Det var ju sköna utsikter för en söndag!

Oktober 1917

Nu vidtog en långpromenad genom den dystra barrskogen. Mellan Eidet och Frostviken är öfver 3 mil, kanske 33 km, jag minnes nu ej så noga. Häraf hade jag tillryggalagt c:a 7 à 8, då olyckan hände. Summa 26 km kvar. Det var ju sköna utsikter för en söndag! Med en trasig cykel i en öde fjälltrakt! Hvar och en vet hvilken oting en cykel utan luft är. Men det var inget annat att göra, och att sätta sig i vägkanten var ju i längden inte häller något nöje. Ett sätt hade naturligtvis varit att genast vid olyckan vända tillbaka till Eidet och få en skjuts, men nu hade jag redan gått milen, och att gå en hel mil tillbaka var ju samma besvär som att gå en hel mil framåt, och sedan var det ju blott en mil kvar. Tänker man på tidsvinst, så skulle någon sådan näppeligen ha förekommit.

Jag ramlade friskt på. Vägen började så småningom luta utför, och vinterkylan försvann, marken tinade upp och blef mjuk igen. Jag uppnådde Kvesjöen, en härlig fjällsjö, kantad af hvitstrimmiga fjäll, som särskildt i norr voro alldeles magnifika. Och till på köpet kom nu solen fram efter en veckas bortovaro, och det blef en, den allra härligaste dag man kan tänka sig. Efter den föregående veckans nedtryckande rägn kom detta solväder som en uppenbarelse. Höstfärgerna voro nu här upp de vackraste, och tillkommer så den nyfallna snön, så förstår man, att det var vackert.

Men jag hade inte tid att stanna för att beundra. Jag passerade näset mellan Kvesjöen och Murusjöen, där en liten vacker grönskimrande fors ytterligare lifvade upp taflan. Och här mötte jag för första gången under dagens lopp en människa. Djur fanns det däremot godt om i skogen. På ett ställe fick jag strax jämte landsvägen syn på en skadskjuten orre, som fått ena vingen bräckt, så han inte kunde taga sig fram! Det var en ledsam syn! Mitt medlidande väcktes strax, och jag måste försöka infånga stackarn och befria honom från eländet.

Orren flaxade före under försöken att komma undan, men hur det gick till sist, så var det jag som fick fatt på stackarn och med min klack förpassade honom ur jordelifvet. Jag hade inget tillhands. Orren befanns mycket illa åtgången, och det var ju en välgärning, att han slapp ligga och pinas. Han fick emellertid medfölja på cykeln som god pris – det är ju icke så ofta man tar skogsfågel med händerna!

Det hade ju varit intressant, om man hade kunnat härbärgera hem den ända till Stockholm, men det hade ju sina svårigheter det med, blodig som han var.

Vägen följde nu Murusjöens norra strand. Det var en härlig promenad! Vattenytan låg lugn och klar och på andra sidan tornade de upp sig, dessa norska gränsfjäll, som vi föregående dag hade sett från andra sidan. Namnen har jag glömt, men de höra alla till Hall-Kjölens fjällgrupp. Vackert var det emellertid med de hvita topparna lysande i solen.

Jag hade nu ej lång stund kvar i Norges land. Murusjöen är just gränssjön mot Sverige. Sedan jag passerat större delen af den norra stranden, kom jag fram till den rödmålade tullstationen, Murumoen. Tullmannen mötte jag på vägen ett stycke före framkomsten. Han frågade ut mig, om hvarifrån jag kom och hvart jag ämnade mig, samt tittade på passet, men min ryggsäck underkastade han ingen som hälst granskning, och ingenting hade hindrat, att jag haft ett par kilo kaffe i påsen. Men man kunde ju inte veta på förhand, och man hade ju i förväg blifvit så uppskrämd genom berättelser om hur noga tullen var, så att de t.o.m. underkastade en kroppsvisitation. Jag ångrade emellertid, att jag icke denna gång hade försett mig, ty risken hade endast varit den, att man blifvit af med kaffet. På andra håll blir man däremot själf kvarhållen.

Här i Murumoen fick jag nu laga cykeln. Publikanens förhoppningsfulle son var mig därvid behjälplig. Han var i besittning af ett större stycke gammal cykelslang, och med tillhjälp däraf lyckades det att med en enda gång få fullkomligt tätt. Jag skall säga, att det kändes något till skönt att sedan få sitta upp!

Strax på andra sidan tullstationen går gränsen fram, här otydligt markerad och igenvuxen. Blott en mossbelupen sten utmärker stället, hvarjämte man ju ser uthuggningen, då man blir uppmärksamgjord därpå.

De återstående sex eller åtta kilometrarna ner till Gäddede voro nu en smal sak. Det gick som ett nafs att komma dit. Den svenska tullen for jag utan vidare förbi; han passade inte på. Och så for jag utför en brant, krokig backe och var nere i Frostviken. På byggnaderna märkte man nu genast att man åter var i Sveriges land. Och det dröjde inte länge förrän man också märker det på landskapet. Åtminstone den som har något öga därför.

Foto: Ingulfsvand, Lars Larsen / Digitalt Museum