fredag 28 mars 2014

Inspirationen har öfvergifvit mig på gamla dar

storängen3a[4]

Min nya charmanta Duysen-flygel står mest obegagnad i sitt hörn. Jag får ej så mycket tid att ägna mig åt den, som jag hade tänkt mig och skulle vilja. Signe kommer ju mera sällan ut hit, så quatre-mains-spelningen blir mindre odlad. Mitt förnyade musiklån tyckes jag icke få mycken nytta af. Och slår jag mig själf ned någon gång på dagen så blir det mest bara tillfälligt maskinmässigt klink, utan innehåll. Inspirationen har öfvergifvit mig på gamla dar, eller också är det själfkritiken, som gjort sig starkare gällande. Hvad vet jag?

Om jag ändå skulle ge mig in på att tala något om familjelifvet och hemmet! Vi ha ju nu kommit rätt väl i ordning. Ett ungt hem som vårt står ju under utveckling, så färdigt står det ju ingalunda, och tråkigt vore det förresten, om så vore. Ett fullfärdigt hem är inget vidare nöje. Men vi ha dock kommit så långt, menar jag, att det inte ser tomt och omöbleradt ut.

Denna höst har varit kolossalt påfrestande för min ekonomi. En blick i min kassabok utvisar detta utan vidare. Min utgiftsstat för oktober belöpte sig till inte mindre än 2.503.39, däraf de viktigaste summorna voro:

Astri till hushållet 308.65
Mors hushåll 60: -
Möbler, husgeråd 540,22
Flygeln, afbet. 68: -
Frakter 41.35
Hyran 500: -
Ved och koks 557: -
Flyttningen fr. Forsbacka 217: -
Resor 73: -

Detta är, skulle jag tro, siffror som heta duga! Man skulle tycka, att det mesta nu skulle vara öfverstökat därmed men det räcker nog till, äfven för november och december med, fruktar jag.

November ser ut så här:
Astri till hushållet 403,95
Möbler och husgeråd 330,25
Lifförsäkringar 184,16
Bränsle 309,60
Utskylder 262,34
Resor 65,35

November slutar på en stat af 1.742.45. skulle det fortgå på detta vis, så vet jag icke hvilken inkomst jag skulle ha. Sedan årets början äro mina utgifter t.o.m. november 9.868 kr. detta ger ju en föreställning om inkomsten. Också har jag funnit möjlighet att på banken insätta 2.000: -. så man torde väl säga att detta året har inbringat ca 12.000 kr. bra marscheradt sedan ifjol, inte sant? Då satt jag i Forsbacka med en lön af 333,33 pr. månad, d.v.s. 4.000 pr. år, jämte fri bostad och ved samt dyrtidstillägg om 5% på half årslön + 150 kr. Detta om ekonomien!

Hvad våra möbler och dess anskaffande beträffar, skall jag blott göra följande lilla sammanställning:

Jan. 12,13 Juli 35: -
Febr. 25,62 Aug. 110: -
Mars 70,14 Sept. -
April 166,77 Okt. 540,22
Maj 7,65 Nov. 330,25
Juni 62: -  
344,31 1.015,47

Därtill kommer pianot, för hvilket jag i år har betalat ca 600: -. Alltså en sammanlagd utgift för nyanskaffning om ca 2.000 kr.

Men så ha vi också kunnat tota till vårt hem ganska bra. Vi behöfva inte skämmas, om vi skulle få något främmande, hvilket dock i denna dyrtid är relativt sällsynt.

(1000 kr 1917 motsvarar cirka 28.000 kr i dagens penningvärde. Källa ekonomifakta.se) 

onsdag 26 mars 2014

Jag hinner icke spinna händelsernas tråd

7/12 1917

Så långt har det nu alltså dragit hän! Hela två månader är jag efter i min nedteckning! Jag hinner icke spinna händelsernas tråd. Knappast karda ullen en gång! Faktum är att min tid är mera splittrad nu än någonsin tillförne. Jag trodde i Forsbacka, att när jag komme till Storängen, så skulle det bli så godt om tid för mina käraste sysselsättningar. Men det blef tvärtom! Astri säger, att jag är aldrig hemma, och klagar bittert däröfver. Och så jag är hemma, är jag inte hemma, säger hon. Är inte hemstämd tillräckligt för den intima samklangen i hemmets symfoni. Måhända har hon delvis rätt!

kontor

Jag har mitt arbete och mitt kontor i staden, reser dit vanligen 9.17, och återvänder i regel kl. 5.17, någon gång tidigare, någon gång senare på aftonen, då det är något jag önskar stanna inne för. Lunch äter jag ju inte hemma, utan hos Mor i Observatorielunden. Alltså är det endast kvällar och morgnar, som hemmet förfogar öfver. Och morgonen vill och måste jag anslå till mina studier. På kvällen blir Astri fort sömnig och går och lägger sig 8 à ½ 9. Ty Kaj väcker henne 5 à ½ 6 på morgonen, och därför måste hon lägga sig tidigt nog. Det inses däraf, att samvaron i hemmet inte blir så lång.

Så har jag min vedhuggning, som tager bortåt en halftimme om dagen af den redan förut knappt tillmätta ”hem”tiden, samt passningen af värmepannan för värmeledningen. Drager jag detta ifrån, så blir det sannerligen icke mycket kvar. Astri har rätt att klaga, men hur skall man göra. Hon sade igår, att hon nästan längtade tillbaka till Forsbackatiden, därför att då fick hon åtminstone rå om mig litegrann.

storäa

Jag kan inte säga, att jag utnyttjar Stockholms närhet häller, såsom jag från början hade tänkt mig. Biblioteken och dess skatter ha hittills fått vara ifred, sorgligt nog. Det enda jag tagit mig tid till, har varit symfonikonserterna på torsdagskvällarna. Dem har jag rätt flitigt besökt, och har från dem många vackra minnen.

Af programmen minnes jag nu ej mer än en del. Något af det vackraste jag hört, var Mahlers: ”Lieder eines fahrendes Gesellen”, som sjöngos af David Hesse till en rent bedårande orkesterkolorit. Jag älskar Mahler och hans ljusa, spröda, bisarra klanger! Jag vill påstå att dessa sånger är det bästa jag har i behållning från denna säsong.

Äfvenså minnes jag Sibelius sjudande vårsång såsom något utomordentligt. Jag vill ej påstå, att Sibelius eljest hör till mina bästa, men denna Vårsång hade ett patos och en praktfull instrumentering, som ovillkorligen måste gripa.

Brahms violinkonsert (D-dur), spelad af wienaren Busch, med anspråkslösaste framträdande, men lidelsefull bravur – och samtidigt fullaste förståelse af Brahms djupaste intentioner – hör också till det, som från denna höst mest har etsat sig fast.

Kanske bör jag äfven nämna Korngolds sensationella Sinfonietta, trots diminutivet kanske det längsta musikstycke jag hört, om ej möjligen någon af Bruckners symfonier kommer lika långt i den vägen. Korngold, som var 14 år, då han skref denna symfoni, har här uppbådat alla instrumentets resurser, och fått till stånd ganska fenomenala klangeffekter – han använde sålunda äfven piano och celesta. Det är ju möjligt att kritiken hade rätt, som gick ganska hårt åt honom, det betonades jämsides med ett oförbehållsamt erkännande af den förbluffande virtuositeten i orkesterbehandlingen, att symfonin saknade dels sammanhang, dels ropunkter orkestern arbetade mestadels i ett tungt fortissimo, utan rast eller ro. Det låg något oerhördt jäktadt öfver det hela, som stötte en.

Men att orkestern var mästerligt behandlad, det kunde ingen frångå. Det är ju i själfva verket rent vidunderligt att tänka sig ett dylikt jätteverk, skrifvet af en fjortonåring. Man måste ju betänka, att bakom en dylik prestation måste ligga år af studier. Och hur ung hade han då varit när han började? Man har sensationellt utpuffat Korngold som en Mozart redivivas, med hvad rätt, låter jag vara osagdt. Att han är, eller var, ett vidunderligt underbarn kan dock icke frånkommas!

Kritikerna anmärkte väl mycket långods. Han hade väl ”aflyssnat” sin Strauss och Puccini, Mahler, en del andra att förtiga. Men en självständig musik af en fjortonåring vore väl ändå väl mycket begärdt, synes det mig. – Jag går med nöje på nästa Korngoldkonsert.

Äfven ett par nya svenskar ha varit representerade i höst. Atterberg har fått spelad ouvertyren till sin ”Härvard Harpolekare” och Lindberg sin symfoni i F. bägge styckena minnes jag gärna. De voro en god exponent för svensk, modern musik. Lindberg fick dock kritik för sin symfoni.

Ja, det har ju varit massor af andra saker på programmen. Dvoraks D-moll-symfoni var ju mycket rolig att höra, eftersom jag så väl känner till densamma från våra à quatre-mains-spelningar. Dock fick han mycket skäll.

En upplevelse till var Bruckners D-moll-symfoni – 3:an. Den var verkligen storartad! Den känna vi ju också till från vår spelning. Tänk en sådan första sats! Och scherzot sedan!

Många andra fina saker skulle väl vara att ihågkomma, men jag måste väl lämna musiken, trots att den är ett kärt ämne.

lördag 22 mars 2014

Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar

Oktober 1917

Storängens_järnvägsstation_1910 Onsdagen den 3 oktober anlände jag sålunda ånyo till hufvudstaden, och for på middagen genast ut till Storängen. Astri hade med barnen anländt redan flera dagar förut, hvarom jag i Löfberga fått underrättelse. Hon och Signe hade alltså tagit emot vagnen och ombestyrt dess lossning. Detta var måhända icke så särskildt lätt. Någon express eller flyttningsbyrå existerar icke i Storängen, utan man var ju nödsakad att uppleta privat hjälp, där den nu stod att finna. Särskildt svårt är det ju också, speciellt vid denna tidpunkt, om man icke i förväg tingat.

Hade jag varit hemma, hade jag nog ordnat saken på billigare sätt. Då hade jag plockat ner alla lättare saker själf, och det var ju det mesta. För återstoden hade det väl gått att anskaffa ett handtag. Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar, som hos en mjölkkörare lånade sig häst och vagn efter slutadt arbete för dagen. De hade visst kommit vid ½ 4-tiden på eftermiddagen. Vår villa ligger ju alldeles intill stationen, så att nedkörningen taga ju icke 5 minuter. Följaktligen var det lossningen ur finkan och lastningen som tog mesta tiden.

Efter hvad Astri säger, gjorde de sig ingen särskild brådska, utan togo saken lugnt, ända tills Astri och Signe förklarade sig ämna gå bort på kvällen och stänga villan. Då blef det visst en smula fart i arbetet, ty de ville ha allting klart på dagen. Vid ½ 8-tiden var visst allt klart. De hade följaktligen hållit på c:a 4 timmar.

Storängen_1917-1934Nu kommer alltså frågan om betalningen. Räknar man vanlig, väl betald timpenning, 1 krona i timmen, så gör detta för karlarna 8 kr. sammanlagdt. Hästen är väl för 4 timmar betald med 5 kronor. Summa 13 kronor. Emellertid måste man betrakta arbetet såsom utfördt på öfvertid – alltså öfverbetalning. Med hänsyn till förhållandena vore det väl liberalt med 100 % - alltså 26 kronor, eller om man är ändå mer liberal och ökar denna summa till 30 kronor.

Denna summa vore väl den högsta, man med godt samvete skulle vilja betala. Nu hade de lurkarna mage att begära 55 kronor! Jag önskar att jag hade varit hemma själf. Det hade då nog kunnat ordnas för 25 à högst 30 kronor.

Emellertid stodo möblerna nu inomhus, en del redan på sina platser och med emballaget aftaget. Det var dock blott Astris rum, samt stora rummet som voro någon hyfs på. I de öfvriga stod allt huller om buller, då jag kom hem.

Mycket litet hade skadats under transporten – detta sagdt till stadsbudets, Anderssons, beröm. Men salsstolarna hade skrubbats en smula, men detta var också nästan det enda. Däremot skedde en olyckshändelse vid nedkörningen, i det stora hörnsoffan plötsligt tog öfverbalansen, hvarvid ett ben tog törn i backen och bräcktes. (Detta ben lyckades vi dock själfva sätta ihop, så att det just ingenting märktes). I det stora hela måste man karakterisera packning, emballering och transport såsom mycket lyckad. Inte en enda tallrik eller skål hade gått sönder, icke ens kristallskålen, som dock slängdes in så vårdslöst i hörnskåpet.

Det blef nu ett långvarigt och besvärligt arbete med att packa upp allt, och att få allting på sina rätta platser. D.v.s. uppackningen gick ju fort nog, men att ordna allt tog ju en afsevärd tid. Men på en vecka voro vi komna rätt bra i ordning.

storängen3a

De tolf lådorna ved visade sig nu komma väl till pass. Jag önskar blott att jag hade kunnat medtaga hela vår vedbods innehåll i Forsbacka. I dessa dystra tider, då björkveden kostar 100 kr/famnen, sågad och huggen, sätter man värde på pinnarna. De tolf lådornas innehåll kostade följaktligen inte så litet. Nog voro de faktiskt värda sin frakt. Men denna ved räckte icke långt. Visserligen eldades ännu icke annat än i spisen, men denna konsumerade som en sannskyldig Moloch! Ingenting förslog i dess vida gap. Efter en vecka var all veden uppäten. Men det var ju ändå till någon hjälp. Hade vi redan då haft vår spisapparat, så hade Forsbackaveden räckt säkert minst 14 dagar.

Nu köpte jag två famnar osågad barrved (à 58 kronor), som väl får lof att räcka ett stycke in på nya året. Jag köpte en Husqvarna spisapparat – en sorts gryta att sätta ofvanpå spisen – i hvilken man kan elda med småved, och som helt säkert sparar afsevärda kvantiteter. Och vidare har jag satt igen eldstaden i spisen med tegelstenar, så att den icke skall sluka fullt så mycket som förut. Vi måste ju dock elda i spisen vid bakning.

Min ved sågar och hugger jag själf. Man måste spara. Och förutom besparingen vinner jag den nyttan att få mina muskler tränade. Något kroppsarbete måste man ha.

Detta om eldfrågan.

Småbilderna klickbara för källa.

onsdag 19 mars 2014

Oblidkeliga öde!

Oktober 1917

Men att stanna i Viken var häller intet nöje, därför framåt! Kl. var ännu icke mer än 11 på dagen, och jag hade ännu icke förlorat allt ur sikte, ty tåget kunde ju möjligen vara afsevärvdt försenadt.

Men jag hann icke mer än ¼ mil förrän bakringen på nytt exploderade med en olycksbådande knall. Oblidkeliga öde! Det såg ut som skulle alla onda makter ha sammansvurit sig mot mig för att hindra mitt ärliga uppsåt. Nu var jag verkligen arg, och det på rama allvaret! Men jag har lärt mig att resignera inför det oundvikliga, så det var ej annat att göra än att ställa sig på landsvägen och reparera i vanlig ordning. Och jag fick efter åtskillig möda ringen tät igen.

Men nu började hela den långa resans besvärliga del. Vägen mellan Viken och Alanäs var endast delvis under byggnad. För öfvrigt var den nästan obefintlig, bestående af nästan ofarbara skogsvägar genom moras, lergröpper och hyggen med ris och bråte. Därtill kom, att marken nu genom flera veckors ihållande rägn blifvit fullkomligt upplöst. Jag har knappt i mitt lif råkat värre ut. Och på de stycken af den blifvande vägen, som hade brutits eller voro under arbete var det i ingen mån bättre att komma fram. Ty dessa vägbitar utgjordes mest af utkörd sprängsten utan fyllning eller makadam, eller af påfylld lervälling, som man hälst gick runt omkring. Det var icke liten väglängd, som jag tog mitt parti och tog cykeln på ryggen. Hur jag såg ut om fötterna vill jag inte ens antyda.

Hur som hälst var det en ytterst påfrestande vandring, såväl för kropp och material, som för humöret. Jag glömmer den färden aldrig!

cykel

Vägen höll sig mot slutet jämte den stora Flåsjöns strand, och som den förut under dagens lopp så tryckande disigheten gaf rum för solskensväder. Det var åtminstone en ljuspunkt i eländet!

Till slut nådda jag vid middagstid Alanäs kyrkby, vackert belägen på en i Flåsjön utskjutande udde eller halfö, och jag var då säker om att ha åkt och gått sammanlagt åtminstone 6 à 6½ mil. Jag hade ännu något öfver en timma innan tåget skulle gå i ordinarie tid från Löfberga, och hade en bil stått att uppbringa i Alanäs, så hade jag ändå, trots alla vidrigheter, nått mitt mål. Nu insåg jag det omöjliga, uppsökte telegraminlämningsstationen för telegrams afsändande hem, samt tog därefter saken lugnt på gästgifvaregården, där nu faktiskt en ordentlig middag blott var en ringa lön för den utståndna mödan.

Då man kommer från Norge och fjällen verkar nejden kring Flåsjön och Alanäs flack och enformig. Trakten tillhör Jämtlands silurområde, och berg med alunskiffer förekomma. Därför är också vegetationen på sina ställen osedvanligt rik, särskildt i betraktande af det nordliga läget. Man skall dock veta att denna trakt ligger intill Ångermanlands nordvästra hörn, samt ungefär i jämnhöjd med Umeå!

Sedan matfrågan för dagen blifvit tillfredsställande löst, hade jag inga större intressen. En så strapatserande färd kan suga så pass mycket must ur en, att man förlorar det mest bornerande naturintresset.

Den 29 km långa vägen ner till Löfberga förmådde icke häller afvinna mig något entusiastiskt utbrott af förtjusning. Maken till backig väg var länge sedan jag skådade. Om icke möjligen den gamla landsvägen öfver Hindershöjden vid Råda i Värmland kan utgöra ett motstycke, som värdigt kan upptaga täflan. Här var det veritabel sjögång. Knappt hade man kommit upp på krönet af en backe, förrän det ånyo bar utför i en svindlande svacka. Upp och ner, upp och ner bar ständigt färden, och faktiskt kunde man bli sjösjuk. Backarna voro icke måttliga häller. På sina ställen kunde man inte släppa på utför häller, då det frestade bromsen för hårdt, och uppför fick man rent af pressa cykeln.

Kl. 5 anlände jag till Löfberga i st.f. kl. 1.20, inberäknadt då i denna tid middagsuppehållet å gästgifvaregården i Alanäs. Mer än ett tåg finns icke om dagen å denna bana. Det blef följaktligen att taga saken lugnt till påföljande dag. Både kropp och maskin hade slitit ondt; dock var, sanningen att säga, maskinen i sämre kondition än kroppen, som nog hade stått ut ännu ett par mil, om det så gällt. Cykeln var verkligen ganska skavankig. Den hade icke tålt ännu en mil. Eljest hade jag måhända fortsatt ner till Ström, Jämtlands blifvande andra stad, som jag nu icke fick se.

På gästgifvaregården i Löfberga fick jag ett halfsnuskigt rum. Omgifningarna lockade icke till några utflykter. Det var snarare ett fult landskap. Jag kröp därför tämligen snart i säng, hvilket antagligen var det bästa som under de förhandenvarande omständigheterna kunde göras. Och det var säkerligen det bästa sättet att få de tråkiga timmarna i Löfberga att gå.

Om hemresan skall jag fatta mig kort. Jag afreste vid ½ 2-tiden påföljande dag, åt middag i Ulriksfors och slöade för resten den ohyggligt långa vägen ner till Östersund, dit vi ankommo först efter mörkrets inbrott. Jag lyckades erhålla sofplats. Och så lyckades jag, på den halftimme tåguppehållet i Ö varade, springa upp i staden, där jag i en rakstuga blef af med en hel veckas vildt växande skägg. Man befann sig ju nu gunås i civiliserade trakter! Detta märktes särskildt i Bräcke, där jag inmundigade en alldeles härlig supé med allsköns läckerheter i dessa dyrtider. Heder åt Bräcke som matställe!

Och så var denna långa resa lyckligen afslutad. Många kilometer blef det sammanlagdt, och mycket fick jag också se. Vidrigheter och missräkningar var det också godt om. Och vädret var ju nästan hela tiden rägnigt och obehagligt. Hade det varit på sommaren, så skulle resan ha blifvit i ett helt annat tempo. Då skulle vi ha turistat en smula samtidigt, gjort en tripp till Namsendalen och Grong, samt på svenska sidan måhända Kvarnbergsvattnet och Jonnsjön. Och då hade säkerligen färden ner till Östersund blifvit en annan.

Eller också, hvilket är mera antagligt, hade jag vändt i Sörli, återvändt till Trondhjem, kanske från Namsos på båt, samt tagit vägen hem genom Norge, exempelvis via Kristiania. Mycket skulle ha kunnat göras af denna färd.

193

lördag 15 mars 2014

Vägen syntes aldrig taga slut

Måndagen den 1:sta oktober (1917) hade jag alltså ej kommit längre än till Bågede, vid öfre delen af Strömsvattnet. Och jag som skulle ha varit i Stockholm! Nu gällde det att ta friska tag, ty i dag gällde det att nå Inlandsbanan. Jag var alltså uppe i otta. Redan kl. 6 var jag redo att starta, sedan kaffe och några smörgåsar vederbörligen konsumerats.

Det var bitande kallt på morgonen och rimfrost täckte mark och träd. Men jag var ju väl klädd, så det var närmast skönt, att det var kyligt.

Till en början var vägen utmärkt, efter förhållandena åtminstone, och jag började antaga i mitt stilla sinne, att talet om den dåliga vägen var en myt. Gästgifverskan på hotellet sade att vägen till Torsfjärden var bra, men sedan kom den nyanlagda vägen, och den visste hon inget om, men trodde att den borde vara lös och mindre lämplig för cykel, såsom varande nyanlagd.

Vägen till Torsfjärden var snart tillryggalagd, och jag såg vid vägskälet den fina gamla vägen försvinna neråt sjön. Här vid Torsfjärden är ångbåtsbrygga, och hit har vägen förut räckt, men icke längre. Det märktes nu strax, att det icke gick med samma lätthet att fortsätta. I midten af vägen var det för löst, så där kunde man icke åka. Och kanterna voro visserligen vanligen hårdare, men i gengäld voro de småknöliga, och det gör icke humöret lätt på en cyklist- till på köpet voro alla knölarna hårt tillfrusna och därför så mycket värre. De sleto ringarna förskräckligt.

Nu upphörde all bygd, sedan strax bortom Torsfjärden en ensam gård, ett stycke från vägen, passerats. Sedan vidtog blott de stora, djupa, susande skogarna. En och annan gång kom man upp på en höjd, så att en utsikt höjde sig öfver trädtopparna och blottade det vackra sjöområdet. Men så försvann man i skogens djup igen. Ofta passerades långa myrar. Vägen var ju godt lagd, äfven om vägbanan ännu var lös och icke hunnit sätta sig. Men det gick ju ändå an så länge det var fruset.

Väglängden som låg framför mig hade uppgifvits till 5 mil. Tåget från Löfberga skulle gå mellan 1 och 2 – jag minns icke precis – och jag hade beräknat att kunna åka de 5 milen på 7 timmar, eller från 6 till 1. Hade vägen blott varit någorlunda skaplig, så borde ju detta också ha gått fint, ty på normal väg borde väl denna väglängd icke ha tagit mer än 4 timmar. Jag hade alltså – syntes det mig – reserverat rikligt med tid för oförutsedda händelser.

Men jag fick snart nog för titta. Först kom en uppförsbacke, som var så lång, att den aldrig höll på att taga slut. Och sedan blef vägen successivt allt sämre. På sina ställen utgjordes den blott af veritabla vallar af utkörd stenskärf, och det fordrades utsökt skicklighet att manövrera cykeln, så att icke ringarna blefvo totalt sönderskurna af den hvassa skiffern som här utgjorde vägmaterialet. Långa sträckor måste jag hoppa af och leda maskinen för att icke riskera ringarna. Dem måste jag nämligen nu vara rädd om, ty förrådet af gummi att laga med var tämligen minimalt. Hade jag råkat ut för olyckan här i midt i skogen, så hade jag stått där vackert.

Jag prisade på sätt och vis ändå den vackra, klara dagen med dess kyla, ty den frusna vägen gjorde likväl framkomsten lättare. Men den tillfredsställelsen fick jag icke länge behålla. Ju längre det led på morgonen, desto mildare blef det, då himlen i ett huj blef gråblaskig. Det snöslaskade en stund, och inom en kort stund var vägen fullkomligt upptinad. Nu visade sig med en gång alla deras mindre goda sidor, som hittills varit dolda. Det blef nu löst och obehagligt tungt, hvarförutom själfva vägen i och för sig blef i allt sämre skick ju längre jag kom.

Spåren efter vägbyggnaden började nu bli alltmera talrika. Stakningen stod kvar, kärror och material stodo stundom kvar jämte vägen, och en och annan gång uppenbarade sig en barack för vägarbetarne, hvilka i ett anfall af galghumor hade försett kåkarna med diverse inbjudande skyltar, samt påskrifter, sådana som ”Hôtel Skogen”, o.d. de ställen där jag måste hoppa af och gå blefvo allt talrikare. Vägen syntes aldrig taga slut.

Dock, så småningom uppnådde jag trakter som visade spår af kulturens närhet, såsom myrslogar, och en och annan vedtrafve osv, och efter den beräkning jag var i stånd att göra ang. tiden, så borde jag i detta laget vara i Alanäs, det första målet för dagen, därifrån sedan gammal väg leder ner till Löfberga.

Slutligen mötte jag i en lång utförsbacke de första människorna, en gumma med en pojke. Men det var med nöd de förstodo svenska, när jag frågade dem om huru långt det var till bygden. Det skulle blott vara en liten bit, sades det. Emellertid blef den biten nog så lång.

Ändtligen uppenbarade sig en större sjö, som jag mycket riktigt antog var Flåsjön. Resehandbok och kartor hade jag lämnat kvar i min kappsäck i Sem, så jag mindes inte lokaliteterna så värst noga, men att jag borde vara i Alanäs, det hade jag något så när klart för mig. Jag passerade en såg af blygsamt utseende, och kom fram till en gård, som var försedd med telefon, och såg ut att vara något sorts skogvaktarboställe eller dylikt.

En 12 års flicka, som jag mötte, såg ut att alldeles tappa koncepterna vid min åsyn. Då jag frågade henne om Alanäs etc., visade hon en fullkomligt oförstående uppsyn. Hon förstod antagligen inte ett ord af vad jag sade. Allmogens barn på dylika isolerade platser se naturligtvis ytterst sällan främlingar, och när en sådan uppenbarar sig, så tappa de alldeles fattningen. Så äfven denna tösen. Jaga försökte alla möjliga meningar, men hon bara stirrade. Slutligen sade jag: ”Men du kan väl åtminstone säga hvem som bor i den där stugan där uppe?” och då kom det till sist: ”Annerscha, vett-ja!”

Jag begaf mig upp i stugan och fick där veta, att detta stället ingalunda var Alanäs, utan ”Viken”, samt att det till Alanäs var två, om inte närmare tre mil, till Löfberga i alla händelser mer än 5 mil. Till Alanäs skulle det dessutom knappast vara väg. Båten till Löfberga hade redan gått på morgonen.

Där stod jag nu, och jag vill inte påstå att humöret var något vidare att skryta af. För mig hade uppgifvits, att det skulle vara 7 mil till Löfberga. Och då det mellan Löfberga och Alanäs är 29 km, samt mellan ”Viken” och Alanäs 2 mil, så skulle jag på 5 timmars tid icke ha åkt mer än ca 2 mil, hvilket ju är alldeles omöjligt. Faktiskt hade jag redan åkt 5 mil, och hade bortåt 5 mil kvar.

Nu åkte min föresats att nå Stockholm på onsdagen fullständigt i skrinet. Att åka 5 mil på något mer än två timmar, var något som jag icke ville åtaga mig, icke ens på den allra finaste landsväg, mycket mindre då, då jag redan på dagen hade lika lång vägsträcka bakom mig och en nästan obefintlig väg.

onsdag 12 mars 2014

Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt

Oktober 1917

AngfartygetTuristen3b Jag uppsökte nu telefonstationen, där jag fick afsända ett par telegram – till Wetterstedt om min försenades ankomst, samt till Astri om min lyckliga återkomst till landet. Och så telefonerade vi ner till ”Turisten”, som just anländt och låg förtöjd vid bryggan, att jag skulle få komma ner och få en lunch, som nu verkligen var behöflig. Tiden hade nu ramlat iväg inemot middagsdags på dagen. Jag tror hon var ungefär 1. Så svängde jag vidare utför backen och stod ett par minuter senare på ”Turistens” däck.

Det kändes egendomligt att åter befinna sig inom civilisationens råmärken, om man nu kan tala om sådana i Frostviken. Emellertid Frostviken all heder! Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt, där på sin höjd en eller annan lappkåta representerade mänsklig tillvaro. Och så träffar man på solidt bebyggda gårdar, rikt förgrenadt telefonnät, präktiga skolhusbyggnader och en magnifik järnbro för landsvägen. Skulle tro att det duger! Själfva samhället Frostviken var jag icke upp till, utan skådade endast på afstånd, men icke häller det vittnade om torftighet, såvidt jag kunde se.

gäddedef Ångbåtsbryggan ligger strax nedanför Gäddedeforsen eller – fallet, en storartad naturföreteelse, dock mera svensk än norsk. Kvarnbergsvattnet afbördar här sina vattenmassor i Hetögeln. Fallet är c:a 15 meter högt och mycket bredt. Under högflod bör det göra ett imponerande intryck.

Tiden medgaf icke några utflykter i detta intressanta landskap – af utsikter hade man ju dessutom nu fått så mycket, att man kunde vara trött för ett tag. Jag tyckte nu till en början mera om mat, och försvann hastigt nog under ”Turistens” däck, där en välvillig jämtlandstös serverade en rikligt tilltagen lunch, bestående af smörgåsbord, stekta ägg, stekt laxöring (härligt!) samt kaffe. (Kaffet var dock här af en helt annan valör än i Norge!)

Sålunda förplägad stod jag nu redo att använda eftermiddagen. Och hade jag nu vetat, hvad jag visste en dag senare, så hade jag visligen stannat och användt min söndagseftermiddag på helt annat sätt. Då hade jag stannat i Frostviken och sett mig omkring i det fagra landskapet, gjort en tur uppåt Kvarnbergsvattnet och njutit af den enda verkligt vackra solskensdagen på hela resan. Och så hade man ätit godt på båten och påföljande dag följt med denna på färden utför Ströms Vattudal. Men nu beherrskades jag af min fixa idé att hinna Inlandsbanan och dermed Stockholm så fort som möjligt. Att hinna dit till måndag morgon var nu naturligtvis ogörligt, men om jag nu startade på cykel, skulle jag vara där åtminstone på tisdag morgon.

Turlista Det befanns nämligen vara ett aber med båtturerna. Dessa voro nämligen omlagda och halfverade, så att båten gick endast ner till Bågede första dagen, hvarefter en annan båt fortsatte dagen därpå ner till Ström. Följde jag med båtarna, så hade jag visserligen en bekväm och härlig tur, men kunde inte komma till Stockholm förrän på onsdagen. Vidare blefve resan naturligen äfven åtskilligt dyrare.

Jag hade på kartan i Sveriges kommunikationer sett, att det stod utsatt stor, allmän landsväg mellan Frostviken och Löfberga stn på Inlandsbanan. För yttermera visso tittade jag i Jämtlands läns kalender, som fanns ombord på båten, och där stod samma väg också mycket riktigt utsatt. Jag förfrågade mig hos kaptenen och maskinisten ombord, men de visste ingenting med säkerhet, om hurudan vägen var. De trodde den skulle vara dålig. Vidare sökte de afbräcka mig för väglängden, som skulle vara så afsevärd, minst 12 mil. Jag skulle följaktligen inte hinna. Hade jag varit klok, så hade jag lytt deras råd, men jag tänkte som så, att en sjöman har nog inte riktigt reda på landvägen. Jag borde naturligtvis ha ringt upp gästgifvaregården eller någon annan förståsigpåare och inhämtat verkligt besked, men jag hade brådtom och körde iväg i ogjort väder.

Till en början var vägen god, och jag rullade friskt undan. Mellan Gäddede och Bågede är 24 km och det borde vara en passande väglängd för eftermiddagens tur. Vägen gick till en början utmed Hetögelns östra strand, och panoramat var nog så ståtligt. Bakom den solglittrande sjön, kransad af den specifikt allvarliga jämtska granskogen, som inte finns någon annanstädes, reste sig fjällen. Västerut lågo en lång rad blåhvita klumpar: Muru-fjället – delvis liggande i Norge – samt andra norska fjäll, den spetsiga Mannehatten etc. Och söderut höjde Munsfjället sin hjässa. Men såsmåningom aflägsnade sig vägen från sjön tills den efter c:a en mils fart åter närmar sig densamma.

2232x Jag nalkades nu ett lågfjäll, Kalberget, af egendomligt formation, c:a 700 m högt, sluttande från landsidan och med tvärbrant stup direkt i sjön. Det tog sig mycket egendomligt ut. Här utmed sjön, midt för Munsfjället, ligger Fågelbergets gästgifvaregård, och här kunde bli lämpligt att hvila benen en stund, medan strupen vardt läskad af något lämpligt vått. Men så, efter en stund bar det af igen, och mot vägen fanns ännu inget egentligt att anmärka. Jag färdades nu fram genom välodlad bygd med – efter hvad det syntes – stora och välbärgade gårdar, somliga tydande på storbönder. Landskapet var synnerligen vackert; särskildt utsikten från Fågelberget norrut öfver Hetöglen, mot Kalberget med byn Håkafot vid dess fot, var synnerligen enastående.

Från Fågelberget hade jag nu ytterligare litet öfver milen, men det gick raskt nog, och det dröjde ej synnerligen länge, förrän jag närmade mig sjöns ända, där själva Bågedet, d.v.s. en bågformig fors mellan två sjöar, vidtager. Strax nedanför edet, i ett charmant läge vid Strockvattnet, svängde jag in på gården vid Bågedets turisthotell, och nu fick det vara nog för denna dagen. Jag hade tillryggalagt c:a 57 km.

bågede I Bågede var jag ensam ”turist”, men vardt omhuldad på bästa sätt i det förstklassiga hotellet, där jag fick ett utmärkt rum med öppen spis och flammande brasa, samt ett välförsedt kvällsvardsbord, där jag gjorde all heder åt biffstekarna och det varma teet, som gjorde synnerligen godt i kroppen; ty man blir en smula dufven och ruskig efter en 5 – 6 mils fart på dagen.

I annexet, där maten serverades, fanns i hallen ett godt piano, och ensam i byggnaden vid det klara månskenets ljus, som flödade in i rummet, förfärdigade jag en forssymfoni, så god som mången annan, ackompanjerad af forsens höga brus därutanför.

Vissa av bilderna är klickbara för källa.