söndag 27 april 2014

Så ha vi undervåningen!

Storängen 9/12 1917

Till höger i hallen kommer man genom en bred skjutdörr in i dagligrummet, vårt största och bästa rum. Väggen är här ungefär till manshöjd klädd med en hvit panel, och själfva väggen är grön – oljemålad papp med guldlist. Bjälkarna i taket äro friliggande, hvitlimmade och en smula skulpterade, hvilket tager sig förträffligt ut och förlänar rummet ett, en smula festligt och högtidligt intryck. I samma riktning verkar äfven den stora öppna spisen, monumental i sin enkla hvithet, utan någon som hälst dekoration.

clara2 Prydnaderna på spiselkransen utgöres dels af Ipsens härligt skurna kvinnobyst i terracotta, dels af mina vackraste, från alla Skandinaviens hörn hämtade mineralstuffar, ofta från grufvor, som jag själf haft mer eller mindre att göra med.

Detta rummet är vårt ”intelligensrum”. Här befinner sig den 5 meter långa, nu öfverfyllda bokhyllan, krönt af diverse småvaser och Astris uppsättning af blommande begonior – en från Astridagen kvarlefvande samling. Här står i blomsterburspråket den stora svarta Duisen-flygeln, en synnerligen dekorativ pjäs, dock tyvärr alltför sällan låtande oss njuta af sin sköna ton, då jag just aldrig får tid att ägna mig åt den.

storängen3a Strax intill inspireras blicken af Astris stora, färggranna bonad – ”Offereld”, som skänker hela rummet lif med sin högt mot skyn fladdrande låga, en symbol för den husliga härden. På den gröna kullen med dess flata stenar glöda och glimma bränderna, medan elden i en slöja af gråviolett rök skickar in sin uddiga flik med en härskara af gnistor upp i det lugna, blåa, mystiska töcknet, där demoner och troll föra sitt spel. Ett högeligen dekoratift stycke.

gobe1

gobe2 I sitt hörn står den stora hörnsoffan, som gjord efter mått, bjudande hemtrefnad i sin strategiska omfattning, liksom sägande: ”Nu har jag er här i min famn och släpper er icke så lätt!”. Brinner i den stora öppna spisen en muntert sprakande brasa, som kastar sitt sken på kamraten på väggen, och står på den glänsande rökbordsbrickan kaffet ångande i sina blåhvita koppar, så borde man kunna ha sig, i synnerhet om sällskapet är väl sammansatt och samtalets tråd spinnes med lätt hand. Får så äfven flygeln dominera sinnena en stund, så kan det knappast behöfvas så mycket mer för att hålla trefnaden uppe i önskvärd nivå.

Bokhyllan innehåller väl ännu väl mycket facklitteratur, som egentligen inte hör hemma här, utan i arbetsrummet, men åtskilligt annat finnes nog också, så nog kan man få göra för en stund, om man ligger på den kanten. Och sträfvandet fortgår, att plocka ur band efter band af ”Geologi” och ”Metallografi” upp på arbetsrummet och få dem ersatta med Strindberg, Ibsen, Björnson, Rydberg, Emerson, Shakespeare och Goethe. Många 25-öres-böcker skola inte få plats i den hyllan.

Astri har nedlagt arbete på att få vackra gardiner. Det är vackert hvitt linne med långa flätade fransar och spetsisättningar. Men de äro ännu icke färdiga.

Prydnaderna äro icke många. Astri gillar endast tomma väggar. Men Martins gamla, dekorativa kopparstick öfver Falu grufva har fått göra en blygsam början för att erinra om husfaderns yrke och stånd, och ”Dannemora”, ”Högborn”, ”Nordmark” och ”Persberg” kanske med tiden komma att göra sällskap. En symbol för den husliga fliten sitter i närheten af spisen, i form af en gipsrelief, föreställande en ung väfverska i full fläng vid väfstolen. Den är utförd af en Mariefredskonstnär, och utgör en lysningsgåfva af Astris vänner, den Asplundska konstnärsfamiljen.

_DSC0275ll Uppe i bjälkarna hänger den enkla järnkronan från Petrus Forsberg – konstsmeden – en bred, kallhamrad järnring med tre nedhängande kupor af blyinfattade katedralglas. 

Matsalen går i blågrönt och mörkgult. Detta rum utmärker sig endast genom sina färger. Men dessa äro verkligen harmoniskt afvägda. Jag har stått på tröskeln många gånger och njutit af färgackorden. Visserligen är rummet spartanskt enkelt, men ändå dröjer ögat med välbehag. De bastanta, blågröna möblerna äro desamma, som vi hade i Forsbacka, det grofva, tunga allmogebordet, renässansstolarna med de vridna benen, och skåpet med stora mattans färger, i rödbrunt och blommor i gråhvitt och blått och mörkbrunt.

Forsbacka-12a Men så ha vi fått ett nytt, större allmogeskåp, ett äkta leksandskt s.k. kronskåp, med årtalet 1790. Äfven detta skåp är orestaureradt och ser så förnämt ut med sina väl bibehållna färger, dämpade af ålderns patina. Det går i ungefär samma färger som det förra, hörnskåpet, men står på en högre social nivå än detta, som nog i alla sina dagar stått hos genuint bondfolk i Mockfjärd.

Gardinerna äro här blågröna, skiftande i färgen och harmoniera väl mot rummets gula tapeter. Öfver matbordet sprider en elektrisk lampa, bestående af en blank mässingsring, med flätad gul silkesfrans sitt diskreta ljus, och ger en sällsynt fin belysningsdager öfver det bohaget. Egentligen skulle det vara en gammaldags järn- eller kopparlykta i detta rum, men för färgens skull har jag satt dit den gula skärmen. Äfvenså borde det här ha varit blyinfattade fönster för att harmonien skulle bli mera fullständig. Men häråt är ingenting att göra. Vi få nöja oss med de jättestora blomfönster som nu finnes och som insläppa allt det ljus som den mörka skogen behagar släppa fram. Till våren skola vi ha mycket blommor både inne och ute. Nu på vintern blir väl kanske väl svårt och dyrt att hålla sig med en större uppsättning.

Köksafdelningen är ej något särskildt märkvärdig. Köket är bra, rätt stort, stor är också spisen – Husqvarna N:o 20 – en alldeles onödigt stor pjäs i vårt hushåll. Den slukar ved ohyggligt, ifall vi jämt skulle använda den. Men nu ha vi skaffat oss en spisapparat, för kort ved, och i och med användningen af densamma sjönk vedåtgången afsevärdt.

I undervåningen disponera vi ved- & kokskällare, tre matkällare, väl inredda, och egen tvättstuga, med pannmur och bassäng o.s.v. här står äfven värmepannan, hvars skötsel jag själf har omhändertagit. Panna och vedhuggning drager minst ½ tim. per dag, och ofta mera. Det stjäl mycken tid från min läsning. Men å andra sidan ger det mina muskler en välbehöflig träning, så att de slippa förtvina af brist på ansträngning.

fredag 4 april 2014

Nu skall jag presentera vårt nya hem!

8/12 1917

Två minuters väg från stationen ligger villan. Det är ju särskildt bekvämt för mig, som skall ut och in dagligen. Och på samma gång som det är nära till stationen, är det en smula avsides beläget. Det kan synas lustigt sagdt, då det blott är 2 min. från stationen. Men det är faktum. Knappast någon människa har väg åt vårt håll. Den myckna trafiken af ut- och infarande folk går norröfver, och vi bo rakt i söder från stationen. Faktiskt är det blott vår villa och en till, som ligger så till att folket har denna vägen att göra. Vi bo på Strandvägen – det låter något! – men alla andra, som också bo på Strandvägen, ha andra vägar att gå. Följaktligen se vi mycket litet folk utanför vår tomt. Detta är ju enbart glädjande. Att bo så nära och ändå få vara ifred.

