torsdag 7 april 2016

Som solist för aftonen tjänstgjorde en finsk sångerska

Januari 1918.

På kvällen åkte jag in med 6-tåget, satt en stund på Teknologföreningen och skref om ”Stockholmstraktens geologi”. Kl. 8 mötte jag Signe på Auditorium.

http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=28421
Auditorium 1916. Bild från Stockholmskällan.
Programmet för aftonen var följande:

Jean Sibelius (f.1865), Finlandia, symf. dikt, op.26
Christian Sinding, (f. 1856), Symfoni D-moll, op. 21, f.f.g.
Arntroise Thomas (1811 – 1896), Ofelias aria ur “Hamlet”.
G A Rossini, (1792 – 1868), Cavatina ur Barberaren i S.
Edvard Elgar (f 1857), The Wand of Youth, 1: sta sviten
Uvertyr: Allegro molto
Serenad: Andantino
Menuett: Andante
Soldans: Presto
Musicerande féer: Allegretto
Slummerscen: Moderato
Féer och jättar: Presto

Vi hade vår plats på andra bänken på parketten, alldeles bakom Schnéevoigt. Jag kom nämligen alldeles i sista stund för att få biljetter. Det kunde ju ha sitt intresse för engångs skull att sitta alldeles inpå orkestern, ty man kunde ju studera de olika instrumenten bättre, men för akustikens skull var det naturligtvis ofördelaktigt.

Sibelius Finlandia gjorde på mig inget vidare intryck. Man hade nästan väntat sig någon sorts hyllning för Finland, som ju sedan förra konserten förklarat sig själfständigt, men däraf förmärktes ingenting, åtminstone inte omedelbart efter Finlandia, som väl ”ändå skulle göra’t”.

Däremot var Sinding-symfonien ovanligt vacker och färgrik. Jag kände ju ganska väl igen den, då jag ju haft den till låns hemma. Sinding excellerar här i egendomliga rytmer och grann instrumentering. Denna symfonin anses ju som det främsta af Sindings verk. Den tredje satsen – F-dur – tilltalade måhända mest. Den anses också som hela symfonins glanspunkt.

Som solist för aftonen tjänstgjorde en finsk sångerska af internationell extraktion med italienskt utseende, och med ett d: o konstnärsnamn: Pia Ravenna. Det visade sig vara en pikant liten uppenbarelse med skälmskt koketteri och försigkomna divamanér. Vi, som sutto omedelbart nedanför henne, hade utmärkt tillfälle att iakttaga henne i minsta detalj. Särskildt intressant var att observera hennes sångsätt och munställningar under de ytterst kräfvande partier, hon hade tagit på sin lott. Så särskildt vacker var hon inte efter mina begrepp, men hon slog oerhördt an, och på hemvägen från konserten, hörde jag hennes lof i de mest hänförda ordalag öfverallt på gatorna. ”Hon var ju som en dröm!!”

Hon var klädd i tjockt, hvitt siden. Kort kjol med någon ansats till krinolin. Bara axlar och en tyllslöja öfver armarna. Röd blomma i barmen. Sina svåra koloraturarior utförde hon glansfullt med osviklig precision, om än måhända med en något gäll klang på höjdtonerna, som dock knappast visade någon begränsning.

Auditoriet vardt stormande förtjust åt kanske lika mycket det pikanta i uppenbarelsen som kvittret. Inropningarna blefvo legio, med nya stora blomsterskörder för hvarje gång. Det var nog för minst 400 kr. blommor i dessa dyrtider. Först en ståtlig lagerkrans med band i blått och hvitt, Finlands färger – det var måhända Finlandshyllningen, som sparats hit. Så en väldig korg med allehanda syrener och liljekonvaljer och så oräkneliga blomster i olika upplagor.

Det sista stycket, Elgars Wand of the Youth, var musiken till ett sorgespel för barn, som kompositören vid framskriden ålder omarbetat. Det är eljest ett af hans tidigare verk. Det sönderföll i sju afdelningar, som nog var mycket vackra, men i längden tämligen enahanda. Jag tror att publiken tröttnade på den utdragna längden, hälst som det var sista stycket.

Konserten gaf emellertid rik valuta för den utlagda kronan. Sämre kan man placera en riksdaler.


Jag sov hemma hos mor på natten, hvilket hon gladde sig åt.

(1 krona 1918 motsvarar cirka 19 kr i dagens penningvärde.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar