onsdag 26 februari 2014

Det var ju sköna utsikter för en söndag!

Oktober 1917

Nu vidtog en långpromenad genom den dystra barrskogen. Mellan Eidet och Frostviken är öfver 3 mil, kanske 33 km, jag minnes nu ej så noga. Häraf hade jag tillryggalagt c:a 7 à 8, då olyckan hände. Summa 26 km kvar. Det var ju sköna utsikter för en söndag! Med en trasig cykel i en öde fjälltrakt! Hvar och en vet hvilken oting en cykel utan luft är. Men det var inget annat att göra, och att sätta sig i vägkanten var ju i längden inte häller något nöje. Ett sätt hade naturligtvis varit att genast vid olyckan vända tillbaka till Eidet och få en skjuts, men nu hade jag redan gått milen, och att gå en hel mil tillbaka var ju samma besvär som att gå en hel mil framåt, och sedan var det ju blott en mil kvar. Tänker man på tidsvinst, så skulle någon sådan näppeligen ha förekommit.

Jag ramlade friskt på. Vägen började så småningom luta utför, och vinterkylan försvann, marken tinade upp och blef mjuk igen. Jag uppnådde Kvesjöen, en härlig fjällsjö, kantad af hvitstrimmiga fjäll, som särskildt i norr voro alldeles magnifika. Och till på köpet kom nu solen fram efter en veckas bortovaro, och det blef en, den allra härligaste dag man kan tänka sig. Efter den föregående veckans nedtryckande rägn kom detta solväder som en uppenbarelse. Höstfärgerna voro nu här upp de vackraste, och tillkommer så den nyfallna snön, så förstår man, att det var vackert.

Men jag hade inte tid att stanna för att beundra. Jag passerade näset mellan Kvesjöen och Murusjöen, där en liten vacker grönskimrande fors ytterligare lifvade upp taflan. Och här mötte jag för första gången under dagens lopp en människa. Djur fanns det däremot godt om i skogen. På ett ställe fick jag strax jämte landsvägen syn på en skadskjuten orre, som fått ena vingen bräckt, så han inte kunde taga sig fram! Det var en ledsam syn! Mitt medlidande väcktes strax, och jag måste försöka infånga stackarn och befria honom från eländet.

Orren flaxade före under försöken att komma undan, men hur det gick till sist, så var det jag som fick fatt på stackarn och med min klack förpassade honom ur jordelifvet. Jag hade inget tillhands. Orren befanns mycket illa åtgången, och det var ju en välgärning, att han slapp ligga och pinas. Han fick emellertid medfölja på cykeln som god pris – det är ju icke så ofta man tar skogsfågel med händerna!

Det hade ju varit intressant, om man hade kunnat härbärgera hem den ända till Stockholm, men det hade ju sina svårigheter det med, blodig som han var.

Vägen följde nu Murusjöens norra strand. Det var en härlig promenad! Vattenytan låg lugn och klar och på andra sidan tornade de upp sig, dessa norska gränsfjäll, som vi föregående dag hade sett från andra sidan. Namnen har jag glömt, men de höra alla till Hall-Kjölens fjällgrupp. Vackert var det emellertid med de hvita topparna lysande i solen.

murumoenJag hade nu ej lång stund kvar i Norges land. Murusjöen är just gränssjön mot Sverige. Sedan jag passerat större delen af den norra stranden, kom jag fram till den rödmålade tullstationen, Murumoen. Tullmannen mötte jag på vägen ett stycke före framkomsten. Han frågade ut mig, om hvarifrån jag kom och hvart jag ämnade mig, samt tittade på passet, men min ryggsäck underkastade han ingen som hälst granskning, och ingenting hade hindrat, att jag haft ett par kilo kaffe i påsen. Men man kunde ju inte veta på förhand, och man hade ju i förväg blifvit så uppskrämd genom berättelser om hur noga tullen var, så att de t.o.m. underkastade en kroppsvisitation. Jag ångrade emellertid, att jag icke denna gång hade försett mig, ty risken hade endast varit den, att man blifvit af med kaffet. På andra håll blir man däremot själf kvarhållen.

Här i Murumoen fick jag nu laga cykeln. Publikanens förhoppningsfulle son var mig därvid behjälplig. Han var i besittning af ett större stycke gammal cykelslang, och med tillhjälp däraf lyckades det att med en enda gång få fullkomligt tätt. Jag skall säga, att det kändes något till skönt att sedan få sitta upp!

Strax på andra sidan tullstationen går gränsen fram, här otydligt markerad och igenvuxen. Blott en mossbelupen sten utmärker stället, hvarjämte man ju ser uthuggningen, då man blir uppmärksamgjord därpå.

De återstående sex eller åtta kilometrarna ner till Gäddede voro nu en smal sak. Det gick som ett nafs att komma dit. Den svenska tullen for jag utan vidare förbi; han passade inte på. Och så for jag utför en brant, krokig backe och var nere i Frostviken. På byggnaderna märkte man nu genast att man åter var i Sveriges land. Och det dröjde inte länge förrän man också märker det på landskapet. Åtminstone den som har något öga därför.

Foto: Ingulfsvand, Lars Larsen / Digitalt Museum

onsdag 19 februari 2014

Jag hade fått nog af Storlifjället

1917

Då vi anlände till Eidet, uppstod för det första ett nytt våldsamt snöväder, som gjorde vägarna nästan oframkomliga, för cykel åtminstone. Och då vi lät telefonera till Gäddede, svarades, att båten inte skulle gå utför förrän måndag morgon. Det var ju därför ingen idé för mig att så forcera dagen, som nu dessutom genom den intagna middagen blifvit så långt framskriden, att man kunde räkna med att det blefvo kolmörkt, innan jag framkom till Frostviken.

Jag umgicks visserligen ett tag med planen att lämna båtresan alldeles ur räkningen och forcera mig fram till Inlandsbanan per cykel för att ändå nå Stockholm i tid. Men hur det var, så tog tröttheten ut sin rätt, och jag stannade.

Langsӕter däremot, som ursprungligen hade tänkt taga hemresan öfver Ströms Vattudal och Östersund – Storlien _ Trondhjem, ändrade sig i sista stund, och beslöt sig för att fara samma väg tillbaka, som vi kommit. Vi hade ju lämnat våra kappsäckar kvar i Sem, och jag dessutom min stora vinterrock. Och detta borde ju tagas hand om. Jag kalkylerade också ett ögonblick med att göra sällskap samma väg tillbaka för att via Trondhjem – Storlien uppnå Stockholm. Tåg gick nämligen tisdag morgon från Trondhjem, och jag skulle då vara i Stockholm onsdag morgon. Men detta förutsatte, att vi skulle lyckas nå Sem redan söndag kväll, hvilket i sin ordning fordrade, att vi kommo åtminstone till Sandmoen redan nu på lördagkvällen. Hela måndagen hade så gått åt för färden på Snaasen och järnvägsresan på Sunnanbanan.