Storängens_järnvägsstation_1910

Tågen komma och gå varje timme. Men de äro ett sällskap, som man nästan skulle sakna. De besvära oss icke. Det föra intet oväsen, och eftersom det är elektriska tåg, så ha vi ingen annan olägenhet af rök o.d. det går endast ett par tre ångtåg dagligen – ett på morgonen kl. 6, och ett på aftonen kl. 9, förutom möjligen ett eller annat extra på dagen.

Men de elektriska persontågen gå denna vinter hvarje timme – eller 17 min. öfver hvarje hel timme, utom på morgonen, då de gå oftare – hvar 40.de min. det sista tåget från Stockholm – teatertåget – går 12, midnatt. De båda tågen mötas på linien mellan Storängen och Dufnäs. Det är vanligen 2 minuters skillnad mellan dem, och det är lagom för mig att gå upp till stationen, då tåget från Stockholm just gått. Denna tidtabell gör, att man har rätt god klocka, bara i tågen.

Storängen_1917-1934

Så svänga vi då ner från den högt belägna stationen, utför en krokig backe, och äro omedelbart nere vid vår tomt. Det är Strandvägen N:o 2, (Storängens strandväg 3) eller åtminstone andra tomten i ordningen uppifrån. Den är belägen på nordsidan af den bergssträckning som till rätt betydande höjd drager fram från Järlasjön bortåt Dufnäs till. Vi ha följaktligen icke mycket af solen på vintern, ty då orkar hon icke upp öfver skogstopparna. Men på vintern är ju solen ändå icke så kraftig i sina verkningar. Å andra sidan få vi tillräckligt af solen på sommaren, ty då äro vi skyddade från den allra värsta hettan. Så en utmärkt sommarbostad ha vi.

storäng_den[4]

Tomten är dubbel och ganska stor uppe i backen bakom villan. Här finnes krocketplan, samt förresten godt om stora mossbelupna stenar med ormbunkar och små anläggningar, hvarå öfverstelöjtnant af Wetterstedt nedlagt mycket arbete. Trädgårdsmöbler äro till öfverflöd utplanterade öfverallt. Vi ha många ställen att slå oss ner på, och en härlig plats för middagsbordet på sommaren. Bakom tomten höjer sig ofvannämnda bergshöjd, med knallar och vildpark, och uppe på krönet har man en storartad utsikt öfver hela Söder, med dess kyrktorn, Hammarby sjö, Nacka Värdshus, Järlasjön, samt å andra hållet Lännerstavikarna af Saltsjön. Till denna utsikt är blott 5 min.s väg. Den blir rolig att ha i sommar.

Anton_Genberg_Järlasjön_från_Vattentornsberget
(Anton Genberg, Järlasjön)

Hvad utsikter beträffar, ha vi en kunglig sådan på ett litet större afstånd, nämligen vid Augustendalsvägen, jämte vägskälet till Nyckelviken. Höjden är för Stockholmsförhållanden rätt afsevärd. Icke mindre än 245 fot, d.v.s. 82 m öfver hafvet. Också är utsikten genom sitt läge ovanligt vidsträckt. Man ser icke blott hela Stockholm på afstånd, med alla dess torn och tinnar, från yttersta Kungsholmen till Värtagasverket, utan sedan jämväl hela Lidingön, från Värtan till Yttersta Elfvik. Ända uppemot Stocksund ser man. Vidare ser man Bogesunds slott höja sig öfver skogen utåt stora segelleden, hvilken man kan följa ända ut till Höggarnsfjärden och Vaxholmshållet. Söder- och västerut är öfverblicken äfven vidsträckt; man ser nog minst milen utåt trakten kring Drefviken, Erstavik och ända bort mot Huddinge. Det torde följaktligen vara en af de mest vidsträckta utsikterna i hela Stockholmstrakten. Och för att komma dit ha vi icke mer än 15 min.s väg. Där kommer jag att vistas rätt mycket i sommar, har jag tänkt.

Men låtom oss återvända hem igen!

Villan är arkitektoniskt icke särskildt anmärkningsvärd. Den är rödmålad, med högt, brutet tegeltak, samt försedd med ett otal stora, synnerligen stora, fönster, hvaraf det väldiga i matsalen med den hvälfda bågen öfver väl tar priset i storhetsmani. I ”stora rummet” finnes så ett blomsterburspråk med stora fönster äfven där, så nog ha vi ljus tillräckligt. En annan sak är, at villan genom dessa fönstermassor blir rätt så kall och jämförelsevis svår att uppvärma under vintern.

storängenw

Den nätta ingången är från sidan, då man kommer trädgårdsgången fram. Vi inträda i ett vindfång, och anlända så till den nedre hallen, försedd med hög, grön panel och rödmålade pappväggar. Ett kapprum, till vänster, hvars dörr är dold af ett af Astri väfdt förhänge i smålandsväf. I kapprummet vaskställ.

Från hallen vindlar en stor, bred, monumental trappa upp till öfre hallen, försedd med balustrad mot trapphuset, som från ofvan till nedan är belyst af ett enda, väldigt fönster, som väl är minst 4 meter högt, om inte mer. Från trapphuset utsikt mot innantomten och krocketplanen.

Kring den öfre hallen äro åtskilliga lokaler belägna. Mest inkräktar badrummet på utrymmet, beläget som det är midt för trappan. Till höger är en stor varmgarderob, så stor, att den kan användas som rum om det kniper. Därpå följa i svit, WC, samt ett särskildt tvätt- och toalettrum, alldeles utmärkt att ha. Jämte trapphuset ligger barnkammaren, ett förtjusande litet rum, mot öster, nu taget i besittning af våra ”hembiträden”, som här ha de bästa betingelser för att kunna trifvas, hälst som rummet dessutom är så trefligt möbleradt. Där finnes t.ex. en antik soffa, för hvilken vi icke ha annan lämplig plats, och hvilken nog nu i dessa tider skulle bland gulaschadeln kunna finna en köpare till bortåt tusenlappen. Eller åtminstone med säkerhet hälften.

Jungfrukammaren är eljest belägen i vindsvåningen, men användes nu till vindsrum och klädrum, mangelrum etc. För att tala om vinden, så ha vi en stor präktig dito, där vi få rum med en hel tvätt om det kniper. Där har äfven fru Wetterstedt inrättadt stora skåp med väldiga utdragslådor, härliga utrymmen med plats för litet af hvarje.

Så ha Astri och jag hvar sitt stora rum, båda möblerade i hvitt. Astris är beläget åt öster och norr, mitt åt norr och väster. Jag har följaktligen härlig västersol i mitt rum. Utanför detta ligger en stor, inbyggd loggia, med utgång från Astris rum, ett härligt ställe om sommaren gröna för ett kaffebord, ifallmanharnåge. Här är utsikten mot trädgården och stationen med dess kommande och gående tåg.

Astri har tapeter i gult och violett, samt hvita gardiner. I mitt rum har jag gröna tapeter och rödbruna gardiner. Astri har sin sparlakanssäng, sekretär, tvättställ och fyra små söta stolar med antika utskärningar, förutom barnens sängar. Dessutom två små garderober.

Jag har min sekretär, en ovanligt stor dito, med många utrymmen, bord, 2 fåtöljer och två stolar, bokhylla samt en bekväm ottoman, en utmärkt sof- & hviloplats. Ett bra arbetsrum!

Kakelugnar och parkettmattor finnas i alla rum, en härlig sak! Men vi ha ju äfven värmeledning.

För att komplettera beskrifningen öfver öfvervåningen, måste jag nämna en ovanligt stor kallgarderob, utmärkt att ha som förvaringsrum af allt möjligt s.k. skräp.