Jag hinner icke spinna händelsernas tråd

7/12 1917

Så långt har det nu alltså dragit hän! Hela två månader är jag efter i min nedteckning! Jag hinner icke spinna händelsernas tråd. Knappast karda ullen en gång! Faktum är att min tid är mera splittrad nu än någonsin tillförne. Jag trodde i Forsbacka, att när jag komme till Storängen, så skulle det bli så godt om tid för mina käraste sysselsättningar. Men det blef tvärtom! Astri säger, att jag är aldrig hemma, och klagar bittert däröfver. Och så jag är hemma, är jag inte hemma, säger hon. Är inte hemstämd tillräckligt för den intima samklangen i hemmets symfoni. Måhända har hon delvis rätt!

Jag har mitt arbete och mitt kontor i staden, reser dit vanligen 9.17, och återvänder i regel kl. 5.17, någon gång tidigare, någon gång senare på aftonen, då det är något jag önskar stanna inne för. Lunch äter jag ju inte hemma, utan hos Mor i Observatorielunden. Alltså är det endast kvällar och morgnar, som hemmet förfogar öfver. Och morgonen vill och måste jag anslå till mina studier. På kvällen blir Astri fort sömnig och går och lägger sig 8 à ½ 9. Ty Kaj väcker henne 5 à ½ 6 på morgonen, och därför måste hon lägga sig tidigt nog. Det inses däraf, att samvaron i hemmet inte blir så lång.

Så har jag min vedhuggning, som tager bortåt en halftimme om dagen af den redan förut knappt tillmätta ”hem”tiden, samt passningen af värmepannan för värmeledningen. Drager jag detta ifrån, så blir det sannerligen icke mycket kvar. Astri har rätt att klaga, men hur skall man göra. Hon sade igår, att hon nästan längtade tillbaka till Forsbackatiden, därför att då fick hon åtminstone rå om mig litegrann.

Jag kan inte säga, att jag utnyttjar Stockholms närhet häller, såsom jag från början hade tänkt mig. Biblioteken och dess skatter ha hittills fått vara ifred, sorgligt nog. Det enda jag tagit mig tid till, har varit symfonikonserterna på torsdagskvällarna. Dem har jag rätt flitigt besökt, och har från dem många vackra minnen.

Af programmen minnes jag nu ej mer än en del. Något af det vackraste jag hört, var Mahlers: ”Lieder eines fahrendes Gesellen”, som sjöngos af David Hesse till en rent bedårande orkesterkolorit. Jag älskar Mahler och hans ljusa, spröda, bisarra klanger! Jag vill påstå att dessa sånger är det bästa jag har i behållning från denna säsong.

Äfvenså minnes jag Sibelius sjudande vårsång såsom något utomordentligt. Jag vill ej påstå, att Sibelius eljest hör till mina bästa, men denna Vårsång hade ett patos och en praktfull instrumentering, som ovillkorligen måste gripa.

Brahms violinkonsert (D-dur), spelad af wienaren Busch, med anspråkslösaste framträdande, men lidelsefull bravur – och samtidigt fullaste förståelse af Brahms djupaste intentioner – hör också till det, som från denna höst mest har etsat sig fast.

Kanske bör jag äfven nämna Korngolds sensationella Sinfonietta, trots diminutivet kanske det längsta musikstycke jag hört, om ej möjligen någon af Bruckners symfonier kommer lika långt i den vägen. Korngold, som var 14 år, då han skref denna symfoni, har här uppbådat alla instrumentets resurser, och fått till stånd ganska fenomenala klangeffekter – han använde sålunda äfven piano och celesta. Det är ju möjligt att kritiken hade rätt, som gick ganska hårt åt honom, det betonades jämsides med ett oförbehållsamt erkännande af den förbluffande virtuositeten i orkesterbehandlingen, att symfonin saknade dels sammanhang, dels ropunkter orkestern arbetade mestadels i ett tungt fortissimo, utan rast eller ro. Det låg något oerhördt jäktadt öfver det hela, som stötte en.

Men att orkestern var mästerligt behandlad, det kunde ingen frångå. Det är ju i själfva verket rent vidunderligt att tänka sig ett dylikt jätteverk, skrifvet af en fjortonåring. Man måste ju betänka, att bakom en dylik prestation måste ligga år af studier. Och hur ung hade han då varit när han började? Man har sensationellt utpuffat Korngold som en Mozart redivivas, med hvad rätt, låter jag vara osagdt. Att han är, eller var, ett vidunderligt underbarn kan dock icke frånkommas!

Kritikerna anmärkte väl mycket långods. Han hade väl ”aflyssnat” sin Strauss och Puccini, Mahler, en del andra att förtiga. Men en självständig musik af en fjortonåring vore väl ändå väl mycket begärdt, synes det mig. – Jag går med nöje på nästa Korngoldkonsert.

Äfven ett par nya svenskar ha varit representerade i höst. Atterberg har fått spelad ouvertyren till sin ”Härvard Harpolekare” och Lindberg sin symfoni i F. bägge styckena minnes jag gärna. De voro en god exponent för svensk, modern musik. Lindberg fick dock kritik för sin symfoni.

Ja, det har ju varit massor af andra saker på programmen. Dvoraks D-moll-symfoni var ju mycket rolig att höra, eftersom jag så väl känner till densamma från våra à quatre-mains-spelningar. Dock fick han mycket skäll.

En upplevelse till var Bruckners D-moll-symfoni – 3:an. Den var verkligen storartad! Den känna vi ju också till från vår spelning. Tänk en sådan första sats! Och scherzot sedan!

Många andra fina saker skulle väl vara att ihågkomma, men jag måste väl lämna musiken, trots att den är ett kärt ämne.