Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket

17/12 1917

I detta vårt ofvan skildrade hem ha vi nu framlefvat hela tiden från vår inflyttning och tills nu, utan att jag nämnvärdt haft tid eller kommit mig för att skildra händelsernas förlopp. Med min splittrade tid är det häller icke synnerligen lätt att följa med. Då man kommer hem på kvällen, är man dessutom så trött ibland, att tankarna inte gärna vilja funktionera i riktning mot ”memoarering”.

Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket. Förutom de c:a hvar 14de dag regelbundet återkommande inspektionsresorna ner till Nyköping och Wreta grufvor, har jag äfven varit på andra håll, mer eller mindre vida omkring. I senare hälften af oktober var jag sålunda med Sundström till Grängesberg för att bese ett af hans intressen där – ”Ånggrufvan” – som han nyss förut magnometermätt.

Sundström reste ett par dagar i förväg, och så kom jag dit med middagståget kl. 1 en dag, hvarefter vi omedelbart begåfvo oss norrut genom gruffältet på Frövi-Ludvikabanan. Efter en halftimmas promenad uppnådde vi grufvan i närheten af en banvaktsstuga. Fyndigheten, som ligger myrländt och mycket vått, har icke blifvit blottad, men väl har ett försök därtill gjorts, dock utan resultat, tillfölje den djupa, våta pinnmon. Påhållet är icke synnerligen starkt, men ihållande och jämt. Och som fyndigheten ligger i Carls- och Hammargrufvornas fortsättning, så är det icke uteslutet, att här en bra klump kan ligga förborgad.

Vi beslöto emellertid att tillsvidare icke göra något åt saken, ty vi skola först sätta fason på Wreta.

På kvällen var jag inviterad till middag i 1.ste ingeniörens – min gode vän Bror Anderssons – hem i Grängesberg, där det elektriska ljuset flödade, absolut obekymradt om kilowatt-timmar och dylika triviala saker, och i den trefna spisen i sällskapsrummet en munter brasa spred sitt sken och sin värme utan tanke på vedpriser.

Bror Anderssons fru, hvars bekantskap jag första gången hade den äran att göra, uppenbarade sig i form af en liten, välfödd, uppnäst, liflig och språksam lärarinna – naturligtvis lärarinna, ty i Grängesberg är det det vanliga avancemanget, sedan förstås Salwéns döttrar numera tagit slut.

Vi hade emellertid en trifsam kväll i det eleganta hemmet, där de många oljedukarna och etsningarna skvallrade om värdens goda lön och konstsinne. Vi musicerade – eller rättare sagdt, jag fick den äran – och jag tror att utbytet kändes tillfredsställande på båda hållen.

F.ö. har jag i Bror Andersson lärt värdera en karaktär och en vän på de relativt få sammanträffanden vi haft.

Jag ville hem till Sthlm på middagen följande dag, och för att uppnå detta syfte fanns endast utvägen att med ett godståg följa med in till Ludvika öfver natten. Vi inväntade afgångstiden i Sundströms rum på ”Holmbergs”, men det befanns att tåget var 5/4 tim. försenadt, och det drog ut till midnatt innan jag anlände till Ludvika. Jag antydde hos Anderssons, att det måhända vore klokast att ringa och beställa rum, något som de dock ansågo öfverflödigt, då Ludvikas tre stora hotell nog skulle förse mig med rum. De voro sällan upptagna.

När jag kom till ort och ställe, besannades emellertid min aning. Det var ett nykterhetsmöte i samhället, och därför voro alla hotell ”pinfulla”. Det fanns icke en sängplats att uppbringa, och jag irrade från det ena stället till det andra, för att bli lika snöpligt afvisad. Slutligen måste jag sänka mig till de mer eller mindre okända ”rum för resande” som ju till ett visst antal förefinnas, och jag började efter poliskonstapelns vägvisning en rundgång bland dessa mer eller mindre obskyra lokaler, dock med samma negativa resultat, hvilket likväl till slut visade sig vara min ”eviga tur”.

Det var en ruggig afslutning på en så angenäm afton. Jag började redan förlika mig vid tanken på att få tillbringa hela den regndigra natten flanerande på gatan, då jag gjorde ett sista försök på Ludvika Hotell. Här stötte jag oförmodadt på vännen Sandberg, hvilken blef min räddning. Han hade anländt någon minut tidigare med det försenade Sthlmståget, och han hade varit klok nog att beställa rum – och det hotellets kanske finaste, till på köpet; det var ett rum med två sängar, mycket elegant à pris 6 kr. så halfveradt var ju detta inte öfveransträngande.

Men för öfrigt var det ansträngande nog, ty det blef en öfver höfvan orolig natt. Spriten och cigarren hos Anderssons – om än mycket måttligt njutna – blef mitt nattfördärf + Sandberg, som är upplagd för nattsudderi, och icke häller denna natt förnekade sig, i det han genast uppsökte stallbröders lag i hvars ”glada” krets han stannade till 4 – 5-tiden på morgonen, då han något oljig gjorde sin entré hos mig, dock icke värre än att han kunde inlåta sig på anrikningsfrågor och kopparens metallurgiska inflytande på Wretamalmen.

Jag kom till Stockholm på middagen därefter, tämligen urlakad efter den genomgångna nattens lidanden, trots charmant säng och kallt och varmt vatten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan