Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt

Oktober 1917

Jag uppsökte nu telefonstationen, där jag fick afsända ett par telegram – till Wetterstedt om min försenades ankomst, samt till Astri om min lyckliga återkomst till landet. Och så telefonerade vi ner till ”Turisten”, som just anländt och låg förtöjd vid bryggan, att jag skulle få komma ner och få en lunch, som nu verkligen var behöflig. Tiden hade nu ramlat iväg inemot middagsdags på dagen. Jag tror hon var ungefär 1. Så svängde jag vidare utför backen och stod ett par minuter senare på ”Turistens” däck.

Det kändes egendomligt att åter befinna sig inom civilisationens råmärken, om man nu kan tala om sådana i Frostviken. Emellertid Frostviken all heder! Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt, där på sin höjd en eller annan lappkåta representerade mänsklig tillvaro. Och så träffar man på solidt bebyggda gårdar, rikt förgrenadt telefonnät, präktiga skolhusbyggnader och en magnifik järnbro för landsvägen. Skulle tro att det duger! Själfva samhället Frostviken var jag icke upp till, utan skådade endast på afstånd, men icke häller det vittnade om torftighet, såvidt jag kunde se.

Ångbåtsbryggan ligger strax nedanför Gäddedeforsen eller – fallet, en storartad naturföreteelse, dock mera svensk än norsk. Kvarnbergsvattnet afbördar här sina vattenmassor i Hetögeln. Fallet är c:a 15 meter högt och mycket bredt. Under högflod bör det göra ett imponerande intryck.

Tiden medgaf icke några utflykter i detta intressanta landskap – af utsikter hade man ju dessutom nu fått så mycket, att man kunde vara trött för ett tag. Jag tyckte nu till en början mera om mat, och försvann hastigt nog under ”Turistens” däck, där en välvillig jämtlandstös serverade en rikligt tilltagen lunch, bestående af smörgåsbord, stekta ägg, stekt laxöring (härligt!) samt kaffe. (Kaffet var dock här af en helt annan valör än i Norge!)

Sålunda förplägad stod jag nu redo att använda eftermiddagen. Och hade jag nu vetat, hvad jag visste en dag senare, så hade jag visligen stannat och användt min söndagseftermiddag på helt annat sätt. Då hade jag stannat i Frostviken och sett mig omkring i det fagra landskapet, gjort en tur uppåt Kvarnbergsvattnet och njutit af den enda verkligt vackra solskensdagen på hela resan. Och så hade man ätit godt på båten och påföljande dag följt med denna på färden utför Ströms Vattudal. Men nu beherrskades jag af min fixa idé att hinna Inlandsbanan och dermed Stockholm så fort som möjligt. Att hinna dit till måndag morgon var nu naturligtvis ogörligt, men om jag nu startade på cykel, skulle jag vara där åtminstone på tisdag morgon.

Det befanns nämligen vara ett aber med båtturerna. Dessa voro nämligen omlagda och halfverade, så att båten gick endast ner till Bågede första dagen, hvarefter en annan båt fortsatte dagen därpå ner till Ström. Följde jag med båtarna, så hade jag visserligen en bekväm och härlig tur, men kunde inte komma till Stockholm förrän på onsdagen. Vidare blefve resan naturligen äfven åtskilligt dyrare.

Jag hade på kartan i Sveriges kommunikationer sett, att det stod utsatt stor, allmän landsväg mellan Frostviken och Löfberga stn på Inlandsbanan. För yttermera visso tittade jag i Jämtlands läns kalender, som fanns ombord på båten, och där stod samma väg också mycket riktigt utsatt. Jag förfrågade mig hos kaptenen och maskinisten ombord, men de visste ingenting med säkerhet, om hurudan vägen var. De trodde den skulle vara dålig. Vidare sökte de afbräcka mig för väglängden, som skulle vara så afsevärd, minst 12 mil. Jag skulle följaktligen inte hinna. Hade jag varit klok, så hade jag lytt deras råd, men jag tänkte som så, att en sjöman har nog inte riktigt reda på landvägen. Jag borde naturligtvis ha ringt upp gästgifvaregården eller någon annan förståsigpåare och inhämtat verkligt besked, men jag hade brådtom och körde iväg i ogjort väder.

Till en början var vägen god, och jag rullade friskt undan. Mellan Gäddede och Bågede är 24 km och det borde vara en passande väglängd för eftermiddagens tur. Vägen gick till en början utmed Hetögelns östra strand, och panoramat var nog så ståtligt. Bakom den solglittrande sjön, kransad af den specifikt allvarliga jämtska granskogen, som inte finns någon annanstädes, reste sig fjällen. Västerut lågo en lång rad blåhvita klumpar: Muru-fjället – delvis liggande i Norge – samt andra norska fjäll, den spetsiga Mannehatten etc. Och söderut höjde Munsfjället sin hjässa. Men såsmåningom aflägsnade sig vägen från sjön tills den efter c:a en mils fart åter närmar sig densamma.

Jag nalkades nu ett lågfjäll, Kalberget, af egendomligt formation, c:a 700 m högt, sluttande från landsidan och med tvärbrant stup direkt i sjön. Det tog sig mycket egendomligt ut. Här utmed sjön, midt för Munsfjället, ligger Fågelbergets gästgifvaregård, och här kunde bli lämpligt att hvila benen en stund, medan strupen vardt läskad af något lämpligt vått. Men så, efter en stund bar det af igen, och mot vägen fanns ännu inget egentligt att anmärka. Jag färdades nu fram genom välodlad bygd med – efter hvad det syntes – stora och välbärgade gårdar, somliga tydande på storbönder. Landskapet var synnerligen vackert; särskildt utsikten från Fågelberget norrut öfver Hetöglen, mot Kalberget med byn Håkafot vid dess fot, var synnerligen enastående.

Från Fågelberget hade jag nu ytterligare litet öfver milen, men det gick raskt nog, och det dröjde ej synnerligen länge, förrän jag närmade mig sjöns ända, där själva Bågedet, d.v.s. en bågformig fors mellan två sjöar, vidtager. Strax nedanför edet, i ett charmant läge vid Strockvattnet, svängde jag in på gården vid Bågedets turisthotell, och nu fick det vara nog för denna dagen. Jag hade tillryggalagt c:a 57 km.

I Bågede var jag ensam ”turist”, men vardt omhuldad på bästa sätt i det förstklassiga hotellet, där jag fick ett utmärkt rum med öppen spis och flammande brasa, samt ett välförsedt kvällsvardsbord, där jag gjorde all heder åt biffstekarna och det varma teet, som gjorde synnerligen godt i kroppen; ty man blir en smula dufven och ruskig efter en 5 – 6 mils fart på dagen.

I annexet, där maten serverades, fanns i hallen ett godt piano, och ensam i byggnaden vid det klara månskenets ljus, som flödade in i rummet, förfärdigade jag en forssymfoni, så god som mången annan, ackompanjerad af forsens höga brus därutanför.

Vissa av bilderna är klickbara för källa.