Får man inte sofva, så måste man åtminstone äta

Hösten 1917

Vid 2-tiden på natten reste jag söderut. Hade kostat på mig lyxen af sofvagn, låg bra, men sof intet – efter vanligheten.

Det är dyrt att betala 7.50 för knappt 5 timmars resa. Men hvad skall man göra?

När blir nästa Gellivareresa? Måtte den nu dröja!

Vid ½ 7-tiden blefvo vi uppkörda, alldenstund sofvagnen skulle vara uppbäddad före ankomsten till Boden. Denna dag blef en rägnvädersdag af första ordningen. Degerbergets kupoler voro höljda i ett vått töcken. En genomtrist stämning hvilade öfver allt och alla.

I Boden kopplas restaurangvagnen in. Och får man inte sofva, så måste man åtminstone äta. Jag förfogade mig fördenskull till restaurangvagnen och magsaftens organ började redan vid blotta tanken på mat att funktionera. Men det går inte alltid som man tror här i lifvet. Vagnen var redan i förväg besatt med ryssar, som ankommit med Haparandavagnarna, och hvilka som gamar äntrade den redan innan den satte igång.

Jag och en oändlig massa folk fingo vackert stanna i farstun. Det var en varierande samling folk dessa utlänningar! Alla möjliga utseenden och fasoner. Eleganta damer af parisiskt snitt i utseende och elegans, med tuschade ögon och sminkade läppar och litet för mycket juveler på fingrarna för att kunna vara parisiskor.

Herrarna likaså af varierande typer. Profeter med böljande långt hvitt skägg och patriarkaliska later. Unga snobbar af ”highest english fashion” med monokel och långa behandskade fingrar, tjusiga i synen. Affärsmän, bankirer, statsråd, mer eller mindre ”verkliga” officerare, flyktingar af alla kategorier. Åtta olika tungomål talades samtidigt i vagnen, däribland äfven japanska och italienska.

Alla hade dock en gemensam trängtan: mat, och mycket mat! Glupande aptit, och de flesta med mer eller mindre aptitliga manér. Hela korridoren stod full af folk som hänsynslöst trampade hvarandra på hälarna i ifvern att komma först. De gingo somliga t.o.m. så långt att de trängde sig fram och ställde sig bakom stolarna på dem som redan sutto och åto, för att ögonblickligen kunna som fiskmåsar dyka ner på de ledigblifvande platserna.

På detta sätt hindrade de ju serveringen, som gick mycket långsamt. Af konduktörerna utfösta ur matsalen trängde sig en massa ut i köket hvarest de lika mycket hindrade trafiken.

Kallt, blåsigt och rägnigt var det, och föga angenämt att stå i kö. Men i kö måste man stå om man skulle ha någon utsikt att få frukost. Ändtligen, efter 2 timmars väntan från Boden, lyckades jag få komma in och få min del af hvad som möjligen kunde vara kvar af maten.

Lika eländigt blef det med middagen. Tre sådana serverades. Jag ville vid frukosten tinga plats till tredje middagen kl. 5, men det fick jag inte. Hofmästaren förklarade att han skulle gå genom vagnen och taga upp beställningarna som vanligt. Emellertid hördes ingen hofmästare af, och då jag framåt min tid gick att höra efter, förklarades att alla platser till alla tre middagarna blifvit tingade redan i andra ändan af tåget. Han kom aldrig fram till vår vagn någongång. Sköna utsikter! Mat måste man ju ha om man ska stå rycken! Emellertid fanns ingen möjlighet att få någonting till lifs på hela dagen. Först på kvällen, inemot Långsele, lyckades jag komma i besittning af en omelett aux fines herbes.

Resan var olidlig i trängseln och det genomtrista rägnet. Sömnlöshetens sviter gjorde inte tillvaron angenämare. Jag försökte läsa, men äfven det blef tråkigt. Jag åkte också i en III kl. sofvagn, som ingalunda liknade den, jag gången förut hade så mycket nöje af. Denna var snuskig, luktade illa och var dessutom belamrad med en massa bråte, förutom all folkträngsel. Thy åtföljande svenska folkets lukt.

I Långsele blef ett virrvarr utan like. Jag skulle ju inte längre än till Bräcke, så jag måste byta vagn. Och vägen till Bräcke blef onekligen lång. Det var en lisa att ändtligen fram på natten få komma fram och få taga ett rum i besittning. Jag fick denna gång ett ganska snyggt rum, utan vägglöss!

Följande morgon – det var måndagen den 24/9 – hade såväl landskapets som väderlekens fysionomi skiftat om. Det var strålande klart, om än kallt i luften. De gulnade höstlöfven och de röda rönnbärsklasarna stodo så fint mot den blå hösthimlen. Det var en härlig, upplyftande, befriande känsla efter den föregående nedtryckande dagen.