torsdag 28 april 2016

Mot kvällen blef omslag i vädret

14/1 1917

Mot kvällen blef omslag i vädret; det blef en rå, genomträngande dimma, som alldeles skymde bort gator och torg, så man med möda hittade vägen, och ehuru det var ca 20 grader kallt, så såg man att det skulle bli omslag. Röken slog också ner. Vi skyndade oss, allt hvad vi förmådde för att hinna upp till tåget i tid. Afgångstiden var 8.13. men vi möttes – väl ditkomna – af den föga hugnesamma underrättelsen att tåget vore att vänta allra tidigast vid 10.15-tiden.

dimma

Nå, tåget kom väl så småningom framglidande ur dimman, men som en vagn hade gått varmt och måste frånkopplas, så blef det ytterligare försening af, och vi kommo ej åstad förrän någonting vid 11-tiden, eller då vi skulle varit framme i Stockholm. Det var sannerligen ingen lustresa! Kallt var det också i kupén, och folket satt insvept i filtar och halsdukar, rockar och pälsar, och frös visst ändå.

Ändtligen framkomna till Liljeholmen och sålunda nästan hemma, blefvo vi fastsittande ytterligare en angenäm stund, alldenstund det var något mankemang med järnvägsbron, så att den inte gick att försegla. Vi anlände slutligen på slaget 2 till våran hufvudstad.

liljeholmsbron

När jag kom hem, var naturligtvis vattenledningen frusen, och det blef intet annat att göra än att söka få den upptinad. Detta skedde genom värmen från gamla bref, som offrades för dylika ändamål. Och det resulterade ju lyckligt, långsamt men säkert, dock mest det första. Mina fingrar äro bruna af papperstjära än.

På torsdagen (den 17/1) var jag uppe kl. 2 hos herrar Hallin och Hallström för att resonera om Wreta. Någon annan ställning måste vi ju ha på företaget, om det skulle fortsätta och bli någon kläm i arbetet.

lorensFlera viktiga beslut blefvo denna dag fattade. Först och främst att vi skulle diamantborra – jag hade strax förut varit hos Lorens Carlsson i Diamantbergborrningsaktiebolaget och språkat om saken. Hallström proponerade 4 hål, men jag ville nöja mig med blott 2, ner till 100 meters djup. (Priset skulle bli 39 kr/m).

Vidare blef en gruffogdebostad beslutad, att genast börja byggas. Detta är ju fundamentala saker för tillfället, och jag blef mycket glad åt detta tillmötesgående.

En 35 hkr.s lokomobil skulle v Porat låna oss till den 1 april, så frågan om drifkraften blef åtminstone provisoriskt löst.

Få se nu om Andersson något lugnar sina upprörda känslor!

Skulle nästan tro det!

torsdag 21 april 2016

Det blef sannerligen kallt åt fingernaglarna

Söndagen (d. 13/1 1917) var en strålande vacker vintersöndag. Men kall! På f.m. höll jag på med att städa på min bokhylla och göra Tekn. Tidskr. Komplett för 1917.

På middagen följde Astri med ut, och vi gingo till Vikdalen, där jag aldrig förr varit. Hit har den moderna villaarkitekturen icke trängt, utan man blir i ett nu liksom förflyttad 20 år tillbaka i tiden. Faktiskt slår en fläkt af 90-tal emot en.

fjastadGustaf Fjaestad, Vinterlandskap med frusen sjö.

Vi voro ända ner till bryggan, midt emot Manilla och Blockhusudden. Det var svidande kallt, 18 à 20 grader. Men solen förde med sig de härligaste färger öfver snö och hustak! Och aptiten blef storartad!

På kvällen for jag in till Stockholm och låg där öfver natten. Jag skulle nämligen på måndagsmorgonen tidigt med tåget till Nyköping. På måndagsmorgonen var det återigen svidande kallt. 7.25 reste jag, vederbörligen ombonad i dubbla fodral. Och halsdukar och muddar. Men det visade sig sannerligen behöfligt. Vår vagn var egendomligt nog nästan tom. och värmen var ingenting att skryta med; men det gick ju.

jernvegTjock is täckte rutorna, så att man slapp att njuta af det vackra vintervädret. En liten flicketös om ca 16 vårar, som skulle till Strängnäs och skulle byta i Saltskog, kom där med andan i halsen inspringande i kupén och frågade, om det var Saltskog. Tåget hade då stått åtskilliga minuter. Om ytterligare några minuter gick så tåget, men flickan hann inte af. Hon påstod att dörren var fastfrusen och icke gick att öppna. Men hon tog saken lugnt och medföljde till Järna, som om detta vore den naturligaste sak i världen. Och det oaktadt, hon antagligen försuttit den enda möjligheten för dagen att komma till Strängnäs. Hon hade tydligen inte rest så värst mycket, stackars liten tös. Hon har åtskilligt att lära sig.

Vid 10-tiden blef det att lämna den jämförelsevis varma kupén och begifva sig ut i kylan. Och det blef sannerligen kallt åt fingernaglarna. Det påstods, att i dalgångarna vid Svärta gård skulle det på morgonen ha varit 36 grader. Jag kan icke veta, men nog kändes det bistert.

Vid framkomsten till Wreta fanns gruffogden icke där. Han kom först, då jag beredde mig att aftåga till Nyköpings stad.

Smedjan var nu i det närmaste färdig, och dynamitupplaget likaså, sånär som på dörrbommarna. Timmerkarlarna höllo på med takstolarna till stallet. I norra skärpningen hade de ännu ej kunnat komma ner på berget. Det såg besvärligt ut i denna kyla att arbeta där. De skulle nu tillgripa gamsning för att kunna fortsätta

genom leran. Gruffogden ansåg, att om 14 dagar borde blottningen vara klar, om de fingo hålla på, och inga yrväder kommo i vägen. Prof på malmen i södra skärpningen, som nu stod öfvergifven, skärskådades och befanns vara tämligen prydlig.

Vi sutto en stund uppe hos Bäckgrens på vindsrummet och språkade om företagets framtid. Gruffogden meddelade helt à propos, att han nu tröttnat på de olidliga bostadsförhållandena och de långa och tröttande turerna från staden för hvarje dag. Han ville bli ersatt med någon annan och bad att få säga upp. Han påstod att hans lön räckte inte till för att hålla hushåll på två ställen. Och sin fru kunde han inte härbärgera hos Janssons. Det var för kallt och för dålig mat. De höllo på att svälta ihjäl och ömkylde sina fötter.

Jag var just inte sinnad att betala mer för det lilla arbete som nu var igång. Jag anser att lönen är bra tilltagen – 300 kr/mån + fria rum. Men som karlen ju har stor erfarenhet, som kan komma väl tillpass vid fortsatta anläggningar vid grufvan, så kanske man bör betänka sig, innan man låter honom gå. Svar blef utlofvat inom kort. Han är mig allt litet gnällig och litet för själfmedveten, min käre Andersson! Vore det inte för hans stora erfarenhet, så ville jag inte ha honom.

Vi gingo på 1½ timme till staden och voro där precis kl. 3. Vi spisade gemensamt på hushållsskolan. Därpå sysselsatte vi oss ett par timmar på rummet vid Kapellgatan att genomgå räkenskaperna.

torsdag 7 april 2016

Som solist för aftonen tjänstgjorde en finsk sångerska

Januari 1918.

På kvällen åkte jag in med 6-tåget, satt en stund på Teknologföreningen och skref om ”Stockholmstraktens geologi”. Kl. 8 mötte jag Signe på Auditorium.

http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=28421
Auditorium 1916. Bild från Stockholmskällan.
Programmet för aftonen var följande:

Jean Sibelius (f.1865), Finlandia, symf. dikt, op.26
Christian Sinding, (f. 1856), Symfoni D-moll, op. 21, f.f.g.
Arntroise Thomas (1811 – 1896), Ofelias aria ur “Hamlet”.
G A Rossini, (1792 – 1868), Cavatina ur Barberaren i S.
Edvard Elgar (f 1857), The Wand of Youth, 1: sta sviten
Uvertyr: Allegro molto
Serenad: Andantino
Menuett: Andante
Soldans: Presto
Musicerande féer: Allegretto
Slummerscen: Moderato
Féer och jättar: Presto

Vi hade vår plats på andra bänken på parketten, alldeles bakom Schnéevoigt. Jag kom nämligen alldeles i sista stund för att få biljetter. Det kunde ju ha sitt intresse för engångs skull att sitta alldeles inpå orkestern, ty man kunde ju studera de olika instrumenten bättre, men för akustikens skull var det naturligtvis ofördelaktigt.

Sibelius Finlandia gjorde på mig inget vidare intryck. Man hade nästan väntat sig någon sorts hyllning för Finland, som ju sedan förra konserten förklarat sig själfständigt, men däraf förmärktes ingenting, åtminstone inte omedelbart efter Finlandia, som väl ”ändå skulle göra’t”.

Däremot var Sinding-symfonien ovanligt vacker och färgrik. Jag kände ju ganska väl igen den, då jag ju haft den till låns hemma. Sinding excellerar här i egendomliga rytmer och grann instrumentering. Denna symfonin anses ju som det främsta af Sindings verk. Den tredje satsen – F-dur – tilltalade måhända mest. Den anses också som hela symfonins glanspunkt.

Som solist för aftonen tjänstgjorde en finsk sångerska af internationell extraktion med italienskt utseende, och med ett d: o konstnärsnamn: Pia Ravenna. Det visade sig vara en pikant liten uppenbarelse med skälmskt koketteri och försigkomna divamanér. Vi, som sutto omedelbart nedanför henne, hade utmärkt tillfälle att iakttaga henne i minsta detalj. Särskildt intressant var att observera hennes sångsätt och munställningar under de ytterst kräfvande partier, hon hade tagit på sin lott. Så särskildt vacker var hon inte efter mina begrepp, men hon slog oerhördt an, och på hemvägen från konserten, hörde jag hennes lof i de mest hänförda ordalag öfverallt på gatorna. ”Hon var ju som en dröm!!”

Hon var klädd i tjockt, hvitt siden. Kort kjol med någon ansats till krinolin. Bara axlar och en tyllslöja öfver armarna. Röd blomma i barmen. Sina svåra koloraturarior utförde hon glansfullt med osviklig precision, om än måhända med en något gäll klang på höjdtonerna, som dock knappast visade någon begränsning.

Auditoriet vardt stormande förtjust åt kanske lika mycket det pikanta i uppenbarelsen som kvittret. Inropningarna blefvo legio, med nya stora blomsterskörder för hvarje gång. Det var nog för minst 400 kr. blommor i dessa dyrtider. Först en ståtlig lagerkrans med band i blått och hvitt, Finlands färger – det var måhända Finlandshyllningen, som sparats hit. Så en väldig korg med allehanda syrener och liljekonvaljer och så oräkneliga blomster i olika upplagor.

Det sista stycket, Elgars Wand of the Youth, var musiken till ett sorgespel för barn, som kompositören vid framskriden ålder omarbetat. Det är eljest ett af hans tidigare verk. Det sönderföll i sju afdelningar, som nog var mycket vackra, men i längden tämligen enahanda. Jag tror att publiken tröttnade på den utdragna längden, hälst som det var sista stycket.

Konserten gaf emellertid rik valuta för den utlagda kronan. Sämre kan man placera en riksdaler.


Jag sov hemma hos mor på natten, hvilket hon gladde sig åt.

(1 krona 1918 motsvarar cirka 19 kr i dagens penningvärde.)

fredag 1 april 2016

På morgonen en charmant skidtur!

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sn%C3%B6rom_1904.jpg
Den 5 jan. 1918.
På morgonen en charmant skidtur! Ej så kallt som dagen förut. Åkte först till Dufnäs och ämnade mig först till Neglinge eller i hvarje fall åt det hållet, men slog så in på Erstaviksrouten. Vände så om på vägen till Snörom. Det var soligt och vackert och snön hängde i stora drifvor på träden. Kom in på en magnifik skogsväg, som så småningom mynnade ut vid den gamla färgglada gården vid Snörom och Källtorpssjön.

Det blef en längre tur än jag egentligen från början beräknat, men det var ju häller ingen idé att vända, utan jag fortsatte ner till Nacka kvarnar och Nackanäs, samt kom precis i sista stund för tåget från Nacka station. Var hemma 10.17 igen. En förtjusande färd!

Priset ifråga om koncentrerade pittoreska scenerier tager dock alltfortfarande den charmanta sprickdalen vid Nacka kvarnar. Hur många gamla minnen har jag ej från denna nejd. Jag minnes en gång på toppen till Nacka gamla kyrka uti höstsolens glans en färgmättad oktoberdag! Det är många år sedan dess nu!

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Nacka_g%C3%A5rd_1901.JPG

Jag for in med 1.17-tåget, tillbrakte en stund på mitt kontor med brefskrifning, men gick så på K. Biblioteket, där jag ägnade en timma åt ”Orographie de la Suède”.

Min moder hade Olssons, Amelie och Gustaf på nyårsvisit. Hon hade bedt mig också komma upp, så jag blef där hela kvällen, ända till ½ 10. Vi spelade Wagners Mästersångarouvertyr samt Saltarellan ur Griegs kvartett. Hem med 10-tåget.

Söndagen den 6 jan.
Återigen en härlig skidtur. 11 grader kallt och sol! Gösta Estréen kom ut med 10-tåget, som var smockfullt af skidåkande, sportklädd ungdom. Vi drucko först kaffe, men gåfvo oss därpå iväg utåt Nyckelviken till. Den mödosamma bestigningen af Sicklaberget blef denna gång icke vederbörligen belönad, ty allt var inhöljdt i tjockt, askgrått dis. Man såg sålunda ingenting af staden.

Nedstigningen var icke häller utan sin möda, ty det var så djup snö och föret var dessutom kärft. Vi fortsatte ner till Nyckelviken, som tog sig stämningsfullt och idylliskt ut, inbäddadt som det var helt i hvitt. Vi voro ända nere vid bryggan och beundrade de måleriska motiv för en landskapare, som här vid hvarje steg uppenbarades. Vi stäfvade utmed den branta stranden och togo oss till slut upp på en klint med magnifik utsikt öfver segelleden och med den mest pittoreska vegetation af gamla tallar. Återvände så till den vackra vägen öfver Augustendal.

Skulle tro att middagen smakade! Angenäm skymningsstund vid stora spisens flammande bål. Och en rik fantasi, som utlöstes i en präktig symfoni på min präktiga flygel. Lill-Kaj ådagalade angenäma sällskapstalanger. Han behagade sitta länge i farbrors knä och demonstrerade sin julklappsbilderbok. ”Kajken rädd i vovven!”

(Klicka på bilderna för källa)