tisdag 31 maj 2016

Det må vara så…

Januari 1918

Torsdagsprogrammet för symfonikonserten såg ut så här:

Ludvig van Beethoven (1770 – 1827)
Symfoni nr 7, A-dur, op. 92

  • Poco sostenuto Vivace
  • Allegretto
  • Presto
  • Allegro con brio

Ludvig Schytte (1848 – 1909)
Pianokonsert, Ciss-moll, op. 28

  • Allegro
  • Intermezzo: Andante con moto
  • Final: Allegro

Natanael Berg (1879 – )
Makter, symfonisk dikt för stor orkester

  • I Selbest ist der Mann
  • II Das Weib

Programmet upplyser följande:

Beethovens 7:de symfoni, skizzerad redan 1809, fullbordad år 1812 och uppfördes första gången samma år tillsammans med den 8:e i Wien.

Den har karakteriserats som ”Dansens apoteos” af Richard Wagner, hvilken som bekant betrakta den symfoniska formen som grundad på dansen; för den Beethovenska symfonins del torde Wagner haft den grekiska, dionysiska dansen i tankarna. Wagner yttrar sig på ett annat ställe om verket:

”förvisso måste vi anse Beethovens A-dur-symfoni som det glädtigaste, som någon konst någonsin frambragdt: kunna vi väl tänka oss detta verks genius annorlunda än såsom inför vår blick uppsväfvande i ekstatisk hänryckning? Här firas en Dionysosfest, sådan greken blott i vårt idealaste antagande kan ha firat densamma: hur vi än fylles af jubel, af sällhetens yra, förbli vi dock städse inom en sublim hänrycknings gränser, himmelshögt öfver den mark, där ”vitsen” söker och samlar sina kraftiga bilder. Ty här befinna vi oss ej på någon marknad, det enda egentliga nöjet i vår läderartade framstegsvärld, här träffa vi ej på någon till Don Juan förklädd minister, hvars igenkännande och demaskering kunde skänka oss en glad stund; utan här uppenbara sig samma sannfärdigt lefvande gestalter som för den blinde Homer i hjuteskarornas rörliga dans, samma dans, hvars melodi den döfve Beethoven nu spelar upp för att låta vår hänryckta själs öga ännu en gång se dem.” (Om diktning och komposition, öfvers. Af W. P. B.)

Ludvig Schytte, den idag uppträdande solistens fader, är ett framstående namn i Danmarks senaste musikhistoria. Han lefvde mellan åren 1848 – 1909. Elev af

E. Neupert var Schytte själf lärare i pianospel vid utländska institut, bl.a. vid Sternska Konservatoriet i Berlin. Bland hans kompositioner märkes den idag spelade pianokonserten, mindre pianostycken, den dramatiska scenen ”Hero” samt operetterna ”Der Mameluk” och ”Der Student von Salamanca”.

Nathanael Berg (till det borgerliga yrket regementsveterinär) är född i Stockholm den 9 febr. 1879. Som musiker är han nästan helt och hållet autodidakt. Hans hufvudverk äro i operorna Leila samt Josua (under arbete); de symfoniska dikterna Tranengewalten, Alles endet was enstehet, Årstiderna, samt Varde ljus; körverken Mannen och Kvinnan samt Israels lofsång; de för baryton och orkester skrifna balladerna Eros vrede, Saul och David, samt Predikaren (alla tre Frödingska texter); en balett Älfvorna, en pianokvintett, samt dessutom ett antal sånger och pianostycken. Hans sista komposition, Makter, är en symfonisk dikt, vari kompositören velat skildra motsatsen mellan mannens och kvinnans väsen. Den förra bjuder ödet trots antingen han segrar eller går under, den senare böjer sig efter förhållandena, men förblir stark genom stilla, försakande kärlek. Den förre förkroppsligar den skapande viljan, den själfhärliga kraften, den senare tålamodet och undergifvenheten. Det är det elementära i de båda könens egenart och kontrastförhållande till hvarandra som kompositören framställt i sin tondikt.

O.M.s kostar på denna konsert följande ganska utförliga recension:

”Konsertföreningen kan åtminstone ej beskyllas för bristande omväxling i sina program: efter en divauppvisning kom en Brahmsafton och vid följande torsdagskonsert den kuriösa konstellationen Beethoven – Schytte – Berg, variatio dehetat! Genom sin särställning i programmet fick man dock Beethovens A-dur-symfoni ogrumlad och kunde njuta af dess klara, viljestarka, gestaltande samt dynamikens och rytmikens verkningsfulla utmejsling. Hänförelsen mattades dock i finalen som frambrusade på väl tyngda vingar.”

Ludvig Schytte är alla pianospelande ungdomars favorit, men hans alstring inom större former torde hufvudsakligen föra sin tillvaro mellan musiklexikonens pärmar. Att döma af pianokonserten i ciss-moll, tillhör den äldre dansk-tysk romantik med framträdande inslag af Grieg, något besläktad med Heusetts veka musik, gammaldags fin och förnäm till form och innehåll samt värd att lära känna, i synnerhet då bekantskapen förmedlas af komponistens dotter, fröken Anna Schytte. Vid sin tolkning af konsertens briljanta pianostämma fägnade hon med finslipad teknik, vacker ton och poetiskt föredrag. Om anslaget föreföll något matt bör det kanske tillskrifvas den för pianomusik ogynnsamma akustiken, möjligen också minnet af förra torsdagens pianovalkyria. Bifallet präglades dock af största hjärtlighet, och sympatierna betygades ytterligare med blommor.

Till sist beredde det kapellmästare Schnéevoigt ett tydligt nöje att åter få presentera en nyhet af Nathanael Berg. Denna känsla är fullt förklarlig, ty medveten om förpliktelsen att uppföra svensk musik, är det ej ofta dirigenten möter uppgifter som så motsvara hans temperament. Detta torde förklara hvarför Bergs alstring omfattas med en välvilja, ännu helt eller delvis förvägrad en följd af mer nationella, äldre och yngre svenska komponister, från Norman till Rangström. Den dramatiska växlingen i Bergs musik, motsättningen mellan stormande kraftexcesser och lyrisk sötma, det teatraliska draget, orkesterprakten, massverkan, den yttre effekten, det målande, diktande och improviserande i denna programmusik, allt måste ju egga en så modern dirigentvirtuos och musikalisk regissör som Scnéevoigt. Han gör den också con amore, bländande och medryckande, på samma gång på bästa sätt understödd af orkestern. I det nya verket, Makter, är ämnet åter motsättningen mellan mannen och kvinnan, ett af komponisten förut behandladt motiv, hvars idé mer eller mindre dock återfinnes i flertalet symfoniska verk, kontrasten mellan ett manligt första och ett kvinnligt andra tema. Sitt program har kompositören utvecklat i två satser, den första ”Selbest ist der Mann”, den andra ”Das Weib”. Liksom de tyska öfverskrifterna är innehållet mer befryndadt med tysk än svensk symfonimusik. Man återfinner här komponistens rika orkesterfantasi, hans lifliga temperament och naivt ungdomliga friskhet, därjämte äfven en viss formlöshet, opersonlig och alldaglig, om än ofta insmickrande melodisk uppfinning, som dock ej kan ersättas af förbluffande orkesterexperiment, samt en betänklig brist på djupare innehåll; denna påfallande svaghet i det mesta af Bergs tondiktning. Men trots ytligheten är han dock i sin art en stark begåfning, man må sedan hysa sympatier eller antipatier mot hans konst. Oberörd lämnar den ingen, och sin plats häfdar den i modern svensk tondiktning.

P.B. nonchalerar Berg fullständigt och anser hans musik för ett lättvindigt uppkok på Strauss och Wagner. Sådan musik har skrifvits långt före Berg massvis i Tyskland.

Det må vara så, att Bergs musik saknar form och djupare innehåll. Men jag blir oerhördt starkt berörd af densamma. Det är väl brist på formell kultur. Det är möjligt, att det icke är musik för en filosof, som t.ex. Brahms. Men för en stämningsmänniska, i så hög grad poingterad som jag, är det djupa brunnar. Jag njuter väldeliga af dessa färger, denna orkesterkolorit, dessa glansfulla effekter. Låt vara, att mycket blott är beräknadt på effekter, men det är tillvisst synnerligen skickligt gjordt. Är Berg, som det säges, autodidakt i sin konst, så ligger det mycket aktningsvärdt arbete där bakom, som också det kan vara värdt beundran. Att Berg är en man med temperament, behöfver man icke lång stund för att komma underfund med. Han klämmer till redan i första akten. Han är färgkonstnär.

Solisten Anna Schytte spelade sympatiskt. Stundom föreföll hon en smula matt, men det var väl, som Morales säger, beroende på jämförelsen med Elly Ness, som dock besitter en annan schwung.

tisdag 24 maj 2016

Tövädret har fortfarit hela veckan

Måndagen den 28 jan. 1918.

Se, sådär är det! En lucka på en hel vecka! Inte för att händelser af någon betydenhet inträffat, men ändå tycker jag inte om alltför stora luckor.

Tövädret har fortfarit hela veckan. I staden har varit bottenlöst. Den extra snöskottarpersonalen har strejkat eller rättare sagdt vägrat att arbeta för den erbjudna, nu ca 130 % ökade daglönen. 1913 betalades visst 35 öre timmen. Nu begäres 1 kr för gatuarbete och 1.20 för gårdsarbete. Följden har blifvit, att smutsen ligger kvar i stora strängar längs alla trottoarer. Det har icke varit för ro skull man denna vecka har promenerat på Stockholms gator.

_DSC0217dUte på landet har det varit något drägligare, fast vedervärdigheter icke saknats äfven där. Det har varit öfvermåttan halt förstås. Snön har till större delen redan gått, uppe på vår tomt är marken bar kring träden, och vägarna lysa bruna i kanterna.

Men värst har det varit med vattnet. Då jag igår eftermiddag skulle gå ner i källaren och göra iordning några lämpliga trän för vår stora spis, så öfverraskades jag af att finna källaren full af vatten, som stod decimeterhögt och ökades för hvar minut; det var ytvatten utifrån, som trängde sig upp genom fräthål i cementgolfvet, hvilka förr icke alls observerats, men som nu sannerligen gjorde sig märkbara. Ur somliga rent af sprudlade det upp som ur en springkälla. Det hade antagligen satt igen sig i afloppsledningen, som f.ö. ligger lågt, och fara var å färde, att vattnet skulle kunna stiga upp mot pannan, ifall det fick fortsätta. Jag lyckades stoppa igen de flesta hålen med trasor, så att flödet, om också ej stoppadt, så åtminstone blef betydligt minskadt. Och vidare lyckades jag med en lång grof ståltråd rensa upp afloppsröret från brunnen i cementgolfvet. Så för ett tag åtminstone blef det fart på vattnet, som rätt hastigt rann ut. Senare på kvällen blef det åter sämre med afloppet, ty det rann till fullt lika mycket som det kunde komma ut ur brunnen. Skulle det under natten ytterligare försämras, så var fara värdt, att vi hotades af ny öfversvämning. Jag var oroad för potatisen och veden. Mest hela natten låg jag i min så ytterst dåliga sömn med den fixa idén, att vattnet stod långt upp mot värmepannan. Men på morgonen idag var det likadant som igår kväll.

Emellertid var det föga trefligt både för mig och vårt främmande. Vi hade Ragnar Swärd och Signe på middag; och senare på aftonen kom äfven Sundström ut – för att höra musik.

Igår var fullkomligt vårväder. Det kändes som vore det mars i luften. Signe kom med 1-tåget och vi togo omedelbart en promenad utåt. Vi voro en rundtur till Dufnäs. Det var 6 grader varmt och blåste vårvind. Vore det ej svårigheten med vattnet, så kunde det gärna få fortsätta med blidvädret, ty det går mindre koks och ved åt. Men då är det väl någon annan som klagar istället. I Värmland, hörde jag Ragnar sade, ha de måst inställa drifningen i skogarna, emedan föret är i det närmaste borta. Det har däruppåt ej kommit lika mycket snö som här i Sthlmstrakten.

Jag har på kontoret sysslat med bokslutet för min verksamhet under förra året Wreta är i det närmaste klart; men det andra återstår.

Jag har varit rätt flitig med min Herzog och hans finansieringskonst. Hvilket måtte det datum bli, då jag nedskrifver sista raden på denna öfversättning? Näppeligen detta år. Men jag skall dock göra mitt bästa. Jag har skrifvit öfver 30 skrifsidor redan.

måndag 16 maj 2016

På måndagen var också otrefligt i staden

Tisdagen den 22 jan. 1918.

I dag är dimma, starkt töväder och disigt i luften. Omslaget i vädret började redan på söndagskvällen. På måndagen var all snön borta från träden, och det var icke mindre än 6 grader blidt. Det är skillnad det, mot 20 grader för blott några dagar sedan.

sneskott

På måndagen var också otrefligt i staden. Tusentals snöskottare och trottoarknackare voro i verksamhet och man fick icke gå oantastad någonstädes, vare sig på gatan eller trottoaren. Sörjan gjorde, att man fick balansera sig fram. Det är alltid ett fasligt lif i staden vid dylika stora töväder. Det tager många dagar, innan den blir finputsad och fullt anständig.

Jag fortsatte på morgonen mina ”förberedelser till Reformationen”. Så ingående trodde jag aldrig att jag skulle få en inblick i Luthers gärning. Ämnet tilltalar mig mycket, men så är det också framställt i njutbar form.

Reste in med 10-tåget. Hade ingen vidare arbetslust. Jag gjorde upp mitt mellanhafvande med Bernhardt & Co för hyra och inlogering i deras kontorslokal. För halfåret gick det totalt på ca 750 kronor för min del. Egentligen hade jag mycket arbete liggande efter, men det hjälpte inte – jag fick ingen kläm på någonting. En allmän trötthet bredde sig öfver mina sinnen. Det är möjligt, att jag tager mig för mycket före och går iland med för litet. Det är en af min själfkända svagheter: att vilja på för mycket, genomföra för litet. Jag beklagar stundligen, att mina krafter och min tid ändå icke räcka till, så som jag ville. Det är så oändligt mycket jag skulle vilja taga mig för, men icke ”på villkors vis” hinner med. Min musik ligger totalt nere, och jag som skulle studera musiklära, harmonilära, formlära! För att inte nämna instrumentering, genom studier af partitur, som jag en gång föresatte mig!

_DSC0860fp[3]Och min teckning och porträttkonst! Mina konstnärliga intressen! Mina tekniska studier! Ja, nu håller jag tillsvidare på med ”Handbuch der Finanzierungen” (Herzog), så länge det varar och jag icke tröttnar. Har börjat en stort lagd öfversättning af detta arbete. Men det hinner väl icke långt.

En sak har jag länge planerat: att ordna mina och Astris bref och på grundval af dessa sammanskrifva mina memoarer under ungdomstiden. Det är emellertid ett vidlyftigt arbete, och jag fruktar för att det nog blir ogjort. Häromdagen påbörjade jag ”Boken om Kaj” jag vill ha hans lefnad skildrad från första början. Jag skall sköta den boken åt honom, tills han blir stor nog att sköta den själf. Men han kommer att få mycken glädje af den, om han i någon mån brås på sin far. Jag skulle önska att jag själf hade en sådan bok, påbörjad från min födelse. Det hade gjort mig stor nytta för förvärfandet af den själfkännedom jag eftertraktar. Få se om jag orkar hålla ut med ”Boken om Kaj”.

Inte ens dagspressen hinner jag ögna igenom; vissa dagar blir det knappast mer än rubrikerna. Och jag som hade tänkt mig att i år klippa och förvara alla artiklar af bestående värde! Ingenting hinner jag med.

(Snöskottarbild från Stockholmskällan. Klicka på bild för mer info.)

lördag 14 maj 2016

På söndagen fingo vi vara fullständigt i fred för besök

Januari 1918

centralpalatsetPå lördagen for jag in med 10.17, besökte i Centralpalatset en gammal kurskamrat, löjtnant Elliot (ang. gruffogde-bostaden vid Wreta mm) och satt så på kontoret till ½ 3, då jag for hem. Gaf Strandberg order om att nedlägga arbetet vid Ferrum tills vidare – tills i slutet af mars, på grund af svårigheterna med den skarpa kylan, som gör så att pumparna ideligen fryser och som därigenom förorsakar upprepadt krångel. Fagerberg fick redan ett par dagar tidigare (på fredagen) telegrafisk order om saken.

Idag på söndagen fingo vi vara fullständigt i fred för besök. Jag trodde nästan att Gösta Estréen skulle komma ut för att hämta mig ut på den förut aftalade skidfärden till Nacka. Inte häller kom Ragnar Swärd, så som han på onsdagen preliminärt hade sagt. Min moder sade i fredags, att hon skulle komma ut idag också, men hon kom inte. Vi voro som sagdt alldeles lämnade i fred.

Jag började dagen med Luthers 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg, men afbröt detta fördjupande i forna tiders händelser för att bära in en del ved i källaren. Vedträna voro alldeles isiga af den myckna snön. Jag fick skotta mig fram till vedhögen. Jag var äfven ute på lördagen och skottade upp snö rundt stenfoten på villan i den tron att värmen skulle bli bättre bevarad och vi skulle förskonas från frusen vattenledning. Jag vet icke om åtgärden har önskad effekt, men den borde åtminstone vara teoretiskt riktig.

Söndagen förflöt i djupaste lugn. På middagen började det snöa vildt. Astri och jag gjorde rundpromenaden inåt sjön och ålderdomshemmet. Det var ett stiligt väder!

storängen3aPå eftermiddagen spelade jag en stund. Vi upptäckte till vår häpnad en fin spricka i flygellocket. Hvad månde blifva häraf?

Jag läste för Astri och Elsa ur Alb. Engströms ”Åt Häcklefjäll”, som hvar man vet en synnerligen frisk och i många afseenden gifvande bok. Engström har i alla fall en stor stilistisk talang! Jag skulle ha lust att också skrifva och uppodla min begåfning åt det hållet. Måhända skulle jag till slut äfven kunna prestera något njutbart.

(Klicka på Centralpalatsbilden för källa.)

torsdag 12 maj 2016

Hade jag blott tid, skulle jag studera så mycket!

Söndagen den 20 jan. 1917

Fredagen och lördagen har kylan något slagit sig, och det har varit något drägligare att vistas ute. Jag har om morgnarna fortsatt mina studier om ”Reformationstidehvarfvets historia” i min stora Världshistoria. Det är rätt eget, att jag nu på gamla dagar är så intresserad af historia, då detta i skolan var mitt mest afskydda ämne. Men säkerligen tog ej Hildebrand med det rätta greppet om det. Och ännu har jag en stor aversion mot koncentrerade historiska läroböcker med uppräknandet af kungar, krigsföretag och en massa årtal. Däremot kan jag njuta af skildringen i min stora världshistoria, ty där lägges mera vikt vid det kulturella och utvecklingen. Man får ett bättre grepp på ämnet. Också äro dessa skildringar efter min mening synnerligen väl skrifna.

Jag har dessutom fortsatt en smula mina studier om ”Stockholmstraktens geologi”, samt ”Den geologiska forskningen i Sverige”. Jag går tillväga på det sättet, att jag på biblioteket först med blyerts skrifver af ett visst pensum, som jag sedan dagen efter repeterar under nedskrifvandet på maskin. Jag har funnit, att just denna repetition är synnerligen nyttig, då det gäller att få behållning af det genomgångna. Det fäster sig då väl i minnet, och jag har dessutom ämnet prydligt skrifvet och förvaradt för framtiden.

Jag skulle önska att jag hade en skrifmaskin hemma, en med små, trefliga typer. Min stil är nämligen så dålig och det är omöjligt att få anteckningarna snygga. Däremot är jag numera genom öfning rätt flink på maskin.

På Kungl. Biblioteket har jag en tid varit sysselsatt med studier öfver ”Kristendomens uppkomst”, bedrifven med ledning af uppsatser af Drehmann i ”Världskulturen”. Dessa artiklar i detta arbete synes mig som synnerligen goda. Jag önskar att jag hade dess prydliga band!

göstaw[4]Synd blott, att jag är så splittrad, att jag får så litet tid. Jag har alldeles för många järn i elden, börjar med för mycket på en gång, så att jag icke går iland med uppgiften. Sällan blir något afslutadt.

På Teknologföreningens bibliotek har jag igång dels denna ”Den geologiska forskningen i Sverige” ur Nathorsts ”Sveriges Geologi”, dels ock uppläggandet af ett svenskt-tyskt-engelskt-franskt tekniskt lexikon.