Men jag hade fått nog af Storlifjället, och dessutom lockade ju redan genom Sverige, dels med utsikten att komma fortare hem, och dels att få se nya, vackra trakter. Jag stannade!

bicycle Men just som skymningen föll på, satte Langsӕter iväg neröfver. Jag såg honom försvinna i backen nedåt forsen. Det snölackade, och jag tyckte synd om karlen. Jag hörde sedermera att han inte hann längre än till Nordli, förrän en cykelring gick, och innan han fick den reparerad blef det alldeles mörkt. Visserligen klarnade det senare på kvällen, och på natten blef ett rätt vackert månsken, som jag var uppe och tittade på. Men ändå gissar jag at karlen var rätt mör, innan han hann Landmoen.

Jag gick däremot genast till sängs, för att enligt min plan redan i första dagbräckningen vara beredd att starta den långa vägen ner till Inlandsbanan. Ack, jag dåre! Jag hade tagit mig för en uppgift som jag inte kände! Emellertid var det ljuft att få sofva ovanpå dagens vedervärdigheter!

Påföljande morgon hade jag beställt kaffe så tidigt som möjligt, men det dröjde rätt länge innan det blef serveradt. Jag, som hade tänkt komma iväg kl. 6, blef ej startfärdig förrän 8 på det viset.

Dagen var mulen, och det var rätt bistert. Nog tänker jag det var minst – 5 grader. Neråt norska sidan var nästan fullgodt vinterföre, men åt den svenska var ingen snö, men däremot var marken hårdt frusen. På de ställen af vägen som ej hade uppkörda hjulspår och knottrigheter, gick det lätt att cykla, men på sina ställen kunde det icke undvikas, att cykelringarna blefvo hårt medtagna. Jag hade vid affärden visserligen lagt märke till att bakringen hade en mindre felaktighet på ytterskenan, men jag fäste mig ej därvid, då det ej skulle ha gjordt något under normala blidvädersförhållanden. Men genom att vägen nu var ganska knottrig och frusen, slet den starkt på ringarna, och defekten försämrades hastigt.

Vägen gick nu på Sandsjöens norra sida, hvarest trakten var tämligen bebyggd. Frostvikens gränsfjäll mot Sverige började nu alltmera dyka upp öfver horisonten. Det var rätt bistert, och som jag dagen förut blifvit bortskämd med den tjocka vintermössan, kändes det nog så kraftigt i den tunna hatten.

Ca ¾ mil gick det charmant på den hårda vägen, och jag trampade på i rätt god fart. Då började emellertid motgångarna på allvar. Skadan på cykelskenan hade nu förstorats, och ett tu tre exploderade slangen med en skräll. Hade jag varit klok hade jag naturligtvis välvist satt om ringarna före affärden från Eidet. Det hade belönat sig.

Jag syntes nu ha lämnat bygden och kommit upp på den öde vattendelaren mellan Norge och Sverige. Till en början ledde jag cykeln, och fortsatte i hopp om att nå någon gård, där jag lämpligen kunde reparera, ty det bar mig emot att stå midt på landsvägen i kylan. Men jag gick fjärdingsvägen utan att någon gård skymtade någonstans. Jag miste därför tålamodet och ställde mig i landsvägskanten för att flå af ringen. Nerverna hade blifvit hårdt medtagna under den föregående hela veckans strapatser. Det var därför inte just med något sinneslugn jag skred till verket. Jag var arg som ett bi, och det bör man inte vara då man lagar cykelringar.

punka Dåligt hade jag med verktyg, ty dem hade järnvägen fiffigt befriat mig ifrån, och dåligt var det äfven med gummivarorna. Nu voro ringarna i kylan äfven stela och hårda. Jag hade knappast någonting att komma med, och med fingrarna går det inte att taga af en cykelring. Till slut täljde jag mig en sorts pinne, hvilken dock visade sig icke hålla, utan gick af gång på gång. Till slut tog jag ett ilsket tag med stumpen som var kvar, och lyckades få af ringen, men i vredesmodet var jag icke försiktig om innerringen – det var sannerligen icke så godt häller! – utan fick den emellan med det resultatet att jag sprättade upp den och ref upp en lucka ett par tre tum lång, till hvilken jag knappast hade tillräckligt med gummi för att laga.

Hvar och en vet också hur svårt det är att bota dylika allvarsamma refvor. Det visade sig så godt som omöjligt. Jag plåstrade och plåstrade och lade näfverbitar, plockade i skogen, emellan och inunder, men det lyckades inte på något sätt att få tätt.

Det var ingen annan hjälp än att resignera och taga cykeln i vackra hand och gå vägen beskedligt framåt. Att fortsätta vara arg lönade sig just inte häller i längden. Men det sköna hoppet att kunna genom en finare ansträngning nå Inlandsbanan denna dag, måste fara. (Och det hade i alla fall aldrig lyckats, såsom vi sedan skola få se.)

söndag 16 februari 2014

Fyndigheten motsvarade inte förväntningarna

September 1917

Påföljande morgon skulle vi tidigt i dagbräckningen göra exkursinen till den kopparfyndighet för hvars skull hela denna långa och dyrbara resa företagits. Vi ämnade oss nämligen sedan tillbaka till Eidet, hvarefter Langsӕter ansåg sig böra hinna Sandmoen och jag Gäddede i Frostviken redan samma afton.

Vi startade alltså redan kl. 6 på morgonen, innan det ännu var fullkomligt ljust. Det skulle icke vara så långt, förklarade Langsӕter. Men först fortsatte vi genom hela den långa Skaalebyn utmed Rengens strand, men sedan tog vägen alldeles slut, och vi marscherade in i skogsterrängen, som nu var totalt vattendrängt och sur efter det myckna rägnandet. Vi fingo i en af de sista gårdarna en vägvisare, och denna, som hade vattentäta lappskor, förde oss nu öfver den ena blöta och iskalla myren efter den andra, öfver berg och moras och kullfallna, våta stammar.

Det blef äfven den en färd som jag icke så lätt glömmer! Mina kängor blefvo åter som blöta trasor kring tårna, men det fanns ingen annan möjlighet än att bara klifva på, ifall vi ville uppnå vårt mål. Jag sökte i det längsta gå ikring alla myrarna, men det lyckades inte. Vi måste vada öfver med vattnet porlande högt upp på kängskaften. Hade det varit på sommaren hade det väl ändå inte betydt så mycket, men nu var vattnet alldeles isande kallt. Och samtidigt hade det nu igen tagit sig till att blåsa och snöa om hvartannat. Den ena snöbyn aflöste den andra. Fjällen på andra sidan om Rengen voro bländhvita.

Fyndigheten motsvarade inte förväntningarna sådana de voro efter de lämnade beskrifningarna. En smal zon om på sin höjd en meter (och ibland mindre) var inprägnad af fina hvita stänk af svafvel och kopparkis. Inprägnationen var visserligen ganska jämn, men rätt gles och fattig. Den brutna malmen kunde väl knappt hålla mer än ½ % Cu. Det kunde inte bli tal om ens minsta kvalitet stuffmalm. Allt måste gå till anrikning. Och för ett anrikningsverk här fanns icke tillräckliga kvantiteter – åtminstone icke blottade. Det var min ofrånkomliga åsikt.

Föga arbete var här utfördt. Vi fortsatte ännu ett stycke bort i skogen till – som det sades – det bästa stället, som att döma af det storståtliga namnet – Guldberget – borde vara något nie degewesenes. Här var en mindre bra skjärpning utförd i berget, men oaktadt malminprägnationen här var något rikare, var det ungefär samma historia.

Enligt min resolution, som jag strax hade klar för mig på stället, var det inte mycket att hoppas på. Och för öfvrigt skall man betänka läget! Den enda tänkbara vägen att utforsla malmen skulle bli den kanaliserade vägen utför Rengen in i Sverige, och så vidare med häst eller en blifvande järnväg till Hotagen, ner till Näldens järnvägsstation. Ty att frakta malmen först via Eidet till Frostviken och så vidare på båt efter den kanaliserade Strömsvattenleden kunde knappast falla förnuftigt folk in. Men Langsӕter hade sina spekulationer däråt, och trodde på företagets stora framtidsmöjligheter. Enligt hans föreställning torde naturtillgångarna redan vara så pass konstaterade i öppen dag, att det borde inte vara någon risk att genast här anlägga en kopparhytta! Så är det att vara optimist och sangviniker!

Mitt humör var efter och under denna utflykt icke det bästa. Men att plumsa i iskallt vatten och riskera en finare förkylning, kan ju knappast vara något nöje. Allra hälst inte, då utbytet af en så lång, länge planerad och dyrbar resa blir så magert. Också var jag föga älskvärd mot Langsӕter, stackars karl. Jag svor långa haranger invärtes. Öfver fyra timmar tog denna exkursion, och det var först vid 10-tiden som vi styrde våra steg ånyo mot den lilla grå stugan vid sjön.

Här hade nu vår vackra tös dukat upp en frukost, som efter omständigheterna rent af kunde kallas grandios – stekt, härlig laxöring, stekt i finaste smör, utomordentligt godt bröd i flera varieteter, charmant smör och dito ost, samt choklad och mjölk. Hvad kan väl en utsugen fjällvandrare mer begära? Också smorde vi kråset på ett synnerligen kraftigt och effektivt sätt! Ja, vi fingo ägg också, icke att förglömma! Och så torkade vi, så godt vi förmådde våra sura paltor framför spisen, men fullt torra kunde de ju inte hinna bli.

Så, fram på förmiddagen voro vi färdiga att anträda återfärden. Våra skodon voro visserligen ännu alldeles genomsura, men jag bytte ju strumpor. Dock skulle jag säga var det inget nöje att sätta sig upp och åka 4½ mil med våta fötter i denna kyla. Till på köpet uppstod nu på hemvägen ett fruktansvärdt snö- och blåsväder, som kom rätt framifrån. Det blåste så kraftigt att det var med möda hästen kunde pressa sig fram. Inom kort vardt marken alldeles hvit, och vagnshjulen rullade fram i tumsdjup snö.

Jag hade ju min björnskinnspäls samt dessutom rägnkragen och den tjocka mössan, som jag drog ner öfver öronen, så nog klarade jag mig nödtorftigt för den isande blåsten. Men med Langsӕter var det värre. Han hade blott sin tunna sommaröfverrock. Också började han snart att grymta så smått, men så var också nästan det enda uttryck af missnöje, som jag hörde på hela resan. Det var en öfverhöfvan tålig karl.

Emellertid gick tiden fortare på hemvägen än på bortvägen, trots att 44 km i blåsväder är en vägsträcka, som det allra flesta inte ha någon föreställning om.

Vi återkommo utan vidare händelser till Eidet, men det var nu rätt sent på eftermiddagen. Den utstakade resplanen var nu visserligen att cykelledes uppnå Frostviken samma afton, för att bli i tillfälle att följa med båten på Ströms Vattudal på söndag morgon, då jag möjligen skulle bli i tillfälle att komma med nattåget från Östersund på samma kväll och vara i Stockholm måndag morgon. Det var den simpla uträkningen. Men det går inte som man beräknar här i lifvet – de flesta gånger åtminstone.

fredag 14 februari 2014

Jag var ungefär halfdöd

September 1917

Mitt tillstånd efter föregående dags strapatser för att icke säga natten – med thy åtföljande sömnfrihet, var tämligen eländigt. Jag var ungefär halfdöd, och inte hade jag särdeles stor lust att ånyo sätta mig upp i ett åk för att tillryggalägga ytterligare 44 km ut i det okända. Ty nu kunde man inte alls på förhand beräkna hur man skulle få det.

Men tiden var knappt tillmätt. Det var nu fredag, och på lördagen skulle min flyttvagn från Forsbacka anlända till Storängen. Senast på måndag morgon borde jag åter vara i Stockholm för att omhändertaga densamma, för att icke pliktpengarna skulle stiga till för stora summor. Det var alltså helt och hållet denna omständighet, som så framtvingat hela denna så brådstörtade resa. Hade icke flyttningen legat för dörren, så hade vi naturligen sparat oss och rest i ett vidare makligare tempo. Men nu måste vi göra vårt bästa.

Emellertid fick jag af gästgifvaren i Eidet låna en björnskinnspäls och d:o mössa. Och hade jag ej blifvit hjälpt därmed, så hade jag säkerligen i detta mitt nedsatta tillstånd frusit ihjäl, ty kylan var afsevärd, och ombytet för hastigt. Vi fingo en pojke att köra oss till Aunet – ungefär halfvägs till Sørli. Det rägnade fortfarande, men blåsten hade något lagt sig.

Vi foro nu den ena branta backen efter den andra, ständigt uppför. Vägen gick genom småvuxen björkskog. Allt högre höjde vi oss öfver Sandsjöens vattenspegel, bakom hvilken Hartkjölens fjällmassiv sträckte upp sina hvitskimrande, olika toppar, som dock voro till största delen inhöljda i rägndiset. Insvept i björnskinnspälsen och med rägnkragen däröfver, satt jag mestadels i dvala, blott då och då kikande upp med ett öga.

Vi närmade oss nu alltmera fjällen, de verkliga fjällen, och inom kort voro de alldeles inpå oss. Jag vill minnas, att det var 19 km från Eidet till Aunets skjutsstation, och den biten gick väl då ändå an. Här skulle vi byta häst och körsven. I den stora backen strax hinsides skjutsstationen mötte vi dess skjuts med lappkvinnor nerifrån Arvaslien, tätt intill jämtska gränsen. Hur det var, befanns det bäst för oss att byta vagn med dem, hvilket byte förrättades på stället.

lierne-soerli-kirkeResten af dagens färd blef en sannskyldig pina. Vi kommo omsider till Lenglingens strand, utmed hvilken vi foro en oändlig tid, efter hvad det syntes oss. Vi passerade Sørlis hvita kyrka – af ungefär samma fason som den i Nordli, hufvudbyggnaden, samt en del ytterst torftiga, gråa gårdar, uppflugna på den branta slutningen på sjöns västra sida. De lifliga getterna voro det enda, som förlänade taflan en smula lif. Eljest var det grått, trist, dystert öfver all måtta. Och vintern hängde i luften.

Så tog Lenglingen slut, och vi körde ånyo upp i skogen. Men slutligen, i skymningen, anlände vi till Rengens strand, och voro nu ej mer än stort milen från den svenska gränsen. Landsvägen blef här slut. Och sedan vi kört utför en försvarligt brant backe, styrde vi rätt på en liten torftig stuga, belägen alldeles vid sjöstranden. Här hade vi trott oss böra erhålla godt nattlogi. Gubben och hans gumma som mottogo oss, utan egentlig välvilja, hade åtskilliga svårigheter att andraga, men vi förklarade, att vi måste bo där, och att vi voro så trötta, att vi icke på villkor orkade förflytta oss still något annat ställe. För öfrigt fanns det ingen annan i trakten, som hade så ställdt, att de kunde mottaga oss. Vi stannade alltså utan vidare, trots den buttre gubbens miner. Skjutsgossen däremot måste draga sina färde och försöka sin lycka på annat håll.

Medan vi så gingo där, modstulna och hängsjuka och fröso i vinterkylan, kom dottern i huset hem, och nu blef det en annan rusch af. Hon gjorde upp eld, värmde mjölk åt oss, och gjorde sitt bästa ifråga om en kvällsvard. Under tiden anlände en motorbåt från svenska sidan, med några skogsmänniskor, samt från annat håll en resekolportör, så den lilla stugan blef i ett nu alldeles full af folk, som trängtade efter värme. Skogsmännen gåfvo sig snart af uppåt Sørli och Eidet, men gudsmannen stannade kvar hos oss och anhöll äfven han om tak öfver hufvudet öfver natten. Han gjorde det alltså ännu trångboddare för oss i den redan förut så hårt anlitade lilla stugan.

Jag fick emellertid till sist en egen liten kammare med en skaplig säng med mjukaste lammskinn i st.f. täcke. Och att det smakade gudomligt att få krypa till kojs efter all denna möda behöfver knappast framhållas.

måndag 10 februari 2014

Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor

Följande dag – det var den 28 sept. (1917) – var väderleken växlande som under en aprildag. När vi bortåt 8-tiden hade klarerat våra nödtorftigt torkade persedlar och fått litet till lifs (naturligtvis kaffe och smørrebröd) toga vi skjuts fram till Eidet. Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor och ville nu hvila oss en smula. Det rägnade, och blåste fortfarande ilsket, lyckligtvis fortfarande i ryggen. Rägnandet gjorde dock nu mindre, ty nu kunde jag skydda mig genom min fullständigt täta rägnkrage. Men för Langsӕter borde det dock inte ha varit så värst behagligt, ty hans kläder och skor voro på morgonen ännu icke torra, utan tämligen våta.

Vi färdades nu förbi en serie sjöar af dyster uppsyn. Det märktes att vi voro i fjällens närhet. Den första var Skjeldbreivandet; därefter foro vi öfver en bro – där jag på ett hår när fått min hatt bortblåst och evigt förlorad – öfver till nordsidan af Mellomvandet och Bratlandsvandet samt senare Laksjøen. Naturen blef här en smula vänligare och en odlad bygd började framträda. Söderut öppnade sig en vidsträckt utsikt öfver Brandsfjeldene och andra fjäll, som nu ståtade i vinterns första snö. Det förfelar icke sin verkan att komma så från Kungsträdgårdens blomsterrabatter till Frostvikens snötäckta fjällmassor! Öfvergången är väl häftig.

Vi passerade skjutsstationen Støviken, 12 km från Sandemoen och närmade oss utefter sjön alltmer den odlade bygden kring Nordli, ”Högfjällsprästens” prästgård. högt uppe i en grönskande, brant sluttning, krönt af dyster barrskog samt bergsstup med skärningar och raviner, ligger prästgården. en rätt stor, hvitmålad byggnad, med sju fönster i envåningsfasaden åt sjön. En väg bär i slingor dit uppöfver. Utsikten mot sjön bör vara präktig därifrån. Och just nu, då vi foro därförbi, borde synen ha varit ståtlig, ty för en stund söndersletos molnmassorna och tilläto solen att titta igenom. Vattnet stod svartblått med fräsande hvita gäss, och väldiga vågor vräkte upp massor af skum på den sandiga stranden där nedanför. I bakgrunden syntes fjällens höga konturer, dock ännu lågfjäll med bruna och blå ryggar och höstens färger i björkskogen på sluttningarna. En klar, vacker dag borde det ha varit grannt!

nordli-kirke2Ett stycke högre upp i sluttningen ligger den lilla hvita kyrkan, rymmande kanske 50 personer, med sitt egendomliga torn. Jag förstår ganska väl stämningen, sådan den framgår af Ingeborg Maria Sicks bok. Författarinnan synes mig ha lyckats alldeles förträffligt med sin skildring. Det skall bli mig ett nöje att nu läsa om boken, sedan jag med egna ögon sett den yttre ramen för skildringen.

Inbyggarna häruppe lefva sitt eget lif, och måste ha gjort det i ännu högre grad på den tid boken skildrar, då landsvägen ännu icke var framdragen, utan man måste, för att komma hit, tillryggalägga långa sträckor till fots, samt låta ro sig öfver sjöarna. Då, på den tiden, fanns antagligen inte häller telefon, utan man var alldeles isolerad från yttervärlden. Det borde ett verkligt lefvande kall till för en rikt begåfvad präst att här bosätta sig för att utföra sin verksamhet.

Men sockenborna äro icke många, och prästen kan godt känna dem alla, och lefva med de sina, i alla deras sträfvanden och önskningar, deras intressen, i deras dagliga lif. Han kunde med ett ord vara en verklig själasörjare för sin församling, så som många nu för tiden hvarken kunna eller vilja hvara. För att icke säga så godt som alla.

Men vi hade icke tid att stanna i Nordli, och den för en stund förtätade stämningen kring högfjällsprästen rycktes sönder och försvann. Vi måste vidare på vår färd! Vi körde förbi handelsbod och telefonstation, läkarboställe och sjukstuga, och voro snart framme vid sjöns östra ända. Här ligger en liten såg vid ”eidet”, d.v.s. fallet mellan två sjöar. Här var en liten fors, där det för Norge så typiska smaragdgröna fjällvattnet under några meters höjd kastar sig utför skifferbranterna.

3063Sågningen var här igång, en hop karlar – de första vi sågo på en längre färd – uppmärksammade oss nyfiket, och en spetshund hälsade oss med sitt skall. Vi körde utmed den lilla älfven som förbinder de båda sjöarna och uppför en backe, hvarefter vi svängde in på den ödsliga gården vid Eidets skjutsstation.

Vi voro nu i fjällens närhet. Alldeles helhvita hjässor stucko upp öfver den dystra, svarta granskogen både i öster och söder. Luften var vinterns luft. Det hastiga ombytet af klimat förfelade inte sin verkan på kroppen. Väl preparerad genom morgonens långa åkning, i kall, fuktig blåst, frös jag obarmhärtigt, hvilket dock icke kändes så mycket förrän vi stigit af åket. Det kändes därför icke oäfvet att få komma inomhus. Vi skulle här äta frukost i väntan på den skjuts som skulle föra oss vidare, nu söderut till de ännu dystrare trakterna af Sørli.

söndag 9 februari 2014

Fjällplatån tog aldrig slut

September 1917

Det var sannerligen långa minuter under denna våta nocturne. Stundtals lättade skyarna en smula, och man kunde då öfverskåda vägen ett stycke framöfver. Vid hvarje ny krökning hoppades man att nerfärden från fjället skulle begynna, men alltjämt gäckades vi- fjällplatån tog aldrig slut, och djupt nere i dalen till vänster brusade den svarta Sandöla sin nattliga sång. Stämningen låter knappast tänka sig!

Efter uppgifterna skulle det vara 22 km mellan Mortenslund och Sandmoen. Däraf var det bortåt en 4 – 5 km innan fjällbranterna vidtogo. Vi tyckte att vi färdats en evighet på fjället, då vi ändtligen upptäckte ett ljus i fjärran. Hurra! Det måste vara det eftersträfvade Sandmoen! Vi lifvades af denna åsyn och satte en smula fart, värme, torra kläder och hvila vinkade! Vi närmade oss ljuset och upptäckte slutligen i dunklet en liten stuga, ett litet stycke till höger om vägen.

Men detta kunde väl inte vara Sandmoen? Ett litet eländigt kyffe, snuskigt och illaluktande, där i det knappa ljuset från en osande fotogenlampa i taket ett par gestalter kunde skönjas.

”God afton! Är detta Sandmoen?”

”Nei da, dette er Gosen!”

”Kvar langt er det til Sandmoen da?”

”Otte kilometer!”

Sköna utsikter! Nära en mil till i detta mörker. Och Gosen! Det landet Gosen! Det var då verkligen namnet! Skulle vi verkligen ha färdats blott 14 km? På så lång tid?

Det fanns alltså ingen hjälp. Vi måste ånyo ut i mörkret och vätan. Men humöret var inte änglalikt.

Ändtligen, efter ytterligare en god stunds sträfvan började vägen luta utför allt mer och mer, medan blåsten alltmer aftog. Vi närmade oss åter trädbeväxta och kultiverade trakter. Vägen blef till slut en enda lång utförsbacke, och som den nu dessutom blifvit afsevärdt hårdare, så satte vi fart så som knappast förut under dagens lopp, trots det eländiga tillståndet hvari vi nu befunno oss.

Ändtligen, efter sju sorger och åtta bedröfvelser, anlände vi till en gård, som visserligen inte var den efterlängtade skjutsstationen, men hvarest vi likvisst hugnades med upplysningen, att nu hade vi blott ½ km kvar. Alltså friskt mod och kalla fötter!

Sandmoens skjutsstation består af två byggnader, själfva huvudbyggnaden, den vänster om vägen, samt ett mindre, till höger. I den till höger brann ljus, och där, i ett och samma rum, sparsamt upplyst af en liten fotogenlampa, satt hela gårdens folk. Här gjorde vi vår entré som veritabla landsvägsriddare. Af ganska naturliga skäl höllo vi oss i närheten af spisen, och det följde nu en afklädningsscen i stor stil inför allt folket. Skodon, benlindor, strumpor, allt var som blöta trasor, och det var en njutning i sitt slag att befria sig från alla dessa våta omslag.

Gäststugan var nu kall och oeldad för säsongen, men vi fingo fruntimmerna att göra upp eld åt oss. Och det gjorde de också verkligen med besked. Den stora järnkaminen af den vanliga norska typen fanns också här, och den proppades full. Det dröjde häller inte långe förrän vi hade den nätta temperaturen af 30 grader i det jämförelsevis lilla rummet. Och oset från den otäta, svarta tingesten, blandadt med allsköns dofter af våta strumpor, kläder och skor gjorde atmosfären inom kort till något verkligt underbart i sin genre.

Langsӕter kröp tämligen snart i säng och ägnade sina våta paltor ett tämligen underordnadt intresse. Och dock hade han inte ens en tillstymmelse till ombyteskläder, stackars karl.

Jag däremot tog hand om mina kläder med rörande omsorg och vände dem rundt, oupphörligen rundt framför kaminen, så att det till slut nästan osade brändt. Men jag var besluten att såvidt möjligt ha torrt till dagen därpå. Genom detta manipulerande kom jag att oaflåtligt uppehålla mig alldeles intill kaminen. Och detta hade väl till följd, att jag fick stora kvantiteter os i mig. Som vi dessutom hade beordrat fram mjölk till enda supé, och fått blott ljum sådan, hvilken som bekant inte är särdeles lämplig att förhindra kräkning, ifall man för tillfället har anlag för sådant, så förstås situationen lätt, så jag relaterar, att min mage inom kort helt resolut tog sitt parti och vände sig ut och in. Hvilket inte precis försätter en i någon särdeles angenäm situation. Till all lycka gick ett fönster att öppna, så att den sköna middagen från Mortenslund fick tillfälle att göra sig en tur ut i det fria. En liten kålgård var belägen just utanför fönstret, men det hällrägnade ju, så det kunde ju betyda minus, om densamma fick en smula opåräknad gödning.

Ja, man har säkerligen varit med om angenämare situationer här i jordelifvet. Emellertid sansade sig slutligen denna plötsliga eruption, och mera stillsamma moment började inställa sig.

Den sköna hvilan väntade nu. Men, hast du mir gesehen! I sängen var det ungefär som sjögång. Somliga resårer voro totalt nerlegade, under det andra kavat pekade mot höjden. Och att under sådana omständigheter kunna komma åt att intaga ett passabelt jämviktsläge hade sig sannerligen inte så lätt, äfven om man hade rätt så goda kunskaper i statik. Och tråkigt nog ville det vanligen bli just den kroppsdel, som mest var i behof af hvila, som fick uppbära det värsta trycket från den hårda sängbottnen. Den nattens sömn var precis som en ekvation af andra graden, med flera obekanta. Ja, den natten glömmer jag sannerligen inte på länge!

Dagens facit, hvad väglängden beträffar, synes af följande tablå:

Sem - Formofoss 29 km
Formofoss - Mortenslund 31 km
Mortenslund Sandmoen 22 km
Summa 82 km

Som synes är detta en icke föraktlig prestation med packning och i ett väder och väglag som detta, och till på köpet med en följeslagare, som på många år icke suttit på cykel.

fredag 7 februari 2014

Af vädret voro vi nu synnerligen beroende

Det var med visst intresse vi påföljande morgon – det var Dagmardagen, den 27/9 (1917) – rullade upp vår rullgardin. Ty af vädret voro vi nu synnerligen beroende. Rägn – naturligtvis! Det var knappast annat att vänta. Medan Langsӕter fick sin cykel en smula reparerad, åto vi en charmant frukost, med ägg, lax, laxöring och andra delikatesser, för att inte glömma den ymnighet af härligt godt bröd, som vi undfägnades med, lyckligt oberoende af alla kortsystem. Och ett öfverdådigt kaffe! Man uppskattar sådant i våra dagar.

Emellertid började nu cykelfärden. Klockan var väl c:a 9 på morgonen. Langsӕter hade inte på åratal rullat på en cykel, så farten blef inte från början såvärst mördande. Snarare tvärtom! Det var icke utan att jag med ett visst misstroende betraktade hans vinglerier från ena sidan af vägen till den andra. Jag för min del kände mig nödsakad kvarlämna i Sem såväl min väska som min stora vinterrock. Jag medtog i min ryggsäck endast det mest nödvändiga för ett par tre dagars resa. Vi voro ju inte fullt på det klara med huruvida vi skulle komma samma väg tillbaka, eller om vi skulle fortsätta till Sverige och genom Ströms Vattudal söka uppnå Östersund. Men Langsӕter lämnade allt sitt bagage, två stora väskor. Han medtog visst inte ens nattskjorta engång, blott en tunn rägnrock, som virades öfver styrstången. Själf hade L. endast en tunn sommarkostym, d: o hatt, samt eländigt tunna chevreauxkängor. Detta var ju ingenting att möta rägn och rusk och strapatser med. Men karlen måste ha varit mer än vanligt okänslig.

Vi fingo till en början en kollossal uppförsbacke att streta uppför, allt medan en utomordentligt fin utsikt öppnade sig under oss. Vi saxade oss i stora slingor uppför fjällsluttningen. Vägen blef så småningom fastare och mindre uppblött. Vi uppnådde en platå, och farten började också bli bättre. Fortare än man skulle ha väntat uppnådde vi Sandölaälfven, hvars dalbotten vi träffade efter passagen af en enorm utförsbacke. Här gör älfven en tvär krök och kastar sig i vildt raseri utför en serie afsatser, bildande den utmärkt vackra Formoforsen. Vi stodo en stund på bron och betraktade härligheten, men fortsatte så fram till Formofoss skjutsstation, där vi rastade väl en ½ eller ¾ timme under inmundigande af den härligaste mjölk och ”skaarne smørrebröd”.

Det blef nu spörjsmål om hvar vi skulle taga häst, om under detta skjutshåll eller nästa, men vi voro ännu föga trötta – det var ju midt på f.m. – och fortsättningen af vägen skulle vara utan backar. Vi beslöto oss alltså för att fortsätta nu med cykel, söka uppnå Eidet i Nordli med skjuts som ju kunde tagas i kvällningen.

Sagt och gjordt! Vi fortsatte, och solen t.o.m. tittade fram ett litet tag. Men det blef också blott ett litet tag!

Vi följde nu hela tiden Sandöleälfvens dalföre och vägen var verkligen fast och god, åtminstone till en början. Trakten är utomordentligt härlig, rik på växlande utsikter vid hvarje älfvens krökning. Dalsidorna äro ställvis alldeles stenbranta och ge knappast fotfästet för någon vegetation. Fjäll börja skymta på afstånd, om än ännu af lågfjällskaraktär. Höstfärgerna voro stiliga i alla nyanser af gult, brunt och rödt. Jag var under en stund rätt nöjd med tillvaron.

Men så blef det såsmåningom rägn igen, och detta ökades undan för undan. Efter ett par mil sackade Langsӕter ohjälpligt efter; han orkade inte följa, utan bad mig åka i förväg till Mortenslund, där middag var beställd, samt skjuts öfver Storlifjället, där vägen mindre ägnade sig för cykel.

Jag satte alltså så mycken fart som den uppblötta vägen tillät, och uppnådde snart skjutsstationen ”Statens fjeldstue”, där jag fullständigt bytte underkläder och pustade ut. Det var kallt och ruskigt efter svettdrifningen.

Langsӕter kom först bortåt en timme därefter, genomblöt och med de tunna sommarbyxorna dallrande runt benen. Jag begriper inte hur den karlen var konstruerad. Ingenting hade han att byta med, utan satte sig till den framsatta, efter förhållandena goda middagen, våt och olustig som han var. Men icke med ett ord antydde han någon sorts missbelåtenhet eller misstämning.

Vanligt folk hade nu alldeles gifvet stannat där. Vi hade ju åkt c:a 6 mil eller något dylikt, och detta fastän L. var något otränad och vägen uppblött af det myckna rägnandet. Men vi hade ju brådtom. Vi hade i Formofoss kalkyleradt med att få skjuts fram till Eidet, dit vi beräknade komma sent på aftonen, för att sedan påföljande dag hinna om möjligt både fram och tillbaka från grufexkursionen.

mortenslundDet visade sig emellertid vara en högst afsevärd felkalkylering. Det började med att vi alls ingen skjuts kunde få från Mortenslund, fastän vi redan på morgonen hade beställt per telefon. Och af konkurrensafund hade de i Mortenslund uraktlåtit att varsko två returskjutsar till Sandmoen, hvilka godt kunnat vänta på oss en timme för att få oss med.

Men vi ville inte lägga oss kvar i Mortenslund, då vi ännu hade ett par timmar kvar af dagsljuset, och det till Sandmoen inte var mer än ca 22 km – låt vara att det bar öfver fjället. Hade vi haft en aning om hur det sedermera gestaltade sig för oss, så hade vi dock säkerligen stannat.

Klockan kunde väl vara 5 à ½ 6, då vi gjorde uppbrott från Mortenslund. Det rägnade fortfarande, ehuru ej så häftigt. Under c:a ½ mil gick det väl ändå an, ty vägen var jämn och utan åtminstone uppförsbackar. Vi närmade oss alltmer Storlifjällets fot med dess vilda raviner och skrefvor, i hvilka stundom skummande forsar susande störtade sig ned, bland annat en stor fors, som syntes på långt håll, redan långt nedom Mortenslund, och som verkade ytterst vild, där den med något hundratal meter kastade sig utför den vilda, blanka, namna fjällbranten. Jag trodde vi skulle få återse denna fors sedermera uppe i fjället, men den försvann alldeles, ty vägen måste ha gått åt ett annat håll.

Nu började våra strapatser på allvar! Vi måste nu sitta af och gå, ty vägen bar nu ständigt uppför, och slingrade sig samtidigt i tusende bukter rundt alla raviner och skärningar i fjället. Samtidigt började rägnet ökas allt mer, tills det uppe på vidden öfvergick i hällregn, som inte skonade några kläder eller skodon. Samtidigt började det också blåsa ju mera vi kommo upp på fjället, dess bättre dock på ryggen, ty eljest skulle det ha varit rent olidligt.

För full västlig rägnstorm sträfvade vi nu alltså upp på det nakna, vilda fjället, medan skymningen föll på, och inom kort svepte in oss i mörker. Vi sågo oss tillbaka, och kastade en sista blick på Sandöladalen där djupt nere under våra fötter – utsikten bör ha varit storartad vid klart höstligt solskensväder. Nu var allt insvept i ett grått töcken.

En egendomlig stämning smög sig på oss, en ensamhetskänsla utan like. Telefonledningen följde oss visserligen fortfarande, såsom ett civilisationens kännemärke, samt då och då en hög sten, rester af de vägmärken de resande förr hade att följa, innan landsvägen blef till. (Landsvägen är ju inte många år gammal, ty Ingeborg Maria Sick beskrifver ju i sin bok ”Højfjældspræsten”, hur hon med förare, som bar deras ”resetøi” färdades gående öfver gamla fjällstigar).

Stämningen blef inte muntrare därför att vi i tidningen på tåget hade läst om vargbesök i dessa trakter, och om rifna djur. Vargarna hade beskrifvits såsom ovanligt stora och vilda. Vi sträfvade oss emellertid framåt, meter efter meter, allt medan mörkret föll på så hastigt, att vi ett tu tre knappast sågo vägen framför oss.

Ja, vägen ja! Den var nu endast en samling större eller mindre pölar, i hvilka cykelhjulen döko ner kvartersdjupt, och hvilka krusades af vindilarna, så att skummet rök. Det var icke måttligt. Hela luften var fylld af ett haf af rykande vatten. Det fanns inga planer att skydda sig. För öfrigt använde jag icke längre min rägnkrage, som för öfrigt var alldeles tät, ty den var dels icke praktisk i ett sådant väder som detta, då den hindrade alla rörelser, och dels måste jag svepa den om min ryggsäck, som visserligen var "imprägnerad", men icke förty numera erbjöd ringaste skydd, för sitt innehåll af bl.a. ombytesunderkläder. Men fastän kragen nog gjorde sin nytta, kunde den icke förhindra vätan att tränga sig in. Faktiskt var innehållet vid framkomsten alldeles blött, eller åtminstone delvis fuktigt. Kartor och böcker tyckte jag synd om, dem skola vi tala tyst om.

Det hade väl ändå gått an, om Langsӕter kunnat hålla jämna steg med mig, men vi hade nu kommit upp på en platå, där det understundom gick att sätta sig upp på cykeln och komma framåt ett stycke. Som jag var ifrig att komma ifrån eländet, så satte jag understundom fart – i fall man nu kan tala om en sådan i ett dylikt väglag – och följden blef att L. ohjälpligt sackade efter. Jag måste således gång på gång hoppa af och invänta honom, och det tog ofta många minuter, innan han kunde skönjas i mörkret bakefter. Han kunde ju endast sällan bemästra cykeln i detta eländiga väglag, utan gick och ledde den.

Jag var arg som ett bi, och svor invändigt långa, långa haranger i ilskan. Situationen låter lätt tänka sig. Mina bastanta Sveziakängor voro nu som blöta trasor om tårna, och då jag rörde på dessa, pumpades vattnet ut och in med ett angenämt läte. Mina ”imprägnerade” vindbyxor voro våta omslag kring knäna och blottade deras välskapade former. Att man inte tog knäcken på denna färd, var mer än underligt. Men det var ju den ständiga rörelsen som höll lifhanken uppe. I själfva verket var jag lika blöt invändigt som utvändigt – af svett – ty jag var ju tämligen tjockt klädd, alldeles för tjockt för en ordinär cykeltur.

Bild från Digitalt Museum, klicka på bilden för att komma till källan.

tisdag 4 februari 2014

Här lågo vid bryggan två små båtar…

Hösten 1917.

Här lågo vid bryggan två små båtar, den ena en ångbåt, den andra en motorbåt. Det blef den senare, en däckad, ytterst smal farkost, bärande namnet St. Olaf, åt hvilken vi nu för den återstående delen af dagen anförtrodde våra lif.

olafinHittills under dagens lopp hade vi blott uppehållit lifhanken med kaffe och smørrebröd. Men nu borde vi ha någon fastare föda. Någon sådan stod dock icke till att uppdrifva i Sunnan. Det enda matnyttiga vi i hela samhället kunde uppdrifva, utgjordes af långa ”plankor” af kaffebröd, ovanligt stora i förhållande till priset, hvilket vi med glädje konstaterade. Och utrustade med hvarsin påse återvände vi till St. Olaf, som strax därpå surrade iväg med sin puttrande maskin, ut på bassängens vattenspegel.

snaasenvandetSnaasenvandet är en lång och smal skogssjö, någon mil lång. Till sin karaktär liknar den rätt mycket Fryken i dess öfre lopp, men höjderna äro vida högre. Utsikten uppåt vandet är utmärkt med dess krökningar och blånande åsar, som hvälfva sig, den ena bakom den andra, så långt blicken når. Bebyggelsen är företrädesvis på norra sidan, där under färdens lopp åtskilliga stora, välskötta bondgårdar med sina odlingar satte in ljusgröna fläckar i det allvarliga skogslandskapet. Bakom skogen kunde man redan nu se de bruna, kullriga ryggarna på några lågfjäll, men de voro ännu icke tillräckligt höga för att ge landskapet fjällkaraktär.

Det blef kallt efterhand, och den ena efter den andra af I-klasspassagerarna började finna det öfvervägande kusligt och kallt på däcket, med dess så ytterst begränsande utrymmen, och försvunno därför utför en krokig och brant liten trappa i skrofvets innandöme. Där fanns en liten, liten salong, och det var ej många som rymdes i densamma. Men vi bänkade oss så sällskapligt som möjligt. Och inom kort kom restaurationen med mat, skinka med speilägg, godt bröd och kaffe. Och vi som trodde att vår farkost var fullkomligt matfri! Nu mådde vi godt nog; det enda var den tjocka tobaksröken, som mot slutet blef rätt generande.

ved-seem-fra-snaasenvandet-ca-1905Framåt kvällen uppnådde vi slutligen Snaasenvandets andra ända, vid ändstationen Sem. Vi lade till vid en kolmörk brygga, och det var med möda vi kunde lotsa oss iland för allt bråte, som låg uppstapladt. Så uppför en mörk, brandt backe, och vi uppslukades af ett stort hus, i hvilket efterhand en massa ljus upptändes, så att det blef klart ekläreradt. Det var Sems skjutsstation och pensionat, och vi omhändertogos vänligt af en gammal gumma, som tände upp eld i kaminen och gjorde det bra för oss. Emellertid kunde hon knappast stilla sin nyfikenhet på hvad vi voro för slags folk. Hon gjorde sig mycket noga underrättad.

Langsӕter och jag fingo ett stort rum ihop, och trötta som vi voro af den långa resan och föregående natts besvärligheter, gingo vi omedelbart till sängs. Det smakade härligt skönt.

Följande morgon skulle landsvägsfärden taga sin början. Det är minsann inga småsmulor att tillryggalägga vägen upp till Lierne. Jag hade till en början trott att fyndigheten vi skulle bese, vore belägen i Grongdistriktet, men nu fick jag klart för mig, att vi skulle ända bort till Högfjällsprästens land, till Lierne, det hörn af Norge som en slapp gränskommission låtit tränga ett godt stycke in i Jämtland. På en höft kalkylerade jag väglängden till öfver 12 mil.

sörliVi skulle hela Sanddöladalen uppför först och främst och så ner igenom Sörli, ända ner mot svenska gränsen. Att tillryggalägga hela denna väg efter häst skulle bli både långsamt och dyrbart. Därför hade jag fått Langsӕter att redan i Trondhjem skaffa sig en cykel. Jag själf hade ju min med mig ända från Gellivare. Langsӕter köpte förresten sin, och gaf 70 kr för, och den summan torde han ha tjänat in på sin åkning. Ty det är som sagdt ingen liten väglängd.

måndag 3 februari 2014

Nu begynte färden inöfver invid fjorden

Hösten 1917

Så blef det emellertid morgon äfven af den nya dagen. Lika rägntung och dyster hvilade gråstämningen öfver hustaken, då jag på morgonen fällde upp min rullgardin. Förhoppningen om de vackra utsikterna längs Trondhjem fjord gingo därmed om intet. Men det var att finna sig i sitt öde.

4146924932_5730c104aaPå vägen ner till stationen slank jag upp i ”Ungdomslagets Kaffistova”, belägen ej långt från hamnen. Där fick man godt kaffe till skapligt pris och goda smörgåsar. Detta var det enda som i Trondhjem kunde uppbringas så tidigt på morgonen.

Nere vid stationen var Langsӕter före mig. Han meddelade den upplysningen att nattåget från Kristiania var ¾ timma försenadt, samt att Sunnantåget naturligtvis skulle vänta därpå. Det var följaktligen ej annat att göra än att spankulera på perrongen af och an. Ty att uppsöka något frukostställe var det dock knappast tid till.

Medan jag gick här på perrongen, lade jag märke till skillnaden i uppträdande mellan norsk och svensk järnvägspersonal. En plattform skulle afstängas medelst en kedja, för beredandet af plats för bagagevagnen från nattåget. I Sverige mötes man härvid för det första af stora vanprydande, i ögonen fallande, anslag om förbud eller befallningar. För det andra ryter en stationskarl här: ”Undan här!” eller ”Se upp!” eller något dylikt. Den norske kollegan däremot gjorde honnör och frågade i bedjande ton, om ”ikke de reisende skulle ville vӕre så snilde og gaa ad siden”. Detta måtte vara frukten af en mera demokratiserad uppfostran.

Hell-Sunnanbanen_mapOmsider kom vårt tåg, och nu begynte färden inöfver invid fjorden, en färd som skulle ha bjudit på en mångfald vackra utsikter, därest ej rägnet och dimman skymde bort fjällens konturer. Vi passerade ånyo Hommelvik och kryssaren Berlin och uppnådde Hell, där Sunnanbanan grenar af från Merakerbanan. Vägen slingrar nu i tusende bukter, än utmed fjordstranden, än längre in i landet. Än utmed lodräta, svindlande fjällstup, än öfver mera släta, odlade bygder, ”Indheredsbygden”.

Trondhjemfjorden med dess många vikar, sund och öar är dock öfverallt den bestämmande faktorn. Man ser den nästan ständigt, på större eller mindre afstånd. Nu var det ”fjӕre”, och de torrlagda stränderna voro inte alltid precis så vackra.

Vi befinna oss nu i en gammal bygd. Öfver Levanger gick ju förr den rätt beryktade samfärdseln med Sverige – genom Skurdalsporten – och Stiklestad är ju äfven för svenska öron ett namn af historisk klang. Härute i fjorden ligger ännu i dag ruinerna af ett gammalt kloster – Henevadsholm, tror jag det heter – en gång den stolte Trondhjemsbispens fasta borg.

Levanger_stasjon_1907Vi göra ett kort uppehåll i den lilla staden Levanger och kasta oss i väntsalen med glupande ifver öfver det kaffe med smørrebröd, som där presenterades. (I Norges land lefver man ännu öfverhufvudtaget mest på kaffe och smørrebröd). Men efter några minuter lämnar ve den gamla staden och dess ålderdomliga kyrka, för att arbeta oss vidare fram i terrängen.

Banbyggnaden har i dessa trakter haft många vanskligheter att öfvervinna. Det är icke blott branta fjällstup, för hvilka dyrbara utskärningar måst utsprängas, samt tunnlar, utan äfven dalbottnar med jäslera och jordskred där grunden erbjudit stora svårigheter, med fyllningar o.d. Vi passerar t.ex. genom en ytterst trång dal, där järnväg, landsväg och den lilla älfven alla tre får samsa sig på ett ytterst trångt område. Fjällväggarna stå branta på ömse sidor, och icke ett enda ljusknippe från himmelen når in genom kupéfönstret. I händelse af ras från bergväggen blir ju järnvägen totalt blockerad. Det var äfven här i närheten – i Vӕrdalen – som för nu åtskilliga år sedan ett stort jordskred inträffade, som kräfvde många människolif.

Slutligen förlorade vår gamle vän Trondhjemsfjorden, helt och hållet tålamodet och smet ifrån oss. Vi ankommo till Stenkjӕr, samt fjordens innersta ände och fortsatte i dalföret uppöfver. Det var icke utan att icke också vi förlorade tålamodet. Väglängden Hell – Sunnan är ju icke såvärsdt afsevärd. Och här hade vi suttit hela förmiddagen, långt in på middagen.

sunnan-stasjonDet var därför med stor tillfredsställelse vi slutligen uppnådde banans treminus, Sunnan, vackert beläget vid Snaasenvandets sydvästra ände, där sjön i vackra forsar afbördar sitt vatten i älfven. Ett stycke promenad för oss ner till sjäfva ”vandet”, som här antager formen af en rund bassäng, vackert kransad af blandad gran- och björkskog, som nu speglade sina vackra höstfärger i den spegelblanka ytan.

(Klicka på bilderna för att komma till källan.)