkna ut hvilka utgifter vi få dras med blott för värme.

Själfva villan är ju eljest så treflig och bekväm, som man kan önska i ett så litet hus som vårt. Rikedom på vatten och lyse – icke mindre än 42 el. lampor sammanlagt. Hvilka utrymmen sedan, med källare, tvättstuga o.s.v., allt under samma tak! Toalettrum och badrum.

Jämfördt med stadsförhållandena anser jag hyran, 2 000 kronor resonabel, särskildt då man betänker trädgården och tomten och de fördelar dessa erbjuda. Vore blott värmefrågan icke så kuslig, så skulle jag vara mycket belåten.

I trädgården blef i år inte mycket frukt, men däremot hade de stor rikedom på blommor. Och grönsaker bör man inte kunna få så lite.

En hel del skulle vi få öfvertaga, delvis utan ersättning, såsom blomstsäll, gardiner, rullgardiner, all trädgårdsattiralj, redskap, m.m. en uppsättning el. lampor likaså.

tisdag 21 januari 2014

Jag hade tröttnat på Norrland för denna gång

Tidigt påföljande morgon – det var tisdagen den 28 (augusti 1917) – förde mig tåget till Boden för v.b. söderut. Jag hade tröttnat på Norrland för denna gång och längtade att komma ”hem”, d.v.s. f.n. till Siljansnäs, till maka och barn. Ett försök att telefonledes komma i förbindelse med dem hade på måndagen fullständigt misslyckats. Det hördes ingenting. Astri hade skrifvit p.r. till Luleå. Det stod ju väl till, men nog väntade hon min hemkomst med största ifver.

Alltså, jag lämnade den i dimma alldeles inhöljda staden Luleå, för att anträda den långa resan söderut. Om resan är ej mycket att säga. Vid frukosten i restaurationsvagnen träffade jag ing. Carlgren, med hvilken under resan några ord växlades – han kom från Narvik.

vagn-1Jag fick en bra plats i en III klassens sofvagn, af den nya modellen. Jag ville nämligen på nerresan söka spara in lite hofva. Och i bra III klass vagnar åker man lika fint som i II kl. jag fick en halfkupé med skinnstoppade säten och armstöd, spegel och toalettställ etc. och reste bekvämt nog. Men resan blir i alla fall tröttsam. Man följer icke landskapet med samma intresse på nerresan som på uppresan. Man slöar betänkligt.

Långsele erbjöd en omväxling trots den obehagliga oredan och förvirringen. Tåget är ju ovanligt långt och väl befolkadt, fullt med utlänningar. Belysningen på stationen är ju dålig, och det är ett spring och ett jäkt utan like. Tåget rangeras ju här om till nattåg. De flesta passagerarna få byta sina vagnar, och att med en massa bagage förfoga sig ifrån kanske ena ändan af tåget till den andra, och leta rätt på sin nya plats är i all denna folkträngsel icke alltid en så lätt sak.

Därtill kommer att man i Långsele måste förskaffa sig sofvagnsbiljett, den som skall ha sofvagn. Det var en obeskriflig trängsel och köbildning vid luckan och afgångstiden var för längesedan inne, innan jag lyckades få min biljett och fick min tunga väska m.m. bortknogad till den rätta platsen. Vi voro tre i denna halfkupé, eller rättare sagdt fyra, ty en af herrarna hade en halfstor grabb med sig på samma soffa. Det blef alltså inte många kbm luft per individ för den natten.

storvikJag skulle af i Storvik, och ankom dit vid 6-tiden. Min biljett blef där påskrifven för fortsatt resa, och jag besteg Leksandståget. Om uppresan till Leksand är intet att säga. Då man rest förut en hel dag och en hel natt, så är man inte vidare pigg.

rattvikJag följde med ”Rättvik” till Siljansnäs, kvarlämnande min tunga väska i Leksand. Fick naturligen gå från bryggan.

Hemma voro de friska, sånär som på Astri, som hade något åt magen, troligen orsakadt af blodbrist och nervositet i förening. Med kväljningar och tryck i maggropen.

Allt var nu packadt för afresa, och Astri hade t.o.m. redan beställdt skjutsar för påföljande morgon kl. 5. Hon var alltså bra angelägen att komma iväg.

Inget ytterligare scharlakansfall hade inträffadt under min bortovaro, och som inkubationstiden för vidare smitta ren för längesedan var utgången, så borde man vara tämligen trygg, åtminstone för tillfället. Men Astri kände sig ju klen. Maja S hade blifvit hemskickad, och hon stod ensam med Beda att sköta båda barnen. Som jag nu inte kunde komma så ofta och det börjar lida mot mörka kvällar, så blir det naturligtvis en smula kusligt att kvarstanna i Dalarna. Jag erkänner det, fastän det icke ingått i min beräkning att betala en så rundligt tilltagen hyra för den korta tid som det nu blef. Att betala 300 kronor för 2 månader och 10 dagar är ju vansinnigt.

Jag hade beräknat tiden ända till 1 oktober och under sådana omständigheter hade det väl ändå blifvit någon fason på det hela. Nu blef ju gumman Danielsson alldeles oskäligt gödd, hon som är så tjock förut. Hvad som retade mig mest var emellertid, att hon icke skämdes att fordra betalt för veden, till på köpet för mer an hvad vi faktiskt bränt upp. Vid uppgörelsen nämndes inget bestämdt om att veden skulle ingå i hyran, men det tog jag för gifvet. Jag frågade också om vi fingo ved, hvarpå den finurliga gumman svarade att ”nog skulle vi få ved”. Men sådana äro de. Men veden är icke betald än, och ännu få vi väl talas vid ett tag.

Sista kvällen vi voro i Siljansnäs, rägnade det som spön och blåste tillika den värsta storm. Skulle det vädret fortsätta öfver natten, så blefve det ogörligt att taga ut ungarna, och resan måste uppskjutas. Det var kusligt värre, och vi lade oss rätt tidigt. Vi skulle ju upp kl. 4 redan. Något egentligt sofva blef det icke af, men man hvilade väl ändå något. Dessbättre slog vädret om under nattens lopp, och ehuru det icke blef klart, så blef det i alla fall uppehållsväder och märkvärdigt varmt efter ett sådant oväder som varit. Det var precis som beställdt.

Kl. 4 började Maria och Beda att röra på sig; strax därefter var äfven Astri uppe, medan jag låg till bortåt ½ 5-tiden. Men jag hade ej mycket att göra. Mina båda väskor voro ju i ordning förut. Vi stängde våra koffertar, slängde i oss en smula välling och voro så färdiga.

¼ före 5 åkte bagageskjutsen, och omkring 5.15 Astri och Maria med barnen, inhöljda i stora bylten. Jag stannade en god stund till, ty jag skulle cykla med gumman Danielssons lånta cykel, och jag åkte ju ledigt in på timmen.

Forsbacka 21[3]Jag gjorde en efterrond i de tomma rummen och såg till om något var glömdt. Men så lämnade äfven jag denna bygd, som borde ha blifvit så treflig för Astri och barnen som sommarnöje, men som icke blef hvad jag ämnat och hoppats. Inte komma vi dit nästa år! Men vackert var det då i Dalabygden! Många vackra taflor ha där inetsadt sig i mitt minne.

Vi kommo till Leksand 7.10 – en halftimme och mer före tågets afgång, men likväl var det icke möjligt att få ordentliga platser på tåget. Fruntimren voro för tröga i vändningen, medan jag var fullt upptagen med att lösa hela trafvar af biljetter – af hundra kronor hade jag 10 kvar, sedan Astri fått alla biljetter samt 30 kronor till handkassa. Det går åt pengar under sådana omständigheter. Men iväg kommo vi i alla fall, och resan gick lyckligt och väl.

I Borlänge skildes våra vägar. Astri och barnen skulle ju till Torsby, Maria till Stockholm via Kil, och jag till Stockholm direkt via Krylbo. Resan gick på alla håll bra, men jag blef lurad på konfekten, ity att ingen förbindelse fanns med mitt tåg. Jag fick vänta 4 timmar i Krylbo, och det var ju inga nöjsamma utsikter. Att vänta i Krylbo, hade jag denna sommar fått nog af.

Men jag fann på att stega ut till Avesta och gästa Gumӕlius för att inspektera hans nya villa. Och så gick ju tiden drägligt fram till kl. 5.

Gumӕlius bjöd på vermouth och vatten, och vi språkade en god stund uppe på hans arbetsrum en trappa upp. Sedan G gått fortsatte jag en timma nere hos damerna, som bjödo på kaffe i gengäld mot musik, hvaraf jag exekverade ett par nummer.

(G.s villa kostade under dessa ekonomiförhållanden 15 000 kronor, och genom att hyra ut ett rum, står honom hans egen hyra i 800 kronor om året för 6 rum och kök).

Kl. 5.2 skedde hemresan från Krylbo. Och Mor och Signe voro tillmötes nere vid perrongen. Det var skönt att få hvila efter hela denna ansträngande resa.

tisdag 7 januari 2014

Anteckningar från min lefvnad - Dagböckerna

_DSC1753d

Det material vi för närvarande publicerar på den här bloggen är hämtat från tre tättskrivna och vackra dagböcker förda av morfar åren 1917-19.

_DSC1754d

Ninna tyder morfars drivna men understundom rätt krångliga skrivstil. Med gammalstavning och allt…

_DSC1755d

Och jag söker bilder och lägger ut materialet.

_DSC1755db

Bildmaterialet är till största delen hämtat ur morfars innehållsrika samlingar; både av vykort och egna fotografier.

De bilder jag funnit på nätet är länkade till sin ursprungsplats. Klicka på bilden så kommer du dit.