Hade jag blott tid, skulle jag studera så mycket!

tisdag 3 maj 2016

Solist för aftonen var Elly Ney

På torsdagskvällen åhörde jag Brahms-konserten på Auditorium. Programmet såg ut så här:

Symfoni nr 3, F-dur, op. 90
Allegro con Brio
Andante
Poco allegretto
Allegro

Pianokonsert nr. 1, D-moll, op. 15
Maestoso
Adagio
Rondo, Allegro non troppo

Akademisk festovertyr, op. 80

Solist för aftonen var Elly Ney, som jag senast hörde tolka Brahms B-dur-konsert, jag tror det var vintern 1915. Hon kan ju näppeligen kritiseras, så högt står hon såväl i teknisk bravur som musikalisk fördjupning. Hon lär ju dessutom ha specialiserat sig på Brahms.

O.M.s (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) skrifver i sin recension af konserten följande:

”Konsertföreningen återvände på torsdagen till den absoluta musikens område efter sina utflykter till politikens marker och operadivornas värld. Åter bjöd den på ett konstnärligt stilfullt program, som dock ej uteslöt en förträfflig solist, ehuru inom en enhetlig ram. Aftonen var Brahms´, företrädd med sina yppersta saker, f-dursymfonien och d-mollkonserten, samt som durstämd epilog Akademisk festuvertyr med dess kärva humor och festivitas.

I förtätad form blef konserten en återupplefvelse af förra säsongens Brahmscykel i det att Elly Ney nu spelade d-mollkonserten, då tolkad af Karl Nissen. Att den romantiskt sköra tondiktens symfoniska resning nu framträdde mäktigare, berodde både på pianistens öfverlägsenhet och att orkestern blifvit förtrognare med uppgiften, som den dock ännu ej förmått att helt tillägna sig. I specialiseringens tidehvarf ha äfven pianisterna sin specialitet; Elly Neys är Brahmskonserterna. I b-durkonserten beundrade man hennes bravur, uthållighet och rytmiska energi, hvaremot den mera inåtvända d-mollkonserten fängslade genom hennes fria poetiska gestaltning och andra musikaliska värden utöfver en bländande virtuositet.

Blott beklagligt att salens ohjälpliga akustik utplånade en del af konsertens läckra detaljer, som i och för sig ha att bestå en ojämn kamp mot orkestern. Den temperamentsfulla konstnärinnans vyer blef dock oantastlig och betygades med värme af en fulltalig publik.

Rikt bifall tillföll äfven kapellmästare Schnewoigt hvars storlinjiga och energifyllda Brahmstolkning förut värdesatts. Om första symfonisetern dock verkade något obalanserad och ansträngd torde anledningen varit orkesterns trötthet efter kort förut afslutad repetition med den värderade gästen.”

ellyneyElly Ney var ”draperad” i en antikiserande mörkröd sammetsdräkt med släp af charmant verkan. Hon förde sig som en drottning. Håret var kanske inte fullt så lurfvigt som förra gången jag såg henne, ty då höll hon under D-durkonsertens ansträngningar rent af på att tappa det. Hon sitter gärna bakåtlutad eller lutar sig åt vänster, då hon spelar. Tekniken i de Brahmska häftigare passagerna är fenomenal, man ser endast ett virrvarr af händer och fingrar. Man skulle vara frestad att tro på naturkrafternas upphäfvande. Men dessemellan i de långsamma satserna spelar hon enkelt, inåtvändt, så som Brahms fordrade det. Morales har rätt: Elly Ney är verkligen en speciell Brahmstolkarinna.

Jag lade särskildt märke till en omständighet, som inte var vidare smickrande för publikens rent musikaliska smak under förra konserten. Skillnaden i uppträdandet mellan Pia Ravenna och Elly Ney. Den förra knep publiken till större delen genom sitt pikanteri, sina divamanér och hofnigningar. Också blef hon öfversållad med blommor. Elly Ney fick inte en blomma. Men så var det hos henne också endast musiken som talade. Det publikfriande uppförandet försmådde hon. Hon bugade sig nästan motvilligt och en smula trumpet. Ryggraden är svår att kröka hos en drottning!