torsdag 24 mars 2016

Färjan skramlade i sina isbitar…

Den 2.dra jan. 1918.
Idag har det vintrat till på allvar! Morgonen ingick mulen, och till en början var det väl icke så kallt. Men frampå middagen klarnade det, och temperaturen sjönk alltmera, så att vid 6-tiden på kvällen var det 9 grader kallt vid Norrmalmstorg. Och det blåste snålt.

Norrmalmstorg. Bild från Stockholmskällan.
Rätt mycket snö hade fallit fram på morgonsidan, så sedan jag läst mitt pensum om 12 sidor i Kielhack, så måste jag ut med plogen för att kunna komma skaplig om fötterna till stationen.

Jag reste in med 10-tåget. På mitt kontor fanns ingen post mer än ett kort från Emil Olsson – den enda af våra s.k. vänner i Forsbacka, som kommit ihåg oss på julen och nyåret. Om man undantager ytterligare Anders Lund.

Vid 12 var jag uppe för att bocka mig för cheferna, men träffade endast Hallström, enär Hallin vistades på sin egendom nere i Östergötland. Vi språkade litet om möjligheterna för Wreta under det kommande året. Sedan gick jag raka vägen hem till Mor.

På em. var jag sysselsatt med räkenskaper och brefskrifning ända till inemot ½ 6, då jag reste hem. 

Den 3 jan. 1918.
Reste in med 9-tåget efter att ha tagit en funderare i Kielhack och försett flickorna med ved. På kontoret sysslade jag med räkenskaper.

Djurgårdsfärja på Strömmen. Bild från Stockholmskällan. Foto Lennart af Petersens.
På morgonen var bistert kallt, och Strömmen låg som i rök. Färjan skramlade i sina isbitar. ”Sverige” ligger fortfarande på redden, men ynglingarna såg ut att ha det kallt om fingrarna. Men Strömmen är sevärd äfven denna årstiden!

HMS Sverige. Bild från Wikimedia Commons.



Jag gjorde denna dag första försöket att åka hem och äta lunch hemma. Och det gick ju ganska bra, men jag fick ju gå till Slussen, ty färjan gick inte.

Var upp till Mor en stund på aftonen i stället, och vi spelade en smula ur Mästersångarna. Hem med 7.17-tåget. I säng sent. 

Den 4 jan 1918.
Läste 11 sidor i Geologin fr. 6 på morgonen, så nog tillvaratager jag min tid! Kl. 8 for jag ut på skidor. Det var klart i luften och 19 grader kallt. Tog vägen ner till vattenledningsverket och for så ut på Långsjön, där jag for efter högra landet. Men det stöpte, så jag fick ett styft göra att få skidorna någotsånär rena. En öfverdådigt vacker väg i alla fall!

Tog så vägen ijämte Surbrunnsdammen ner till Dufnäs, där jag gjorde en titt upp på Dufnäsberget just som solen röd och grann som bäst höll på med att förgylla tallstammarna. Det var en härlig morgon. Jag var så lagom klädd, så jag hvarken svettades eller frös. Dock nöp det bistert i kinden på hemvägen, ty det blåste emot med 19 grader, och det känns! Syperb aptit ofvanpå denna tripp. For sedan icke in förrän med 1-tåget, som emellertid blef 20 min. försenadt. Färjan var inställd.

Bref från Wiegandt, bref till J.A. Andersson bl. a.

Gjorde en visit i Kongl. Biblioteket kl. 4, där jag fortsatte mina studier i ”Kristendomens uppkomst” i ”Världskulturen”.

Kl. 6 gick jag på Odéonbiografen och såg den stora filmstjärnan Anita Stewart. Skådespelet hette ”Bland lifvets bränningar”. Flickan var strålande vacker, spelade behagligt. Man fick då se briljanta, hypermoderna toaletter. Och vräkiga, amerikanska salongsinteriörer.

Hem med 8-tåget. Arbetsam till ½ 12 på natten.

Sverige ”erkänner den finska republiken”, stod att läsa i kvällstidningarna.

onsdag 23 mars 2016

1918 - Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut

1918 1. sta januari.

Här ofvan har alltså skrifvits ett nytt årtal.

Vi veta icke mycket, hvad detta år kan ha att innebära. Men så mycket hafva vi på känn likväl, att det kommer att bli ett händelserikt år, kanske mer historiskt än något af de föregående.

Detta år – skola vi hoppas – skall komma till oss med den efterlängtade freden – många tecken tyda därpå – och om väl icke normala förhållanden så lätt och fort återställas, så skola vi likvisst hoppas att mänskligheten vid detta års slut är ifärd med att söka reparera de gångna krigsårens svårbotade refvor.

Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut. Mänskligheten har absolut tröttnat. T o m i det krigsfanatiska England och äfven Frankrike höjes oemotståndliga fredsröster. De låta icke som förut nedtysta sig. De ställa kraf på att bli hörda. I alla händelser ett år, rikt på upplefvelser! Det skall bli intressant, om man får lefva och följa med! Äfven om det blir ett nödens år.

Ransoneringskort. Bild från Stockholmskällan.


Lifsmedelsfrågans läge är ju för vårt land synnerligen allvarsamt. Vi lära ju icke ha brödföda längre än till in i maj. Sedan få vi vara utan till skörden. Och skulle denna äfven i år slå fel, ja då ha vi säkerligen hungerdöden för många. Men gifve Gud vår räddning i en god landets afkastning under denna sommar!

Det nya året ingick med föga kyla. Temperaturen var väl omkring noll. På morgonen var det mulet, men frampå eftermiddagen klarnade det upp och himlen återfick sin blåa färg.

Nyårsvaka höllo vi ej, utan sökte sömnen hvar och en på sitt håll, efter bästa förmåga.

Jag började mitt nya år i studiernas tecken. Innan jag steg upp, läste jag 6 sidor i Kielhacks Praktiska Geologi. Jag var lat, och steg inte upp förrän bortåt ½ 10. Men då måste jag ner i källaren och sätta fyr på värmepannan, som hade slocknat under natten, trots kärleksfull vård föregående kväll.

Jag hade tagit hem alla räkenskapsböckerna i tanke att kunna arbeta en smula och fastställa min balans vid årsskiftet, men jag var, när allt kom omkring, icke vidare lifvad därför, utan lämnade allt dylikt arbete åt sidan. Jag skref en smula i denna boken (om sista lapplandsresan till Björkaasen), men icke häller detta blef så värst vidlyftigt.

Så satt jag vid flygeln en stund, men utan inspiration. Vädret var icke så dåligt eller afskräckande för promenad, men det blef i alla händelser ingenting af att sticka näsan utomhus på hela förmiddagen.

Jag lyckades öfvertala Astri att taga Kaj med, så skulle vi åka in till staden på nyårsvisit hos mormors. Jag borde väl in på nyårsdagen åtminstone, då det ej blef utaf på juldagen. Egendomligt nog fick jag henne med på förslaget, och vi åkte med 3.17-tåget.

Saltsjöbanan vid Åsöberget. Bild från Stockholmskällan.


Kaj var synnerligen intresserad af tågresan, till den grad att t o m att han alldeles tappade mål i mun och endast satt och starrbligade ut genom fönstret. Jag kånkade honom så från Stadsgården till spårvagnen vid Slussen, och ehuru det icke är lång bit, blef grabben tillräckligt tung ändå. 

Vi åkte först upp till farmors, där vi stannade väl en halftimme och bl a också drucko kaffe, innan vi fortsatte upp till Torsgatan. Och väl framkomna dit väckte vi helt naturligt stor uppståndelse hos hela långa raden moster-tanter, som ju alla skulle intressera sig i hög grad för grabben, som man ju kan väl förstå. Vi blefvo emellertid inte lång stund där, ty Astri skulle ovillkorligen hem med 6-tåget, och det blef alltså knappt en halftimme, som vi hedrade mormors med vår närvaro.

Det troddes inte att vi skulle hinna till Stadsgården på den halftimme som var kvar till tågets afgång. Men det gick så förstklassigt, att vi t o m kommo 10 min. för tidigt.

Spårvagnar vid Slussen. Bild från Stockholmskällan.


Och så kommo vi hem, och det blef afton af årets första dag. Och så satt jag uppe och skref ner den här lilla redogörelsen. I morgon börjar det nya årets första arbetsdag. Antagligen med uppvaktning för Hallin och Hallström.

onsdag 16 mars 2016

Mycket intressanta saker vid Bjørkaasen gruver…

Oktober 1917

Följande dag, det var den 31 oktober – onsdagen, skulle vi enligt programmet börja vår rundgång mycket tidigt. Uppstigning kl. 7, frukost kl. 8, samling i anrikningsverket ½ 9, det var planen, som emellertid inte blev så juste genomförd.

Jag åt frukost 8 - ½ 9 hos dir. Narmestad och hans kusin i deras små, men hemtrefliga krypin – hans direktörsbostad var ännu icke fullt färdig. Så började vi dagen med att Narmestad på kontoret på en ritning demonstrerade anrikningsverket och dess schema, samt visade alla produkter, som erhöllos i dess olika stadier. Mycket intressanta saker, som emellertid äro mycket svåra att sätta sig in uti.

Så drogo vi oss uppåt verket, där vi sammanstötte med de öfriga herrarna. Vi besågo verket och dess detaljer utan och innan. Jag skulle kanske här ha tecknat mig till minnes det hufvudsakliga af verkets byggnad och funktion, men jag afstår, enär det bleve för vidlyftigt. Jag har ju i alla fall ett schema öfver verket tillhands.

Foto: Ballangen Bygdemuseum.


Vi besågo äfven förråden, smedjan, kompressoranläggningen o.s.v. därpå begåfvo vi oss upp till Börsvandet, fjällsjön, därifrån vattnet skall tagas för kraftanläggningen nere vid verken. Det är planeradt och bestämdt, att genom en ca kilometerlång tunnel uttaga vattnet till kraftstationen. Lodräta schakt för angrepp från flera håll samtidigt, kompressoranläggningar och arbetarebaracker äro redan färdiga, men tunneldrifningen hann aldrig bli påbörjad.

Börsvandets omgifningar voro mycket intressanta. Man såg hela raden af fjäll västerut bortåt Ӕfjorden och Lofotsidan till.

Efter återkomsten från Börsvandet, skulle grufvan beses. Jag fick sällskap med gubben Beijer på hemvägen och som han nödvändigt ville ner till Hungers och omekipera sig litet, blefvo vi skilda från de öfriga herrarna och kommo alldeles på villospår. Hunger hade emellertid gått före med dem. Beijer och jag fingo så rätt på öfverstigaren, som följde oss in i stollen och rätt långt inne i densamma mötte vi de andra herrarna på återväg. Jag sällade mig till dem enär de skulle bege sig upp i rasbrytningsarbetena, dit inte Beijer ville gå. Vi gingo upp genom en stigort, besökte några rasbrytningsorter och fortsatte så ända upp i dagen.

Björkaasenfyndigheten är väl troligen Norges mest regelbundna kisfyndighet. Och detta itrots att de tektoniska förhållandena f.ö. i detta gebiet äro långt ifrån ostörda. Den nu blottade hufvudförekomsten fördelar sig på två lager – det hängande lagret och det liggande – som ligga efter hvarandra och tillsammans bilda en sammanlagd längd af mer än 800 m. lagren äro ofantligt regelbundna och utan förkastningar, hvilket väl i Norge tämligen hör till sällsyntheterna. Mäktigheten varierar ju något, men torde i regel vara ca 3½ meter. Det var en ovanligt ståtlig syn att gå där nere i stollen. Kisen, som är i det närmaste alldeles homogen, åtminstone i stort sedt, är dock på sina ställen mera grofkristalliniskt utbildad, och det glittrar i de tusentals facetterna som af diamanter. Detta hör säkerligen till de vackraste saker, man kan få se i en grufva. Våra järngrufvor erbjuda ju aldrig ens något ditåt.

Då vi afslutat grufbefaringen hade det redan börjat mörkna på. Vi hunno därför just ingenting den dagen. Jag var dock ånyo ett litet tag inne i anrikningsverket för att komplettera mina iakttagelser.

Dagen afslöt med middag hos Hunger, fortfarande i samma ståt hvad mat och och dryck beträffar, men utan tal och officiell prägel. Men lika sent om ej senare blef det.

Följande dag vid frukosten hos Narmestad kom telefonbud från dir. Hallström, att jag skulle bereda mig för en tur till Olalemmen, det sekundärfält, som innehades på option till årets slut av Overretssagförer Skjölberg i Bodö. Jag skulle få Oberstiger Syvertsen med mig och vi skulle åka dit de 12 km efter häst.

(Här slutar, mitt i skildringen, anteckningarna för år 1917.)

tisdag 15 mars 2016

Allt vad delikatesser stod att uppbringa…

Oktober 1917

Det blef nu omklädningsbestyr för mottagningsmiddagen, som Hunger skulle ge, men som jag icke skulle logera hos honom, fick jag begifva mig ner till kontoret, där jag i närheten blef inlogerad hos korrespondenten, kapten Nielsen.

Antagligen på grund af något missförstånd, blef mitt bagage uppkördt till direktörsbostaden, och där blef det stående både länge och väl. Det var därför med knapp nöd jag hann bli i ordning till middagen, som skulle börjas kl. 6. Den började emellertid inte så punktligt, ty dir. Hallström och kammarherren hade gått och lagt sig till en tupplur före middagen och de blefvo mycket sena.

Det blef ingen dyrtidsmiddag som vi välfägnades med. Allt hvad delikatesser stod att uppbringa hade Hunger anskaffat. Där bjöds på kaviar, utmärkt ost af flera sorter, sparris och andra godsaker, för att icke förbigå soppan, fisken och steken i den förträffligaste anrättning.

Stillleben mit Bockbierglas, Johann Wilhelm Preyer, 1839
Till smörgåsbordet fick man nubben i akvavit eller genever efter behag, samt äkta bocköl – en sällsynt vara nu för tiden. Hvarje kuvert var utmärkt med små delikata placeringskort och hvar och en hade dessutom sin smakfulla menu utskrifven. Till middagen serverades fyra sorters vin. Dir. Hunger, som ju själf är tysk, står i intim förbindelse med vissa kasinor i vindistrikten, hvarigenom han erhåller charmanta viner (rhenska och mosel) till skapliga priser. Alltnog: vinet flödade vid middagen. Och vi mådde alla godt!

Tal höllos af Hunger och Beijer. Efter middagen serverades förstås utsökt kaffe och likör eller konjak. Ingenting fattades. Cigarrerna voro säkerligen förstklassiga, ehuru jag inte är kännare på det området.

Det var just vid denna tidpunkt, som italienarna blefvo kastade ur sina ställningar vid Izonzo. Under tågresan foro vi ju ifrån alla tidningar och i Narvik fingo vi just inte färskare nyheter, ity att telegrafen hade krånglat. Hunger erhöll denna samma kväll på telefon underrättelser från italienarnas stora de'bacle. Och man såg, huru tysken i honom njöt i stora drag. Italienarna hade vid det laget förlorat visst 150 000 man. Man gick ju alltså i dessa dagar ganska väntande på nyheter.

Det blef rätt sent förstås, innan vi sluppo loss på nattkröken. Men slutligen, bortåt 1-tiden, tågade Nermestad, Stoltz och jag ut i månskenet och klefvo utför backen ner till kontoret, där vi skildes.

Dagen hade varit i allo angenäm. Om än betydligt tröttsam, åtminstone för mig. Det var därför med stor tillfredsställelse jag uppsökte min säng uppe på gästrummet hos ”der kleine Friedrich”, som Hunger kallade den lille, föga militäriske, kapten Nielsen.

söndag 13 mars 2016

Hela Balangenfjorden och Ofoten i bländande månsken

oktober 1917

Men vår lilla båt stäfvade alltmera utåt fjorden. Vi passerade Skjomens fjordbund, och snart förlorade vi Narvik helt och hållet ur sikte, men i stället började Balangens och Salangens fjäll att dyka upp. Vi höllo ner mot det vänstra landet, där längst inne i ett blåaktigt dis ett pärlband av ljus började visa sig. Det var Björkaasen-anläggningen. Egendomligt formade fjäll bildade bakgrunden, särskildt ett, som såg ut som ett horn. Det var nedåt Æfjorden till och skulle visst vara något extra i bestigningsväg.

Snart kommo vi så nära att vi kunde urskilja landskapet närmare. Vi sågo detaljer af anläggningarna, som ligga uppe i dalen, 2,5 km från fjorden, och nere vid hamnen började den stora malmkajen af träkonstruktion att skarpt afteckna sig. Ytterst på bryggan svajade i broderlig endräkt välkomnande en svensk och en norsk flagga. Vände vi oss om låg nu hela Balangenfjorden och Ofoten i bländande klart månsken, som i en lång strimma glittrade i vårt kölvatten. Det var utomordentligt stilfullt. Man njöt af den för oss svenskar så säregna taflan. Sådant få ju vi icke så ofta se. Det finns ju ingen motsvarighet hemma hos oss.

På lastbryggan var mycket folk nere till vårt möte. Det var just i skymningen. Det blef ett hifvande på vårt bagage. Skjutsar stodo väntande, men det var endast gubben Beijer och kammarherren, som begagnade sig af hästtransporten. Resten af sällskapet tågade till fots, anförd af dir. Normestad, chefen för verken. Då vi anlände till Björkaasen var det mörkt, fast det var ju fortfarande det fina månskenet. Snö fanns ej, men marken var frusen och det var lätt att gå. Vi gingo hela vägen ijämte den smalspåriga banan, som från hamnen leder upp till anrikningsverket. Och så passerade vi kontorsbyggnaden med sin klunga af bostadshus för tjänstemannafamiljerna, litet längre upp ångköksanläggningen, samt nådde så det magnifika anrikningsverket, krönt af en norsk flagga och rikt upplyst.

Vi tågade vidare uppför en ansenlig, lång backe åt vänster, där direktörsbostäderna tronade uppe i höjden med den mest hänförande utsikt öfver hela anläggningen, dalen, fjorden, Ofoten och Salangenalperna i bakgrunden. Denna utsikt i månskenet hör till dem som etsa sig fast i ens minne! Det är icke ofta som man förunnas en sådan syn.