fredag 9 september 2016

Berg-Ejvind och hans hustru

februari/mars? 1918

Berg-EjvindPå söndagen var jag trött efter resan. Det blef följaktligen ingenting skrifvet i ”Boken om Kaj” hvilket jag eljest hade tänkt. Var hemma hela dagen. Ordnade mina tidningar. Spelade en smula.

På kvällen lyckades jag få Astri med in på ”Röda Kvarn”. Det var sista dagen som ”Berg-Ejvind och hans hustru” gafs – på en lång rad af föreställningar, minst en månad tror jag. Signe hade skaffat oss biljetter och var själf med.

Det var alldeles utmärkt! Musiken till en början var synnerligen god. Det spelades Sibeliussaker, och utförandet var godt. Det var ingen biografmusik. Skada blott att det var idel söndagspublik, som ideligen hostade, harklade och snöt sig och alldeles förstörde den silfverskira musiken.

berg_e

Skådespelet var väl inspeladt med Victor Sjöström, Edith Ernstoff och Klintberg i huvudrollerna. Scenerierna voro inspelade i Abiskos omgifningar (skulle föreställa Islands) och bjödo på utsökt vackra tagningar, som lända såväl regissör som fotograf all heder. Själfva skådespelet är dystert och slutar i högsta tragik. Man blir inte glad. Jag för min del blef djupt gripen på slutet som är hemskt nog.

Läs mer om filmen på Svensk Filmdatabas. Där finns mycket intressant att läsa om en av det tidiga 1900-talets storfilmer.

lördag 2 juli 2016

Lilla Glasbruksgatan 13

elisabeth_webbsmallJag (Mira) har i Stockholms stadsarkiv, Stockholms äldre byggnadsritningar, hittat huset som Maria Elisabeth Heijkorn morfars mor,  bodde i som barn. Där bodde också de fem av hennes systrar som var födda före 1860, således också mormors mor, Matilda Josefina Heijkorn. Lilla Theresia föddes där, men dog efter bara 9 månader.

I arkivet kan man söka, hämta och använda bygglovsritningar från tidigt 1700-tal till 1874.

Ritningarna utgör en del av Stockholms stads byggnadsritningar – ett världsminne och är en fantastisk guldgruva för oss som söker släktens rötter och boplatser i Stockholm.

glasbruksgatan_13d

1849, Catharina, [Glasbruket Övra], Lilla Glasbruksgatan, 13.

“Byggnad i Muraren Sandgrens egendom N 13 vid Lilla Glasbruksgatan Catharina Församling”

glasbruksgatan_13a

Elisabeth skriver: “Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.)”

glasbruksgatan_13b

glasbruksgatan_13c

“Jag minns ej hur många rum vi hade der, men nog var det 3 minst, både åt gatan o gården, för de voro inte så stora.”

glasbruksgatan_13e

glasbruksgatan_13f

onsdag 29 juni 2016

Det var en fläkt av gamla tider

Vårvintern 1918

På hemfärden gjorde vi ett besök på ålderdomshemmet för att uppsöka en gammal gubbe – Lundgren eller Lundberg – som varit med och arbetat uppe vid grufvan. Denna lades ungefär 1835, såvidt jag kunde förstå. Det var märkvärdigt hvilket minne denne 91-årige gubbe besatt från sin barndom. Han var liflig och pigg ännu. Enda felet var egentligen en smula dålig hörsel, men äfven den var skaplig nog.

Han berättade nu en del om ihjälslagna gruffogdar, pumpar och hästvindor, och att malmen skulle gå ifrån grufvan åt ”väster sör”, om körningen på vintern till hyttan, om körning till Läggesta och hyttan nere vid Vettern, strax nedom Åmmeberg – namnet kommer jag nu icke ihåg, fast jag känner det så väl. *(Kärrbacka?) Kopparhyttan hade nämligen brunnit, och man hade icke ansett det lönande att åter uppbygga den.

Det var en fläkt af gamla tider som passerade revy, och det hade varit nog så intressant att fortsätta intervjuen, ifall det kunnat ske på tu man hand och i annan, mera luktfri omgifning.

Planer uppstodo nu att besöka fru (Ulrica Regina) Grill på Godegård och anhålla att få taga del af arkivet som säkerligen skulle klarlägga hela denna fråga, då alla räkenskaper och smältningsrapporter helt säkert finnes kvar från denna tid. Men hon var inte hemma, och f.ö. vore väl en sådan begäran väl en smula djärf, att komma från en part, som inte har i hennes arkiv att göra.

Vi besökte en svafvelkisfyndighet, som Enblom hissade till skyarna. Det var en fattig imprägnation af kis i kvarts – hela historien en ca ¾ meters bred gång. Detta var allt. Utan ringaste värde!

Af större värde var däremot middagen, som serverades kl. 6 och bestod af fett, godt pepparrotskött med ”riktig smörgås” af gamla sorten, med helfet ost. Vidare syltade päron och kaffe med punsch. Två supar till maten! Hvad tyx om sådan lyx i dessa de yttersta af alla tider?

Afresa 7.41. Öfvernattning i Hallsbergs järnvägshotell. Afresa därifrån 4 på morgonen i fullt rägn. Hem vid 9-tiden. Ingen sömn på hela natten.

Det bästa med hela denna resa var gifvetvis upphandlingen af 5 kg härligt fläsk, 2 kg smör, 5 kg ost och 2 tjog ägg samt löfte om potatis. Sådant är värdt sina pengar i dessa tider!

måndag 27 juni 2016

Järnnasar och pauvra fyndigheter i Godegård

På fredagen for jag in vid middagstiden och ägnade mig åt mitt kontor på eftermiddagen. Resan till Godegård blef bestämd med Förvaltare Ekstrand. Vi skulle resa på 5.30-tåget på eftermiddagen. Hvilket vi också gjorde. Det snöblackade.

I Katrineholm medhunno vi det behagliga afbrottet af en god supé för dyra pengar. Man begagnar gärna tillfällena att äta i dessa tider! Vi framkommo till Godegård 11.26 och fingo logera gemensamt i samma stora rum, där jag förra gången höll på att frysa ihjäl.

På lördagsmorgonen fingo vi en vurst vid 7-tiden och anträdde färden upp till koppargrufvan. Det var isgata på vägen, och nog så vanskligt på sina ställen för hjuldon. Åkrarna voro tämligen bara, men i skogen låg ju rätt mycket snö. Äfven uppe vid grufvan var mycket snö, men varphögarna voro ju delvis bara. Länsning pågick med en membranpump – till föga nytta i den håla där de höllo på, och jag afbröt den därför och föranstaltade om uppsättning af en gams i ett annat af hålen.

s114

På fyndigheten äro nedsänkta tre större hål, hvaraf ett rätt långt (20 m) – den egentliga grufvan. Den syns sammanhänga med en af de andra sänkningarna – den som de höllo på att pumpa ur. Varphögarna hade just ingenting positivt att berätta. De berättade, att åtminstone ingen samlad svafvelkis förefunnits, utan på sin högsta höjd stänk och skifvor – imprägnation med ett ord sagdt. Och fattig sådan, ty någon vidare ytrostning stod ingenstädes att upptäcka. Varphögarna voro mestadels alldeles ofyndiga. Koppar kunde jag ingen alls se – låt vara att den blifvit bortförd. Men några rester skulle väl ändå stå att finna. På mig gjorde fyndigheten ett pauvert intryck. Föga förhoppningar! Förordade dock en länsning, eftersom de voro så envisa på sin sak, men hänvisade dem till ett mindre hål till höger om vägen, där de hade större utsikt att lyckas.

Vi voro äfven nere vid den gamla brytplatsen, där malmen af de gamla Grillarna hade nedsmälts. Vid en liten bäck i en backsluttning låg där en slagghög om ca 2-3000 ton. Slaggen var delvis full af insmält träkol, tydande på dåligt skött smältning eller primitiva anordningar – eller bådadera. Några järnnasar* stucko upp ur snön. Det hade sålts några stycken till 18 öre per kilo, påstod Enblom. Boxholm hade tagit dem. Det undras mig hvad de då kunna ha för svafvelhalt. Vi togo ett prof för analys af slaggen.

Utsikten var rätt öppen häruppe i höjderna. Vi foro förbi Djuletorp. Ett berg – Sinsberget (Sintesberg) tror jag det hette – sades erbjuda utsikt öfver hela norra Vettern ner till Vadstena och Omberg. Det skulle vara roligt att komma hit en vår, en solig dag i löfsprickningen – med glitter öfver Vettern.

*nasar är avfallsprodukter från kopparutvinning. Fram till 1840-talets slut utvanns koppar ur malm i så kallade sulubruk. En del av massan blev trots hettan i schaktugnen inte riktigt smält, utan la sig på ugnens botten. Nasarna består mestadels av järn, men innehåller också koppar, skärsten (halvfabrikat av koppar) och andra metaller. Källa: corren.se

Bildkälla: ekinge.nu

torsdag 23 juni 2016

Morfars mor flyttar till Moräng

Här följer en liten bit om flyttningen från Stockholm. Jag minns ej hvad jag slutade med, men förmodligen var det väl skolan och den tiden. Det kunde ju vara mycket mer som vore roligt att prata om, men som jag ej är mycket för att skriva, så blir allt i korthet.

Min första roligaste o sorglösaste barndoms- o skoltid blevo ej så lång i Sthlm, så inte blev jag ”pappas bokhållare”.

Jag vet inte av vad orsak, eller hur det kom sig till att pappa kom på den tanken att han skulle sluta med sitt slakteri och flytta ut till landet som jordbrukare. Vi hörde aldrig annat än att han förtjenat så mycket pengar så nu ville han slå sig till ro på landet. Far var ju ej van vid landet, men mor hade under sin ungdomstid varit mycket på landet, så hon kände till alla förhållanden, påstods det.

Han köpte alltså en liten gård (Moräng) i Sörmland i Södertäljetrakten. Nu skulle vi i alla fall flytta från Sthlm till ett ställe der det fanns både kossor, lam och hästar och höns o grisar, och det tyckte vi barn skulle bli oerhördt roligt, så sorgen var inte alltför stor att resa ifrån Sthlm. Flyttningsstöket hade vi barn ej så mycket besvär av; vi var ju i skolan.

Jag minns mest flyttningsdagen då de kom med vagnarna o tog sakerna, och sedan då vi sjelva skulle fara. Då blev vi alla syskonen instuvade i en stor täcksläde, jämte en vårdarinna och en liten hund. Far o mor åkte i en liten fin släde för sig sjelva, väl inpackade i stora renhudar, för det var vinter och rysligt kallt o mycket snö.

14 mars 1860. Ja, och så skedde avfärden från Stockholm. Vi frös inte. Vi voro så många i släden, och matsäck hade vi tillräckligt. På e.m. kom vi till Södertälje (järnvägen var ännu inte färdig vid den tiden).

sodertelje_1860

Far tog in på Stadshotellet, så der låg vi över natten allesammans, o hade det bra der, men nog tyckte jag att alltin var konstigt. Inte förstod jag att det kunde vara tråkigt, när vi voro alla på ett ställe.

Nästa dag fortsatte vi resan, utan andra äventyr än att lilla syster Karin som var tre år kräktes i släden, och det var mycket otrevligt. Men hvad det var mycket snö. Den gick över de längsta gärdesgårdsstörarna.

morang

Snart började vi undra om vi inte var framme snart, så vi fick se härligheten. Till sist fick vi se det gula huset. Glädje. Ifrån landsvägen skulle vi göra en tvär vändning in på vår s.k. byväg. Det gick inte bättre än att far o mor, som åkt först, och hade en yster sprakfåle, stjelpte i ”grindhålet” och mor kom underst. Men allt gick lyckligt, för det var så mycket lös snö att falla i. Vi som kom efter lyckades bättre, fast vårt åk var så stort, så det knappt gick igenom grinden.

morang2

Så kom vi då till sist lyckligt fram, och vi voro rysligt nyfikna att få se allting. Vi tyckte att rummen voro gräsligt stora och många. De voro redan möblerade o 2 främmande jungfrur hade vi också.

---

(Med på flytten var således Karolina Josefinas och Johan Fredriks döttrar Carolina Wilhelmina (Lina) f. 1849, Hilda Sophia f. 1851, Maria Elisabeth f. 1853 brevskriverskan, Matilda Josefina (Tilda) f. 1855 (mormors mor) och Catharina Fredrica (Karin) f. 1857 samt en vårdarinna och en liten hund.

På den lilla herrgården skulle ytterligare sex döttrar födas: Lovisa Christina f . 1860 (samma år som flytten), Emma Cecilia f. 1861, Agnes Johanna f. 1862, Sigrid Edvardina Rosalie f. 1863,  Ellen Paulina f. 1869 och Anna Judith Carolina f. 1871.

När Anna Judith var sju år dog Johan Fredrik och Karolina Josefina stod ensam med sina elva döttrar. De flesta flyttade sedermera tillbaka till Stockholm. N&M)

onsdag 22 juni 2016

Morfars mor börjar skolan

Medan vi bodde på Glasbruksgatan började jag skolan. Lina och Hilda hade då redan gått der ett par år. Vi gick i privat skola då förstås, hos fröknarna Calvagen på Hornsgatan No 13, en trappa upp.

hornsgatan13

Det var många andra flickor också. (Det var på samma plats der det nu är biograf.) Vår fröken hette Louise o var mycket snäll. Jag minns att en gång när det var räkning, satt en flicka med facitboken i knäet under sitt förkläde o bara skrev upp sina tal utan att räkna. Men hon fabbla, så fick fröken se det o blev så väldigt ond, och flickan fick stå hela återstående tiden i skamvrån vid kakelugnen o grina. (Uppe på spjället på andra sidan satt vanligtvis en papegoja o pladdrade. Hon sa många ord, begripliga på ”svenska”.)

Jag läste då i ABC-boken som hade tupp, o tuppen värpte så snällt o ofta åt mig. Jag hade lätt för att lära på den tiden, så fröken sade alltid att jag snart skulle bli fars bokhållare. Ja, nog gick det i uppfyllelse alltid. Fröknarna voro 3. En sydde klädningar. Hvad hon hette minns jag ej. En hette Malla (Amalia) o hon skötte huset. De voro väl i 40 a 50 årsåldern tänker jag. Jag minns inte hur många timmar vi läste, men vi hade alltid smörgåsar med oss o en liten rast. Om vi behövde gå ut, så fick vi alltid bedja om lov på franska. Men det har jag glömt nu. Det kanske du kan påminna mig om.

Medan vi bodde på Glasbruksgatan fick vi en liten syster till som hette Therese. Hon var allas vår älskling förstås, derför att hon var minst. Men hon dog när hon var 9 månader gammal. Och det blev en gräslig sorg. Mor bara grät och sörjde, som om hon mist alla. Det var en bedrövlig tid.

Jag minns så rysligt väl hennes begravningsdag. Hon var så söt der hon låg i sin lilla gula kista. Hon var klädd helt i hvitt i tyll o med myrten o blommor. Ävenså kistan. Och 4 skolynglingar buro henne bort.

katarina

Vi gingo hela vägen för det var så nära, med kransar o blommor i händerna. Vi gick tvärs över gatan och upp över den lilla krokiga backgatan o över Högbergsgatan till graven som var helt nära kyrkan. Jag minns ännu platsen mycket väl. Jag minns att det var några menniskor hemma sedan på e.m., men ledsamt var det.

morofar

Far o mor hade även gamla goda vänner på Hökens gata No 7 som vi voro hos ibland, (ej långt från oss) det var farbror och tant Villman. De hade 2 fosterbarn en gosse och en flicka. Men de voro stora. Dem får jag tala om en annan gång, om du vill att jag ska fortsätta.

Fortsättning följer…

(Bilder från Stockholmskällan. Klicka på dem för att komma till källan.)

tisdag 21 juni 2016

Morfars mors barndomshem – Glasbruksgatan

Mitt, eller vårt, andra barndomshem blev på lilla Glasbruksgatan n:r 13. Jag vet inte hur länge vi bodde i Stadsgården, men det var nog 2 á 3 år, för vi bodde på Glasbruksgatan minst i 2 år också, o jag var 7 år (så när som på 2 månader) då vi flyttade ut till Moräng. (Det var den 14 mars 1860.) Ja på Glasbruksgatan bodde vi också trevligt.

glasbruksg

Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.) Der var ett staket av spjälor och en grind med lås för barnens skull, men det var ej många barn. Bara vi. Om det fanns några andra barn, så voro de aldrig på gården.

glasbruksg14

(Det borde vara stenhuset till höger i bild. N&M)

Från gatan kom man in i ett porthvalv, och der hade vi vår uppgång. 1 tr. upp, till vänster i portg. bodde en sjökapten som hette Hoge. (Kanske det ej stavades så der.) Han gick på utrikes långturer, o var borta rätt länge. Han hade så många fina saker från utlandet med sig alltid, då han kom hem. De voro snälla rara menniskor. I en annan lägenhet åt sjösidan med utsikt över berget o segelleden bodde en kommisarie Norman med fru o 2 döttrar, Thilda o Rosa. de voro också snälla o trevliga. Der fick vi också hälsa på ibland. men der fick man hålla sig stilla o inte bråka för frun var så noga.

Jag minns ej hur många rum vi hade der, men nog var det 3 minst, både åt gatan o gården, för de voro inte så stora. Jag minns att alltid om söndagsmorgnarna då vi voro klädda o ”fina” gingo vi nere på gården, hand i hand o spatserade o sjöngo små visor. Och vi fick ofta gå i kyrkan med mor, vi som var störst. Kyrkan var så nära. Bara en smal krokig backe upp. Jag minns inte hvad den hette, men det vet nog du, för den är kvar ännu likadan. Man kom rätt ner på Högbergsgatan o till den kyrkporten.

kattrackare

(Smala krokiga backen upp var troligtvis Kattrackaregränden, numer Höga stigen och kyrkan var bortom allt tvivel Katarina. N&M)

Jag minns en händelse som om det varit igår. Vi hade just kommit hem ifrån kyrkan o tagit av oss. Jag var så glad o hoppade omkring på golvet, såsom alltid på den tiden. Så fick jag tag i mors nyckelknippa som låg på bordet o kastade den i luften som om det varit en boll. Till sist hände sig inte bättre än att den flög iväg rätt på en stor spegel som hängde på väggen, vilken naturligtvis gick i kras. Det blev slutet på leken. Det var ju förskräckligt. Men tänk att jag slapp ris den gången. Mor nändes väl inte för jag var så ”snäll o glad”.

Du minns säkert mormors vackra tavla; den der med den lilla sovande gossen som lutar sig mot den stora hunden. Det var den som var spegel då. Mostrarna har den ju kvar. Ett ständigt fortlevande minne.

josefina_hund

(Karolina Josefina, Elisabeths mor, Göstas mormor, på gamla dar med hund- och gosstavlan – f.d. spegel - i bakgrunden. N&M)

Vi hade vår snälla Anna kvar der ännu, men hon gifte sig medan hon var hos oss, med en skomakare som - ja det var visst han som hette Bengtsberg.  Jag minns att hon kom ofta hem till oss sedan och då fick jag ofta följa med henne hem. Jag minns ock att hennes man hade en stor glaskula fylld med vatten, som stod på hans arbetsbord, eller bänk, och bakom kulan en lampa som lyste genom kulan.Han tyckte att det lyste mycket bättre då. Det der beundrade jag så mycket alltid. Alltid fick jag något gott som jag tyckte om, o så följde hon mig hem.

Fortsättning följer.

(Kartor och gatubild från Stockholmskällan, klicka på bilderna för källa.)

måndag 20 juni 2016

Morfars mors barndomshem

Morfar bad vid något tillfälle sin mor Elisabeth Heijkorn, att berätta om sin barndom, och hon skriver till honom i brevform, daterat 1943. Två år senare skulle hon vara död.

“Kära Söta lilla! Eftersom du ville att jag skulle skriva litet om min barndom, så har jag kluttrat litet här. Men det är ju ingenting att ha!

1855

Mitt första barndomshem som jag har något minne av, var i Stadsgården. Huset hade No 24, och låg precis på samma plats der sedermera Saltsjöbadens stationshus blev uppfört. Kajen nedanför var på den tiden en, blott några meter bred träbro, der man såg vattnet under genom alla springor; på somliga ställen så breda, så små barn fastnade med sina små fötter o ben i dem. Jag minns mycket väl hur jag körde ner ett ben o fastnade der, tills jag blev hjelpt derifrån.

Utanför bron eller kajen hade vi alltid fullt med segelfartyg, större eller mindre. Ibland stora härliga skepp och briggar, rena, fina o ståtliga, lastade med kork eller frukt eller styckegods och mångahanda saker. Kolseglare kom ju även men de stannade mest utanför på strömmen, och lossade der på pråmar. Vi kände så väl igen de fina fartygen då de kom tillbaka; då gick vi alltid ned o hälsade på de snälla gastarna, och de voro alltid så snälla o rara mot oss och bjödo oss in på fartyget o i deras små kabysser, o visade oss så många fina vackra saker som de hade, och så fingo vi gotter av dem.Vi tyckte att det blev så tomt då de reste bort igen. Då sade vi farväl åt dem, o då de gick, viftade vi åt dem från våra fönster. De viftade igen, de visste så väl vilka fönster som voro våra förstås. När de kommo igen viftade vi dem välkomna. Jag var vid den tiden omkring 3 år, Hilda 5 år o Lina 7 år. Tilda var för liten för att vara med.

stadsgarden

Vi bodde 4 tr. upp, så vi hade härlig utsikt över Skepps- o Kastellholmarna och utåt hela segelleden. Det var ”rysligt” härligt att ha den utsikten, o för att vi bodde så högt, såg vi inte bron som låg under, om man ej särskildt ville. Vi hade 4 rum och kök (ett litet rum utan fönster). En stor präktig vind var vårt lekrum, der fick vi gasta o springa o leka. Om man var vaken vid 2-tiden på natten och tittade ut, så fick man se hela strömmen full av små fiskebåtar, med en man i var, som satt o pimlade strömming. det var så roligt att ligga och se på dem, så tyst o stämningsfullt just vid den tiden på morgonen. (Annars fick de ingen strömming.)

Några bekvämligheter hade vi inte. Vatten fick man bära upp nerifrån gatan från en pump, och slasket skulle bäras ner, 2 trappor ner till en liten 4-kantig gård som låg der. Våra små ”bekvämlighetshus” låg också der. Köket o ett litet rum innanför, hade sina fönster från den sidan, åt den lilla gården, fast den låg ju 2 tr ner, så man inte såg den. Ja det var inte nutidens bekvämlighet eller byggnadskonst. Men vi hade trevligt i alla fall, man visste inte om något annat; men nog var det arbetssamt, men det tänkte man inte så mycket på, som nu.

Om söndags e.m. brukade vi ofta fara till ”dockan” eller Djurgården, Frisens park. Det fanns då att få så k. roddarmadammer, som rodde folk över, billigt, ifrån Tegelviken o Räntmästartrappan o. a. h. Det gick ju ej så fort, men det behövdes ju inte heller. Mat och dryck togs alltid med förstås, o så var man ute till kvällsdags, d.v.s innan kl. slog 10, då det tutades i kyrktornen för det tyckte vi var förfärligt hemskt att få höra.

Vi hade en lång stor farstu med fönster, men den behövde vi inte gå för att komma ut i köket som låg på andra sidan, för vi hade en lång korridor, som vi gick genom dit ut. Men annars gick man genom farstun. På högra sidan av huset var en trätrappa som gick upp till stora Glasbruksgatan, o ovanför till vänster låg ett litet trevligt hus med en liten fin gård, inhägnad av ett staket. Det ägdes av en gammal fin fru, Kullman, mycket god vän med vår mamma. Dit upp fick vi gå emellanåt o leka o ha roligt.

På andra sidan gatan, midtemot var en likadan trappa som ledde upp till lilla Glasbruksgatan och derifrån en, upp till Mosebacke trädgård, och der, innanför en stor förskräcklig port var ett nöjesetablissement, der de hade alltmöjligt roligt. cirkus o lindansare o jag vet inte allt vad. Vid den der stora porten var en så snäll och rar vaktmästare, som vi var så god vän med. Han lät oss ibland gå innanför porten och der fick vi se så mycket vackert o roligt. Långt in fick vi inte gå förstås och vi var ju alltid snälla o lydiga mot vår snälla vaktmästare. Stora ingången var från Mosebacke torg.

Jag minns nog många andra saker också. Jag minns att vi hade en snäll o rar jungfru, som jag tyckte rysligt mycket om. Hon hette Anna Bengtsberg. Ja detta var mitt första hem; jag vet inte om något annat före detta.”

Fortsättning följer…

(Bilder från Stockholmskällan. Klicka på dem för att komma till källan.)

söndag 19 juni 2016

Emellertid var jag inne på symfonikonserten

Programmet var Peterson-Bergers ”Baneret”, hans symfoni under studieåren, Schuberts Rosamunda-musik, samt som afslutning Sibelius violinkonsert. Med Carl Flesch som solist. Jag var ensam.

”Baneret” var ju vackert. Musiken var lättförståelig och alla instrument hade sina dryga anparter. Ingen fick vidare långvarig hvila. Och det trillade iväg tämligen hastigt ibland. Förgäfves spanade jag emellertid efter något direkt P.B:iskt särdrag från hans pianoalstring. Här hade han tydligen inte kommit fram till sin personliga stil. Det var mest Wagner, fastän i mera melodiös form. I scherzot roade han publiken med en liten svansstump, Philoeconns, ett stycke herrgårdsfrökendans. Scherzot var förresten det bästa i mitt tycke.

rosamundaSchuberts balettmusik ur Rosamunda är ju alltför välkänd. Den tillhörde min repertoar för 20 år sedan. Den bildade ”en luftig båge” öfver till Sibeliuskonserten, som jag däremot inte kunde rätt väl smälta, full af allehanda konstigheter som den var.

D.v.s. jag blef i tillfälle att höra endast första satsen, enär jag ville hem till Storängen på kvällen och måste skynda till 10-tåget. Andantet var måhända bättre – jag tyckte mig se detta i tidningen sedan. Det skrefs att det var trollrunor och ödemark i den musiken. Alltnog, fast jag beundrar Sibelius, så tyckte jag inte värst om denna konserten.

Carl Flesch var förstås storartad. Sällan ser man ett så genomsympatiskt uppträdande för det första. En noblare företeelse, fullkomligt oberörd som han var. Tekniken behöfver man ju knappt orda om. Och det, fast nog Sibelius beredde honom de värsta krångelmakerier.

torsdag 16 juni 2016

Jag hade redan på förhand på känn, att det skulle vara skräp

Februari 1918.

En herre från Gefle, med den klingande telegramadressen ”Jernnilsson”, alias Josef Nilsson, handelsagent, hade uppvaktat Mercator i Hallins person för att plädera för finansieringen af svafvelkis som han påstod sig förfoga öfver i stora kvantiteter. Den ena fyndigheten skulle ligga vid Åbydal på banan Linghed – Norrsundet, den andra i närheten af Västerberg vid Storvik – Arthur Nordströms fina fyndighet ”via Nycander”. Jag hade redan på förhand på känn, att det skulle vara skräp, men man kunde ju aldrig veta. Hallin hade varnat mig för mannen i fråga, och framhållit hans mindre behagliga utseende.

Allt nog, jag reste. Den 5:te febr. gaf jag mig iväg – det var visst tisdag morgon. Tänk hvilka tågförbindelser nu för tiden. Samma tåg som förr gick 10.30 med framkomst till Forsbacka ½ 3, går nu 7.25 på morgonen! Det är dock inget annat än att resignera och vara glad åt att man kan komma någonstädes i dessa tider. Och biljettpriserna! 110 % mot förut! Men allting har en ände, och så äfven denna resa. Jag reste från Storängen med 6-tåget och framkom till Gefle i vanlig tid. Jag trodde att ”Jernnilsson” skulle ha varit nere vid tåget och tagit emot. Men då så icke var förhållandet, så fortsatte jag till Forsbacka, för jag tyckte det kunde vara roligt att komma dit och ta en ögonblicksfotovag, ehuruväl platsen ifråga inte numera just utöfvar någon större dragningskraft.

_DSC0803f[3]

Forsbacka var sig likt. Det nya kontoret var ännu icke färdigt, men vissa kontorslokaler voro i ordning och tagna i bruk. Sålunda K.S.s och Haglunds rum osv. allt var nu nytt och fint och inredningen var för Forsbackaförhållanden storartad. Det var annat nu än förut. Det är möjligt, att planen är lyckad och att arkitekten lyckats utmärkt att tillgodogöra sig det gamla kontoret, att lokalerna är bra etc. Men jag tycker ändå, att de borde ha kostat på sig litet mera arkitektur. Nu liknar det ju ingenting i alla fall.

_DSC0858fpJag hälsade på inne hos K.S. och hos Haglunds. Äfven fick jag nöjet ta Fornander i hand. Det hade eljest icke precis ingått i planen. Jag ville nämligen hälst ha uppträtt ”obemärkt”. Men det är nu så i Forsbacka, att det icke lär lyckas, icke ens på natten. Återseendet var emellertid föga hjärtligt på något håll.

Jag fick inte tid att göra någon rundgång. Blef bjuden till K.S. på middag och infann mig kl. 6. K.S. var sig ju lik och vänlig till det yttre åtminstone. Hon däremot var sur och högdragen som vanligt, och kostade inte på sig många ord. Hon påstod att hon var så förkyld, att hon knappast kunde vara uppe. Men ändå skulle hon ha kafferep samma kväll.

Jag var också uppe hos Wahl, som nu provisoriskt flyttat in i Östbergs rum. Östbergs rum var sig likt, men f.ö. hade de kostat på än ytterligare komfort i den gamla kåken. Tallberg hade t ex fått Anderssons gamla rum och hade fått utstyrdt med sagolik prakt, nya fina hvita gardiner etc.

De har fått in en massa nytt folk, mest ungdomar förstås. Inköpschef ha de fått från Falun – Söderbergs sekreterare. Han skall ha 10 000 i lön och en ny villa i parken. Nu snuggas inte med bostäder. Äfven Blom har fått löfte om bostad, och arkitekten Lewerentz håller på och ritar allt hvad tygen håller. Det påstods att 3 nya villor skulle uppstå i parken. Forsberg fick plats i Hofors – den som stått annonserad – men blifvit hindrad från att ta den af dispen, som åberopat gammal öfverenskommelse emellan dessa bruken att icke taga tjänstemän från hvarandra. Emellertid sade han upp sig ändå, och skall nu ha valsverken i Laxå.

Så har Blom fått 2 – 3 assistenter och äfven å de öfriga kontoren är det påspätt, så att Wahl trodde att de nu skulle vara bortåt 40 stycken.

Det nya laboratoriet är bestämdt att byggas i Stackelhagen, strax vid hyttan. Man höll nu på med schaktning för grunden. Läget är ur arkitektsynpunkt synnerligen godt, ur kemistsynpunkt kanske likaså, men ur metallografisk sämre, då gasmaskinerna torde försvåra - för att icke säga omöjliggöra - fotografier i hög förstoring. Men utsikten är ju Forsbackas vackraste.

Jag träffade förstås en hel del. Men hade föga tid att hälsa på.

Låg hos Eliassons på natten. De voro strama öfver sitt elektriska ljus nu i byn, det betraktades nästan som en sevärdhet. Och det måste medges, att det högst betydligt ändrar byns förhållanden.

Jag sof inte värst på deras inventionssoffa. Och härtill bidrog, att jag måste upp så tidigt för att hinna med 8-tåget, som nu gick 7.50. Eliassons äro ju icke morgonpigga och de hade ingen väckarklocka.

På morgonen blef det dock bra med vakningen, ty jag låg ju vaken mest hela natten, men ändå höll jag på att komma försent. Ty E-sons skulle i all välvilja bjuda på något varmt – cakao eller the – och det dröjde ut så länge på tiden att jag sedan fick lof att halfspringa nästan hela vägen. Till på köpet med den rätt så tunga väskan. Äfven var jag tjockt klädd. Och följden blef, att jag var sjöblöt och ångande som ett lokomotiv vid ankomsten till Fbka station. I högsta grad obehagligt, ty jag hade inget ombyte i skjortor!

måndag 13 juni 2016

Bores välde är brutet för i år

Måndagen den 11 februari 1918

Det börjar bli omöjligt snart med dessa långa skutt. Jag kan inte sköta mig. Jag hinner verkligen inte med. I går, på söndagen trodde jag mig kunna skrifva åtskilligt, men det blef ingenting af, ty jag var för trött. Jag hade nämligen på morgonen just hemkommit från Östergötland.

Blidvädret har nu pågått sedan den 20 januari, d.v.s. 22 dagar i sträck. Det är väl nu knappast hopp om mera vinter af det förra allvarliga slaget. Visserligen kan väl en snöstorm komma fram i mars, men jag liksom känner på mig, att Bores välde är brutet för i år.

Saken har två sidor – man har icke fått ut hälften af det som ska fram ur skogarna, men å andra sidan hjälper den milda väderleken det fattiga folket, som slipper frysa så. Jag är glad åt den ringa koksåtgången. Ty det har verkligen gått åt mycket litet den senaste tiden. Men å andra sidan blir det mycket svårt med veden till min lokomobil i Wreta och framforslandet af lafvirket.

Symfonikonserten den 31 jan. gick jag icke på. Dumt nog förresten. Jag var visserligen inne i musikhandeln för att köpa biljett, men det var i sista laget, jag tror på torsdagsmorgonen, och det fanns endast de aldra sämsta platserna kvar, och de kostade 2,25. Det höga priset berodde på solisten Partos – underbarnet. Det var just honom jag skulle velat höra. Det är en 14-åring, af ungersk börd, skulle jag tro, som af kritiken höjts till skyarna. Man framhåller, att man vet icke hvad man mest skall beundra, det virtuosa beherrskandet af alla violinteknikens underverk eller den djupa musikaliska uppfattningen – en sällsynt sak vid så unga år.

Jag ångrar mycket, att jag icke fick höra honom, trots att han gaf icke mindre än tre konserter.

Samtidigt spelades Berlioz´ Haroldsymfoni, som ju också fick så mycket beröm. Hade Partos spelat något annat än Brahms violinkonsert i D-dur, som jag ju för ej så länge sedan hört, så hade jag nog med säkerhet gått, trots det höga priset. Exempelvis någon av Bachs solosonater.

På lördagskvällen (2/2) var Greta ute. Wilhelm däremot, som också skulle ha kommit, uteblef skändligen. Jag läste ur Engströms ”Bläck och Saltvatten”, några saftiga bitar, men eljest förföll vi allmänt till den stora tröttheten.

På söndagen voro vi alldeles lämnade ifred. Ingen besvärade oss med sin närvaro. Jag satt mest och skref, åtminstone hela förmiddagen, och fick uppbära förebråelser för min osällskaplighet. Vi voro ute med barnen ett litet tag på middagen, en liten sväng om elektricitetsverket, men vädret var föga inbjudande.

På kvällen åkte jag in till staden. Signe och jag hade köpt oss hvarsin 50 öres plats på läktaren i Musikaliska akademien. Det var Mozart-Brahms-afton. Bergien-kvartetten spelade två stråk-kvartetter, en af hvardera mästaren; d.v.s. den sista var t.o.m. kvintett (Brahms), uti hvilken Astrid Berwald spelade pianostämman – synnerligen svår, men briljant! Därjämte bjöds på två solosatser af Brahms, förträffligt spelade af Astrid Berwald – den synnerligen sympatiska pianisttösen! – däribland balladen ur op. 118, som äfven jag i min oskuld försökt tota till, ehuru inte i så svindlande tempo. Så förekommo några sånger af Brahms, sjungna af Ebba Nyström-Strandberg – alltsammans Borgareskolans serier. Det var en väl använd 50-öring!

Jag har påbörjat ”Boken om Kaj” i ett annat, vackrare band. Få se, hur det går med detta illustra verk. Om det blir konsekvent genomfördt?

tisdag 31 maj 2016

Det må vara så…

Januari 1918

Torsdagsprogrammet för symfonikonserten såg ut så här:

Ludvig van Beethoven (1770 – 1827)
Symfoni nr 7, A-dur, op. 92

  • Poco sostenuto Vivace
  • Allegretto
  • Presto
  • Allegro con brio

Ludvig Schytte (1848 – 1909)
Pianokonsert, Ciss-moll, op. 28

  • Allegro
  • Intermezzo: Andante con moto
  • Final: Allegro

Natanael Berg (1879 – )
Makter, symfonisk dikt för stor orkester

  • I Selbest ist der Mann
  • II Das Weib

Programmet upplyser följande:

Beethovens 7:de symfoni, skizzerad redan 1809, fullbordad år 1812 och uppfördes första gången samma år tillsammans med den 8:e i Wien.

Den har karakteriserats som ”Dansens apoteos” af Richard Wagner, hvilken som bekant betrakta den symfoniska formen som grundad på dansen; för den Beethovenska symfonins del torde Wagner haft den grekiska, dionysiska dansen i tankarna. Wagner yttrar sig på ett annat ställe om verket:

”förvisso måste vi anse Beethovens A-dur-symfoni som det glädtigaste, som någon konst någonsin frambragdt: kunna vi väl tänka oss detta verks genius annorlunda än såsom inför vår blick uppsväfvande i ekstatisk hänryckning? Här firas en Dionysosfest, sådan greken blott i vårt idealaste antagande kan ha firat densamma: hur vi än fylles af jubel, af sällhetens yra, förbli vi dock städse inom en sublim hänrycknings gränser, himmelshögt öfver den mark, där ”vitsen” söker och samlar sina kraftiga bilder. Ty här befinna vi oss ej på någon marknad, det enda egentliga nöjet i vår läderartade framstegsvärld, här träffa vi ej på någon till Don Juan förklädd minister, hvars igenkännande och demaskering kunde skänka oss en glad stund; utan här uppenbara sig samma sannfärdigt lefvande gestalter som för den blinde Homer i hjuteskarornas rörliga dans, samma dans, hvars melodi den döfve Beethoven nu spelar upp för att låta vår hänryckta själs öga ännu en gång se dem.” (Om diktning och komposition, öfvers. Af W. P. B.)

Ludvig Schytte, den idag uppträdande solistens fader, är ett framstående namn i Danmarks senaste musikhistoria. Han lefvde mellan åren 1848 – 1909. Elev af

E. Neupert var Schytte själf lärare i pianospel vid utländska institut, bl.a. vid Sternska Konservatoriet i Berlin. Bland hans kompositioner märkes den idag spelade pianokonserten, mindre pianostycken, den dramatiska scenen ”Hero” samt operetterna ”Der Mameluk” och ”Der Student von Salamanca”.

Nathanael Berg (till det borgerliga yrket regementsveterinär) är född i Stockholm den 9 febr. 1879. Som musiker är han nästan helt och hållet autodidakt. Hans hufvudverk äro i operorna Leila samt Josua (under arbete); de symfoniska dikterna Tranengewalten, Alles endet was enstehet, Årstiderna, samt Varde ljus; körverken Mannen och Kvinnan samt Israels lofsång; de för baryton och orkester skrifna balladerna Eros vrede, Saul och David, samt Predikaren (alla tre Frödingska texter); en balett Älfvorna, en pianokvintett, samt dessutom ett antal sånger och pianostycken. Hans sista komposition, Makter, är en symfonisk dikt, vari kompositören velat skildra motsatsen mellan mannens och kvinnans väsen. Den förra bjuder ödet trots antingen han segrar eller går under, den senare böjer sig efter förhållandena, men förblir stark genom stilla, försakande kärlek. Den förre förkroppsligar den skapande viljan, den själfhärliga kraften, den senare tålamodet och undergifvenheten. Det är det elementära i de båda könens egenart och kontrastförhållande till hvarandra som kompositören framställt i sin tondikt.

O.M.s kostar på denna konsert följande ganska utförliga recension:

”Konsertföreningen kan åtminstone ej beskyllas för bristande omväxling i sina program: efter en divauppvisning kom en Brahmsafton och vid följande torsdagskonsert den kuriösa konstellationen Beethoven – Schytte – Berg, variatio dehetat! Genom sin särställning i programmet fick man dock Beethovens A-dur-symfoni ogrumlad och kunde njuta af dess klara, viljestarka, gestaltande samt dynamikens och rytmikens verkningsfulla utmejsling. Hänförelsen mattades dock i finalen som frambrusade på väl tyngda vingar.”

Ludvig Schytte är alla pianospelande ungdomars favorit, men hans alstring inom större former torde hufvudsakligen föra sin tillvaro mellan musiklexikonens pärmar. Att döma af pianokonserten i ciss-moll, tillhör den äldre dansk-tysk romantik med framträdande inslag af Grieg, något besläktad med Heusetts veka musik, gammaldags fin och förnäm till form och innehåll samt värd att lära känna, i synnerhet då bekantskapen förmedlas af komponistens dotter, fröken Anna Schytte. Vid sin tolkning af konsertens briljanta pianostämma fägnade hon med finslipad teknik, vacker ton och poetiskt föredrag. Om anslaget föreföll något matt bör det kanske tillskrifvas den för pianomusik ogynnsamma akustiken, möjligen också minnet af förra torsdagens pianovalkyria. Bifallet präglades dock af största hjärtlighet, och sympatierna betygades ytterligare med blommor.

Till sist beredde det kapellmästare Schnéevoigt ett tydligt nöje att åter få presentera en nyhet af Nathanael Berg. Denna känsla är fullt förklarlig, ty medveten om förpliktelsen att uppföra svensk musik, är det ej ofta dirigenten möter uppgifter som så motsvara hans temperament. Detta torde förklara hvarför Bergs alstring omfattas med en välvilja, ännu helt eller delvis förvägrad en följd af mer nationella, äldre och yngre svenska komponister, från Norman till Rangström. Den dramatiska växlingen i Bergs musik, motsättningen mellan stormande kraftexcesser och lyrisk sötma, det teatraliska draget, orkesterprakten, massverkan, den yttre effekten, det målande, diktande och improviserande i denna programmusik, allt måste ju egga en så modern dirigentvirtuos och musikalisk regissör som Scnéevoigt. Han gör den också con amore, bländande och medryckande, på samma gång på bästa sätt understödd af orkestern. I det nya verket, Makter, är ämnet åter motsättningen mellan mannen och kvinnan, ett af komponisten förut behandladt motiv, hvars idé mer eller mindre dock återfinnes i flertalet symfoniska verk, kontrasten mellan ett manligt första och ett kvinnligt andra tema. Sitt program har kompositören utvecklat i två satser, den första ”Selbest ist der Mann”, den andra ”Das Weib”. Liksom de tyska öfverskrifterna är innehållet mer befryndadt med tysk än svensk symfonimusik. Man återfinner här komponistens rika orkesterfantasi, hans lifliga temperament och naivt ungdomliga friskhet, därjämte äfven en viss formlöshet, opersonlig och alldaglig, om än ofta insmickrande melodisk uppfinning, som dock ej kan ersättas af förbluffande orkesterexperiment, samt en betänklig brist på djupare innehåll; denna påfallande svaghet i det mesta af Bergs tondiktning. Men trots ytligheten är han dock i sin art en stark begåfning, man må sedan hysa sympatier eller antipatier mot hans konst. Oberörd lämnar den ingen, och sin plats häfdar den i modern svensk tondiktning.

P.B. nonchalerar Berg fullständigt och anser hans musik för ett lättvindigt uppkok på Strauss och Wagner. Sådan musik har skrifvits långt före Berg massvis i Tyskland.

Det må vara så, att Bergs musik saknar form och djupare innehåll. Men jag blir oerhördt starkt berörd af densamma. Det är väl brist på formell kultur. Det är möjligt, att det icke är musik för en filosof, som t.ex. Brahms. Men för en stämningsmänniska, i så hög grad poingterad som jag, är det djupa brunnar. Jag njuter väldeliga af dessa färger, denna orkesterkolorit, dessa glansfulla effekter. Låt vara, att mycket blott är beräknadt på effekter, men det är tillvisst synnerligen skickligt gjordt. Är Berg, som det säges, autodidakt i sin konst, så ligger det mycket aktningsvärdt arbete där bakom, som också det kan vara värdt beundran. Att Berg är en man med temperament, behöfver man icke lång stund för att komma underfund med. Han klämmer till redan i första akten. Han är färgkonstnär.

Solisten Anna Schytte spelade sympatiskt. Stundom föreföll hon en smula matt, men det var väl, som Morales säger, beroende på jämförelsen med Elly Ness, som dock besitter en annan schwung.

tisdag 24 maj 2016

Tövädret har fortfarit hela veckan

Måndagen den 28 jan. 1918.

Se, sådär är det! En lucka på en hel vecka! Inte för att händelser af någon betydenhet inträffat, men ändå tycker jag inte om alltför stora luckor.

Tövädret har fortfarit hela veckan. I staden har varit bottenlöst. Den extra snöskottarpersonalen har strejkat eller rättare sagdt vägrat att arbeta för den erbjudna, nu ca 130 % ökade daglönen. 1913 betalades visst 35 öre timmen. Nu begäres 1 kr för gatuarbete och 1.20 för gårdsarbete. Följden har blifvit, att smutsen ligger kvar i stora strängar längs alla trottoarer. Det har icke varit för ro skull man denna vecka har promenerat på Stockholms gator.

_DSC0217dUte på landet har det varit något drägligare, fast vedervärdigheter icke saknats äfven där. Det har varit öfvermåttan halt förstås. Snön har till större delen redan gått, uppe på vår tomt är marken bar kring träden, och vägarna lysa bruna i kanterna.

Men värst har det varit med vattnet. Då jag igår eftermiddag skulle gå ner i källaren och göra iordning några lämpliga trän för vår stora spis, så öfverraskades jag af att finna källaren full af vatten, som stod decimeterhögt och ökades för hvar minut; det var ytvatten utifrån, som trängde sig upp genom fräthål i cementgolfvet, hvilka förr icke alls observerats, men som nu sannerligen gjorde sig märkbara. Ur somliga rent af sprudlade det upp som ur en springkälla. Det hade antagligen satt igen sig i afloppsledningen, som f.ö. ligger lågt, och fara var å färde, att vattnet skulle kunna stiga upp mot pannan, ifall det fick fortsätta. Jag lyckades stoppa igen de flesta hålen med trasor, så att flödet, om också ej stoppadt, så åtminstone blef betydligt minskadt. Och vidare lyckades jag med en lång grof ståltråd rensa upp afloppsröret från brunnen i cementgolfvet. Så för ett tag åtminstone blef det fart på vattnet, som rätt hastigt rann ut. Senare på kvällen blef det åter sämre med afloppet, ty det rann till fullt lika mycket som det kunde komma ut ur brunnen. Skulle det under natten ytterligare försämras, så var fara värdt, att vi hotades af ny öfversvämning. Jag var oroad för potatisen och veden. Mest hela natten låg jag i min så ytterst dåliga sömn med den fixa idén, att vattnet stod långt upp mot värmepannan. Men på morgonen idag var det likadant som igår kväll.

Emellertid var det föga trefligt både för mig och vårt främmande. Vi hade Ragnar Swärd och Signe på middag; och senare på aftonen kom äfven Sundström ut – för att höra musik.

Igår var fullkomligt vårväder. Det kändes som vore det mars i luften. Signe kom med 1-tåget och vi togo omedelbart en promenad utåt. Vi voro en rundtur till Dufnäs. Det var 6 grader varmt och blåste vårvind. Vore det ej svårigheten med vattnet, så kunde det gärna få fortsätta med blidvädret, ty det går mindre koks och ved åt. Men då är det väl någon annan som klagar istället. I Värmland, hörde jag Ragnar sade, ha de måst inställa drifningen i skogarna, emedan föret är i det närmaste borta. Det har däruppåt ej kommit lika mycket snö som här i Sthlmstrakten.

Jag har på kontoret sysslat med bokslutet för min verksamhet under förra året Wreta är i det närmaste klart; men det andra återstår.

Jag har varit rätt flitig med min Herzog och hans finansieringskonst. Hvilket måtte det datum bli, då jag nedskrifver sista raden på denna öfversättning? Näppeligen detta år. Men jag skall dock göra mitt bästa. Jag har skrifvit öfver 30 skrifsidor redan.

måndag 16 maj 2016

På måndagen var också otrefligt i staden

Tisdagen den 22 jan. 1918.

I dag är dimma, starkt töväder och disigt i luften. Omslaget i vädret började redan på söndagskvällen. På måndagen var all snön borta från träden, och det var icke mindre än 6 grader blidt. Det är skillnad det, mot 20 grader för blott några dagar sedan.

sneskott

På måndagen var också otrefligt i staden. Tusentals snöskottare och trottoarknackare voro i verksamhet och man fick icke gå oantastad någonstädes, vare sig på gatan eller trottoaren. Sörjan gjorde, att man fick balansera sig fram. Det är alltid ett fasligt lif i staden vid dylika stora töväder. Det tager många dagar, innan den blir finputsad och fullt anständig.

Jag fortsatte på morgonen mina ”förberedelser till Reformationen”. Så ingående trodde jag aldrig att jag skulle få en inblick i Luthers gärning. Ämnet tilltalar mig mycket, men så är det också framställt i njutbar form.

Reste in med 10-tåget. Hade ingen vidare arbetslust. Jag gjorde upp mitt mellanhafvande med Bernhardt & Co för hyra och inlogering i deras kontorslokal. För halfåret gick det totalt på ca 750 kronor för min del. Egentligen hade jag mycket arbete liggande efter, men det hjälpte inte – jag fick ingen kläm på någonting. En allmän trötthet bredde sig öfver mina sinnen. Det är möjligt, att jag tager mig för mycket före och går iland med för litet. Det är en af min själfkända svagheter: att vilja på för mycket, genomföra för litet. Jag beklagar stundligen, att mina krafter och min tid ändå icke räcka till, så som jag ville. Det är så oändligt mycket jag skulle vilja taga mig för, men icke ”på villkors vis” hinner med. Min musik ligger totalt nere, och jag som skulle studera musiklära, harmonilära, formlära! För att inte nämna instrumentering, genom studier af partitur, som jag en gång föresatte mig!

_DSC0860fp[3]Och min teckning och porträttkonst! Mina konstnärliga intressen! Mina tekniska studier! Ja, nu håller jag tillsvidare på med ”Handbuch der Finanzierungen” (Herzog), så länge det varar och jag icke tröttnar. Har börjat en stort lagd öfversättning af detta arbete. Men det hinner väl icke långt.

En sak har jag länge planerat: att ordna mina och Astris bref och på grundval af dessa sammanskrifva mina memoarer under ungdomstiden. Det är emellertid ett vidlyftigt arbete, och jag fruktar för att det nog blir ogjort. Häromdagen påbörjade jag ”Boken om Kaj” jag vill ha hans lefnad skildrad från första början. Jag skall sköta den boken åt honom, tills han blir stor nog att sköta den själf. Men han kommer att få mycken glädje af den, om han i någon mån brås på sin far. Jag skulle önska att jag själf hade en sådan bok, påbörjad från min födelse. Det hade gjort mig stor nytta för förvärfandet af den själfkännedom jag eftertraktar. Få se om jag orkar hålla ut med ”Boken om Kaj”.

Inte ens dagspressen hinner jag ögna igenom; vissa dagar blir det knappast mer än rubrikerna. Och jag som hade tänkt mig att i år klippa och förvara alla artiklar af bestående värde! Ingenting hinner jag med.

(Snöskottarbild från Stockholmskällan. Klicka på bild för mer info.)

lördag 14 maj 2016

På söndagen fingo vi vara fullständigt i fred för besök

Januari 1918

centralpalatsetPå lördagen for jag in med 10.17, besökte i Centralpalatset en gammal kurskamrat, löjtnant Elliot (ang. gruffogde-bostaden vid Wreta mm) och satt så på kontoret till ½ 3, då jag for hem. Gaf Strandberg order om att nedlägga arbetet vid Ferrum tills vidare – tills i slutet af mars, på grund af svårigheterna med den skarpa kylan, som gör så att pumparna ideligen fryser och som därigenom förorsakar upprepadt krångel. Fagerberg fick redan ett par dagar tidigare (på fredagen) telegrafisk order om saken.

Idag på söndagen fingo vi vara fullständigt i fred för besök. Jag trodde nästan att Gösta Estréen skulle komma ut för att hämta mig ut på den förut aftalade skidfärden till Nacka. Inte häller kom Ragnar Swärd, så som han på onsdagen preliminärt hade sagt. Min moder sade i fredags, att hon skulle komma ut idag också, men hon kom inte. Vi voro som sagdt alldeles lämnade i fred.

Jag började dagen med Luthers 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg, men afbröt detta fördjupande i forna tiders händelser för att bära in en del ved i källaren. Vedträna voro alldeles isiga af den myckna snön. Jag fick skotta mig fram till vedhögen. Jag var äfven ute på lördagen och skottade upp snö rundt stenfoten på villan i den tron att värmen skulle bli bättre bevarad och vi skulle förskonas från frusen vattenledning. Jag vet icke om åtgärden har önskad effekt, men den borde åtminstone vara teoretiskt riktig.

Söndagen förflöt i djupaste lugn. På middagen började det snöa vildt. Astri och jag gjorde rundpromenaden inåt sjön och ålderdomshemmet. Det var ett stiligt väder!

storängen3aPå eftermiddagen spelade jag en stund. Vi upptäckte till vår häpnad en fin spricka i flygellocket. Hvad månde blifva häraf?

Jag läste för Astri och Elsa ur Alb. Engströms ”Åt Häcklefjäll”, som hvar man vet en synnerligen frisk och i många afseenden gifvande bok. Engström har i alla fall en stor stilistisk talang! Jag skulle ha lust att också skrifva och uppodla min begåfning åt det hållet. Måhända skulle jag till slut äfven kunna prestera något njutbart.

(Klicka på Centralpalatsbilden för källa.)

torsdag 12 maj 2016

Hade jag blott tid, skulle jag studera så mycket!

Söndagen den 20 jan. 1917

Fredagen och lördagen har kylan något slagit sig, och det har varit något drägligare att vistas ute. Jag har om morgnarna fortsatt mina studier om ”Reformationstidehvarfvets historia” i min stora Världshistoria. Det är rätt eget, att jag nu på gamla dagar är så intresserad af historia, då detta i skolan var mitt mest afskydda ämne. Men säkerligen tog ej Hildebrand med det rätta greppet om det. Och ännu har jag en stor aversion mot koncentrerade historiska läroböcker med uppräknandet af kungar, krigsföretag och en massa årtal. Däremot kan jag njuta af skildringen i min stora världshistoria, ty där lägges mera vikt vid det kulturella och utvecklingen. Man får ett bättre grepp på ämnet. Också äro dessa skildringar efter min mening synnerligen väl skrifna.

Jag har dessutom fortsatt en smula mina studier om ”Stockholmstraktens geologi”, samt ”Den geologiska forskningen i Sverige”. Jag går tillväga på det sättet, att jag på biblioteket först med blyerts skrifver af ett visst pensum, som jag sedan dagen efter repeterar under nedskrifvandet på maskin. Jag har funnit, att just denna repetition är synnerligen nyttig, då det gäller att få behållning af det genomgångna. Det fäster sig då väl i minnet, och jag har dessutom ämnet prydligt skrifvet och förvaradt för framtiden.

Jag skulle önska att jag hade en skrifmaskin hemma, en med små, trefliga typer. Min stil är nämligen så dålig och det är omöjligt att få anteckningarna snygga. Däremot är jag numera genom öfning rätt flink på maskin.

På Kungl. Biblioteket har jag en tid varit sysselsatt med studier öfver ”Kristendomens uppkomst”, bedrifven med ledning af uppsatser af Drehmann i ”Världskulturen”. Dessa artiklar i detta arbete synes mig som synnerligen goda. Jag önskar att jag hade dess prydliga band!

göstaw[4]Synd blott, att jag är så splittrad, att jag får så litet tid. Jag har alldeles för många järn i elden, börjar med för mycket på en gång, så att jag icke går iland med uppgiften. Sällan blir något afslutadt.

På Teknologföreningens bibliotek har jag igång dels denna ”Den geologiska forskningen i Sverige” ur Nathorsts ”Sveriges Geologi”, dels ock uppläggandet af ett svenskt-tyskt-engelskt-franskt tekniskt lexikon.

Hade jag blott tid, skulle jag studera så mycket!

tisdag 3 maj 2016

Solist för aftonen var Elly Ney

På torsdagskvällen åhörde jag Brahms-konserten på Auditorium. Programmet såg ut så här:

Symfoni nr 3, F-dur, op. 90
Allegro con Brio
Andante
Poco allegretto
Allegro

Pianokonsert nr. 1, D-moll, op. 15
Maestoso
Adagio
Rondo, Allegro non troppo

Akademisk festovertyr, op. 80

Solist för aftonen var Elly Ney, som jag senast hörde tolka Brahms B-dur-konsert, jag tror det var vintern 1915. Hon kan ju näppeligen kritiseras, så högt står hon såväl i teknisk bravur som musikalisk fördjupning. Hon lär ju dessutom ha specialiserat sig på Brahms.

O.M.s (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) skrifver i sin recension af konserten följande:

”Konsertföreningen återvände på torsdagen till den absoluta musikens område efter sina utflykter till politikens marker och operadivornas värld. Åter bjöd den på ett konstnärligt stilfullt program, som dock ej uteslöt en förträfflig solist, ehuru inom en enhetlig ram. Aftonen var Brahms´, företrädd med sina yppersta saker, f-dursymfonien och d-mollkonserten, samt som durstämd epilog Akademisk festuvertyr med dess kärva humor och festivitas.

I förtätad form blef konserten en återupplefvelse af förra säsongens Brahmscykel i det att Elly Ney nu spelade d-mollkonserten, då tolkad af Karl Nissen. Att den romantiskt sköra tondiktens symfoniska resning nu framträdde mäktigare, berodde både på pianistens öfverlägsenhet och att orkestern blifvit förtrognare med uppgiften, som den dock ännu ej förmått att helt tillägna sig. I specialiseringens tidehvarf ha äfven pianisterna sin specialitet; Elly Neys är Brahmskonserterna. I b-durkonserten beundrade man hennes bravur, uthållighet och rytmiska energi, hvaremot den mera inåtvända d-mollkonserten fängslade genom hennes fria poetiska gestaltning och andra musikaliska värden utöfver en bländande virtuositet.

Blott beklagligt att salens ohjälpliga akustik utplånade en del af konsertens läckra detaljer, som i och för sig ha att bestå en ojämn kamp mot orkestern. Den temperamentsfulla konstnärinnans vyer blef dock oantastlig och betygades med värme af en fulltalig publik.

Rikt bifall tillföll äfven kapellmästare Schnewoigt hvars storlinjiga och energifyllda Brahmstolkning förut värdesatts. Om första symfonisetern dock verkade något obalanserad och ansträngd torde anledningen varit orkesterns trötthet efter kort förut afslutad repetition med den värderade gästen.”

ellyneyElly Ney var ”draperad” i en antikiserande mörkröd sammetsdräkt med släp af charmant verkan. Hon förde sig som en drottning. Håret var kanske inte fullt så lurfvigt som förra gången jag såg henne, ty då höll hon under D-durkonsertens ansträngningar rent af på att tappa det. Hon sitter gärna bakåtlutad eller lutar sig åt vänster, då hon spelar. Tekniken i de Brahmska häftigare passagerna är fenomenal, man ser endast ett virrvarr af händer och fingrar. Man skulle vara frestad att tro på naturkrafternas upphäfvande. Men dessemellan i de långsamma satserna spelar hon enkelt, inåtvändt, så som Brahms fordrade det. Morales har rätt: Elly Ney är verkligen en speciell Brahmstolkarinna.

Jag lade särskildt märke till en omständighet, som inte var vidare smickrande för publikens rent musikaliska smak under förra konserten. Skillnaden i uppträdandet mellan Pia Ravenna och Elly Ney. Den förra knep publiken till större delen genom sitt pikanteri, sina divamanér och hofnigningar. Också blef hon öfversållad med blommor. Elly Ney fick inte en blomma. Men så var det hos henne också endast musiken som talade. Det publikfriande uppförandet försmådde hon. Hon bugade sig nästan motvilligt och en smula trumpet. Ryggraden är svår att kröka hos en drottning!

torsdag 28 april 2016

Mot kvällen blef omslag i vädret

14/1 1917

Mot kvällen blef omslag i vädret; det blef en rå, genomträngande dimma, som alldeles skymde bort gator och torg, så man med möda hittade vägen, och ehuru det var ca 20 grader kallt, så såg man att det skulle bli omslag. Röken slog också ner. Vi skyndade oss, allt hvad vi förmådde för att hinna upp till tåget i tid. Afgångstiden var 8.13. men vi möttes – väl ditkomna – af den föga hugnesamma underrättelsen att tåget vore att vänta allra tidigast vid 10.15-tiden.

dimma

Nå, tåget kom väl så småningom framglidande ur dimman, men som en vagn hade gått varmt och måste frånkopplas, så blef det ytterligare försening af, och vi kommo ej åstad förrän någonting vid 11-tiden, eller då vi skulle varit framme i Stockholm. Det var sannerligen ingen lustresa! Kallt var det också i kupén, och folket satt insvept i filtar och halsdukar, rockar och pälsar, och frös visst ändå.

Ändtligen framkomna till Liljeholmen och sålunda nästan hemma, blefvo vi fastsittande ytterligare en angenäm stund, alldenstund det var något mankemang med järnvägsbron, så att den inte gick att försegla. Vi anlände slutligen på slaget 2 till våran hufvudstad.

liljeholmsbron

När jag kom hem, var naturligtvis vattenledningen frusen, och det blef intet annat att göra än att söka få den upptinad. Detta skedde genom värmen från gamla bref, som offrades för dylika ändamål. Och det resulterade ju lyckligt, långsamt men säkert, dock mest det första. Mina fingrar äro bruna af papperstjära än.

På torsdagen (den 17/1) var jag uppe kl. 2 hos herrar Hallin och Hallström för att resonera om Wreta. Någon annan ställning måste vi ju ha på företaget, om det skulle fortsätta och bli någon kläm i arbetet.

lorensFlera viktiga beslut blefvo denna dag fattade. Först och främst att vi skulle diamantborra – jag hade strax förut varit hos Lorens Carlsson i Diamantbergborrningsaktiebolaget och språkat om saken. Hallström proponerade 4 hål, men jag ville nöja mig med blott 2, ner till 100 meters djup. (Priset skulle bli 39 kr/m).

Vidare blef en gruffogdebostad beslutad, att genast börja byggas. Detta är ju fundamentala saker för tillfället, och jag blef mycket glad åt detta tillmötesgående.

En 35 hkr.s lokomobil skulle v Porat låna oss till den 1 april, så frågan om drifkraften blef åtminstone provisoriskt löst.

Få se nu om Andersson något lugnar sina upprörda känslor!

Skulle nästan tro det!

torsdag 21 april 2016

Det blef sannerligen kallt åt fingernaglarna

Söndagen (d. 13/1 1917) var en strålande vacker vintersöndag. Men kall! På f.m. höll jag på med att städa på min bokhylla och göra Tekn. Tidskr. Komplett för 1917.

På middagen följde Astri med ut, och vi gingo till Vikdalen, där jag aldrig förr varit. Hit har den moderna villaarkitekturen icke trängt, utan man blir i ett nu liksom förflyttad 20 år tillbaka i tiden. Faktiskt slår en fläkt af 90-tal emot en.

fjastadGustaf Fjaestad, Vinterlandskap med frusen sjö.

Vi voro ända ner till bryggan, midt emot Manilla och Blockhusudden. Det var svidande kallt, 18 à 20 grader. Men solen förde med sig de härligaste färger öfver snö och hustak! Och aptiten blef storartad!

På kvällen for jag in till Stockholm och låg där öfver natten. Jag skulle nämligen på måndagsmorgonen tidigt med tåget till Nyköping. På måndagsmorgonen var det återigen svidande kallt. 7.25 reste jag, vederbörligen ombonad i dubbla fodral. Och halsdukar och muddar. Men det visade sig sannerligen behöfligt. Vår vagn var egendomligt nog nästan tom. och värmen var ingenting att skryta med; men det gick ju.

jernvegTjock is täckte rutorna, så att man slapp att njuta af det vackra vintervädret. En liten flicketös om ca 16 vårar, som skulle till Strängnäs och skulle byta i Saltskog, kom där med andan i halsen inspringande i kupén och frågade, om det var Saltskog. Tåget hade då stått åtskilliga minuter. Om ytterligare några minuter gick så tåget, men flickan hann inte af. Hon påstod att dörren var fastfrusen och icke gick att öppna. Men hon tog saken lugnt och medföljde till Järna, som om detta vore den naturligaste sak i världen. Och det oaktadt, hon antagligen försuttit den enda möjligheten för dagen att komma till Strängnäs. Hon hade tydligen inte rest så värst mycket, stackars liten tös. Hon har åtskilligt att lära sig.

Vid 10-tiden blef det att lämna den jämförelsevis varma kupén och begifva sig ut i kylan. Och det blef sannerligen kallt åt fingernaglarna. Det påstods, att i dalgångarna vid Svärta gård skulle det på morgonen ha varit 36 grader. Jag kan icke veta, men nog kändes det bistert.

Vid framkomsten till Wreta fanns gruffogden icke där. Han kom först, då jag beredde mig att aftåga till Nyköpings stad.

Smedjan var nu i det närmaste färdig, och dynamitupplaget likaså, sånär som på dörrbommarna. Timmerkarlarna höllo på med takstolarna till stallet. I norra skärpningen hade de ännu ej kunnat komma ner på berget. Det såg besvärligt ut i denna kyla att arbeta där. De skulle nu tillgripa gamsning för att kunna fortsätta

genom leran. Gruffogden ansåg, att om 14 dagar borde blottningen vara klar, om de fingo hålla på, och inga yrväder kommo i vägen. Prof på malmen i södra skärpningen, som nu stod öfvergifven, skärskådades och befanns vara tämligen prydlig.

Vi sutto en stund uppe hos Bäckgrens på vindsrummet och språkade om företagets framtid. Gruffogden meddelade helt à propos, att han nu tröttnat på de olidliga bostadsförhållandena och de långa och tröttande turerna från staden för hvarje dag. Han ville bli ersatt med någon annan och bad att få säga upp. Han påstod att hans lön räckte inte till för att hålla hushåll på två ställen. Och sin fru kunde han inte härbärgera hos Janssons. Det var för kallt och för dålig mat. De höllo på att svälta ihjäl och ömkylde sina fötter.

Jag var just inte sinnad att betala mer för det lilla arbete som nu var igång. Jag anser att lönen är bra tilltagen – 300 kr/mån + fria rum. Men som karlen ju har stor erfarenhet, som kan komma väl tillpass vid fortsatta anläggningar vid grufvan, så kanske man bör betänka sig, innan man låter honom gå. Svar blef utlofvat inom kort. Han är mig allt litet gnällig och litet för själfmedveten, min käre Andersson! Vore det inte för hans stora erfarenhet, så ville jag inte ha honom.

Vi gingo på 1½ timme till staden och voro där precis kl. 3. Vi spisade gemensamt på hushållsskolan. Därpå sysselsatte vi oss ett par timmar på rummet vid Kapellgatan att genomgå räkenskaperna.

torsdag 7 april 2016

Som solist för aftonen tjänstgjorde en finsk sångerska

Januari 1918.

På kvällen åkte jag in med 6-tåget, satt en stund på Teknologföreningen och skref om ”Stockholmstraktens geologi”. Kl. 8 mötte jag Signe på Auditorium.

http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=28421
Auditorium 1916. Bild från Stockholmskällan.
Programmet för aftonen var följande:

Jean Sibelius (f.1865), Finlandia, symf. dikt, op.26
Christian Sinding, (f. 1856), Symfoni D-moll, op. 21, f.f.g.
Arntroise Thomas (1811 – 1896), Ofelias aria ur “Hamlet”.
G A Rossini, (1792 – 1868), Cavatina ur Barberaren i S.
Edvard Elgar (f 1857), The Wand of Youth, 1: sta sviten
Uvertyr: Allegro molto
Serenad: Andantino
Menuett: Andante
Soldans: Presto
Musicerande féer: Allegretto
Slummerscen: Moderato
Féer och jättar: Presto

Vi hade vår plats på andra bänken på parketten, alldeles bakom Schnéevoigt. Jag kom nämligen alldeles i sista stund för att få biljetter. Det kunde ju ha sitt intresse för engångs skull att sitta alldeles inpå orkestern, ty man kunde ju studera de olika instrumenten bättre, men för akustikens skull var det naturligtvis ofördelaktigt.

Sibelius Finlandia gjorde på mig inget vidare intryck. Man hade nästan väntat sig någon sorts hyllning för Finland, som ju sedan förra konserten förklarat sig själfständigt, men däraf förmärktes ingenting, åtminstone inte omedelbart efter Finlandia, som väl ”ändå skulle göra’t”.

Däremot var Sinding-symfonien ovanligt vacker och färgrik. Jag kände ju ganska väl igen den, då jag ju haft den till låns hemma. Sinding excellerar här i egendomliga rytmer och grann instrumentering. Denna symfonin anses ju som det främsta af Sindings verk. Den tredje satsen – F-dur – tilltalade måhända mest. Den anses också som hela symfonins glanspunkt.

Som solist för aftonen tjänstgjorde en finsk sångerska af internationell extraktion med italienskt utseende, och med ett d: o konstnärsnamn: Pia Ravenna. Det visade sig vara en pikant liten uppenbarelse med skälmskt koketteri och försigkomna divamanér. Vi, som sutto omedelbart nedanför henne, hade utmärkt tillfälle att iakttaga henne i minsta detalj. Särskildt intressant var att observera hennes sångsätt och munställningar under de ytterst kräfvande partier, hon hade tagit på sin lott. Så särskildt vacker var hon inte efter mina begrepp, men hon slog oerhördt an, och på hemvägen från konserten, hörde jag hennes lof i de mest hänförda ordalag öfverallt på gatorna. ”Hon var ju som en dröm!!”

Hon var klädd i tjockt, hvitt siden. Kort kjol med någon ansats till krinolin. Bara axlar och en tyllslöja öfver armarna. Röd blomma i barmen. Sina svåra koloraturarior utförde hon glansfullt med osviklig precision, om än måhända med en något gäll klang på höjdtonerna, som dock knappast visade någon begränsning.

Auditoriet vardt stormande förtjust åt kanske lika mycket det pikanta i uppenbarelsen som kvittret. Inropningarna blefvo legio, med nya stora blomsterskörder för hvarje gång. Det var nog för minst 400 kr. blommor i dessa dyrtider. Först en ståtlig lagerkrans med band i blått och hvitt, Finlands färger – det var måhända Finlandshyllningen, som sparats hit. Så en väldig korg med allehanda syrener och liljekonvaljer och så oräkneliga blomster i olika upplagor.

Det sista stycket, Elgars Wand of the Youth, var musiken till ett sorgespel för barn, som kompositören vid framskriden ålder omarbetat. Det är eljest ett af hans tidigare verk. Det sönderföll i sju afdelningar, som nog var mycket vackra, men i längden tämligen enahanda. Jag tror att publiken tröttnade på den utdragna längden, hälst som det var sista stycket.

Konserten gaf emellertid rik valuta för den utlagda kronan. Sämre kan man placera en riksdaler.


Jag sov hemma hos mor på natten, hvilket hon gladde sig åt.

(1 krona 1918 motsvarar cirka 19 kr i dagens penningvärde.)

fredag 1 april 2016

På morgonen en charmant skidtur!

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sn%C3%B6rom_1904.jpg
Den 5 jan. 1918.
På morgonen en charmant skidtur! Ej så kallt som dagen förut. Åkte först till Dufnäs och ämnade mig först till Neglinge eller i hvarje fall åt det hållet, men slog så in på Erstaviksrouten. Vände så om på vägen till Snörom. Det var soligt och vackert och snön hängde i stora drifvor på träden. Kom in på en magnifik skogsväg, som så småningom mynnade ut vid den gamla färgglada gården vid Snörom och Källtorpssjön.

Det blef en längre tur än jag egentligen från början beräknat, men det var ju häller ingen idé att vända, utan jag fortsatte ner till Nacka kvarnar och Nackanäs, samt kom precis i sista stund för tåget från Nacka station. Var hemma 10.17 igen. En förtjusande färd!

Priset ifråga om koncentrerade pittoreska scenerier tager dock alltfortfarande den charmanta sprickdalen vid Nacka kvarnar. Hur många gamla minnen har jag ej från denna nejd. Jag minnes en gång på toppen till Nacka gamla kyrka uti höstsolens glans en färgmättad oktoberdag! Det är många år sedan dess nu!

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Nacka_g%C3%A5rd_1901.JPG

Jag for in med 1.17-tåget, tillbrakte en stund på mitt kontor med brefskrifning, men gick så på K. Biblioteket, där jag ägnade en timma åt ”Orographie de la Suède”.

Min moder hade Olssons, Amelie och Gustaf på nyårsvisit. Hon hade bedt mig också komma upp, så jag blef där hela kvällen, ända till ½ 10. Vi spelade Wagners Mästersångarouvertyr samt Saltarellan ur Griegs kvartett. Hem med 10-tåget.

Söndagen den 6 jan.
Återigen en härlig skidtur. 11 grader kallt och sol! Gösta Estréen kom ut med 10-tåget, som var smockfullt af skidåkande, sportklädd ungdom. Vi drucko först kaffe, men gåfvo oss därpå iväg utåt Nyckelviken till. Den mödosamma bestigningen af Sicklaberget blef denna gång icke vederbörligen belönad, ty allt var inhöljdt i tjockt, askgrått dis. Man såg sålunda ingenting af staden.

Nedstigningen var icke häller utan sin möda, ty det var så djup snö och föret var dessutom kärft. Vi fortsatte ner till Nyckelviken, som tog sig stämningsfullt och idylliskt ut, inbäddadt som det var helt i hvitt. Vi voro ända nere vid bryggan och beundrade de måleriska motiv för en landskapare, som här vid hvarje steg uppenbarades. Vi stäfvade utmed den branta stranden och togo oss till slut upp på en klint med magnifik utsikt öfver segelleden och med den mest pittoreska vegetation af gamla tallar. Återvände så till den vackra vägen öfver Augustendal.

Skulle tro att middagen smakade! Angenäm skymningsstund vid stora spisens flammande bål. Och en rik fantasi, som utlöstes i en präktig symfoni på min präktiga flygel. Lill-Kaj ådagalade angenäma sällskapstalanger. Han behagade sitta länge i farbrors knä och demonstrerade sin julklappsbilderbok. ”Kajken rädd i vovven!”

(Klicka på bilderna för källa)

torsdag 24 mars 2016

Färjan skramlade i sina isbitar…

Den 2.dra jan. 1918.
Idag har det vintrat till på allvar! Morgonen ingick mulen, och till en början var det väl icke så kallt. Men frampå middagen klarnade det, och temperaturen sjönk alltmera, så att vid 6-tiden på kvällen var det 9 grader kallt vid Norrmalmstorg. Och det blåste snålt.

Norrmalmstorg. Bild från Stockholmskällan.
Rätt mycket snö hade fallit fram på morgonsidan, så sedan jag läst mitt pensum om 12 sidor i Kielhack, så måste jag ut med plogen för att kunna komma skaplig om fötterna till stationen.

Jag reste in med 10-tåget. På mitt kontor fanns ingen post mer än ett kort från Emil Olsson – den enda af våra s.k. vänner i Forsbacka, som kommit ihåg oss på julen och nyåret. Om man undantager ytterligare Anders Lund.

Vid 12 var jag uppe för att bocka mig för cheferna, men träffade endast Hallström, enär Hallin vistades på sin egendom nere i Östergötland. Vi språkade litet om möjligheterna för Wreta under det kommande året. Sedan gick jag raka vägen hem till Mor.

På em. var jag sysselsatt med räkenskaper och brefskrifning ända till inemot ½ 6, då jag reste hem. 

Den 3 jan. 1918.
Reste in med 9-tåget efter att ha tagit en funderare i Kielhack och försett flickorna med ved. På kontoret sysslade jag med räkenskaper.

Djurgårdsfärja på Strömmen. Bild från Stockholmskällan. Foto Lennart af Petersens.
På morgonen var bistert kallt, och Strömmen låg som i rök. Färjan skramlade i sina isbitar. ”Sverige” ligger fortfarande på redden, men ynglingarna såg ut att ha det kallt om fingrarna. Men Strömmen är sevärd äfven denna årstiden!

HMS Sverige. Bild från Wikimedia Commons.



Jag gjorde denna dag första försöket att åka hem och äta lunch hemma. Och det gick ju ganska bra, men jag fick ju gå till Slussen, ty färjan gick inte.

Var upp till Mor en stund på aftonen i stället, och vi spelade en smula ur Mästersångarna. Hem med 7.17-tåget. I säng sent. 

Den 4 jan 1918.
Läste 11 sidor i Geologin fr. 6 på morgonen, så nog tillvaratager jag min tid! Kl. 8 for jag ut på skidor. Det var klart i luften och 19 grader kallt. Tog vägen ner till vattenledningsverket och for så ut på Långsjön, där jag for efter högra landet. Men det stöpte, så jag fick ett styft göra att få skidorna någotsånär rena. En öfverdådigt vacker väg i alla fall!

Tog så vägen ijämte Surbrunnsdammen ner till Dufnäs, där jag gjorde en titt upp på Dufnäsberget just som solen röd och grann som bäst höll på med att förgylla tallstammarna. Det var en härlig morgon. Jag var så lagom klädd, så jag hvarken svettades eller frös. Dock nöp det bistert i kinden på hemvägen, ty det blåste emot med 19 grader, och det känns! Syperb aptit ofvanpå denna tripp. For sedan icke in förrän med 1-tåget, som emellertid blef 20 min. försenadt. Färjan var inställd.

Bref från Wiegandt, bref till J.A. Andersson bl. a.

Gjorde en visit i Kongl. Biblioteket kl. 4, där jag fortsatte mina studier i ”Kristendomens uppkomst” i ”Världskulturen”.

Kl. 6 gick jag på Odéonbiografen och såg den stora filmstjärnan Anita Stewart. Skådespelet hette ”Bland lifvets bränningar”. Flickan var strålande vacker, spelade behagligt. Man fick då se briljanta, hypermoderna toaletter. Och vräkiga, amerikanska salongsinteriörer.

Hem med 8-tåget. Arbetsam till ½ 12 på natten.

Sverige ”erkänner den finska republiken”, stod att läsa i kvällstidningarna.

onsdag 23 mars 2016

1918 - Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut

1918 1. sta januari.

Här ofvan har alltså skrifvits ett nytt årtal.

Vi veta icke mycket, hvad detta år kan ha att innebära. Men så mycket hafva vi på känn likväl, att det kommer att bli ett händelserikt år, kanske mer historiskt än något af de föregående.

Detta år – skola vi hoppas – skall komma till oss med den efterlängtade freden – många tecken tyda därpå – och om väl icke normala förhållanden så lätt och fort återställas, så skola vi likvisst hoppas att mänskligheten vid detta års slut är ifärd med att söka reparera de gångna krigsårens svårbotade refvor.

Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut. Mänskligheten har absolut tröttnat. T o m i det krigsfanatiska England och äfven Frankrike höjes oemotståndliga fredsröster. De låta icke som förut nedtysta sig. De ställa kraf på att bli hörda. I alla händelser ett år, rikt på upplefvelser! Det skall bli intressant, om man får lefva och följa med! Äfven om det blir ett nödens år.

Ransoneringskort. Bild från Stockholmskällan.


Lifsmedelsfrågans läge är ju för vårt land synnerligen allvarsamt. Vi lära ju icke ha brödföda längre än till in i maj. Sedan få vi vara utan till skörden. Och skulle denna äfven i år slå fel, ja då ha vi säkerligen hungerdöden för många. Men gifve Gud vår räddning i en god landets afkastning under denna sommar!

Det nya året ingick med föga kyla. Temperaturen var väl omkring noll. På morgonen var det mulet, men frampå eftermiddagen klarnade det upp och himlen återfick sin blåa färg.

Nyårsvaka höllo vi ej, utan sökte sömnen hvar och en på sitt håll, efter bästa förmåga.

Jag började mitt nya år i studiernas tecken. Innan jag steg upp, läste jag 6 sidor i Kielhacks Praktiska Geologi. Jag var lat, och steg inte upp förrän bortåt ½ 10. Men då måste jag ner i källaren och sätta fyr på värmepannan, som hade slocknat under natten, trots kärleksfull vård föregående kväll.

Jag hade tagit hem alla räkenskapsböckerna i tanke att kunna arbeta en smula och fastställa min balans vid årsskiftet, men jag var, när allt kom omkring, icke vidare lifvad därför, utan lämnade allt dylikt arbete åt sidan. Jag skref en smula i denna boken (om sista lapplandsresan till Björkaasen), men icke häller detta blef så värst vidlyftigt.

Så satt jag vid flygeln en stund, men utan inspiration. Vädret var icke så dåligt eller afskräckande för promenad, men det blef i alla händelser ingenting af att sticka näsan utomhus på hela förmiddagen.

Jag lyckades öfvertala Astri att taga Kaj med, så skulle vi åka in till staden på nyårsvisit hos mormors. Jag borde väl in på nyårsdagen åtminstone, då det ej blef utaf på juldagen. Egendomligt nog fick jag henne med på förslaget, och vi åkte med 3.17-tåget.

Saltsjöbanan vid Åsöberget. Bild från Stockholmskällan.


Kaj var synnerligen intresserad af tågresan, till den grad att t o m att han alldeles tappade mål i mun och endast satt och starrbligade ut genom fönstret. Jag kånkade honom så från Stadsgården till spårvagnen vid Slussen, och ehuru det icke är lång bit, blef grabben tillräckligt tung ändå. 

Vi åkte först upp till farmors, där vi stannade väl en halftimme och bl a också drucko kaffe, innan vi fortsatte upp till Torsgatan. Och väl framkomna dit väckte vi helt naturligt stor uppståndelse hos hela långa raden moster-tanter, som ju alla skulle intressera sig i hög grad för grabben, som man ju kan väl förstå. Vi blefvo emellertid inte lång stund där, ty Astri skulle ovillkorligen hem med 6-tåget, och det blef alltså knappt en halftimme, som vi hedrade mormors med vår närvaro.

Det troddes inte att vi skulle hinna till Stadsgården på den halftimme som var kvar till tågets afgång. Men det gick så förstklassigt, att vi t o m kommo 10 min. för tidigt.

Spårvagnar vid Slussen. Bild från Stockholmskällan.


Och så kommo vi hem, och det blef afton af årets första dag. Och så satt jag uppe och skref ner den här lilla redogörelsen. I morgon börjar det nya årets första arbetsdag. Antagligen med uppvaktning för Hallin och Hallström.