tisdag 15 mars 2016

Allt vad delikatesser stod att uppbringa…

Oktober 1917

Det blef nu omklädningsbestyr för mottagningsmiddagen, som Hunger skulle ge, men som jag icke skulle logera hos honom, fick jag begifva mig ner till kontoret, där jag i närheten blef inlogerad hos korrespondenten, kapten Nielsen.

Antagligen på grund af något missförstånd, blef mitt bagage uppkördt till direktörsbostaden, och där blef det stående både länge och väl. Det var därför med knapp nöd jag hann bli i ordning till middagen, som skulle börjas kl. 6. Den började emellertid inte så punktligt, ty dir. Hallström och kammarherren hade gått och lagt sig till en tupplur före middagen och de blefvo mycket sena.

Det blef ingen dyrtidsmiddag som vi välfägnades med. Allt hvad delikatesser stod att uppbringa hade Hunger anskaffat. Där bjöds på kaviar, utmärkt ost af flera sorter, sparris och andra godsaker, för att icke förbigå soppan, fisken och steken i den förträffligaste anrättning.

Stillleben mit Bockbierglas, Johann Wilhelm Preyer, 1839
Till smörgåsbordet fick man nubben i akvavit eller genever efter behag, samt äkta bocköl – en sällsynt vara nu för tiden. Hvarje kuvert var utmärkt med små delikata placeringskort och hvar och en hade dessutom sin smakfulla menu utskrifven. Till middagen serverades fyra sorters vin. Dir. Hunger, som ju själf är tysk, står i intim förbindelse med vissa kasinor i vindistrikten, hvarigenom han erhåller charmanta viner (rhenska och mosel) till skapliga priser. Alltnog: vinet flödade vid middagen. Och vi mådde alla godt!

Tal höllos af Hunger och Beijer. Efter middagen serverades förstås utsökt kaffe och likör eller konjak. Ingenting fattades. Cigarrerna voro säkerligen förstklassiga, ehuru jag inte är kännare på det området.

Det var just vid denna tidpunkt, som italienarna blefvo kastade ur sina ställningar vid Izonzo. Under tågresan foro vi ju ifrån alla tidningar och i Narvik fingo vi just inte färskare nyheter, ity att telegrafen hade krånglat. Hunger erhöll denna samma kväll på telefon underrättelser från italienarnas stora de'bacle. Och man såg, huru tysken i honom njöt i stora drag. Italienarna hade vid det laget förlorat visst 150 000 man. Man gick ju alltså i dessa dagar ganska väntande på nyheter.

Det blef rätt sent förstås, innan vi sluppo loss på nattkröken. Men slutligen, bortåt 1-tiden, tågade Nermestad, Stoltz och jag ut i månskenet och klefvo utför backen ner till kontoret, där vi skildes.

Dagen hade varit i allo angenäm. Om än betydligt tröttsam, åtminstone för mig. Det var därför med stor tillfredsställelse jag uppsökte min säng uppe på gästrummet hos ”der kleine Friedrich”, som Hunger kallade den lille, föga militäriske, kapten Nielsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar