onsdag 21 maj 2014

Nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden!

oktober 1917

Vi ångade omsider in på Riksgränsens snöiga station, där ett par biffstekar och en stor kopp thé, varmt och rykande, inte voro ur vägen

riksgr_bangard

Tullförvaltaren här, en mycket habil och förstående herre, lät sina hejdukar behandla vårt bagage mer legärt, och både konjaksflaskor och zeisskikare åkte gladeligen in i Norge. Han var, efter hvad vi sedan hörde, aviserad om vår ankomst af dir. Hunger

Nu kopplades vårt präktiga elektriska lok ifrån, och vi fingo en norsk dragare. Och nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden! Jag har rest denna turen flera gånger förut, men det har varit på sommaren. Äfven då var det storartadt, men maken till scenarier, som nu upprullades för oss, lär man nog mera sällan få se. Ty dagern och soleffekterna voro underbara. Fjällen voro bländhvita af nyfallen snö, men nere i fjordstränderna fanns ingen snö, utan där herrskade de underbaraste blåa och gröna färgerna. Rombaksfjorden låg smaragdgrön och indigoblå nere i djupet, och fjällen på Ofotenfjordens norra strand – Salangenalperna – skimrade i mangansulfatets svagt rosafärgade nyanser. Det var ett färgfrosseri utan like, och vi stodo samtliga som fastnaglade vid fönstren för att ingenting af skådespelet skulle gå oss förlustigt.

Emellertid närmade vi oss raskt hafsytans nivå, och sedan vi passeradt afgrunderna under Tøtta, dröjde det icke länge, förrän vi ångade in på Narviks station.



Här var Hunger oss till mötes med två bilar, hvilka dock brände sin bensin förgäfves, då herrarna hällre ville använda sina egna fortkomstledamöter. Efter väl förrättad passvisitation, som också försiggick tämligen legärt, lämnade vi stationen och begåfvo oss ner till hotell Phӕnix, stadens bästa hotell, lifligt begapade af urinnevånarna, som naturligtvis redan alla hade klart för sig, hvad besöket gällde.

På Phӕnix afhölls nu under Hungers prӕsidium en festlunch, där inga som helst delikatesser felades. Det var bara synd om de två biffstekarna på Riksgränsens station, som nu inte alls gjorde sig i ”situationsmiljön” dess närvaro var t.o.m. nästan mindre önskvärd, på grund af de nya kvantiteter som presterades. Endast spriten till nubben var det en smula klent beställdt med. Hunger hade i sin nöd hänvändt sig till sin vän, apotekaren i Narvik, som lät beveka sig till medlidande ända därhän, att han öfversände 1 liter absolut apotekssprit. Det var naturligtvis meningen att den liqviden skulle utspädas före användningen, men genom något misstag, blef detta icke gjort, utan nu blef den outspädda nubben under sedvanlig, högtidlig ritual exeqverad, och vållade en del oreda i magarna, men egendomligt nog, var det ingen som afled, hvilket eljest efter 98% -ig vara ofta brukar vara fallet. Gubben Beijer lipade en smula – han är finsmakare – och uttryckte sig litet vanvördigt om den ”flytande julvaran”, som det numera heter i tidningarnas annonsspalter. Och Hallström imiterade en koling ur Strix, som vid ett ekvivalent tillfälle utbrister: ”Den ha’ dom tammephan vridi’ vatne’ ur!” äfven jag var ju med på mitt hörn, och visst tyckte jag att soppan var stark, men så afsevärdt som de andra lipade jag i alla händelser inte. Jag är ju sedan min labbistid i Forsbacka van att ta stark sprit i mun för min periostits skull.

Efter att ha expedieradt våra telegram och vykort till våra resp. fruar, aftågade vi nu från Phӕnix ”in corpore” till hamnen, där en af Grängesbergsbolagets stora bogserångare, som Hunger förhyrt för vår räkning, låg och inväntade oss. Och kort därpå ångade vi för full maskin utåt fjorden. Det var en oförliknelig dag! Det hade nu dragit en smula öfver på eftermiddagskanten, så att solen höll på att dala bakom Skjomtindens imponerande kontur, uti hvilken Hunger påvisade för oss den kolossala sarkofagbilden af en judisk eller egyptisk prinsessa. Hunger benämnde henne ”die Jungfrau”.

http://digitaltmuseum.no/things/den-sovende-dronning/MND/NAB1994040100

Det var rätt kyligt ute på fjorden. Herrarna döko därför ner i aktersalongen och kommo åter upp, den ena efter den andra, väl ombonade med pälsar. Jag var den enda, som inte kunde bestå mig med dylik lyx. Men min svarta regnkrage gjorde ungefär samma tjänst.

Fjällen hade nu andra färgskiftningar än då vi passerade Björnfjeld och Rombaken, men det led ju också mot kvällen. Det började snart skymma på. Det blef en säregen stämning öfver fjorden. Allt var så klart, distinkt och kallt i ljuset. Endast inåt Beisfjorden låg en ångare, som spydde rök och inhöljde landskapet i lätt dis. Många malmångare lågo förankrade på fjorden, både engelsmän och tyskar. Vid den stora malmkajen lågo två engelsmän.

söndag 11 maj 2014

Jag har icke blott slitit ondt

oktober 1917

Men jag har icke blott slitit ondt på mina resor. Jag har äfven haft det bra.

En af de angenämare resor jag någonsin gjort, blef företagen under denna höst. Det var resan till Bjørkaasen och Ofotenfjorden.

Någon gång i början af oktober nämnde Hallin något till Hallström, om huruvida ”de redan nu” skulle förberreda mig på en viss resa, som möjligen skulle komma att företagas. Men Hallström ansåg det bäst att vänta ännu något litet. Så stod en dag det stora Bjørkaasenköpet relateradt i tidningen, och därpå dröjde det icke länge, innan resan blef bestämd.

Den 28 okt. blef det beslutat att vi skulle ge oss iväg. Ressällskapet skulle utgöras af åtta stycken herrar. Dir. E. Beijer i firman G & L Beijer, dennes chef för kisafdelningen, disponent R. Haslum, dir. Falkman, kammarherre Hallin, dir. Hallström, bankdirektör Hallin, direktör E. Stolz från Kristiania, samt undertecknad.

Några dagar innan affärden anträddes, hade vi ett sammanträde hos Beijers, därvid den föregående tyska direktionens ordförande, Bergassessor Dr. Martin från Berlin, klarlade situationen och de närmaste framtidsperspektiven. På ett synnerligen elegant och tydligt språk klarlade han allt som kunde vara af intresse. Vid detta sammanträde närvoro äfven företagets platschef, Bergwerksdirektor Curt Hunger, som däremot var mycket svårförståelig i sina anföranden, enär han mestadels åt upp hälften af hvarje ord.

Sammanträdet utmynnade i ett beslut att till mig öfverlämna alla dokument af intresse. Och jag tillbragte till en början den första eftermiddagen hos Beijers för att sätta mig in i det stora företaget, men erhöll sedan af Hunger medgifvande att få låna papperen för att kunna ordentligt och grundligt fördjupa mig i desamma. Det var ju inga små saker att sätta sig in uti. Denna eftermiddag var äfven Hunger och Stolz tillstädes för att lämna mig de upplysningar jag kunde kräfva, men tillfölje min klumpighet att uttrycka mig på tyska i mera ingående spörjsmål, och Hungers dåliga sätt att uttrycka sig på sitt modersmål, blef utbytet tämligen klent. Den största klokheten erhöll jag på mitt kontor, där jag i flera dagar var sysselsatt med dessa rapporter, delvis afskrifvande dem, t.ex. Hungers ”Kurze Bericht”, som jag bevarar in extensso.

Den på förhand beslutade dagen, den 28 okt., anträddes affärden. Hallin strejkade i sista stund, ty hans kamrer, Fornander, hade blifvit mobiliserad. Vi blefvo alltså endast 7 som reste. Vi fingo en alldeles ny, charmant sofvagn, synnerligen elegant, men lidande af det felet att det knakade i taket vid alla slingringar på banan, så att ens nattsömn blef på ett obehagligt sätt störd. Men äfven detta fel förutan har jag ju svårt för att sofva på tåg, och trots en intagen dosis af brominal lyckades det icke häller nu något så vidare; dock blef den andra natten bättre än den första, och det är ju troligt att man kan vänja sig att sofva äfven på tåg. Emellertid var jag ganska trött redan första dagen.

Så långt som uppåt Bräcke fanns ingen snö, fastän det var fruset, men när vi vid frukostdags anlände till Långsele, började det uppträda sparsamt med snö. Kallt var det emellertid, och jag huttrade och frös af ovanan vid kylan.

I Långsele trodde vi att det efter vanligheten skulle bli slagsmål om restaurationsvagnen, men egendomligt nog blef det tämligen smärtfritt, och vi fingo utan ringaste svårighet platser, ja, vagnen var icke ens fullsatt. Vi hade det grannaste väder och sålunda en öfverdådig tur. Norrland bör vara solbelyst för att kunna njutas, åtminstone i de sträckor där järnvägen går fram.

Om själva resan är ingenting särskilt att anteckna. Sällskapet var angenämt. Herrarna sutto ofta vid sitt medhafda bridgebord, hvarvid de slogo upp dörren mellan halfkupéerna och inrättade sig familjärt. Vi intogo våra regelbundna måltider i restaurantvagnen, och det bjöds på vin till middagarna. Jag logerade på uppresan tillsammans med dir. Falkman (på nerresan var jag ensam i min I-klass kupé).

På morgonen vid 7-tiden – i dagningen – anlände vi till Kiruna, och då jag stack ut hufvudet och kikade, så låg hela nejden insvept i djup snö. Det var full vinter! Kontrasten kännes ju så särskildt stark, då man som sydlänning kommer direkt in i vintern utan öfvergångar. Ännu i Boden fanns ju ingen snö, utan scenförändringen hade ägt rum under natten. Vid vår afresa från Stockholm stode ju ännu blomstren i Kungsträdgården i fullaste färgprakt. Men häruppe var allt insvept i ett tjockt, mjukt, hvitt täcke.

kirr

De öfriga herrarna sofvo ännu, utom Falkman, som var halfvaken, men jag klädde mig under det långa uppehållet i Kiruna och lyckades äfven få en smula kaffe i väntsalen. Och så bar det iväg igen. Mot väster! Kiruna hade varit insvept i ett kallt vinterdis; man såg icke ens berget. Men redan strax sedan vi lämnat rangeringsbangården, började dimman att skingra sig, och uppåt Kalixfors eller så omkring, skönjdes en smula af fjällen i en makalös blåviolett belysning, högst underbar! Jag ambulerade mellan vagnens båda sidor för att icke gå miste om något af hvad detta landskap hade att bjuda. Och det blef gradvis under färden allt mera storslaget. Det kan man kalla stegring!

Vid någon af stationerna innan vi anlände till Torneträsk, påkallades uppmärksamheten af ljudliga stötar i sirenen från föraren, och tåget bromsades häftigt. Det var renar på banan. Och nu fingo vi se en syn, som inte ens häruppe är så vanlig i det omfång, vi nu fingo se: En renhjord på flera tusen djur! En van lappmarksresenär i en af kupéerna påstod sig aldrig ha sett så många djur på en gång. Jag skattade dem till 3 – 4000 djur. En högst magnifik syn! Hela den af videbuskar bestående lågskogen var alldeles uppfylld af renar, som knappast kunde urskiljas från omgifningen, så alltsammans var smutshvitt eller grått. Hornen blandade sig med buskaget. Ingen blef emellertid öfverkörd, tycktes det. Och tåget fortsatte under de vaktande lapparnas lifliga rop.

Vi sågo snart Kaisepaktes underligt formade bergskam och närmade oss alltmer Torneträsk. Det ljusnade i luften af förtunnade moln, men solen själf orkade icke fram. Fjällen på andra sidan af Torneträsk stodo majestätiskt snövita mot den fuktighetsblå molnstoden. Det var storslagna syner!

malmb_karta_06

Men elektriciteten drog oss oupphörligt mot väster! Vi passerade Abisko och Lapp-porten, Nuoljatunneln och de andra gamla bekanta. De öfriga herrarna ha nu vaknat och sälla sig till landskapet. Kammarherrn är synnerligen elegant och har dyrbar cognacsflaska af slipad kristall i fodral och rem öfver axeln o.s.v.

Ju mer vi närma oss Riksgränsen, desto mer har det tunnat i luften, och ett, tu, tre varseblir jag en liten ljusgrön, metallglänsande rand vid horisonten. Som det var västanvind visste jag hvad denna rand hade att bebåda, och jag utlofvade åt ressällskapet ett grannt väder, då vi kommo ner till Ofoten. Och jag höll verkligen ord på ett mer än storartadt sätt. Ty bättre väder än det vi nu fingo var helt enkelt otänkbart.

torsdag 1 maj 2014

Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket

17/12 1917

I detta vårt ofvan skildrade hem ha vi nu framlefvat hela tiden från vår inflyttning och tills nu, utan att jag nämnvärdt haft tid eller kommit mig för att skildra händelsernas förlopp. Med min splittrade tid är det häller icke synnerligen lätt att följa med. Då man kommer hem på kvällen, är man dessutom så trött ibland, att tankarna inte gärna vilja funktionera i riktning mot ”memoarering”.

Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket. Förutom de c:a hvar 14de dag regelbundet återkommande inspektionsresorna ner till Nyköping och Wreta grufvor, har jag äfven varit på andra håll, mer eller mindre vida omkring. I senare hälften af oktober var jag sålunda med Sundström till Grängesberg för att bese ett af hans intressen där – ”Ånggrufvan” – som han nyss förut magnometermätt.

Sundström reste ett par dagar i förväg, och så kom jag dit med middagståget kl. 1 en dag, hvarefter vi omedelbart begåfvo oss norrut genom gruffältet på Frövi-Ludvikabanan. Efter en halftimmas promenad uppnådde vi grufvan i närheten af en banvaktsstuga. Fyndigheten, som ligger myrländt och mycket vått, har icke blifvit blottad, men väl har ett försök därtill gjorts, dock utan resultat, tillfölje den djupa, våta pinnmon. Påhållet är icke synnerligen starkt, men ihållande och jämt. Och som fyndigheten ligger i Carls- och Hammargrufvornas fortsättning, så är det icke uteslutet, att här en bra klump kan ligga förborgad.

Vi beslöto emellertid att tillsvidare icke göra något åt saken, ty vi skola först sätta fason på Wreta.

På kvällen var jag inviterad till middag i 1.ste ingeniörens – min gode vän Bror Anderssons – hem i Grängesberg, där det elektriska ljuset flödade, absolut obekymradt om kilowatt-timmar och dylika triviala saker, och i den trefna spisen i sällskapsrummet en munter brasa spred sitt sken och sin värme utan tanke på vedpriser.

Bror Anderssons fru, hvars bekantskap jag första gången hade den äran att göra, uppenbarade sig i form af en liten, välfödd, uppnäst, liflig och språksam lärarinna – naturligtvis lärarinna, ty i Grängesberg är det det vanliga avancemanget, sedan förstås Salwéns döttrar numera tagit slut.

Vi hade emellertid en trifsam kväll i det eleganta hemmet, där de många oljedukarna och etsningarna skvallrade om värdens goda lön och konstsinne. Vi musicerade – eller rättare sagdt, jag fick den äran – och jag tror att utbytet kändes tillfredsställande på båda hållen.

F.ö. har jag i Bror Andersson lärt värdera en karaktär och en vän på de relativt få sammanträffanden vi haft.

Jag ville hem till Sthlm på middagen följande dag, och för att uppnå detta syfte fanns endast utvägen att med ett godståg följa med in till Ludvika öfver natten. Vi inväntade afgångstiden i Sundströms rum på ”Holmbergs”, men det befanns att tåget var 5/4 tim. försenadt, och det drog ut till midnatt innan jag anlände till Ludvika. Jag antydde hos Anderssons, att det måhända vore klokast att ringa och beställa rum, något som de dock ansågo öfverflödigt, då Ludvikas tre stora hotell nog skulle förse mig med rum. De voro sällan upptagna.

När jag kom till ort och ställe, besannades emellertid min aning. Det var ett nykterhetsmöte i samhället, och därför voro alla hotell ”pinfulla”. Det fanns icke en sängplats att uppbringa, och jag irrade från det ena stället till det andra, för att bli lika snöpligt afvisad. Slutligen måste jag sänka mig till de mer eller mindre okända ”rum för resande” som ju till ett visst antal förefinnas, och jag började efter poliskonstapelns vägvisning en rundgång bland dessa mer eller mindre obskyra lokaler, dock med samma negativa resultat, hvilket likväl till slut visade sig vara min ”eviga tur”.

Det var en ruggig afslutning på en så angenäm afton. Jag började redan förlika mig vid tanken på att få tillbringa hela den regndigra natten flanerande på gatan, då jag gjorde ett sista försök på Ludvika Hotell. Här stötte jag oförmodadt på vännen Sandberg, hvilken blef min räddning. Han hade anländt någon minut tidigare med det försenade Sthlmståget, och han hade varit klok nog att beställa rum – och det hotellets kanske finaste, till på köpet; det var ett rum med två sängar, mycket elegant à pris 6 kr. så halfveradt var ju detta inte öfveransträngande.

Men för öfrigt var det ansträngande nog, ty det blef en öfver höfvan orolig natt. Spriten och cigarren hos Anderssons – om än mycket måttligt njutna – blef mitt nattfördärf + Sandberg, som är upplagd för nattsudderi, och icke häller denna natt förnekade sig, i det han genast uppsökte stallbröders lag i hvars ”glada” krets han stannade till 4 – 5-tiden på morgonen, då han något oljig gjorde sin entré hos mig, dock icke värre än att han kunde inlåta sig på anrikningsfrågor och kopparens metallurgiska inflytande på Wretamalmen.

Jag kom till Stockholm på middagen därefter, tämligen urlakad efter den genomgångna nattens lidanden, trots charmant säng och kallt och varmt vatten.