Heijkorn

Storängen 9/12 1917 Till höger i hallen kommer man genom en bred skjutdörr in i dagligrummet, vårt största och bästa rum. Väggen är här ungefär till manshöjd klädd med en hvit panel, och själfva väggen är grön – oljemålad papp med guldlist. Bjälkarna i taket äro friliggande, hvitlimmade och en smula skulpterade, hvilket tager sig förträffligt ut och förlänar rummet ett, en smula festligt och högtidligt intryck. I samma riktning verkar äfven den stora öppna spisen, monumental i sin enkla hvithet, utan någon som hälst dekoration. Prydnaderna på spiselkransen utgöres dels af Ipsens härligt skurna kvinnobyst i terracotta, dels af mina vackraste, från alla Skandinaviens hörn hämtade mineralstuffar, ofta från grufvor, som jag själf haft mer eller mindre att göra med. Detta rummet är vårt ”intelligensrum”. Här befinner sig den 5 meter långa, nu öfverfyllda bokhyllan, krönt af diverse småvaser och Astris uppsättning af blommande begonior – en från Astridagen kvarlefvande samling. Här står

8/12 1917 Två minuters väg från stationen ligger villan. Det är ju särskildt bekvämt för mig, som skall ut och in dagligen. Och på samma gång som det är nära till stationen, är det en smula avsides beläget. Det kan synas lustigt sagdt, då det blott är 2 min. från stationen. Men det är faktum. Knappast någon människa har väg åt vårt håll. Den myckna trafiken af ut- och infarande folk gå r norröfver, och vi bo rakt i söder från stationen. Faktiskt är det blott vår villa och en till, som ligger så till att folket har denna vägen att göra. Vi bo på Strandvägen – det låter något! – men alla andra, som också bo på Strandvägen, ha andra vägar att gå. Följaktligen se vi mycket litet folk utanför vår tomt. Detta är ju enbart glädjande. Att bo så nära och ändå få vara ifred. Tågen komma och gå varje timme. Men de äro ett sällskap, som man nästan skulle sakna. De besvära oss icke. Det föra intet oväsen, och eftersom det är elektriska tåg, så ha vi ingen annan olägenhet af rök o.d. det går endast