Trondhjem är en riktig rägnhåla

Hösten 1917

Hela resan utför till Trondhjem miste sitt intresse genom det ideliga rägnandet. Endast en ljuspunkt fanns på hela färden. Det goda kaffet med verkligt kaffebröd som serverades på Movikens station under uppehållet där. Kaffe är en sällsynt vara i Sverige i dessa dagar, där man lefver på maskrosor och rågknallar. Det riktiga kaffet blir därför verkliga minnen, för att icke säga upplefvelser, och därför har det äfven kommit med i denna skildring.

Trondhjemsfjorden var trist äfven den. Den stora tyska hjälpkryssaren Berlin låg kvar på sin plats i Hommelvik, bevakad som förut af fyra vaktposter i hvarsin båt rundt fartyget. Det gör ett sorgmodigt intryck. Manskapet synes dock ha en viss frihet att röra sig i land. De fingo t.o.m. resa in till Trondhjem, jag tror t.o.m. utan särskild uppsikt, ty inne på stadens gator såg jag flera gossar af ”die Kaiserliche Marine”, röra sig, dels ensamma, dels i grupper, till synes fritt och otvunget. Men jag hörde också berättas att minst 300 man redan rymt sedan interneringens början, ifall det nu kan vara sant. Norrmännen tycks emellertid ta det hela med ro och voro nog inte så mycket emot, att få mindre folk att försörja. Ty de ha det nog inte så godt själfva.

Trondhjem är en riktig rägnhåla. Förra året, då jag också var där, skvalade det likadant. Och man blir inte vidare glad af det. Jag kånkade genast min tunga väska upp till Hotell Scandinavia, ej så långt från stationen, ett mindre hotell, och likaledes ett mindre godt dito. Snuskigt och otrefligt. Men jag tog in där, emedan ing. Langsӕter förklarat sig ämna bo där. Emellertid befanns det, att inget rum där stod att få, utan jag flyttade mig öfver till ett närliggande, med det vackra namnet Standard. Detta var dock icke mycket bättre. Men man fick vara tacksam öfver att få något, ty trångboddheten var stor i Trondhjem, som i Stockholm.

Langsӕter hördes icke af på någondera stället, utan jag gaf mig ut att titta på staden under tiden, först och främst i det vällofliga syftet att få tag i ett lämpligt och billigt matlokus. Ty billligt önskade jag fara fram. Till en början sprang jag väl en timma efter Frimurarlogen, som utpekats som ett godt matställe. Det befanns emellertid att all matservering upphört där för ett eller annat år sedan. Slutligen hamnade jag på en III-klassens matfabrik, kallad ”Middagsbörsen”, där alla Trondhjems knoddar tycktes inta sin middag., ty så såg publiken ut. Maten var hvarken särskildt riklig eller billig, men vida billigare var den alla fall än på ett hotell, där samma middag säkerligen kostat dubbelt mera. Ty maten är dyr i Trondhjem; det är en erfarenhet som jag gjorde redan förra året.

Så småningom uppenbarade sig Langsӕter, boende på Nornen, ett ställe, af uppgången att döma, stående på åtskilliga trappsteg ännu längre ned. Jag förundrade mig storligen öfver att en sådan man som Langsӕter ville ta in där, men troligen var han mindre nogräknad.

Vi kommo nu öfverens om att gemensamt åka med Sunnan-tåget kl. 8-tiden påföljande morgon. För öfrigt disponerade hvar och en sin kväll som han bäst ville. Och jag för min del flanerade igenom hela staden, såg på hus och människolif, var uppe på Christianstens fästning och beskådade utsikten öfver staden och fjorden, men var äfven åt motsatta hållet, samt utåt hamnen. Ett ganska rörligt folklif utvecklade sig på stadens hufvudgata, och jag fann ett ganska stort nöje att anställa en Hanåns betraktelser, och beskåda stadens fysionomi genom dess fönster. Det är ju allatid en hel del som är olikt svenska förhållanden, och som därför kan vara roligt att se.

Men det vardt afton äfven på den kvällen och framåt ½ 10-tiden drog jag mig tillbaka till mitt rum för att njuta hvilan. Men hvilken hvila! Nu först uppenbarade sig hotellets karaktär. Mest hela natten pågick ett slammer utan like. Man slamrade med buteljer och glas i de närliggande rummen. Och ute på gatan slamrade hjul mot stenläggningen. Den tjocke, sliskige portieren upplyste mig om att det var ”budningsdag” i staden, hvilket yttrade sig på detta mindre sympatiska sätt. I hotellet utvecklades det sig fram på natten till ett riktigt röfvarlif. Skrål och skratt, hesa röster, och klang af buteljer. Det blef min musik, och sömnen höll sig fjärran under hela denna natt.

Samtliga bilder (utom kaffesurret) från Trondheims byarkiv på Flickr. Klicka på bilderna så kommer du till originalet.