Oblidkeliga öde!

Oktober 1917

Men att stanna i Viken var häller intet nöje, därför framåt! Kl. var ännu icke mer än 11 på dagen, och jag hade ännu icke förlorat allt ur sikte, ty tåget kunde ju möjligen vara afsevärvdt försenadt.

Men jag hann icke mer än ¼ mil förrän bakringen på nytt exploderade med en olycksbådande knall. Oblidkeliga öde! Det såg ut som skulle alla onda makter ha sammansvurit sig mot mig för att hindra mitt ärliga uppsåt. Nu var jag verkligen arg, och det på rama allvaret! Men jag har lärt mig att resignera inför det oundvikliga, så det var ej annat att göra än att ställa sig på landsvägen och reparera i vanlig ordning. Och jag fick efter åtskillig möda ringen tät igen.

Men nu började hela den långa resans besvärliga del. Vägen mellan Viken och Alanäs var endast delvis under byggnad. För öfvrigt var den nästan obefintlig, bestående af nästan ofarbara skogsvägar genom moras, lergröpper och hyggen med ris och bråte. Därtill kom, att marken nu genom flera veckors ihållande rägn blifvit fullkomligt upplöst. Jag har knappt i mitt lif råkat värre ut. Och på de stycken af den blifvande vägen, som hade brutits eller voro under arbete var det i ingen mån bättre att komma fram. Ty dessa vägbitar utgjordes mest af utkörd sprängsten utan fyllning eller makadam, eller af påfylld lervälling, som man hälst gick runt omkring. Det var icke liten väglängd, som jag tog mitt parti och tog cykeln på ryggen. Hur jag såg ut om fötterna vill jag inte ens antyda.

Hur som hälst var det en ytterst påfrestande vandring, såväl för kropp och material, som för humöret. Jag glömmer den färden aldrig!

cykel

Vägen höll sig mot slutet jämte den stora Flåsjöns strand, och som den förut under dagens lopp så tryckande disigheten gaf rum för solskensväder. Det var åtminstone en ljuspunkt i eländet!

Till slut nådda jag vid middagstid Alanäs kyrkby, vackert belägen på en i Flåsjön utskjutande udde eller halfö, och jag var då säker om att ha åkt och gått sammanlagt åtminstone 6 à 6½ mil. Jag hade ännu något öfver en timma innan tåget skulle gå i ordinarie tid från Löfberga, och hade en bil stått att uppbringa i Alanäs, så hade jag ändå, trots alla vidrigheter, nått mitt mål. Nu insåg jag det omöjliga, uppsökte telegraminlämningsstationen för telegrams afsändande hem, samt tog därefter saken lugnt på gästgifvaregården, där nu faktiskt en ordentlig middag blott var en ringa lön för den utståndna mödan.

Då man kommer från Norge och fjällen verkar nejden kring Flåsjön och Alanäs flack och enformig. Trakten tillhör Jämtlands silurområde, och berg med alunskiffer förekomma. Därför är också vegetationen på sina ställen osedvanligt rik, särskildt i betraktande af det nordliga läget. Man skall dock veta att denna trakt ligger intill Ångermanlands nordvästra hörn, samt ungefär i jämnhöjd med Umeå!

Sedan matfrågan för dagen blifvit tillfredsställande löst, hade jag inga större intressen. En så strapatserande färd kan suga så pass mycket must ur en, att man förlorar det mest bornerande naturintresset.

Den 29 km långa vägen ner till Löfberga förmådde icke häller afvinna mig något entusiastiskt utbrott af förtjusning. Maken till backig väg var länge sedan jag skådade. Om icke möjligen den gamla landsvägen öfver Hindershöjden vid Råda i Värmland kan utgöra ett motstycke, som värdigt kan upptaga täflan. Här var det veritabel sjögång. Knappt hade man kommit upp på krönet af en backe, förrän det ånyo bar utför i en svindlande svacka. Upp och ner, upp och ner bar ständigt färden, och faktiskt kunde man bli sjösjuk. Backarna voro icke måttliga häller. På sina ställen kunde man inte släppa på utför häller, då det frestade bromsen för hårdt, och uppför fick man rent af pressa cykeln.

Kl. 5 anlände jag till Löfberga i st.f. kl. 1.20, inberäknadt då i denna tid middagsuppehållet å gästgifvaregården i Alanäs. Mer än ett tåg finns icke om dagen å denna bana. Det blef följaktligen att taga saken lugnt till påföljande dag. Både kropp och maskin hade slitit ondt; dock var, sanningen att säga, maskinen i sämre kondition än kroppen, som nog hade stått ut ännu ett par mil, om det så gällt. Cykeln var verkligen ganska skavankig. Den hade icke tålt ännu en mil. Eljest hade jag måhända fortsatt ner till Ström, Jämtlands blifvande andra stad, som jag nu icke fick se.

På gästgifvaregården i Löfberga fick jag ett halfsnuskigt rum. Omgifningarna lockade icke till några utflykter. Det var snarare ett fult landskap. Jag kröp därför tämligen snart i säng, hvilket antagligen var det bästa som under de förhandenvarande omständigheterna kunde göras. Och det var säkerligen det bästa sättet att få de tråkiga timmarna i Löfberga att gå.

Om hemresan skall jag fatta mig kort. Jag afreste vid ½ 2-tiden påföljande dag, åt middag i Ulriksfors och slöade för resten den ohyggligt långa vägen ner till Östersund, dit vi ankommo först efter mörkrets inbrott. Jag lyckades erhålla sofplats. Och så lyckades jag, på den halftimme tåguppehållet i Ö varade, springa upp i staden, där jag i en rakstuga blef af med en hel veckas vildt växande skägg. Man befann sig ju nu gunås i civiliserade trakter! Detta märktes särskildt i Bräcke, där jag inmundigade en alldeles härlig supé med allsköns läckerheter i dessa dyrtider. Heder åt Bräcke som matställe!

Och så var denna långa resa lyckligen afslutad. Många kilometer blef det sammanlagdt, och mycket fick jag också se. Vidrigheter och missräkningar var det också godt om. Och vädret var ju nästan hela tiden rägnigt och obehagligt. Hade det varit på sommaren, så skulle resan ha blifvit i ett helt annat tempo. Då skulle vi ha turistat en smula samtidigt, gjort en tripp till Namsendalen och Grong, samt på svenska sidan måhända Kvarnbergsvattnet och Jonnsjön. Och då hade säkerligen färden ner till Östersund blifvit en annan.

Eller också, hvilket är mera antagligt, hade jag vändt i Sörli, återvändt till Trondhjem, kanske från Namsos på båt, samt tagit vägen hem genom Norge, exempelvis via Kristiania. Mycket skulle ha kunnat göras af denna färd.

193

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan